Om uppdelningen i rollerna skapare/tolkare

28 mars 2006

Vad står kvar när tolkningskedjans roller förskjuts?

Vi tog nyligen upp hur idén om författarens ensamrätt till sin bok utvidgades till en lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Under första världskriget fick idén om Verket fäste i svensk lagstiftning. Ett Verk förstås som en abstrakt produkt av konstnärligt skapande, med en existens oberoende av sina materiella former. På så vis fick kompositörer inte bara ensamrätt till de noter de skrivit, utan också till offentliga framföranden där musiker uttolkade dessa noter.

Musik som inte bygger på notskrift blir svårare att klämma in i detta schema. Upphovsrätten utgår kort sagt från den västerländska konstmusiktraditionen, med dess tydliga rolluppdelning mellan å ena sidan kompositören som skriver ett verk i noter, å andra sidan musikern som tolkar dessa noter till klingande toner. Folkmusik och jazz trillar då ofta mellan stolarna.

År 1961 utökades upphovsrätten (internationellt med Romkonventionen, inhemskt med lag 1960:729) genom inrättadet av så kallade närstående rättigheter. Ett extra lager av rättigheter (med något kortare skyddstid) som tilldelas dels performing artists (musiker), dels fonogramproducenter (skivbolag).
Därmed kunde kartellen SAMI/IFPI börja inkassera licenspengar från Sveriges Radio. En ytterligare kollektiv fördelningapparat etablerades vid sidan av STIM (som bara representerar kompositörer och musikförlag). Först efter en lagändring kunde SAMI-fogdarna driva in pengar från kaféer och andra lokaler där det kan höras inspelad musik.

Idag finns en institutionaliserad musikekonomi, med tariffer som bestämmer hur stort ekonomiskt värde varje tänkt part i en musikalisk produktion ska ha. När Copyswede ska fördela de pengar som man får in genom kassettavgifter (någon hundralapp på varje större MP3-spelare), går en tredjedel till skivbolagens IFPI, en tredjedel till de utövande musikernas SAMI och en tredjedel till STIM. Därefter har varje fördelningsorganisation egna regler för fördelning mellan enskilda rättighetsinnehavare. Till skillnad från STIM väger inte SAMI in någon musikalisk värdering, däremot finns ett poängsystem för olika slags medverkan (solist 7 p, dirigent 5 p, vanlig musiker 1 p…). Om du ”bara” har arrangerat en traditionell folkvisa, i stället för att skriva en ”ny” schlager, blir STIM-ersättningen en tredjedel av den normala. Och så vidare.
Det är en uppsjö av procentsatser. Och alla utgår de från musikaliska arbetsmetoder som är allt annat än tidlösa. Hur stor del av den musik som vi lyssnar på idag framförs av musiker som tolkar noter som skrivits av en helt separat kompositör? Snarare har ju pophistorien starkt etablerat ett helt annat mönster: Bandet eller soloartisten som skriver sina egna låtar. Skapandet är då en syntes där komposition och utövande inte går att skilja åt. I stället har den ”tolkande” funktionen sedan 1960-talet ofta intagits av producenten, som i studion tar sig an ett råmaterial och sätter sin egen prägel på det.

För ungefär 25 år sedan inleddes en rollförskjutning i ännu ett steg: kompositören-musikern började flyta samman med producenten i en enda bedroom producer. Med 303:or och samplade beats byggdes musik fjärran från varje kompositör/musiker-uppdelning.
När musik programmeras och produceras på en datorskärm är ”skapandet” och ”utövandet”ett. Samtidigt tycks ofta den ”tolkande” förskjutas till den som gör ett urval och placerar musiken i ett sammanhang. Det kan vara en DJ, en klubbarrangör, ett skivbolag eller för den delen en vilken omsorgsfullt playlistbyggande MP3-fanatiker som helst.
Utan att de äldre rollfunktionerna försvinner – självklart fortsätter kompositörer att skriva noter för att låta stråkkvartetter uttolka dem – går det att konstatera följderna av en teknisk utveckling: Allt mer musik glider iväg från den idealvärld av separata skapare och uttolkare som ligger till grund för upphovsrättslagen och dirigerar stora pengaflöden inom musiklivet.

Även svensk kulturpolitik har klamrat sig fast vid den uppdelningen. Ett exempel kan tas ur Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84):

Konstnärskåren kan indelas i skapande konstnärer och utövande konstnärer.
Med skapande konstnärer avses konstnärer som utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete. Tydliga exempel är författare, bild- och formkonstnärer, tonsättare och dramatiker. De bedriver vanligtvis sitt arbete som fria yrkesutövare utan garanti för att detta ska ge någon inkomst.
Med utövande konstnärer avses konstnärer som gestaltar eller tolkar ett av skapande konstnär koncipierat verk. Tydliga exempel är dirigenter, sångare och skådespelare. De är ofta anställda, när de utför sitt arbete.
Uppdelningen upprepas i Konstnärerna och trygghetssystemen (SOU 2003:21), där det konstateras att gränsen visserligen ofta är oskarp, men det kanske spelar mindre roll eftersom den utredningens syfte är att fastslå vilka människor som ur bl.a. skattesynpunkt ska anses som ”konstnärligt yrkesverksamma”. Och då finner utredarna att det är enklast att luta sig på upphovsrättslagen: De som skapar verk (som omfattas av upphovsrätt) eller som (med skydd av de närstående rättigheterna) framför färdigkoncipierade verk, dessa ska räknas som konstnärligt verksamma.
Upphovsmannaideologins effekter är djupgående. Ekonomisk uppmuntran till de som hyfsat väl passar in i någon av systemets uttänkta kulturproducent-roller, medan de förskjutna tolkningskedjornas nya rollfunktioner helt lämnas utanför. Vilket väl bara är bra, så länge dessas skapande inte som i vissa fall obstrueras av rättighetsregimen. Exempel från en massa områden pekar på en allmän tendens: musiklivets DJ:s, galleriernas curatorer, tidningarnas bildredaktörer eller modevärldens trendsättare, de sysslar alla med något som varken kan inordnas som skapande av verk eller som framförande av verk. Och de flesta alla med ett aktivt intresse för dessa kulturella former, ter sig upphovsrättens ideologi för varje år allt mer arkaisk.

2 Responses to “Om uppdelningen i rollerna skapare/tolkare”

  1. SF Says:

    s/de flesta alla/de allra flesta/ ?

  2. TuffPirat Says:

    Det är även intressant att se hur samma utveckling kan ses på dataspelsmarknaden. Hur spelare och utvecklare flyter samman i skapandet av spelens innehåll, ex mapping i fps-spel. Framförallt verkar Maxis ta tillvara på detta i det kommande spelet Spore.

    Men det som verkligen går hem i fråga om dataspelsinnehåll är de sociala bitarna som formas i dem (och inte kring dem som i andra konstformer). Exempelvis gillen i mmorpg:s och klaner i fps osv… Går det att se något liknande i musikens värld måntro?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: