Om en vecka kan de som bryr sig välja representanter till Europaparlamentet. Så även i Tyskland, där valpropagandan överlag är så erbarmerlig att den förtjänar några ord. Fotona på valkandidaterna ser ofta ut att ha hämtats ur privata semesteralbum, tagna någon sömnig eftermiddag på Mallorca. Budskapen som kommuniceras är, om de ens kan sägas finnas, enormt vaga.
FDP försöker utmåla sig som teknokraterna som med sina doktorstitlar ska hjälpa Tyskland ur krisen, medan CDU-gubben ser skitarg ut och ryter något om att skapa ”säkerhet” (vars innebörd blir tydligare om man ser till partiets ständiga insisterande på att koppla samman invandring och terrorism). PDS går å sin sida till val med någon slags allmän negativitet: tomma fraser som ”det räcker” och ”stärk protesten”, samt upplyser om att Europa borde ”stå på FN:s sida” (har inte PDS någon egen politik att driva?)
”Neue Stärke” är valparollen som återfinns på alla sossarnas affischer (”Forza Nuova” heter det visst på italienska, men det är kanske bara jag som gör sådana associationer?). Detta ackompanjerar fullständigt innehållslösa ordkombinationer (exempelvis ”Politik med viljestyrka”) mot en bakgrund av stora vajande tyska fanor. Huvudbudskapet ska tydligen vara att Tyskland ska vara en ”Fredsmakt”. Det självbelåtet nationalistiska pösandet över att för en gångs skull få vara de som kan beskylla USA för att ha börjat kriga, den försöker sossarna knappast dölja.
Det enda parti som går till val med såväl politik som anständigt designad reklam är Die Grünen. Men man kan fråga sig vad de fiskar efter. Matrix-parafraserande valaffisch föreställande massor av identiska Agent Bush: ”Ge inte klonerna en chans”. (”Originalitet” är bra, kopiering är amerikanskt/dåligt?) Texten ”Lika chanser för kvinnor och män” illustrerat av spermier som befruktar ett ägg (Idealisering av ”naturlig” fortplantning?)
LaRouche-rörelsen, Familjepartiet och Partiet för bibeltrogna kristna sparar vi till en annan gång…

Annonser

Tyska sektionen av Attac har nyligen kastat sig in i striden kring fildelningen och har även anslutit sig till CCC:s bojkott av musikindustrin. Attac kräver att det digitala utbytet av musik på Internet legaliseras. (Dock inte svenska Attac – på deras hemsida hittar man mest formuleringar om att de har haft det ”trevligt” med regeringen) Die Tageszeitung hade den 25 maj ett samtal mellan Oliver Moldenhauer från Attac och IFPI:s Gerd Gebhardt.
Medan den förra ser piratjakten som ett led i ”en tilltagande monopolisering av kunskap, som egentligen borde vara hela mänsklighetens egendom”, påstår IFPI-representanten att frågan om upphovsrätt på Internet ”överhuvud taget inte har något att göra” med frågan om kopiering av patentskyddade aids-mediciner. Att sådana kopplingar börjar göras i debatten om intellektuell egendom innebär en politisering som skrämmer slag på industrin, eftersom grupper som IFPI då inte längre kan ikläda sig rollen som opolitiska experter.
Varför vill ni blanda er i vår affärsverksamhet?” är Gerd Gebhardts spontana reaktion på att tyska Attac föreslår ett alternativ till dagens upphovsrättslagstiftning. Ganska talande.
Alternativet går ut på legaliserad fildelning, där sjunkande intäkter för musiker kompenseras genom att de vars låtar laddas ned ska få betalt för detta. Någon form av organisation ska sammanställa nedladdningssiffror från fildelningstjänsterna samt göra stickprov bland användare för att se vad folk lyssnar på, som grund för ersättningarna. I mina öron låter Attac-förslaget ungefär som dagens stelbenta planekonomi kring Copyswede och musikmonopolet STIM, bara något uppdaterad till Internet. I Sverige har Ung Vänster utan nämnvärd framgång försökt hävda något liknande.
IFPI:s invändning mot varje system som bypass:ar musikinustrin, ”Hur skulle då kunden veta att dessa konstnärer över huvud taget finns”, tar dock priset i dumhet. Tjenare, vi har liksom nåt som heter Internet nu. Skivbolag hittade en affärsidé i det faktum att Internet inte fanns ännu. Nu behöver vi er inte längre. Dö.
Men Gerd Gebhardt från tyska IFPI fortsätter att demonstrera pur idioti när han försöker sig på en jämförelse mellan materiella och immateriella produkter. ”När någon stjäl 98 bilar och jag inte får tillbaks dem, då säger jag inte: ‘Okej, ge mig 50 euro så är vi kvitt’, och bilarna är fortfarande borta.”. Attac-representanten svarar mycket riktigt att kopiering handlar om en annan logik: ”När en bil blir stulen har ägaren inte kvar den, men när jag däremot kopierar musik så försvinner inte musikstycket från någon, utan den sammanlagda samhälleliga nyttan har stigit.

Problemet i debatter om alternativ till upphovsrätten är att båda sidor ofta ser musikbranchen som ett slutet system, medan de frågor som den digitala reproduktionen väcker i själva verket rör en större samhällelig nivå.
Tyvärr är de allra flesta debattörer fast i ett tänkande som förutsätter att varje musikskapare inte bara ska kunna leva och göra musik, utan ”leva sin musik” – förstått som att betalas för att kopior görs. Men varför är det så självklart?
Mycket bra musik, litteratur och konst har producerats av folk som inte fått ett öre för det förrän långt efteråt, när omvärlden sent omsider börjat se ett värde i det. I vissa fall först efter upphovsmannens död. Kafka skrev för byrålådan. En vettig diskussion måste sikta på att det ska vara möjligt att skapa kultur utan att få ett enda öre från dess försäljning under sin livstid. Den måste utgå från dagens verklighet, som är att de flesta musiker i praktiken faktiskt tvingas klara sig på andra sätt. Och det vore ett misstag att tro att man måste hitta ett enda alternativ.

När svenska IFPI häromdagen svarade på frågor på Lunarstorm, hävdade de på blodigt allvar att ”Den främsta inkomsten för artister är skivförsäljning, det gäller alla artister.
Egentligen borde ett sånt uttalande räcka för att diskvalificera dem från varje seriös debatt om musik och ekonomi. Musikskapare, alltså den stora majoritet som inte har erövrat en stabil marknadsposition, klarar sig på en mångfald olika sätt.
Vissa får mest pengar för att spelas på radio, andra framträder live. En del gör specialskriven musik på uppdrag, för exempelvis reklam eller film, några får sponsorintäkter. Många lever på olika former av kulturbidrag, ännu fler på a-kassa, studiemedel eller andra jobb (här har vi såklart majoriteten). Småfiffel med bidrag har i sanningens namn hjälp många musiker att kunna fortsätta sin kreativa verksamhet utan att tvingas till McDonalds-kassan av arbetsförmedlingen. Själv känner jag en del musiker vars huvudsakliga inkomster kommer från handel med instrument och från att ge lektioner och seminarier. Vissa släpper musiken fri för kopiering och tjänar fortfarande pengar på att sälja skivor och/eller annat.
Kort sagt: Svenska IFPI vet inte vad de talar om. Ändå fortsätter de att regelmässigt kalla upp journalister på sitt kontor för uppläxning varje gång tidningarna offentliggör information som inte gynnar deras intressen.

Den sköna illegal art– och plunderphonics-sajten Detritus har startat en blogg. Bland annat tipsas där om TRACK0, ett internetbaserad ljudcollagesystem som tar ljud från datorns CD-spelare och mixar ihop det men ljuden från andra som i samma ögonblick använder programmet. Fresh idé, men tyvärr finns det TRACK0 bara för Windows. Mac-användare kan dock med fördel testa det lilla programmet N.A.G. (Network Auralization for Gnutella) som kan bjuda på ganska spännande ljudupplevelser. Konceptet där är att användaren skriver in några sökord och ställer in vissa inställningar, så mixar N.A.G. samman ett ambient ljudlandskap utifrån sökresultaten i Gnutella-nätverket.

Läser en intervju i tidningen Flamman där det skånska bandet Svenska Akademiensnackar politik. Gud vad korkade saker som slinker ur den intervjuade medlemmen, vilken kallar sig för både socialist, anarkist och religiös.
Tema för nya skivan är ”kärlek”. ”Kärleken är ett mäktigt vapen. Samtidigt är den en svaghet, vilket egentligen är dess största styrka … att inte hävda sig själv, att vägra sträva efter ära och stolthet … Kärlek och revolt är människans två grundläggande egenskaper. Viljan till kärlek, längtan efter förening och en tillvaron [sic!] bortom särskiljdhet och egenheter … i slutändan ska alla bli ett.

Popmusikens klassiska standarsvar, love is the answer (MegaHAL skulle kunna ha sagt något liknande efter att ha matats med en massa intervjuer ur nån random musiktidning.) En som också gjort en temaskiva om kärlek men som tänkt några steg längre är Terre Thaemlitz, som i skivomslaget till Lovebomb). skriver att ”ett nyckelelement i kärlek är rättfärdigandet av våld”. Vidare: Ur ett historiematerialistiskt perspektiv tjänar den ideologiska konstruktionen av kärlek syftet att underbygga en uppdelningen mellan det offentliga och det privata. Även fascism, religiös fundamentalism, våld av familjen kan ha kärlek som drivkraft, och ingen kan på trovärdigt sätt hävda att rasistens kärlek till den egna folkgruppen har några egenskaper som gör den mindre ”sann” än den ”goda kärleken”. (Hur som helst får ingen missa Thaemlitz makalösa ljudkomposition Between Empathy And Sympathy Is Time från ovan nämnda album.)

…genom att ordinera ‘kärlek till nästan’ ordinerar den asketiske prästen i grunden en retning av den starkaste, mest livsbejakande driften, om än i mycket försiktig dosering” (Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi.

Hur som helst – hur kommer det sig att ju mer artister försöker göra musik ”politisk” genom dess content (”progressiva” eller ”samhällskritiska” texter), desto unknare blir ofta det budskap som egentligen kommuniceras? Men visst, det är soft av Svenska Akademien att släppa sina låtar fria som MP3. Ett tydligt budskap i sig som hade stått bra på egna ben, utan vidare ordbajserier.

Rösta inte på (s) eller (m)!, uppmanar Piratbyrån på sin nya kampanjsida Piratmyndigheten, som har lanserats inför valet till Europaparlamentet. Anledning är att dessa kommer att göra vad de kan för att genomföra införandet av mjukvarupatent i EU.
Jag tror för övrigt inte det är en slump att samma två partier som nu gör sig till företrädare för värsta formen av protektionism inom den intellektuella egendomens område, även är kända som Sveriges främsta politiska pådrivare för ständigt skärpt invandringsspolitik, och exempelvis var de som såg till att införa transportörsansvar.

Ny Le Bombe-låt

24 maj 2004

Malmöartisten Le Bombe var för en tid sedan månadens artist på Piratbyrån. Om du gillade de 22 låtar som då lades ut på nätet, måste du genast tanka ner 0.1 Sec DJ Mix (MP3, 5.8 MB). En hyfsat vansinnig fragmentremix där avsnitt ur Le Bombe-låtar smulas sönder till ett intensivt knaster. www-premiär!