Där ser man

26 februari 2005

Så här skriver Patrick i bloggen Är isen hal? Sanda!:

Efter att Copyriot skrivit om den skeva rapporteringen i Lilla Aktuellt om den stundande uppstramningen av lagstiftningen gällande nedladdning av upphovsrättsskyddat material, så kontaktade jag redaktionen med synpunkter på deras väldigt snäva definition av filer.

Jag kan med glädje rapportera att de tog till sig av mina synpunkter (och jag antar att andra mejlat in förutom jag) och har korrigerat sin artikel och de ska enligt uppgift från webbredaktören ta upp det i nästa program där de ska förtydliga sin rapportering så att den speglar verkligheten.

Såväl Pirazine som Karl Jonsson har också följt upp inlägget.

Det har alltså skett husrannsakningar hos ett antal svenska fildelare som misstänks för att dela ut film, närmare bestämt en av tre nya svenska storfilmer. Historien berättas sakligast av Stockholms Fria och IDG.

Hans Strindlund, chef för norrortspolisens utredningsrotel, bekräftar att polisen gjorde tillslag mot fildelare under förra veckan. Polisen kommer att göra fler ”hembesök” i norrort under den närmaste tiden. (…) Enligt Hans Strindlund är det ett tiotal anmälningar från Antipiratbyrån som ligger bakom tillslagen. (…) Det är polisens förundersökningsledare som har tagit beslut om husrannsakan i de aktuella fallen, inte en åklagare, enligt Strindlund.
Bloggen Globaljuggler hör till dem som tycker att det hela luktar skumt: ”Kan jag maila in en logg-fil, påstå att filen kommer från min grannes IP-nummer och därefter se på när polisen knackar på och bär ut hans datorutrustning?” skriver Globaljuggler och frågar sig om beslutet om husrannsakan fattats enkom baserat på uppgifter från Antipiratbyrån.
Har man delegerat ut förundersökningsjobbet till en privat intresseorganisation har vi fulländat den korporativa staten och rättssäkerheten kan vi säga adjö till.
Det som Globaljuggler tar upp är den första begravna hunden: Att uppgifter som lämnas in av branchorganisationen Antipiratbyrån – som inte är någon myndighet, utan har samma juridiska status som vilken hemsnickrad förening som helst – blir grundlag för husrannsakningar.

Den andra begravna hunden är att polisen på egen hand fattade beslut om husrannsakan. JO klargör rättsläget:

Förordnande om husrannsakan meddelas enligt huvudregeln av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (28 kap. 4 § första stycket RB). Vid fara i dröjsmål får en polisman företa husrannsakan utan sådant förordnande (28 kap. 5 § RB)
Hur det i fall som dessa skulle kunna föreligga ”fara i dröjsmål”, alltså att bevis måste säkras så snabbt att man inte kan vänta en dag eller två på åklagares beslut, är ett mysterium.
Uppdatering: Nu var ju dock herr Strindlund just förundersökningsledare.

Begraven hund nummer tre gäller den självklara frågan som dock få verkar ha ställt: Till vilken nytta görs husrannsakan?
Det misstänkta brottet mot upphovsrätten är handlingen att sprida en film på DC. Innehavet av upphovsrättsskyddat material är något annat. Tvärtom vad många verkar tro, är det inte och kommer inte heller bli olagligt att inneha musik– eller video-filer på sin dator utan att samtidigt i sin ägo ha motsvarande CD-skiva eller DVD.
Vad letar de då efter? För att döma någon för upphovsrättsbrott ska det kunna bevisas att personen spridit eller tillgängliggjort materialet. Att beslagta en dator ger säkrar knappast några bevis för det. Loggfiler? Tja, jag har iallafall aldrig fått för mig att kryssa i nån ruta om att logga filöverföringar i DC och har svårt att tro att särskilt många andra loggar sin fildelning.
På ansvariga polisen Hans Strindlund låter det dock som om innehavet av den upphovsrättsskyddade filen var brottet saken gällde: ”Om utredaren finner att bevisningen inte håller läggs utredningen ner. Det kan till exempel bero på att filerna i fråga tagits bort från datorn.

Alla dessa saker pekar i riktning mot att husrannsakan inte primärt genomförts för att säkra bevis, utan som en slags bestraffningshandling, ett sätt att försöka sätta skräck i fildelare. I så fall är det allvarligt.

Polischefen som fattade beslutet, Hans Strindlund, verkar ha lång erfarenhet av att polisiär moralpanik och hårdaretagism. 1986 var han en frontfigur i lobbyingen för införandet av den nu avskaffade bastuklubbslagen, berättar QX.se. Helt självpåtaget drev Hans Strindlund en polisiär hetskampanj mot bögställen i Stockholm. I Aftonbladet krävde han att ”Regeringen måste stoppa de ohämmade sexorgierna”, och i en debattartikel beskrev kriminalinspektören ”de bisexuella männen” som en ”dold och osynlig” fara. Inte det minsta förvånande om en sån typ nu, nästan tjugo år senare, åter låter husrannsakningar användas som ett instrument för en politisk kampanj av moralistiskt slag.

Henrik Tomténs fånerier om att hundratals fildelare skulle ha drabbats av panik, omvänt sig och ringt till Antipiratbyrån ”för att bikta sig” – vilka återgavs helt okritiskt på förstasidan av Metro – kan vi lämna därhän. Kvasikristna omvändelsedrömmerier utan någon verklighetsförankring.

Lilla Aktuellt, SVT:s nyhetsprogram för barn, hade på torsdagen ett inslag om piratkopiering. Speakerrösten förkunnar:

den första juli kommer en ny lag som helt förbjuder nedladdning av filmer och musik från internet
Bisarrt är ordet. Skulle det exempelvis bli förbjudet att ladda ner det aktuella programinslaget från SVT:s hemsida, där det finns upplagt? På sidan lyckas Lilla Aktuellt skriva ännu mer felaktigt:
från och med den första juli så kommer en ny lag som förbjuder all nedladdning av filer från internet.
Att förbud mot ”all nedladdning av filer” skulle förbjuda användande av webbläsare för att läsa en webbsida (det vill säga ladda ned en HTML-fil), det förstår väl de flesta. Men uppenbarligen inte Lilla Aktuellt-redaktionen och den programledare som även pratar om att ”ladda hem grejer från webben”, när han syftar på P2P-nätverk, inte på www.

I ett tidigare inlägg har Copyriot skrivit om

en vag uppfattning om att webbläsarens fönster är just ett ”fönster” varigenom man ser något som befinner sig någon helt annanstans, något som någon annan har kontroll över. Det är detta okunniga umgänge med datorer som upphovsrättsindustrin helst vill ska omfatta så många som möjligt. Mental Rights Management.
Antipiraternas välkända strategi att skrämma och indoktrinera barn får tyvärr draghjälp av Lilla Aktuellt (som kritiserats förr).

Klipskare är de intervjuade barnen i mellanstadieåldern som konstaterar att enda sättet att stoppa piratkopieringen vore att ”ta bort alla datorer”, samt att det kanske ”inte skulle vara sååå lyckat” att ”sätta hälften av Sveriges befolkning i fängelse”.
Antipiratbyråns Henrik Pontén uttalar i inslaget att ”nedladdning blir ju vanligare och vanligare”. Har antipiraterna alltså slutat ljuga ihop påståenden om att antalet fildelare skulle minska?

Tack Peter Lindberg för tipset!

Intervjuad i Internetworld

22 februari 2005

Papperstidningen Internetworld har kommit med ett nummer innehållande en hel del kring upphovsrätt och piratkopiering, bland annat en sida om The Pirate Bay och läsarkommentarer. De skriver om Creative Commons och tar även upp vissa problematiska aspekter i en artikel, där undertecknad figurerar i bild och text.
I intervjun säger jag saker som tagits upp tidigare på Copyriot: om hur skiljelinjen mellan kommersiella och icke-kommersiella verksamheter blir allt mer irrelevant, om mindre fria villkor för sampling, om att goda internettraditioner är bättre än licensfundamentalism. Internetworld berättar att STIM ”arbetar med ett eget alternativ till CC”.
Uppdatering: Musikerförbundet, inte STIM, avsågs tydligen.

Delar av numret ligger scannade här.

Senvinterelektronika

17 februari 2005

Som sagt, musik är och förblir gratis, oavsett obegripliga lagar.

Prisnominering

17 februari 2005

Copyriot finns bland de nominerade till Internetworlds bästa-bloggen-pris, 50 alternativ att rösta bland.
17/2: Oj, nu har omröstningen visst nollställts och startat på nytt (med IP-spärr) så rösta igen.

Godhatesfags.com hackad IGEN

17 februari 2005

av AUH, såklart.
Senast var för en dryg månad sen.
Skärmdump här.

För några veckor sedan skrev Copyriot om förslaget till ny upphovsrättslag. Då skickades det till Lagrådet, en samling juridiskt lärda herrar vilka nu kommit med sina synpunkter (PDF).

Systematiken har gjort att lagen redan i dag är svåröverskådlig. Svårigheterna att överblicka lagen ökar, om de nu föreslagna ändringarna genomförs. …
åtskilliga av de bestämmelser som nu föreslås är i hög grad detaljerade och svårlästa. Detta gäller inte minst bestämmelserna om skydd för tekniska hjälpmedel m.m.
Lagrådets slutsats är att lagen är ett lappverk som egentligen behöver göras om från grunden, men godtar ändå lagförslaget ”som ett provisorium” (eftersom EG-domstolen hetsar på att EU-direktivet ska implementeras). Thomas Bodström väljer att tolka utlåtandet som ett ”klartecken att gå vidare ur rättssäkerhetssynpunkt”.

Lagrådet reser särskilda frågetecken angående lagens definition av att ”framställa ett exemplar”, vilket just påpekades i förra Copyriot-posten.
Regeringen föreslår alltså:

upphovsmannens rätt till framställning av exemplar innefattar varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanent exemplarframställning, oavsett i vilken form eller med vilken metod den sker och oavsett om den sker helt eller delvis.
Den springande punkten här är väsensskillnaden mellan analog och digital teknik: Att läsa en bok på papper anses inte som att framställa ett exemplar, men att öppna en textfil är att framställa ett exemplar i datorns RAM-minne.
Regeringen har fattat detta. ”Tillfälliga kopior” är, förklarar de, ett samlingsnamn på de kopior som skapas när man använder ett dokument och de som exempelvis genom cachning skapas på servrar vid en filöverföring. Det absurda i att reglera användande av RAM-minnen vill regeringen dock inte kännas vid. Man konstaterar bara:
det nu aktuella direktivet klargör rättsläget i fråga om tillfälliga kopior på så sätt att även tillfälliga kopior omfattas av upphovsmannens ensamrätt till exemplarframställning.
I ett analogt sammanhang vore en sådan bestämmelse liktydig med en upphovsrättslag som reglerar inte bara tryckandet av böcker, utan också hur ofta en boks innehavare har rätt att öppna den.

Naturligtvis måste regeringen därefter definiera en rad undantag från förbudet att producera ”tillfälliga kopior”.

Tillfälliga former av exemplar av verk får framställas, om exemplarframställningen utgör en integrerad och väsentlig del i en teknisk process och om exemplaren är flyktiga eller utgör ett inkluderande av underordnad betydelse i denna process. Exemplaren får inte ha självständig ekonomisk betydelse.
Exemplarframställning enligt första stycket är tillåten endast om det enda syftet med den är att möjliggöra
1. överföring i ett nät mellan tredje parter via en mellanhand, eller
2. laglig användning.
Laglig användning är laglig – snygg tautologi!
Dessvärre förblir mycket normal datoranvändning i någon slags juridisk gråzon, och en kvalificerad gissning är väl att denna gråzon lär ha vuxit betänkligt om bara några år, inte minst med tanke på de trådlösa kommunikationernas utveckling. (Kanske betraktas just denna osäkerhet som en feature snarare än en bugg av upphovsrättsivrarna.) Man måste också fråga sig hur något kan ”en integrerad och väsentlig del i en teknisk process” om inte den tekniska processen ännu är färdigutvecklad – alltså om inte utprövande av mer experimentella och nyskapande digitala tillämpningar kommer att förbjudas.

Lagrådet vill ändra formulering från ”laglig användning” till ”annan användning som inte är otillåten”, vilket möjligtvis ska ses som en liberalisering. Men framför allt efterlyser de ”att innebörden klargörs ytterligare”, särskilt gällande det flummiga pratet om ”indirekt” och ”direkt” framställning av exemplar.
Bland lagrådets övriga synpunkter på lagförslaget finns en kritik mot att organisationer för inkassering av ersättning genom avgifter på lagringsmedier – läs Copyswede – kan få en alltför stark rättslig ställning genom lagförslagets formuleringar.

För övrigt kvarstår det stora frågetecknet huruvida det från 1 juni 2005 kommer vara olagligt att klicka på en länk till en textfil om filens innehåll består av upphovsrättsskyddat material som lagts ut utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd. Om det är olagligt, har man då inte kriminaliserat www? Om det är lagligt, vad skiljer då textfiler från ljud-, bild- eller filmfiler?

Tidigare inlägg:

Uppdatering: Henrik Torstensson drar slutsatsen att riksdagen måste rösta nej: ”Att EU ligger på och vill införa ett direktiv är ingen anledning att rösta igenom en dålig implementering.”
Och Waldemar Ingdahl beskriver problemet såhär: ”för en skärpt upphovsrätt står ett fåtal eniga organisationer och aktörer, men mot skärpningen står bara många och spridda konsumenter”.

För någon vecka sedan startade Göteborgs fria tidning, vars ”målsättning är att bredda utrymmet för den offentliga debatten”. Tyvärr har detta redan visat sig vara tomma ord.
Nyöppnade Världskulturmuséet visade, i en angelägen utställning om hiv, en målning av en konstnärinna från Oman, i vilken ett citat från Koranen förekom. Bokstavstrogna muslimer rasade (vilket väl knappast är att förvånas över – fundamentalistisk islam tillåter ju varken musik eller avbildande konst). Efter diverse kampanjande från dessas håll, och även rena hot, bestämde sig muséets ryggradslösa ledning för att ge vika.
Så vad säger då den nystartade lokaltidning som vill ”bredda utrymmet för den offentliga debatten”?

Muslimer i Göteborg har nu fått museet att ta bort tavlan och det hela har vänt från grov förolämpning till fruktsam dialog.
Man storknar. Så formulerar sig faktiskt tidningens självaste redaktör, Madelene Axelsson, i ingressen till en nyhetsartikel.
Expressens ledarsida säger annars vad som borde vara självklart: ”Religionsfrihet är också att ha rätt att strunta i religionen.”
Och Arbetarens dito gör tankeexperimentet vilka reaktioner det skulle bli om det vore Åke Green och de nazistiska stormtrupperna som fick museiledningen att ta bort ett konstverk.

Vill man läsa något verklig bisarrt kan man för övrigt leta upp ”Scenario 2016” av före detta sossepolitikern Olle Ljungbeck, publicerat på debattsidan hos Göteborgs fria tidning.
En liten ultranationalistisk science fiction-historia om hur ”de svenska medborgarna” gör uppror mot att ”invandrad arbetskraft från nya EU–länder” sänkt deras löner, samt mot ”det moraliska och materiella förfall EU–anslutningen inneburit”. Olle Ljungbeck romantiserar ”Den svenske bonden som blev fri för mer än 500 år sedan” och fantiserar om militära ”strider mot fienden”. Kulmen på hans debattartikel är hur hans hjältar lyckas begå statskupp efter att ha hotat spränga ett par kärnkraftverk. Med andra ord ungefär samma saker som man kan läsa på nazistiska Patriot.nu, även om ”utländskt kapital” ersatt ”judarna” i rollen som det högsta onda.

Göteborgs fria tidning känns verkligen allt annat än lovande.

Hårdaretagism

8 februari 2005

Den fristående, libertarianskt präglade tankesmedjan Eudoxa har just gett ut en koncis och tänkvärd rapport: Hårdaretagismen förtär samhället (PDF).
Kraven på ”hårdare tag” ifrågasätts där systematiskt av Anders Sandberg och Håkan Andersson, som finner en speciell logik i rullning.

Hårdaretagismen är obunden av politisk färg och sakfråga, det rör sig mer om ett beteende än en ideologi. I grunden består hårdaretagism av att man använder ett enda lösningsrecept. (…) Hårdaretagismen är i grunden okreativ (…) Det får inte finnas alternativ, eftersom detta innebär ett automatiskt underkännande av de nuvarande åtgärderna man satsat så mycket pengar, arbete och prestige på.
Det primära exemplet är SL:s kamp mot klottret, men även jakten på fildelare, populistiska förbud mot kloning och kriget mot terrorn tas upp i rapporten. Överallt samma dynamik av ”fungerar det inte, så måste vi försöka hårdare”:
Film- och musikindustrin går längre och längre i sina legala krav för att kunna skydda sin upphovsrätt och nuvarande affärsmodell, så till den grad att den förordar både obligatoriska kopieringskydd i all elektronik och rätten att bedriva elektroniskt sabotage mot pirater. (…) Och i debatten efter kloningen av fåret Dolly tävlade världens politiker att införa hårda förbud mot reproduktiv kloning – något som ytterst få människor intresserar sig för – så till den grad att det nu står inskrivet i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna.
Den befintliga metodens omfattning ökas helt enkelt för att möta det ökade problemet. Kvantitativ eskalation görs till den enda vägen, emedan kvalitativa ändringar i strategi i det närmaste tabubeläggs.
När dessutom särskilda institutioner inrättats för att samordna de hårdare tagen, kommer det ligga i dessas intresse att problemet kvarstår och ökar. Och de politiker som anslagit pengar vill till varje pris slippa hamna i en situation där man tvingas erkänna att redan spenderade resurser visar sig vara bortslösade.
antingen går det bra, och då har man fått bevis för att lösningen fungerar, eller så går det mindre bra, och då måste mer resurser tilldelas. (…)
Denna låser beslutskedjan i en svårbrytbar cirkel. Om den befintliga lösningen inte fungerar, skala upp den. (…)
Hårdaretagismen är ingen ideologi. Den har ingen människosyn, inga egna mål eller världsbilder men den lånar dessa från andra. Eller så blir den en ren handlingsmystik: något måste göras, det spelar ingen roll vad. (…) Till slut börjar effekterna av de hårdare tagen spilla över på andra områden
Problem eskalerar men flyttas nån annanstans. Det är en slutsats författarna drar. En annan:
Hårdaretagismen är demokratins död
Om det bara finns en väg, en lösning, varför har vi då ett offentligt samtal?

Se även: