Musikfestivaler

29 maj 2005

Två gratis utomhusfestivaler med musik har bevistats under helgen. På fredagseftermiddagen Popaganda, vars program, stängsel och köer har vuxit något enormt. Bland andra spelade Mattias Alkberg, som tydligen gör reklam för Piratbyrån på sitt senaste skivkonvolut.
Lördagen bevistades Stockholms säkerligen minst marknadsförda festival Elektråpark i Rålambshovsparken, en tillställning dominerad av experimentell elektronisk musik som jag råkat höra talas om dagen innan.
Som vanligt när gänget kring Fylkingen ordnar tillställningar är publiken i stort sett begränsad till vad man får kalla ”de närmast sörjande”, folk med någon slags relation till dem som framför musiken. I amfiteatern i Rålis satt 20–40 åhörare (drygt dubbelt så många om man räknade skrattmåsarna, och ungefär lika många som antalet artister som framträdde under eftermiddagen), samt ett tiotal a-lagare uppe i högra hörnet.
Kotteriet har sin charm. En man i brun kavaj mumlar någon ohörbar presentation i mikrofonen kryddad med vad som verkar vara torr humor. Sen hörs ett eller annat ljudlandskap (i sällsynta fall anas ett beat) ur högtalarna i kanske tio minuter. Efteråt applåder – och märker man vem den just framträdande artisten var: ibland snubben vid mixerbordet, ibland nån som satt undanskymt och pillade på en laptop. Svårt att komma längre från Popagandas jättescener, strålkastare och folkmassor.

Arrangemang som Elektråpark är naturligtvis inte ekonomiskt självgående på något sätt. Denna kultur är helt och hållet, för att använda ett populärt skällsord, bidragsberoende.
Men att ekonomiska resurser för att hålla denna scen livaktig på något sätt trixas fram, det får i förlängningen gynnsamma effekter för långt fler än den lilla krets av artister och publik som bevistar arrangemang av föreningar som Fylkingen. Det går att följa influenserna likt dominobrickor som trillar in i och vitaliserar inte bara den så kallade konstmusiken, utan ännu mer den elektroniska dansmusiken på klubbarna, som i sin tur influerar en bredare popmusik. Tillställningar som den i lördags fungerar strategiskt. Få men aktiva människor träffas och snackar, kontakter knyts mellan musikhögskolefolk, technonördar, konstnärer och hackers, vilket leder fram till nya projekt.

Här syns Stépho Obadia, Friedrichshain-Fredrik samt Monki.

En halvkokt i folie gjorde sin spelning i form av en aktion mot digitalradio. Jakob Svartengren spelade upp musik för tio saxofoner som skapade en ljudbild som synkade bra till den mulna himlen, även om måsarnas skrin gärna hade fått mixas upp en smula jämfört med den ”egentliga” musiken. Ett stycke av Mattias Petersson började i vacker noise och slutade tjugo minuter senare i metallisk ambient, med en oavsiktlig men snitsnygg crossfade från musik över i regn, vilket sedan föranledde tillställningens uppbrott.

Andra musikfestivaler att notera:

  • Stockholm Early Music Festival hålls i veckan. Dit kommer i år Milano-orkestern Il Giardino Armonico, kända för sina passionerat livfulla tolkningar av Vivaldi och samtida kompositörer. I rollen som världens just nu bästa barockensemble har de bara konkurrens av Jordi Savalls Hespèrion XX och av Musica Antiqua Köln.
  • Sista dagarna i juli är det dags att ta sig till det speciella ödelagda industriområde utanför Norberg och den danskarrangerade, precis lagom stora festivalen för elektronisk musik genomförs. En höjdpunkt lär bli Ceephax Acid Crew (som är, och låter precis som, lillebrorsan till Squarepusher!) Några Ceephax-smakprov: Camelot Jostle.mp3, Seasick Acid.mp3. Även Tim Hecker spelar på Norberg!

Böcker

29 maj 2005

Den gode Tim Nilsson inbjöd Copyriot till en kedjebrevsartad ritual där bloggare svarar på frågor kring böcker och sedan skickar vidare frågorna till fem andra. Utan att egentligen vara intresserad av gruppaktiviteter för ”bloggosfären” (vad det begreppet nu kan omfatta), hakar jag på. Identitetsskapande kring böcker kan ju trots allt vara ganska gemytligt.

Totalt antal böcker som någonsin varit i min ägo?
Preliminärt kanske 500 i bokhyllorna nu, fler om man skulle räkna någon slags totalsumma.

Senast köpta bok?
Gershom Scholem: Den judiska mystiken. Fyndade häromdagen. Klassisk idéhistorisk avhandling, tillägnad Scholems vän Walter Benjamin.

Senast lästa bok?
Hannah Arendt: Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem

Fem böcker som betyder mycket för mig (eller bara böcker som jag läst många gånger)
oj…

Få fem andra bloggare att hålla igång bokstafetten.
Testar då att vidarebefordra till följande brokiga skara:

Deleuze

29 maj 2005

Teoribloggaren Skensats har även en wiki med digitaliserade/piratade texter ur olika tidskrifter. På den läggs nu ut en hel massa texter av och kring Gilles Deleuze, framför allt ur förra årets temanummer av tidskriften Glänta.
Ett guldkorn är (den relativt lättillgängliga) texten Samtalet, liksom Deleuze’ lilla stycke om Spinoza, etiken och medvetandet.
På wikin hittas också ett par texter av Sven-Olof Wallenstein. En om ”frågans form”, som utifrån Deleuze, Nietzsche och Heidegger diskuterar bilden av tänkandet. Fragment:

försök inte göra poänger eller ”komma till punkt”, säger Deleuze ofta, försök följa linjer, tillblivelser, mutationer (…)
I Qu’est-ce que la philosophie? försöker Deleuze och Guattari bestämma filosofins uppgift genom att skilja den från tre rivaler. Tänkandet, hävdar de, är inte en kontemplation av färdiga former eller idéer (som i den platonska traditionen), det är inte en re­flektion över en erfarenhet som redan är given på andra fält (vetenskap, matematik, konst), inte heller har det att göra med kommunikation eller dess grund­valar (som hos Habermas, där utbildandet av regler för diskussion och kommunikation antas garantera en rationell konsensus). (…)
Filosofi, hävdar Deleuze och Guattari, ska förstås som konsten att skapa begrepp
Wallenstein skriver också om Foucault, Agamben och begreppet biopolitik, och även här lyckas han med stor skärpa tydliggöra tänkandets gemensamma grunder, skiljelinjer och relevanta frågeställningar. Och han nämner hur Foucaults ”höga värdering av den liberala traditionens förmåga till självproblematisering”, som framkommer i nyutgivna föreläsningar från slutet av 1970-talet, inte stämmer med bilden hos ”dem som lärt sig förkasta honom som en onyanserad och anti-liberal motståndare till de moderna samhällenas rationalitetsprocedurer.”

Mer Deleuze på Copyriot:

Stim-pengar för ny och oberoende musik som spelas på webbradio går inte till de verkliga upphovsmännen – utan till redan etablerade artister.

SvD tar upp en angelägen kritik mot hur STIM i praktiken omfördelar pengar från musiklivets stora och vitala undervegetation till det fåtal artister som pumpas om och om igen på radio. Inte minst är detta högrelevant med tanke på den våldsamma höjningen av straffavgifterna på tomma lagringsmedia som kommer att införas i sommar.
Hur STIM organiserar sina omfördelningssystem för upphovsrättspengar är ingen teknikalitet, utan massor av avvägningar som oundvikligen gynnar viss kultur och missgynnar annan.
Idag finns det en massa nätradiostationer, som om de ska vara någorlunda stora och officiella måste kunna betala avgift till STIM för att de streamar musik. I praktiken blir de en straffavgift som omfördelar resurser till Per Gessle och Anastacia, påvisar SvD-artikeln:
Men för webbradion gäller helt andra regler. Här betalar stationerna en schablonavgift beroende på hur mycket musik de spelar – men vilka upphovsmännen är rapporteras inte in. I stället samlas pengarna i en pott. När dessa pottpengar sedan ska fördelas mellan upphovsmännen använder Stim en modell som utgår från vilken musik som spelas i den analoga FM-radion, trots att det alltså inte alls behöver vara densamma som spelas i webbradion.
Detsamma gäller (vad jag kan förstå) DJ:s som spelar musik på klubbar – även där går ersättningarna som klubbarrangörerna tvingas betala inte till de artister som faktiskt spelas, utan till upphovsrättsinnehavarna till den musik som spelas i radio.
Och sen har vi hela grejen med de i sanning bisarra regler som låter STIM dela upp musik i mer eller mindre ”seriös” (det vill säga knuten till en västerländsk tradition av noterad konstmusik), som gör att en minut Jean Sibelius utbringar högre utbetalning än en minut med, säg, Apparat. Trots att småpengarna i det senare fallet går till en högst aktiv musikskapare och inte till några arvingar som i Sibelius fall.

Ryktet säger för övrigt att en fet STIM-kritisk kampanj är på väg – i MUF-regi!

Nietzsche

27 maj 2005

Ännu ett band av Friedrich Nietzsches samlade skrifter har utkommit på svenska, Otidsenliga betraktelser (Unzeitgemäße Betrachtungen, 1873-76). Den tjocka gråa luntan verkar ännu inte ha hunnit ut i handeln (och är definitivt inte är synlig på Symposions katastrofalt inaktuella hemsida), men viftades med av Hans Ruin vid ett väldigt välbesökt tvärvetenskapligt seminarium på Samtidshistoriska institutet i tisdags.
Hans Ruin, som förutom filosof också är ypperlig talare och lyssnare, talade utifrån den mest kända av betraktelserna (vilken redan finns i en annan bra, färsk översättning), Om historiens nytta och skada för livet.

Djuret, ohistoriskt och förnöjt betande, görs inledningsvis till en bild av glömskan, samtidigt som ett övermått av minne och historisk lärdom tynger ned, ger unken luft, leder till stagnation men även förbittring. Historiskt sinne är ofrånkomligt och viktigt, men för att kunna handla och njuta krävs ögonblick av glömska. Följaktligen måste minneskulturen behandlas i termer av dosering, och här finns det ingen naturlig dos för alla individer och samhällen, utan hur mycket minne någon klarar av beror ytterst på karaktärsdraget plastisk kraft.
Mest känd är texten kanske för hur den diagnosticerar tre sorters historia, vilka alla kan tjäna livet men också gå till farliga överdrifter: monumental historia (klassicism, nationalromantik, Che Guevara, revanschistisk islam), antikvarisk historia (familjealbum, Riksantikvarieämbetet) samt kritisk historia (genusvetenskap, nagelfarandet av välfärdsstaten).
Men kategorierna, betonar Hans Ruin, handlar alls inte bara om olika sätt att bedriva historievetenskap. De har också fenomenologisk giltighet som ”tre existensiella modus som svarar mot tre former i vilka hågkomsten av historien blir levande för oss”. (En seminariebesökare uppmärksammade också parallellen mellan dessa modus och den hinduiska treenigheten Brahma-Vishnu-Shiva.)
Bågen som pekar från denna tidiga Nietzsche-text till den senare genealogin, finns i konstaterandet att den historiska minneskulten inte kan bemötas annat än genom att ta itu med dess egen historia. Vetandet måste vända spetsen mot sig självt (vilket på det vetenskapliga området sker inte minst i form av en omfattande självomvärdering av arkeologin som disciplin, menade Hans Ruin).

Efter Tragedins födelse, Mänskligt, alltförmänskligt, suveräna Morgonrodnad och alltid brännande Till moralens genealogi är den försenade utgivningen av de fyra otidsenliga betraktelserna naturligtvis hemskt välkommen – får man kanske nu hoppas på alla fem böcker av Den glada vetenskapen?

Julmust

27 maj 2005

Eftersom ”Rasmus” låter som (nja…) ”julmust”, så heter jag numera, i alla fall för Memo-Kim och Ikko – ”Julmusten”.
Fader Ibi illustrerar hur det kan det se ut när jag kommer på besök hos dem:

På tal om barnbloggar, blir Dagens Agnes bara bättre och bättre!

Makt™

25 maj 2005

Oj, jag intar nionde plats pland makthavarna i den svenska IT-branchen, enligt Ny Teknik. Jag ”får representera en av de starkaste folkrörelserna på internet” i deras kartläggning.
(Det tråkiga är att man inte kan äta makt. Att uttala sig i intervjuer och blogga ger inga inkomster. Så om någon har bra idéer om hur man förvandlar makt till pengar får de gärna höra av sig…)
Andra på listan är P2P-innovatören Niklas Zennström på första plats, mjukvarupatentmotståndaren Erik Josefsson (30), Jonas Birgersson som av Ny Teknik får smeknamnet ”Piratpolarn” (36), Henrik ”Infiltratören” Pontén (42) samt mästerbloggaren Erik Stattin (50). Skojaren Christer Sturmark åker med rätta ut.
Värt att notera: Bland de 50 på listan är jag näst yngst. Bara två personer är under 30 år (den andra är Sofi Byström, Counterstrike-fantast). Var IT-världen alltid så gubbig, även när den var bubblig?

Detta var inte dagens enda roliga nominering. Bland Internetworlds nomineringar till titeln Årets sajt, ett pris som delas ut på Berns om ett par veckor, finns både Piratbyrån och Artliberated, bägge i kategorin kultur & debatt. Det senare projektet startades i samarbete mellan Piratbyrån och konstnären Palle Torsson, faktiskt efter att ha stött samman vid förra årets prisgala.

Slutligen har väl ingen missat att musikern, kulturministern, fildelningsförespråkaren och upphovsrättskritikern Gilberto Gil tog emot årets Polarpris häromdagen.