Progghistoria

Bloggen håller på att flytta, som ni strax kommer att märka. Följande postades egentligen i lördags på nya nästet, som dock strax därefter brakade samman…

Tydligen är det någon slags schlagerfestival ikväll. Det innebär högkonjunktur för plagiatanklagelser, precis som förra året, i några dagar, innan (nästan) alla åter inser att schlagerns väsen ligger just i det eviga återanvändandet av liknande musikaliska motiv.

Schlagerfestival innebär också – åtminstone i år – återblickar på året 1975. Musikrörelsen, idag mera känd under beteckningen ”progg”, kulminerade den våren, i och med motståndet mot ”slaskjippot” på teve. Framför allt minns eftervärlden småleende hur Ulf Dageby sjöng ”Doin’ The Omoralisk Schlagerfestival”, kanske också motdemonstrationen mot schlagerfestivalen den 22 mars 1975, ”med fioler och nyckelharpor i täten”.

Förvisso var det den ofta väldigt dogmatiska kretsen kring tidskriften Musikens Makt som satte agendan.
Men i Kommittén för en Alternativ Festival -75 ingick även, bland många andra, Tonkonstnärsförbundet, Yrkestrubadurernas förening, Föreningen Svenska Jazzmusiker, Körförbundet, Rikskonserter samt – sist men inte minst – Centerns Ungdomsförbund. Allesammans ville de ”bekämpa kommersieliseringen av kulturen och stödja den kultur som inte styrs av ekonomiska vinstintressen”.
På alternativfestivalen i Stockholm – som SVT direktsände samtidigt med schlagerfestivalen – framträdde inte bara Nynningen och Söderorts FNL-sånggrupp, utan också Adolf Fredriks församlingskör, Södra Bergens Balalaikor samt diverse internationella jazzstorheter.
Svepande omdömen bör alltså fällas med viss försiktighet. Progghistorien är mer mångtydig.

1975 samlade sej musikrörelsen till en ny jättemanifestation i kampen mot EM-schlagern. Motfestivalen blev en framgång och Sverige drog sej ur slaskjippot.
1976 börjar det kännas som nån sorts konstig baksmälla. En massa band och musikföreningar börjar lägga av.

Författaren till dessa rader, som publicerades i Musikens Makt 9/1976, heter Mikael Wiehe. Strax efter motfestivalen 1975 började utan tvivel rörelsens långsamma nedgång, ledsagad av en stundtals inflammerad debatt om professionalisering och svek.
Mikael Wiehe, i egenskap av en av de mer framgångsrika proggmusikerna, argumenterade för sin linje i ett språk som tycks vara en smula influerat av Mao:

Som jag ser det, finns det två huvudlinjer i musikrörelsen idag. Den ena linjen förespråkar den alternativa formen: entusiasm i stället för organisation, gratisarbete i stället för en ordnad ekonomi, musik för musikens skull i stället för en genomtänkt kulturpolitisk och politisk ideologi. Men det är ju att vilja rulla tillbaka till 1970. Och att vilja tillbaka är reaktionärt och därmed dömt att misslyckas.
Den andra linjen i musikrörelsen vill bygga vidare på de gångna fem, sex årens erfarenheter, dra lärdomar och konsekvenser av dom och gå till offensiv. Detta är progressivt och nödvändigt. /…/
Genom att producera bra kultur och göra bra arrangemang, kommer vi att nå en bred publik, som är viktig [för] att betala vad kulturen kostar. På så sätt skapar vi en stark ekonomi, som gör det möjligt för den fria kulturen att blomstra.

Han fick svar på tal av bland andra Åke ”Hållis” Wiktorsson, som ifrågasatte ”rätten” att försörja sig som heltidsmusiker:

Man bygger upp ett motsatsförhållande musiker-musikfora, som kan få fruktansvärda konsekvenser.
Det kanske är så att vi just behöver grupper som spelar på heltid för att kunna konkurrera med den kommersiella musiken, men det får inte vara till tonerna av musikrörelsens undergång.
Mikael Wiehe säger att Kontaktnätet är en publikorganisation. Det är lika inihelvete fel som att säga att musikrörelsen har byggts upp av en grupp ‘etablerade’ band, som har rest runt och dragit igång allting.
Det har alltid och måste alltid vara så att rollerna musiker-aktivist-publik flyter samman om musikrörelsen skall fungera.

Vid samma tid, alltså hösten 1976, lyckades rörelsen efter en rad besvär arrangera sin första ”musikerkongress för progressiva musiker”. Mötessekreteraren Lars Aldman rapporterade i Musikens Makt att den knepiga frågan om musikernas gager diskuterades i nästan en och en halv dag:

Den knepigaste nöten på ett sätt var nog frågan om amatörer kontra proffsmusiker. Proffsen vill ha ett så högt gage som möjligt för att kunna klara sig drägligt på sin musik, medan amatörerna är rädda för att dom inte får spelningar om gaget blir högt. Musikersamlingen i Malmö hade diskuterat att banden själva skulle klassificera sej i A- och B-band, där B-banden skulle få ett avsevärt lägre gage. Men mötet ville annorlunda. /…/
Vad vi enades om var följande: ett minimigage på 160:- som motsvarar Musikerförbundets minimigage /…/ Vad betyder då det? Ja, i första hand måste ‘lågprislinjen’ inom Kontaktnätet överges. Det är orealistiskt och löjligt att ta 5:- i inträde när t ex en biobiljett kostar 15:-

Nästan lika kontroversiell var frågan om musikrörelsens relation till Stim. För många av rörelsens musiker hade en Stim-fri musikscen varit en självklarhet, men musikerkongressen 1976 fann ändå efter mycken tvekan att man skulle spela efter upphovsrättsbyråkratins regler, så att de som ordnade spelningar alltså tvingades betala licensavgifter. Andra tyckte det var ”jävligt beklämmande” att rörelsens egna musiker på detta sätt gått med på en uppdelning mellan proffs och amatörer.

Kritiken mot Stim var högst framträdande i Musikens Makt, liksom i programtidningen för Alternativ Festival -75, och formulerades främst av Roger Wallis. Om ni känner igen namnet är det nog inte så mycket för hans insatser i sjuttiotalets proggrörelse, utan snarare för hans insatser som nyanserad röst i fildelningsdebatten under 2006.

Idag sitter Roger Wallis i styrelsen för Stim, en organisation som fungerar ”mest som en inkassobyrå åt utländska tonsättare och musikförlag” – för att låna hans egen formulering från 1975. Kritiken mot hur Stim, enligt godtyckliga principer, göder topplistemusiken på bekostnad av bredden, är faktiskt minst lika giltig idag som på 1970-talet. Däremot har Stims diskriminering av ”populärmusik” börjat luckras upp, vilket också var ett krav som fördes fram av proggarna, vars aktning för ”konstmusiken” var ytterst låg.

Vintern efter den lyckade alternativfestivalen uppmanade Musikens Makt till medveten infiltration av Stim, vars odemokratiska struktur man tänkte sig kunna tränga in i genom att alla proggmusiker sökte medlemskap i det vid denna tid ganska åldrade Skap (som av tradition har representanter i Stims styrelse). Våren 1976 utvärderade man:

Nåja. Vårt upprop är inte precis någon dundersuccé hittills. Men några ansökningar om medlemskap har i alla fall ingått till SKAP och ställt till en rejäl karusell.
Roger Wallis var en av dem som ansökte. Innan han accepterades, ringde SKAP-pampen Roland Levin upp honom. Och förklarade att om Roger varit SKAP-medlem när han en gång skrev STIM-kritiska artiklar i MM – då skulle han blivit utesluten! Så om han skulle antas nu fick han allt hålla sej i skinnet.
Roger lovade inget. Men han och ytterligare några inom musikvänstern blev ändå antagna som SKAP-medlemmar.

Idag är alltså Roger Wallis ordförande i samma organisation. Så kan det gå!
Och med denna utvikning avslutar vi dagens lektion i progghistoria.

Magnefiler, tonbandsamatörer, ljudjägare

När kassettbandspelaren slog igenom med stor kraft i början av 1970-talet, rådde inget tvivel om att kassetterna nästan uteslutande var ett medium för att kopiera förinspelad musik från radio och grammofon. (Att kassetter också kom till bruk för flerkanalsinspelning i hemmastudios och för lagring av programkod till hemdatorer, ansåg man sig åtminstone kunna försumma, när förslagen om kassettskatt och kassettersättning utformades.)
Men ett par decennier innan, när det i stället rörde sig om inspelning på stora rullbandspelare eller till och med på metalltråd, var apparaternas användningsområden mer mångsidiga. Efter lite gluttande i Kungliga Bibliotekets arkiv blir det här dags för en inblick i idéerna hos de tidiga inspelningsamatörerna.

Magnetiska inspelningsmedier började först att saluföras i Sverige år 1949 av Motalaföretaget Luxor Radio AB, som i ”intimt samarbete med Armour Research Foundation” (tekniken kom från amerikanska krigsmakten), lanserade sin Magnefon som med relativt bra kvalitet spelade in ljud på metalltråd, från mikrofon eller radio. Priset var saftigt, uppemot tretusen kronor. En återförsäljare berättade att många av köparna var folkskollärare.

Två år senare började Luxor utge en tidskrift vid namn Trådnytt som utsändes till alla Magnefon-ägare för att hålla intresset uppe. Där blandades instruktioner i hur man spelar upp ljud baklänges med deckarhistorier som ”Magnefonmordet”. Första numret myntade ordet ”magnefil” som beteckning på trådinspelningsentusiasterna, och innehöll även deckarhistorien ”Magnefonmordet”. Snart därefter följde t.ex. instruktioner i hur man spelar upp trådar baklänges, samt en exklusiv intervju med Halie Selassie under rubriken ”Magnefonmöte med mörkhyad monark”!
År 1953 lanserade Luxor den nya modellen M106, med inbyggd grammofon som underlättade direktinspelning från LP-skivor till metalltråd. Men Trådnytt betonade likväl att det mest spännande var sådant som idag ofta kallas ”user-generated content”:

Sin ojämförligt största användning har dock Luxor Magnefon som den ständiga källan till kunskap och förströelse i hemmet, som bevarare av trevliga radioprogram, värdefull musik, glada minnen från familjefester, barnens röster under uppväxtåren o.s.v. samt som den diskreta men omutliga kritikern och läraren vid språk-, sång- och musikstudier, vid förberedelser för hyllningstal och andra mer eller mindre offentliga framträdanden.

Exemplen från familjelivet påminner om marknadsföringen av Edisons fonograf över ett halvsekel tidigare. Året efter kom modellen M110, som ytterligare sökte tillfredsställa amatörentusiasternas skapar lust genom att erbjuda ”möjlighet till trickinspelningar genom att blanda mikrofoninspelning med grammofon- eller radioinspelning”.
Samtidigt ökade konkurrensen från andra prylar, och då inte bara från rullbandspelare (Magnetofon) som under slutet av 1950-talet kom att ersätta trådinspelningen. Enkelriktade etermedier intensifierade sina bombardemang mot de moderna hemmen. År 1955, samma år som Svenska Magnefonklubben (som strax därefter tycks ha bytt namn till Magnetofonklubben) bildades, skriver Luxor-kontakt, en tidning för anställda och återförsäljare:

Inför den kommande utvecklingen inom radio med dubbelprogrammet på tröskeln och TV gläntande på dörren frågar man sig naturligt nog, hur dessa nyheter kommer att inverka på behovet av och intresset för inspelningsapparater. Vid första påseende ligger det nära till hands att tänka sig, att behovet av heminspelningar på Magnefon skulle minska, när etern får mer att bjuda. Tänker man närmare efter, kommer man emellertid snart till en motsatt slutsats. När det blir mer att välja på i etern, blir det också flera program, som man inte vill försumma. ‘Kollisioner’ mellan två bra program kommer att inträffa oftare och därför får man också oftare anledning att anvnda sin Magnefon för att spela in det ena programmet, medan man lyssnar resp. tittar på det andra. all den nytta Luxor Magnefon kan göra för övrigt i hemmet – spela in barnens, anförvanters och berömda personers röster för framtiden, hjälpa till vid språk- och musikstudier samt när man skall förbereda ett tal, att kopiera en intressant grammofonskiva, för trådkorrespondens med vännerna, m.m. – blir naturligtvis lika aktuellt i framtiden som hittills.

Tråd- och bandspelare kunde alltså marknadsföras som ett sätt att effektivisera intaget av massmedier. Men de riktiga entusiasterna värjde sig mot ett så passivt ideal. Vi citerar ledarsidan i Magnetofonklubbens tidskrift Ljudteknik, 1959:

Reklamen för bandspelare trycker hårt på hur praktiska dessa apparater är när de registrerar radioprogram som råkar kollidera med televisionsbönetimmarna. Ja, visst är det fint att kunna konservera radioprogram vad den nu än kolliderar med, men nog kan väl en bandspelare användas till mycket annat (och roligare).
Varför inte utnyttja den som ett komplement till andra hobbies? Musikern har i den en förträfflig spegel och en outtröttlig accompanjatör. Amatörskådespelaren har en omutlig kritiker, en bra övningskamrat. Filmamatören ett numera nästan ‘oumbärligt’ komplement till kameran. Ornitologen en möjlighet att bevara vår- och sommarmorgnarna till de mörka vinterkvällarna.

Överlag dominerades dock Ljudteknik och Magnetofonklubbens övriga verksamhet av ren ingenjörskonst och teoretiska resonemang om akustik. Amatörismens ideal hölls däremot högt i en annan publikation vid denna tid: Tonbandet, ett fanzine som utgavs 1958–64 med underrubriken ”tidskrift för inspelningsamatörer”.
Tryckningen finansierade Erik Lindgren i Lund genom att sälja inspelningsband till Tonbandets prenumerantskara, i vilken det för övrigt lär ha funnits en hel del esperantister. Det senare ger en vink om vilka ideal som genomsyrade amatörrörelsen.

Redan 1945, just efter att slaktandet i Europa äntligen avstannat, började Erik Lindgren att utge Pen Friends, ett kontaktblad för en internationell klubb som utbytte adresse och brevväxlade om stort och smått. Målet var att skapa ökad internationell förståelse, och därigenom förutsättningar för världsfred.
Att både tråd- och bandspelare hade solklart militärt ursprung var inget hinder för korrespondensentusiaster som Erik Lindgren att omfamna dem som medel för fred. Han var snabb att skaffa sig en Magnefon och bli ”wire friend” som talade in hälsningar på trådrullar och skickade på posten till likasinnade över hela världen. När rullbandspelare blev överkomliga övergick korrespondensen till band. I andra numret av Tonbandet 1958 presenterar Lars Svensson den internationella föreningen Voicespondence club:

Några utväxlar musikinspelningar, andra diskuterar religion, filosofi, konst eller böcker. Ras, religion, filosofi, ålder och politisk åsikt spelar alls ingen roll. Har man bara intresse för andra människor, går allting bra.

En annan förening för ljudkorrespondens, World Tape Pals, hade enligt en artikel i Time Magazine 1960, 5000 medlemmar. Erik Lindgren förnekade inte att elektronikfabrikanter, som också sponsrade de internationella bandamatörtävlingarna, hade ett finger med i spelet:

Kanske har grundarna till många av dessa klubbar inte alltid haft bara idealism som drivkraft. Deras ekonomiska intressen har också spelat roll i sammanhanget. Men de får alltid idealister med i sammanslutningen

Erik Lindgren och kretsen kring Tonbandet ville, enligt en upprepad formulering, se till ”att bandspelaren inte kommer i skymundan efter en första period av experimenterande och standardskämt i vänkretsen”. De brann verkligen för att bandamatörerna skulle utveckla egna metoder i stället för att härma radions redigeringsteknik, och kämpade för att bandspelaren inte skulle underordnas etermedierna.

Att tappa av en utsändning från radion gör oss sannerligen inte till bandamatörer, möjligen till kopister eller administratörer. /…/ Om vi skall kalla oss bandamatörer bör vi också vara aktiva, och här har vi pudelns kärna: mikrofonen. /…/ Vi måste utvidga våra jaktmarker.

Begreppet ljudjägare (av tyskans Tonjäger) användes ibland om inspelningsentusiaster som framemot 1960 använde sig av bärbara batteribandspelare. Tonbandet diskuterade katalogiseringssystem för arkiverade ljud, lärde ut tekniker för att sjunga duett med sig själv, gav tips för hur man bäst kombinerar bandspelare och diabildsvisning.
År 1960 skriver signaturen S.C. en patosfylld artikel, som erinrar påtagligt om hur nutida hyllare av nätets deltagarkulturer kan uttrycka sig:

Radion har vuxit in i hemmen och är ett naturligt objekt. Likväl utvecklas ljudåtergivningen och åtminstone för musikvänner har hi-fi-anläggningarna på ett avgjort sätt kommit med något nytt. Samma konstruktion har fört fram grammofonen i rampljuset, och den liknar nu inte mycket den skrapande och ljudförvrängande lådan från trettiotalet.
Vi har alltså kommit fram till att kunna fylla fritiden med högklassig ljudunderhållning. Vi hinner svårt med att följa underhållningen både i P1, P2 och TV. Vi har tillgång till så mycket ljud och bild vi hinner konsumera. /…/
Konsumtion av färdiglagad underhållning som stoppas i oss som av en korvstoppningsapparat. /…/
Detta, att låta mikrofonen lyssna, och omedelbart utan framkallningsprocedurer ha ljudet färdigmagasinerat och återgivningsklart, är fortfarande förbluffande. /…/
Och likväl kan vi konstatera, att intresset för bandinspelningen är klart tillbakagående. Alltför många av de dyrbara apparaterna står oanvända, många vandrar tillbaka till handlare för att bytas mot andra apparater.
Bandspelaren har ändå något att ge oss, som de andra underhållningsapparaterna saknar. Den ger oss möjlighet att själva vara givare, inte bara konsumenter. Att själv få stoppa korv i apparaten. Vi kan producera underhållning efter eget kynne, plocka fram från världens alla radiostationer den underhållning vi tycker om och bevara den. Vi kan också – och det är kanske viktigare – blanda och mixa efter behag, blanda färdiglagad mat med vår egen lilla specialitet.

Lawrence Lessig skulle få tänka om sin tes om 1900-talet som read only om han tog del av dessa bandamatörers idéer, ty de är i det närmaste identiska med vad han säger idag.
Då som nu fanns en medvetenhet om att remixkulturer krockar med tanken på upphovsrätt. År 1961, i samband med att Sverige fick sin första upphovsrättslag (tidigare fanns olika lagar för olika konstarter), vilken dock tydligt tillät inspelning från radio för privat bruk, skriver Tonbandet under rubriken ”Bandamatören och copyright”:

Det engelska ordet copyright (kopieringsrätt) har fått en allt kärvare innebörd för bandamatörerna, kanske inte så mycket i Sverige som i utlandet. /…/
I Tyskland har införts bestämmelser att i annonser, som reklamerar för band och bandspelare, skall införas följande text: ‘Inspelning av genom upphovsrätt skyddade musikaliska och litterära verk är tillåten endast efter godkännande av upphovsmannen, resp. företrädare eller eljest berättigade, t.ex. GEMA (tyska STIM), förläggare, tillverkare av grammofonskivor osv.’ Dessa bestämmelser är ett faktum, och de tillämpas också, åtminstone från GEMA:s sida. Från England har rapporterats att t.o.m. lokala tonbandsklubbar fått skrivelser från brittiska STIM med krav på ersättningar för framförande av skyddade verk i tonbandskorrespondens.

Mycket mer ordas det dock inte om upphovsrätten i någon av de skrifter jag gått igenom. Alla insåg ju att det inte fanns något sätt att i praktiken reglera det mångfaldigande av ljud som ägde rum inom hemmets ramar, eller bakom brevhemlighetens skydd, så varför bry sig? När Luxor-kontakt för första gången i nr. 2/1949 lanserade sin Magnefon fanns faktiskt en passus om den eventuella olagligheten. Men den hänvisades till en parentes, och företaget såg inget skäl att skämmas över att ha byggt in funktionen:

Som Magnefon-enheten är inbyggd i radiogrammofonen 219 WM är den dessutom i hög grad helautomatisk. Om man har radion i gång och finner, att man gärna skulle vilja spela in radioprogrammet (det är dock åtminstone tills vidare förbjudet), trycker man först på knappen Till (On). Så fort lampan på Magnefonen bredvid knappraden lyser, är apparaten färdig för inspelning, vilken sker när man trycker på knappen Radio Record (Radio Inspelning).

Inlägget ovan kan ses som en preliminär sammanfattning av (ett sidospår i) pågående forskning, vars slutsatser kommer att modifieras med tiden.
Citera det helst inte i uppsatser eller liknande, utan kontakta mig hellre för aktuellt material.
Kommentarer är extra välkommna! (Jag är säker på att det finns Copyriot-läsare som, under de år vi här talar om, ägnade många timmar vid sina rullbandspelare, kanske även trådspelare. Kanske någon av dessa har erfarenheter att dela med sig av?)

Författares ekonomiska villkor, 1943 och idag

Kvantitativa resonemang må höra till ovanligheterna här på Copyriot, men häromdagen hittades ett förhållande mellan siffror som väcker en intressant tanke, om än utan att bevisa något särskilt.
Siffrorna fanns i en bok som gavs ut 1943 om vad som senare kom att kallas ”upphovsrätt” (det ordet fanns då ännu inte på svenska), skriven av Erik Gamby som senare författade en hel rad böcker om kulturpolitiska ämnen.
Erik Gamby diskuterar författares ekonomiska villkor, och konstaterar att författare (vari han inräknar både skönlitterära, fackförfattare och frilansande tidningsskribenter) har omfattande merkostnader för utövandet av sitt yrke. Exempelvis:

En författare behöver först och främst en lugn arbetsplats. /…/
En författare måste köpa och läsa litteratur i större utsträckning än andra människor. /…/
Det är också ganska nödvändigt att en författare ser sig omkring i världen.

Utifrån detta gör Erik Gamby en överslagsräkning:

Personligen skulle jag tro att en skönlitterär författare, som inte skall sättas på svältkost, behöver förtjäna minst 10.000 kronor om året, om han skall ha råd med de omkostnader, som är förbundna med arbetet.

Tio tusen kronor om året låter kanske inte mycket, förrän vi jämför med löneläget i allmänhet:

Det är bara en liten bråkdel av Sveriges befolkning, som kommer upp till en inkomst på mer än 3.000 kronor om året.

En författare behövde alltså – om vi får tro denna 64 år gamla handbok i immaterialrätt – tjäna tre-fyra gånger mer än en höginkomsttagare.
Jag har inte jämfört med konsumentprisindex eller liknande. Men proportionerna är så slående att det, förutsatt att skriften i fråga inte fabulerar fullständigt, blir svårt att komma undan tanken att författares ekonomiska grundvillkor idag har förbättrats radikalt. Och det handlar då inte om inkomstsidan, utan om att författandets extra omkostnader verkar ha decimerats rejält.

Av de tre kostnader som Erik Gamby nämner, är det svårt att säga något om skrivarlyan, men generellt så framstår det ändå som möjligt att arbeta hemifrån med datorn även för personer som bor litet. Andra kostnaden är kanske intressantast: Att författare behöver läsa mycket befintlig litteratur ansågs på 1940-talet oundvikligen medföra en svidande räkning för böcker och tidskrifter. Relativt sett borde den faktorn ha minskat radikalt sedan internettillgång (lika dyr oavsett hur mycket text man läser) börjat ses som en del av en grundläggande levnadsstandard. Utlandsresor, för det tredje, har bevisligen sjunkit våldsamt i pris, till den grad att en inrikes tågbiljett ofta är dyrare än ett flyg till Sydeuropa.

Inte vore det rimligt med att idag räkna med att man måste ha inkomster på en miljon om året för att över huvud taget kunna skriva böcker utan att svälta? (Siffran en miljon är en grov överslagsräkning: två extra nollor på fyrtiotalets årslöner.)

Man kan inte kräva att Erik Gamby skulle ha förutspått denna långsiktiga utveckling med sjunkande utgifter; vad han såg 1943 var att författare och skribenter behövde driva upp sina inkomster, och inte minst förmå tidskriftsförlagen att sluta publicera artiklar för vilka inget honorar betalats.
Framgångsmodellen såg han genom att snegla på kompositörerna, som 20 år tidigare hade bildat Stim. I sin bok föreslog alltså Erik Gamby att även skribenter skulle gå samman och idka kollektiv rättighetshantering:

Författarna behöver mer än väl en motsvarighet till det organ, som tonsättarna förstått att skaffa sig i Stim. De behöver en litteraturbyrå, som noga övervakar att deras ekonomiska intressen tillvaratagas

Vi kan bara spekulera över vilka konsekvenserna hade blivit, om Litteraturbyrån hade blivit verklighet. Rimligen hade de satt ett fast pris per bokstav – precis som Stim sätter ett fast pris per sekund musik – att multiplicera med en tariff för upplagan. Sannolikt skulle man också – precis som Stim – få anställa ett antal ”textkonsulenter” som bedömde vissa slags texter som mer ”seriösa” och därför förtjänta av större del av kakan. Tidningarna skulle aldrig behöva betala pengar direkt till frilansare, utan bara en saftig klumpsumma direkt till Litteraturbyrån.
Internet och bloggexplosionen skulle möjligen få Litteraturbyrån att kräva s.k. bredbandsskatt, men samtidigt ställa dem inför en akut men i längden omöjlig gränsdragning mellan okvalificerade och ”riktiga” författare.
Men nu blev det inte så. En lärdom från det hela borde vara att förbättrandet av de ekonomiska villkoren för kreativt skapande kan ske minst lika mycket genom utgiftsminimering som genom inkomstmaximering.

Why we’re still not content with ”content”

Jonas Andersson from the Liquid Culture crew at Goldsmiths College has written a piece in response to the published version of a presentation we held at 22C3 in Berlin just over a year ago, where we presented some concepts in relation to Piratbyran‘s activities.
This response is published as a chapter in a recent book, under the name The Pirate Bay and the ethos of sharing [pdf]. I find some of it worth commenting – in English, for once – and if some if it might be about details, it’s only in order to try to highlight how our approaches are different (but not opposed).

Rasmus Fleischer and Palle Torsson — the authors behind the influential ‘grey commons’ speech — insist on talking about file-sharing as a horizontal activity; /…/ They thus equate ‘grey’ /…/ with the blurring of distinction between consumers and producers (they actually hold that the demarcation between these two is ‘impossible to institutionalize’).
I see this refusal to distinguish between ‘consumers’ and ‘producers’ as a strategic, arguably even propagandistic move

What does it mean that the distinction between ”consumers” and ”producers” is impossible to institutionalize? Simply take a look at the existing copyright collectives. All the billions they collect by license fees on music in public places, on online streaming services like Last.fm, from cassette tapes and MP3 players. The money is supposed to ”compensate the copyright holders”, but the only way to identify any formal approximate of the group of humans known as the cultural producers, the systems have to rely on playlists from (highly formatted) FM radio stations. That, I’d say, is proof that such a distinction is impossible to institutionalize.

But it certainly does not mean that we today live in a post-modern world where every instance of cultural consumption should be regarded equally ”productive” as any traditional authorship.
I think that Jonas Andersson reads us through a lens heavily influenced by the British cultural studies tradition, thus understanding the Grey Commons speech as an ”attempt at a positive retribution of the productive nature of consumption”. But I’m not so sure about that. Maybe it’s rather the other way around: The consuming nature of production (a point where we both nod towards Walter Benjamin). It’s exactly, as Jonas Andersson write, about ”consumption so thorough, intense, dedicated that it goes into overdrive, becomes explicitly productive”.
In a later lecture, I characterized ”contemporary cultural production not as the opposite of consumption, but rather as a deviant kind of excessive and passionate consumption”. And that’s why I’m still not satisfied with asserting that consumption is ”the primer … the true locus of culture”. We agree that consumption and production are false opposites, but I would like to add that it’s mainly because it obscures the really much more useful concept: performing.

And that’s also what I want to point at, when Jonas Andersson defends the word ”content” against our indeed sweeping attack on it:

Even more problematic is the further assertion /…/ that we should refuse the term ‘content’ on the whole and instead talk about the Internet solely in terms of ‘communication’.
I find this not only counterintuitive but devaluing towards the work of us actual media producers: I for one certainly do not see my own creations as sheer ‘communication’ — I value them as true artefacts of beauty and non-conformance, although they are entirely digital. Eminent theorists like N. Katherine Hayles have shown that also virtual objects have materiality.

The materiality is the performative – ”the art happens here” as elegantly visualizes in the Net Art Diagrams. Why communication should imply a denial of materiality is indeed hard to understand.
”Content” – the astracted object of copyright law – means immateriality, denial of context.

That abstracting ”content” means eliminating the performative aspect always present in media use, becomes extremely clear by reading governmental strategy papers about ”creative industries”, like the recent The economy of culture in Europe.

the entertainment industry /…/ treat p2p as a clear and present danger

The formulation reveals a content-based definition of the entertainment industry which I find unfortunate, as it excludes everything from festivals and clubs to web communities (who largely affirm p2p, to some extent), only including the ”immaterial” businesses in the ”entertainment industry”.
Maybe it’s better to distinguish between a ”content industry” on one hand, and an ”entertainment sector” or ”cultural sector” on the other, with the important difference that this sector is to a large extent ”beyond measure”; immersed in a grey economy, and intermingled through performative acts with all other sectors of the economy.
Jonas Andersson warns against the risk of devaluating artworks and media producers; I rather see the risk of devaluating performances and performers, a risk that will probably remain strong as long as economic discussions about culture keep relating to the copyright discourse (if even in an antagonistic way!).

Of course a focus on communication, rather than content, does not make away with the need to talk about works of art. But we cannot wish away the fact that P2P networks are communication media, whee you are ”fetching data” – even if you do it in order to be ”copying artworks”.
File-sharing becomes a consumer tool”, Jonas writes. And that’s probably correct – sociologically speaking. But understanding the dynamics of the file-sharing phenomenon cannot be the work of social sciences alone.
Horizontality is not altruism. But it makes effective information infrastructures. Information does not want to be anything. But internet will not listen to reason.

It is not the matter of ‘rights,’ like in the alleged ‘right’ of acquiring information for free; /…/
To put it bluntly: People copy because they can. Now deal with it.

I couldn’t agree more.

Play is the new grey!

Noteringar från sCrAmBlEd?HaCkZ! och från YouTube-festivalen

Sven König/sCrAmBlEd?HaCkZ!, i onsdags på Moderna Muséet:

• Sven König gör ljud i mikrofonen (ohörbara för publiken); hans mjukvara analyserar dem och upprepar dem i ungefärlig form som rytmiska repetitioner av korta fragment ur musikvideos, ovanpå ett trummaskinsbeat. (Om du inte känner till konceptet, så läs vår intervju med Sven König.) Som upphovsrättsattentat betraktat, blir det en fråga om tid; avgörs den eventuella överträdelsens ”grovhet” av längden på det ”stulna” (som i vissa fall begränsas till några sekunder), eller av längden på det presenterade resultatet (några få samplade sekunders musikvideo kan genom att loopas på olika sätt ensamt bygga upp fem minuters material).
  
• Metadata, åter denna metadata… Alltsomoftast ligger en MTV-logga uppe i bilddukens högra hörn, ibland flimrar standardrutan med artist- och låtnamn nere i det vänstra. Det är väsentligt. Att inte försöka separera denna metadata från videons ”content”, utan tvärtom betrakta logotypen som en ingrediens av samma rang som själva musikvideon, kännetecknar ett stolt bemäktigande, som inte försöker sopan undan spåren av samplingen.
  
• Hyperperformativitet flimrar förbi som ett pockande ord. När Salt-N-Pepa‘s sköna dansrörelser loopas rytmiskt i takt till spektralanalyserade samplingar, framstår de som allt mer maskinmässiga, allt mindre mänskliga (på ett sätt som kan leda tankarna till Bergsons Skrattet).
  Musikvideons försök att återspegla känslan av musikalisk spontanitet punkteras systematiskt, men det performativa utplånas inte utan hoppar i stället ett snäpp vidare i skalan. Från Salt-N-Pepa’s filmmedierade uppträdande inför en tevepublik, till en situation där medieringen sköts av mjukvara, medan filmen har transformerats till att bli ett av scenartistens attribut (av samma rang som instrument, kläder, danssteg). Eller?

Världens första(?) YouTube-festival, i fredags på biografen Tellus:

• Alla närvarande var nog överens om att Piratbion lyckats styra upp ett succéevenemang!
  Hög spexfaktor i massmedia innan, hög stojfaktor i den mer än fullsmockade biosalongen, och när det var slut surrade luften av idéer om hur fler annorlunda biografsituationer borde utprövas i framtiden.
  Utan vidare skulle det, om man ville, gå att upprepa i en biograf mångdubbel storlek. Att få jubla och bua i en biosalong var en förlösande känsla, och även om det aktivistiga slagordsbrölandet från några grabbar på bakersta raderna periodvis blev för förutsägbart (”Fascist!” så fort lillfinansministern syntes, etc.) var det inget som störde helhetsintrycket.
  
• Tillståndsmyndigheten var tydligen på plats. Vet inte hur mycket problem de åsamkade. Arrangemangsformen var i alla fall ”slutet sällskap”, dvs. obligatorisk föranmälan.
  
• Ambitionerna hos arrangörsgruppen Piratbion verkar ha förskjutits i en spännande riktning. Från att, inför första stödfesten, ha talat om att iscensätta en konflikthandlingar genom att visa bioaktuella storfilmer, utan tillstånd men i ett relativt etablerat format, verkar de nu sjuda av idéer om att skapa annorlunda situationer där själva filmpreferenserna förändras, mer av deltagarkultur.
  
• Listan över alla visade filmklipp tappade jag på en efterfest, men den kanske slängs upp på nätet i en eller annan form?
  
• Angående metadata: Till skillnad från hur Sven König lät MTV:igheten ligga synlig i sin performance, hade Piratbion valt att genomföra en YouTube-festival där youtubigheten inte var direkt synlig på duken; inga ”share this video” efter varje avslutat klipp, till exempel. Filmklippen hade laddats ner i förväg och visades från en dators lokala hårddisk.
  (Föreslog en av arrangörerna att slänga upp hela samlingen som torrent, han hade inte tänkt på saken men skulle överväga saken. Om inte annat vore det en kul tidsdokumentation.)
  Piratbion lät i stället YouTubes metadata lysa igenom i själva festivalupplägget, där var och en av de förhandsbestämda kategorierna utgjorde ett block, med smådråpliga effekter. Till exempel visades ”Why must I cry”, en kalkonkass hiphopvideo som nån deppig svart snubbe gjort, i avdelningen Pets & Animals, där någon tydligen hade placerat den…

Kunst-Werke: Kropparnas och konstens ut- och insidor

Between different cultures, misinterpretation is an important part of interpretation to make an assumption of differentiation.
(Noritoshi Hirakawa)

Rapporten om ”kroppen som plattform” härifrån hackerkongressen 23C3 vid Alexanderplatz i Berlin avslutades med ett löfte om en rapport från pågående utställningen Into Me / Out of Me på konsthallen Kunst-Werke inte alls många kvarter bort.

För det finns paralleller mellan Quinn Nortons föredrag om ”funktionell kroppsmodifiering”, och samtidskonstens ”grupputställning om den föreställda, deskriptiva och performativa handlingen av att passera in, igenom och ut ur den mänskliga kroppen”.Kuratorn, Kunst-Werkes grundare Klaus Biesenbach, förklarar vidare:

The focus is on three primordial and radical relationships between the internal and the external: metabolism (eating, drinking, excreting…), reproduction (intercourse, birth…), and violence (shooting, impaling, perforation…).

Det är ett brett tema arrangerat i fem våningar, kryllande av stora namn från fyra decenniers internationell samtidskonst. Konstverk som använder alla tänkbara tekniker, ibland kroppsvätskeslabbit, i hög grad olika slags performancedokumentationer, eller åtminstone verk som har en stark performativ aspekt.
Ett flertal dokumentationer av kontroversielle österrikaren Otto Mühls ”aktioner”, och av nästan lika skatologiske landsmannen Hermann Nitsch visas bland annat en kroppsskiss ”efter Leonardo”.
Feministisk kroppskonstnär konfronterar manlig strukturalistisk filmare i Carolee Schneemann: Interior Scroll (1975). Mona Hafouns installation Deep Throat ”serverar” ett filmat svalg på porslinsfat. Vi hittar även Piero Manzonis förpackade konstnärsbajs släppt i limiterad upplaga (1961), som länge var en fast referens i diskussioner om konstens gränser.

En projektion som gör ont är Barbed Hula av Sigalit Landau (fast kuratorns påpekande om vad smärtan ”låter sig överföras till” är alldeles onödigt).

Utrymme finns också för en visning av Robert Boyds youtubiga mix av videoklipp från 1900-talets totalitära regimer till hurtfrisk musik. Den är ett av flera exempel på samtidskonstens tänjande på gestaltandets gällande gränsdragningar, för alla lånen är upphovsrättsligt betraktat rena attentatet.
Konstvärldens aktiviteter kan, tack vare sin omgärdande högdiskurs, komma undan med vissa saker som inte alltid ses som OK för en random internaut. Att konsten är så ”odemokratisk” är inget att gnälla över, utan en intressant funktion som för den skicklige går att utnyttja för ett okänt antal oavsedda syften – för att formulera sig i linje med den hackermentalitet som manifesteras hela dagarna här på kongresscentret.

Alltsedan Marcel Duchamp har samtidskonsten, med sitt vida fält av tekniker, ett alldeles speciellt förhållande till upphovsrättslagstiftningen. Ett upphittat föremål av okänt ursprung kan utnämnas till konst genom att en konstnär placerar det i ett konstnärligt sammanhang, som bär hans namn. Text-, ljud- och bildfragment samt fotografier behandlas som råmaterial att göra något mer av. Alltså används befintliga uttrycksformer inte som form utan som idéer, innehåll sida vid sida med bokstäver, klanger, och faktauppgifter och liknande byggstenar utan verkshöjd, sådant som ännu väntar på att formas. Upphovsmannaskapet flyttas ett steg upp i den symboliska näringskedjan.

Teresa Margolles ljudinstallation Sonido de la morgue består helt enkelt av de inspelade ljuden från obduktionen av en mänsklig kropp. Curatorns ord att hon gör ”formmässigt återhållsamma arbeten” är en snygg omskrivning för ready-made. Teresa Margolles verkar inte ha utfört obduktionen själv, den gjordes antagligen av en kirurg som utförde ett arbete och inte en performance. Konstnären har här spelat rollen av den som registrerar en handling, utförd av en namnlös.

Andra verk inom samtidskonsten har en helt omvänd upphovsmannafunktion: Konstnären utför en handling, som registreras av en namnlös. Simpel observation från Into Me / Out of Me: Genom att kalla ett foto för ”performativt självporträtt” går det vända på fotografimediets konvention och låta den avbildades namn, inte kameraoperatörens, stå som upphovsman.

Det är Catherine Opie som är konstnären till fotot av sin rakbladstecknade rygg (Self-Portrait/Cutting, 1993). Men de anorektiska barnen i Wildzone 1 (2001) är namnlösa; konstnären L.A. Raeven är i stället den osynliga arrangören på andra sidan filmobjektivet.

När konsten använder kroppar blir allt gärna extra provocerande: till oredan om vad som är uttrycksform och innehåll, intervenerar konsten som visas på Kunst-Werke uppsåtligen i den känsliga gränsdragningen mellan kroppens privata insida och dess offentliga utsida. (Svårigheten att särskilja symboliskt och reellt, vilket är ett möjligt håll för resultatet att luta åt, har ett namn: paranoia.)

The mouth is interesting because it’s one of those places where the dry outside moves toward the slippery inside.
(Jenny Holzer, emalj, 1980)

Between artworks and networks: Navigating through the crisis of copyright

This text is an edited conglomleration of two lectures held by Rasmus Fleischer in the autumn of 2006: Wizards of OS in Berlin (September 13) and Art|Net|Work at Aarhus university (October 25). Partly based on different earlier performances; concepts collaboratively developed around Piratbyrån.

 

Between artworks and networks:
Navigating through the crisis of copyright

Copying is an universal fact. It’s nothing we can decide for or against, but it can take place more or less public. That assumption is the simple basis for the concept of darknets.
Piracy in itself is not dependent on one single infrastructure. It finds lots of ways besides the open file-sharing networks, including physical offline routes. Thus the alternative to peer-to-peer piracy is not no piracy, but rather person-to-person piracy. Quite similar to the good old trading of cassette tapes, the digital person-to-person piracy can for example use local wireless networks, burned dvd:s, usb memory sticks, chat software or, not to forget, e-mail.

The attempts to stifle file-sharing networks aim at downscaling piracy. But in effect, it’s not so much about reducing the total quantity of copyrighted data that is exchanged, as it is about the scale of the networks themselves. Downscaling the swarms of peers accessing each others’ archives, while keeping bandwidth constant: That does not mean less piracy, but less pluralism in what is really shared.
If you have to rely on the archives of your personal social networks – that is, on darknets – then your available archive is so much more limited that in the end of the day, the dominant players of the copyright industry will keep a great amount of control over in what directions you will be able to develop your taste, even if they cannot inhibit the reproduction of their own ”content”.
That means a certain amount of predictability for them, which they regard as highly important. During the second half of the last century, they adapted business models that was all about finding more and more sophisticated methods for predicting and controlling tastes. Thus they tried to ensure that the huge investments made in an artist’s first hit would be more than returned by a whole series of albums that would sell well regardless of their quality.
In a larger perspective, the ongoing war against file-sharing networks is more a war for securing this predictability, market synchronization and control, than it is about defending copyrighted works against their unauthorised reproduction.

A pyramid. That is the default image used by the Motion Picture Association of America to visualize online piracy. The pyramid theory rhetorically suggests that anti-piracy measures can cut the head of piracy. By taking away the small number of ”suppliers”, the whole networks will dry up. Needless to say, this assumes that file-sharing networks are basically about distributing blockbuster movies, and only blockbuster movies. And indeed, if you’ve made your whole career in a business where the top ten is everything, then you will probably get such an impression when just looking at the top ten list of The Pirate Bay.

But what happens if we instead of the pyramid take the well-known image of the long tail, that lets us consider the quantitative relation between the few hits and the many non-hits? Then it becomes clear that the war against piracy is attacking the distribution of all those smaller niches that together makes up the majority of data in larger file-sharing networks – while pirated copies of the big hits are usually possible to get hold of anyway.

Copyright enforcement in the 21st century has changed its fundamental character. Anti-piracy today is not an all-out war against the unauthorised copying of copyrighted data. Such a war would be impossible to wage, as the weapons of mass reproduction are already decentralized into every single home. Rather, anti-piracy fights against the copying of uncopyrighted metadata; against the indexing, interlinking and globalizing of private archives. That is exactly what the ongoing case against The Pirate Bay is about: Not the distribution of copyrighted data itself – which takes place between millions of peers – but the distribution of metadata such as filenames, checksums and addresses.

Of course, copyright cannot today be about regulating protecting an exclusive right to copying. Using digital information, even if only visiting a website, means copying that information to another place, beyond the possible supervision of any copyright enforcer. A computer works by copying bits all the time: From ROM to RAM, from www to cache, from device to device or client to client or peer to peer. Wireless networks and portable devices complicates the question of how to distinguish local file transfers from file-sharing between different systems. Developments in network architectures, software and hardware, continue to undermine the foundations of copyright law.

Enforcement therefore has to rely on rather arbitrary metaphors, in order to single out the data replications that should be practically regulated. Consider the artificial distinction between ”downloading” and ”streaming” of music, regarded as equivalents to record distribution and radio broadcasting, respectively. These notions from one-way mass-media are forcefully applied to the internet, although it is basically the same data transfer that is taking place in both cases. The only difference between ”streaming” and ”downloading” lays in the software configuration at the receiving end, where the digital signal is either saved as a file or directly converted to an analog output.

In order to understand the permanented crisis of the copyright system, we can identify three intersections, three conceptual divisions in a complex relationship to each other. They have never been fixed, but without a relative stability, without a basic discoursive agreement about where to draw these lines in any given context, the copyright system does in fact collapse.

• PRIVATE/PUBLIC.
  Question: What is a copy?
  In a social network, it’s unquestionably legal to invite some friends to watch tv and listen to music in your private home, without permission from any rights holder. But how large and how open may an assembly be until the media use is defined as ”public”? The classroom and the small office, birthday parties and prayer meetings: these are just some examples of settings where the drawing of the private/public line has become an intricate task for copyright lawyers. But also for contemporary artists are playing with and questioning the same distinction.
  In a network of electronic devices, the corresponding question is about deciding when copying transgresses some kind of private sphere, and if a data transfer should be considered permanent or temporary. Here we can situate the whole DRM debacle, usually questioned mainly because its inability to permit the fully legal private copying, like transferring music files from a computer to the same person’s portable player. Yet it’s less about binary permissions saying a simple ”yes” or ”no”, and more about how everyday habits are shaped by the much more subtle technical barriers and possibilities: Interfaces, standards, traffic shaping, asymmetric connections.
  By enforcing distinctions between private and public, copyright operates in the Real.
• IDEA/EXPRESSION.
  Question: What is an artwork?
  Copyright protects expressions but not ideas themselves; that is written into every copyright law. Without such an form/content-distinction, worked out in the late 18th century by philosophers like Johann Gottlieb Fichte, copyright would either implode or explode. You can’t claim copyright on facts, words, chords or colours, but if you take a suffucient number of them and combine them according to your own soul, you might pass the ”threshold of originality” into the realm of artworks.
  But how high is this treshold? Dan Brown took a ready-made conspiracy theory from an earlier book as core plot for his own bestseller but was taken to court but freed. On the other hand, hip hop producers cannot use a few seconds of sampled sound without special permission – they did it in the 1980s, but since then the line between idea and expression in music has been redrawn, creating a harsher copyright climate.
  There is not one single norm, but a lot of very different customs for different types of expression: For example, spoken words are not enclosed by copyright to any degree even close to that which regulates the use of musical sound, simply because a strict interpretation in that field would render mainstream journalism impossible. Photography has its own norms, very different from other visual arts.
  When it comes to computer software or databases, the distinction between idea content and expression form gets terribly confused. Sampling, appropriation and remixing practices dispute the drawing of this line. One brilliant example is Sven König’s software art performance sCrAmBlEd?HaCkZ!, using spectral analysis to rebuild musical sounds with fragments of other musical sounds, developed from his initial intention to ”split the atom of copyright”. Constructing signifying chains by playing with notions of form and content, presenting the one as the other: Is that not a characteristic of much contemporary art, ever since Duchamp?
  By enforcing distinctions between idea and expression, copyright operates in the Symbolic.
• PRODUCER/CONSUMER.
  Question: What is an author?
  References to an imagined class of ”the authors” seems to be inescapable in any discussion focusing on copyright. Thus, the fragmented reality of cultural production is replaced by a coherent whole. In reality there are old hitmakers and upcoming talents, pornographers and poets, living and dead, rich and poor. Ideology washes away all contrasts and instead presumes a common interest in strenghened copyright.
  Legally, copyrights are assigned to individuals regardless of their profession; anyone who has ever written a line on the web is a copyright holder. However, during the 20th century a practical process of collectivization took place. The copyright system expanded through the institution of numerous collecting societies, assigned to collect license fees for broadcasting and public performances, in order to redistribute it to the actual rights holders.
  With today’s statutory fees on storage media like cassette tapes and hard disks, the arbitrariness of this model takes on a whole new dimension. ”Compensation” cannot even theoretically be motivated by the real use of the storage media, but the money is given out to an imaginary class defined through arbitrary statistics from older media.
  Dogmatic thinking about copyright presents producers and consumers as opposite poles, implicating the ideal of a ”balance”. But isn’t it more appropriate to characterize contemporary cultural production not as the opposite of consumption, but rather as a deviant kind of excessive and passionate consumption? Think about Walter Benjamin’s book collector who at a certain point turn to writing new books that he couldn’t acquire otherwise, or about the record collector whose passionate consumption smoothly glides into DJ:ing and further to producing new records.
  As one and the same device can be used for both operations, read and write, the intermingling of roles gets even trickier. The difference between author and audience does not disappears, but it gets functional, varying from time to time. To produce and to consume are verbs, but copyright ideology treats them as nouns.
  By enforcing distinctions between producer and consumer, copyright operates in the Imaginary.

Local/public, form/content, producer/consumer. It’s not that these three fundamental distinctions are disappearing, but they are deterritorialized and reterritorialized in ways far too complex, and far too different between different media and artforms, for one single system to handle. As the foundations are shaken and the concepts are getting fuzzy, a lots of greyzones are opening. We can recognize both a positive grey and a negative grey.
Intensified surveillance, scare tactics, paid infiltrators, pressure against hardware and network suppliers, spamming of networks with damaged files, screen dumps as legal evidence, private organizations building databases over suspected file-sharers, and of course the raid against The Pirate Bay: These are some examples of the negative greyzone in which anti-piracy activities are operating.
On the other hand, there is a positive grey that affirms the intermingling of concepts through undertakings that may be artistic or commercial, ethical or technological. Its basic characteristic is not anti-copyright, but rather an attitude of estrangement, or plain unconcern, towards copyright.

This positive greyzone connects all the everyday cultural exchanges that might formally constitute copyright infringement, but where no one would even care to claim that, as there is not even a dissatisfied rights holder to find. All the shades of grey between the penguin white of a creative commons licence and the pitch black of a zero day blockbuster release. Between what is formally allowed and what can practically be done, there is a space for multiplication of small habits that we call the Grey Commons.

In the middle of this sea of techno-cultural turbulence we have to navigate with the help of language. Copyfights are continuously raging at this conceptual level, deep under the legal and political surface. Rather than trying to solve the copyright issue, we try to keep it boiling and give space for a more shades of grey in the way we talk about everyday cultural life. Early compromises that tries to reform copyright law, usually just move the problem around, from one of the destabilized distinctions to another.
Some common dead-ends can be identified in contemporary discussions about peer-to-peer file-sharing. The first is consumerism – usually characterized by treating downloading as something separate from uploading. But file-sharing is a horizontal activity, where ”up” and ”down” are only very temporary distinctions, especially since the break-through of bittorrent swarming. Instead of justifying file-sharing as a response to high prices, we should focus on how it differs from the top-down record store model of selling pre-packaged information.

Another trap we see in so-called alternative compensations systems; institutional models promising to legalize filesharing by putting a fee on communication media and using the money to ”compensate” copyright holders. There is no need to polemicize, but interesting enough to explore the unarticulated assumptions of that discourse. For example how to draw the line between files worthy of compensation and ordinary webpages, or between authors and non-authors, or between local and public file transfers. There is simply no water-proof way of measuring what is shared on an entity like ”the internet”, wherever that ends or begins, in order to locate the authors that need ”compensation”.

The very focus on reforming the copyright law is itself a common trap. First of all, because sweeping discussions about one entity called ”copyright” obscures the plurality in how all the different cultural practises relate or do not relate to copyright. Some might need copyright, some might not – and some cultural forms we might not need to preserve at all.
Instead we should shift our attentions to the very particular and concrete ways in which cultural production and circulation works today and discuss each one on its own terms: How they relate to computer networks and how they can make themselves less dependent on copyright.
Focusing on the copyright law itself also bears the danger of ignoring the practical effects and non-effects of the law. No matter if you want a soft copyright that keeps some limited rights but also guarantees some freedom, or a hard copyright law banning everything unauthorized. The price for effective enforcement will be the same.
In any case, it demands that an individual can be made responsible for every single data transfer. Every IP address and every mobile device must be identified to a physical person. Implementing that means first of all a ban on all anonymous sharing of connectivity.
Any attempt to general enforcement of copyright in the context of computer networks necessarily leads to the same ambition: Defining, shaping and locking up the way our networks are organized and used. That (rather than any loss of privacy) is also the most significant aspect of the ongoing implementation of the European Data Retention Directive.

The big question taking shape on the horizon is: Free establishment of communications, or individualization of peers?
Free communications means the right of any peer in a network and to be the gateway to a new network – be it with a wireless router, or a web server allowing anyone to connect and communicate. That is not an utopia, but rather how the internet has developed as long as we know it.
Individualization of peers, on the other hand, means that any activity in the network has to be identified to a responsible individual.
Such an ambition demands that Internet Service Providers are held responsible of delivering the information about which individuals that have had access to a certain IP address, and that every web community needs to identify their users, which is clearly incompatible with free networking. The result is oligopolization: A few licensed network providers, connecting the many individualized network ends by over-prized asymmetrical connections.
If, on the other hand, network providers are not held responsible, then our networks have no ends and may expand in all kinds of unexpected and interesting directions, connecting network to network to network, with lots of inputs and outputs, giving a potential locality to the internet experience. But that also means the end of the state’s ambition to identify every person behind a certain IP address – for good and bad. Obviously, the copyright industry will fight with its claws for not giving up that control.

A computer is a machine that can simulate any other machine. Hence it can also do a perfect digital simulation of the copyright system. But the ideal notion of a pure ”content industry” implies copyright to be the only machinic configuration. It wants the computer to simulate only one machine – and we don’t mind if a network somtimes simulates a crappy machine, as long as it’s able to simulate good ones as well.
It’s not about finding the perfect solution to be used in the future, but to exploit the grey zone to allow for a thousand of unforeseeable futures to blossom, and to let art and music keep playing with the disctinctions that copyright instead wants to keep rigid. We will always choose a large amount of half-ass solutions over the one totalizing master plan. There are techno-cultural complexities beyond our human capacity to compute.

Bensinmacksartister (och ett par kadaver) bekänner färg

År 2004 uppmärksammades här att IFPI drog igång en lobbykampanj för att förlänga upphovsrättens tidsliga omfattning. Närmare bestämt vill de att artisters och skivbolags ensamrätt till ljudinspelningar (s.k. närstående rättigheter, som är ett extra ”lager” ovanpå den ordinarie upphovsrätten) som idag gäller i 50 år från inspelningstillfället i stället ska gälla i 95 år.
Striden står på europeisk nivå, men IFPI fokuserar främst på Storbritannien. De riktigt saftiga rättighetsvinster som skivbolagen känner hotas kommer ju till att börja med främst från brittiska artister, exempelvis kommer ju tidiga Beatles-inspelningar att bli fria med start år 2012.
I veckan kom ett bakslag. En officiell rapport, som finansministern beställt av Andrew Gowers, kom fram till att förlängd skyddstid vore förkastligt:

Term extension would keep the cost of sound recording licences higher for longer. Extension would increase costs for all
businesses that play music, for example hairdressers, old people’s homes, local radio and internet service providers (ISPs). The impact of extension would therefore be felt throughout the economy.
In conclusion, the Review finds the arguments in favour of term extension unconvincing. The evidence suggests that extending the term of protection for sound recordings or performers’ rights prospectively would not increase the incentives to invest, would not increase the number of works created or made available, and would negatively impact upon consumers and industry. Furthermore, by increasing the period of protection, future creators would have to wait an additional length of time to build upon past works to create new products and those wishing to revive protected but forgotten material would be unable to do so for a longer period of time.

Skivbolagslobbyn svarade i torsdags med en helsidesannons i Financial Times där 4000 musiker uppgavs ställa sig bakom kravet på att nästan fördubbla skyddstiden.
Annonsen ifråga med sin kompletta lista över undertecknare verkar vara svår att hitta i digital form. Men olika nyhetsartiklar nämner några kända namn:

• Paul McCartney
• Peter Gabriel
• Robbie Williams
• U2
• Cliff Richard
• Yoko Ono
• Tom Jones
• Billy Bragg
• Pete Townshend (The Who)
• Paul Simonon (The Clash)
• PJ Harvey
• Barry Gibb (Bee Gees)
• Ian Anderson (Jethro Tull)
• The Kaiser Chiefs
• Maximo Park
• Kiri Te Kanawa (operasångerska)
• Simon Rattle (dirigent)
• Nicola Benedetti (violinist)
• Cleo Laine (jazzsångerska)
• Acker Bilk (klarinettist)
• Katie Melua
• Cerys Matthews
• Petula Clark
• Neil Tennant (Pet Shop Boys)

Nämnde någon ordet ”bensinmacksartister”? Det är ju alldeles utmärkt att ovanstående trötta samling bekänner färg. Om de nu är så rädda för att kopieras, om de nu själva begriper att deras kreativa dagar är passé och allt som återstår är en rättighetsportfölj – då tycker jag att vi ska respektera detta och bidra till att de faller i glömska. Radera alla eventuella filer där de förekommer från din hårddisk, och ersätt dem med bättre musik! Låt oss komma ihåg vilka de är, och se listan som en varningslista!

Viss tveksamhet tycks dock råda kring hur de 4000 egentligen gjorde för att skriva under upphovsrättsmaximalisternas krav. Lawrence Lessig påpekar att minst ett par av dem faktiskt är döda. Ska dessas förmåga att underteckna deklarationer tas som en praktisk demonstration av hur upphovsrätten fortsätter att inspirera även efter döden, eller är det kanske så att IFPI än en gång rafsat ihop namnen utan att fråga först?

STIM ändrar fördelningsreglerna

STIM reformerar sitt system för fördelning av pengar till kompositörer, dödsbon och musikförlag. Ambitionen att ”stödja god tonkonst” stryks, och ersätts med de allmännare målet att stödja ”den svenska musikkulturen”. I praktiken: Tidigare har ett antal miljoner av de licenspengar som inhämtats på t.ex. dansgolv och frisörsaloner överförts till området för ”seriösa konserter” och kyrkokonserter.
Det senare området har hittills gett tre gånger så mycket pengar per minut. Med det nya systemet avsätts i stället fem miljoner kronor per år för att stödja ”marknadsmässigt eftersatta genrer” (vilket inte utesluter sådan musik som i dessa sammanhang räknas som ”populär”, däremot utesluts döda rättighetsinnehavare). Man skiljer alltså ut det kulturpolitiskt motiverade stödet från avräkningssystemet.

Det gamla systemet gynnade framför allt komponister av (eller deras dödsbon) och förläggare till verk som kan betraktas som “populära klassiker” – till exempel Sibelius, Ravel, Prokofieff, med flera. Med en hög gradering och /…/ “livemultipeln” kunde dessa få inte mindre än 15 gånger högre ersättning per minut än vad som normalt gäller när ett verk framförs på skiva i P3 eller P4.

Att STIM:s kvotsystem inte ska subventionera vissa sorters musik är ett krav som drivits ända sedan 1960-talet av föreningen Svenska kompositörer av populärmusik (Skap), som är en STIM:s tre huvudmän. Dock utan framgång då även de andra två huvudmännen – som representerar konstmusiktonsättare och musikförlag – har vetorätt. Att saker nu plötsligt lossnar nu beror, enligt Skap-ordföranden Roger Wallis [pdf], på att indrivningsorganisationerna i Europa börjat konkurrera med varandra och dessutom synas av EU-kommissionen.

Reformen genomförs gradvis under fem år, med start i december månads utbetalning. Rättighetsinnehavare till musik inom alla de ”genrer som betecknas som ”populära” (i motsats till ”seriösa”) är överlag vinnare. Ersättningen per minut för den som spelas i P3 ökar från 60 till 85 kronor. Såhär sammanfattas förändringarna på formaliaspråk:

– Den så kallade ”live-multipeln” på radioområdet avskaffas (idag räknas liveframföranden i radio upp med en särskild multipel)
– Den så kallade ”visuellt-multipeln” inom tv avskaffas (idag räknas framföranden i tv där det faktiska framförandet visas i tv-rutan upp med en särskild multipel)
– Förstärkningen av avräkningen för seriösa konserter och kyrkokonserter avskaffas (idag försärks sådana avräkningen med en x3-uppräkning)
– Förstärkningen av avräkningar av verk med gradering B eller högre inom liveområdet avskaffas (idag förstärks sådana verk i avräkningen med särskilda multiplar).
– Skapande av nya verk inom marknadsmässigt eftersatta musikområden stimuleras genom ett särskilt stödsystem. Verk som avräknas inom sådana musikområden (det vill säga områden som saknar en normal kommersiell marknad) erhåller ett särskilt stöd vid sidan av avräkningen.

Vad jag förstår så handlar det inte om ett fullständigt avskaffande av graderingssystemet – där STIM:s ”musikkonsulenter” rangordnar musikens komplexitetsgrad så att vissa genrer får mer än andra – utan om att graderingens betydelse minskar. Men den information som finns tillgänglig är inte helt lätt att tyda.

Ännu en ändring gäller vad STIM ska göra med alla de pengar som inkasseras för konserter utan musikrapporter – cirka 18 miljoner kronor varje år. Hittills har de fördelats i enlighet med vad som spelas på Sveriges Radio P3 och P4. Nu har man insett att det inte går att låtsas som att det breda musiklivet är så smalt, och ska i stället använda övriga liverapporter som bas.
”Kassettersättningen” fördelas dock även fortsättningsvis med utgångspunkt i vad som kan höras på radio och tv. Licenspengarna för nätradio (området ”Online och nya media”) fördelas med ett underlag från kommersiell radio samt ringsignaler.

Inga skäl finns att vare sig hylla eller förkasta de reformer som nu genomförts. Klart är att systemet för att skilja på ”seriös” och ”populär” musik hade blivit ohållbart. Om ändringarna kan leda till att levande musikskapare får mer pengar och mindre äts upp av Sibelius dödsbo är det förstås bra, men på det stora hela är det nog en omfördelning som betyder föga för låtskrivare som inte hörs ofta i radio.

Om ”Ungar & Medier 2006”

Statliga Medierådet har för andra året offentliggjort resultaten från enkätundersökningen Ungar & Medier [pdf], utförd av ARS Research AB.
Väsentligen är resultaten desamma som förra året, då vi vi noterade

2005-10-31. Aftonbladet skriver om en undersökning från statliga Medierådet. Undersökningen har visserligen klart vinklade frågeställningar, och dess begrepp “medier” är allt annat än vetenskapligt hållbart, men läser man resultaten ser man de går emot teorin om att intensivt datoranvändande skulle avskärma unga från social samvaro. Aftonbladets vinkling: “Är ditt barn skärmberoende? Säg ifrån.” Notera att ordet “skärmberoende“, definitivt inte användes i Medierådets studie, utan är Owe Sandbergs egna begrepp som Aftonbladet applicerar.

Owe Sandberg är alltså bondfångarpsykologen som är allierad med organisationen och aldrig missar en chans att larma om ”skärmberoende”. Nu visar det sig att hans ”behandlingshem” får skarp kritik från länsstyrelsen och kanske tvingas stänga. Vi får se om Owe ligger lågt nu, eller om det blir ett utspel ändå.

Åter till Ungar & Medier 2006, som Erik Stattin sammanfattar med orden ”The kids are alright!”. De värsta farhågorna kring ungas datoranvändande verkar helt enkelt inte gå att belägga.
Bland 12-16-åringarna är nätet den mest utbredda fritidssysselsättningen, och den populäraste nätaktiviteten är att chatta, enligt enkätstudien. Intressant nog tycks flickorna använda internet något mer än pojkarna, och barn med invandrade föräldrar är överrepresenterade i gruppen ”högkonsumenter av internet”. (Högkonsument? Om det är ”konsumtion” att chatta, vem är då producenten?)
Flickorna chattar och mailar lite mer, pojkarna spelar lite mer spel. Fast man undrar lite hur enkätens utformare har tänkt; var går t.ex. gränsen mellan att ”surfa för nöjes skull” och ”söka information om annat än skolarbete”?
Mycket riktigt påpekar SvD:s Martin Jönsson:

För den som vill ha en bild av medieanvändandet är rapporten högintressant läsning. Men det är nästan lika intressant att ta del av Medierådets något förlegade syn på vad som egentligen är medier. Till exempel finns inte mobiltelefoner alls med i studien, trots att det kanske är den allra viktigaste mediekanalen för unga i dag, jämte datorn.

Mediedefinitionen kommer sig av att Medierådet tidigare hette Våldsskildringsrådet. Vid ombildningen lades ”internet” till vid sidan om ”alla rörliga bildmedier”; myndighetens uppdrag gäller alltså inte medier i allmänhet. Man kan tycka att de borde vara bättre på att klargöra den saken om de nu vill döpa sin rapport till något så allmänt som Ungar & Medier.

Märkligt är också att man mäter andelen tid som läggs ned på olika ”medieformer”, ur den totala ”konsumtionen” (TV 20 %, Internet 16 %, datorspel 9 %…), utan hänsyn till vare sig skiftande uppmärksamhetsnivå eller till att datorn är ett medium kapabel att simulera alla andra, vitt skilda, medier.
även om andelen dagliga användare av internet ökar rejält, är tv fortfarande det vanligast använda mediet. Undersökningen gör en grej av att tv-tittandet oftast sker ”tillsammans med andra” medan internet är något som de unga ”oftast använder på egen hand”. Lite lustigt med tanke på att internet enligt samma studie främst används socialt. Uppenbarligen krävs rumslig närvaro för att en aktivitet ska räknas som riktigt social.

Som väntat återkommer de mer insinuanta frågorna från förra årets undersökning. Dels den mystiska frågan om hur man skulle uppleva ”en vecka helt utan TV, datorspel och Internet”. (Ordet beroende används dock inte, annat än i en fråga till föräldrarna, varav 40 % anser att datorspel är beroendeframkallande.)
Dels ställs frågan: ”Har du någon gång stämt träff med någon på riktigt som du tidigare
bara haft kontakt med på Internet?” Uppenbarligen ska sådana möten framstå som generellt farliga, oavsett om det är en person som redan finns i ens bekantskapskrets och oavsett i vilket sammanhang mötet sker (rapporten påpekar också att det kan ”handla om en fritidslokal, på en konsert, en sporthall eller ett kafé”).
Att man i stället för att prata om förtroende, makt och etik, riktar misstänksamheten mot själva mediet tycks vara en trend i tiden. I rapporten Drabbad online som utgavs häromveckan suggereras en linjär upptrappning från att uppge sitt riktiga namn i något som helst nätsammanhang, via ”webcamsex med okända” till prostitution.
Men den smärre industri som försöker göra sig en hacka på sådana förenklingar lär ändå få svårt att hitta något matnyttigt i Medierådets rapport. Inte en enda som lärt känna folk via nätet kryssade för något av de färdiga svarsalternativen ”den jag träffade sa elaka saker till mig” och ”den jag träffade försökte göra mig illa”.