Vanity Fair

14 februari 2007

Steven Daly – en gång trummis i inflytelserika Glasgowbandet Orange Juice, idag contributing editorVanity Fairbesökte ju Stockholm i somras.
Sedan dess har kunnat ta god tid på sig att skriva en lång text kring fildelningsfenomenet, med särskilt fokus på The Pirate Bay och med utgångspunkt från sina personliga erfarenheter av torrentsajten UKNova, där han laddat ner och upp närmare en terabyte av gamla brittiska teveserier. (”The cost of two burned-out hard drives seemed like a small price to pay.”)

Nu är reportaget i tryck, och det känns hyfsat fett att vara med just i Vanity Fair’s Hollywood Issue (vilken, vad jag förstår, dessutom har extra hög upplaga).
Texten är lång, pendlar mellan personligt och politiskt, och illustreras enbart av bilder tagna i Stockholm på oss i Piratbyrån och The Pirate Bay. (OK, har inte sett den på papper ännu. Får den i brevlådan snart, men förhoppningsvis hinner någon före med att länka en scannad version.)

If the online file-sharing universe is the Wild West, Sweden is Deadwood – a place where the rule of law leaves barely a footprint. Thanks to a combination of national copyright laws, laissez-faire social attitudes, and inexpensive and superior bandwidth, gentle little Sweden – which refers to itself as Europe’s ”duck pond”—has become a file-sharing fortress in which more than 10 percent of its nine million citizens trade digital material, much of it provided by the country’s Pirate Bay site.
Steven Daly både besöker The Pirate Bay på nära håll och lyckas sätta dess roll i större sammanhang, som ett övergående stadium i fildelningens historia, emedan mer anonymiserade fildelningstjänster är under utvecklande. Dessutom intressanta inpass om hårdvaruindustrins roll.
Marcus citeras angående hur skivindustrin drev användare från Kazaa till Bittorrent – bara för att ytterligare generalisera krisen till filmindustrin. Själv får jag bland annat uttrycka en analys som på samma gång beskrivs som ”torrt akademisk” och i samklang med David Bowie.
Anakata uppger Robot Chicken som filmisk favorit, i samband med att Vanity Fair besöker hans företag PRQ. Jonas Birgersson krediteras för sin underrättelsebakgrund, och får in ett lysande citat:
There are new business rules, and some art forms won’t be able to be supported anymore. I mean, in ancient Rome they used to stage full-scale naval battles in the Colosseum. We don’t do that anymore.


12 februari 2007

Ingen kan väl ha missat lanseringen av, inklusive de kaxiga orden från The League of Noble Peers.
Gillar annars skarpt Expressens rapportering, som inte ens ids relatera till att några fortfarande anser fildelning vara kontroversiellt.

Antar att alla redan har läst på Piratbyrån och hos Swartz om IFPI:s senaste utspel, att polisanmäla innehavare av Direct Connect-hubbar. Ett saftigt försök att flytta fram gränserna och kriminalisera ”de som indirekt driver möjligheterna till fildelning”, vilket förstås i förlängningen kan omfatta i stort sett vad och vem som helst.

IFPI är noggranna med att framställa sig som representant för samtliga skivbolag, ”även de riktigt små bolagen”, eftersom de senare i den mån de är anslutna till de oberoende bolagens organisation SOM är indirekt anslutna till IFPI – även om alla vet är att det är de fyra (snart kanske tre) globala bjässarna som dirigerar antipiratverksamheten.
Därför är det välkommet att åtminstone två indiepopbolag – Hybris och Songs I wish I had written – omedelbart satte ner foten och förkastade IFPI:s vansinniga syn på det digitala.
Vi kommer ihåg det tills nästa gång IFPI, i medieutspel eller remissvar, påstår sig uttrycka ”skivbolagens” åsikter.

Jonas Andersson from the Liquid Culture crew at Goldsmiths College has written a piece in response to the published version of a presentation we held at 22C3 in Berlin just over a year ago, where we presented some concepts in relation to Piratbyran‘s activities.
This response is published as a chapter in a recent book, under the name The Pirate Bay and the ethos of sharing [pdf]. I find some of it worth commenting – in English, for once – and if some if it might be about details, it’s only in order to try to highlight how our approaches are different (but not opposed).

Rasmus Fleischer and Palle Torsson — the authors behind the influential ‘grey commons’ speech — insist on talking about file-sharing as a horizontal activity; /…/ They thus equate ‘grey’ /…/ with the blurring of distinction between consumers and producers (they actually hold that the demarcation between these two is ‘impossible to institutionalize’).
I see this refusal to distinguish between ‘consumers’ and ‘producers’ as a strategic, arguably even propagandistic move
What does it mean that the distinction between ”consumers” and ”producers” is impossible to institutionalize? Simply take a look at the existing copyright collectives. All the billions they collect by license fees on music in public places, on online streaming services like, from cassette tapes and MP3 players. The money is supposed to ”compensate the copyright holders”, but the only way to identify any formal approximate of the group of humans known as the cultural producers, the systems have to rely on playlists from (highly formatted) FM radio stations. That, I’d say, is proof that such a distinction is impossible to institutionalize.

But it certainly does not mean that we today live in a post-modern world where every instance of cultural consumption should be regarded equally ”productive” as any traditional authorship.
I think that Jonas Andersson reads us through a lens heavily influenced by the British cultural studies tradition, thus understanding the Grey Commons speech as an ”attempt at a positive retribution of the productive nature of consumption”. But I’m not so sure about that. Maybe it’s rather the other way around: The consuming nature of production (a point where we both nod towards Walter Benjamin). It’s exactly, as Jonas Andersson write, about ”consumption so thorough, intense, dedicated that it goes into overdrive, becomes explicitly productive”.
In a later lecture, I characterized ”contemporary cultural production not as the opposite of consumption, but rather as a deviant kind of excessive and passionate consumption”. And that’s why I’m still not satisfied with asserting that consumption is ”the primer … the true locus of culture”. We agree that consumption and production are false opposites, but I would like to add that it’s mainly because it obscures the really much more useful concept: performing.

And that’s also what I want to point at, when Jonas Andersson defends the word ”content” against our indeed sweeping attack on it:
Even more problematic is the further assertion /…/ that we should refuse the term ‘content’ on the whole and instead talk about the Internet solely in terms of ‘communication’.
I find this not only counterintuitive but devaluing towards the work of us actual media producers: I for one certainly do not see my own creations as sheer ‘communication’ — I value them as true artefacts of beauty and non-conformance, although they are entirely digital. Eminent theorists like N. Katherine Hayles have shown that also virtual objects have materiality.
The materiality is the performative – ”the art happens here” as elegantly visualizes in the Net Art Diagrams. Why communication should imply a denial of materiality is indeed hard to understand.
”Content” – the astracted object of copyright law – means immateriality, denial of context.

That abstracting ”content” means eliminating the performative aspect always present in media use, becomes extremely clear by reading governmental strategy papers about ”creative industries”, like the recent The economy of culture in Europe.
the entertainment industry /…/ treat p2p as a clear and present danger
The formulation reveals a content-based definition of the entertainment industry which I find unfortunate, as it excludes everything from festivals and clubs to web communities (who largely affirm p2p, to some extent), only including the ”immaterial” businesses in the ”entertainment industry”.
Maybe it’s better to distinguish between a ”content industry” on one hand, and an ”entertainment sector” or ”cultural sector” on the other, with the important difference that this sector is to a large extent ”beyond measure”; immersed in a grey economy, and intermingled through performative acts with all other sectors of the economy.
Jonas Andersson warns against the risk of devaluating artworks and media producers; I rather see the risk of devaluating performances and performers, a risk that will probably remain strong as long as economic discussions about culture keep relating to the copyright discourse (if even in an antagonistic way!).

Of course a focus on communication, rather than content, does not make away with the need to talk about works of art. But we cannot wish away the fact that P2P networks are communication media, whee you are ”fetching data” – even if you do it in order to be ”copying artworks”.
File-sharing becomes a consumer tool”, Jonas writes. And that’s probably correct – sociologically speaking. But understanding the dynamics of the file-sharing phenomenon cannot be the work of social sciences alone.
Horizontality is not altruism. But it makes effective information infrastructures. Information does not want to be anything. But internet will not listen to reason.
It is not the matter of ‘rights,’ like in the alleged ‘right’ of acquiring information for free; /…/
To put it bluntly: People copy because they can. Now deal with it.
I couldn’t agree more.

Play is the new grey!

År 2006 skedde en oväntad vändning av den digitala kulturkonsumtionen från decentraliserade fildelningsnätverk till centraliserade sajter för distribution av musik och film. Den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace och de populära filmklippen emigrerade från The Pirate Bay till YouTube.

Läs och begrunda Magnus sammanfattning av ”Nedskrivningssystemet 2006”! Likt i Momus nyårsreflektion handlar det om musikens ”youtubeisering”, fast med mer fokus på makten över nätverksinfrastrukturen och om illusionen av fri spridning.

Enorm makt har ackumulerats hos aktörer som Ebay, MySpace och YouTube, men det är makt av ett helt annat slag än den som utövades av distributions-, skiv- och filmbolag. Underhållningsindustrins populära identity providers idkar å ena sidan ingen förhandskontroll över vad som släpps loss i deras nätverk, även om centraliseringen gör att t.ex. YouTube systematiskt kan plocka bort vissa slags material utan att det sker en organisk backup som i fildelningsnätverken.
Å andra sidan är deras position både långt mer osäker – de äger varken fysiska tillhåll som biografer eller mångåriga immateriella monopol, utan bara sina användare, som finns där bara för att de andra användarna finns där – och mer säker. Dessa aktörer är antingen störst eller inget, antingen 1 eller 0.
Nätverkseffekten skapar en hög toleranströskel mot dåliga tjänster, som Magnus skriver, men också en möjlighet för snabba omformeringar, som på nytt kan låta det horisontella nätverket gå till det yttersta av sin förmåga och affirmera sin skillnad. Runt hörnet väntar dock, i förklädnad, långt svagare (men kapitalstarka) alternativ som hoppas på att triumfera genom att skilja den aktiva kraften från vad den förmår. (Deleuze/Nietzsche).
Någon slutstrid är det alltså inte tal om. Och vad Magnus och Momus säger om att ”den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace” väljer jag att ta med en stor skopa salt; själva distributionen av MP3-filer som ska fylla allt fler fickgigabyte per person sker ju fortfarande i allt väsentligt genom fildelningsnätverk och darknets, och vad gäller upptäckandet av ny musik (som är en minst lika viktig funktion) vill jag fortfarande framhålla det expansiva och fildelningssymbiotiska framför skitsajten Myspace.

Slutligen noteras att den långa svansen fortsätter att rycka fram; tjusiga kurvor visar på ”death of the blockbuster”, även om skivindustrin förstås inte lyder under samma binära framgångslogik, utan faktiskt kan dräneras ekonomiskt och behålla sin maktposition.

George Danezis höll ett intressant föredrag om traffic analysis i stora salen.

A lot of traditional computer security has focused on protecting the content of communications by insuring confidentiality, integrity or availability. Yet the meta data associated with it – the sender, the receiver, the time and length of messages – also contains important information in itself. It can also be used to quickly select targets for further surveillance, and extract information about communications content.

Utgångspunkten är alltså den tidigare avhandlade uppdelningen mellan form och innehåll, eller adress och budskap, i underrättelsesammanhang.
Trafikanalys är ett samlingsbegrepp för ett antal tekniker som använder trafikdata, såsom vem om kommunicerar när med vem, för att extrahera information. Ingen hänsyn tas däremot till kommunikationens innehåll. För militära underrättelsetjänster kan trafikanalys vara ett första steg innan kryptoanalys fokuserad på innehållet tar vid; eftersom det inte finns resurser för att knäcka alla koder är valet av måltavlor avgörande. Generellt är trafikanalys värdefull för att den är lättare att automatisera än innehållsanalys, som tenderar att kräva betydligt mer av mänsklig uttolkning.
Trafikanalys kan dock användas för att utvinna väldigt specifik information, något som George Danezis menar har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Kryptering av budskap, eller anonymisering av adresser, lämnar alltså fortfarande stora luckor öppna. Medan säkerhetsnivån på en kryptering är relativt lätt att kvantifiera för den som vill skydda något, är den betydligt diffusare när det kommer till trafikanalys. Försvaren inkluderar sådant som frequency hopping, spread spectrum och burst communication.
Än en gång, detta är förstås saker av enorm militär betydelse. George Danezis talar om hur modern högteknologisk krigföring har förändrats; från andra världskriget tredagarscykel för flygbombningar, när olika plan sändes ut att spana och bomba och informationen däremellan bearbetades på basen, såg vi under första gulfkriget hur ett och samma flygplan sändes ut och dess insamlade information skickades till basen och omvandlades till order medan planet fortfarande var i luften.

Om föredraget började med militära krig, slutade det i fildelningens informationskrig, vilket enligt George Danezis (som helhjärtat uttryckte sitt stöd till piraterna) är en kapprustning med trafikanalys i centrum.
Internets gemensamma protokoll kännetecknas av att de lämnar trafikdatan öppen. Vad det innebär är det nog inte många som har reflekterat över.
George Danezis tar exemplet med SSH-tunnlar, som visserligen kan ge ett bra krypteringsskydd av själva den översända informationen, men som översänder varje enskilt tangentnedslag för sig. Alltså går det att exakt observera tidintervallen mellan dem. Tydligen går det att framställa högst personliga profiler över tangentbordsskrivande; tangentnedslagens tajmning kan alltså avgöra vem du är. Genom att avläsa sådan information går det också att radikalt reducera lösenords entropi så att färre försök behövs för att knäcka dem.
Vidare presenteras tekniker för att med enbart trafikdata avgöra om två nätverksadresser egentligen är samma maskin, eller antalet maskiner som gömmer sig bakom en nätverksadress.

Trafikdatan för trådlösa kommunikationer, exempelvis mobiltelefoner, kan även innefatta platsdata. Platsdata säger inte bara något om plats, utan även om mellanmänskliga relationer. Om två personers maskiner ofta uppträder vid samma plats, är det väldigt sannolikt att de har kontakt.
Sociologi och datalogi smälter samman; George Danezis nämner att en holländsk kriminolog som står nära holländska polisen förespråkar användande av trafikanalys för att avgöra vilka personer i kriminella kretsar som bör arresteras. Inte i första hand på grund av de egna förbrytelserna utan för att åsamka största möjliga skada på det kriminella nätverket, och utan någon systematisk övervakning av vad de egentligen säger till varandra.

Selective enforcement var även på tapeten under förra årets kongress (även då utifrån exemplet Nederländerna), och är ett fenomen som aktualiseras akut genom datalagringsdirektivet.
EU:s direktiv som ska tvinga kommunikationsleverantörer att lagra trafikdata åt myndigheterna, introducerar enligt George Danezis en systemisk risk för storskalig trafikanalys, som kanske glöms bort när fokus hamnar på den enskildes oro över att kommunikationens innehåll ska övervakas.

Uppdelningen mellan trafikdatan och meddelandena är dock inget som rent fysiskt kan passera en datakabel. Implementeringen av datalagringsdirektivet klargör att det är en förhandlingsfråga vad som ska räknas som trafikdata. Elektronisk post skickas inte bara med SMTP, utan kan lika gärna vara ett privat meddelande inom ett webbcommunity. Om sändare och mottagare ska lagras även i det senare fallet, innebär trafikdatalagringen en brutal och storskalig omorganisering av internet.

Caspar Bowden, Chief Privacy Advisor inom Microsofts europeiska forskningsdivision, var ytterst bekymrad över den saken, både i sitt föredrag om ”integritetens lagar” och när vi pratade med honom utanför kongresscentret senare.
Ett begrepp han använde var identity provider, som jag inte hör innan men framstår som extremt användbart att använda vid sidan av internet service provider, för att effektivt kunna tala om vilka dataöverföringar som trafikdatalagringen ska omfatta. En identitetsleverantör är någon annat än en internetleverantör, en identitet kan vara ett inloggningsnamn till ett nätcommunity eller telefonnumret till ett kontantkort.

Microsoft Passport var ingen lyckad lösning, har företaget nu insett. Caspar Bowden presenterade planer på Identity Metasystem, en standard för att digitala identiteter å ena sidan ska gå att överföra mellan olika system så att det kan säkras att samma identitet står bakom t.ex. både ett eBay-konto och en communitymedlem, men å andra sidan inte ska kunna missbrukas utan ge användarna full överblick över vem som har tillgång till vilken information. Om ledande identitetsleverantörer kunde enas kring en sådan standard (under Microsofts ledning?), menar han att en utveckling kan undvikas där det inte finns någon kontroll över hur uppgifter samkörs: Tänk till exempel om Aftonbladet nästa år köper upp Lunarstorm och börjar använda dess information för att rikta reklam.
Utgångspunkten för Identity Metasystem är ”identitetens sju lagar”. Projektet förtjänar säkerligen att ifrågasättas på flera sätt, men Caspar Bowden från sin chefsposition inom Microsoft hade han betydligt angelägnare saker att säga än den reaktive advokaten som talade första dagen.

Ny statistik från SCB, ”Privatpersoners användning av datorer och Internet 2006”, tolkas som att vi har 1,3 miljoner fildelare i Sverige – personer under 16 år oräknade.
Närmare bestämt så har 20 procent av alla tillfrågade i åldern 16-74 år någon gång använt ett fildelningsprogram. Samma procentandel gäller för sextiotalisterna, medan den förstås är bra mycket högre bland oss som kom till jorden efter 1970.

Låt oss jämföra med motsvarande SCB-undersökning för två år sedan. Ungefär lika många (23 procent) hade då ”använt Internet för att lyssna på musik, spela spel eller ladda ner musik/spel/bilder första kvartalet 2004”.

Denna något bredare fråga ställdes även denna gång och visar på en klar ökning: totalt 34 procent använde under första kvartalet 2006 internet till att

lyssna till musik, spela spel eller ”ladda ner” musik/spel/bilder

Citattecknen som tillkommit är SCB:s. Rätt skoj med tanke på att Copyriots kritik för två år sedan gällde just deras användande av begreppet ”ladda ner”. Påpekandet gjordes då att det är i praktiken omöjligt att använda www utan att ladda ner bilder genom sin webbläsare, vilket gjorde frågeställningen till en märklig mystifiering.
Ska inte påstå att just denna bloggs påpekande fick SCB att ändra frågan – men som sagt, lite kul att notera.

This text is an edited conglomleration of two lectures held by Rasmus Fleischer in the autumn of 2006: Wizards of OS in Berlin (September 13) and Art|Net|Work at Aarhus university (October 25). Partly based on different earlier performances; concepts collaboratively developed around Piratbyrån.


Between artworks and networks:
Navigating through the crisis of copyright

Copying is an universal fact. It’s nothing we can decide for or against, but it can take place more or less public. That assumption is the simple basis for the concept of darknets.
Piracy in itself is not dependent on one single infrastructure. It finds lots of ways besides the open file-sharing networks, including physical offline routes. Thus the alternative to peer-to-peer piracy is not no piracy, but rather person-to-person piracy. Quite similar to the good old trading of cassette tapes, the digital person-to-person piracy can for example use local wireless networks, burned dvd:s, usb memory sticks, chat software or, not to forget, e-mail.

The attempts to stifle file-sharing networks aim at downscaling piracy. But in effect, it’s not so much about reducing the total quantity of copyrighted data that is exchanged, as it is about the scale of the networks themselves. Downscaling the swarms of peers accessing each others’ archives, while keeping bandwidth constant: That does not mean less piracy, but less pluralism in what is really shared.
If you have to rely on the archives of your personal social networks – that is, on darknets – then your available archive is so much more limited that in the end of the day, the dominant players of the copyright industry will keep a great amount of control over in what directions you will be able to develop your taste, even if they cannot inhibit the reproduction of their own ”content”.
That means a certain amount of predictability for them, which they regard as highly important. During the second half of the last century, they adapted business models that was all about finding more and more sophisticated methods for predicting and controlling tastes. Thus they tried to ensure that the huge investments made in an artist’s first hit would be more than returned by a whole series of albums that would sell well regardless of their quality.
In a larger perspective, the ongoing war against file-sharing networks is more a war for securing this predictability, market synchronization and control, than it is about defending copyrighted works against their unauthorised reproduction.

A pyramid. That is the default image used by the Motion Picture Association of America to visualize online piracy. The pyramid theory rhetorically suggests that anti-piracy measures can cut the head of piracy. By taking away the small number of ”suppliers”, the whole networks will dry up. Needless to say, this assumes that file-sharing networks are basically about distributing blockbuster movies, and only blockbuster movies. And indeed, if you’ve made your whole career in a business where the top ten is everything, then you will probably get such an impression when just looking at the top ten list of The Pirate Bay.

But what happens if we instead of the pyramid take the well-known image of the long tail, that lets us consider the quantitative relation between the few hits and the many non-hits? Then it becomes clear that the war against piracy is attacking the distribution of all those smaller niches that together makes up the majority of data in larger file-sharing networks – while pirated copies of the big hits are usually possible to get hold of anyway.

Copyright enforcement in the 21st century has changed its fundamental character. Anti-piracy today is not an all-out war against the unauthorised copying of copyrighted data. Such a war would be impossible to wage, as the weapons of mass reproduction are already decentralized into every single home. Rather, anti-piracy fights against the copying of uncopyrighted metadata; against the indexing, interlinking and globalizing of private archives. That is exactly what the ongoing case against The Pirate Bay is about: Not the distribution of copyrighted data itself – which takes place between millions of peers – but the distribution of metadata such as filenames, checksums and addresses.

Of course, copyright cannot today be about regulating protecting an exclusive right to copying. Using digital information, even if only visiting a website, means copying that information to another place, beyond the possible supervision of any copyright enforcer. A computer works by copying bits all the time: From ROM to RAM, from www to cache, from device to device or client to client or peer to peer. Wireless networks and portable devices complicates the question of how to distinguish local file transfers from file-sharing between different systems. Developments in network architectures, software and hardware, continue to undermine the foundations of copyright law.

Enforcement therefore has to rely on rather arbitrary metaphors, in order to single out the data replications that should be practically regulated. Consider the artificial distinction between ”downloading” and ”streaming” of music, regarded as equivalents to record distribution and radio broadcasting, respectively. These notions from one-way mass-media are forcefully applied to the internet, although it is basically the same data transfer that is taking place in both cases. The only difference between ”streaming” and ”downloading” lays in the software configuration at the receiving end, where the digital signal is either saved as a file or directly converted to an analog output.

In order to understand the permanented crisis of the copyright system, we can identify three intersections, three conceptual divisions in a complex relationship to each other. They have never been fixed, but without a relative stability, without a basic discoursive agreement about where to draw these lines in any given context, the copyright system does in fact collapse.

    Question: What is a copy?
    In a social network, it’s unquestionably legal to invite some friends to watch tv and listen to music in your private home, without permission from any rights holder. But how large and how open may an assembly be until the media use is defined as ”public”? The classroom and the small office, birthday parties and prayer meetings: these are just some examples of settings where the drawing of the private/public line has become an intricate task for copyright lawyers. But also for contemporary artists are playing with and questioning the same distinction.
    In a network of electronic devices, the corresponding question is about deciding when copying transgresses some kind of private sphere, and if a data transfer should be considered permanent or temporary. Here we can situate the whole DRM debacle, usually questioned mainly because its inability to permit the fully legal private copying, like transferring music files from a computer to the same person’s portable player. Yet it’s less about binary permissions saying a simple ”yes” or ”no”, and more about how everyday habits are shaped by the much more subtle technical barriers and possibilities: Interfaces, standards, traffic shaping, asymmetric connections.
    By enforcing distinctions between private and public, copyright operates in the Real.
    Question: What is an artwork?
    Copyright protects expressions but not ideas themselves; that is written into every copyright law. Without such an form/content-distinction, worked out in the late 18th century by philosophers like Johann Gottlieb Fichte, copyright would either implode or explode. You can’t claim copyright on facts, words, chords or colours, but if you take a suffucient number of them and combine them according to your own soul, you might pass the ”threshold of originality” into the realm of artworks.
    But how high is this treshold? Dan Brown took a ready-made conspiracy theory from an earlier book as core plot for his own bestseller but was taken to court but freed. On the other hand, hip hop producers cannot use a few seconds of sampled sound without special permission – they did it in the 1980s, but since then the line between idea and expression in music has been redrawn, creating a harsher copyright climate.
    There is not one single norm, but a lot of very different customs for different types of expression: For example, spoken words are not enclosed by copyright to any degree even close to that which regulates the use of musical sound, simply because a strict interpretation in that field would render mainstream journalism impossible. Photography has its own norms, very different from other visual arts.
    When it comes to computer software or databases, the distinction between idea content and expression form gets terribly confused. Sampling, appropriation and remixing practices dispute the drawing of this line. One brilliant example is Sven König’s software art performance sCrAmBlEd?HaCkZ!, using spectral analysis to rebuild musical sounds with fragments of other musical sounds, developed from his initial intention to ”split the atom of copyright”. Constructing signifying chains by playing with notions of form and content, presenting the one as the other: Is that not a characteristic of much contemporary art, ever since Duchamp?
    By enforcing distinctions between idea and expression, copyright operates in the Symbolic.
    Question: What is an author?
    References to an imagined class of ”the authors” seems to be inescapable in any discussion focusing on copyright. Thus, the fragmented reality of cultural production is replaced by a coherent whole. In reality there are old hitmakers and upcoming talents, pornographers and poets, living and dead, rich and poor. Ideology washes away all contrasts and instead presumes a common interest in strenghened copyright.
    Legally, copyrights are assigned to individuals regardless of their profession; anyone who has ever written a line on the web is a copyright holder. However, during the 20th century a practical process of collectivization took place. The copyright system expanded through the institution of numerous collecting societies, assigned to collect license fees for broadcasting and public performances, in order to redistribute it to the actual rights holders.
    With today’s statutory fees on storage media like cassette tapes and hard disks, the arbitrariness of this model takes on a whole new dimension. ”Compensation” cannot even theoretically be motivated by the real use of the storage media, but the money is given out to an imaginary class defined through arbitrary statistics from older media.
    Dogmatic thinking about copyright presents producers and consumers as opposite poles, implicating the ideal of a ”balance”. But isn’t it more appropriate to characterize contemporary cultural production not as the opposite of consumption, but rather as a deviant kind of excessive and passionate consumption? Think about Walter Benjamin’s book collector who at a certain point turn to writing new books that he couldn’t acquire otherwise, or about the record collector whose passionate consumption smoothly glides into DJ:ing and further to producing new records.
    As one and the same device can be used for both operations, read and write, the intermingling of roles gets even trickier. The difference between author and audience does not disappears, but it gets functional, varying from time to time. To produce and to consume are verbs, but copyright ideology treats them as nouns.
    By enforcing distinctions between producer and consumer, copyright operates in the Imaginary.

Local/public, form/content, producer/consumer. It’s not that these three fundamental distinctions are disappearing, but they are deterritorialized and reterritorialized in ways far too complex, and far too different between different media and artforms, for one single system to handle. As the foundations are shaken and the concepts are getting fuzzy, a lots of greyzones are opening. We can recognize both a positive grey and a negative grey.
Intensified surveillance, scare tactics, paid infiltrators, pressure against hardware and network suppliers, spamming of networks with damaged files, screen dumps as legal evidence, private organizations building databases over suspected file-sharers, and of course the raid against The Pirate Bay: These are some examples of the negative greyzone in which anti-piracy activities are operating.
On the other hand, there is a positive grey that affirms the intermingling of concepts through undertakings that may be artistic or commercial, ethical or technological. Its basic characteristic is not anti-copyright, but rather an attitude of estrangement, or plain unconcern, towards copyright.

This positive greyzone connects all the everyday cultural exchanges that might formally constitute copyright infringement, but where no one would even care to claim that, as there is not even a dissatisfied rights holder to find. All the shades of grey between the penguin white of a creative commons licence and the pitch black of a zero day blockbuster release. Between what is formally allowed and what can practically be done, there is a space for multiplication of small habits that we call the Grey Commons.

In the middle of this sea of techno-cultural turbulence we have to navigate with the help of language. Copyfights are continuously raging at this conceptual level, deep under the legal and political surface. Rather than trying to solve the copyright issue, we try to keep it boiling and give space for a more shades of grey in the way we talk about everyday cultural life. Early compromises that tries to reform copyright law, usually just move the problem around, from one of the destabilized distinctions to another.
Some common dead-ends can be identified in contemporary discussions about peer-to-peer file-sharing. The first is consumerism – usually characterized by treating downloading as something separate from uploading. But file-sharing is a horizontal activity, where ”up” and ”down” are only very temporary distinctions, especially since the break-through of bittorrent swarming. Instead of justifying file-sharing as a response to high prices, we should focus on how it differs from the top-down record store model of selling pre-packaged information.

Another trap we see in so-called alternative compensations systems; institutional models promising to legalize filesharing by putting a fee on communication media and using the money to ”compensate” copyright holders. There is no need to polemicize, but interesting enough to explore the unarticulated assumptions of that discourse. For example how to draw the line between files worthy of compensation and ordinary webpages, or between authors and non-authors, or between local and public file transfers. There is simply no water-proof way of measuring what is shared on an entity like ”the internet”, wherever that ends or begins, in order to locate the authors that need ”compensation”.

The very focus on reforming the copyright law is itself a common trap. First of all, because sweeping discussions about one entity called ”copyright” obscures the plurality in how all the different cultural practises relate or do not relate to copyright. Some might need copyright, some might not – and some cultural forms we might not need to preserve at all.
Instead we should shift our attentions to the very particular and concrete ways in which cultural production and circulation works today and discuss each one on its own terms: How they relate to computer networks and how they can make themselves less dependent on copyright.
Focusing on the copyright law itself also bears the danger of ignoring the practical effects and non-effects of the law. No matter if you want a soft copyright that keeps some limited rights but also guarantees some freedom, or a hard copyright law banning everything unauthorized. The price for effective enforcement will be the same.
In any case, it demands that an individual can be made responsible for every single data transfer. Every IP address and every mobile device must be identified to a physical person. Implementing that means first of all a ban on all anonymous sharing of connectivity.
Any attempt to general enforcement of copyright in the context of computer networks necessarily leads to the same ambition: Defining, shaping and locking up the way our networks are organized and used. That (rather than any loss of privacy) is also the most significant aspect of the ongoing implementation of the European Data Retention Directive.

The big question taking shape on the horizon is: Free establishment of communications, or individualization of peers?
Free communications means the right of any peer in a network and to be the gateway to a new network – be it with a wireless router, or a web server allowing anyone to connect and communicate. That is not an utopia, but rather how the internet has developed as long as we know it.
Individualization of peers, on the other hand, means that any activity in the network has to be identified to a responsible individual.
Such an ambition demands that Internet Service Providers are held responsible of delivering the information about which individuals that have had access to a certain IP address, and that every web community needs to identify their users, which is clearly incompatible with free networking. The result is oligopolization: A few licensed network providers, connecting the many individualized network ends by over-prized asymmetrical connections.
If, on the other hand, network providers are not held responsible, then our networks have no ends and may expand in all kinds of unexpected and interesting directions, connecting network to network to network, with lots of inputs and outputs, giving a potential locality to the internet experience. But that also means the end of the state’s ambition to identify every person behind a certain IP address – for good and bad. Obviously, the copyright industry will fight with its claws for not giving up that control.

A computer is a machine that can simulate any other machine. Hence it can also do a perfect digital simulation of the copyright system. But the ideal notion of a pure ”content industry” implies copyright to be the only machinic configuration. It wants the computer to simulate only one machine – and we don’t mind if a network somtimes simulates a crappy machine, as long as it’s able to simulate good ones as well.
It’s not about finding the perfect solution to be used in the future, but to exploit the grey zone to allow for a thousand of unforeseeable futures to blossom, and to let art and music keep playing with the disctinctions that copyright instead wants to keep rigid. We will always choose a large amount of half-ass solutions over the one totalizing master plan. There are techno-cultural complexities beyond our human capacity to compute.

Hyfsa till tillhyfsandet

31 oktober 2006

Henrik Pontén vill ”hyfsa debatten om piratkopiering” med en debattartikel i dagens Aftonbladet där han listar ”fem fel om fildelning”.
Det är inte helt klart vem han vänder sig mot, i ingressen mumlas det något om ”en rad påståenden från olika politiker”. Knepet funkar oftast: upprätta en skenmotståndare vars argument man själv rekonstruerar innan man ger sig på dem. Fast det gör inte så mycket, för Henrik Pontén har skrivit en i stora stycken riktigt bra debattartikel. Låt oss gå igenom hans fem punkter:

”Olika politiker”: ”Fildelning är ett ungdomsbrott”.
Henrik Pontén: Fel, fel. ”Att se detta som en ungdomsföreteelse som grundar sig i brist på pengar är felaktigt och missledande.”
Copyriot instämmer med Henrik; fildelning är ingen ungdomsföreteelse och framför allt är det helt fel att fokusera på priser. Låt inte fildelningsdebatten spåra ut i fördelningspolitik och rättighetstjafs, när det handlar om nätverk, arkiv, kulturell dynamik och öppenhet för det oväntade!

”Olika politiker”: ”Det pågår en häxjakt på fildelare – riv upp den nya lagen”.
Henrik Pontén: Bara sju personer har dömts, bland miljoner fildelare. Och eftersom fildelare inte bara laddar ner utan även laddar upp är det fel att tala om masskriminalisering, då uppladdningen var olaglig även innan 2005. Därför är det ”meningslöst” att kräva att den nya lagen ska rivas upp.
Copyriot tackar och bockar för att Henrik förklarar för fildelare att risken är obefintlig och samtidigt lyfter fram att uppladdning och nedladdning är två sidor av samma sak! Inte heller Copyriot tycker att det lagändringar står högt på listan, även om det förstås är bra att en livlig diskussion kommit igång. Ännu angelägnare är dock att diskutera lagtolkningar, ändra rättsliga prioriteringar och stoppa införandet av nya tvångsmedel.

”Olika politiker”: ”Lagen är verkningslös.”
Henrik Pontén: ”Detta är direkt felaktigt /…/ När lagen prövades för första gången sjönk antalet bredbandsinnehavare som laddade ned långfilm från sexton procent till knappt fem procent.”
Copyriot: Källan till de siffrorna är höljd i dunkel, men om vi nu säger att det ligger till så, borde väl inte Antipiratbyrån ha mycket att oroa sig för? I vart fall borde de inte kunna kräva utökade tvångsmedel och skärpta befogenheter i fildelarjakten med trovärdigheten i behåll.
Förresten, Henke: Det är inte antal utan andelar som mäts med procent.

”Olika politiker”: ”Ska lagen följas måste vi ha en enorm övervakning.”
Henrik Pontén: ”En vanföreställning /…/ helt orimlig men tyvärr typiskt för den allmänna mystifieringen av internet framförd av olika förståsigpåare.” Ingen har frågat efter en ordning där polisen övervakar varje kommunicerad bit av information.
Copyriot: Här slirar Henke till det hela genom att få det att handla om bara ”övervakning”, när beivrandet av upphovsrättsöverträdelser på internet handlar om mer än så, exempelvis om rättssäkerhet, yttrandefrihet och inte minst rätten att erbjuda olika slags nätverk utan att tvingas bli polisens förlängda arm som registrerar personuppgifter för överlämnande till Antipiratbyrån.

”Olika politiker”: ”Undersökningar tyder på att fildelning inte skadar filmbranschen”.
Henrik Pontén: Från samma undersökningar kan olika slutsatser dras. ”Sanningen är att ingen egentligen vet vilka effekterna blir.”
Copyriot: Henrik Pontén har rätt. Vi vet inte! Men vad spelar det för roll hur fildelning påverkar just filmbranschen? Det är en högst märklig tanke att långfilmens ställning som kulturell form måste förbli orubbad i all framtid, särskilt som den redan utsätts för allt starkare konkurrens från både datorspel och av episodiskt berättande. Varför ska kommunikationsmediernas framtid formas efter hur just filmindustrins resultat påverkas, när de används till så mycket mer?
Musik är en lite annan femma, då det till skillnad från långfilmer är en generisk mänsklig aktivitet. Just därför är det viktigt att inte förväxla musikbranschen med skivbolagen.

Uppdatering: Johanna Nylander finner fem fel i Ponténs artikel (och belönas med en länk från Aftonbladet). Håller såklart med henne om det mesta i sak, men vill ändå varna för att låta Antipiratbyrån sätta agendan genom att försvara argument för fildelning som de har definierat, och acceptera en dagordning som sätter allt fokus på frågan om legalisering eller inte.

”Legalisera fildelning!”, kräver dagens huvudledare i Expressen. Ledarsidan har frivit en fildelningspositiv linje i flera år. Dagens text är alldeles strålande och säger i stort sätt allt det som behöver sägas i frågan just nu:

  1. Att det har utdömts dagsböter i fildelningsmålen på samma nivå som domar om sexuellt ofredande och för misshandel, är en sak som ytterst få som finner någon som helst reson i.
  2. Fildelning är en produktiv verksamhet. Genom att kopieras kan musik som upptäckas som annars alls inte skulle nå ut. Men precis som i tidigare medietekniska paradigmskiften finns såklart både vinnare och förlorare.
  3. Försöken att stoppa fildelning kokar ner till att blockera själva infrastrukturen. Biverkningarna går inte att fullt ut överskåda: ”Lyckas det mot förmodan stryper man ett enormt kulturutbud samt förstör möjliga affärsområden.”
  4. Justitieminister Beatrice Ask måste häva förra regeringens hemligstämpling av den omfattande korrespondens som ledde fram till tillslaget mot The Pirate Bay.
  5. ”Fildelning och upphovsrätt är förmodligen den viktigaste kulturpolitiska frågan i dag”, alldeles för viktig för att överlåta till justitiedepartementet.

(Fast det gäller att se till att fildelningsdebatten inte reduceras till en fråga om legalisering eller inte. Då riskerar fokus att vridas från sanktionsdirektiv och annat som händer just nu, och från det faktum att fildelningen kan vara fri även utan en formell legalisering. Ett självklart första steg vore att differentiera straffskalan, så att det görs klart att ringa upphovsrättsintrång inte motiverar de extraordinära tvångsmedel som det nu lobbas hårt för att få till stånd.)Även DN:s ledarsida skriver förresten om digitalisering idag.

Uppdatering 29/10: Det gick en vecka, så var nästa söndag här med ännu en Expressen-ledare där samma krav inskärps och Beatrice Ask läxas upp. Inte illa.