Om ”Ungar & Medier 2006”

Statliga Medierådet har för andra året offentliggjort resultaten från enkätundersökningen Ungar & Medier [pdf], utförd av ARS Research AB.
Väsentligen är resultaten desamma som förra året, då vi vi noterade

2005-10-31. Aftonbladet skriver om en undersökning från statliga Medierådet. Undersökningen har visserligen klart vinklade frågeställningar, och dess begrepp “medier” är allt annat än vetenskapligt hållbart, men läser man resultaten ser man de går emot teorin om att intensivt datoranvändande skulle avskärma unga från social samvaro. Aftonbladets vinkling: “Är ditt barn skärmberoende? Säg ifrån.” Notera att ordet “skärmberoende“, definitivt inte användes i Medierådets studie, utan är Owe Sandbergs egna begrepp som Aftonbladet applicerar.

Owe Sandberg är alltså bondfångarpsykologen som är allierad med organisationen och aldrig missar en chans att larma om ”skärmberoende”. Nu visar det sig att hans ”behandlingshem” får skarp kritik från länsstyrelsen och kanske tvingas stänga. Vi får se om Owe ligger lågt nu, eller om det blir ett utspel ändå.

Åter till Ungar & Medier 2006, som Erik Stattin sammanfattar med orden ”The kids are alright!”. De värsta farhågorna kring ungas datoranvändande verkar helt enkelt inte gå att belägga.
Bland 12-16-åringarna är nätet den mest utbredda fritidssysselsättningen, och den populäraste nätaktiviteten är att chatta, enligt enkätstudien. Intressant nog tycks flickorna använda internet något mer än pojkarna, och barn med invandrade föräldrar är överrepresenterade i gruppen ”högkonsumenter av internet”. (Högkonsument? Om det är ”konsumtion” att chatta, vem är då producenten?)
Flickorna chattar och mailar lite mer, pojkarna spelar lite mer spel. Fast man undrar lite hur enkätens utformare har tänkt; var går t.ex. gränsen mellan att ”surfa för nöjes skull” och ”söka information om annat än skolarbete”?
Mycket riktigt påpekar SvD:s Martin Jönsson:

För den som vill ha en bild av medieanvändandet är rapporten högintressant läsning. Men det är nästan lika intressant att ta del av Medierådets något förlegade syn på vad som egentligen är medier. Till exempel finns inte mobiltelefoner alls med i studien, trots att det kanske är den allra viktigaste mediekanalen för unga i dag, jämte datorn.

Mediedefinitionen kommer sig av att Medierådet tidigare hette Våldsskildringsrådet. Vid ombildningen lades ”internet” till vid sidan om ”alla rörliga bildmedier”; myndighetens uppdrag gäller alltså inte medier i allmänhet. Man kan tycka att de borde vara bättre på att klargöra den saken om de nu vill döpa sin rapport till något så allmänt som Ungar & Medier.

Märkligt är också att man mäter andelen tid som läggs ned på olika ”medieformer”, ur den totala ”konsumtionen” (TV 20 %, Internet 16 %, datorspel 9 %…), utan hänsyn till vare sig skiftande uppmärksamhetsnivå eller till att datorn är ett medium kapabel att simulera alla andra, vitt skilda, medier.
även om andelen dagliga användare av internet ökar rejält, är tv fortfarande det vanligast använda mediet. Undersökningen gör en grej av att tv-tittandet oftast sker ”tillsammans med andra” medan internet är något som de unga ”oftast använder på egen hand”. Lite lustigt med tanke på att internet enligt samma studie främst används socialt. Uppenbarligen krävs rumslig närvaro för att en aktivitet ska räknas som riktigt social.

Som väntat återkommer de mer insinuanta frågorna från förra årets undersökning. Dels den mystiska frågan om hur man skulle uppleva ”en vecka helt utan TV, datorspel och Internet”. (Ordet beroende används dock inte, annat än i en fråga till föräldrarna, varav 40 % anser att datorspel är beroendeframkallande.)
Dels ställs frågan: ”Har du någon gång stämt träff med någon på riktigt som du tidigare
bara haft kontakt med på Internet?” Uppenbarligen ska sådana möten framstå som generellt farliga, oavsett om det är en person som redan finns i ens bekantskapskrets och oavsett i vilket sammanhang mötet sker (rapporten påpekar också att det kan ”handla om en fritidslokal, på en konsert, en sporthall eller ett kafé”).
Att man i stället för att prata om förtroende, makt och etik, riktar misstänksamheten mot själva mediet tycks vara en trend i tiden. I rapporten Drabbad online som utgavs häromveckan suggereras en linjär upptrappning från att uppge sitt riktiga namn i något som helst nätsammanhang, via ”webcamsex med okända” till prostitution.
Men den smärre industri som försöker göra sig en hacka på sådana förenklingar lär ändå få svårt att hitta något matnyttigt i Medierådets rapport. Inte en enda som lärt känna folk via nätet kryssade för något av de färdiga svarsalternativen ”den jag träffade sa elaka saker till mig” och ”den jag träffade försökte göra mig illa”.

Ericsson hjälper Ahmadinejad

Iran slår ner på satellit-tv skriver DN-AFP. Landets polis uppges i en kampanj mot ”dekadent” television ha beslagtagit hundratals paraboler (av miljontals – alltså i en omfattning som hittills motsvarar de symboliska skrämseltillslagen mot enstaka fildelare i Västeuropa och USA).

Myndigheterna i Iran försöker regelbundet störa satellitsändningarna som är förbjudna i lag sedan tio år.

Så avslutas nyheten i DN. Men viktig information utelämnas om den islamiska republikens försök att hindra iranierna från att ta emot politiskt och moraliskt misshaglig television. Vem som ligger bakom förtegs dock inte i Expressens läsvärda reportage från medelklassens Teheran, som avslutades:

Ingen vet riktigt vad president Mahmud Ahmadinejad planerar. Det har talats om hårdare tag.
– Jag tror det är svårt att plocka ner alla paraboler. Det vore en katastrof för oss om det skedde. Då hade vi inget att göra.
Fast myndigheterna gör redan nu sitt bästa med att bekämpa satellitkanalerna. De stör ut dem.
– Klockan sex på kvällen sätter de i gång. Det handlar ännu mest om de iranska sändningarna från Los Angeles.
Men fler och fler kanaler faller offer. Och alla iranier tycks veta vilka det är som försett den iranska regimen med störningsutrustningen.
Sverige och Ericsson.

Samtidigt exploderar antalet mobiltelefoner och internetuppkopplingar i Iran. Regimen gör vad de kan för att begränsa åtkomsten. Senaste steget har tydligen varit att piska upp nationell paranoia genom att koka ihop en konspirationsteori om läskiga ”internetspionagnätverk” som den fängslade filosofen Ramin Jahanbegloo påstås ha lett.

Vart leder kampanjerna mot datorberoende?

Fair Play och Owe Sandberg valde denna rötmånadsvecka för nästa i raden av koordinerade massmedieutspel. Löst uppskattade siffror på ett alarmerande antal datorspelsberoende barn som påstås förlora kontakten med ”den verkliga världen”. Sydsvenskan, SvD, Aftonbladet och PC för alla återrapporterar alla okritiskt, och låter Folkhälsoinstitutet stå till svars. Folkhälsoinstitutet svarar att de nästa månad lämnar ett förslag till regeringen om att få utreda datorspelsberoende som folkhälsoproblem.
Ena tidningen lyfter fram ett behandlingshem i Småland, den andra tidningen ett i Östergötland. På bägge jobbar, som av en händelse, Owe Sandberg (vars privata mottagning i Stockholm också får reklam).

– Spelarna liknar knarkare. Skillnaden är att de inte kan sluta använda datorer, utan måste lära sig att kontrollera hur de använder dem.
…
– De vänder på dygnet, sköter inte sin hygien och rummet ser ut som en knarkarkvart, säger Sandberg.

Denna gång håller sig artiklarna till att problematisera intensivt datorspelande, men vi vet att för Owe Sandberg är ”spelmissbruk”, ”datormissbruk” och ”skärmmissbruk” mer eller mindre synonyma. All form av intensivt datoranvändande – som inte sker på avlönad arbetstid – misstänkliggörs. Fair Play, Owe Sandberg och deras närmsta allierade verkar för att få föräldrar att förbjuda sina barn att använda datorer mer än ett väldigt begränsat antal timmar. Nu även via mjukvara.Förutom spelberoendepsykologerna vittrar även skolvärldens konsulter en ny marknad. Om man är frilansare som håller föreläsningar mot mobbning kan man med fördel ansluta sig till datorberoendediskursen och få lite extra uppdrag.
Jag tror inte jag behöver kommentera följande bloggklipp, där en jeppe som heter Micke berättar om sin verksamhet, utan var och en får göra sin egen bedömning:

Jag hann själv lyssna på Patricia Kempff från Fair Play, en supergo tjej!!
Vi åt lunch och bestämde oss för att samarbeta i höst…kul!!!Jag hade innan jag tackade jag till uppdraget kännt lite typ pekpinne känsla över dagen.
Och när jag nämnde ett antal saker inom ung kommunikation för läraren, så som dc, torrents, mms, blogg, community, så trodde hon bara att det var ett antal elever som visste om detta och höll på med det. Men de få som gjorde det, gjorde det kanske för mycket.

Datorspel blir bara ett av flera exempel på ”ung kommunikation” vars överdrivna intensiteter måste försvaras mot ”det verkliga livet”. När Folkhälsoinstitutet sväljer Fair Play-ideologin kan vi räkna med en ökad marknad för kvacksalvare som lyfter konsultlön från skolor för att skrämmas med exempel på bloggmissbrukande och communityberoende ungdomar.Vissa ungdomar med problem försöker att döva dem genom väldigt intensivt datorspelande. Andra skär sig i armarna. Lösningen är inte att begränsa tillgången till vare sig datorer eller köksknivar, utan man måste gå till dessa individers mer grundläggande problem. Ska det vara så svårt att förstå?
Om någons datoranvändande får en alltför asocial karaktär, kan det säkert i många fall finnas skäl för familjemedlemmar att hjälpa till att bryta det mönstret. Men inte genom att upprätta en motsats där datoranvändandet ska skäras ner till förmån för ”det verkliga livet”, utan genom att uppmuntra ett mer kvalitativt annorlunda datoranvändande.

När barn sitter i sex timmar per dag försjunkna i ett datorspel ska man inte fråga sig varför de inte spelar fotboll. Man ska fråga sig varför deras datoranvändande inte är mer mångsidigt, varför de inte använder internet socialt, lär sig programmera eller skapar musik och bilder. Saknar de måhända någon mjukvara?
Owe Sandberg kan ha rätt i att det finns något som liknar ”skärmberoende”, en vilja att interagera med vad som händer på en skärm – och det är inte dåligt. Framför allt går det inte att sätta en tidsgräns för vad som är ”sunt” datoranvändande, lika lite som Folkhälsoinstitutet kan uppställa kvoter över maximalt antal timmar per dag som barn ska få spela trumpet eller hänga i stallet.

Fair Play och dess förbundna tycks vara blinda för alla sociala skäl till att vissa ungdomars under perioder kan gå in i ett möjligen alltför intensivt datorspelande. Siffran 40000 som de i veckan åter spridit i pressen uppges vara baserad på en egen överföring av en amerikansk studie, med hänsyn till svenska förhållanden, ”så som landets datortäthet”. Missbruksbegreppet är alltså närmast bejerotskt – datorn är drogen vars inneboende egenskaper sprider missbruket epidemiskt om inte samhället sätter stopp.

Utifrån detta synsätt riskerar alla, oavsett tidigare livserfarenheter, att förvandlas till ett slags robotar, oförmögna att styra sina egna handlingar. Därmed blir narkotikan [datorspelen] i sig huvudproblemet och individens livssituation och erfarenheter mindre viktiga.

Ted Goldbergs avvikande uppfattning, som bygger på ett slags etiskt begrepp om ”problematisk konsumtion”, kan förtjäna att föras över till diskursen kring datorspelsberoende.Folkhälsoinstitutet tycks alltså förvänta sig att regeringen ska ge dem pengar för att bekämpa folkhälsoproblemet dator(spels)beroende, i enlighet med Fair Plays lobbying. Vart leder då den inslagna vägen, om den får genomslag, förutom till att ett gäng konsulter och behandlingshem får ett lukrativt område att rikta in sig på?
Jag skrev i min rapport om Fair Play:

Moralkämparna sysslar i praktiken med att upprätthålla en normativ gräns mellan passiva konsumenter och professionaliserade kulturproducenter.Vilka som skulle bli framtidens producenter av mjukvara i Fair Plays värld är oklart. Merparten av dagens programmerare har nämligen förvärvat sin kompetens just genom idogt ”skärmmissbruk”, ofta från unga år. Inte sällan började deras datorintresse med en period av intensivt spelande.

Föreställningen om att datorn ska vara blott ett ”verktyg” som man uträttar nyttiga, avgränsade uppgifter med är hopplöst ignorant. Den hade nämligen inte stått där från början om utvecklingen hade varit ett resultat av rent nyttotänkande.

Att överskrida Owe Sandbergs tidsgräns på maximalt antal timmar framför skärmen, är mer eller mindre en förutsättning för att bli verkligt bra på programmering. Eller på videoredigering, eller musikproduktion, ja nästan för att lära sig använda datorer till annat än Microsoft Office och Aftonbladet.se.Bland dagens ”datorberoende” finns morgondagens datorspelstillverkare, webbutvecklare, filmproducenter och musiker. Samtidigt det finns andra som stannar kvar i ett enda spel intensivt i månad efter månad, vilket inte behöver förskönas men inte heller behöver vara skäl för panik.
Produktion och konsumtion är inte motsatser. Snarare är kulturell produktion ett extremfall av kulturell konsumtion. Produktion är vad som sker när konsumtionen går till överdrift i en specifik, särskilt gynnsam riktning.

Eftersom produktion och konsumtion (av text, kod, bild, ljud) konvergerar in i en och samma maskin, universaldatorn, intensifieras den tendens som Walter Benjamin hintade om 1931, i den udda och självironiska essän Unpacking my library:

Of all the ways of acquiring books, writing them oneself is regarded as the most praiseworthy method. /…/ Writers are really people who write books not because they are poor, but because they are dissatisfied with the books which they could buy but do not like. You, ladies and gentlemen, may regard this as a whimsical definition of a writer. But everything said from the angle of a real collector is whimsical.

En möjlig fråga att ställa sig är vad som skiljer en ”rent konsumerande” datoranvändare (som enbart spelar spel, mot sin egen dator, inga onlinespelen) från en ”produktiv” datoranvändare (som ägnar sina datornätter åt att producera musik eller koda fri mjukvara). Vid första anblicken sticker ”konsumentens” mjukvarumässiga enspårighet ut, att han till skillnad från ”normalanvändare” bara använder ett enda program. Men ”producenten” är inte sällan lika enkelspårig, och har därför blivit expert på sin specialitet. Medan ”normalanvändaren” använder många program, snöar aldrig maniskt in på något men förfinar inte heller sin kreativitet inom något område.I verkliga livet – ja, det verkliga livet där datorer är en del – går förstås inte människors datoranvändare att dela upp så, utan alla hoppar och glider mellan kategorierna. Intensivt datorspelande blir för vissa en inkörsport till ett per mångsidigt och transduktivt begagnande av datorn (på betald eller obetald tid). Andra trappar ner, datorn blir med tiden till mest en terminal för internetbanken, medan de själva finner sig tillrätta i ett teve-beroende som är betydligt mer socialt accepterat. Regeringen anslår knappast pengar till att bekämpa televisionens beroendeskapande effekter.

Visst handlar det hela i hög grad om klassisk moralpanik inför nya medier, vilket andra bloggare demonstrerat via search & replace.
Men när Folkhälsoinstitutet börjar definiera vissa sorters intensivt datorbruk som folkhälsoproblem, samtidigt som andra sorter inte är det, finns det skäl att granska den underliggande ideologin.
Vilken sorts relation till datorn vill man forma bland unga? Vilka är de sociala faktorer som förtigs när datorspelen i sig får skulden för vissas ”datorspelsberoende”? Hur formulerar vi en etik som uppmuntrar intensivt datorbruk att ta sig bättre riktningar?

Uppdatering: Mattias Lönnkvist skriver vettigt, ett utdrag:

Jag betvivlar inte att det finns de som kan fastna i spelmissbruk (både i varianten med pengar och den utan) precis som många under perioder kan besatta av ett intresse. Under några år var jag aktiv i Mangakai som är en förening för Anime, Manga och japansk populärkultur, och jag skulle vilja påstå att en del medlemmar uppvisade typiska drag av besatthet, där det mesta i livet kretsade kring detta intresse. Precis som ett stort spelintresse så kunde jag inte se att det var skadligt, utan det gav ett annorlunda socialt liv än ett starkt intresse för – exempelvis – politik gör. Har man en stark passion i livet så är det självklart att det påverkar hur man lever.

Utan kommunikation inga predatorer

”This legislation is the first of its kind to address the growing use of social networking sites by sexual predators,” said Michael Fitzpatrick, a Republican congressman and the bill’s sponsor.

Erik Stattin skriver om DOPA, Deleting Online Predators Act, som är på väg att gå igenom i USA. Lagen tvingar skolor och bibliotek att filtrera bort sociala nätverkstjänster från internetanslutna datorer. I stort sett allt på nätet som ger möjlighet någon slags kommunikation och inte bara informationskonsumtion ska bort. Myspace, Blogger, Last.fm, Slashdot, Flickr, YouTube, Yahoo Groups är bara några av de mer kända nättjänster som enligt DOPA måste blockeras, då de alla uppfyller lagens luddiga kriterier:

commercial entities that permit users to create online profiles with highly personal information and their own online journal, and which enable communication among users.

Wikipedia klarar väl sig med nöd och näppe såsom ”okommersiell” entitet. Annars ser vi ett hyfsat konsekvent försök att göra det amerikanska skolväsendets internet till en enkelriktad historia.

We’ve all heard stories of children on some of these social Web sites meeting up with dangerous predators. This legislation adds another layer of protection.

Bakom DOPA står en grupp republikanska politiker som kallar sig ”Suburban Caucus” och som på utstuderat sätt arbetar för att vinna de amerikanska förorternas gunst. November månads val till representanthuset kommer nämligen att avgöras just där, tänker man sig, av väljarna som varken är urbana demokrater eller lantliga republikaner. Opinionsundersökningarna visat att suburbia mest av allt önskar se hårda tag mot läskigheter på internet, därav politikernas prioritering av att driva igenom DOPA.
I övrigt profilerar sig Suburban Caucus-republikanerna på stärkt äganderätt för småhusägare, göra det avdragsgillt för föräldrar att fondspara åt sina barn samt med ett knippe repressiva åtgärder för att utrota porr, knark och vapen i skolorna. Frågor som anses mindre kontroversiella än det som dominerar löpsedlarna.Sannolikt kalkylerar politikerna helt rätt och belönas verkligen av väljarnas stöd för sin internetfientliga lag. Då hjälper det inte välformulerad kritik från American Library Association. De påpekar det självklara ”Education, not laws blocking access, is the key to safe use of the Internet”. Vilket väl lite är den linje som svenska staten vill driva med Medierådet, en myndighet som i viss mån allierat sig med Fair Play-kretsen och lånat sig åt kampanjerna mot ”skärmberoende”. Utbildning må vara bättre än filter, men kan fortfarande vara dålig.
En tredje, mer osannolik lösning är den biometriska, marknadsförd som någon slags total separation mellan barninternet och vuxeninternet.

Dennis tipsar om en relaterad film från 1965, när det var pornografiska massmedier snarare än predatoriska kommunikationsmedier som hotade barnen.
Perversion for Profit tycks vara något av en klassiker. Om du ser den, missa inte remixen.

Lär från det friska, inte från det sjuka

DN:s Niklas Ekdal skriver klokt om datorspel i en ledarkrönika, som rakt och tydligt vederlägger de bägge huvudargumenten som förs fram i virtualitetsmotståndarnas ihållande offensiv.
Uppfattningen att datorspel skulle vara särdeles skadliga då de matar barnasjälar med olämpliga bilder, bemöter Niklas Ekdal med att påpeka att tidigare medier konsumerades på betydligt passivare sätt:

Nästa generation programvara kommer att släppa in spelarna i designprocessen, på samma sätt som internet har gjort skribenter av läsare. Den kommer att skapa oväntade nätverk, nya ingångar i kommersiell teknologi för till exempel simulering och kartografi.

Den småneurotiska skräcken för att ”skärmberoendet” ska röva bort en generation från ”den verkliga världen” avförs stilfullt:

Men när vi skyller koncentrationsproblem i skolan på digitaliseringen blir det bakvänt. Många pojkar som inte klarar av att lyssna på läraren är kapabla att fokusera på ett avancerat spel i timmar. I stället för att utgå ifrån det sjuka borde vi utgå ifrån det friska – och se vad skolan kan lära av Microsoft och Atari.

Fast jag tror inte på att göra spelens innehåll mer ”emotionellt” är lösningen på hur man kan göra spelvärlden mindre dominerad av pojkarna. Snarare handlar det om spelandet, de sociala mönster som råder kring själva aktiviteten.Även debattartikeln Statliga pengar till spel helt fel av Waldemar Ingdahl och Håkan Andersson kommer med vettiga synpunkter, händelsevis ungefär samma synpunkter som Copyriot bjöd på i seminariereferatet Datorspel som kulturpolitiskt objekt.
Särskilt följande förtjänar att framhållas för att det bryter den alltför vanliga fastlåsningen vid att betrakta produktion och konsumtion som två skilda världar:

Paradoxalt nog är just spelmarknadens framgång boven i dramat. I den allt tätare konkurrensen slås vissa intressen ut, och just de skulle ha statliga bidrag.
Om det inte går med vinst, så måste det vara – bidragsberättigad – kultur. Man ignorerar att allt kraftigare spelutvecklingsverktyg blir tillgängliga för gemene man och att även rena hobbyprojekt som det japanska flashspelet Grow kan nå en global publik utan riktat statligt stöd.

I stället för att utgå ifrån det sjuka borde vi utgå ifrån det friska. Exakt

Fair Play, Owe Sandberg och ”skärmberoende”. Vad har hänt på ett år?

För nästan precis ett år sedan satt jag uppe en hel natt och knåpade frenetiskt ihop två bloggposter som skärskådade organisationen Fair Play. Underrubrikerna var Datorberoende och konstkritik respektive Myndighetifiering och bejerotism. Någon månad senare omarbetades och utvecklades detta till en rapport som gavs ut av tankesmedjan Eudoxa. Glädjande nog har den kritiska inställningen levt vidare inte minst bland bloggar. Samtidigt har vissa chocksuktande nyhetsmedier satt i system att okritiskt förmedla de idéerna om att intensivt datoranvändande är en sjukdom, medan ägare av behandlingshem börjat vittra ett vidgat marknadsområde. Dags för en resumé av vad som har hänt under det gångna året.

Utgångspunkten för Fair Play är ett test som deras egen psykolog Owe Sandberg har tagit fram . Han har helt enkelt ”översatt” (search & replace:at) en psykriatrisk standarddefinition på narkotikamissbruk, eftersom han tycker att datorer är ungefär samma sak som knark. Resultatet är kriterier som ”Du begår illegala handlingar för att finansiera ditt datoranvändande”.
Anders Sandberg har stilfullt demonstrerat vilken pinsamt låg klass dessa resonemang håller (och utvecklat kritiken av beroende-stämplandet i en artikel i Liberal Debatt). Icke desto mindre visar sig Owe Sandberg-testet väldigt effektivt för vissa helt ovetenskapliga syften, såsom att uppnå feta rubriker. Här en långt ifrån komplett sammanställning över lyckade PR-insatser av kretsen kring Fair Play under året som gått (som ni ser finns det en tidning som dominerar):

• 2005-05-23. Aftonbladet: ”Över 20000 ungdomar i Sverige är internetberoende, enligt en studie från Umeå universitet. … Siffrorna är sensationella”. Copyriot granskar saken och kan visa att den refererade studien är ett 20 poängs examensarbete i beteendevetenskap som en viss Mikael G Edin, med hjälp av hopplöst överspelade behavioristiska teorier och en gnutta ”verkligt liv”-metafysik, har hafsat samman på uppdrag av företaget Spelinstitutet. Owe Sandberg får uttala sig om ”ungarna som försvunnit ut i cyberrymden”.
• 2005-05-24. Aftonbladet gör Owe Sandberg-testet på några barn och låter läsarna chatta med nämnde bondfångarpsykolog.
• 2005-05-25. Aftonbladets rubrik för dagen: ”Datorn var som ett gift”.
• 2005-05-26. SVT:s Lilla Aktuellt förvandlar Mikael G Edins ett år gamla uppsats till ”en ny undersökning från Umeå universitet”.
• 2005-10-31. Aftonbladet skriver om en undersökning från statliga Medierådet. Undersökningen har visserligen klart vinklade frågeställningar, och dess begrepp ”medier” är allt annat än vetenskapligt hållbart, men läser man resultaten ser man de går emot teorin om att intensivt datoranvändande skulle avskärma unga från social samvaro. Aftonbladets vinkling: ”Är ditt barn skärmberoende? Säg ifrån.” Notera att ordet ”skärmberoende”, definitivt inte användes i Medierådets studie, utan är Owe Sandbergs egna begrepp som Aftonbladet applicerar.
• 2005-11-11. Sveriges största veckotidnings tur att trycka tramslistan över kriterier på ”skärmberoende”. Listans upphovsman Owe Sandberg intervjuas, och får oemotsagd avsluta med en antydan om att ”dagens 17-åriga skärmmissbrukare” kommer att dö inom fem år.
• 2005-11-13: Fair Play lanserar en undersökning om vad föräldrar tycker om sina barns datoranvändande och spelande. TV4 lägger glatt upp den i PDF-format på sin egen sajt (se mer nedan).
• 2005-11-14: ”Är du en skärmmissbrukare?” Nu är det TV4:s Kalla Fakta som publicerar Owe Sandbergs test på sin sajt, och har med honom i ett inslag (som jag inte har sett).
• 2005-11-14: Aftonbladet presenterar Fair Play som ”en intresseorganisation för föräldrar med datorspelande barn”. Vilket ju låter ideellt och bra, saken är bara att Fair Play saknar allt vad medlemmar, öppenhet och folkrörelsedemokrati heter. Vem som styr organisationen är hemligt, men som jag visade i min Eudoxa-rapport står de nära Carnegie-institutet och investmentbanken Carnegie Kapitalförvaltning.
• 2005-11-30: Det rapporteras att ett nytt behandlingshem för “data- och spelberoende” ska öppnas utanför Älmhult. Smålandsposten låter Owe Sandberg gå loss med sina vanliga glidningar där okontrollerat spel om pengar och internetkommunikation till slut blir två varianter på samma sak. Dennis Josefsson dissar, medan Expressen brer på med en fjantig lista på indicier som kan tyda på att ens närstående är datormissbrukare.

Det är ett väldigt bollande med siffror. Det är väldigt mycket Owe Sandberg. Fast för Owe och hans vänner verkar det där med siffror mest vara något man drar till med för att få folk att lyssna. År 2003 hävdade han att ”40 000 behöver hjälp med sitt datormissbruk”, två år senare började Spelinstitutet AB att sprida siffran 20 000. Att det skulle ha skett en halvering under denna tid vore i sanning sensationellt. Fast det viktigaste för siffrornas avsändare är kanske att man har många nollor att uppnå chockverkan med?
Till Smålandsposten sa Owe ”dubbelt upp” Sandberg i november att det var bevisat att ”80 procent av alla föräldrar är oroliga för sina barns beroende av dator eller spel”. Detta är två veckor efter att självaste Fair Play genom en gallupundersökning kommit fram till att ”nästan hälften” av alla föräldrar tyckte att deras barn satt framför datorn för mycket.
Undersökningen ställer ganska ledande frågor, som bygger på att det finns en motsättning mellan datoranvändande och ”den verkliga världen”. Och den utgår alltså helt från hur föräldrarna svarat på dessa frågor. Så kan man få fram rubriker som ”Tv-spel problem i varannan familj”. Notera glidningen från föräldrarnas åsikt till att det är ett problem. Ett problem som inte kan ha med föräldrarnas inställning att göra.”Besattheten vid terapi kan nästan betraktas som en neuros i sig. Kvacksalvare ser ett lovande material i ett växande antal internetberoende”, skrev nyligen San Francisco-korrespondenten Andrew Orlowski.
Inget tvivel ska råda om de affärsmässiga intressena hos de som försöker etablera begrepp som ”skärmberoende”. För Owe Sandberg, som anlitas av diverse behandlingshem, är det såklart fråga om en personlig investering. För AB Spelinstitutet är det uppenbarligen fråga om att utvidga sin marknad. Först handlade det om att motverka att människor blir i ordets riktiga bemärkelse spelberoende (alltså att de spelar bort pengar). Men kan man få till stånd en glidning av detta begrepp i riktning mot ”beroende” av datorspel, i förlängningen sjukdomsstämpla alla som använder internet i flera timmar per dag (arbetstid givetvis borträknad), då växer intäktsmöjligheterna radikalt. Lyckas man bara övertyga rätt tjänstemän om att datorberoende är samma sak som alkoholberoende, så har man säkrat intäkter i form av offentliga medel. AB Spelinstitutet anlitas redan av Statens folkhälsoinstitut för att driva en ”nationell stöd- och hjälplinje”.

Ett intressant exempel är det halländska behandlingshemmet Kastellet. Hösten 2004 tog man enligt hemsidan emot ”pojkar med psykosocial problematik” – ingenting om datorer nämndes. Ett år senare hade man bytt skepnad till att leverera tjugo veckor långa behandlingar som ska ge ”ett sunt förhållande till spel, datorer, internet etc”. Kognitiv beteendeterapi i botten (såklart), och som överordnad expert Owe Sandberg (såklart).
Kerstin Larsson, behandlingshemmets ägare, ”chattade” i november hos TV4. Tydligen skulle hon vara någon slags expert, men man kan knappast säga att det märktes:

Fixy undrar: Hej kan man ha liknande beroende när det gäller chattande?
Kerstin: Precis som med spel om pengar så kan man fastna i cybervärlden.
Marco frågar: Finns det bevis för att man kan bli osocial, mentalt avtrubbad och aggresiv av datorspel?
Kerstin: Finns säkert studier på detta men jag har inga fakta att ge dig.

Och nu, en månad senare: ”Ledningen för Kastellet HVB har tagit beslut om att avveckla verksamheten.”
Bra beslut. Men misstanken går inte att slå ifrån sig att Kerstin Larsson är en lycksökare som slog sig sig samman med lycksökaren Owe Sandberg och utnyttjade TV4 i ett misslyckat försök att kunna klämma ut lite skattepengar till ett behandlingshem som inte var tillräckligt lönsamt, genom att ansluta sig till den trendiga ”skärmberoende”-diskursen.
Vi snackar om en hel branch som lever på moralpaniken. Där återfinns exempelvis föreläsaren Anders Carlsson som varnar för att om inte ”cyberrymdens värderingar” stoppas, så ”kommer en attitydbomb att explodera om några år”.Som väl är har också vettigare åsikter kommit fram under året. Tänkte avsluta med att citera tre kloka kvinnor:

”I think using the Internet in certain ways can be quite absorbing, but I don’t know that it’s any different from an addiction to playing the violin and bowling,” said Sara Kiesler, professor of computer science and human-computer interaction at Carnegie Mellon University. ”There is absolutely no evidence that spending time online, exchanging e-mail with family and friends, is the least bit harmful. We know that people who are depressed or anxious are likely to go online for escape and that doing so helps them.”New York TimesDet är inte spelen som är beroendeframkallande, det är spelkompisarna, hävdar amerikanska dataspelsgurun Nicole Lazzaro.
– Vad som verkligen förvånade mig i min forskning är den sociala faktorn. Människor som spelar dataspel tillsammans visar mycket mer känslor än de som spelar ensamma. För många är spelandet en ursäkt för att få umgås med sina vänner. Det är polarna, inte spelet, som är beroendeframkallande, som en av dem jag intervjuat uttrycker det, säger Nicole Lazzaro.
Svenska Dagbladet

– Det är ju inte bara själva spelet som är grejen. De planerar vilken bild de ska ha på skrivbordet, kanske lackar de datorn i någon glad färg, snickrar små hyllor där de kan ha tillbehör, funderar ut vilken musik de ska ha med sig och så vidare. Det är ett sätt att tala om vem man är, berättar hon.
– Jag är så trött på det där beroendet som alla talar om. Datorspelande är en lek och en lek som man är mitt inne i avbryter man inte, säger hon.
IDG intervjuar Carin Falkner, doktorand som forskar kring spelkultur.

Allra sist kan vi konstatera att begreppet ”myndighetifiering” som jag hittade på i Fair Play-posterna för ett år sen har slagit rot lite här och där. Det har använts i bloggerier om Ecpat, LO och Frukt- och gröntfrämjandet, och dök upp i Copyriot-poster om gotländska Motgift och om en statlig ”aktionsgrupp”.