Efter nästan tre års existens som blogg, blev det dags för Copyriot att skaffa eget bo på riktigt. Från och med nu är det www.copyriot.se, och enbart den adressen, som gäller. Slut alltså på den märkliga situation där varje inlägg postades på två ställen, två främmande servrar.

Arkiven har däremot inte flyttats, av olika skäl. För att hitta någon av de 651 tidigare postningarna på Copyriot (4,17 inlägg i veckan sedan starten 2004, hjälp!), blir det alltså till att besöka något av de två identiska arkiven: copyriot.blogspot.com (originalet, nu med delvis stukade radbrytningar) eller copyriot.wordpress.com (något snyggare dubletten, med viss kategorisering av inläggen).

Missa inte heller att uppdatera RSS-läsaren med nya flödesadressen: http://www.copyriot.se/?feed=rss2

Flytten, och våren, firar Copyriot även med att bjuda på ett mixtape!

Turkofobi?

11 september 2006

Sakine Madon skrev häromveckan en angelägen krönika i Stockholm City, om den turkiska statens genomsyrande rasism.

Texten kritiserade i en raljerande ton att den turkiska tullen beslagtagit Pippi Långstrump-böcker. I detta sammanhang nämnde hon folkmordet på armenier och hånade även den turkiske landsfadern och diktatorn Atatürk.

O, vad kränkta alla turkiska nationalister blev! Krönikan har fått helt galna proportioner i Turkiet, och Stockholm City fegade ynkligt – vilket Slätt med flera tog upp i lördagens Expressen.Reaktionen från Turkiska Riksförbundet var minst sagt halsstarrig; enligt dem var Sakines artikel ”ett flagrant exempel på den växande turkofobin i Sverige”. Några belägg för specifikt en växande turkofobi står visserligen inte att finna. Men det är klart, Turkiska Riksförbundet verkar se blotta omnämnandet av de mörkare sidorna av Turkiets historia som ”mycket kränkande för den turkiska gruppen”. (I konsekvensens namn skulle man lika gärna resonera som att det är hets mot belgare att prata om vad kung Leopold gjorde i Kongo, eller att varje omnämnande av Förintelsen är en kränkning mot alla tyskar – vilket trams!)
Påståendet att Sakine skulle ha stämplat turkar i allmänhet som nazister är ryckt ur luften. Att nazisympatier och en våldsamt paranoid rasism trots allt har vuxit sig starkare i Turkiet på senare år är ett faktum som de oroväckande nog helt avstår från att nämna. Inte heller verkar Turkiska Riksförbundet gå med på att ett folkmord på armenier har ägt rum, utan tycks föredra turknationalistiska historieförfalskningar.
Hårdast verkar skon klämma kring Kemal Atatürk, vars politiska arv enligt lag 5816 är förbjudet att kritisera. Lag 5816 i Turkiet, alltså. Turkiska Riksförbundet verkar försöka tillämpa samma lag i Sverige genom att påstå att kritik mot den politiska ideologin kemalismen innebär hets mot turkar som folkgrupp. Och detta är alltså ett förbund som inte bara finansieras med statliga pengar, utan också deltar i projekt om ”demokratiutveckling”. Tjenahejsan, liksom. Hur kan man utveckla något om man vägrar erkänna problem som finns? När man anklagar omvärlden för ”turkofobi” så fort historien kommer på tal? Sorry, men totalitär kemalism och demokrati går inte ihop.

En detalj som hittills inte har uppmärksammats är att ordföranden för Turkiska Riksförbundet, Hasan Dölek, om ett par veckor kan sitta i riksdagen – han står nämligen på socialdemokraternas valsedel. Redan idag är han representerad i Stockholms kommunfullmäktige. (Turknationalister här i landet tenderar att arbeta inom antingen socialdemokratin eller moderaterna.)
Turkiska Riksförbundet driver för övrigt ett webbforum med den käcka adressen http://www.ataturk.se, prytt av följande mysiga bild:


(”Jag offrar min själ till dig, fosterland”.)

Hizbollah-kontroversen

18 augusti 2006

Så, nu har min slutreplik har publicerats i Expressen som sammanfattar saken: Att tala öppet om Hizbollahs mål och ideologi och att identifiera dem som en fiende som måste avväpnas, det är inte samma sak som att applådera allt vad Israels armé har gjort i det här kriget. Det finns vissa principer, men verkligheten är för den skull inte svartvit.
För den som vill följa kontroversen som varit kommer här en slags tidslinje:

  • 12 juli. Kriget bröt ut.
  • 15 juli. Mattias Axelsson, frihetlig socialist som bloggar på Utsikt från höjden, publicerade ett nyanserat och välformulerat inlägg som tog tydlig ställning för Israels principiella rätt att ingripa mot Hizbollahs raketbeskjutning.
  • 19 juli. Arbetaren deklarerar för första gången sitt stöd till Hizbollah. Ledarartikeln, signerad Andreas Malm, avslutades med en pompös fras om hur Hizbollah ”bär hedern med sig genom resten av historien”.
  • 22 juli. Demonstration mot Israel i Stockholm: Andreas Malm höll tal iklädd sin t-shirt med Hizbollah-loggan tryckt över bröstet. Både där och på demonstrationerna i Malmö och Göteborg förekom Hizbollahs gula flaggor i stort antal.
  • 22 juli Nazister i Göteborg demonstrerade mot Israel, med palestinasjalar och hela kittet.
  • 24 juli. Copyriot publicerade det famösa inlägget Kortslut inte din kompass: Hizbollah måste besegras!, som väckte en överväldigande debattstorm.
    Inlägget tar upp vad Hizbollah står för och normaliseringen av deras fanor på svenska demonstrationer samt Arbetarens skönmålning av dem. Där diskuteras också assymetriska mål och assymetriska medel, och vad det innebär i förhållande till begreppet ”proportionalitet”. Inlägget tar ställning för att Hizbollah måste elimineras som militär kraft, men kan sannerligen inte läsas som ett okritiskt hejande på allt vad den israeliska militären tar sig för, trots vissa kanske provokativa formuleringar. Den försiktiga slutsatsen är snarare att det minst dåliga vore att en internationell styrka hjälpte Libanon att återta suveräniteten över de södra landsdelarna och avväpna Hizbollah. (Så ska förhoppningsvis också ske nu. Det borde ha skett långt tidigare.)
  • 25 juli. Utsikt från höjden: ”Andreas Malm sover med fienden”. Strax därefter på samma blogg: ”Hizbollah är en antisemitisk organisation”.
  • 26 juli. Ett andra Copyriot-inlägg: Måndag på Möllan (uppföljning kring Hizbollah). Mest en ren dokumentation gjord av K-E Rignell, som två dagar tidigare spelat in slagorden som ropades på en demonstration i Malmö och som enligt flera oberoende översättare bokstavligen handlade om att döda judar. (Ljudinspelningen togs senare upp i SVT 24.)
  • 26 juli. AFA-Stockholm (fast senare ändrat till ”Autonoma i Stockholm”) publicerar en ”Utvärdering av kampanjen för solidaritet med Palestina och Libanon”, med ett hårt angrepp på Andreas Malm, ”ett socialistiskt klassperspektiv är inte förenligt med religiös fundamentalism”.
  • 31 juli. Utsikt från höjden: ”Israels övergrepp måste kritiseras, men få inte fel fokus”. ”För allt övergrepp förtjänar den israeliska regeringen och militären skarp kritik. Men det fråntar dem vare sig rätten eller skyldigheten att angripa Hizbollah. För det är fortfarande så att Israel har rätt att skydda sina gränser och sin befolkning mot raketangrepp från Hizbollah.”
  • 1 aug. Richard Slätt på Expressens ledarsida om slagorden på Möllan.
  • 1 augusti. Andreas Malm hugger tillbaka mot sina kritiker med en lång, lång utläggning i Arbetaren. ”Den mest befängda politiska pekoral jag läst på år och dag”, löd omdömet från författaren Gunnar Pettersson. ”Tydligare går det inte att illustrera slentrianvänsterns slutliga intellektuella bankrutt.”
    Andreas Malm skruvar här upp Hizbollah-vurmen ytterligare några snäpp och förklarar att ”varje luftvärnsmissil gömd i de libanesiska skogarna” utgör ”ett socialt framsteg”. Slutligen utnämner han mig till ”renegat”…
  • 7 augusti. Jag skrev på Expressens sidan 4. Neologismen ”Hizbollahvänstern” hamnade visst i rubriken. Texten gjorde mycket tydligt att insikten att Hizbollah måste bekämpas inte utesluter kritik mot Israels sätt att föra krig.
  • 7-9 augusti. Nättidningen Yelah till angrepp i inte bara en utan två redaktionella artiklar: ”Ännu en fradgetuggande Israelförsvarare” och ”Heja den starkaste!
    Inriktningen är här inte att Hizbollah är bra, utan att man ska stödja den svagaste sidan och att det är typ lyxproblem att bry sig om Israels invånare.
  • 8 augusti. De anställda på SAC:s sekretariat kräver i ett skarpt formulerat uttalande att Arbetarens redaktion tar avstånd från den Hizbollah-vurm som Andreas Malm står för. De har fått ägna stor del av sin arbetstid åt att förklara för bestörta medlemmar och andra att SAC som organisation inte stödjer Hizbollah bara för att SAC äger Arbetaren.
  • 8 augusti. Richard Slätt debatterar Hizbollah-fanor och Möllan-slagord med Lars Ohly i Studio Ett, som också har ett bra reportage. Där uttalar både Tasso Stafilidis och Göran Greider bekymmer över vad som skett i demonstrationerna.
  • 9 augusti. Utsikt från höjden: ”Hizbollah vill radera Israel från kartan
  • 10 augusti. För tredje veckan i rad betygar Arbetaren sitt stöd till Hizbollah. Nu är det dock Rikard Warlenius som skriver, och i stället för kristet färgat hedersspråk får vi en rad förbehåll, han förtydligar att stödet ”inte är ett generellt stöd till Hizbollah, inte omfattar rörelsens islamism, inte dess antisemitism, inte utsträcks till någon sympati för diktaturerna i Syrien och Iran.”
  • 10 augusti. Konkurrentbladet Flamman, knutet till vänsterpartiet,
    backar upp. Aron Etzler skriver att Andreas Malms långa försvarstal ”argumenterar kunnigt och övertygande om varför Hizbollah aktivt bör stödjas”. Hans resonemang kring mig och den tidigare debatten om nationalvänstern var lite märkligt (skulle jag vara intresserad av ”ideologiskt ledarskap” för ”vänstern”?). För övrigt kan jag påpeka att jag inte sysslar med vad han kallar ”brunmålning”, jag tycker det allmänna kringkastandet av ordet ”brun” i olika kombinationer är tröttsamt och oftast föga träffande.
  • 11 augusti. Andreas Malm freakar ut i Expressen: ”Därför ska vi stödja Hizbollah”. Formellt en replik på min Expressen-artikel, men besvarar inte vad som skrivs där, utan klipper hejdlöst ihop allsköns lösryckt bloggtext med vilken han bevisar att jag är ”en militant, ja, öppet blodtörstig sionist”.
  • 14 augusti. Vapenvila.
  • 16 augusti. Min slutreplik i Expressen, som än en gång förklarar skillnaden mellan mål och medel. Hizbollah är fiender och inte vänner, de måste avväpnas och inte upprustas – och det är ett fundamentalt ställningstagande som inte innebära ett stöd till hur Israels armé har genomfört det månadslånga kriget.
  • 17 augusti Maj Greitz försvarar Hizbollah (och deras tevekanal) i Yelah, och avfärdar kritiken mot deras antisemitiska ideologi som ”unkna orientalistiska myter”. Sen medger hon att ”retoriken likställer judar med Israel” ibland. Att det är en skönmålning blir om inte annat tydligt om man till exempel ser Al-Manars serie Al-Shahat, en brutal exposé över gamla europeiska myter om judar som offrar barn för att baka bröd på deras blod och liknande – vilket inte med godaste vilja kan viftas undan som en tolkning av dagens konflikt. Serien i fråga sände Hizbollah på bästa tid under ramadan och hade miljontals tittare.
  • 17 augusti. Ännu en ledare i Arbetaren. Men nu är det Ulf B Andersson som fått skriva. Han kritiserar både Israel och Hizbollah, och står fast vid målsättningen om ”ett Libanon fritt från miliser som beväpnas från utlandet” – vilket sannerligen går stick i stäv med vad Andreas Malm skrev i samma tidning den 1 augusti.

Och nog lär det fortsätta. Dock inte här, och själv har jag inte för avsikt att lägga ner min tid på Mellanösternpolemik. Jag drog en gräns när jag tyckte det var hög tid. Den gränsdragningen stötte uppenbarligen på något verkligt inflammerat.
Reaktionerna har gett mycket att tänka på. Många har varit varmt uppskattande, med många tack från såväl forskare som fackligt aktiva och vänsteraktivister. Men också många rent hatiska. Tonläget bjuder på många saker att fundera över, men nu får debatten föras vidare av Utsikt från höjden och andra.

Möllevångstorget var i måndags platsen för ännu en demonstration mot Israel. Personer från vänsterpartiet och KPML(r) slöt upp med sina partifanor, jämte massor av gula Hizbollah-fanor och porträtt på nazistledaren Nasrallah.
K-E Rignell råkade traska förbi med sin mobilkamera och tog några bilder som här publiceras för första gången:

Vänsterpartiet och Hizbollah, sida vid sida:

Enligt uppgifter ska även miljöpartiet ha varit på plats.


Hizbollah-anhängarna på Möllevångstorget skanderade livliga talkörer på arabiska. Efteråt sågs hela demonstrationen, inklusive vänsterpartiets representanter, applådera entusiastiskt oavsett om de förstått budskapet eller inte.
Så, vad sades? Här finns en kort MP3-fil som K-E Rignell spelade in.
Två ord kan omedelbart uttydas. Det ena är Yahud, som betyder ”judarna”. Det andra är Tel Aviv, miljonstaden som Hizbollahs nya iranska raketer kan nå fram till.
Det är väldigt, väldigt svårt att föreställa sig förmildrande omständigheter.
Någon som förstår arabiska kan väl vara snäll och översätta slagorden så vi får klarhet?

Uppdatering ons 26/7:
Nu har en professionell arabist försökt översätta vad som sägs. Ljudkvaliteten är skral så delar är lite otydliga. I vart fall skriker de först ”qattel al-yahud” som helt enkelt betyder ”döda judar” (ordet innan är otydligt, eventuellt sägs en uppmaning i stil med ”lär att döda judar”).
Sedan ropar de ”qattel, qattel Tel Aviv”, som följaktligen betyder ”döda, döda Tel Aviv”.

En annan översättare tyckte sig även höra, från de otydligare delarna, slagord där de önskar att Nasrallah skänker död åt de judiska massmördarna och att deras ättlingar ska brinna, eller något liknande.

K-E Rignell specificerar förresten i en kommentar nedan att det inte var enstaka utan 15-20 stycken väl utspridda, plus Nasrallah-plakaten. Och han skriver:

Jag fattar egentligen inte det här kriget speciellt väl så jag avstår från att lägga mig i den frågan för nu. Men att stå på mitt favorittorg o höra hundratals personer skandera hat mot judar är inte OK, lika otäckt som om någon hade skanderat ”Brinn araber, brinn. Bomba Bagdad” el dyl.

Det hela är groteskt (och ett solklart fall av hets mot folkgrupp, såklart). Jag påpekar det inte som ett led i någon slags höger/vänster-polemik, utan för att åter peka på den glidning av vad som tolereras som togs upp i förra inlägget om Hizbollah.
Inlägget blev extremt omdiskuterat och har fått ett kommentarsfält vida längre en vad som någonsin skådats på denna blogg förut. Många, förvånansvärt många, ger väldigt positiv respons. Särskilt roligt känns det när läsare utanför den svenska ankdammen visar uppskattning.
Ungefär lika mycket mer eller mindre negativ respons. I några fall rent ursinnig. Jag försökte svara på det mesta i en enda lång svarskommentar som går att leta upp bland de i skrivande stund 87 kommentarerna.Deltagare i lördagens antiisraeliska demonstration i Stockholm har protesterat mot att beskrivas som Hizbollah-sympatisörer. Tvärtom, berättar de, konfronterades Hizbollah av både exiliranier och av ”den radikala vänstern”, och ett par flaggor revs sönder.
Ändå lyckades Guds parti med sina gula fanor ”kuppa demonstrationen och göra den till sin”, vilket många ska ha känt sig mer än obekväma med. Men inte alla, för ISM ska glatt ha tågat tillsammans med Hizbollah-anhängarna, och avslutningstalaren Andreas Malm manade till stöd åt Hizbollah med iklädd en Hizbollah-tröja.
Demonstrationsarrangörerna skrev i sitt upprop att ”Alla försök att ‘avväpna Hizbollah’ – den som borde avväpnas är Israel! – är att ge sig på symptomen i stället för roten.”
Formuleringen uppvisar både en skrämmande kyla inför de hundratusentals israeliska medborgare som i skyddsrum inväntar ljudet av Hizbollahs iranska raketartilleri, och en blind förnekelse av att det finns andra aktörer än förtryckta palestinier som för krig mot Israel.

Nej, Copyriot tar inte upp detta för att smutskasta ”vänstern” i allmänhet, eller för att påstå att samtliga antiisraeliska demonstranter diggar Hizbollah. Men något har hänt.
Pressylta skriver ett andra uppföljande inlägg om behovet av att hålla två tankar i huvudet på samma gång. Och visst har Gunnar Pettersson rätt i att jag inte avser påstå att israelisk militär aldrig använder på tok för grova medel. Men som Agnes berlinskt kommenterar: ”Det finns förvisso mycket att kritisera i israelisk politik, vilket israelerna själva är kapabla att göra, men att i detta läget ifrågasätta försvaret mot en attack är ren ideologi.

Inget fel i att ha förhandlingslösningar som ideal, men man måste förstå vad det innebär i det här fallet. Israel respektive Hizbollah är inga symmetriska parter, deras målsättningar med detta krig är av väsensskild karaktär.
Israel vill krossa Hizbollahs militära gren, så att dess medborgare ska slippa beskjutas med iranskt raketartilleri. Israels krigsmakt dödar civila, men det ses trots allt som olycksfall som utreds.
Hizbollah har visserligen delmål gällande fångar och annat, men en överordnad målsättning som är Israels förintande. Dödandet av civila judar är något som Hizbollah skryter om i sin grovt rasistiska tevestation.
Att förvägra Israel den principiella rätten att försvara sig, är att säga att det är en helt acceptabel situation att Hizbollah fortsätter skicka tunga sprängladdningar mot israeliska städer. Dag efter dag, månad efter månad. För närvarande har hundratusentals boende i norra Israel tvingats på flykt från det terrorkrig som i praktiken är ett krig fört av Iran via ombud.
Även de allierade utförde ofattbart grymma krigshandlingar i slutet av andra världskriget, men det var ändå nödvändigt och rätt att de förde kriget till en seger, inte till en kompromiss. Hur illa man än tycker om krig, finns det vissa krig som kräver ett ställningstagande för en sida, utan att man därför måste stödja eller försvara alla operationer som den sidan utför.
Det borde vara självklart att ta ställning för Israels avgränsade målsättning med detta krig – nämligen att krossa Hizbollah och återge Libanon kontrollen över sitt eget territorium – och mot Hizbollahs målsättning vilken är att som klimax på ett utdraget blodbad radera Israel från kartan.

Kriget är fruktansvärt. Som alla krig. Efter nästan två veckors öppet krig räknas dödssiffrorna till 350 i Libanon och 35 i Israel. Allt tycks vara på väg att koka över i Mellanöstern. Men också, på ett annat plan, i Europa och Sverige. Kommer till det senare. Tyvärr kan det inte hjälpas att detta blir ett långt inlägg.

Israel är indraget i två olika krig, som inte bör blandas ihop. Det ena står mot Hizbollah, som startade det framför allt genom sina raketangrepp på israeliska städer från libanesiskt territorium. Men Libanon är inte en part. Libanon är snarare gisslan, som Bernard-Henri Lévy skriver.
Eftersom Hizbollah högst medvetet gömmer sina enheter inne i bostadsområden, drabbas även civilbefolkningen i dessa delar av Libanon ohyggligt hårt av motattackerna.

Hizbollah är ett politiskt parti. Namnet (Hezb’ Allah) är föga ödmjukt; det betyder ordagrant ”Guds parti”. Som politiskt parti för Libanons shiitiska minoritet sitter de i pyttipannalandets parlament och regering. Förvisso har de stort stöd i de shia-dominerade områden där de har sina baser och har etablerat sig både som näringslivets centrum och som garant för grundläggande välfärd. Men ett politiskt parti kan driva hur många sjukhus som helst, utan att det legitimerar att de håller sig med en egen privatarmé. Och det ”folkliga stöd” som de uppnått inom en viss folkgrupp i ett visst geografiskt område gör inte Hizbollah till någon slags ”underifrånrörelse”. Partiet byggdes upp av Iran efter 1979, för att sprida den islamiska revolutionen till andra länder. Det som sker idag är att Iran för krig mot Israel genom ombud.

Sommaren 2000 drog sig Israel tillbaka från sin ”säkerhetszon” i södra Libanon. Det sades att Hizbollah, som dittills hade rättfärdigat sin privatarmé som ett motstånd mot ockupationen, bara behövde lite tid för att ställa om till en normal politisk verksamhet. Precis som alla andra väpnade fraktioner i Libanon gjorde.
Vad FN-resolutionen föreskrev och som Israel nu vill se uppfyllt, borde få kunna invända mot: Det politiska partiet Hizbollah måste lämna ifrån sig alla sina vapen, så att Libanons egen ordningsmakt kan återta suveräniteten över hela sitt lands territorium.
Så blev det inte. Hizbollah blev i stället en stat i staten, i praktiken kontrollerande hela södra Libanon medan Iran skänkte dem en ständigt större vapenarsenal.

Häromveckan övergick Guds eget parti från att ”bara” Katyusha-beskjuta israeliska orter nära gränsen, till att börja avfyra mellandistansraketer mot Haifa, en industristad av Malmös storlek. Al-Hamatzav har bilder; notera hur bomberna fylls med metallskrot för att slita sönder allt mänskligt kött i närheten. En miljon invånare i norra Israel har befunnit sig i skyddsrum.
Överste Bo Pellnäs beskriver pedagogiskt bakgrunden till Hizbollahs upptrappning:

Det nya är att Iran så tydligt har trätt in som en politisk maktfaktor i Libanon och försöker fylla det politiska utrymme som uppstod, när ett försvagat Syrien tvingades dra bort sina trupper från Libanon. Ur israelisk synvinkel är det omöjligt att leva med en situation där Iran underhåller en välutrustad terrorstyrka som sitt krigförande ombud i södra Libanon. Detta förhållande förstärks ytterligare av att den iranske presidenten uttalat sig för att staten Israel bör utplånas. Det är förvånansvärt att så litet framkommit i offentliga organisationers och i mediernas rapportering från Libanon om den upprustning som skett av Hizbollah-milisen.

Hizbollah rapporteras nu ha uppemot 100 iranska Zelsal-missiler, med enorm sprängkraft och Tel Aviv inom sin räckvidd.
Och inte nog med det: Iranska revolutionsgardet uppges ha stridande förband på plats i Libanon.
”Hizbollahs materiella och politiska beroende av Iran är så fullständigt att de knappt rör ett finger utan klartecken från Teheran, än mindre fattar beslut med världsvida konsekvenser”.
Iran transporterar raketer till Hizbollah på lastbilar via Syrien, eller gjorde det i vart fall innan Israel började slå tillbaka. De tycks ha försökt bygga upp en vapendepå att räcka för ett långdraget utmattningskrig där israeliska storstadsbor inte ska kunna andas lugnt en enda sekund.Den 19 juli skickade Hizbollah en raket mot Nasaret som dödade tre personer, inklusive de två muslimska barnen Mahmoud and Rabia Taluzi.
Sånt förtigs dock i partiets egen propaganda-teve Al-Manar, som däremot malligt skryter över varje civil israel man har lyckats lemlästa. Kanalen, som kännetecknas av ganska extrem antisemitisk propaganda, är relativt inflytelserik även i Europa, med större spridning än man kanske kan ana. Checka in på Radisson SAS Hotel i Berlin, och du får al-Manar direkt på rummet. En ”martyrfilm”, ett studiosamtal med Ahmed Rami, eller en filmatisering av Sion vises protokoll – sådant består tablån av. (Har själv sett ett klipp från al-Manar, som på fullt allvar iscensätter myten om judar som ritualmördar kristna barn för att baka bröd på deras blod.)

Hizbollah har lagt ner mycket möda på att koordinera sitt kroppsspråk, i händelse av att någon skulle betvivla deras ideologiska hemvist. Det talar för sig självt:


Inte bara israeler, utan alla världens judar är Hizbollahs måltavla. Låt oss inte glömma att de låg bakom sprängningen av ett judiskt kulturcenter i Buenos Aires för tolv år sedan, världens största enskilda antisemitiska våldshandling sedan andra världskriget.

Men under den gångna helgen har några tusen människor i Sverige demonstrerat sin vilja att glömma eller förtränga just sådant. Här ska vi inte generalisera. Vissa har i godaste tro demonstrerat ett allmänt patos, där de i fredslängtans namn vänder sig mot den uppenbara manifestationen av militär styrkan. För vissa är ordet ressentiment denna gång applicerbart i sin mest exakta, nietzscheanska betydelse. Oavsett de många olika bevekelsegrunder som får människor i Sverige att ensidigt ta ställning mot allt som Israel gör för att skydda sina invånare, lyser ett större mönster igenom.
Allt det trams som enstaka partipolitiker och ledarskribenter då och då har hävt ur sig om antisemitism inom vänstern till trots; klimatet har förändrats. En glidning har påbörjats, den har tagit fart och var den ska sluta är omöjligt att säga. Så här såg det ut i Sveriges tre största städer i lördags:


Hizbollah-sympatisörer demonstrerar i Göteborg. Till höger skymtar ett lika begåvat symbolspråk som användes på demonstrationen i Malmö. Nazister klädda i palestinasjalar ville delta, men fick av någon anledning inte hänga med sina ideologiska fränder.


Hizbollah-flaggorna vajade i Malmö, vilket inte tycks ha stört huvudtalaren Per Gahrton.


Lördagens demonstration i Stockholm slutade för övrigt med att besökare i synagogan fick springa därifrån hukande, med direktiv från polisen att dölja alla judiska symboler. Barnen fick bära kepsar över sina kippor.

Att Hizbollah-anhängarnas gula flaggor förekom i stort antal tycks inte heller ha stört demonstranterna i Stockholm (undre bilden). Tvärtom. Motkraft.net rapporterar det som en seger för kampens enhet:

Den politiska spännvidden i demonstrationen var stor, från autonoma vänstergrupper till Hizbollah-anhängare och trots de politiska skiljaktigheter som råder mellan dessa grupper så hölls demon ihop utan några större konflikter bortsett från några nazister som blev bryskt påminda att de inte är välkomna på några arrangemang.

Å ena sidan är det nästan rörande att vänsteraktivister och nazister slåss om vem som ska få vara bästisar med Hizbollah. Om de senare förlorade fajten denna gång, var det knappast på grund av ideologisk distans till Hizbollah, utan för att vänstern har varit överlägsen i nätverksbyggande.Raka led med högerarmarna i luften? Satellitsända talkshows med en svensk nazistpropagandist? Bombdåd där mängder av sydamerikanska judar mördas bara för att de är judar? Inget av detta räcker tydligen för att få dessa vänsteraktivister att börja betrakta partiet Hizbollah på samma sätt som man man behandlade dem som man påstår sig ha kört bort.
Kanske att han är lite för Hizbollah-romantisk, men jag ställer ändå helt upp på vad han säger”, skriver en av demonstranterna på Socialism.nu, om Andreas Malms avslutningstal på demonstrationen.
Allt detta sammanfattar ganska väl den totala ryggradskollapsen, kortslutningen av varje kompass, som tycks ha spridit sig epidemiskt. För jag är ganska säker på att ett stort antal av dessa vänsteraktivister några år tidigare inte alls hade varit positivt inställda till att demonstrera tillsammans med Hizbollah. Något har hänt.

För ett antal år sedan var jag anställd som reporter på tidningen Arbetaren. Nu läser jag veckans huvudledare. Underrubrik: ”Slut upp bakom Hizbollah i dess kamp för ett fritt Libanon”. Jag bara gapar. Tror knappt mina ögon.

En höger värd namnet ställer sig på maktens sida. Och en vänster värd namnet – vad gör den? Inte kan väl den stödja ett Hamas som är islamiskt, eller ett Hizbollah som bärs upp av den Islamiska Republiken av Iran? Endast den vänster som vänder ryggen till de konkreta insatserna låter sig vägledas av sådana argument. Frihet på marken är, i varje givet läge, vänsterns sak; att inte kunna ta ställning för frihetskamp med islamiska förtecken är sekulär puritanism, förankrad i islamofobi, diskvalificerad från varje relevans i massornas ögon

Det är min gamle kollega Andreas Malm som skriver. Som
kallar Israels motangrepp för ”hatkrig”. Som medger att man kanske kan kritisera Hizbollah på vissa punkter, bara för att avsluta med en heroisk hyllning till hur Guds parti ”bär hedern med sig genom resten av historien”. Heder? För den kontinuerliga beskjutningen av Israels judiska och arabiska invånare, eller för att de var hjältemodiga nog att kidnappa israeliska soldater när Teherans bödlar knäppte med fingrarna?Att stödja Hizbollah är naturligtvis också att ”ställa sig på maktens sida”. En stat-i-staten, ett politiskt parti som kontinuerligt förses med avancerad militärteknologi av en av världens mest tyranniska diktaturer – kalla det inget annat. Tyvärr, men att motsätta sig ”makten” fungerar inte som moralisk kompass. Allt blir en fråga om perspektiv: Israel mot palestinier, eller Israel mot Iran och en hel uppsättning arabiska diktaturer?
Många tar tanklöst ställning för den sida som ser ut att ha de minsta vapnen, i tron att det måste vara det progressiva valet i varje konflikt, åtminstone i Mellanöstern. Men det är inte hållbart.
Eric Lee, mycket välkänd fackföreningsaktivist som driver sajten Labourstart.org, argumenterar för att vänstern bör stödja Israel i detta krig:

At the present time, Israel has more powerful and more effective weapons than their opponents. Their situation today is a bit like that facing the Allies near the end of the second world war. By that time, Germany and Japan were severely weakened. Did that lead the Soviet Union, which was doing the bulk of the fighting, and its western allies to let up? To give the Nazi regime a break? Not at all. They took advantage of their superiority and hit harder — to bring the war to and end as quickly as possible. /…/
Israel’s military should use all its power to defend the country and decisively defeat its enemies — while taking every precaution to reduce the number of innocent civilian casualties on both sides to an absolute minimum.

Att automatiskt stödja ”den svagare parten” är i praktiken ett stöd till ett ändlöst slaktande. Krig går trots allt i någon mening ut på att vinna. ”If they want a low intensity war, we won’t give it to them”.
Nej, Petter Larsson och andra, ”proportionalitet” betyder inte att man bör eftersträva lika många dödsoffer på varje sida i en konflikt. Blodsspillans symmmetri vore ett groteskt ideal. Allra mest groteskt i vår tids assymetriska krig.
Proportionalitet handlar om att medlen ska stå i överensstämmelse med de militära målen, inte om ”lika villkor”.Nämnde Eric Lee (vars sajt är en av de viktigaste nyhetskällorna för ovan nämnda Arbetaren!), samlar sina argument i ett inlägg rubricerat The Left and the war: 12 answers to my critics:

4. ”Destroying civilian infrastructure (and it is civilian infrastructure even if terrorists use it) will not by itself stop Hizballah attacks.”That is correct. Destroying Hizbollah means blowing up its mobile rocket launchers, killing its leaders, flattening its South Beirut headquarters, knocking its television station off the air, cutting off its access to Syrian and Iranian arms – all of which the IDF is currently doing. The critical thing is to understand that Hizbollah has a limited number of missiles, and cannot be re-supplied so long as Lebanon is cut off. This is why the naval blockade and the closing down of Beirut airport are so significant. /…/

The military defeat of Hizbollah and Hamas would be a good thing. /…/
Hizbollah’s victory — indeed, its very survival as a military force — would be a disaster first and foremost for the people of Lebanon. That must be prevented. Hizbollah’s aggression started this war, and by supporting Israel, we are helping to bring the fighting to an end. /…/

11. ”To act as if Israel is facing a threat to its existence is ludicrous.”

That’s very easy to say from the comfort of living in Europe or North America. But that’s not how it feels to people today in Sderot, Haifa, Afula, Tiberias, Nahariya, and Kiryat Shemona. And it’s not just their subjective take on things. Iran does pose an existential threat to Israel, and not only to Israel, once it becomes a nuclear power.

Hizbollah kan inte tillåtas överleva som en militär styrka och eget territorium att operera från.

Attackerna mot Israels invånare kommer inte att sluta hur många av deras delmål som än tillmötesgås, hur många morddömda fångar som än friges. De slutade inte när Israel lämnade södra Libanon, och kommer inte att sluta även om Israel skulle frisläppa partimedlemmar som är fängslade för brott. En nedtrappning av terrorhandlingarna, där de iranska raketerna bara dödar israeler några dagar i veckan, är inget att eftersträva. Hizbollah vill radera Israel från kartan. Deras tevekanal rapporterar varje slaktad civil israel som en seger.
Israel har ett annat mål. Israel är inte intresserade av att angripa Libanon eller ockupera libanesiskt territorium. Allt de vill, i den här konflikten, är att undanröja den milis som på bara någon mils avstånd skickar raketer på Israels städer. Att så sker är en nödvändighet för att något som liknar fred ska kunna besannas i framtiden. När en milis vars helt öppna mål är att förinta en stat och dess invånare rustar upp med bomber gjorda för att ödelägga huvudstaden, då är ett snabbt och skoningslöst motangrepp att föredra.
Allra bäst, och det tycker även Israel, vore förstås om staten Libanon hade suveränitet över sitt eget territorium. Om södra Libanon inte behärskades av ett politiskt partis väpnade galningar, utan av landets egen armé och polis. Att så inte har skett, beror uteslutande på två saker, vilka stavas Syrien och Iran.

Kriget måste få ett slut. Men alternativet till vad som sker nu kan på inga villkor vara ett ensidigt, utdraget terrorkrig mot Israel. Varken libaneser eller israeler ska behöva tillbringa sina liv på flykt eller i skyddsrum. Alternativet är att omvärlden går in och avväpnar Hizbollah. Helt och hållet. Uppgiften är inte lätt. Den kommer att kräva en väldigt kraftfull styrka. Soldater kommer att dö, på bägge sidor. Israel är med på noterna. Så kommer antagligen ske. Vi får hoppas att det blir Nasrallahs skalle, mullornas missiler och al-Manars teveutrustning som flyger i luften innan dess, snarare än fler oskyldiga.
Glöm den symmetriska idealet av ”proportionalitet”, glöm idén om att den med störst vapen alltid är ond. Tänk en stund på vad det innebär att bo i en lägenhet Haifa, respektive i ett palats i Teheran. Fråga dig om Israel borde bli som Syrien, eller om Syrien borde bli mer som Israel. Lyssna på Bob Dylan om du vill för på ett eller annat sätt har han alltid rätt. Och framför allt, välj dina vänner. Det är inte männen med gula flaggor.

Piratbyran.org rullar igen! Inte som provisorisk nyhetssida, utan den ordinarie med artikelarkiv, forum och annat. Bara med mindre skråmor, efter att det mesta materialet skrapats ihop från olika källor.

Kan redan nu skvallra om att Piratbyrån i början av augusti ordnar en fest i Stockholm, med mäkta bra artister på scen. Framöver väntar också en helt ny sida, med ny struktur ombyggd från grunden. Men tills dess kan vi glädjas åt att Sveriges sedan 2003 främsta nyhetsförmedlare på det immaterialrättsliga området har återuppstått, trots kammaråklagarens envetna försök att tysta den.

Två hål i väggen

30 juni 2006

När jag anlände i Zürich och slog mig ner med en kaffe var det sannerligen ingen brist på öppna nätverk. Vad det däremot var brist på, var tillgänglig elektricitet. För det otränade ögat kan det se ut som att schweiziska eluttag, två hål i väggen, är av samma typ som de vanliga. Men icke.
Schweiz hyser som bekant en slags motvilja mot internationell standardisering. Där har man bestämt sig för att låta avståndet mellan pinnarna vara ungefär två millimeter smalare. Sluga är de, för deras kontakter går likväl utmärkt att stoppa i tyska eller svenska vägguttag. Men om vi ska koppla in oss på det schweiziska elnätet, krävs ett visst mått av våld. Lyckades trycka in mobilladdaren, men iBookens kontakt var omöjlig att använda.

Zürichs flygplats bjöd på öppet nät vid gaten (eller borde det kanske stavas gejt, likt rejv och mejl?). Vore ju jättebra, funnes det bara elektricitet. Men inte ens ett enda schweiziskt kufuttag stod att finna på hela flygplatsen. Moget. Att bjuda på trådlöst internet känns halvt meningslöst om man inte samtidigt kan bjuda på trådburen el. I väntan på bränsleceller.