I den pågående hypen kring ”music flatrate” och ”alternativa kompensationssystem” börjar nu även kritiska röster sippra fram. Jag har tidigare skrivit om förslaget om att legalisera fildelning och kompensera upphovsrättsinnehavare genom en avgift på Internetuppkopplingar. I samband med konferensen Wizards of OS i Berlin (se även min direktrapport därifrån) lades detta fram som en deklaration riktad till EU. Samtidigt har liknande krav höjts i Frankrike och av EFF i USA.

Nu förbereds en internationell namninsamling på sajten Content Flatrate. Samtidigt blir just begreppet content utgångspunkt för hård kritik från Florian Cramer, komparativ filolog från Berlin, i några inlägg på Wizards of OS’ tyskspråkiga e-postlista (ett, två, tre).

Vilken digital information ska man få sprida under en sådan flatrate, förutom musik och film? börjar han med att fråga sig. Även Oracle-programvara i 100000-kronorsklassen, vilken också delas ut i fildelningsnätverk? Nej, då skulle det bli en förbannat dyr flatrate, och alla reformens förespråkare verkar eniga om att just mjukvara inte ska omfattas. Florian Cramer håller ett sådant content-tänkande för föråldrat, när exempelvis musik kan spridas i form av generativa datorprogram. Varför placera videospel i en annan kategori än andra audiovisuella konstformer? För medieindustrin är det kanske enkelt: ”content” är det man fyller medierna med. Men att upphovsrättskritiker börjar tala om ”free content” är problematiskt, då själva begreppet bygger på ett förlegat åtskiljande av ”form” och ”innehåll”.

Flatrate:isterna tänker sig att för allt som kan kopieras i fildelningsnätverken och som inte hamnar i kategorin mjukvara, ska upphovsrättsinnehavarna (direkta skapare såväl som företag) ”kompenseras”. Inkluderat är alltså stillbilder, textfiler och dagstidningars PDF-upplagor – och hur alla dessa olika former av ”content” skall vägas mot varandra ekonomiskt, det är en fråga som ingen ännu försökts sig på att besvara. Utom tvivel står dock att stora summor pengar måste inhämtas genom straffavgifter på uppkopplingar, om man ska ”kompensera” varje mediekoncern, musikförlag, filmbolag, bildbyrå, bokförläggare… Man ”erbjuder dem ett överflödigt bidrag i form av pengar som drar ut på döendeprocessen”, som Florian Cramer uttrycker det.

Även en flatrate som skulle utgår från att det bara är de ”direkta” upphovsmännen och inte musikindustrins rättighetsinnehavare som ska kompenseras, bygger förslaget fortfarande helt och hållet på industrins egna kategorier. För att kunna kompensera krävs ett detaljerat åtskiljande av olika ”verk” och en koppling av varje ”verk” till en eller flera upphovsmän. Oauktoriserad remixning, sampling och collage fortsätter vara en kriminaliserade kulturella praktiker. Att skapa ett Grey Album genom att mixa samman ett White Album med ett Black Album skulle fortfarande vara illegalt.

Dessutom, påpekar Florian Cramer, kommer själva definitionen av ”fildelning”, som flatrate-förslaget bygger på, att göras meningslös av den tekniska utvecklingen. Om ett par år kommer det sannolikt bli mycket svårare att skilja på lokalt uppspelande av musik (från en hårddisk, via datorns RAM och ljudkort, till stereoanläggningen och högtalarna) från kopiering (exempelvis att sända en ljudström över ett trådlöst nätverk).

Slutligen, ett par läsvärda essäer om andra ämnen av samme Florian Cramer:

23 söktermer

30 juni 2004

En rätt bra bild av vad Copyriot har utvecklats till, ges av de 23 senaste söktermer som folk har hittat hit med. Här är listan, osorterad och med länkar till passande inlägg:


Tre dominerande ämnen för sökningarna och de hittade inläggen kan urskiljas:
  • Piratkopiering och upphovsrätt
  • Nomadfilosofi
  • Urbanism, trådlös datorkommunikation och psykogeografi

Fredric Jameson inleder sin Postmodernism
or, The Cultural Logic of Late Capitalism
med följande mening:

The last few years have been marked by an inverted millenarianism in which premonitions of the future, catastrophic or redemptive, have been replaced by senses of the end of this or that (the end of ideology, art, or social class; the ”crisis” of Leninism, social democracy, or the welfare state, etc., etc.)

Men politiska krafter kan inte bara upphöra att existera. De maskerar sig, bemäktigar sig nya objekt och tillägnar sig nya begrepp. Tanken att de kan upphöra eller negeras är dialektisk, precis som teorin hos de olika strömningar Jameson exemplifierar med. Han menar att postmoderniteten, eller alltings kommersialisering, gör det omöjligt att längre tala om utsida och insida. Strömningar som surrealismen, leninismen med sitt klassmedvetande, socialdemokratin, Frankfurtskolan, osv bygger på att dela upp världen i en politisk och en ekonomisk sfär. En sfär av rena bruksvärden och en av rena bytesvärden, en urgammal marxistisk uppfattning som går tillbaka på Hegels gränsens dialektik – På jobbet kämpar man till sig sina två kopek till rubeln och på fritiden (i öververkligheten, i kulturen, i tankevärlden eller någon annanstans ”utanför” kapitalet) agerar man politiskt. Så, när det blir svårare att klart definiera vad fritid är – när konst, välfärd, idéer, DNA-kod, upplevelser osv går att sälja och köpa, hamnar dessa strömningar i kris.

Men en kris är inte detsamma som ett slut, utan en intensiv fas av omvandling och anpassning. Uppdelnigen politiskt/ekonomiskt tas till en ny nivå. Partier ersätts av NGO:s, fabriker ersätts av internet, fackföreningar ersätts av försäkringsbolag och banker och alla dessa genomkorsar varandra på olika sätt. Men det neurotiska uppdelandet av världen i två motsatser upphör inte, det mångfaldigas och repeteras inuti NGO:s, företag, på internet osv. Efter en stund får vi Attac, rättvisemärkt kaffe och Creative Commons-licenser. Lawrence Lessig är alltså vad vi kan kalla en mikrososse, som vill kontrollera och stänga ute alla de små ekonomiska flöden som tränger in i hans politiska sfär.

Problemet är bara att ”den politiska sfären”, ”det kommunikativa handlandet”, ”public domain” eller vad man nu väljer att kalla det, är något Lessig måste försvara. Det är knappast något som han försöker utvidga eller ser som en plattform för att postulera sina egna förutsättningar som Hegel hade sagt. De flesta open source-anhängarna ser t.ex. upphovsrätten som förutsättningen för sina projekt och försvarar den, istället för att se den som en fiende att angripa genom den öppna källkoden. Det är knappast som på Lenins, Per-Albins eller Bretons dagar, då samhället skulle förändras i grunden och de ekonomiska förutsättningarna för vårt handlande skulle underordnas det politiska handlandet.

Men trots att de var mer optimistiska, bar dessa föregångare till Creative Commons på ett djupare teoretiskt problem, som de även delar med licensen. Strategin att vara sin fiendes motsats är alltid reaktiv, eftersom motsatserna måste negera varandra. Därför delar de samma ursprung. De har samma varagrund, samma ontologiska förutsättningar. Istället för att bejaka ontologiska skillnader måste en sådan strategi underordna dem under en av de två motsatsernas auktoritet. Den måste skapa en linjär teleologisk historiesyn och förutsätta det allmännas bästa. Varken en sådan dialekisk moral producerad genom negation, eller liberal deontologi känns som särskilt lyckade strategier. Snarare än att underkasta oss olika ideal eller dogmer, vill vi ha en konstituerande strategi som griper in i och bemäktigar sig vårt egets varas konstitution. ”A critical ontology of ourselves” som Foucault kallar det.

Hur är då vårt vara beskaffat? Vi måste teckna dess genealogi och samtidigt lämna framtiden öppen för det oförutsägbara, för händelsen. Den sant kreativa, konstnärliga aspekten av att hela tiden konstituera vårt vara måste bejakas. Konst är inte negationen av det kommersiella, utan snarare själva den ontologiska terrängen för vårt handlande, vare sig det omfattas av varuformen eller inte. Att skapa något nytt av det förflutna. I den socialdemokratiska modellen är konst något negativt och uteslutande. En aktivitet som måste indefinieras och kontrolleras. Vissa får konstnärslön, medan andra är hänvisade till marknaden för att sälja sin arbetskraft. Men när uppdelningen mellan konst och marknad blir allt ihåligare, är inte svaret att försöka täta den med rättvisemärkt kaffe och Creative Commons-licenser. När konstitutionen av det ontologiska, produktionen av nya händelser, livet, blir oskiljaktligt från arbetet och blir ekonomins drivkraft måste svaret bli konstnärslön åt alla!

Med anledning av att BBC tänker släppa sina arkiv på nätet, aktualiseras frågan om vad ”kommersiellt användande” egentligen betyder. BBC:s Creative Commons-licens föreskriver nämligen att sådant icke får äga rum.
De omsorgsfulla juridiska formuleringarna för den populära CC-licensen Attribution-NonCommercial-ShareAlike försöker inte ens definiera ”non-commercial”. Man nöjer sig med ett luddigt förbud mot användande av sådana slag ”that is primarily intended for or directed toward commercial advantage or private monetary compensation”.

”Hydrarchist” antecknar lite kring definitionsproblemet: ”in terms of building a community capable of sustaining itself economically whilst nurturing a different normative basis, it will be desirable to allow them to receive some financial remuneration”. Helt rimlig reflektion, men inte ett dugg tydligare för det – tvärtom vill jag snarast påstå att samtliga resonemang som använder ordet community är notoriskt flummiga.

SAOB definierar det svenska ordet kommersiell som något som tillhör handelsväsendet. Enligt Nationalencoklopedins ordbok är det kommersielltsom i första hand tjänar vinstintressen [ibl. ngt nedsätt.]”, även om det också uppges kunna användas ”mer neutralt” i betydelsen ”affärsmässig”. Encyclopædia Britannica gör en inte mycket klokare. Så låt oss ta några exempel, för att se om gränsen mellan kommersiellt och icke-kommersiellt är så lätt att dra som man ofta föreställer sig att den är (diskutera vidare bland kommentarerna!):


  • Får en film som underställts en ”icke-kommersiell” Creative Commons-licens visas på ett gruppboende för utvecklingsstörda, om stället drivs av ett vinstdrivande företag fast med offentlig finansiering?
  • Får ett produktionsbolag som ska göra en påkostad reklamfilm på uppdrag av Amnesty använda materialet? Om inte, hade det varit OK om Amnesty gjorde det själva?
  • Och hur står det till med ”ideella” organisationer som ger sina ledargestalter enorma ekonomiska förmåner, exempelvis Tvind-rörelsen (UFF)?
  • En ”ideell” organisation som kämpar för sänkta alkoholskatter och vars verksamhet huvudsakligen finansieras av alkoholimportörer?
  • En tidning som en ideell förening driver i syfte att dra in pengar till sin verksamhet?
  • Ordfront förlag? (Vinstdrivande, kanaliserar pengar till Ordfront Magasin.)
  • Sveriges Television?
  • Räknas det som kommersiellt att använda det licensierade materialet på en ideell sajt, vilken drar in sina driftskostnader genom att sälja bannerplats?

Jag tror att problemet handlar om mer än att skriva en tillräckligt tydlig definition på vad man vill. Jag tror att det snarare är ett symptom på att vi lever i en tid då själva de ekonomiska strukturerna är sådana att distinktionen vi söker börjar bli helt irrelevant. Och jag ser det som potentiellt problematiskt att Creative Commons försöker bygga sina licenser på att det är världens enklaste sak att skilja icke-kommersiellt från kommersiellt.

Att det numera knappt går att hitta något ”rent icke-kommersiellt”, hänger samman med vad Hardt & Negri uttrycker som att kapitalet inte längre har någon utsida. Därför är det bara dumt att försöka leta efter en sådan. Strategier som försöker stöta bort det ”onda”, kapitalistiska, kommersiella, till förmån för det ”goda”, obefläckade, rena, icke-kommersiella, är i bästa fall en återvändsgränd och i sämsta fall direkt reaktionära. (Liknande resonemang präglar Deleuze/Guattari, McKenzie Wark och Högdalen Business School)

Om du använder Creative Commons-licens, välj att tillåta kommersiell anvädning, och förbjud för guds skull inte derivativa verk. Med sådana begränsningar går det inte längre att tala om ”fri kultur”.

I Biblioteksbladet 4/2004 återfinns en smått förvirrad artikel om piratkopiering. Mitt i alltihopa kommer följande lilla textstycke, som verkar vara tänkt att förklara bakgrunden till dagens rörelse av fildelare:


Hasch affärsmodell
Tanken på var mans dator och på Internet föddes i Kaliforniens hippiemiljöer – där det var lika självklart att dela med sig av kunskaper som haschpipor. Freeware/shareware började på samma sätt men sedan utvecklades den epidemiska gratisspridningen till en effektiv affärsmodell. För när vi blivit beroende går det att ta betalt.

Piratkopieringen är alltså dels en följd av narkotika, dels en ”epidemi” precis som bruk av droger enligt Nils Bejerot ansågs vara ”epidemiskt”, men det är också någon slags konspiration för att andra i ett senare skede kunna ta betalt.
Annars brukar antipiraterna ju yra om en rakt motsatt kausalitet: Att piratkopiering leder till och finansierar narkotika. MUF:s Anna König blev berömd när hon, i en SVT-debatt om fildelning där jag själv var motpart, kom med följande utläggning (enligt Fuse.nu):
Vilka är det som tjänar pengar på pirathandeln? Jo, det har visat sig att det finns stora kriminella nätverk som tj… som finansierar försäljning av piratkopior, för.. eh… att sen finansiera i sin tur narkotika.. eh.. och terrorism.

Frågan om vad som är hönan och vad som är ägget när det kommer till piratkopiering och knark verkar vara svår att besvara…

Linköpings bibliotek bjuder numera på trådlöst Internet, skriver Corren. Bra, det borde alla bibliotek göra, särskilt som det inte behöver kosta dem något när man släpper in sponsorer. Det räcker antagligen med ett par rejäla öppna nätverk i en stad för att effektivt slå undan fötterna för fåniga lycksökar-företag som försöker ta betalt för wlan på offentliga platser. Och genom att slå ut dem skapas i förlängningen bättre förutsättningar för öppna mesh-nät.

I den allmänna Deleuzeyra som utbrutit här på Copyriot tänkte jag ta tillfället i akt och länka till min fulöversättning av Maj -68 ägde aldrig rum med mitt första inlägg. Det är en snabböversättning, så jag är tacksam för alla synpunkter, rättelser, förslag, osv. Originalet finns här. I denna text från 80-talet reflekterar Deleuze & Guattari kring begreppen virtuellt-möjligt-aktuellt.

Det virtuella planet är ett immanensplan. Det är emellertid inte immanent i något annat som hos Kant, utan är snarare en spinoziansk immanens, en immanensens immanens. På detta plan verkar det blivande som kommer före tingen och deras värden och mening. För att en händelse ska inträffa måste den först uppstå ur en virtualitet och sedan passera genom det möjliga för att slutligen aktualiseras. Det virtuella är alltså det totala blivandet, det immanenta plan som undflyr alla transcendenta mått och maktstrukturer. Maj -68 var just en sådan immanent kraftutlösning. Det var moderniseringsprocessens kulmen: ett skapande undflyende från fabrikens, skolans och fängelsets disciplin.

I och med arbetets reella underordning under kapitalet, den process som Ulrich – Musils man utan egenskaper – beskriver, hamnar arbetet utanför det transcendenta måttet. En tayloristisk tidsstudieman skulle t.ex. ha stora svårigheter att mäta arbetet hos en författare eller designer. Deras produktivitet kommer inte från den mätbara muskelkraften som är inneboende i deras egna kroppar, utan från det virtuella – de skapande krafter som genomkorsar, affekterar och affekteras av ett helt myller av kroppar. När kapitalet inte längre kan hämta mer eller mindre avgränsade produktivkrafter från sin utsida, kan vi i likhet med Fredric Jameson säga att moderniseringen är färdig.

Moderniteten var en förstörande och reaktionär process, men samtidigt skapande. Samtidigt som vi underordnades kapitalets transcendenta måttstockar, tvingades vi in i skolor, fabriker, o.s.v. och fick chansen att lära känna varandra och skapa tillsammans. Detta kollektiva globala blivande kulminerade till slut i en virtualitet – maj 68. Problemet är enligt Deleuze & Guattari att alla vägar till möjlighetsfältet stängdes. Makten reagerade genom att även den globaliseras, men den förmådde inte att omstrukturera sig för att ta vara på 68-revoltens immanenta potential. För att tala med Hardt & Negri har kapitalet blivit parasitärt, det bidrar inte längre till att skapa en situation där vi får utlopp för våra begär. Den globala maktstrukturen, Empire med H & N:s begrepp, sysslar bara med att försöka stänga vägen mellan det virtuella och det möjliga. Här ser vi födseln av vår samtida cyniker: det likgiltiga barnet av 68 som vet att ingenting motsvarar just dess subjektivitet.

Maj -68 var alltså en virtualitet som aldrig kunde bli möjlig och aktualiseras. Men det genomsyrar allt vårt skapande och då kanske framför allt internet (jag tänker på känslan av att skapa tillsammans och andan av öppenhet och att dela med sig, som är drivkraften bakom den teknologiska utvecklingen. Internets teknologier känns som konstituerande snarare än konstituerad makt). Vi behöver bara uppfinna artikulationsformer som motsvarar vår subjektivitet. Vi vet att våra relationer till kroppen, kulturen, sexualiteten, varandra, tiden, o.s.v. inte motsvarar de rådande värdena, men den dagen vi kollektivt uttalar dem och de blir möjliga – då inträffar maj 68.