DN:s Niklas Ekdal skriver klokt om datorspel i en ledarkrönika, som rakt och tydligt vederlägger de bägge huvudargumenten som förs fram i virtualitetsmotståndarnas ihållande offensiv.
Uppfattningen att datorspel skulle vara särdeles skadliga då de matar barnasjälar med olämpliga bilder, bemöter Niklas Ekdal med att påpeka att tidigare medier konsumerades på betydligt passivare sätt:

Nästa generation programvara kommer att släppa in spelarna i designprocessen, på samma sätt som internet har gjort skribenter av läsare. Den kommer att skapa oväntade nätverk, nya ingångar i kommersiell teknologi för till exempel simulering och kartografi.

Den småneurotiska skräcken för att ”skärmberoendet” ska röva bort en generation från ”den verkliga världen” avförs stilfullt:

Men när vi skyller koncentrationsproblem i skolan på digitaliseringen blir det bakvänt. Många pojkar som inte klarar av att lyssna på läraren är kapabla att fokusera på ett avancerat spel i timmar. I stället för att utgå ifrån det sjuka borde vi utgå ifrån det friska – och se vad skolan kan lära av Microsoft och Atari.

Fast jag tror inte på att göra spelens innehåll mer ”emotionellt” är lösningen på hur man kan göra spelvärlden mindre dominerad av pojkarna. Snarare handlar det om spelandet, de sociala mönster som råder kring själva aktiviteten.Även debattartikeln Statliga pengar till spel helt fel av Waldemar Ingdahl och Håkan Andersson kommer med vettiga synpunkter, händelsevis ungefär samma synpunkter som Copyriot bjöd på i seminariereferatet Datorspel som kulturpolitiskt objekt.
Särskilt följande förtjänar att framhållas för att det bryter den alltför vanliga fastlåsningen vid att betrakta produktion och konsumtion som två skilda världar:

Paradoxalt nog är just spelmarknadens framgång boven i dramat. I den allt tätare konkurrensen slås vissa intressen ut, och just de skulle ha statliga bidrag.
Om det inte går med vinst, så måste det vara – bidragsberättigad – kultur. Man ignorerar att allt kraftigare spelutvecklingsverktyg blir tillgängliga för gemene man och att även rena hobbyprojekt som det japanska flashspelet Grow kan nå en global publik utan riktat statligt stöd.

I stället för att utgå ifrån det sjuka borde vi utgå ifrån det friska. Exakt

En domstol i Nevada har fastslagit att Google inte bryter mot lagen – trots att de kopierar upphovsrättsskyddade hemsidor till Google Cache på sina egna servrar och därifrån gör materialet tillgängligt för hela världen.
Ur domslutet (som applåderas artigt av EFF & Lessig):

Field contends that by allowing Internet users to access copies of 51 copyrighted works stored by Google in an online repository, Google violated Field’s exclusive rights to reproduce copies of those works. (…)
the Court finds (…) that Google’s use of the works is a fair use
Så, sökmotorers etablerade funktion får grönt ljus av en amerikansk domstol. En självklarhet? Egentligen inte. Med en ambition att hålla upphovsrätten strikt ”teknikneutral” borde det egentligen inte råda någon tvekan om att sökmotorer kränker upphovsmannens exklusiva rätt till exemplarframställning.
Men i slutändan får de tillämpningar som hunnit etablera sig tillräckligt väl ändå leva kvar, för när lagarna inte är i takt med tekniken blir det normerna som slår upp nya gränspålar.

Härom dagen fick Paggan ta emot SOU 2006:8, slutrapporten från Presstödsutredningen, betitlad Mångfald och räckvidd. Under ledning av Sören Thunell (fd informationschef för socialdemokraterna) har man kommit fram till att rådande system för att plöja ner en halv miljard per år i tryckpressbaserade företag i stort sett ska bibehållas. Med vissa putsningar, såklart: Några av miljonerna till SvD kapas bort så att det hela inte sticker så mycket i ögonen, och småtidningarna ska få vara kvar i leken även om veckoupplagan glider ner mot 1500.

Men så var det dilemmat nättidningar. Utredningen fick i uppdrag att ta reda på om presstödet är ”teknikneutralt”, vilket tydligen är en målsättning. Genom att tolka frågan så snävt det går, kan det klämmas fram ett ”ja” som svar – fast med tillägget att den där svåra nöten nog måste specialutredas några varv till om några år.
Slutsatsen är alltså att presstödet ”är teknikneutralt såtillvida att det är formellt möjligt för en dagstidning att erhålla driftsstöd oavsett hur tidningen distribueras”.

Som framgått tidigare anser kommittén att tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar skall vara principiellt likställda. Utgångspunkten för kommitténs bedömning huruvida regelverket avseende presstöd är teknikneutralt är sålunda att den enda skillnaden mellan tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar är distributionssättet.
”Teknikneutralt” kan låta fint. Jämlikt. Men bedrägligt nog tycks det, åtminstone i nio fall av tio, betyda att modeller som uppfunnits för att hantera tryckpressar på mer eller mindre krystat sätt ska tillämpas på digitala medier. Oavsett de verkliga förutsättningarna.
När fackförbund kräver extrema metoder i piratjakten motiveras det med att upphovsrätten till varje pris måste vara teknikneutral. Det är även en föreställning om teknikneutralitet som gör att Thomas Bodström låtsas som att det vore möjligt att övervaka endast adressat och avsändare utan att datalagra även meddelandena. Bara att återanvända etablerade diskurser för hur tele- och postväsende av hävd har fungerat.

Men mossighet är bara ena sidan av saken. ”Teknikneutraliteten” klarar bara av att hantera distribution som en aktivitet lösryckt från alla flöden av produktion och cirkulation. Att greppa helhetsbilden, alltså även inte bara se hur redaktionellt material sprids utan även hur själva skapandet av kultur och information förändras av digitaliseringen, hade nog resulterat i en alldeles för hög grad av komplexitet för att bli politiskt lätthanterlig. Därför fastslår Presstödsutredningen att ”enda skillnaden mellan tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar är distributionssättet”.

Enklaste utvägen, som för ned frågan till hur ”dagstidning” ska definieras. Enligt Presstödsförordningen så ska en dagstidning ha ”dagspresskaraktär med reguljär nyhetsförmedling eller allmän-politisk opinionsbildning (…) och dess egna redaktionella innehåll skall utgöra minst 51 % av dess totala redaktionella innehåll.” För att sedan kunna pytsa ut presstöd måste staten också få en uppfattning om hur många som läser tidningen.
Så blir det åter motorstopp vid konstaterandet att det är ”oklart hur begrepp som upplaga, spaltmeter och täckningsgrad skall tolkas för elektroniska skrifter”. Att ”användningen av dessa begrepp kan behöva ses över om elektroniska skrifter skall ha en reell möjlighet att få presstöd”, kom för övrigt en tidigtare SOU fram till redan 1999.
Presstödsutredningen får ta hjälp av inkomna synpunkter. Johan Ehrenberg drar sitt strå till lagstiftarstacken:

Begreppet spaltmeter är föråldrat och bör helt ersättas med begreppet tecken. … Bilder bör mätas i storlek motsvarande bites omräknat till 72 dpi (skärmbildens upplösning). … Kravet att det redaktionella innehållet skall uppgå till 51 procent … bör ersättas med ett minimimått av redaktionellt eget producerat material, t.ex. X tusen tecken och Y kilobytes.
Som det kämpas med begreppen!

Föreningen för Sveriges Nättidskrifter föreslår att de allihopa ska fås att göra e-postutskick av materialet som redan finns på webben. Inte för att det finns nån poäng att mejla runt artiklarna, utan för att med en utskickslista kan man ju få något som åtminstone liknar ett upplagetal som kan ligga till grund för statliga bidrag.
Men de fattar också vilket gungfly som uppstår, och föreslår därför på sikt att det ska införas ett enda statligt mediestöd som ska utgå oavsett om det rör sig om tryckta papper, radio eller internet. Fast där förutsätts fortfarande att det är de medier som av tradition har redaktionell karaktär som ska få stöd, så det görs en outtalad och kanske inte helt hållbar avgränsning mot exempelvis musik och film. Och det ultimata kruxet med ett allmänt mediestöd där bloggar ska prövas på lika villkor som papperstidningar, är ju att staten måste överge alla ”objektiva” kriterier till förmån för en subjektiv kvalitetsbedömning i varje enskilt fall.

Alla ambitioner att i ”teknikneutralitetens” namn ge nätpublicerade tidskrifter presstöd, verkar stupa på ett och samma omöjliga val: Antingen objektiva kriterier som blir ytterst begränsade och tvingar fram onödiga formändringar, eller mer av subjektiv bedömning som ger en kontroversiell politisk makt åt tjänstemän som ingen öppet verkar vilja stå för. Presstödsnämnden lutar ändå lite åt senare hållet med sin spekulation om ett tänkbart framtida ”redaktionsstöd”.
Så länge det bara rörde sig om pappersprodukter som folk betalade för var det så mycket lättare att bedriva mediepolitik: Tidningar som kom upp i en viss upplaga hade gjort en betydande insats och läsekretsens intresse var dokumenterat. Ett begränsat antal aktörer fanns att fördela presstöd mellan. Men på internet? Flytande gränser mellan hemsida, blogg, webbtidning och nätupplaga. Hur detta ska kunna inordnas i och formas av en mediepolitik är väldigt svårt att se.

Moderaterna och folkpartiet vill helt avveckla presstödet. Deras representanter i Presstödsutredningen anmälde avvikande åsikter, medan alla andra ville fortsätta pumpa stålar i tidningskoncernerna. Och fortsätta skjuta frågan om presstöd till elektroniska medier ”en bra bit in i framtiden”, för att citera ordförande Sören Thunell som tänker sig en ny utredning om några år. Då kommer det nämligen, hör och häpna, att finnas

så kallade e-posttidningar […]. Det är sådana man kan läsa på en elektronisk platta och ta med sig på bussen.
:D

Under dagen skedde uppmärksammade tillslag mot warezgrupper i flera europeiska länder, där en rad piratservrar som av piratjägarna betraktas som ”toppen av pyramiden” beslagtogs och minst ett trettiotal greps. Tvåhundra husrannsakningar ska ha skett i Tyskland, med tyngdpunkt på Nordrhein-Westfalen. Lika uppenbart som att razzian inte gällde spridning av upphovsrättsskyddat material i allmänhet, utan just bioaktuella filmer, är att polismyndigheterna fått sina informationer från filmindustrins lobbyorganisationer. Mer specifikt från GVU, tyska motsvarigheten till MPAA/Antipiratbyrån.
Jaja. Inga stora nyheter kanske. Vi vet ju hur det blir: Först kungör antipiraterna att Piratscenen är stendöd, strax därefter har de figurer som försvunnit från warezscenen ersatts av andra (medan datorer för hundratusentals kronor får samla damm i ett polisgarage i väntan på en utredning som aldrig fullföljs).

Men det finns en detalj, som lustigt nog alla internationella och även vissa tyska nyhetsmedier har missat att berätta. En detalj som kanske inte uppnår Gula brigaderna-kaliber, men ändå är en nästan kuslig upprepning av vad som hände i Sverige för ett år sedan.
Tyska polisen genomförde nämligen en husrannsakan i Hamburg på kontoret för tyska antipiratbyrån GVU, och även hemma hos en av dess högt uppsatta företrädare. Självaste informatörerna bakom razziorna i Europa, är nu själva misstänkta för upphovsrättsintrång. Nättidningen Heise.de var först ut med informationen om att GVU själva ska ha finansierat en av de aktuella warez-servrarna, levererat hårdvara och gjort regelbundna utbetalningar till en infiltratör för att denne skulle ge piratjägarna IP-adresser till andra inom warezscenen.
Känns det igen? Enda skillnaden är att det i Sverige för nästan ett år sedan krävdes att Arga Unga Hackare knäckte Antipiratbyråns e-post, medan tyska polisen själv utredde och slog till mot upphovsrättsmaffians olagliga metoder. En anmälan lämnades förra våren in mot Svenska Antipiratbyrån rörande exakt samma sak, men svensk polis verkar inte lyfta ett finger.
Och samtidigt kommer transatlantiska nyheter om att MPAA själv anklagas för upphovsrättsintrång sedan de själva erkänt att de kopierat en kopia av filmen This Film Is Not Yet Rated som de fått in till sin avdelning för moralklassificering. Tokigt.

Gråzoner. Av två slag. Dels har upphovsrättsindustrins piratjägarapparat, med alla nationella underavdelningar, satt det i system att operera i en legal gråzon (som kanske blev aningen för mörkgrå för den nitiska tyska polisen). Dels utgörs större delen av fildelningsnätverkens historiskt unika arkiv också av just en gråzon vars multiplicering ingen invänder mot, även om den ibland får sig några skråmor som en bieffekt av värnandet av ett litet fåtal bioaktuella filmer. Filmer där rättighetsekonomin har vänt den kreativa processen vänts ut och in genom att den, som Oscar Swartz skriver, först slår ned en ”tältpinne” (King Kong, Superman…) och sedan ”vecklar ut ett tält av licensverksamheter”.
Gråzonerna, med dess alla nyanser och framträdande mönster, är det intressanta i hela karusellen.

The Pirat eBay

21 januari 2006

Många har noterat att The Pirate Bay idag har idkat en udda form av fundraising. Krewet säljer en helkväll med sig själva med utgångsbud $2500. Och tro det eller ej men efter en 19 bud så hade priset stigit till 15000 dollar eller drygt 115000 svenska kronor för välbehövlig förstärkning i nya serverhallen.
Men alldeles nyss var auktionen plötsligt borta från eBay.
Exakt vad i deras ”service policy” som The Pirat eBay överträder görs inte det minsta klart.

However, your auction-style listing(s) violates eBay’s Service Policy policy and has been removed. In accordance with our User Agreement, items prohibited by law or by eBay policy are not allowed on eBay. We have credited all associated fees to your account and notified eBay users associated with the transaction that it has been cancelled.
Här finns skärmdump på den rullande auktionen.

Fortsättning följer…

Uppdatering 1: Slyck.com vet redan att berätta om nästa steg: A representative of TPB informed Slyck.com they will instead actually sell a product – a t-shirt to be specific – available by pickup in Sweden only. In addition to having to fly to Sweden to pick up the t-shirt and pay all associated costs, TPB crew will also throw in a local party – which the winner also has to pay for. A clever loophole indeed.

Uppdatering 2: Nu är en ny auktion uppe. Denna gång är det en t-shirt som auktioneras ut (dess motiv säger väl något om överlämningsceremonin). Detta är underhållning!

För övrigt meddelar Piratshoppen att den numera säljer till hela EU.

Om du motsätter dig Bodströmsamhället så är bär du skuld inför ”de unga kvinnorna från Litauen som hänsynslöst utnyttjas på en bordell” och ”tonåringen i Borlänge som hamnar i narkotikamissbruk”. Det skriver justitieministern själv idag.

Bara ”allvarlig brottslighet” ska beröras av EU-direktivet om lagring av kommunikationsdata, skriver Thomas Bodström. Han vet förstås men låtsas inte om att småförseeler lätt kan omdefinieras som grova brott, bara straffskalans övre tak läggs tillräckligt högt, och att sådana försök pågår för fullt i både Sverige och EU. Svenska fackförbund kräver att upphovsrättsintrång ska ge fyra års fängelse, och påpekar speciellt att småskalig fildelning inte ska få räknas som en ringare variant.

Att säkra bevis kan aldrig vara ett hot mot rättssäkerheten, utan fungerar precis tvärtom. Skyldiga befinns skyldiga. Oskyldiga går fria.
Detta är intressant och talande! För även om vi slänger bort alla andra aspekter och tänker oss att det faktiskt bara är de individer som begår brottsliga handlingar som kan ha något att förlora – skulle övervakningen för den skull vara oproblematisk? Omfattande övervakning leder till ett överflöd av information, där bara en bråkdel kan användas aktivt, men å andra sidan finns det en hållhake på nästintill var och en. Selective enforcement och fuzzy data är nyckelorden. En myndighet som anser att en grupp har ett oönskat beteende, får alla möjligheter att beordra att insamlade data ska användas för att selektivt plocka ut gruppens medlemmar för åtal och särskild granskning.

Fortfarande vore det tråkigt om detta ska reduceras till en fråga om ”integritet”, för det urvattnar de mycket större framtidsfrågorna om kommunikationsteknologier och makt.
Bodström baserar utan att blinka hela sin argumentation på en bedräglig missbild av hur digital kommunikation funkar när han säger att innehållet i kommunikationer inte ska lagras utan bara vem som har kontaktat vem. Men den där form/innehåll– eller närmare bestämt adress/budskap-dikotomin, som är grunden för brevhemligheten, kan rent tekniskt inte passera en datakabel. Kort sagt går det inte att lagra uppgifter om vilka som skickar mejl eller motsvarande internetmeddelanden till varandra, utan att samtidigt lagra allt det som sägs och mycket därtill.

Uppdatering 30/1: ”Bodström tycker inte ökad övervakning hotar integriteten”, DN försöker sammanfatta kritiken.
Intressant är att justitieminister inte anser att det krävs någon teknisk kunskap för att stifta lagar som ändrar förutsättningarna för framtidens kommunikationsteknologier:

Men Bodström slår ifrån sig:
– Det handlar ju inte om innehållet. Bara om spåren, vem som haft kontakt med vem. Vad vi gör är att reglera ett system vi redan haft i flera år. Polisen skulle inte klara sitt arbete utan tillgång till dessa trafikdata.
Tekniskt insatta kritiker hävdar dock att det är omöjligt att lagra enbart spåren, när e-posten och telefonin går via webben.
– Vi ska sätta oss ned med operatörerna och noggrant titta på alla tekniska aspekter, själv är jag för oteknisk för att förstå hur lagringen går till, medger Bodström.
”Operatörerna” är dock inte Telia och en handfull övriga företag, som Bodström verkar tro. Det är alla som gör det möjligt för andra att kommunicera med varandra på internet. Alla som driver ett litet community, en chatsida eller en egen mejlserver.

Se också kommentar av Dennis.

Världens enda legala whiskeyröst vann. Förlorade gjorde biltillverkaren Audi och det spanska produktionsbolag som gjort en reklamfilm där en person hade sjungit med en sångstil som ska ha låtit mycket lik Tom Waits.
Intrång, dömde domstolen. Juridiskt verkar det inte ha handlat om vanlig upphovsrätt, utan om specialfallet kändisskapsrättigheter.
För Tom Waits del handlar det helt och hållet om att han som artist starkt ogillar att associeras till reklam. ”Det är som att få en kojuver fastsydd under ansiktet. Smärtsamt och förnedrande”, ska han ha sagt. Vilket är en vanlig känsla, och i det här fallet är fullt begriplig. Men det gör inte mindre problematiskt att domstolar börjar låta kändisar hävda äganderätt till sina personliga särdrag.

Noterar att danska Piratgruppen applåderar. De tycker att konstnärens skydd mot kommersiellt utnyttjande är en lovvärd tillämpning av immateriella rättigheter. Jag håller inte med.
För att uttrycka det kort: jävla unika är inte människor. En röst eller ett ansikte må vara välkänt i en stor del av världen, men inte sällan går det att höra och se liknande runt hörnet. Om staten konsekvent skulle stoppa alla från att apa efter kändisar, skulle nya musikstilar då alls kunna uppstå?

Musik på krogen kan vara olaglig utropar Göteborgs-Postens Kalle Malmstedt.

Ta en titt i DJ:ns skivväskor nästa gång du är ute. Är skivorna brända gör både klubben och dj:n sig skyldiga till olagligheter genom att spela dem.

Öh? För det första är det väl inte sällan DJ:s bränner egna skivor även när det finns en ”laglig förlaga”, och för det andra var det inte länge sedan nedladdningen var fullt laglig, och för att fortsätta tala på upphovsrättslagarnas termer så är det fortfarande tillåtet med kopiering inom den närmsta kretsen (t.ex. familjen). Men däri skiter Göteborgs-DJ:n Bobby Pajic, som hojtar kopieringsmoralistiska slagord som går långt utöver lagen: Det är enligt honom ”inte heller rätt” att kopiera musik från vinyler man själv har till CD.
Värre är att artikeln sprider myten om att innehav av piratkopior skulle vara olagligt. Det enda som har kriminaliserats är själva kopieringshandlingen, inga upphovsrättslagar lär förbjuda innehav av brända musik-CD. Men den intervjuade IFPI-representanten ger förstås gärna sken av saken för att så gott det går ingjuta oro, och ”även Göteborgspolisen kan tänka sig att gå och rota i skivväskorna i framtiden”. Förutom att det vore en bisarr polisiär prioritering, är det rätt anmärkningsvärt att chefen för Göteborgspolisens spaningsenhet aviserar möjliga tillslag mot något som är fullt lagligt.

Så, nog med juridiskt klankande. Det intressanta är från vilket håll man vill se saken. Ska man utgå från att schlager-DJ:s på Avenyn ses som ett hot av rättighetsorganisationerna, och generalisera från de fall man tycker är mest problematiska? Eller hellre diskutera alla de fall där det inte finns någon motsättning mellan musiker och DJ:s? Jag tänker på den elektroniska scenen där vinyl är en stabil ekonomisk bas samtidigt som fri digital kopiering utgör den självklara och helt accepterade grunden för marknadsföring, som gör att artisterna kan turnéra på klubbar? Ofta är gränsen mellan liveframträdande och DJ-set flytande.
Även inom indiepopscenen fungerar ofta samma person som musiker och DJ, och när en ny artist börjar hajpas om så bara i de mest fanatiska kretsarna (genom fildelningen, såklart) är efterfrågan på denne som DJ ofta redan stor. Jag undrar om inte en hel del indiemusiker på det viset faktiskt tjänar betydligt mer pengar i klubbsvängen (svart) än vad de drar in på att sälja skivor. Och det är ju positivt med dessa möjligheter, som varierar rejält mellan olika musikscener! Frågan kokar ner till följande: Ska diskussionen utgå från de verksamheter som upplever kopieringen som ett problem, eller från de som bevisligen lever upp och drar olika fördelar?

För övrigt är det enbart fånigt att blåsa upp detta faktum som om det var ett ”avslöjande”. Gå till valfritt sunkhak och i nio fall av tio ser du en laptop bakom baren som spelar MP3:or, ibland med fildelningsprogrammets fönster skymtande bakom iTunes-fönstret. Och likfan sitter klistermärket på bardisken som talar om att stället betalar sina licenspengar till STIM. Kan inte det få räcka?

Paolo Virno om postfordism

20 januari 2006

Italienske filosofen Paolo Virno i en ny intervju [PDF]; han sätter fingret på det paradigm för organisering av arbete och ekonomi som kan betecknas som postfordism.

Post-Fordism certainly cannot be reduced to a set of particular professional figures characterized by intellectual refinement or ”creative” gifts. It is obvious that workers in the media, researchers, engineers, ecological operators, and so on, are and will be only a minority. By ”post-Fordism,” I mean instead a set of characteristics that are related to the entire contemporary workforce, including fruit pickers and the poorest of immigrants. Here are some of them: the ability to react in a timely manner to the continual innovations in techniques and organizational models, a remarkable ”opportunism” in negotiating among the different possibilities offered by the job market, familiarity with what is possible and unforeseeable, that minimal entrepreneurial attitude that makes it possible to decide what is the ”right thing” to do within a nonlinear productive fluctuation, a certain familiarity with the web of communications and information. As one can see, these are generically human gifts, not the result of ”specialization.”
What I hold true is that post-Fordism mobilizes all the faculties that characterize our species: language, abstract thinking, disposition toward learning, plasticity, the habit of not having solid habits. When I speak of a ”mass intellectuality,” I am certainly not referring to biologists, artists, mathematicians, and so on, but to the human intellect in general, to the fact that it has been put to work as never before. If we look carefully, post-Fordism takes advantage of abilities learned before and independently of entrance into the workplace: abilities brought forth by the uncertainty of metropolitan life, by uprootedness, by the preceptual shocks of technological mutations, even by video games and the use of cellular phones. All this is at the base of post-Fordist ”flexibility.” These experiences outside the workplace become afterward, in the production system known as ”just in time,” authentic and proper professional requirements.
Great European thought, from Nietzsche to Heidegger, described the ”nihilism” that characterizes the forms of life outside the stringent rationality of the productive process: instability, disenchantment, anonymity, and so on. Well, with post-Fordism, the nihilistic mentality enters into production, constitutes in fact one of its precious ingredients. To work profitably in offices and factories, what is necessary today is a great familiarity with the situation and the fragility of every state of things.
Utan att köpa hela Virnos ideologiska paket går det ändå att hitta en del passager där han visar en fruktbar förmåga att koppla filosofin till högst konkreta samtidsförlopp. Högst relaterade begreppet kontrollsamhället från Gilles Deleuze nämns också. Virno gör bedömningen att vi befinner oss i ett liknande skifte som skedde på 1700-talet, i vilket då etablerade begrepp om suveränitet, legitimitet och stat har börjat läcka. Sen glider det in på hur John Cage dissade inspelad musik, medan Glenn Gould intog motsatt position.
Och så bjuder intervjun bjuder på ett filosofiskt projektförslag:
I maintain that today what is possible and should be written is a contemporary version of Benjamin’s essay on technical reproduction, assuming one has the background from which it is possible to appreciate all that is singular and unrepeatable in every human existence. If reproduction once suppressed the aura linked to the uniqueness of the work, today it is necessary to think the link between the technical reproduction of every aspect of experience and the emergence of a uniqueness without aura. Moreover, in the epoch of the intellectual work of the masses, it seems to me important to reread (and, certainly, to develop) the analysis of Alfred Sohn-Rethel, an outsider of the Frankfurt School (to whom, however, Adorno owes a great debt), in the book Intellectual and Manual Labour.

På Konstfack

19 januari 2006

Mötte upp Kamikazepiloten på Slussen för att dra till Konstfack där ettorna hade vernissage. Medan han köpte cigg på Telefonplan fingrade jag på första bästa magasin i Pressbyråns hylla, med för mig okänd titel. Första artikeln som slogs upp var lustigt nog en intervju med Sebastian Lütgert från häromåret, skriven av mig själv. Lustigt. Men vi stegade raskt vidare i snön, ty vi hade fått för oss att komma nästan i tid för att halsa vittjut och spana in skapelser av vår gemensamma bekant och hennes klasskompisar.
Omkring femton konststudenter. Hälften presenterar verk som har ett pris. Ett av dem är en målad tavla, flera är foton. Ett är ett mindre rum. Annat är osäljbart, som de obligatoriska videoinstallationerna. Pepparkakor, foster, tuggumiextrakt, sopor, tavla, ost, mun.

Vem kan kräva en gemensam viljeinriktning när en klass konststudenter ställer ut? Likväl blir summan av kardemumman ett svalt kontemplerande framför det sköna. Provkartan över den nyspirande konstnärsgenerationens alla sysslor är så disparat att de individuella verken, i all sin strävan efter originalitet och all sin finurlighet, inte har en chans att motstå utsmetningen till en konstsmet där inget får en chans att greppa tag i publiken. Inte så länge det saknas en styrning av utställningens inriktning. Kort sagt blir betydelsen av curatorer helt uppenbar.
Curatorns snabbt växande roll inom samtidskonsten uppväcker stundtals en viss irritation. På samma gång ett eko av den 1800-talsmässiga demondiregenten, och en glidare som fraterniserar sig med företagsvärlden för att bli beströdd med dess kalla stålar. Samtidigt har ju urval av olika slag blivit till framträdande konstnärliga arbetssätt (även i nätets allra hobbyartade varianter, i form av t.ex. Flickr-curerande). Vilket knappast gör oklarheten mindre. Men den som attraheras av dessa alla frågetecken klicka gå raka vägen till Lars Vilks, som fortsätter att spruta ur sig konstens världshistoria i bloggformat. Fantastiskt rappt, avväpnande och stimulerande!

På Konstfack avslöjades vi i vart fall som konstklåpare genom att komma strax efter vernissageöpppning. Medan de riktiga konstkännarna intuitivt förstod att komma under sista halvtimmen innan baren slog upp portarna, fick vi slå ihjäl ett par timmar i ett stort vitt konstbestrött rum med endast tuggumiextrakt att dricka. Vad hade sagts om ett pingisbord? Nåväl, plötsligt kryllade det av fantastiska människor och gloendet utmed väggar slog över i fest. Men nu drar vi ett streck för den här rapporten, för Kamikazepiloten skriver så jävla fint:

Aldrig, kompis, har en öl smakat lika gott. Vi bestämmer oss för att kapitulera inför Den stora sammansvärjningen som gett sig fan på att försura våra liv. Ni vinner, ni inflytelserika samhällstoppar. Rasmus & jag drar till Berlin för att bli curatorer med eget galleri. Fullkomligt oskadliggjorda & för evigt förvisade från det offentliga samtalet. Ni får som ni vill. Kasta bara lite stålar åt vårt håll så ger vi oss iväg fortare än kvickt.