Hemma igen från Norbergfestivalen hör jag P1:s Kulturnytt rapportera om dessa ”tre dagar av experimentell musik och ljudkonst, i det gamla nedlagda gruvområdet i Bergslagen”. De väljer ett par utmärkta artister från festivalens line-up att intervjua (Murcof och People like us). Ändå tror jag att många besökare bryr sig mindre om vilka som står på scen än om festivalen som fenomen och årlig sammandrabbning. Med det försöker jag inte säga att de är mindre intresserade av musik och bara vill festa. Snarare tvärtom. Många passionerade musikskapare rör sig knappt från campingen. De stannar där med sin medhavda utrustning och knarrar fram ljud eller bara sjunker in i den säregna ljudmiljö som uppstår när ljuden från blandband, trummaskiner och elektronmusikkompositörer flyter samman.


Jens Kallback höjer sina älsklingar till skyn.


Ännu en analog trummaskin på campingen.


Några kompanjoner tog campingelektroniken till ännu en nivå genom att på plats bygga ihop ljudskapande mackapärer som ovanstående. De lät ungefär såhär.

Även om vissa hade gula armband och andra lila, blir gränsen mellan artist och besökare sällan så flytande som på Norbergsfestivalen med dess intima stämning. Förutom den återinförda öppna scenen, som ändå tillhandahålls av arrangörerna, återfanns på andra sidan av campingen den autonoma spelplats där tioårsjubilerande sammanslutningen
Svenska Analogsympatisörer åter gav rum för nattliga acid-explosioner.

Vi eldade upp PA-t rätt ordentligt på slutet, två 20A-säkringar, en bas på ena lådan, och en diskant och ett mellanregister på andra /…/
Det var så roligt att köra pirat-PA så vi ska ha nån form av parkfest i stockhom om ett par veckor!
(Någon från analogsympatisörernas camp i Norbergstråden på 99musik.)

Därmed inte sagt att festivalens officiella line-up lika gärna kan avvecklas. (Eller vänta, det kläckte jag nog visst ur mig på plats, men ibland måste man ju ta till överdrifter.) Norbergsfestivalens danska arrangörer tar artister till Sverige som får klassas som extremt smala och som annars knappast hade dykt upp. Däremot kan det peka ut i vilken riktning festivalen ska kunna utvecklas framöver för att även kunna växa framgångsrikt, för det tror jag att den kan göra.

Förutsättningarna är ganska speciella. Största ”scenen” utgörs av den ofantliga Mimerlaven, en mäktig betongbyggnad tillhörande den nedlagda gruvan. Klangerna därinne känns verkligen, men det är också ett akustiskt faktum att de flyter samman. När Marsen Jules avslutningsspelade var det magiskt, medan Oren Ambarchi efter en svag inledning rörde sig till ett utdraget oljudsklimax var det direkt plågsamt om än inte på ett dåligt sätt. Däremellan fanns förstås en hel del mindre spännande akter, inkluderande flera kompositörer inom den konstmusikaliskt inkluderade genren ”elektroakustisk musik” (egentligen en bisarr etikett, då varenda poplåt idag faller under dess ursrungliga definition).
Hur som helst är bara viss musik möjlig i Mimerlaven. Akustiken mer eller mindre omöjliggör beats. På de andra två mindre spelplatserna smattrar däremot ofta trummaskinerna rejält. Sista kvällen i tältet ”Moosepit” bjöd Sushibrother på utmärkt melodisk elektronika med rötter i demoscenen, och följdes av DJ Aminoacid som brände av ett hårt technoset innan det var dags att fly fältet när tältets nästa programpunkt skulle bli någon slags dansk buskis.


Mina råd till Norbergsfestivalens arrangörer skulle vara att satsa mer på vad som i webbsammanhang brukar kallas ”user-generated content”. Inte genom att inkludera analogsympatisörerna och andra inom det officiella programmet, men sträva efter att skapa ett spelrum med de bästa förutsättningarna. Det kan röra sig om så enkla saker som att tillhandahålla elektricitet på plats eller webbforum inför, och kanske inte tvinga analogsympatisörerna att stänga av högtalarna klockan tre. Det finns också outnyttjade visuella möjligheter. Projektorer kan med fördel riktas både mot utsidan och insidan av Mimerlaven, och då kunde dess ena yttervägg med fördel också bli en ”öppen scen”, vilket alldeles säkert skulle bli lyckat med tanke på besökarskarans samlade kreativitet även inom videokonst och demoscensgrafik.
Visserligen gäller för alla musikfestivaler, i olika grad, att besökarna skapar mycket av värdet. Men Norberg är lite speciellt, dels på grund av den fysiska miljön men främst för att den smalare elektroniska musiken som få andra genrer präglas av upplösta gränser mellan producent och konsument, och mellan finkultur och fulkultur. Det danska arrangörskollektivet gör ett fantastiskt jobb och jag hoppas att festivalen kan vidareutvecklas genom att ta fasta på besökarnas självverksamhet, snarare än genom att boka större artister, bygga fler scener och höja biljettpriset.
I år kom omkring 1000 besökare, vilket knappast är fler än förra året. Däremot hade den kvinnliga andelen vuxit dramatiskt. Tidigare kändes det som kanske 85% killar och 10% flickvänner (inte menat att reducera). I år åkte däremot många tjejer med sina egna gäng och andelen närmar sig hälften, vilket är väldigt kul och motbevisar en del fördomar om vilka som åker på elektronisk musikfestival…

Ytterligare ett par festivalbilder:


Det är någon slags följtetång”, hördes ett par killar säga.

Norbergsfestivalen delar faktiskt några av sina speciella förutsättningar med Medeltidsveckan på Visby, där det också har märkts att arrangörer överlåter mer av attraktionerna till deltagare. Om det skrev Copyriot för ett år sedan i inlägget ”Postmedeltida ekonomi”.

Annonser

I dagens SvD Brännpunkt har jag en hastigt ihopskriven debattartikel om kulturpolitikens kris.
Den tar avstamp i det folkpartistiska förslaget om att inrätta en litterär kanon, föga förvånande efter en viss dansk förebild. Med tanke på reaktionerna från socialdemokratiskt håll ter det sig inte osannolikt att riksdagen snarare än en ren litterär kanon beslutar att välja ut några exempel på allt från popmusik till arkitektur som ska ges statlig sanktion som mått på kvalitet. Suck.
(Fler kritiska synpunkter ger bland andra Techne och Stefan Jonsson.)

Min debattartikel rör sig på ett mer allmänt plan, ifrågasättande idén om kultur som en uppsättning slutprodukter. Som litet exempel tas Cornelis Vreeswijk (tillräckligt svensk för en kanon?) och hur han lever vidare, inte genom statsbeslut utan genom Håkan Hellströms kärleksfulla textstölder som får äkthetens väktare att skrika sig röda om plagiat.
Trogna Copyriot-läsare känner igen resonemang om musik som performance, konstarternas moderna system, den verklighetsfrämmande uppdelningen skapare/tolkare et cetera.

Idag, när enkelriktade massmedier får konkurrens av digital informationsteknologi där en och samma maskin kan användas för både produktion, distribution och konsumtion av kultur, måste kulturbegreppet tänkas om. /…/
Kulturpolitiken har institutionaliserat en oförståelse för alla de samtida konstformer som sätter annat än slutprodukter och ändhållplatser i centrum. /…/
Det intressanta är att efterfrågan på konserter och festivaler har ökat dramatiskt under de senaste fem åren, vilket sammanfaller med den allmänna tillgången till fritt filutbyte.
När idéer om att inrätta en kulturkanon dyker upp i ett sådant läge, får det ses som ett taffligt försök att stadfästa den artefaktbundna kulturens traditionella övertag över den kultur som går förlorad i samma ögonblick som den sker.

Man ska nog inte ha alltför stora förhoppningar om att en debattartikel skakar loss en kulturpolitisk debatt där innötta koncept ifrågasätts, men i kulturdebattens undervegetation långt från kultursidorna går ändå att vittra att liknande tankar dyker upp på de mest skilda håll, vilket skulle kunna båda för att något kristalliseras framöver. Piratbyrån är i vart fall högst intresserad av att gå vidare åt ett sådant håll.- – – – –

I dagens SvD återfinns också en väldigt märkligt vinklad artikel (där jag också citeras), ”Oetiska budskap i Piratbyråns shop”.
Tobias Brandel har tidigare utmärkt sig som en seriös bevakare av fildelningsområdet. Har han måhända tröttnat på morgontidningen och vill förflyttas till Aftonbladet? Själv föredrar jag att hålla för näsan och förundrat betrakta rötmånadsjournalistiken. Här görs ingen hemlighet av att soppan är kokad på en spik, att det krystas en lång text under felaktig rubrik bara för att fylla upp i nyhetstorkan:

Razzian mot fildelningssajten Pirate Bay har lett till kraftigt ökad försäljning i den upphovsrättskritiska organisationen Piratbyråns butik. Men i samma webbshop där Piratbyrån säljer T-tröjor finns också produkter med grovt sexistiska budskap.

Ja, i nämnda webbshop finns en majoritet motiv som är gräsligt fula, en mängd hopplöst fåniga och vissa direkt vidriga. Men det är ju inte på något sätt Piratbyråns webbshop, det försöker inte ens artikeln göra gällande, bara rubriksättaren. Enda kopplingen är alltså att Piratbyrån anlitar ett tryckeriföretag som också låter anlitas av privatpersoner som vill få sina egna tryck på kläder. Vilket också den som läser artikeln och inte bara rubriken antagligen förstår. Men Expressen hakar på med vilda spekulationer om att ”Piratbyråns nätbutik riskerar att förstöra organisationens rykte.”
Uppdatering: Guilt by hallucination. Se även flagrant jämförelse hos Beta Alfa, som dock får lite om bakfoten. Roligast är dock att Åsa Jinder (s), om nu någon ännu minns hennes präktiga nyckelharpsspel, kryper upp ur sitt hål!
Nu skriver även Louise P.Nåja, rötmånaden är som sagt här. Jag drar till Norberg i några dagar, vilket betyder att kommentarer tyvärr får vänta på att släppas igenom.

Möllevångstorget var i måndags platsen för ännu en demonstration mot Israel. Personer från vänsterpartiet och KPML(r) slöt upp med sina partifanor, jämte massor av gula Hizbollah-fanor och porträtt på nazistledaren Nasrallah.
K-E Rignell råkade traska förbi med sin mobilkamera och tog några bilder som här publiceras för första gången:

Vänsterpartiet och Hizbollah, sida vid sida:

Enligt uppgifter ska även miljöpartiet ha varit på plats.


Hizbollah-anhängarna på Möllevångstorget skanderade livliga talkörer på arabiska. Efteråt sågs hela demonstrationen, inklusive vänsterpartiets representanter, applådera entusiastiskt oavsett om de förstått budskapet eller inte.
Så, vad sades? Här finns en kort MP3-fil som K-E Rignell spelade in.
Två ord kan omedelbart uttydas. Det ena är Yahud, som betyder ”judarna”. Det andra är Tel Aviv, miljonstaden som Hizbollahs nya iranska raketer kan nå fram till.
Det är väldigt, väldigt svårt att föreställa sig förmildrande omständigheter.
Någon som förstår arabiska kan väl vara snäll och översätta slagorden så vi får klarhet?

Uppdatering ons 26/7:
Nu har en professionell arabist försökt översätta vad som sägs. Ljudkvaliteten är skral så delar är lite otydliga. I vart fall skriker de först ”qattel al-yahud” som helt enkelt betyder ”döda judar” (ordet innan är otydligt, eventuellt sägs en uppmaning i stil med ”lär att döda judar”).
Sedan ropar de ”qattel, qattel Tel Aviv”, som följaktligen betyder ”döda, döda Tel Aviv”.

En annan översättare tyckte sig även höra, från de otydligare delarna, slagord där de önskar att Nasrallah skänker död åt de judiska massmördarna och att deras ättlingar ska brinna, eller något liknande.

K-E Rignell specificerar förresten i en kommentar nedan att det inte var enstaka utan 15-20 stycken väl utspridda, plus Nasrallah-plakaten. Och han skriver:

Jag fattar egentligen inte det här kriget speciellt väl så jag avstår från att lägga mig i den frågan för nu. Men att stå på mitt favorittorg o höra hundratals personer skandera hat mot judar är inte OK, lika otäckt som om någon hade skanderat ”Brinn araber, brinn. Bomba Bagdad” el dyl.

Det hela är groteskt (och ett solklart fall av hets mot folkgrupp, såklart). Jag påpekar det inte som ett led i någon slags höger/vänster-polemik, utan för att åter peka på den glidning av vad som tolereras som togs upp i förra inlägget om Hizbollah.
Inlägget blev extremt omdiskuterat och har fått ett kommentarsfält vida längre en vad som någonsin skådats på denna blogg förut. Många, förvånansvärt många, ger väldigt positiv respons. Särskilt roligt känns det när läsare utanför den svenska ankdammen visar uppskattning.
Ungefär lika mycket mer eller mindre negativ respons. I några fall rent ursinnig. Jag försökte svara på det mesta i en enda lång svarskommentar som går att leta upp bland de i skrivande stund 87 kommentarerna.Deltagare i lördagens antiisraeliska demonstration i Stockholm har protesterat mot att beskrivas som Hizbollah-sympatisörer. Tvärtom, berättar de, konfronterades Hizbollah av både exiliranier och av ”den radikala vänstern”, och ett par flaggor revs sönder.
Ändå lyckades Guds parti med sina gula fanor ”kuppa demonstrationen och göra den till sin”, vilket många ska ha känt sig mer än obekväma med. Men inte alla, för ISM ska glatt ha tågat tillsammans med Hizbollah-anhängarna, och avslutningstalaren Andreas Malm manade till stöd åt Hizbollah med iklädd en Hizbollah-tröja.
Demonstrationsarrangörerna skrev i sitt upprop att ”Alla försök att ‘avväpna Hizbollah’ – den som borde avväpnas är Israel! – är att ge sig på symptomen i stället för roten.”
Formuleringen uppvisar både en skrämmande kyla inför de hundratusentals israeliska medborgare som i skyddsrum inväntar ljudet av Hizbollahs iranska raketartilleri, och en blind förnekelse av att det finns andra aktörer än förtryckta palestinier som för krig mot Israel.

Nej, Copyriot tar inte upp detta för att smutskasta ”vänstern” i allmänhet, eller för att påstå att samtliga antiisraeliska demonstranter diggar Hizbollah. Men något har hänt.
Pressylta skriver ett andra uppföljande inlägg om behovet av att hålla två tankar i huvudet på samma gång. Och visst har Gunnar Pettersson rätt i att jag inte avser påstå att israelisk militär aldrig använder på tok för grova medel. Men som Agnes berlinskt kommenterar: ”Det finns förvisso mycket att kritisera i israelisk politik, vilket israelerna själva är kapabla att göra, men att i detta läget ifrågasätta försvaret mot en attack är ren ideologi.

Inget fel i att ha förhandlingslösningar som ideal, men man måste förstå vad det innebär i det här fallet. Israel respektive Hizbollah är inga symmetriska parter, deras målsättningar med detta krig är av väsensskild karaktär.
Israel vill krossa Hizbollahs militära gren, så att dess medborgare ska slippa beskjutas med iranskt raketartilleri. Israels krigsmakt dödar civila, men det ses trots allt som olycksfall som utreds.
Hizbollah har visserligen delmål gällande fångar och annat, men en överordnad målsättning som är Israels förintande. Dödandet av civila judar är något som Hizbollah skryter om i sin grovt rasistiska tevestation.
Att förvägra Israel den principiella rätten att försvara sig, är att säga att det är en helt acceptabel situation att Hizbollah fortsätter skicka tunga sprängladdningar mot israeliska städer. Dag efter dag, månad efter månad. För närvarande har hundratusentals boende i norra Israel tvingats på flykt från det terrorkrig som i praktiken är ett krig fört av Iran via ombud.
Även de allierade utförde ofattbart grymma krigshandlingar i slutet av andra världskriget, men det var ändå nödvändigt och rätt att de förde kriget till en seger, inte till en kompromiss. Hur illa man än tycker om krig, finns det vissa krig som kräver ett ställningstagande för en sida, utan att man därför måste stödja eller försvara alla operationer som den sidan utför.
Det borde vara självklart att ta ställning för Israels avgränsade målsättning med detta krig – nämligen att krossa Hizbollah och återge Libanon kontrollen över sitt eget territorium – och mot Hizbollahs målsättning vilken är att som klimax på ett utdraget blodbad radera Israel från kartan.

Mikronationen Ladonien, belägen kring Nimis & Arx, firar tioårsjubileum på lördag klockan 14.03.

Men varför har Ladoniens ministry of future science införskaffat en ny kanon, riktad mot havet?

Förklaringen verkar finnas i ett meddelande från Armed Coalition Forces of the Internets (ACFI).

This charade has gone on too long — the Ladonian government must understand the need of Internets in their own country. The citizens of Ladonia need their future!We see no future in copyright, only boring music and brain drain. Copyright is bad for your health! Ladonia is a rogue state! They don’t share the same values as we do. They are not Kopimist. This evil regime is withholding Internets from the good citizens and without internets the Kopimi cannot enter.

Sin kravlista har ACFI publicerat på sajten www.implodeladonia.net.

Kommer en förhandlingslösning att nås, eller tar ACFI till de ännu ospecificerade krafttag de hotat om? Temperaturen stiger inför jubileumsfirandet på lördag…

(Själv får jag nöja mig med att följa dramatiken på avstånd från Norberg, en plats som dock också är känd för kompromisslösa budskap kring internets.)

Uppdatering: Även Digg, Intrikat IT och Palle Torsson. Nu också nyhet på Piratbyrån.

Antikrigsrörelsen har också börjat samla sina styrkor.

Breaking news! The Pirate Bay announces it support for ACFI action against Ladonia

För två veckor sedan besöktes Sverige, som sagt, av Wired-journalisten Quinn Norton, som förresten visade sig vara både trevlig, klok och geeky. Förra veckan kämpade hon fram till dödslinjen med att få ihop det digra intervjumaterialet till ett eller två reportage om Sverige och kopifajten, men något publiceringsdatum är ännu inte klart.
Några av bilderna hon tog finns däremot upplagda i ett fotoset på Flickr, ”Personalities of the Swedish Copyfight”, med bilder på

  • Marcus & mig (vad liten jag är!)
  • Anakata & Tiamo (vid Stockholms stadshus, utomhus!)
  • Monique Wadsted (gör sig bäst på bild av alla antipirater.)
  • Mr. Falconwing (undrar om han tar av sig sin ”partiledare”-skjorta ens när (om) han sover…)
  • Diverse skånska och danska pirater samkvämandes i Malmö

…vilket ger en viss försmak av vilka som kommer att figurera i Wired-reportaget (fast Quinn intervjuade fler än så).Hur som helst ska det bli intressant. Vi kan dra oss till minnes att MPAA skickade en tidigare Wired-artikel till Dan Eliasson på Justitiedepartementet som ett led i påtryckningarna för att få till ett tillslag mot The Pirate Bay…


Kriget är fruktansvärt. Som alla krig. Efter nästan två veckors öppet krig räknas dödssiffrorna till 350 i Libanon och 35 i Israel. Allt tycks vara på väg att koka över i Mellanöstern. Men också, på ett annat plan, i Europa och Sverige. Kommer till det senare. Tyvärr kan det inte hjälpas att detta blir ett långt inlägg.

Israel är indraget i två olika krig, som inte bör blandas ihop. Det ena står mot Hizbollah, som startade det framför allt genom sina raketangrepp på israeliska städer från libanesiskt territorium. Men Libanon är inte en part. Libanon är snarare gisslan, som Bernard-Henri Lévy skriver.
Eftersom Hizbollah högst medvetet gömmer sina enheter inne i bostadsområden, drabbas även civilbefolkningen i dessa delar av Libanon ohyggligt hårt av motattackerna.

Hizbollah är ett politiskt parti. Namnet (Hezb’ Allah) är föga ödmjukt; det betyder ordagrant ”Guds parti”. Som politiskt parti för Libanons shiitiska minoritet sitter de i pyttipannalandets parlament och regering. Förvisso har de stort stöd i de shia-dominerade områden där de har sina baser och har etablerat sig både som näringslivets centrum och som garant för grundläggande välfärd. Men ett politiskt parti kan driva hur många sjukhus som helst, utan att det legitimerar att de håller sig med en egen privatarmé. Och det ”folkliga stöd” som de uppnått inom en viss folkgrupp i ett visst geografiskt område gör inte Hizbollah till någon slags ”underifrånrörelse”. Partiet byggdes upp av Iran efter 1979, för att sprida den islamiska revolutionen till andra länder. Det som sker idag är att Iran för krig mot Israel genom ombud.

Sommaren 2000 drog sig Israel tillbaka från sin ”säkerhetszon” i södra Libanon. Det sades att Hizbollah, som dittills hade rättfärdigat sin privatarmé som ett motstånd mot ockupationen, bara behövde lite tid för att ställa om till en normal politisk verksamhet. Precis som alla andra väpnade fraktioner i Libanon gjorde.
Vad FN-resolutionen föreskrev och som Israel nu vill se uppfyllt, borde få kunna invända mot: Det politiska partiet Hizbollah måste lämna ifrån sig alla sina vapen, så att Libanons egen ordningsmakt kan återta suveräniteten över hela sitt lands territorium.
Så blev det inte. Hizbollah blev i stället en stat i staten, i praktiken kontrollerande hela södra Libanon medan Iran skänkte dem en ständigt större vapenarsenal.

Häromveckan övergick Guds eget parti från att ”bara” Katyusha-beskjuta israeliska orter nära gränsen, till att börja avfyra mellandistansraketer mot Haifa, en industristad av Malmös storlek. Al-Hamatzav har bilder; notera hur bomberna fylls med metallskrot för att slita sönder allt mänskligt kött i närheten. En miljon invånare i norra Israel har befunnit sig i skyddsrum.
Överste Bo Pellnäs beskriver pedagogiskt bakgrunden till Hizbollahs upptrappning:

Det nya är att Iran så tydligt har trätt in som en politisk maktfaktor i Libanon och försöker fylla det politiska utrymme som uppstod, när ett försvagat Syrien tvingades dra bort sina trupper från Libanon. Ur israelisk synvinkel är det omöjligt att leva med en situation där Iran underhåller en välutrustad terrorstyrka som sitt krigförande ombud i södra Libanon. Detta förhållande förstärks ytterligare av att den iranske presidenten uttalat sig för att staten Israel bör utplånas. Det är förvånansvärt att så litet framkommit i offentliga organisationers och i mediernas rapportering från Libanon om den upprustning som skett av Hizbollah-milisen.

Hizbollah rapporteras nu ha uppemot 100 iranska Zelsal-missiler, med enorm sprängkraft och Tel Aviv inom sin räckvidd.
Och inte nog med det: Iranska revolutionsgardet uppges ha stridande förband på plats i Libanon.
”Hizbollahs materiella och politiska beroende av Iran är så fullständigt att de knappt rör ett finger utan klartecken från Teheran, än mindre fattar beslut med världsvida konsekvenser”.
Iran transporterar raketer till Hizbollah på lastbilar via Syrien, eller gjorde det i vart fall innan Israel började slå tillbaka. De tycks ha försökt bygga upp en vapendepå att räcka för ett långdraget utmattningskrig där israeliska storstadsbor inte ska kunna andas lugnt en enda sekund.Den 19 juli skickade Hizbollah en raket mot Nasaret som dödade tre personer, inklusive de två muslimska barnen Mahmoud and Rabia Taluzi.
Sånt förtigs dock i partiets egen propaganda-teve Al-Manar, som däremot malligt skryter över varje civil israel man har lyckats lemlästa. Kanalen, som kännetecknas av ganska extrem antisemitisk propaganda, är relativt inflytelserik även i Europa, med större spridning än man kanske kan ana. Checka in på Radisson SAS Hotel i Berlin, och du får al-Manar direkt på rummet. En ”martyrfilm”, ett studiosamtal med Ahmed Rami, eller en filmatisering av Sion vises protokoll – sådant består tablån av. (Har själv sett ett klipp från al-Manar, som på fullt allvar iscensätter myten om judar som ritualmördar kristna barn för att baka bröd på deras blod.)

Hizbollah har lagt ner mycket möda på att koordinera sitt kroppsspråk, i händelse av att någon skulle betvivla deras ideologiska hemvist. Det talar för sig självt:


Inte bara israeler, utan alla världens judar är Hizbollahs måltavla. Låt oss inte glömma att de låg bakom sprängningen av ett judiskt kulturcenter i Buenos Aires för tolv år sedan, världens största enskilda antisemitiska våldshandling sedan andra världskriget.

Men under den gångna helgen har några tusen människor i Sverige demonstrerat sin vilja att glömma eller förtränga just sådant. Här ska vi inte generalisera. Vissa har i godaste tro demonstrerat ett allmänt patos, där de i fredslängtans namn vänder sig mot den uppenbara manifestationen av militär styrkan. För vissa är ordet ressentiment denna gång applicerbart i sin mest exakta, nietzscheanska betydelse. Oavsett de många olika bevekelsegrunder som får människor i Sverige att ensidigt ta ställning mot allt som Israel gör för att skydda sina invånare, lyser ett större mönster igenom.
Allt det trams som enstaka partipolitiker och ledarskribenter då och då har hävt ur sig om antisemitism inom vänstern till trots; klimatet har förändrats. En glidning har påbörjats, den har tagit fart och var den ska sluta är omöjligt att säga. Så här såg det ut i Sveriges tre största städer i lördags:


Hizbollah-sympatisörer demonstrerar i Göteborg. Till höger skymtar ett lika begåvat symbolspråk som användes på demonstrationen i Malmö. Nazister klädda i palestinasjalar ville delta, men fick av någon anledning inte hänga med sina ideologiska fränder.


Hizbollah-flaggorna vajade i Malmö, vilket inte tycks ha stört huvudtalaren Per Gahrton.


Lördagens demonstration i Stockholm slutade för övrigt med att besökare i synagogan fick springa därifrån hukande, med direktiv från polisen att dölja alla judiska symboler. Barnen fick bära kepsar över sina kippor.

Att Hizbollah-anhängarnas gula flaggor förekom i stort antal tycks inte heller ha stört demonstranterna i Stockholm (undre bilden). Tvärtom. Motkraft.net rapporterar det som en seger för kampens enhet:

Den politiska spännvidden i demonstrationen var stor, från autonoma vänstergrupper till Hizbollah-anhängare och trots de politiska skiljaktigheter som råder mellan dessa grupper så hölls demon ihop utan några större konflikter bortsett från några nazister som blev bryskt påminda att de inte är välkomna på några arrangemang.

Å ena sidan är det nästan rörande att vänsteraktivister och nazister slåss om vem som ska få vara bästisar med Hizbollah. Om de senare förlorade fajten denna gång, var det knappast på grund av ideologisk distans till Hizbollah, utan för att vänstern har varit överlägsen i nätverksbyggande.Raka led med högerarmarna i luften? Satellitsända talkshows med en svensk nazistpropagandist? Bombdåd där mängder av sydamerikanska judar mördas bara för att de är judar? Inget av detta räcker tydligen för att få dessa vänsteraktivister att börja betrakta partiet Hizbollah på samma sätt som man man behandlade dem som man påstår sig ha kört bort.
Kanske att han är lite för Hizbollah-romantisk, men jag ställer ändå helt upp på vad han säger”, skriver en av demonstranterna på Socialism.nu, om Andreas Malms avslutningstal på demonstrationen.
Allt detta sammanfattar ganska väl den totala ryggradskollapsen, kortslutningen av varje kompass, som tycks ha spridit sig epidemiskt. För jag är ganska säker på att ett stort antal av dessa vänsteraktivister några år tidigare inte alls hade varit positivt inställda till att demonstrera tillsammans med Hizbollah. Något har hänt.

För ett antal år sedan var jag anställd som reporter på tidningen Arbetaren. Nu läser jag veckans huvudledare. Underrubrik: ”Slut upp bakom Hizbollah i dess kamp för ett fritt Libanon”. Jag bara gapar. Tror knappt mina ögon.

En höger värd namnet ställer sig på maktens sida. Och en vänster värd namnet – vad gör den? Inte kan väl den stödja ett Hamas som är islamiskt, eller ett Hizbollah som bärs upp av den Islamiska Republiken av Iran? Endast den vänster som vänder ryggen till de konkreta insatserna låter sig vägledas av sådana argument. Frihet på marken är, i varje givet läge, vänsterns sak; att inte kunna ta ställning för frihetskamp med islamiska förtecken är sekulär puritanism, förankrad i islamofobi, diskvalificerad från varje relevans i massornas ögon

Det är min gamle kollega Andreas Malm som skriver. Som
kallar Israels motangrepp för ”hatkrig”. Som medger att man kanske kan kritisera Hizbollah på vissa punkter, bara för att avsluta med en heroisk hyllning till hur Guds parti ”bär hedern med sig genom resten av historien”. Heder? För den kontinuerliga beskjutningen av Israels judiska och arabiska invånare, eller för att de var hjältemodiga nog att kidnappa israeliska soldater när Teherans bödlar knäppte med fingrarna?Att stödja Hizbollah är naturligtvis också att ”ställa sig på maktens sida”. En stat-i-staten, ett politiskt parti som kontinuerligt förses med avancerad militärteknologi av en av världens mest tyranniska diktaturer – kalla det inget annat. Tyvärr, men att motsätta sig ”makten” fungerar inte som moralisk kompass. Allt blir en fråga om perspektiv: Israel mot palestinier, eller Israel mot Iran och en hel uppsättning arabiska diktaturer?
Många tar tanklöst ställning för den sida som ser ut att ha de minsta vapnen, i tron att det måste vara det progressiva valet i varje konflikt, åtminstone i Mellanöstern. Men det är inte hållbart.
Eric Lee, mycket välkänd fackföreningsaktivist som driver sajten Labourstart.org, argumenterar för att vänstern bör stödja Israel i detta krig:

At the present time, Israel has more powerful and more effective weapons than their opponents. Their situation today is a bit like that facing the Allies near the end of the second world war. By that time, Germany and Japan were severely weakened. Did that lead the Soviet Union, which was doing the bulk of the fighting, and its western allies to let up? To give the Nazi regime a break? Not at all. They took advantage of their superiority and hit harder — to bring the war to and end as quickly as possible. /…/
Israel’s military should use all its power to defend the country and decisively defeat its enemies — while taking every precaution to reduce the number of innocent civilian casualties on both sides to an absolute minimum.

Att automatiskt stödja ”den svagare parten” är i praktiken ett stöd till ett ändlöst slaktande. Krig går trots allt i någon mening ut på att vinna. ”If they want a low intensity war, we won’t give it to them”.
Nej, Petter Larsson och andra, ”proportionalitet” betyder inte att man bör eftersträva lika många dödsoffer på varje sida i en konflikt. Blodsspillans symmmetri vore ett groteskt ideal. Allra mest groteskt i vår tids assymetriska krig.
Proportionalitet handlar om att medlen ska stå i överensstämmelse med de militära målen, inte om ”lika villkor”.Nämnde Eric Lee (vars sajt är en av de viktigaste nyhetskällorna för ovan nämnda Arbetaren!), samlar sina argument i ett inlägg rubricerat The Left and the war: 12 answers to my critics:

4. ”Destroying civilian infrastructure (and it is civilian infrastructure even if terrorists use it) will not by itself stop Hizballah attacks.”That is correct. Destroying Hizbollah means blowing up its mobile rocket launchers, killing its leaders, flattening its South Beirut headquarters, knocking its television station off the air, cutting off its access to Syrian and Iranian arms – all of which the IDF is currently doing. The critical thing is to understand that Hizbollah has a limited number of missiles, and cannot be re-supplied so long as Lebanon is cut off. This is why the naval blockade and the closing down of Beirut airport are so significant. /…/

The military defeat of Hizbollah and Hamas would be a good thing. /…/
Hizbollah’s victory — indeed, its very survival as a military force — would be a disaster first and foremost for the people of Lebanon. That must be prevented. Hizbollah’s aggression started this war, and by supporting Israel, we are helping to bring the fighting to an end. /…/

11. ”To act as if Israel is facing a threat to its existence is ludicrous.”

That’s very easy to say from the comfort of living in Europe or North America. But that’s not how it feels to people today in Sderot, Haifa, Afula, Tiberias, Nahariya, and Kiryat Shemona. And it’s not just their subjective take on things. Iran does pose an existential threat to Israel, and not only to Israel, once it becomes a nuclear power.

Hizbollah kan inte tillåtas överleva som en militär styrka och eget territorium att operera från.

Attackerna mot Israels invånare kommer inte att sluta hur många av deras delmål som än tillmötesgås, hur många morddömda fångar som än friges. De slutade inte när Israel lämnade södra Libanon, och kommer inte att sluta även om Israel skulle frisläppa partimedlemmar som är fängslade för brott. En nedtrappning av terrorhandlingarna, där de iranska raketerna bara dödar israeler några dagar i veckan, är inget att eftersträva. Hizbollah vill radera Israel från kartan. Deras tevekanal rapporterar varje slaktad civil israel som en seger.
Israel har ett annat mål. Israel är inte intresserade av att angripa Libanon eller ockupera libanesiskt territorium. Allt de vill, i den här konflikten, är att undanröja den milis som på bara någon mils avstånd skickar raketer på Israels städer. Att så sker är en nödvändighet för att något som liknar fred ska kunna besannas i framtiden. När en milis vars helt öppna mål är att förinta en stat och dess invånare rustar upp med bomber gjorda för att ödelägga huvudstaden, då är ett snabbt och skoningslöst motangrepp att föredra.
Allra bäst, och det tycker även Israel, vore förstås om staten Libanon hade suveränitet över sitt eget territorium. Om södra Libanon inte behärskades av ett politiskt partis väpnade galningar, utan av landets egen armé och polis. Att så inte har skett, beror uteslutande på två saker, vilka stavas Syrien och Iran.

Kriget måste få ett slut. Men alternativet till vad som sker nu kan på inga villkor vara ett ensidigt, utdraget terrorkrig mot Israel. Varken libaneser eller israeler ska behöva tillbringa sina liv på flykt eller i skyddsrum. Alternativet är att omvärlden går in och avväpnar Hizbollah. Helt och hållet. Uppgiften är inte lätt. Den kommer att kräva en väldigt kraftfull styrka. Soldater kommer att dö, på bägge sidor. Israel är med på noterna. Så kommer antagligen ske. Vi får hoppas att det blir Nasrallahs skalle, mullornas missiler och al-Manars teveutrustning som flyger i luften innan dess, snarare än fler oskyldiga.
Glöm den symmetriska idealet av ”proportionalitet”, glöm idén om att den med störst vapen alltid är ond. Tänk en stund på vad det innebär att bo i en lägenhet Haifa, respektive i ett palats i Teheran. Fråga dig om Israel borde bli som Syrien, eller om Syrien borde bli mer som Israel. Lyssna på Bob Dylan om du vill för på ett eller annat sätt har han alltid rätt. Och framför allt, välj dina vänner. Det är inte männen med gula flaggor.

The Wizards of Operating Systems (WOS) have established themselves as a prime international gathering for discussions on free software, free content and free infrastructure. It‘s special strength lies in an interdisciplinary approach, bringing together people from arts and sciences, technology and business, grassroots movements and government. Special about the conference is also its perspective: The WOS is showcasing freedom that works. It is about highlighting solutions and success stories rather than pinpointing problems.

Senast konferensen gick av stapeln var försommaren 2004. Intrycken därifrån framstår faktiskt, betraktade i backspegeln, som något av ett startskott för denna bloggs mer systematiska itutagande med kopieringsrelaterade frågor.Fjärde upplagan av Wizards of OS går av stapeln den 14-16 september, och det finns många skäl att dessa dagar ta sig till Berlin för alla som vill fördjupa sig i framåtblickande diskussioner kring dessa ämnen.
Bland de spikade talarna finns några av de allra mest välkända amerikanska upphovsrättskritiska akademikerna – Lawrence Lessig och Yochai Benkler. Men räkna med att de mest spännande samtalen kommer att ske under andra programpunkter. Där nätkulturernas undervegetation möter nytänkande entreprenörer, eller där aktivister från Tjeckien och Indonesien diskuterar fria spektrum. Andra inslag är Art & Copyright och Brazil, the Free Culture Nation. Well, Brasilianska myndigheter står visserligen med som officiella partners för konferensen, så kanske kan viss skönmålning förväntas, men likväl ett unikt tillfälle att ta tempen på kulturkannibalismen. (Bland övriga partners finns förresten både Wikimedia och Creative Commons, och spons kommer bland annat från George Soros.)

Stort utrymme ges till netlabels, som fungerande goda exempel. Här bjuder Wizards of OS dels på konserter kvällstid, dels på ett seminarium dagtid:

During the last five years a new form of music distribution has emerged online. Netlabels make use of liberal licenses to distribute their music freely and generate exposure for their artists. The phenomenon has especially flourished in the electronic music scene, with literally hundreds of labels releasing electronica, house and IDM tracks and many artists gaining international recognition.At the same time, the adoption of the netlabel idea has been slow when it comes to other genres or commercial entities. Many big technology companies have started to embrace open source software for their businesses. Such an exchange of ideas is virtually nonexistent in today’s music industry.
Does this mean that netlabels will remain a niche phenomenon? Or are they part of a long tail industry that is gaining strength as physical distribution fades? What can netlabels and the traditional industry learn from each other? And which role will each of them play in years to come?

Medverkan av bland andra Janko Röttgers (med nyöppnad P2P-blogg), VD:n för Magnatune, samt den mobila kopieringsstationen Burnstation.Slutligen har vi programpunkten Freedom expanded, där jag själv kommer att medverka tillsammans med några som kallar sig Bitnik media collective (samt, förhoppningsvis, Lawrence Liang). Ämnet presenteras sålunda:

The space of the technically feasable, socially progressive, and culturally innovative is much more extensive than the one bound by the law, particularly copyright law. In this larger space, we can see an the glimpses of an informational culture where the boundaries between ”producers” and ”users” are almost completely eroded, new forms of production and distribution emerge to serve needs and constituencies ignored by the formal economies.

Priset för alla tre dagarna med kringaktiviteter är överkomliga 60 euro. Halva priset, 30 euro, om du är student eller arbetslös. Hoppas vi ses i Berlin i mitten av september!