One of the bad things about government intervention in complex systems is that it changes behaviour and therefore creates problems, which calls for new interventions to correct it, which creates new problems, which calls for new interventions, and so on.

Johan Norberg sätter huvudet på spiken, och illustrerar med en (fejkad, men kul) bildserie.

Låt oss se på tre exempel på hur statliga regleringar skapar problem som i sin tur ”löses” med nya regleringar och nya problem: Radio, världshandel och Microsoft.

  1. Först stiftar staten lagar som reglerar användandet av radiofrekvenserna på så vis att företag får ensamrätt på så gott som varje del av spektrat. Sedan visar det sig att monopoliseringen av frekvenser leder till både monopolisering av medieaktörerna och likriktning av radioutbudet. Då reses det korkade krav på kvotering av musik i syfte att väga upp problemen som den första regleringen skapade.
  2. Attac, om någon minns dem, kan tjäna som ett andra exempel. Åtminstone till en början var deras överskuggande krav att en ny reglering, Tobin-skatten, skulle rätta till orättvisor som till stor del (men inte helt) förorsakats av de rika ländernas protektionistiska regleringar av allt från jordbruksprodukter till migration och patent.
  3. Microsoft är verkligen ett högaktuellt exempel, då företaget i dagarna har lidit två stora nederlag på EU-nivå. Idag rapporteras att EG-domstolen gett EU-kommissionen rätt i sina krav på åtgärder mot att Microsoft ”missbrukar sin ställning som dominerande aktör”. Inte bara tvingas de nu erbjuda en Windows-version utan Media Player inbyggt och göra serverprotokoll öppna, de måste också böta en halv miljard euro. Konkurrenslagstiftning av detta slag är regleringar som alla länder har för att hindra framväxten av vissa sorters monopol. Men att monopol växer fram så lätt just på området operativsystem, är en följd av andra statliga ingrepp.
    Faktum är att Microsofts värde som företag är helt beroende på hur strängt immaterialrättsligt skydd staten väljer att upprätthålla. Vad konkurrenslagstiftningen försöker motverka är ett av de problem som upphovsrättslagstiftningen har skapat. Efter den säregna juridiska innovationen i början av 1980-talet att börja tillämpa upphovsrätt på datorkod, har mjukvaruföretag i skydd av denna statliga reglering kunnat växa stora. Microsoft är alltså inte den Store Satan – snarare en papperstiger.
    Nu strävar mjukvarujättarna efter att införa mjukvarupatent, ett strängare system som i praktiken låter stora företag med stora patentportföljer och arméer av advokater förbjuda mindre företag och oberoende programmerare att skriva program som gör samma sak fast bättre. Mjukvarupatent är skadliga – utom för monopolsökande företag likt Microsoft, som redan lyckats ta patent på dubbelklick i USA.
    Förespråkarna försökte mygla igenom ett beslut om mjukvarupatent på ett fiskerimöte i veckan. Men Polen räddade oss (vilket inte är första gången) genom att se till att få beslutet uppskjutet. Patentmotståndet kan nu faktiskt segra, enligt Ny Teknik.
Schizofreni, än en gång!

(Se även artikeln Liberaler mot upphovsrätt på Piratbyrån, och inlägget om gratis saker.)

Annonser

Musikindustrin är i kris och söker räddning hos staten. Vissa av de efterfrågade åtgärderna sker på bredbands- och hårdvaruindustriernas bekostnad, andra slår mot radioföretag och utländska konkurrenter i musikbranchen. Till de förra hör piratjakt och masskriminalisering, med upplösning av ”det allmänna rättsmedvetandet” som en slags biverkan. Till de senare hör protektionistisk kvotering av radion, med vilket snarare nationalistiska känslor som hyllar folklig enhet sätts i spel. Det senare förslaget är nu hett debattämne i Tyskland.
Stämningar mot fildelare har knappast gett rungande gensvar bland de musikskapare som skivindustrins IFPI ibland påstår sig företräda. Men när tyska IFPI nu kräver en lag som tvingar radiostationer att spela en viss andel tyskspråkig musik, så är det i allians med inte bara politiker från höger och vänster utan också från en sammanslutning av 500 musiker.
Musikjournalisten Robert Kneschke kommenterar hur saker hänger samman:

Vid en första anblick är det inte underligt att tyska konstnärer kräver införandet av en kvot för ”tysk musik”. Även konstnärer som hämtar sin inspiration från USA. Likväl lovas de därigenom mer pengar. För kreativa som kämpar kring existensminimum är det lovande utsikter. Men skenet bländar en för vad som finns på myntets baksida.
Den sanna dödsdomen för tysk musik är nämligen beslutad sedan länge: Hartz IV. Det månadslånga utprövandet av nya, överraskande sounds, det outtröttliga repandet i källaren blir till ända, när man i stället för gitarren måste ha en kratta i sin hand, och städa parker för en euro i timmen. För att kunna leva av sin musik, behöver de flesta konstnärer till att börja med tid för att leva ut och utöva sin kreativitet, gärna med socialunderstöd och bostadsbidrag.
Hartz IV är tyska regeringens stora åtgärdspaket för att tvinga folk i arbete. Ungdomar ska hellre hållas sysselsatta i nypåhittade, statligt subventionerade skitjobb, än vara lediga och göra saker de är bra på och gillar – exempelvis spela musik som med tiden kan få en publik. Villkoren för alla former av bidrag skärps. Att inte se att detta får en effekt på musiklivets återväxt – en effekt som varken upphovsrätt eller skyddskvoter kan hjälpa mot – är verkligen att avsiktligen blunda.
Frankrike anförs gärna som föredöme. Att DDR också hade en 60-procentig kvot för (öst)tysk musik, glöms gärna bort. Ungdomarna där lyssnade då i hemlighet på väststationer. Kanske är just därför en kvot heller inte så dålig. Vi överger de kvoterade radiostationerna, skaffar alla en DSL-uppkoppling och lyssnar i stället på internetradio. Runt om i världen står hundratals valmöjligheter till förfogande. Ska det vara så kan vi lyssna på schlager, frijazz, reggae, hardcore, techno och annat, dygnet runt. För andra länder känner inte till några Hartz IV-lagar, vilka fråntar de inhemska musikerna tiden att spela.

Privatpersoners användning av datorer och Internet 2004 heter en SCB-rapport publicerad idag, som en del i EU-vid statistik.
Frågorna om hur folk använder internet avspeglar en stor okunnighet från statistikerna, alternativt en illa dold agenda. Av de tillfrågade i alla åldrar har 79 procent tillgång till internet hemma, men bara 23 procent har ”använt internet för att lyssna på musik, spela spel eller ladda ner musik/spel/bilder”. Notera det sista, ”ladda ner bilder”.
Det vore verkligen anmärkningsvärt om de flesta som använde internet inte använde det för att ladda ner bilder. De rent textbaserade webbsidorna är så få att man nog kan säga att alla som surfar på webben samtidigt använder internet för att ladda ner bilder.
Alltså får man anta att de flesta av de tillfrågade inte själva såg det som att ”ladda ned” när nedladdningens destination var RAM-minnet och inte mappen ”Mina dokument”. Många av dem har antagligen en vag uppfattning om att webbläsarens fönster är just ett ”fönster” varigenom man ser något som befinner sig någon helt annanstans, något som någon annan har kontroll över. Det är detta okunniga umgänge med datorer som upphovsrättsindustrin helst vill ska omfatta så många som möjligt. Mental Rights Management.

Om det är något som upphovsrättsindustrin drömmer om, så är det att man även på riktigt skulle kunna göra en fullständig åtskillnad mellan tillfällig och permanent dataöverföring. Då skulle många av dess problem kunna vara ur världen, genom någon slags pay per view-system. Men nu råkar det inte vara så som datorkommunikation fungerar. Alla bilder du har på skärmen kan sparas till hårddisken. Allt ljud och all film som streamas över internet eller annat media kan av mottagaren rippas till en fil, som sedan kan spridas obegränsat.

Lite historiskt perspektiv ges i artikeln Content is Not King, där AT&T-forskaren Andrew Odlyzko noterar hur ”innehållet” ofta har överskattats av inflytelserika personer. När telefonen var ny trodde exempelvis många, inklusive Alexander Graham Bell, att dess främsta användning skulle komma att bli för envägskommunikation, för betalsändningar av samma slag som radioprogram.
Tänkvärt med anledning av musikindustrins nutida försök att sälja snö på Grönland, förlåt, sälja musik på internet


Piratbyrån skriver också om SCB-undersökningen, ur vinkeln ”1,5 miljoner svenskar fildelar”. (Bilden är från dagens ekonominyheter.)

De två inläggen från förra veckan om Fair Play och moralpaniken blev enormt uppskattade, och en spännande diskussion uppstod bland svenska bloggar.
Kanske har det att göra med att många av oss faktiskt i praktiken blir personligen angripna av föreningen Fair Play och deras allierade, bondfångarpsykologen Owe Sandberg. De hävdar ju att entusiastiskt datoranvändande, eller mer än 35 timmar framför skärmen per vecka, generellt utgör ett patologiskt tillstånd (förutsatt att det sker på fritiden, antar jag – jag har svårt att tro att de klassar vanligt kontorsarbete som en sjukdom, även om det vore intressant).
Visserligen är det, rapporterar IDG, folk över 65 år som surfar mest. Men det är klart, moralpanik kan inte gärna riktas mot pensionärsgenerationen. Inga förmyndare i stil med Hem och skola kan släpas fram för att förfasa sig över gamlingarnas datande.
Hur som helst har bloggen Subjektiv.se tjusigt demonstrerat absurditeten i kriterierna på ”datormissbruk”. Som en direkt fortsättning på Copyriot-inlägget om arvet från Nils Bejerot har samma blogg också gjort en läsning av boken Barn – Serier – Samhälle (1954), vilket även plockats upp av Kapten Stofil-bloggen.

Undantagslöst är den stora bloggresponsen på Fair Play-propagandan mycket kritisk. Sanna på Yukio.se skriver ett klokt inlägg, liksom bloggen Frozenswede. Ämnet tas upp av Chadie, Barseblog, Anders Märak Leffler, Nätkulturer, IT & etik, Pierre Andersson, 26″ watch … och inte minst i Henrik Torstenssons exemplariskt hypertextiga bloggpost. Alla förmår lyfta diskussionen ut ur de fåniga ramar som pappersmedierna duperades till att sätta av nymoralisternas PR-proffs. Det är faktiskt glädjande. Och viktigt, med tanke på hur Fair Play redan står med ena foten inne i statsapparaten.

För vad deras kampanjer mot ”dataspelsmissbruk” handlar om är mer än bara spel. Fair Play och Owe Sandberg vill att alla föräldrar ska förbjuda sina barn att använda datorer mer än ett väldigt begränsat antal timmar. Ju större genomslag de får, desto fler barn berövas möjlighet att göra en jävla massa viktiga saker.
Inte bara spelandet hamnar i skottlinjen för moralisterna. Utan även kommunikationen med omvärlden, inlärningen av engelska, fildelandet som sätt att upptäcka ny kultur och möjligheten att lära sig använda datorer till annat än Microsoft Office. Om man har ambitioner att framgångsrikt koda egna program, skapa konst i Photoshop eller klippa ihop loopar till musik, är ”datorberoende” snarast en dygd. Moralkämparna sysslar i praktiken med att upprätthålla en normativ gräns mellan passiva konsumenter och professionaliserade kulturproducenter.

Tidigare poster i serien:

yellow man™

17 december 2004

yellow man™ strategy
long-term strategy: copy & be copied
short-term tactics: copy the copied
Follow the yellow fellow!

Danska antipirater hackade

17 december 2004

Johan Schlüter Advokatfirma har blivit hackad (mirror av den hackade sidan). Byrån ansvarar för driften av danska AntiPiratGruppen. Verksamheten består alltså bland annat i att skicka hotbrev utan juridisk bärkraft och att åtala bloggaren Keld Bach för publicering av en länk till Grey Album(!)
På den hackade sidan förklarar byråns advokater att de insett sina misstag, fått samvetskval för att ha ödelagt folks privatekonomier, och nu inte längre tänker ”stå i vägen för framsteget” genom att driva AntiPiratGruppen.

Årets sista nummer av Arbetaren har en 26-sidig bilaga om Iran (läs som PDF), där Shora Esmailian och Andreas Malm möter de underjordiska motståndsformerna mot islamistdiktaturen.

I Zur Abad, liksom på de flesta orter utanför Teherans välbeställda stadsdelar, övervakar fortfarande kringdrivande gäng av trasproletära ligister – regimtrogna så kallade basiji – att de rigorösa islamiska morallagarna efterlevs. En kille och en tjej som tas på bar gärning med att åka motorcykel ogifta straffas lämpligen med piskrapp och tvångsgiftermål. (…)
Bergen är annars den miljö där iranier kan finna en tillflyktsort; där de kan hitta platser där ingen ser. Följaktligen har Iran utvecklat en slags folklig bergsvandrarkultur. (…)
– Jag är ordförande för en förening. Det är det enda sättet för oss att träffas utanför arbetet! Men egentligen tycker vi inte att det är speciellt kul att vandra i bergen.
Nåja, inte fullt så entusiastiskt som det persiska bergbestigandets fader låts säga i Sålunda talade Zarathustra:
Jag är en vandrare och en bergsbestigare, sade han till sitt hjärta, jag älskar icke slätterna och synbarligen kan jag icke länge sitta stilla.
Och vad än kan hända mig såsom öde och upplevelse – ett vandrande skall det finnas däri och ett bergsbestigande; man upplever dock till sist endast sig själv.
Passionen bland diktaturmotståndarna tycks större för internet:
arbetarna i rummet hör till samma krets på fabriken. De har kassor, de har kommittéer, på fredagarna vandrar de ofta i bergen. De kallar sig progressiva. (…) De ingår alla i ett nyfött nätverk av arbetaraktivister (…) Pishrovan-e jonbesh-e kargari, eller De progressiva arbetarnas rörelse (…) Anonyma mejlkonton, webbloggar och vänskapsband håller dem samman. (…)
Åtta icke läskunniga arbetare i en liten stad i norra Iran bestämde sig en dag för att lära sig internet, samlade ihop pengar till en dator, en plats i ett café och lön för en instruktör och har nu regelbunden kontakt med rörelsen.
Det iranska bloggfenomenet har blivit mycket omtalat och under hösten attackerats av myndigheterna med fängelsedomar.
However, some recent reports have now suggested that Iranian authorities are considering the creation of a national intranet – an internet service just for Iran – which would be separate from the world wide web.
This would potentially mean that users would not be able to access anything the authorities do not want them to see. (BBC)
Regimen försöker behålla sitt grepp om Iran genom att, helt irrationellt, rikta folks ressentiment mot Israel och USA.
Hos Mohsen Hakimi dignar bokhyllorna av Marx, Hegel, Nietzsche och Simone de Beavoir. Han är framstående medlem av det iranska författarförbundet och översättare till trettiofem filosofiska titlar: ”de censureras ytterst lite, det är ju bara filosofi”, säger han med ett skevt leende. (…)
Han kritiserar den europeiska vänstern för att inte ha insett att allt inte är guld som glimmar anti-amerikanskt: 1979 gjorde den iranska vänstern misstaget att låta revolutionen handla om försvaret mot USA. Det var det, hävdar Hakimi, som banade väg för islamismen.

Nutida vänsterdebattörer borde sluta med sitt pinsamma letande efter eventuella amerikanska lögner om massförstörelsevapen, och i stället försöka komma upp med ett eget, trovärdigt förslag på hur man faktiskt kan eliminera den islamiska republiken en gång för alla. Aktivt stöd till fri och tillgänglig internetkommunikation och underjordisk media och ett slut på EU:s osmakliga fjäskande för diktaturen är det minsta man kan kräva.

Tillägg 18/12: Måhända smått utopiskt, men vad gäller frågan om att skapa bredare internettillgång i Iran, kanske man kan låta sig inspireras av det häftiga projektet Nepal Wireless (BBC berättar också om det). Bergsländer som Iran och Nepal är som gjorda för trådlöst internet.

Tillägg: Mymarkup.net skriver nu också om Iran-bilagan