Vanity Fair

14 februari 2007

Steven Daly – en gång trummis i inflytelserika Glasgowbandet Orange Juice, idag contributing editorVanity Fairbesökte ju Stockholm i somras.
Sedan dess har kunnat ta god tid på sig att skriva en lång text kring fildelningsfenomenet, med särskilt fokus på The Pirate Bay och med utgångspunkt från sina personliga erfarenheter av torrentsajten UKNova, där han laddat ner och upp närmare en terabyte av gamla brittiska teveserier. (”The cost of two burned-out hard drives seemed like a small price to pay.”)

Nu är reportaget i tryck, och det känns hyfsat fett att vara med just i Vanity Fair’s Hollywood Issue (vilken, vad jag förstår, dessutom har extra hög upplaga).
Texten är lång, pendlar mellan personligt och politiskt, och illustreras enbart av bilder tagna i Stockholm på oss i Piratbyrån och The Pirate Bay. (OK, har inte sett den på papper ännu. Får den i brevlådan snart, men förhoppningsvis hinner någon före med att länka en scannad version.)

If the online file-sharing universe is the Wild West, Sweden is Deadwood – a place where the rule of law leaves barely a footprint. Thanks to a combination of national copyright laws, laissez-faire social attitudes, and inexpensive and superior bandwidth, gentle little Sweden – which refers to itself as Europe’s ”duck pond”—has become a file-sharing fortress in which more than 10 percent of its nine million citizens trade digital material, much of it provided by the country’s Pirate Bay site.
Steven Daly både besöker The Pirate Bay på nära håll och lyckas sätta dess roll i större sammanhang, som ett övergående stadium i fildelningens historia, emedan mer anonymiserade fildelningstjänster är under utvecklande. Dessutom intressanta inpass om hårdvaruindustrins roll.
Marcus citeras angående hur skivindustrin drev användare från Kazaa till Bittorrent – bara för att ytterligare generalisera krisen till filmindustrin. Själv får jag bland annat uttrycka en analys som på samma gång beskrivs som ”torrt akademisk” och i samklang med David Bowie.
Anakata uppger Robot Chicken som filmisk favorit, i samband med att Vanity Fair besöker hans företag PRQ. Jonas Birgersson krediteras för sin underrättelsebakgrund, och får in ett lysande citat:
There are new business rules, and some art forms won’t be able to be supported anymore. I mean, in ancient Rome they used to stage full-scale naval battles in the Colosseum. We don’t do that anymore.

Annonser

Oscartorrents

12 februari 2007

Ingen kan väl ha missat lanseringen av Oscartorrents.com, inklusive de kaxiga orden från The League of Noble Peers.
Gillar annars skarpt Expressens rapportering, som inte ens ids relatera till att några fortfarande anser fildelning vara kontroversiellt.

Antar att alla redan har läst på Piratbyrån och hos Swartz om IFPI:s senaste utspel, att polisanmäla innehavare av Direct Connect-hubbar. Ett saftigt försök att flytta fram gränserna och kriminalisera ”de som indirekt driver möjligheterna till fildelning”, vilket förstås i förlängningen kan omfatta i stort sett vad och vem som helst.

IFPI är noggranna med att framställa sig som representant för samtliga skivbolag, ”även de riktigt små bolagen”, eftersom de senare i den mån de är anslutna till de oberoende bolagens organisation SOM är indirekt anslutna till IFPI – även om alla vet är att det är de fyra (snart kanske tre) globala bjässarna som dirigerar antipiratverksamheten.
Därför är det välkommet att åtminstone två indiepopbolag – Hybris och Songs I wish I had written – omedelbart satte ner foten och förkastade IFPI:s vansinniga syn på det digitala.
Vi kommer ihåg det tills nästa gång IFPI, i medieutspel eller remissvar, påstår sig uttrycka ”skivbolagens” åsikter.

Jonas Andersson from the Liquid Culture crew at Goldsmiths College has written a piece in response to the published version of a presentation we held at 22C3 in Berlin just over a year ago, where we presented some concepts in relation to Piratbyran‘s activities.
This response is published as a chapter in a recent book, under the name The Pirate Bay and the ethos of sharing [pdf]. I find some of it worth commenting – in English, for once – and if some if it might be about details, it’s only in order to try to highlight how our approaches are different (but not opposed).

Rasmus Fleischer and Palle Torsson — the authors behind the influential ‘grey commons’ speech — insist on talking about file-sharing as a horizontal activity; /…/ They thus equate ‘grey’ /…/ with the blurring of distinction between consumers and producers (they actually hold that the demarcation between these two is ‘impossible to institutionalize’).
I see this refusal to distinguish between ‘consumers’ and ‘producers’ as a strategic, arguably even propagandistic move
What does it mean that the distinction between ”consumers” and ”producers” is impossible to institutionalize? Simply take a look at the existing copyright collectives. All the billions they collect by license fees on music in public places, on online streaming services like Last.fm, from cassette tapes and MP3 players. The money is supposed to ”compensate the copyright holders”, but the only way to identify any formal approximate of the group of humans known as the cultural producers, the systems have to rely on playlists from (highly formatted) FM radio stations. That, I’d say, is proof that such a distinction is impossible to institutionalize.

But it certainly does not mean that we today live in a post-modern world where every instance of cultural consumption should be regarded equally ”productive” as any traditional authorship.
I think that Jonas Andersson reads us through a lens heavily influenced by the British cultural studies tradition, thus understanding the Grey Commons speech as an ”attempt at a positive retribution of the productive nature of consumption”. But I’m not so sure about that. Maybe it’s rather the other way around: The consuming nature of production (a point where we both nod towards Walter Benjamin). It’s exactly, as Jonas Andersson write, about ”consumption so thorough, intense, dedicated that it goes into overdrive, becomes explicitly productive”.
In a later lecture, I characterized ”contemporary cultural production not as the opposite of consumption, but rather as a deviant kind of excessive and passionate consumption”. And that’s why I’m still not satisfied with asserting that consumption is ”the primer … the true locus of culture”. We agree that consumption and production are false opposites, but I would like to add that it’s mainly because it obscures the really much more useful concept: performing.

And that’s also what I want to point at, when Jonas Andersson defends the word ”content” against our indeed sweeping attack on it:
Even more problematic is the further assertion /…/ that we should refuse the term ‘content’ on the whole and instead talk about the Internet solely in terms of ‘communication’.
I find this not only counterintuitive but devaluing towards the work of us actual media producers: I for one certainly do not see my own creations as sheer ‘communication’ — I value them as true artefacts of beauty and non-conformance, although they are entirely digital. Eminent theorists like N. Katherine Hayles have shown that also virtual objects have materiality.
The materiality is the performative – ”the art happens here” as elegantly visualizes in the Net Art Diagrams. Why communication should imply a denial of materiality is indeed hard to understand.
”Content” – the astracted object of copyright law – means immateriality, denial of context.

That abstracting ”content” means eliminating the performative aspect always present in media use, becomes extremely clear by reading governmental strategy papers about ”creative industries”, like the recent The economy of culture in Europe.
the entertainment industry /…/ treat p2p as a clear and present danger
The formulation reveals a content-based definition of the entertainment industry which I find unfortunate, as it excludes everything from festivals and clubs to web communities (who largely affirm p2p, to some extent), only including the ”immaterial” businesses in the ”entertainment industry”.
Maybe it’s better to distinguish between a ”content industry” on one hand, and an ”entertainment sector” or ”cultural sector” on the other, with the important difference that this sector is to a large extent ”beyond measure”; immersed in a grey economy, and intermingled through performative acts with all other sectors of the economy.
Jonas Andersson warns against the risk of devaluating artworks and media producers; I rather see the risk of devaluating performances and performers, a risk that will probably remain strong as long as economic discussions about culture keep relating to the copyright discourse (if even in an antagonistic way!).

Of course a focus on communication, rather than content, does not make away with the need to talk about works of art. But we cannot wish away the fact that P2P networks are communication media, whee you are ”fetching data” – even if you do it in order to be ”copying artworks”.
File-sharing becomes a consumer tool”, Jonas writes. And that’s probably correct – sociologically speaking. But understanding the dynamics of the file-sharing phenomenon cannot be the work of social sciences alone.
Horizontality is not altruism. But it makes effective information infrastructures. Information does not want to be anything. But internet will not listen to reason.
It is not the matter of ‘rights,’ like in the alleged ‘right’ of acquiring information for free; /…/
To put it bluntly: People copy because they can. Now deal with it.
I couldn’t agree more.

Play is the new grey!

År 2006 skedde en oväntad vändning av den digitala kulturkonsumtionen från decentraliserade fildelningsnätverk till centraliserade sajter för distribution av musik och film. Den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace och de populära filmklippen emigrerade från The Pirate Bay till YouTube.

Läs och begrunda Magnus sammanfattning av ”Nedskrivningssystemet 2006”! Likt i Momus nyårsreflektion handlar det om musikens ”youtubeisering”, fast med mer fokus på makten över nätverksinfrastrukturen och om illusionen av fri spridning.

Enorm makt har ackumulerats hos aktörer som Ebay, MySpace och YouTube, men det är makt av ett helt annat slag än den som utövades av distributions-, skiv- och filmbolag. Underhållningsindustrins populära identity providers idkar å ena sidan ingen förhandskontroll över vad som släpps loss i deras nätverk, även om centraliseringen gör att t.ex. YouTube systematiskt kan plocka bort vissa slags material utan att det sker en organisk backup som i fildelningsnätverken.
Å andra sidan är deras position både långt mer osäker – de äger varken fysiska tillhåll som biografer eller mångåriga immateriella monopol, utan bara sina användare, som finns där bara för att de andra användarna finns där – och mer säker. Dessa aktörer är antingen störst eller inget, antingen 1 eller 0.
Nätverkseffekten skapar en hög toleranströskel mot dåliga tjänster, som Magnus skriver, men också en möjlighet för snabba omformeringar, som på nytt kan låta det horisontella nätverket gå till det yttersta av sin förmåga och affirmera sin skillnad. Runt hörnet väntar dock, i förklädnad, långt svagare (men kapitalstarka) alternativ som hoppas på att triumfera genom att skilja den aktiva kraften från vad den förmår. (Deleuze/Nietzsche).
Någon slutstrid är det alltså inte tal om. Och vad Magnus och Momus säger om att ”den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace” väljer jag att ta med en stor skopa salt; själva distributionen av MP3-filer som ska fylla allt fler fickgigabyte per person sker ju fortfarande i allt väsentligt genom fildelningsnätverk och darknets, och vad gäller upptäckandet av ny musik (som är en minst lika viktig funktion) vill jag fortfarande framhålla det expansiva och fildelningssymbiotiska Last.fm framför skitsajten Myspace.

Slutligen noteras att den långa svansen fortsätter att rycka fram; tjusiga kurvor visar på ”death of the blockbuster”, även om skivindustrin förstås inte lyder under samma binära framgångslogik, utan faktiskt kan dräneras ekonomiskt och behålla sin maktposition.

George Danezis höll ett intressant föredrag om traffic analysis i stora salen.

A lot of traditional computer security has focused on protecting the content of communications by insuring confidentiality, integrity or availability. Yet the meta data associated with it – the sender, the receiver, the time and length of messages – also contains important information in itself. It can also be used to quickly select targets for further surveillance, and extract information about communications content.

Utgångspunkten är alltså den tidigare avhandlade uppdelningen mellan form och innehåll, eller adress och budskap, i underrättelsesammanhang.
Trafikanalys är ett samlingsbegrepp för ett antal tekniker som använder trafikdata, såsom vem om kommunicerar när med vem, för att extrahera information. Ingen hänsyn tas däremot till kommunikationens innehåll. För militära underrättelsetjänster kan trafikanalys vara ett första steg innan kryptoanalys fokuserad på innehållet tar vid; eftersom det inte finns resurser för att knäcka alla koder är valet av måltavlor avgörande. Generellt är trafikanalys värdefull för att den är lättare att automatisera än innehållsanalys, som tenderar att kräva betydligt mer av mänsklig uttolkning.
Trafikanalys kan dock användas för att utvinna väldigt specifik information, något som George Danezis menar har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Kryptering av budskap, eller anonymisering av adresser, lämnar alltså fortfarande stora luckor öppna. Medan säkerhetsnivån på en kryptering är relativt lätt att kvantifiera för den som vill skydda något, är den betydligt diffusare när det kommer till trafikanalys. Försvaren inkluderar sådant som frequency hopping, spread spectrum och burst communication.
Än en gång, detta är förstås saker av enorm militär betydelse. George Danezis talar om hur modern högteknologisk krigföring har förändrats; från andra världskriget tredagarscykel för flygbombningar, när olika plan sändes ut att spana och bomba och informationen däremellan bearbetades på basen, såg vi under första gulfkriget hur ett och samma flygplan sändes ut och dess insamlade information skickades till basen och omvandlades till order medan planet fortfarande var i luften.

Om föredraget började med militära krig, slutade det i fildelningens informationskrig, vilket enligt George Danezis (som helhjärtat uttryckte sitt stöd till piraterna) är en kapprustning med trafikanalys i centrum.
Internets gemensamma protokoll kännetecknas av att de lämnar trafikdatan öppen. Vad det innebär är det nog inte många som har reflekterat över.
George Danezis tar exemplet med SSH-tunnlar, som visserligen kan ge ett bra krypteringsskydd av själva den översända informationen, men som översänder varje enskilt tangentnedslag för sig. Alltså går det att exakt observera tidintervallen mellan dem. Tydligen går det att framställa högst personliga profiler över tangentbordsskrivande; tangentnedslagens tajmning kan alltså avgöra vem du är. Genom att avläsa sådan information går det också att radikalt reducera lösenords entropi så att färre försök behövs för att knäcka dem.
Vidare presenteras tekniker för att med enbart trafikdata avgöra om två nätverksadresser egentligen är samma maskin, eller antalet maskiner som gömmer sig bakom en nätverksadress.

Trafikdatan för trådlösa kommunikationer, exempelvis mobiltelefoner, kan även innefatta platsdata. Platsdata säger inte bara något om plats, utan även om mellanmänskliga relationer. Om två personers maskiner ofta uppträder vid samma plats, är det väldigt sannolikt att de har kontakt.
Sociologi och datalogi smälter samman; George Danezis nämner att en holländsk kriminolog som står nära holländska polisen förespråkar användande av trafikanalys för att avgöra vilka personer i kriminella kretsar som bör arresteras. Inte i första hand på grund av de egna förbrytelserna utan för att åsamka största möjliga skada på det kriminella nätverket, och utan någon systematisk övervakning av vad de egentligen säger till varandra.

Selective enforcement var även på tapeten under förra årets kongress (även då utifrån exemplet Nederländerna), och är ett fenomen som aktualiseras akut genom datalagringsdirektivet.
EU:s direktiv som ska tvinga kommunikationsleverantörer att lagra trafikdata åt myndigheterna, introducerar enligt George Danezis en systemisk risk för storskalig trafikanalys, som kanske glöms bort när fokus hamnar på den enskildes oro över att kommunikationens innehåll ska övervakas.

Uppdelningen mellan trafikdatan och meddelandena är dock inget som rent fysiskt kan passera en datakabel. Implementeringen av datalagringsdirektivet klargör att det är en förhandlingsfråga vad som ska räknas som trafikdata. Elektronisk post skickas inte bara med SMTP, utan kan lika gärna vara ett privat meddelande inom ett webbcommunity. Om sändare och mottagare ska lagras även i det senare fallet, innebär trafikdatalagringen en brutal och storskalig omorganisering av internet.

Caspar Bowden, Chief Privacy Advisor inom Microsofts europeiska forskningsdivision, var ytterst bekymrad över den saken, både i sitt föredrag om ”integritetens lagar” och när vi pratade med honom utanför kongresscentret senare.
Ett begrepp han använde var identity provider, som jag inte hör innan men framstår som extremt användbart att använda vid sidan av internet service provider, för att effektivt kunna tala om vilka dataöverföringar som trafikdatalagringen ska omfatta. En identitetsleverantör är någon annat än en internetleverantör, en identitet kan vara ett inloggningsnamn till ett nätcommunity eller telefonnumret till ett kontantkort.

Microsoft Passport var ingen lyckad lösning, har företaget nu insett. Caspar Bowden presenterade planer på Identity Metasystem, en standard för att digitala identiteter å ena sidan ska gå att överföra mellan olika system så att det kan säkras att samma identitet står bakom t.ex. både ett eBay-konto och en communitymedlem, men å andra sidan inte ska kunna missbrukas utan ge användarna full överblick över vem som har tillgång till vilken information. Om ledande identitetsleverantörer kunde enas kring en sådan standard (under Microsofts ledning?), menar han att en utveckling kan undvikas där det inte finns någon kontroll över hur uppgifter samkörs: Tänk till exempel om Aftonbladet nästa år köper upp Lunarstorm och börjar använda dess information för att rikta reklam.
Utgångspunkten för Identity Metasystem är ”identitetens sju lagar”. Projektet förtjänar säkerligen att ifrågasättas på flera sätt, men Caspar Bowden från sin chefsposition inom Microsoft hade han betydligt angelägnare saker att säga än den reaktive advokaten som talade första dagen.

Ny statistik från SCB, ”Privatpersoners användning av datorer och Internet 2006”, tolkas som att vi har 1,3 miljoner fildelare i Sverige – personer under 16 år oräknade.
Närmare bestämt så har 20 procent av alla tillfrågade i åldern 16-74 år någon gång använt ett fildelningsprogram. Samma procentandel gäller för sextiotalisterna, medan den förstås är bra mycket högre bland oss som kom till jorden efter 1970.

Låt oss jämföra med motsvarande SCB-undersökning för två år sedan. Ungefär lika många (23 procent) hade då ”använt Internet för att lyssna på musik, spela spel eller ladda ner musik/spel/bilder första kvartalet 2004”.

Denna något bredare fråga ställdes även denna gång och visar på en klar ökning: totalt 34 procent använde under första kvartalet 2006 internet till att

lyssna till musik, spela spel eller ”ladda ner” musik/spel/bilder

Citattecknen som tillkommit är SCB:s. Rätt skoj med tanke på att Copyriots kritik för två år sedan gällde just deras användande av begreppet ”ladda ner”. Påpekandet gjordes då att det är i praktiken omöjligt att använda www utan att ladda ner bilder genom sin webbläsare, vilket gjorde frågeställningen till en märklig mystifiering.
Ska inte påstå att just denna bloggs påpekande fick SCB att ändra frågan – men som sagt, lite kul att notera.