Fildelningskompromissen funkar inte – vem ska ”kompenseras”?

Tisdagens Uppdrag granskning om fildelning och piratjakt gav plats för en större bredd av vinklingar än vad som var brukligt, men bjöd inte på några större nyheter. Jo, en: Iden om att ”kompensera” rättighetsinnehavare genom att lägga avgifter på internetuppkopplingar hårdlanserades som ett alternativ till kriminalisering.

Reportaget drev två teser: Fildelningen är ett etablerat beteende, understött av en teknisk utvecklingen som går inte att stoppa. Samt att vissa aktörer tjänar ansenliga summor pengar på denna utveckling, nämligen de företag som säljer internetabbonemang, hårddiskar och MP3-spelare, produkter som i hög grad används för piratkopierat material.
Bägge teserna, i sig helt korrekta, lade grunden för vad Uppdrag Granskning-redaktionen presenterade som en gyllene medelväg. Nämligen ett system som omfördelar pengar från internetleverantörer till upphovsrättsinnehavare. Att ta från vinnarna och ge till förlorarna, beskrevs av reportaget som den mest förnuftiga ”lösningen”.
Modellen har kallats för ”nedladdningslicens”, ”flatrate”, ”alternativt kompensationssystem”, ”kollektiv rättighetshantering” och ”kassettersättning på nätet”. I praktiken innebär den att en lagstadgad avgift läggs på varje internetuppkoppling, pengar som går direkt till Copyswede för fördelning via rättighetsbyråkratier som Stim.

Härvid tog man hjälp av Roger Wallis, forskare i projektet Music Lessons, tillika ordförande i Skap och styrelseledamot i Stim. (Under sin tid som proggare vid mitten av 1970-talet riktade han dock hård kritik mot både Stim och Skap, i musikrörelsens tidning Musikens makt – en kul detalj.)
Genom att säga att vi ska ha både fri fildelning och ersättning till upphovsrättsinnehavare, genom omfördelning av pengar från bredbandsbolagen, kunde Roger Wallis framställas som en kompromissens röst i en polariserad fråga. Henrik Pontén ställde sig inte helt främmande till modellen, och IFPI:s Magnus Mårtensson ville inte heller utesluta möjligheten när jag frågade honom tidigare ikväll, även om han lär väldigt skeptisk.
Den 19 april ordnar Skap ett seminarium för medlemmar (popartister) och branschfolk, där forskarna Anders Edsträm och Olle Findahl kommer att tala för en licens av samma slag. Slutligen minns vi hur en socialdemokrat i riksdagens lagutskott nyligen talade sig varm för ”någon form av skatt när man är ute på nätet och laddar ner”.
Vi kan räkna med att denna ”tredje väg” kommer att bli figurera regelbundet i den svenska fildelningsdebatten framöver. I Tyskland och USA har vissa grupper fört fram idén en längre tid, och nyligen avslog parlamentet i Frankrike ett lagförslag med samma innebörd.

Efter programmet satt jag, bistådd av Pirate Bay-Peter, i en timme på SVT-huset i så kallad tittarchatt.
Några av frågorna och mina hastigt nedsmattrade svar:

Fråga: Hej! Jag jobbar som producent och låtskrivare och jobbar enormt hårt för att skapa musik som förhoppningsvis ger glädje åt andra människor. Jag tycker att det är helt fel att gå på den vanliga fildelaren och skulle väldigt gärna se er stötta alla oss som redan jobbar hårt för väldigt lite lön. Det är ju uppenbart att bredbandsbolagen och mp3 tillverkarna tjänar miljarder på att fildelningen existerar. Låt oss alla låtskrivare, artister och fildelare gå samman och kräva att bredbandsbolagen och mp3 tillverkarna betalar en del utav sin vinst till låtskrivarna och artisterna. Fildelarna betalar ju redan stora pengar för bredbandsuppkopplingen varje månad och det skulle vara det bästa sättet att få alla nöjda. Jag kommer med glädje stå och demonstrera tillsammans med er utanför Jonas Birgerssons och andra bredbandsmagnaters lyxvillor. Christian
Svar: Hej producent! Jag förstår hur du tänker, men nu är det inte så lätt. En avgift till ”artisterna” innebär en avgift till Stim och liknande organisationer. Deras utbetalningar baserar sig på vilka som hörs på radio. Och jag kan upplysa om att radioutbudet i Sverige är rätt enkelriktat. Mycket pengar till några få alltså, och knappt något till resten. Trots att bredden på internet är ofantligt mycket större än på radio! Rasmus

Fråga: Vad tycker ni om kassetavgiften som lagts på cd och dvd skivor? Nicke
Svar: Jag tycker den är ett problem. Jag bränner ofta musik på cd och ger bort till vänner. Men pengarna från kassettavgiften går ju inte till de artisterna. De går till de topplisteartister som spelas mest på radio! Rasmus

Fråga: Vad tycker du om Roger Wallis förslag, att leverantörerna av tjänsterna ska betala artisterna (precis som radion betalar STIM-pengar till artister när de spelar deras låtar)? Själv tycker jag det förslaget är det mest konstruktiva hittils i den här debatten. Jonas
Svar: Jag har redan svarat på den frågan flera gånger i chatten. Nej, för ”artisterna” är ingen enhetlig grupp, och det finns inget sätt att ta reda på vilka det är som fildelas. Rasmus

Viktigaste skälet att bestämt avfärda förslag om att tvinga internetleverantörer att ”kompensera artisterna”, är just att ”artisterna” inte existerar. Inte som enhetlig grupp.
Miljontals artister har spelat in sådant som sedan har spridits på internet, men vilka det är som kopieras mellan datorer och till MP3-spelare, det är omöjligt att ta reda på. STIM med vänner tvingas därför förlita sig på siffror över vilka som spelas på radio, det vill säga merparten av pengarna går till en liten klick topplistemusik.
Ytterligare ett par skäl finns till att avfärda flatrate-lösningar. Dels i namn av ”den vanliga internetanvändaren”: Varför ska hon betala en fast straffavgift till rättighetsorganisationerna, när hennes snabba uppkoppling lika gärna kan användas till nättelefoni eller till att sprida hennes egna fotografier? Dels i namn av den innovative IT-företagaren: Det är fel att hetsa mot dem som hittat lyckade affärsmetoder. Om de mindre lyckligt lottade nödvändigtvis ska ”kompenseras”, borde de hotade vagntillverkarna rimligen ha fått ta del av järnvägsbolagens intäkter.
Bägge dessa motargument, IT-användarens och IT-företagarens, är fullt befogade. Men när Roger Wallis och andras förslag om att legalisera fildelningen och i stället ge ”artisterna” rätt att få del av vad vi alla betalar för våra internetuppkopplingar, tycker jag det är livsviktigt att argumentet om orättvis fördelning förs fram kraftigt. För även om det må låta konstruktivt och moraliskt rätt att ge sig på ”de som tjänar miljoner” i stället för ”vanliga tonåringar”, riskerar vi en kulturell mardröm om vi ska låta topplisteartisterna koppla in sig som ekonomiska parasiter på internets hela kulturliv. Vi måste helt enkelt krossa vrångbilden av att ”artisterna” skulle vara en grupp man kan gynna på samma sätt som politiker under valrörelser gillar att gynna ”barnfamiljerna”.

Vi måste helt enkelt inse att musiklivet är något enormt mångfacetterat, något som aldrig kan representeras av enskilda artister, eftersom villkoren är så olika.
IFPI vill få oss att tro annorlunda. De hävdade lögnaktigt i tittarchatten att ”De allra flesta artister lever idag på skivförsäljning”. Sanningen är att de flesta artister inte har skivkontrakt, och oavsett vilket inte kan försörja sig på att sälja inspelningar, utan i allmänhet har både ett och två andra jobb.
Timbuktu, rapparen som i reportaget fick representera den icke ifrågasatta kategorin ”artisterna”, hade dock en vettig inställning:

Jag har insett, precis som många andra i branchen som jag pratar med, att det är såhär det är. Det är så det funkar. […] Jag är inte förbannad, jag har aldrig varit förbannad eftersom jag själv laddar ner så jäkla mycket. […] Snart inser folk att det är såhär det är. Man kan inte uppfinna hjulet och sen förbjuda alla att använda det.

via Crooked Moon

Sistnämnda mening råkade dock ut för dagens mest kreativa felhörning. Dessi skrev på sin blogg (för att sedan tyvärr radera) att Timbuktu hade sagt följande:

Man kan inte uppfinna ljudet och sen säga att man inte får använda det.

Vackert! Vilken kontrast till vad statssekreterare Dan Eliasson – som först framstod som fullständigt tappad bakom en vagn, innan man märkte att han var medvetet undanglidande – yttrade:

Staten kan ju aldrig kapitulera.

Fildelning leder till orättvisa sågningar?

Imorgon tisdag på Uppdrag granskning: Fildelning – en olaglig folkrörelse.
Redaktionen har researchat ämnet bra och jag tror vi slipper se några av de värsta vrångbilderna. Vinklingen tycks handla en del om att fildelningen skapar inte bara förlorade intäkter för vissa, utan göra andra till tydliga ekonomiska vinnare. Är själv intervjuad – det gick kort och kändes rätt rakt, jag sa ett fåtal väsentliga saker om musikliv och teknik.
Efter inslaget kommer jag, tillsammans med representanter för IFPI och The Pirate Bay, att medverka i en så kallad tittarchatt på SVT:s hemsida.

Intervjuad är även rapparen Timbuktu. En lösryckt mening från honom figurerar i trailern:

Det var någon hemsida som laddat ner plattan, inte fått ner alla låtarna, hade dom i fel ordning och recenserade skivan och sågade den, jag blir sällan ‘aao’ arg men det gjorde mig sur.

via Bootlegbloggen

Nåja. Vem har inte fått ett blandband och inte varit 100 % säker på innehållets relation till officiella skivsläpp? Vem har inte diskuterat musik med sina vänner, och låtit både orättvisa och ibland felinformerade dissar slinka med? Vem inbillar sig att detta skulle försvinna på internet?

Sorry, Timbuk. Du kommer inte undan att folk säger orättvisa saker, och att dessa idag kan få större spridning genom bloggar och nätforum än vad de kunde genom fanzines och telefonsamtal. Fast det gäller ju också alla positiva omdömen och ohämmad känsloporr på MP3-bloggar. Du kan inte välja om detta ska ske eller inte. Däremot kan du, eller främst ditt skivbolag, välja mellan att spjärna emot eller avstå.
För en halvstor musiker som kanske känner sig stå på tröskeln till ett ekonomiskt genombrott, är valet kanske inte självklart. Men det finns en tydlig tendens, och den blir allt starkare:
Nya, pigga artister som vill något och kan göra det bra, de drar fördel av fildelningens fria spridning.
Etablerade, trötta, inkompetenta artister har dock allt att förlora, när publiken får möjlighet att vända dem ryggen.

Undantag från tendensen finns nog, men den är generell och blir allt starkare med utvecklingen mot bedroom producers. Även om inte symfoniorkestrar berörs direkt (men väl indirekt), så gäller det definitivt för subgenren ”svensk hiphop”, som visades i inlägget ”Las Palmas > Petter”.

Vilken sida Timbuktu hör hemma på – de som kan erövra en fruktbar direktrelation till publiken, eller de som överges till förmån för bättre alternativ – det kan jag inte säga. Har hört honom alldeles för lite.
Men att det är detta som är den avgörande frågan vad gäller fildelningens inverkan på musiklivet, det sade jag i alla fall inför Uppdrag Granskning-kameran. Vi får se om den aspekten får plats i programmet. Är ändå smått förväntansfull.

South Park slår huvudet på spiken

Senaste South Park-avsnittet är verkligen intelligent, som kommentar till Muhammedkarusellen.
Stadens invånare gräver ned sina egna huvuden i sand. Går inte att tänka sig en träffsäkrare illustration till det fenomen som Copyriot skrev om som ”nihilism förklädd till pluralism”.

Redan Hegel muttrade om hur ironin tar sin utgångspunkt i nihilismens processer. South Park letar gång på gång upp samtidsfenomen med en förträngd nihilistisk underström, driver värderingskrockarna till sin spets, skrattar sönder blockeringar, frilägger väsentligheter. Och öppnar för relevanta jämförelser med tidigare episoder.
Denna gång har South Park-dekonstruktionismen lyckats osedvenligt bra. Inte bara bjuds på en fars kring Muhammedteckningarna. Parallellt insprängt finns en rekursiv metahistoria som tar upp den inte mindre intressanta frågan om narrativ humor kontra uppstyckad.

Med Bittorrent och mrtwig.net brukar ett valfritt South Park-avsnitt vara både hemladdat och i full uppladdning på någon minut.
Senaste episoden, likt alla andra, finns både i en högupplöst version och en lågupplöst men helt tittbar:

SouthPark_1003_-_Cartoon_Wars_(rm_MrTwig_net).torrent (.rm, 36 MB)
SouthPark_1003_-_Cartoon_Wars_(avi_MrTwig_net).torrent (.avi, 174 MB)

Fortsättning i nästa veckas avsnitt…

Telekomföretag släcker New Orleans trådlösa nät?

Tusentals katastrofdrabbade i New Orleans får tillgång till gratis halvsnabbt internet, via ett trådlöst nätverk byggt på donerad utrustning och med offentligt understöd. Nätet bygger inte på stora sändare, utan på små antenner i lyktstolparna som utan centralpunkt distribuerar vidare information från punkt till punkt á la P2P. Därmed når nätet även områden där orkanen ödelagt fast och mobil telefoni.

Men nu hotas infrastrukturen av en delstatslag, som (med vissa undantag) förbjuder offentligt understödd infrastruktur i form av datornätverk, då det anses snedvrida konkurrensen. Telekomföretaget Cox Communications ger sitt fulla stöd till lagen, som på fullt allvar heter Fair Competition Act, och förbereder en rättslig attack. Men stadens myndigheter tänker inte ge sig. New Orleans-nätets framtid kan nu avgöras i domstol.

Copyriot har tidigare skrivit om hur liknande lagförslag hotat gräsrotsprojekt för gratis internet till invånare i Houstons fattiga East End, och om svenska idéer om fria stadsnät.

Angående orkestermusikens framtid

I fredags överlämnade Orkesterutredningen sitt betänkande till Leif Pagrotsky: SOU 2006:34 Den professionella orkestermusiken i Sverige.
Aldrig tidigare har så mycket orkestermusik spelats i landet. Samtidigt pekar siffrorna på betalda konsertbesök brant nedåt. Utredningen konstaterar att ”färre betalar mer för ungefär samma utbud”. Nog får man tala om ”kris”.

Från att ha befunnit sig i mitten av en musikalisk konstnärlig diskurs, riskerar orkestrarna i dag att hamna i periferin av sin egen konstforms utveckling, i såväl Sverige som i resten av världen.

Här handlar det alltså om företrädesvis ”klassisk musik”, i stort sett helt beroende av offentligt understöd. Orkesterverksamhet är kostnadsintensiv, det går inte att komma ifrån. Bland de 28 orkestrar som berörs finns ett antal kammarensembler runt om i landet samt sju symfoniorkestrar, varav fyra med över 100 musiker (Kungliga hovkapellet, Göteborgssymfonikerna, Kungliga filharmonin samt Sveriges Radios symfoniorkester).

Så vad spelar symfoniorkestrarna? Mozart, Beethoven och Brahms står stadigt i topp. Överlag kraftig koncentration på tonsättare födda under 1800-talet. Den mer eller mindre samtida musikens andel av repertoaren har länge minskat stadigt. Nu levande kompositörers musik uruppförs, men sedan plockas den sällan fram igen.
Tendensen till likriktning av repertoaren tycks obeveklig. Klassiska ”örhängen” drar helt enkelt mer folk till konserhusen än vad nyskriven musik förmår göra. Även kända solister och dirigenter fungerar som publikmagneter. Orkestrarnas rörliga kostnaderna för dessa har skenat iväg betydligt snabbare än de fasta kostnaderna för anställda musiker. ”Kostnaderna för dirigenter och solister fordrar att konserthusen drar fulla hus för att i någon mån täcka gager och motivera sina val.”

Symfoniorkestrarnas storlek har haft en långsiktigt svällande tendens. Ett fyrtiotal musiker må räcka utmärkt för att spela Mozart, men:

Orkestrarna har svällt i storlek sedan 1800-talet. Många skäl anges till varför orkestrarnas storlekar vuxit sedan Mendelsohns, Beethovens och Schumanns dagar. Några av orsakerna har sin grund i tonsättares idéer (Berlioz, Wagner, Mahler m.fl.) som i samspel med framväxten av allt större konsertlokaler skrev verk för allt större besättningar. Orkesterns storlek kan sägas ha följt med de estetiska riktningar och moden som gällt fram till 1900-talets början. (…)
Orkestrarna skulle kunna sägas definiera sig som en sorts allmänhetens CD-växlare: man ser det som sitt uppdrag att kunna täcka in en så stor del av den symfoniska repertoaren som möjligt. (…)
Med de utgångspunkter man i dag tar för givna för verksamheterna, fordras med andra ord möjligheten att växla mellan cirka 40 och 100 musiker på podiet. Detta betyder att alla anställda musiker inte behövs hela tiden.

Utredningen noterar också att orkestermusikernas kollektivavtal föreskriver att kammarmusik (mindre ensembler utan dirigent), räknas som en aktivitet utanför kärnområdet. Orkesterledningarna måste således betala sina anställda musiker extra om de ska spela kammarmusik.

Det betyder att man i avtalen i princip låst den musikerresurs som orkestern utgör till en verksamhet som alltid måste inkludera en ofta kostsam dirigent.

Samtidigt som svenska symfoniorkestrar blir större, hävdar klassisk kulturekonomisk forskning att kostnaden för musikernas löner har en obeveklig tendens att stiga snabbare än intäkterna eller ekonomin i stort. Orkestermusik kan ju till skillnad från många andra samhällssektorer inte tillgodogöra sig arbetssparande ny teknik.

Till detta prekära utgångsläge ska läggas publikbortfallet. Antalet betalande besökare hos de fem statligt stödda symfoniorkestrarna har minskat med hela 40 % bara mellan 1998 och 2003 (hos kammarorkestrarna syns ingen lika dramatisk minskning).

Kärnan av konsertbesökare är i hög grad en äldre grupp, som krasst uttryck snart har dött bort. Musikervänner talar sarkastiskt om konserthusen de spelar på som institutioner för passiv dödshjälp. ”Dagens femtio- och sextioåringar har inte samma relation till den institutionaliserade orkesterverksamheten som tidigare generationer”, konstaterar utredningen. Följande slutsats kan knappast kallas för våghalsig:

Att göra publikundersökningar och utarbeta strategier för hur man i framtiden ska kunna finna en ny publik torde vara en framtida huvudfråga för de svenska orkestrarna.

Men samtidigt är siffrorna i en orkesters årsredovisning beroende av antalet betalande besökare, och större besökarskaror lockas – på kort sikt – med vad man uppfattar som säkra kort.
Så befästs tendensen till likriktning av repertoaren till kända gamla klassiker. Mozart, Beethoven, Brahms. Och genom att hålla fast vid nedärvda konsertformer, frack och långklänning, hur gärna orkesterföreträdarna själva vill komma bort från ”finkulturstämpeln”.
Utan att gå in närmare på Orkesterutredningens rekommendationer, råder det inget tvivel om att orkestermusikens framtid inte bara hänger på hur stora penningsummor den tilldelas. Vilken repertoar prioriteras, och vilken är den publik som man vill locka? Hur stora ensembler? Vilka ritualer kring konserterna?

Ytterst får symfoniorkestrarnas kris härledas ända till the Edison rupture.
De förvaltar en tradition rotad i 1800-talets diskursnätverk, och samspelet med publikens önskemål har fått repertoaren att gravitera extremt kraftigt just det seklets musik (plus/minus ett par decennier).
Friedrich Kittler skriver att ”1800-talet uppfinner dirigenten som surrogat för den omöjliga klangreproducerbarheten”. Innan ljudinspelningens epok kunde ju musik bara lagras i symbolisk form, som noter – vilket för övrigt var det medietekniska förhållande som fick upphovsrätten att utvidgas till musikens område.

Tänkvärt är att utredaren Astrid Assefa konstaterar att den ”klassiska musiken” inte bör ses som en ”genre”, vid sidan om jazz, pop och kanske house. I stället för den problematiska genreuppdelningen, särskilt med dess luddiga gränser i den elektroniska musikvärlden, tar hon fasta på orkestermusikens särdrag: att den är skriven med noter.

Bättre vore kanske att betrakta musiken som grovt sett bestående av två kraftfält: det ena bottnar i en i första hand skriftspråklig musiktradition, det andra bottnar i en i första hand improvisationsbaserad musiktradition. Dessa båda kraftfält interagerar − och har alltid interagerat − med varandra.
Nöten som borde knäckas av den statliga musikpolitiken är att utröna vilka (högkvalitativa) uttryck för dessa båda kraftfält som kan utgöra levande komplement till de musikaliska uttryck som dominerar såväl statligt stödda media som kommersiella kanaler, och därmed värda ett statligt stöd.

Bonus: MP3-ackompanjemang till detta inlägg. Ett par satser av Heiner Goebbels, för sampler och orkester.

Kring konst och nya medier

• Ute var det aprilväder. Inne på Moderna muséet var det symposium om konst och nya medier. Största affischnamn var kanske Bruce Sterling, kalifornisk nätkonstteoretiker och science fiction-författare.
  Det medryckande föredraget kretsade i hög grad kring web 2.0 och vilka trender inom kulturproduktionen som hänger samman med dess framväxt. Skönt nog blev det aldrig direkt evangeliserande, fast Bruce Sterling inte lade band på sin entusiasm över hur nya och omvälvande saker som händer med informationens infrastruktur.
  Han pratade om Second Life – onlinevärlden som inte är ett spel, utan en plattform för kulturell produktion (även om spel som WoW delar många drag). Samtidigt som många konstnärer deltar passionerat, är ekonomin av betydande skala. En massa människor tjänar sitt levebröd på att skapa och handla med virtuella objekt inne i Second Life-världen.
  Jämför med det konstnärliga användandet av ”web 1.0”: Rhizome.org är inget produktionsmedel, utan bara ett arkiv för material som producerats annorstädes.

  DeviantART togs som exempel på något som har framtiden för sig, utan att utmärkas av bra konst. Miljontals användare postar sin digitala bildkonst där. Bruce Sterling framhöll hur det i onlinebutiken går att beställa ett exklusiva canvastryck med valfri bild upplagd av en användare – och betala med den egna valutan Deviantcash. Eller köpa ett pussel eller en kopp. Reproduktionen är helt integrerad. Jämför med konstmuséernas avgränsade små butiker med förlagsgodkända färdigpacketeringar. Varför skulle en ung konstnär egentligen söka sig till gallerivärlden?
  Flickr, ”web 2.0-rörelsens älsklingsbarn”, fick sig däremot en rejäl utskåpning. Fall inte för frestelsen att sugas in i dess fototsunami, varnade Bruce Sterling. Bli inte förförd, men förstå arkitekturen – för aldrig förr i historien har så många bilder samlats i ett enda sammanhang. Här bjöds det på en sarkastisk betraktelse över språket på Flickr.com. You! People! Invite! I själva verket, menade han, säger Flickr ”kom och jobba gratis för oss”. Och vi kan vara ganska säkra på att muséer och konsthallar kommer att lockas till frenetiska misslyckade försök att efterlikna fenomenet. Deltagandet kommer att överbetonas: ”YOU! YOU! YOU! YOUR MUSEUM! YOUR, NOT OUR! YOU! INTERESTINGNESS!”
  Till skillnad från Deviantart och Second Life, erbjuder Flickr inga möjligheter till ekonomiskt utbyte som skickliga konstnärer kan tjäna en slant på.

  Del.icio.us föll honom bättre i smaken, men han beskrev det som ämnesmässigt geek-centric och efterlyste liknande art-centric kollaborativa länksamlingar. Här nämndes Videosift (”The best of Google Video”), som ännu ett exempel på ett konstformat som kanske inte är överlag särskilt bra, men nytt. Och tidstypiskt: Betygsättande för framvaskning av guldkurn ur en dataström av videoklipp. Klipp som är ”sort of in the public domain”.

  Föredraget inleddes med resonemang om varför det egentligen blivit populärt med tvärdisciplinära approacher, som dagens samarrangemang mellan filosofer och tekniker. Vad är poängen med att konstnärer och elektroningenjörer ska arbeta tillsammans, när det borde ge bättre skalfördelar om alla gör vad just de är bäst på? Nå, för konstnärer kan det förstås handla om ”sweet-talking others to do your work”.
  Men varför det tvärdisciplinära ligger i tiden är lätt att förklara: Nätet är tvärdisciplinärt. En googling kring ett ämne kan få en konstnär som förstaträff likväl som en jurist.
  Med detta enkla konstaterande i ryggen gav sig Bruce Sterling på några författare som han menar ”gör en dygd av nödvändigheten”, exempelvis ”kreativitetsgurun” Richard Florida (vars lovsång till konstens betydelse för urban utveckling, enligt Bruce Sterling, mest handlar om att den kan fördriva slummen och höja fastighetspriserna i attraktiva områden). Ännu brutalare raljerades det över en viss Daniel H. Pink vars evangeliserande böcker om hur ”de högra hjärnhalvorna tar över” ständigt trycks i nya upplagor. Kom igen, att globaliseringen sätter press på västvärlden att flytta sig uppströms i produktionen och satsa på kulturella värden är inget märkvärdigt, sade Bruce Sterling.

  Sedan tog den franske konstnären Maurice Benay vid. Han berättade om varför och hur han från mitten av 1990-talet började övergå till datorspel och internet som tekniker för sin konst – vilket kändes rätt futtigt, med tanke på att Bruce Sterling just förklarat sådant som rena självklarheter och varslat om mycket mer grundläggande förändringar av konstvärlden.
  Skymtade Erik Stattin i publiken. Han lär nog blogga snart.

• Fick just höra att min artikel Kulturkannibalismen är med i ett kompendium med texter kring konstteori som studenterna vid Kungl. Konsthögskolan får läsa. Kul!

• I onsdags höll jag föredrag på WELD (f.d. Efva Lilja Dansproduktion). Publiken, omkring ett tjog, bestod av folk verksamma inom områden som samtidskonst, modern dans eller teater. Jag gav en bakgrund till dagens fildelning, remixkultur och kopifajt, med lite medie- och konsthistoria, lite informationsteori och lite funderingar kring rollförskjutningar i kulturproduktionen. Efter föredraget lådvin och mycket öppensinnade diskussioner nya medier och konstarternas framtid, med bland andra Mårten Spångberg. Kanske det mest givande sammanhang hittills som jag pratat som någon slags Piratbyrån-företrädare.

• Lördagen den 29 april. Boka in datumet för en helkväll med Piratbyrån på Café Edenborg, med bland annat gästspel från Pirate Cinema Berlin. Håll utkik för mer info!

Loka: ”Sälj inga flaskor utan mineralvatten i!”

Tomflaskor: Anhängare av hemkokt svagdricka upprörs över att Loka sätter in påtryckningar på varuhus att sluta sälja flaskor utan mineralvatten i.

Loka går till offensiv mot butiker som säljer tomflaskor. Att ge kunderna möjlighet att köpa tomma flaskor är en missad möjlighet, enligt Michala Alexander, chef för Lokas antipiratavdelning.

I en tidning som går ut till alla återförsäljare av Lokas mineralvatten, uppskattar hon att 5 procent av alla flaskor som säljs i Sverige under 2006 inte kommer att innehålla något vatten. Men nu har Loka bestämt sig för att den siffran ska sjunka, trots att det finns en efterfrågan på tomflaskor från kunder som föredrar andra drycker än mineralvatten.
”Vi uppmanar alla våra återförsäljare att inte tillhandahålla tomma flaskor. Tomflaskor är en risk för kunderna och ett hot mot affärerna”, skriver Michala Alexander.

Förespråkare av hemkokt svagdricka invänder dock att möjligheten att köpa tomma flaskor har stor betydelse för hemkokningskulturens fortsatta utveckling. Vissa oroar sig för att Loka försöker använda sin starka position på marknaden för att förhindra konkurrens från svagdricka.

Europeiska avdelningen av FSF (Free smallbeer foundation) hoppas att flaskindustrin inte viker sig för Lokas påtryckningar.
”Vi skulle gärna se att alla sorters flaskor och dunkar även skulle säljas utan innehåll, eller färdigfyllda med hemmakokt svagdricka. Vi samarbetar gärna med varje flaskfabrikant som är beredd att ge kunderna denna valfrihet”, säger Joachim Jakobs från FSF Europe.

Michala Alexanders roll är att bekämpa drickandet av illegala drycker. I februari sjösatte Loka initiativet Keep it real, där egna privatspanare ska besöka flaskförsäljare som misstänks fylla flaskorna med hembränd sprit innan försäljning.
Men av artikeln framgår att dessa spanare även kommer att ha en roll i att bekämpa försäljning av tomma flaskor. FSF Europe är rädda för att kunder som efterfrågar tomma flaskor framöver kan komma att få besök av Lokas privatspanare. Detta förnekas dock av Michala Alexander:
”Jag kan bekräfta att våra spanare inte kommer att göra hembesök hos kunder som efterfrågat tomflaskor. Det var bara ett feltryck i tidningen”, hävdar hon.
Michala Alexander understryker också att Loka bara vill hjälpa sina återförsäljare att få bättre fart på affärerna genom att ta bort tomflaskor ur sina sortiment så att försäljningen av Loka i stället kan öka. Men mineralvattensgiganten menar också att försäljningen av tomma flaskor har kopplingar till förekomsten av hembränd sprit.
Flera butiker är motvilliga att kommentera frågor med anknytning till försäljning av tomflaskor. En säger dock att de ännu inte har råkat ut för några problem.
”Vi har inte utsatts för påtryckningar från Loka, ännu”, sade en representant för Chillblast, ett varuhus som utöver mineralvatten även säljer flaskor utan vatten i.

Här är originalnyheten om Microsofts kamp mot ”tomma” datorer (även i taskig rewrite hos IDG).

P1 / knuff / seriebloggar

1. Ring P1 är ett bisarrt radioprogram med Täppas Fogelberg. Ring P1:ismer är en fantastisk dokumentationsblogg.
2. Knuff.se är verkligen ett bra sökverktyg (om det du publicerar inte återfinns där, pinga det en gång på Nyligen.se).
3. Kommer upp starkt: seriebloggar. Fabian Göransson och Daniel Berg är ute på banan, där vi även hittar Ansvar & Stödkrage och Fet-man-zine, och säkert flera. Som lär bli ännu flera.

Illicit

Följande bokrecension är tryckt i nya numret av Arena.

Svarta marknader växer explosivt och omformar vår globaliserande värld i grunden. Så lyder tesen för Moisés Naím, redaktör för ansedda Foreign Policy, i boken Illicit.
Titelordet är inte helt lättöversatt. Bredare än ”illegal”, innefattande inte bara det klart olagliga utan även det moraliskt förkastliga. Fem företeelser i fokus: handel med vapen, knark och piratkopierade varor, samt människosmuggling och penningtvätt.
Olika sidor av samma ekonomi, menar Naím, och ger sig in i fallstudier där han försåtligt blandar samman korten. ”Den globala handeln i stulna idéer” får inbegripa både bluffmediciner som kostar människoliv på Haiti och indiska fabriker som fortsätter sälja aids-läkemedel till behövande efter att patentreglerna skärpts. Okritiskt återges mjukvaruindustrins fantasisiffror på hur många arbetstillfällen som skulle ha funnits om varje kopia vore auktoriserad.

I förbifarten slinker fildelningsnätverkens utbyte av binär information in sida vid sida med kommersiell försäljning av piratkopierade dvd – utan ett ord om hur tillgången till bredband i länder som Sverige har berövat de kriminella nätverken deras marknad. Det hade ju talat emot Moisés Naíms ambition att utmåla upphovsrättsintrång och slavhandel som delar av en och samma svarta ekonomi.
Vissa gråzoner ägnas dock mycket utrymme, exempelvis mellan trafficking för tvångsmässig prostitution och frivillig migration. Tankeväckande är också handeln med njurar: kriminell på vissa håll, laglig på andra, attraktiv för många fattiga, lätt att fördöma men svår att avgränsa från legitima organdonationer.
Vår tids dualitet är inte längre mellan östblock och västblock, inte heller Nord och Syd, ej ens västvärlden och islam. Nej, vår tids Andra är ”svarta hål”, genomkorrumperade ”svaga stater”. Perspektivet utmanar.

Lösningen? RFID-chips, biometrisk identifiering, internetavlyssning och övervakningskameror, så mycket det bara går! Bokens ständiga påpekanden om att skurkarna minsann gillar internetkaféer, webbmejl och kontantkort är en tydlig vink i linje med vad Thomas Bodström just nu går i EU-bräschen för.
Samtidigt kritiserar Moisés Naím ”war on drugs” och tar ställning för avkriminalisering av cannabis. Lösningen är inte ”brottsbekämpning”, betonar han, och sätter sitt hopp till NGO:s och branchsammanslutningar.
Illicit påminner inte så lite om den tidiga globaliseringskritiken – 90% alarmism, 10% försäkran om att vi nog ska klara biffen, bara den politiska viljan finns – men är skriven ur ett helgjutet uppifrånperspektiv.

(Räkna med att ”framtidens ledare” uppskattar analyserna i Illicit och kommer veta att dra fördel därav!)

Bättre och sämre inlägg i kopieringsdebatten

Pirazine hurrar över att ”Aftonbladet publicerar piratvänlig artikel”. Någon Nicke Nykvist har släppts in på debattsidan. Han levererar fånigast tänkbara försvarstalet ur någon slags fildelarperspektiv. Du tjänar pengar, du är ond, alltså är jag god är principen, ”Vi fortsätter luras tillbaka” är rubriken.

Det var alltså branschen själv med sin prissättning som beredde mark för att kopieringen skulle ta fart. (…) Nä, sätt priset på en nedladdad låt på tre spänn, ta 100 kronor för musik-cd och filmer på dvd så ska ni få se att ni tjänar mer pengar! (…)
Saken är helt enkelt den att vi konsumenter känner oss lurade, därför drar vi oss inte för att luras tillbaks lite. Vi ser hur storbolagen drar in miljardvinster, artister som tjänar hundratals miljoner om året, män som Bill Gates som är bland de rikaste i världen. Varför skulle då inte jag blåsa dessa människor på lite pengar när de hela tiden blåser mig?

Suck. En perfekt skenmotståndare för upphovsivrare som vill vrida bort pratet från det väsentliga.
Förbittrad konsument-retoriken frammanar vrångbilden av en konflikt där ”industrin” har gjort några produkter som ”användarna” vill komma över, till lågt eller inget pris. Som vore det nån jävla löneförhandling. Som om någon skulle kunna utlova piratstopp mot prissänkningar. Som om inget annat fildelades än ”storföretagens” musik.

Betydligt bättre är ett litet debattinlägg författat till måndagens årsmöte med Svenska föreningen för upphovsrätt. Juristerna där lär dock knappast att brista ut i stående ovationer över att piratpartisten Christian Engström med eftertryck fäktas för rätten att återge inte bara korta textcitat utan även bild- och ljudklipp: Upphovsrätten hotar yttrandefriheten.
Tydligen är förresten Christian Engström barnbarnsbarn till Albert Engström, och får för den skull hem utbetalningskort med upphovsrättspengar i ytterligare några år till. Albert Engström dog 1940.