Innan de senaste turerna i Bahnhof-skandalen blev kända, skrev jag en liten debattartikel som ifrågasatte STIM:s inblandning i dådet. Publicerades i Göteborgs-Posten den 20 mars (ej på nätet):

Förra veckan stövlade kronofogden in hos internetleverantören Bahnhof på jakt efter misstänkta piratkopior. Bakom razzian stod Antipiratbyrån och Stim samt de tre skivbolagen Universal, EMI och Sony.
Stockholms tingsrätt hade gett dem tillstånd att leta efter fyra filmer och åtta musikalbum. När man insåg att inget av detta fanns där, ringde antipiraterna i stället polisen som beslagtog servrar på vilka företagets kunder lagrat andra misstänkta filer. Skattebetalarna fick stå för notan för det stora antal tjänstemän, datakonsulter och polismän som gick åt för att genomföra razzian. De anställda på Bahnhof förhindrades att arbeta under en dag, vilket kostade företaget cirka en miljon kronor. Flera juridiska tveksamheter återstår att reda ut.
Att Stim står bakom razzian är anmärkningsvärt. Likt tusentals andra upphovsrättsinnehavare till musik är jag ansluten till Stim och erhåller varje halvår några tusenlappar därifrån i ersättning för att min musik har framförts. Stim inkasserar pengar från radiokanaler, från konsertarrangörer och från lagstadgade extraavgifter på alla tomma lagringsmedier, och får dessutom direkt ekonomiskt stöd av staten. Organisationens uppgift är att administrera dessa pengar så att de går till musikens upphovsmän. I praktiken går dock det allra mesta till ett litet fåtal artister som spelas mycket på radio, till icke-kreativa rättighetsinnehavare såsom musikförlag och till avlidna kompositörers arvingar.
Men numera slösas alltså de pengar som Stim har i uppdrag att fördela till oss anslutna även på ytterst tvivelaktiga aktioner där man försöker leka polis på uppdrag av ett fåtal stora skivbolag. För detta korståg har Stim ingalunda mandat från den breda massan av musikskapare i Sverige, som enligt Stims stadgar dock saknar demokratiskt inflytande i sin egen intresseorganisation.
Intressant är att se hur vissa av Stims utländska motsvarigheter har valt en annan väg. När en privatperson i Frankrike förra månaden åtalades för att ha fildelat musik på nätet, tog tidningen Le Nouvel Observateur initiativet till protestuppropet Vi är alla pirater. Inte bara tiotusentals fransmän, varav många kända musiker, skrev på för en avkriminalisering av fildelningen utan även organisationerna Adami och Spedidam, Frankrikes motsvarande organisationer för fördelning av upphovsrättspengar till musikskapare. Dessa verkar, i strid med skivbolagslobbyn, för legaliserad fildelning. Kontrasten till svenska Stims terror mot en medelstor internetleverantör kunde inte vara större.
Andra Stim-anslutna som ogillar hur ”deras” organisation agerar får gärna kommentera eller höra av sig. Stim är en mäktig institution inom musiklivet och tung röst i upphovsrättsfrågor, som (till skillnad från den labila Antipiratbyrån som möjligen till och med är under avveckling) faktiskt är delvis statligt finansierad – och alltså likväl saknar demokratisk struktur.

Johan Norberg skriver en förnuftig kritik av den föreslagna EU-konstitutionen. Att göra det allmänt ”lättare att fatta beslut” ser han som en bug snarare än en feature, vilket är lätt att begripa för alla som följt det sanslösa rävspelet i bananrepubliken när kommissionen nu försöker köra över parlamentet och införa mjukvarupatent.

Ett av problemen med EU är att dess institutioner är skapade för förändring, för det väldiga arbetet med den inre marknaden. Men nu när den är på plats fortsätter maskineriet i många fall automatiskt. Romfördragets portalparagraf talar om ”en allt tätare union”, och ett toppmöte som inte resulterar i nya initiativ betraktas som ett misslyckande.
Den här urspårade ivern i kontroll för kontrollens skull kan få märkliga konsekvenser. Copyriot har tidigare tagit EU:s relation till Microsoft som exempel: EU-kommissionen vill utvidga patenten och därmed skapa ännu större monopolisering inom mjukvarubranchen, samtidigt som samma EU-kommission hårdnackat bekämpar Microsofts dominanta position genom att tillämpa antitrustlagar.
Johan Norberg fortsätter:
En federal konstitution skulle kunna ställa detta till rätta. (…) I en federal struktur finns tydligt uppdelade ansvarsområden, där mer centrala nivåer inte har rätten att smyga till sig makt (…)
Man kan till exempel göra Europaparlamentet till ett verkligt parlament (…) Det liggande förslaget till konstitution [PDF] har tyvärr knappt lekt med sådana tankar. Här finns inga tydliga avgränsningar (…) Tvärtom utökas EU:s mandat till flera nya områden: energisektorn, rymdforskning, intellektuell äganderätt, investeringar – och idrott! Dessutom går man vidare med brottslag, åklagarmyndighet, migrationspolitik och utrikespolitik.
Dessutom är rättighetsstadgan mycket riktigt en lista med floskler.
Johan Norbergs slutsats:
Konstitutionen är en missad chans. Men jag är inte beredd att döma ut EU:s sätt att framskrida via trial-and-error för det. Låt oss bara tacka nej till detta error, så ger vi EU:s statsmän en chans att arbeta fram ett bättre förslag.

Stockholms trevligaste fik erbjuder nu, förutom fika och försäljning av bra böcker, tidskrifter och filmer, även ett öppet WLAN.
Tidigare använde många gäster ett öppet trådlöst nätverk från ett företag med lokal tvärs över gatan, vilket även ”läckte” över till ungefär halva cafélokalen. Det nätet slutade dock funka för nån månad sen.
Nu erbjuder Café Edenborg alltså eget öppet nät, som jag i skrivande stund är uppkopplad på, medan jag tar en kaffe efter en intressant visit på riksdagen. Idag var jag nämligen inbjuden av centerpartiets riksdagsgrupp för att ge synpunkter på förslaget till ny upphovsrättslag.

Nästan läskigt att se hur ärligt Henry Olsson uttrycker sin syn på världen i en artikel från 2003:

det är beklagligt att hela den internationella immaterialrättsliga diskussionen har blivit så politiserad.
Är namnet inte bekant? Dags att lägga på minnet, ty han är en av Sveriges viktigaste beslutsfattare inom området upphovsrätt och patent. Henry Olsson är jurist, vice ordförande i Svenska föreningen för upphovsrätt, anställd som sakkunnig vid Justitiedepartementet och är den som brukar företräda Sverige när bindande beslut om immaterialrättens framtid fattas i WIPO.

I WIPO beslutas saker i regel innan de har hunnit börja väcka debatt, och citatet ovan visar att representanten för Sveriges regering ser det som önskvärt att frågor om immaterialrätt förblir utanför den politiska debatten, en angelägenhet för jurister att besluta om.
Det som i sommar kan bli en skärpt svensk upphovsrättslag, började som ett WIPO-direktiv från 1996 som blev ett EU-direktiv 2001. Riktlinjerna för det som nu, nästan tio år senare, ska bli en skärpt upphovsrättslag fastslogs vid en WIPO-konferens i Genève, där Sveriges representant hette Henry Olsson.
Lagen kan alltså sägas ha stiftats innan P2P-nätverkens epok. Bland de fåtaliga kritikerna av skärpt upphovsrätt fanns Kungl. biblioteket, medan organisationer som Författarförbundet ryggradsmässigt försvarade skärpningar av upphovsrätten (utan en tanke på internets framtid) och fick gehör för sin linje.
Sveriges, verkar det som, mäktigaste politiske doldis i upphovsrättsfrågor, verkade ha bestämt sig för hur sakernas tillstånd skulle vara redan 1999 (fortfarande innan Napster kickat loss P2P-explosionen):

Men tilltron till de grundläggande principerna med rötter i 1800-talet är stark.
– De ursprungliga systemen har stått sig och kommer att stå sig, trots de tekniska utmaningarna, säger Henry Olsson.

Inom WIPO driver bland andra Sverige på för genomförandet av ett kontroversiellt ”Broadcast Treaty”, vilket bland annat handlar om att förbjuda inspelning av TV-program. Copyriot granskade det hela rätt grundligt i somras. Svensk förhandlare är än en gång Henry Olsson, juristen som tycker att immaterialrätt är en angelägenhet för jurister. Han lär för övrigt just nu slita sitt hår över senaste veckans debatterande.
Naturligtvis är Henry Olsson i sin fulla rätt att tycka att upphovsrättslagstiftningens utformning ska stå utanför det demokratiska samtalet, även om det är en minst sagt anmärkningsvärd åsikt. Frågan som måste ställas är om hans uppdragsgivare, Justitiedepartementet och Thomas Bodström, håller med om att det är ”beklagligt att hela den internationella immaterialrättsliga diskussionen har blivit så politiserad”.

Igår meddelade Piratbyrån att en polisanmälan mot Hans Strindlund kommer att lämnas in i veckan, så att de begravna hundarna kring hans egenhändigt beslutade razzior mot fildelare kan redas ut.
Åklagarväsendet i Malmö har nämligen fattat ett intressant beslut: Att undersöka vem som har en viss IP-adress är ett brott mot sekretesslagen, om det misstänkta brottet inte är grövre än att dela ut filer på fildelningsnätverk.
Men som förundersökningsledare har Hans Strindlund egenmäktigt både begärt information om personer bakom IP-nummer, och genomfört husrannsakningar mot dem, kostande miljontals kronor. Detta trots att det inte finns något rimligt utredningsvärde eftersom innehav av piratkopior är fullt lagligt.

I dagens Expressen dyker Hans Strindlund upp igen, och demonstrerar sitt sinne för polisiära prioriteringar.
Familjerättsjuristen Riitta Lönnblad hjälpte en kvinna som misshandlats av sin psykopat till ex-make, och fick då själv sin lägenhet utbränd och fortsatta hot tillsända. Hon tipsade naturligtvis polisen om den misstänkte gärningsmannen, men:

– Jag berättade för polisen vem den trolige gärningsmannen var – jag gav dem namn och personnummer. Jag trodde naturligtvis att han skulle tas till förhör, men ingenting hände.
Ansvarig för fallet är: kriminalkommissarie Hans Strindlund, chef för norrortspolisens våldsrotel. ”För att ingripa mot någon räcker det inte med att man tror”, säger han till Expressen, för att förklara att man inte ens tar in en misstänkt på förhör när brottsrubriceringen borde vara lagbokens grövsta: grov mordbrand.
Misstänkta fildelare däremot, de nöjer sig Hans Strindlund inte med att förhöra, de ska man sparka in dörren hos. Låt oss en gång för alla få den mannen utredd och förhoppningsvis omplacerad. Ta emot anmälningar om cykelstölder låter som något lagom komplicerat, om han över huvud taget är lämpad som polisman.

Uppdatering: Hans Strindlund har tidigare polisanmälts för att ha gjort sig jävig som förundersökningsledare genom medverkan i TV3:s Efterlyst. Då fällde han följande tjusiga kommentar:

Det är vi som äger informationen och har sekretessansvar så det är vi som avgör vad som kan sägas och inte

Analogt/digitalt

20 mars 2005

Aphoristic Essay on Analog and Digital Orders är senaste alstret från internetpoeten/-teoretikern Alan Sondheim. Extraherar lite genom att klippa fritt i texten:

The analog appears continuous; the digital appears discrete, broken.
Every mapping leaves something out. The intervention requires the setting of a standard raster. The standardization of the raster is a protocol. The protocol must be agreed upon by both sender and receiver.
Coding and community establishes raster and protocol. Encoding codes an object from analog to digital. From the viewpoint of the digital, the analog is forgotten; the process is irreversible.
The digital is the carving-away of what is deemed extraneous.

The world of everyday life appears continuous; it is only in dreams, for example, one encounters jump-cuts – sudden shifts of place and time.

The analog smoothes what the digital disrupts.
Without the digital, communication would be impossible.

As far as current research goes; there are quantum processes that involve discrete levels, and there are continuums; there is the breakdown of space-time at small distances/times, and so forth. In other words, mental and fundamental physical events and processes abjure any clear distinction between analog and digital, to the extent that the phenomenology of both is inappropriate.

Är det bara jag som tycker det känns lite skevt när statens offentliga utredningar börjar framställa sig själva som jätteradikala gräsrotsinitiativ?
Jag syftar på hur en av dessa utredningar har fått namnet ”Aktionsgruppen för barnkultur” och nu lanseras med sprejmallsestetik. Detta trots att de har ett alldeles vanligt direktiv som inte alls föreskriver ”aktioner” utan, föga förvånande, utredningsarbete. Ämnet barnkultur är tokviktigt och nog kan SOU må bra av att omvärderas, men här handlar det ju bara om en omputsad yta.

I min rapport om Fair Play diskuteras ”myndighetifiering” som en strategi använd av en ny slags ”folkrörelser utan medlemmar” – och det motsvarande fenomenet åt andra hållet: myndigheters ”NGO’ifiering” (ersätt gärna detta försök till nyord med ett bättre begrepp).