I den pågående hypen kring ”music flatrate” och ”alternativa kompensationssystem” börjar nu även kritiska röster sippra fram. Jag har tidigare skrivit om förslaget om att legalisera fildelning och kompensera upphovsrättsinnehavare genom en avgift på Internetuppkopplingar. I samband med konferensen Wizards of OS i Berlin (se även min direktrapport därifrån) lades detta fram som en deklaration riktad till EU. Samtidigt har liknande krav höjts i Frankrike och av EFF i USA.

Nu förbereds en internationell namninsamling på sajten Content Flatrate. Samtidigt blir just begreppet content utgångspunkt för hård kritik från Florian Cramer, komparativ filolog från Berlin, i några inlägg på Wizards of OS’ tyskspråkiga e-postlista (ett, två, tre).

Vilken digital information ska man få sprida under en sådan flatrate, förutom musik och film? börjar han med att fråga sig. Även Oracle-programvara i 100000-kronorsklassen, vilken också delas ut i fildelningsnätverk? Nej, då skulle det bli en förbannat dyr flatrate, och alla reformens förespråkare verkar eniga om att just mjukvara inte ska omfattas. Florian Cramer håller ett sådant content-tänkande för föråldrat, när exempelvis musik kan spridas i form av generativa datorprogram. Varför placera videospel i en annan kategori än andra audiovisuella konstformer? För medieindustrin är det kanske enkelt: ”content” är det man fyller medierna med. Men att upphovsrättskritiker börjar tala om ”free content” är problematiskt, då själva begreppet bygger på ett förlegat åtskiljande av ”form” och ”innehåll”.

Flatrate:isterna tänker sig att för allt som kan kopieras i fildelningsnätverken och som inte hamnar i kategorin mjukvara, ska upphovsrättsinnehavarna (direkta skapare såväl som företag) ”kompenseras”. Inkluderat är alltså stillbilder, textfiler och dagstidningars PDF-upplagor – och hur alla dessa olika former av ”content” skall vägas mot varandra ekonomiskt, det är en fråga som ingen ännu försökts sig på att besvara. Utom tvivel står dock att stora summor pengar måste inhämtas genom straffavgifter på uppkopplingar, om man ska ”kompensera” varje mediekoncern, musikförlag, filmbolag, bildbyrå, bokförläggare… Man ”erbjuder dem ett överflödigt bidrag i form av pengar som drar ut på döendeprocessen”, som Florian Cramer uttrycker det.

Även en flatrate som skulle utgår från att det bara är de ”direkta” upphovsmännen och inte musikindustrins rättighetsinnehavare som ska kompenseras, bygger förslaget fortfarande helt och hållet på industrins egna kategorier. För att kunna kompensera krävs ett detaljerat åtskiljande av olika ”verk” och en koppling av varje ”verk” till en eller flera upphovsmän. Oauktoriserad remixning, sampling och collage fortsätter vara en kriminaliserade kulturella praktiker. Att skapa ett Grey Album genom att mixa samman ett White Album med ett Black Album skulle fortfarande vara illegalt.

Dessutom, påpekar Florian Cramer, kommer själva definitionen av ”fildelning”, som flatrate-förslaget bygger på, att göras meningslös av den tekniska utvecklingen. Om ett par år kommer det sannolikt bli mycket svårare att skilja på lokalt uppspelande av musik (från en hårddisk, via datorns RAM och ljudkort, till stereoanläggningen och högtalarna) från kopiering (exempelvis att sända en ljudström över ett trådlöst nätverk).

Slutligen, ett par läsvärda essäer om andra ämnen av samme Florian Cramer:

23 söktermer

30 juni 2004

En rätt bra bild av vad Copyriot har utvecklats till, ges av de 23 senaste söktermer som folk har hittat hit med. Här är listan, osorterad och med länkar till passande inlägg:


Tre dominerande ämnen för sökningarna och de hittade inläggen kan urskiljas:
  • Piratkopiering och upphovsrätt
  • Nomadfilosofi
  • Urbanism, trådlös datorkommunikation och psykogeografi

Fredric Jameson inleder sin Postmodernism
or, The Cultural Logic of Late Capitalism
med följande mening:

The last few years have been marked by an inverted millenarianism in which premonitions of the future, catastrophic or redemptive, have been replaced by senses of the end of this or that (the end of ideology, art, or social class; the ”crisis” of Leninism, social democracy, or the welfare state, etc., etc.)

Men politiska krafter kan inte bara upphöra att existera. De maskerar sig, bemäktigar sig nya objekt och tillägnar sig nya begrepp. Tanken att de kan upphöra eller negeras är dialektisk, precis som teorin hos de olika strömningar Jameson exemplifierar med. Han menar att postmoderniteten, eller alltings kommersialisering, gör det omöjligt att längre tala om utsida och insida. Strömningar som surrealismen, leninismen med sitt klassmedvetande, socialdemokratin, Frankfurtskolan, osv bygger på att dela upp världen i en politisk och en ekonomisk sfär. En sfär av rena bruksvärden och en av rena bytesvärden, en urgammal marxistisk uppfattning som går tillbaka på Hegels gränsens dialektik – På jobbet kämpar man till sig sina två kopek till rubeln och på fritiden (i öververkligheten, i kulturen, i tankevärlden eller någon annanstans ”utanför” kapitalet) agerar man politiskt. Så, när det blir svårare att klart definiera vad fritid är – när konst, välfärd, idéer, DNA-kod, upplevelser osv går att sälja och köpa, hamnar dessa strömningar i kris.

Men en kris är inte detsamma som ett slut, utan en intensiv fas av omvandling och anpassning. Uppdelnigen politiskt/ekonomiskt tas till en ny nivå. Partier ersätts av NGO:s, fabriker ersätts av internet, fackföreningar ersätts av försäkringsbolag och banker och alla dessa genomkorsar varandra på olika sätt. Men det neurotiska uppdelandet av världen i två motsatser upphör inte, det mångfaldigas och repeteras inuti NGO:s, företag, på internet osv. Efter en stund får vi Attac, rättvisemärkt kaffe och Creative Commons-licenser. Lawrence Lessig är alltså vad vi kan kalla en mikrososse, som vill kontrollera och stänga ute alla de små ekonomiska flöden som tränger in i hans politiska sfär.

Problemet är bara att ”den politiska sfären”, ”det kommunikativa handlandet”, ”public domain” eller vad man nu väljer att kalla det, är något Lessig måste försvara. Det är knappast något som han försöker utvidga eller ser som en plattform för att postulera sina egna förutsättningar som Hegel hade sagt. De flesta open source-anhängarna ser t.ex. upphovsrätten som förutsättningen för sina projekt och försvarar den, istället för att se den som en fiende att angripa genom den öppna källkoden. Det är knappast som på Lenins, Per-Albins eller Bretons dagar, då samhället skulle förändras i grunden och de ekonomiska förutsättningarna för vårt handlande skulle underordnas det politiska handlandet.

Men trots att de var mer optimistiska, bar dessa föregångare till Creative Commons på ett djupare teoretiskt problem, som de även delar med licensen. Strategin att vara sin fiendes motsats är alltid reaktiv, eftersom motsatserna måste negera varandra. Därför delar de samma ursprung. De har samma varagrund, samma ontologiska förutsättningar. Istället för att bejaka ontologiska skillnader måste en sådan strategi underordna dem under en av de två motsatsernas auktoritet. Den måste skapa en linjär teleologisk historiesyn och förutsätta det allmännas bästa. Varken en sådan dialekisk moral producerad genom negation, eller liberal deontologi känns som särskilt lyckade strategier. Snarare än att underkasta oss olika ideal eller dogmer, vill vi ha en konstituerande strategi som griper in i och bemäktigar sig vårt egets varas konstitution. ”A critical ontology of ourselves” som Foucault kallar det.

Hur är då vårt vara beskaffat? Vi måste teckna dess genealogi och samtidigt lämna framtiden öppen för det oförutsägbara, för händelsen. Den sant kreativa, konstnärliga aspekten av att hela tiden konstituera vårt vara måste bejakas. Konst är inte negationen av det kommersiella, utan snarare själva den ontologiska terrängen för vårt handlande, vare sig det omfattas av varuformen eller inte. Att skapa något nytt av det förflutna. I den socialdemokratiska modellen är konst något negativt och uteslutande. En aktivitet som måste indefinieras och kontrolleras. Vissa får konstnärslön, medan andra är hänvisade till marknaden för att sälja sin arbetskraft. Men när uppdelningen mellan konst och marknad blir allt ihåligare, är inte svaret att försöka täta den med rättvisemärkt kaffe och Creative Commons-licenser. När konstitutionen av det ontologiska, produktionen av nya händelser, livet, blir oskiljaktligt från arbetet och blir ekonomins drivkraft måste svaret bli konstnärslön åt alla!

Med anledning av att BBC tänker släppa sina arkiv på nätet, aktualiseras frågan om vad ”kommersiellt användande” egentligen betyder. BBC:s Creative Commons-licens föreskriver nämligen att sådant icke får äga rum.
De omsorgsfulla juridiska formuleringarna för den populära CC-licensen Attribution-NonCommercial-ShareAlike försöker inte ens definiera ”non-commercial”. Man nöjer sig med ett luddigt förbud mot användande av sådana slag ”that is primarily intended for or directed toward commercial advantage or private monetary compensation”.

”Hydrarchist” antecknar lite kring definitionsproblemet: ”in terms of building a community capable of sustaining itself economically whilst nurturing a different normative basis, it will be desirable to allow them to receive some financial remuneration”. Helt rimlig reflektion, men inte ett dugg tydligare för det – tvärtom vill jag snarast påstå att samtliga resonemang som använder ordet community är notoriskt flummiga.

SAOB definierar det svenska ordet kommersiell som något som tillhör handelsväsendet. Enligt Nationalencoklopedins ordbok är det kommersielltsom i första hand tjänar vinstintressen [ibl. ngt nedsätt.]”, även om det också uppges kunna användas ”mer neutralt” i betydelsen ”affärsmässig”. Encyclopædia Britannica gör en inte mycket klokare. Så låt oss ta några exempel, för att se om gränsen mellan kommersiellt och icke-kommersiellt är så lätt att dra som man ofta föreställer sig att den är (diskutera vidare bland kommentarerna!):


  • Får en film som underställts en ”icke-kommersiell” Creative Commons-licens visas på ett gruppboende för utvecklingsstörda, om stället drivs av ett vinstdrivande företag fast med offentlig finansiering?
  • Får ett produktionsbolag som ska göra en påkostad reklamfilm på uppdrag av Amnesty använda materialet? Om inte, hade det varit OK om Amnesty gjorde det själva?
  • Och hur står det till med ”ideella” organisationer som ger sina ledargestalter enorma ekonomiska förmåner, exempelvis Tvind-rörelsen (UFF)?
  • En ”ideell” organisation som kämpar för sänkta alkoholskatter och vars verksamhet huvudsakligen finansieras av alkoholimportörer?
  • En tidning som en ideell förening driver i syfte att dra in pengar till sin verksamhet?
  • Ordfront förlag? (Vinstdrivande, kanaliserar pengar till Ordfront Magasin.)
  • Sveriges Television?
  • Räknas det som kommersiellt att använda det licensierade materialet på en ideell sajt, vilken drar in sina driftskostnader genom att sälja bannerplats?

Jag tror att problemet handlar om mer än att skriva en tillräckligt tydlig definition på vad man vill. Jag tror att det snarare är ett symptom på att vi lever i en tid då själva de ekonomiska strukturerna är sådana att distinktionen vi söker börjar bli helt irrelevant. Och jag ser det som potentiellt problematiskt att Creative Commons försöker bygga sina licenser på att det är världens enklaste sak att skilja icke-kommersiellt från kommersiellt.

Att det numera knappt går att hitta något ”rent icke-kommersiellt”, hänger samman med vad Hardt & Negri uttrycker som att kapitalet inte längre har någon utsida. Därför är det bara dumt att försöka leta efter en sådan. Strategier som försöker stöta bort det ”onda”, kapitalistiska, kommersiella, till förmån för det ”goda”, obefläckade, rena, icke-kommersiella, är i bästa fall en återvändsgränd och i sämsta fall direkt reaktionära. (Liknande resonemang präglar Deleuze/Guattari, McKenzie Wark och Högdalen Business School)

Om du använder Creative Commons-licens, välj att tillåta kommersiell anvädning, och förbjud för guds skull inte derivativa verk. Med sådana begränsningar går det inte längre att tala om ”fri kultur”.

I Biblioteksbladet 4/2004 återfinns en smått förvirrad artikel om piratkopiering. Mitt i alltihopa kommer följande lilla textstycke, som verkar vara tänkt att förklara bakgrunden till dagens rörelse av fildelare:


Hasch affärsmodell
Tanken på var mans dator och på Internet föddes i Kaliforniens hippiemiljöer – där det var lika självklart att dela med sig av kunskaper som haschpipor. Freeware/shareware började på samma sätt men sedan utvecklades den epidemiska gratisspridningen till en effektiv affärsmodell. För när vi blivit beroende går det att ta betalt.

Piratkopieringen är alltså dels en följd av narkotika, dels en ”epidemi” precis som bruk av droger enligt Nils Bejerot ansågs vara ”epidemiskt”, men det är också någon slags konspiration för att andra i ett senare skede kunna ta betalt.
Annars brukar antipiraterna ju yra om en rakt motsatt kausalitet: Att piratkopiering leder till och finansierar narkotika. MUF:s Anna König blev berömd när hon, i en SVT-debatt om fildelning där jag själv var motpart, kom med följande utläggning (enligt Fuse.nu):
Vilka är det som tjänar pengar på pirathandeln? Jo, det har visat sig att det finns stora kriminella nätverk som tj… som finansierar försäljning av piratkopior, för.. eh… att sen finansiera i sin tur narkotika.. eh.. och terrorism.

Frågan om vad som är hönan och vad som är ägget när det kommer till piratkopiering och knark verkar vara svår att besvara…

Linköpings bibliotek bjuder numera på trådlöst Internet, skriver Corren. Bra, det borde alla bibliotek göra, särskilt som det inte behöver kosta dem något när man släpper in sponsorer. Det räcker antagligen med ett par rejäla öppna nätverk i en stad för att effektivt slå undan fötterna för fåniga lycksökar-företag som försöker ta betalt för wlan på offentliga platser. Och genom att slå ut dem skapas i förlängningen bättre förutsättningar för öppna mesh-nät.

I den allmänna Deleuzeyra som utbrutit här på Copyriot tänkte jag ta tillfället i akt och länka till min fulöversättning av Maj -68 ägde aldrig rum med mitt första inlägg. Det är en snabböversättning, så jag är tacksam för alla synpunkter, rättelser, förslag, osv. Originalet finns här. I denna text från 80-talet reflekterar Deleuze & Guattari kring begreppen virtuellt-möjligt-aktuellt.

Det virtuella planet är ett immanensplan. Det är emellertid inte immanent i något annat som hos Kant, utan är snarare en spinoziansk immanens, en immanensens immanens. På detta plan verkar det blivande som kommer före tingen och deras värden och mening. För att en händelse ska inträffa måste den först uppstå ur en virtualitet och sedan passera genom det möjliga för att slutligen aktualiseras. Det virtuella är alltså det totala blivandet, det immanenta plan som undflyr alla transcendenta mått och maktstrukturer. Maj -68 var just en sådan immanent kraftutlösning. Det var moderniseringsprocessens kulmen: ett skapande undflyende från fabrikens, skolans och fängelsets disciplin.

I och med arbetets reella underordning under kapitalet, den process som Ulrich – Musils man utan egenskaper – beskriver, hamnar arbetet utanför det transcendenta måttet. En tayloristisk tidsstudieman skulle t.ex. ha stora svårigheter att mäta arbetet hos en författare eller designer. Deras produktivitet kommer inte från den mätbara muskelkraften som är inneboende i deras egna kroppar, utan från det virtuella – de skapande krafter som genomkorsar, affekterar och affekteras av ett helt myller av kroppar. När kapitalet inte längre kan hämta mer eller mindre avgränsade produktivkrafter från sin utsida, kan vi i likhet med Fredric Jameson säga att moderniseringen är färdig.

Moderniteten var en förstörande och reaktionär process, men samtidigt skapande. Samtidigt som vi underordnades kapitalets transcendenta måttstockar, tvingades vi in i skolor, fabriker, o.s.v. och fick chansen att lära känna varandra och skapa tillsammans. Detta kollektiva globala blivande kulminerade till slut i en virtualitet – maj 68. Problemet är enligt Deleuze & Guattari att alla vägar till möjlighetsfältet stängdes. Makten reagerade genom att även den globaliseras, men den förmådde inte att omstrukturera sig för att ta vara på 68-revoltens immanenta potential. För att tala med Hardt & Negri har kapitalet blivit parasitärt, det bidrar inte längre till att skapa en situation där vi får utlopp för våra begär. Den globala maktstrukturen, Empire med H & N:s begrepp, sysslar bara med att försöka stänga vägen mellan det virtuella och det möjliga. Här ser vi födseln av vår samtida cyniker: det likgiltiga barnet av 68 som vet att ingenting motsvarar just dess subjektivitet.

Maj -68 var alltså en virtualitet som aldrig kunde bli möjlig och aktualiseras. Men det genomsyrar allt vårt skapande och då kanske framför allt internet (jag tänker på känslan av att skapa tillsammans och andan av öppenhet och att dela med sig, som är drivkraften bakom den teknologiska utvecklingen. Internets teknologier känns som konstituerande snarare än konstituerad makt). Vi behöver bara uppfinna artikulationsformer som motsvarar vår subjektivitet. Vi vet att våra relationer till kroppen, kulturen, sexualiteten, varandra, tiden, o.s.v. inte motsvarar de rådande värdena, men den dagen vi kollektivt uttalar dem och de blir möjliga – då inträffar maj 68.

Mannen utan egenskaper, Robert Musils stora och oavslutade roman från 1930-32, har en känd förmåga att ständigt återaktualiseras. Många beteenden som är sammankoppplade med Internet – tänk bara på hur communitys, dagboksskrivande och blogging påverkar folks livsmönster – finns på sätt och vis beskrivna i bokens avsnitt där huvudpersonen Ulrich funderar kring att ”leva som man läser”.
Michael Hardt nämner Robert Musil som författaren som redan i början 1900-talet reflekterade över framväxten av den ”sociala fabriken”. Musil vittrade den personlighetsupplösning som är förknippad med det stadium av moderniteten där själva själslivet är resultaten av en ”produktion definierad av en kombination av cybernetik och affekt”.
Men Mannen utan egenskaper är inte sitt ”innehåll”, dess förmåga att återaktualiseras kommer snarare ur dess ”form”: det kringgående, kringtänkande, tankspridda berättandet. Ett lösryckt klipp sätter fingret på något av det som präglar bokens resonemang:

Ungefär på samma sätt som en essä i sina olika avsnitt belyser en sak från flera sidor utan att behandla den i dess helhet – ty en sak som fattas i sin helhet förlorar med ens sitt omfång och smälter ihop till ett begrepp – trodde han sig rättast kunna betrakta och behandla världen och sitt eget liv. Värdet av en handling eller en egenskap, ja, till och med deras väsen och natur tycktes honom beroende av de förhållanden som omgav dem, av de syften de tjänade, med ett ord av det hela de tillhörde, antingen detta var så eller så beskaffat.

Exempelvis hans sätt att använda en slags detaljerade naturvetenskapliga resonemang på ett sätt som varken handlar om vilja till exakthet eller om ironi: snarare låter de textens vindlingar genomkorsas av yttre krafter. Greppet präglar redan allra första kapitlets metereologiska exerciser. Ett annat exempel är hans lilla essä Kunst und Moral des Crawlens, där han enorm omsorgsfullhet försöker besvara frågan huruvida simmning är en konst eller en vetenskap: ”Das Paradoxon des Crawlens heißt: a c + d…”.
Just denna aspekt tas upp av Stefan Jonsson i maj/juni-numret av New Left Review (texten är en recension av Robert Musil: Eine Biographie av Karl Corino).
Musil did indeed compare the task of the writer to that of the scientist, seeing art as a ‘moral laboratory’, and literature as a ‘vast experimental station for trying out the best ways of being human’. His aim was to bring a new precision for the matters of soul. This did not mean, however, that he wanted to translate the ‘soft’ experiences of beauty, love, ecstacy, mysticism, madness, faith, into a conceptual matrix where they would meet the criteria of rational knowledge. Rather, he aimed to stretch the range of literary language so as to faithfully record the pulsations of instincts and emotions, to reach psychic domains normally expressed only by cries, groans and screams. Above all, this meant inventing a literary style that would reach across all the fragmented and compartmentalized spheres of modern life – not to synthesize them into on all-encompassing totality, but to connect the and to reveal their mutual limitations. This style often operates with simile, opposition or juxtaposition of the most extreme kind. An activity or experience is narrated in an idiom that evokes its very opposite. Comic effect is often generated by rendering everyday matters in a quasi-scientific jargon that both reveals the hopelessy imprecise understanding people have of their own actions and at the same time draws attention to the limits of the language of science. This comical trust of Musil’s style is inseparable from the tragedy it reveals: there is an evolutionary lag between the simplistic ideas through which men and women understand their lives and the enormous potentialities that they embody, but which these ideas prevent them from seeing.

Projektet att rikta luppen mot det vardagligaste känslolivets tragikomiska ekonomi, det är samma projekt som Nietzsche i Mänskligt, allförmänskligtutannonserar med förhoppningen om att ”återigen bli goda grannar med de närmsta tingen”. Det är när Nietzsche förundras över saker som att det verkligen finns ”människor som hela sitt liv har ätit ägg utan att märka att de långsmala är godast”. Ännu ett klipp från Musil:
Ulrich generaliserade. Då ägde alla moraliska tilldragelser rum i ett kraftfält, vars konstellation laddade dem med innebörd, och de innehöll det goda och det onda på samma sätt som en atom rymmer kemiska kombinationsmöjligheter.

För att återgå till artikeln i New Left Review, nämns föga förvånande nämns bland andra Nietzsche och Bergson som tänkare som utövat inflytande över Musil. Fortsätter citera:
He shared their interest in the irrational aspects of human experience, but he rejected their quest for the ultimate substance of life. He could not stand the half-baked ideas of ‘soul’, ‘individuality’ and ‘personality’ that saturated the intellectual jargon of his era. Such essenses did not exist, Musil argued. The human being is truly a subject without qualities, wholly shaped by the external world. This was for Musil a cause of optimism, for it meant that the human could be transformed.

Kognitionsforskaren Tomas Persson har skrivit en undertecknare i dagens SvD, som kretsar kring evolutionens springande punkt: linjen som skiljer människor från andra apor. Idag tenderar man inte längre till att definiera utifrån användandet av verktyg (för även apor använder föremål som redskap). Enligt vissa primatologer är i stället ”det som utmärker människan … att hon är bra på att imitera, menar man, och en god kopieringsförmåga är grundvalen för vad som är unikt för mänsklig kultur, att den är kumulativ”.
Wow! I så fall borde ju alla de teknologier som uttalat är till för att försämra kopieringsförmågan och försvåra kopiering kunna räknas som direkt människofientliga. Return to the Planet of the Apes!

Fast nu börjar allt fler forskare luta åt att även icke-mänskliga apor kan imitera och kopiera (vilket väl knappast var ett okänt fenomen med tanke på ordet ”härmapa”). Naturligtvis hamnar man då i stor utsträckning i en diskussion om innebörden i ord som ”härma” och ”repetera”. Ännu ett läge att plocka fram Gilles Deleuze, alltså:

”The reproduction of the Same is not a motor of bodily movements. We know that even the simplest imitation involves a difference between inside and outside. Moreover, imitation plays only a secondary and regulatory role in the acquisition of a behaviour: it permits the correction of movements being made, but not their instigation. (…)
The movement of the swimmer does not resemble that of the wave, in particular, the movements of the swimming instructor which we reproduce on the sand bear no relation to the movements of the wave, which we learn to deal with only by grasping the former in practice as signs. That is why it is so difficult to say how someone learns: there is an innate or acquired practical familiarity with signs, which means that there is something amorous – but also something fatal – about all education. We learn nothing from those who say: ‘Do as I do’. Our only teachers are those who tell us to ‘do with me’, and are able to emit signs to be developed in heterogeneity rather than propose gestures for us to reproduce. (…)
we must distinguish two forms of repetition. (…) in one case, the difference is taken to be only external to the concept; (…) In the other case, the difference is internal to the Idea; it unfolds as pure movement (…) The first repetition is repetition of the Same, explained by the identity of the concept or representation; the second includes difference, and includes itself in the alterity of the Idea (…) One is repetition in the effect, the other in the cause. (…) One is a ‘bare’ repetition, the other a covered repetition, which forms itself in covering itself, in masking and disguising itself.”


Ur inledningen till Difference and Repetition. Kapitel tre ur samma bok, benämnt Bilden av tänkandet, finns översatt i det nya nummer av Glänta/Aiolos som jag postade ett utdrag ur häromdagen.

Internet är på väg att dö i Makedonien, skriver Novica Nakov i ett inlägg på Nettime. Efter att Makedonski Telekomunikacii, det privatägda monopolbolag som har kontroll över landets hela Internet-infrastruktur, beslutat sig för att fyrdubbla priserna, kommer så gott som ingen ha råd med uppkoppling. Företaget ägs i slutändan av ett monstrum kallat Deutsche Telekom, ökänt bland alla som någon gång försökt syssla med datorkommunikation i Tyskland.
Övriga Internet- och kabelteve-företag som försökt konkurrera genom att erbjuda kabelinternet åtminstone i huvudstaden Skopje, har slagits ut: Statliga myndigheten för telekommunikation förklarade helt enkelt att Internet via kabel är olagligt. Dessutom har Makedoniens viktigaste oberoende radiostation förlorat sin frekvens. ”Saknar ni medeltiden, besök oss i sommar”, avslutar Novica Nakov.