Föreläsning i Göteborg, 4 april

Gästföreläste just i två timmar för grundkursen i medie- och kommunikationsvetenskap här på Södertörns högskola.
Eftersom studenterna ivrigt kopplade mitt snack om hur upphovsrättens grundvalar osäkras till sina egna erfarenheter som fildelare och DJ:s, kändes det hela väldigt givande. Just sådant gör ju att ens orerande kan utvecklas, sållas och omstöpas inför nästa session.
På måndag är det dags att prata på Kungliga Konsthögskolan, för kursen legal/illegal som riktar sig till yrkesverksamma konstnärer och arkitekter. Föreläste där redan i höstas, fast då med särskilt fokus på brasiliansk kulturkannibalism.

Tänkte ta tillfället att göra reklam för ett mer offentligt arrangemang. Om en dryg månad är jag nämligen inbjuden till Göteborgs stadsteater och deras föreläsningsserie på Nya Studion.
Välkomna dit till Götaplatsen den 4 april kring klockan 20.00. Inträdet är gratis. Vi kanske ses!

Göteborg, Göteborg… Känns märkligt långt borta nuförtiden. Fast mina tankar har nog ännu inte riktigt lämnat Sibirien.

Reseberättelse från en osannolik Sibirienturné

Till slut tog vi oss ändå till Sibirien. Visserligen hann vi tyvärr bara stanna i drygt två dygn. Men av reseberättelsen som kommer här – inklusive både lite bild, lite ljud och flera sidospår – verkar ändå blir rätt lång…

En gång i tiden beordrade tsaren bygget av ett ortodoxt kapell exakt på det dåvarande Rysslands geografiska mittpunkt. Det hamnade i den framväxande storstaden Novosibirsk, som grundats 1893 som resultat av att den transsibiriska järnvägen behövde en bro över floden Ob.
Bara ett par stenkast från kapellet ligger stadens stiliga konserthus, uppfört några år efter revolutionen. I lördags stod vi till slut på dess scen och genomförde en alldeles oförglömlig konsert.
Men strapatserna på vägen fick oss flera gånger att nästan ge upp hoppet om att vi skulle komma fram.

Första reseförsöken sket ju sig, på grund av felaktigt visum. När vi i torsdags försökte på nytt, förflöt åtminstone första etappen till Moskva utan problem. Men när vi tagit oss till inrikesterminalen för att hämta ut våra biljetter, som Novosibirsks filharmoniska sällskap hade bokat åt oss, kunde damen i Aeroflotdisken omöjligen hitta bokningen. Någonstans i studsandet mellan bolagets Novosibirsk-, Moskva-, Sveavägen- och Arlandakontor hade den upphört att existera, och att våra sibiriska värdar via telefon försökte uppbåda alla sina kontakter hjälpte icke. Samtidigt missade Max, den ende av oss med biljett, planet på grund av en enorm och orörlig kö till säkerhetskontrollen. (Detta var innan vi lärde oss att det i dessa köer anses helt okej att tränga sig före om det verkligen är akut.)
Här sved det till rejält i Vox Vulgaris fyra plånböcker. Var och en fick skrapa fram varenda rubel som kunde uppbådas så att vi fick kontanter att köpa fyra nya flygbiljetter till fredagsmorgonen. Letade upp de minst ruggiga taxisnubbarna som stod att finna på Moskvas inrikesterminal i den sena timman och tog oss, för hiskeligt överpris, till ett flygplatshotell där vi tog in i några timmar innan resan fortsatte österut.

Aeroflots inrikesflygplan hade skönt blommiga tapeter med okänt antal decennier på nacken. Innan start ljöd ur högtalarna vad som gissningsvis var sovjetisk muzak från ett slitet rullband som varit inbyggd i maskinen sedan den först lyfte. Efter start droppade någon slags olja från taket ner på en punkt mellan Joels och Max säten. De tätade med en servett.

Ymnigt snöande fördröjde planen en smula, och tidsskillnaden åt upp några timmar till. När vi väl landade på Novosibirsks flygplats var klockan redan sex. Konserten skulle börja sju, i Akademgorodok, några mil bort. Vi fick göra ordning instrumenten under bilfärden, rusa in Vetenskapsmännens Hus och upp i logerna för att byta om.
Publiken – omkring 350 personer, alla med koppling till det stora universitet som ju är själva syftet med Akademgorodok – fick snällt vänta till en halvtimma efter utsatt tid, innan Insula Magica började spela några nummer själva, för att därefter presentera oss, kvällens långväga gäster.

Helt ouppvärmda och knappt stämda satte vi igång.
Envar som spelat tidig musik på mer eller mindre tidstrogna instrument, har också beklagat sig över instrumentens temperaturkänslighet. Och inre Sibirien är just nu svinkallt, om än bara några grader kallare än Stockholm. Alltså gick vi på scen i sammanbiten förvissning om att rejält knas kunde vara att vänta.
Max alla säckpipor funkade faktiskt riktigt bra. Värre var det med Joels cister, som under upptiningen inte bara stämde om sig ordentligt; i början av Cantiga 213 rök den mest kritiska strängen…
”Katastrof” var det första ord som någon av oss yttrade när det (äntligen) blev paus. Och de fysikaliska förhållandena stod då bara för en del av oflytet. Publiken var visserligen medveten om att vi stod och genomförde ett gemensamt program med Insula Magica utan att någonsin ha spelat med dem innan. För en del kändes det som att jag spelade med noll känsla i första halvlek, och med blott fejkad känsla i den andra.
Fast fullt så illa verkar det inte ha låtit, åtminstone inte hela vägen, att döma av inspelningarna. Just sådana här lägen är vad som får en att inse att man ändå är rätt rutinerad som musikalisk scenkonstnär. Och efter att vi på slutet dragit loss en saltarello – det allra snabbaste, högljuddaste och möjligen hjärndödaste vi hade att komma med – kändes det ändå som om genuin uppskattning kom i retur, så att det gick att bocka för applåderna utan att småskämmas. Var tionde besökare köpte förresten med sig vår skiva, till mer eller mindre överpris, den kvällen.
Någon av de gestalter som vi kunde ana sittande i publiken gick visst hem och skrev i en kommentar, som jag bara kan återge som babelfiskpoesi:

outstanding concert came out! The Swedes of opazdali because of the delay of aircraft, concert detained on half-hour. He did not here already think that it is possible in motion to improvise on the theme of medieval music! Swedes and our rehearsed directly on the scene. By thanks, obtained enormous udovl’stviye!

Även om vi gjorde en betydligt bättre konsert på lördagen, finns bara inspelning från fredagen, så några MP3-klipp får det bäl bjudas på:

• Insula Magica & Vox Vulgaris – Stella Splendens.mp3.
  Spansk medeltidsstandard som var första spåret på vår skiva; nu med ljuvlig sång (i ett arrangemang hastigt spikat under pausen).
• Vox Vulgaris – Lauda.mp3
  När jag tänker efter har jag nog aldrig hört den här sortens breakbeats i niotakt, särskilt inte i sakral medeltidsmusik… Kort utdrag ur en tolkning vi gjort av en ytterst vag medeltida italiensk notskrift, som vi förresten nog aldrig tidigare spelat offentligt tidigare.
• Insula Magica & Vox Vulgaris – Cantiga.mp3
  Här hakade vi mest på våra sibiriska kollegor i ett stycke som vi aldrig spelat tidigare. Extremt catchig melodi som gjord för Insula Magicas och briljanta sångare och strängmusiker.

Om ni ursäktar min geoimaginära fixering, måste jag nu än en gång understryka storheten av var vi alltså stod på scen i lördags: I Vetenskapsmännens hus (vars modernistiska arkitektur till förväxling liknande ett större svenskt Folkets Hus) i Vetenskapens Stad Akademgorodok).

The community center. Another faceless concrete building from the sober Chrushtchev era. No longer Stalin baroque and not yet Breshnev’s pretentious classicism, it mirrors the transitory period of the years between 1956 and 1966 when Akademgorodok was completed. A strange era in which, as Babashina underlines, the party leader himself gave the order to build the neighboring academy hotel with eight floors instead of nine, arguing that eight floors would be sufficient in the midst of the woods.

Åminns nu neoismens ord. Ta fram en karta. Sätt ner fingret mitt i den eurasiska landmassan. Du kan mycket väl ha satt det rakt på AKADEMGOROD, neoisternas förlovade stad. Låt sedan fingret vandra ett kvarts jordklot västerut, bort till samma landmassas västliga utpost, där bara ett smalt sund skiljer Europa från Afrika: Tanger, som i Burroughs delirier blev till INTERZONE.
Akadememgorod och Interzone. Två imaginära städer, som bägge vid olika tidpunkter fungerat som relativa fristäder, men på flera andra sätt kan ses som varandras motsatser. Den ena ligger i mitten av världens största landmassa, den andra är gränssnittet mellan två kontinenter. Neoisternas Akademgorod är ”en stad byggd för förstörelse, staden där alla Rysslands hjärnor tänker och skapar slutet”. Den överaffirmerade universitetsdiskursen, den fullbordade nihilismen och/eller modernitetens kokpunkt. En antikronologi.
Burroughs Interzone är däremot en paranoid plats där ingen början och inga slut går att fastställa; Deleuze läser här in ett förebåd om kontrollsamhällena.
Intressant nog upphörde den internationella zonen i Tangier samtidigt som vetenskapsstaden Akademgorodok anlades, i slutet av 1950-talet.

Sibirier betraktar inte Moskva som en del av Ryssland, utan som en kuriös och framför allt svindyr enklav. Själv tror jag att Moskva och dess dekadens ligger närmare Interzone än Akademgorod. Men i själva verket har jag inte en aning, ty jag har inte varit där om vi bortser från flygplatsen. Men taxiterrorn där påminde, om än mycket vagt, om mitt besök på vad som mycket väl kan vara jordens mest bedrövliga plats: Marockanska sidan av den stinkande gränsövergången vid spanska enklaven Ceuta – alldeles i närheten av Tanger.
Akademgorodok, däremot, kan mycket väl få vara den förlovade stad som neoisterna drömmer om. Trots en halvdan spelning, och trots att vi inte hann se mycket mer än mörker och tungt snöfall, känns det som vi har gjort vad vi kan för att hörsamma uppmaningen.

På lördagen fick vi tillfälle både till att sova, öva ihop ett riktigt konsertprogram med våra kollegor, äta bliny samt se Novosibirsk i dagsljus.
Rysslands två större städer må ha långt fler invånare, men Sibiriens huvudstad har ett relativt sett mycket mer påtagligt blomstrande kulturliv. En bidragande förklaring är att symfoniorkester och annat evakuerades hit från S:t Petersburg under kriget. Bara några dagar efter krigssegern invigdes det magnifika operahus som idag är dagens centrum. Bredvid, längst upp på konserthuset, hängde en banderoll vars enda latinska bokstäver tecknade namnen INSULA MAGICA och VOX VULGARIS.

Insula Magica är en ensemble för tidig musik, med både sångare och instrumentalister, som grundades av konservatoriestudenter 1981. Idag är de deltidsanställda av Novosibirsks filharmoniska sällskap, för att göra ett trettiotal konserter per år, och har även turnerat en hel del i Europa. Medlemmarna extraknäcker en del som frilansande musiker på restauranger i staden, vilket i Ryssland intressant nog ger bättre extrainkomster än att ge musiklektioner. Det berättar Insula Magicas konstnärlige ledare och ende kvarvarande ursprungsmedlem Arkady Burkhanov, när vi sitter på pizzerian Capriccio (för övrigt ett utmärkt ställe, om någon skulle ha vägarna förbi), där det allt som oftast återfinns instrumentalister som kan spela allt från gamla schlagers till italiensk renässansmusik. Nog för att Ryssland har en annan uppskattning av levande musik än Västeuropa!

Vår gemensamma konsert arrangerades som en del av Insula Magicas tjugofemårsfirande och samtidigt femtonårsfirandet för den nuvarande formen för Novosibirsks filharmoniska sällskap. Under lördageftermiddagen fick vi några timmar på oss att repa in ett gemensamt upplägg, där några stycken spelades med hela dussinet av musiker och sångare från Sibirien och Sverige.
Arrangemangets koncept var tydligt i marknadsföringen: Här skulle två sätt att närma sig medeltidens musik mötas på scen: Insula Magicas mer ”akademiska” ensemblemusik och Vox Vulgaris som det sades mer gatumässiga och folkliga stil.
En del konsertbesökare kom fram och uttryckte sig entusiastiskt över graden av improvisation i vår musik, som de saknade hos de mer notbundna tolkningarna av tidiga musik.
Konsertbesökarna, ja. Uppemot fyrahundra personer, med en åldersmässig fördelning som aldrig skådats i ett svenskt konserthus, som gav underbar respons när vi väl var igång på scen. Antagligen var det den bästa spelning vi någonsin genomfört i Vox Vulgaris-sättningen – vilket vi verkligen inte trodde när vi för ett tag sedan hastigt repade ihop oss efter två års uppehåll – och enorm närvaro i samspelet med Insula Magicas musiker och sångare. Ren lycka. Jon och Max fann varsin ros när vi klappades in på nytt.

Så att publiken gillade det hela märktes. Ändå blev det en chock att gå ut i foajen efteråt och genast omringas av en jublande massa som översvallade oss med lovord på de språk de kunde frambåda – studenter på engelska, gamla tanter på tyska – och mer eller mindre mangrant krävde våra autografer( antingen på vår skiva eller i block). Vi blev nog alla nästan rörda till tårar. De som uttryckte sin uppskattning var från samtliga levande generationer, med viss överrepresentation av ungdomar. På ett konserthus! En ung man tyckte att våra låtarrangemang påminde om Joy Division och The Cure.
En flicka i tioårsåldern kom fram till mig och insisterade på att ge mig en tygbjörn i gåva. Hennes mor berättade senare för någon, att flickan fått den i present av läraren för att hon varit så duktig i skolan, och senare på kvällen funnit vår konsert så fantastisk att hon ville visa sin uppskattning till musikerna på så vis. Fantastiskt!

Natten efter konserten tillbringade vi, alla musiker och sångare, på tidigare nämnda pizzeria. Att sova var ändå ingen idé när vi ändå skulle till flygplatsen tidigt på morgonen. Fick höra om musikerlivet i Sovjetunionen och, filtrerat genom vodkadimmor, ta del av en Arkadys sätt att tänka skillnaden mellan ”spirituell” och ”materiell” musik: Den ena laborerande med addition av noga tempererade övertonsseriers svängningar, den andra begränsande sig till rent melodiska element. (Det är en extremt intressant distinktion, och allt annat än dogmatisk; etiketterna spirituell och materiell skulle kanske lika gärna kunna byta plats. Känner igen den från en rysk kompositör som berättade att han inte tror på copyright eftersom musiken inte fångas i noter utan är av Gud.)
Men dessförinnan stod den vokala delen av vår värdensemble för makalöst mäktiga versioner av ryska dryckesvisor:

[Nähä, funkade inte att lägga in filmklippet här, vilket däremot gick på Blogger.]

Arkady, konstnärlig för Insula Magica och visionär profil i Sibiriens klassiska musikliv.

Safia (Alfia?) är tatar, superbegåvad barockviolinist på väg att studera i Italien, samt den nyaste medlemmen i Insula Magica. Första gången hon rörde en medeltidsfiddla var visst tio dagar innan konserten!

Här finns ett galleri med lite fler bilder från Novosibirsk, Akademgorod och resan dit.

Uppdatering: Ojojoj. Vilken känsla att läsa vad folk i publiken skrev i sina Livejournal-bloggar…

”Tillfälliga exemplar” fortsätter skapa huvudbry

På sistone har svenska tidningar uppmärksammat att ”Pirater kapar tv-kanaler och sänder på nätet gratis” (IDG:s rubrik): ”Så får du 2 300 kanaler – gratis” (Aftonbladets rubrik).
Aftonbladet har fräckheten att ta betalt för åtkomst till de aktuella länkarna, i anslutning till något som närmast liknar en reklamtext:

Tusentals tv-kanaler från hela världen är bara ett klick bort. Pirat-tv-sajterna växer nu explosionsartat och i Sverige är det dessutom helt lagligt att kolla på pirat-tv. /…/
Enligt svensk lag är det inte olagligt att se tv som återutsänds via internet. Däremot är det olagligt att ladda ned tv och film från så kallade fildelningssajter.
Om man väljer att bara se tv via internet på datorn så behöver man inte betala tv-licens.

Lagligt att titta – olagligt att lägga ut. Så sammanfattas lagläget i den IDG-artikel som Aftonbladet verkar ha rewritat:

När du tittar på strömmande media skapas nämligen bara en temporär kopia av materialet på din dator. Och enligt svensk lagstiftning behöver då inte förlagan vara laglig, som normalt gäller för privatkopiering.
– När det gäller just den här typen av temporära filer rör det sig om tillfällig kopiering och just sådana filer är inte begränsade till lagliga förlagor, som normalt gäller för kopiering för privat bruk. /…/, förklarar Daniel Westman, som är doktorand i rättsinformatik på Stockholms universitet.

Jag är inte helt övertygad! Med skärpningen 2005 skulle upphovsrättslagen kriminalisera även nedladdningar i fildelningsnätverk. Man drog till med den mest svepande definitioner man kunde uppbåda:

2 § Upphovsrätt innefattar /…/ uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten /…/
Framställning av exemplar innefattar varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanent framställning av exemplar av verket, oavsett i vilken form eller med vilken metod den sker och oavsett om den sker helt eller delvis.

Lagrådet var inte särskilt imponerade, men lagen klubbades ändå. Naturligtvis med vissa undantag: en tautologisk fras om att ”laglig användning” minsann är laglig, samt ett undantag som är avsett att inte förbjuda webbläsarens cache-minne (vilket annars hade varit den tveklösa konsekvensen av upphovsrättslagens 2§). Alltså:

11 a § Tillfälliga former av exemplar av verk får framställas, om framställningen utgör en integrerad och väsentlig del i en teknisk process och om exemplaren är flyktiga eller har underordnad betydelse i processen. Exemplaren får inte ha självständig ekonomisk betydelse.

Det är den paragrafen som gör det lagligt att titta på piratströmmad teve – enligt Daniel Westman, vars lagtolkning får återklang i Aftonbladets försök att ta betalt för länkar till nämna pirattevesajter. Men då verkar han alltså förutsätta att de tillgängliggjorda teveprogrammen inte har ”självständig ekonomisk betydelse”, vilket vissa rättighetsföreträdare helt säkert skulle bestrida.
Vad som menas med ”självständig ekonomisk betydelse” är minst sagt oklart. Frasen är ännu ett praktexempel på sådant snömos som stoppats in i upphovsrättslagen i smådesperata försök att upprätthålla idealet om teknikneutralism. Roten till den hejdlösa förvirringen är en liten egenhet som skiljer digitala maskiner från analoga medier: att läsa digital information är ”exemplarframställande”, är kopiering.

Nu är jag inte jurist, och överlåter mer än gärna fortsatta grubblerier till Daniel Westman. I stället kan vi notera en intressant konsekvens av hans lagtolkning. Lagen gör alltså en åtskillnad mellan permanent kopiering (”nedladdning”) och temporär kopiering (streaming, webbsurfning). Temporär kopiering från olagliga förlagor – såsom att se på strömmad teve från en uzbekisk piratserver – kan alltså vara lagligt, enligt vad som nu sägs. Den saken är, i så fall, inte utan intressanta (om än hypotetiska) konsekvenser för fildelningsjuridiken.

Säg att någon konstruerar en udda typ av Bittorrent-klient, som i stället för att spara den hämtade informationen på hårddisken spelar upp ljuden direkt i högtalaren och visar videodatan direkt på skärmen. Resultatet skulle förstås bli ganska rörigt, eftersom Bittorrent hämtar filfragment inte linjärt utan i den ordning som ger högst effektivitet i dataöverföringen. Men den saken spelar mindre roll här. Det kan faktiskt finnas folk som gillar cut-up. Och framför allt: Den som tog emot filfragment genom vår hypotetiska klient, skulle i upphovsrättslig mening inte vara ”nedladdare”, utan bara någon som kollar på strömmad media, i princip samma sak som Aftonbladet nu marknadsför.
Naturligtvis är det inget som hindrar att den som kollar på en ström dessutom rippar den, det vill säga gör det temporära exemplaret till ett permanent. Vi kan till och med tänka oss att vår hypotetiska Bittorrent-klient har en plug-in, som ordnar upp i fragmentkaoset och lämnar en intakt långfilm på hårddisken, så att slutresultatet blir ”vanlig fildelning”.
Den högst hypotetiska, men inte desto mindre intressanta, juridiska frågan blir: Hur kan en domstol bevisa att en ”nedladdare” har framställt ett ”permanent exemplar”? Så hypotetiskt är det inte. Uppluckringen av gränsen mellan ”nedladdning” och ”nätradio” håller redan på att skrämma skiten ur IFPI.

”Rouge” på Polishögskolan?

Ingen ytterligare indignation ska här spillas över det faktum att Hollywood och FBI har fått utbilda svensk polis. Vi nöjer oss med att notera ett intressant namn. Inbjudna till Polishögskolans seminarium om fildelning och upphovsrätt, som hölls den 24 januari, var enligt uppgift:

• Andrew Myers, FBI-agent
  
• Henrik Pontén, chefsjurist på Antipiratbyrån
  
• ”Bryssellobbyisten Peter Bergström, företrädare för MPA”

Hmm … Peter Bergström? Namnet känns igen från avslöjandet om Antipiratbyråns infiltratör på Bahnhof.
Att döma av Antipiratbyråns hackade och offentliggjorda mail visade sig ”Rouge”, som denne infiltratör kallade sig på nätet, vara en 32-åring vid namn Peter Bergström. Denne skickade bland annat IRC-loggar till Antipiratbyråns Anders Nilsson, och efter razzian mot Bahnhof våren 2005 rapporterade han stolt till sina chefer i USA:

From: peter@anti-piracy.se
Sent: Thursday, March 10, 2005 9:29
To: Tilbury, Chad; Seymour, Dan; Winter, Craig
Subject: Swedish pirates busted!

Hi guys!

After 2 years of infiltrations our work finally paid of today with a successful raid on Sweden’s oldest and largest ISP named Bahnhof.
Bahnhof has been a source for top level piracy for several years and hosting some of the biggest and fastest servers in Europe.

Är det samma Peter Bergström? Vet inte, men det ter sig inte helt osannolikt att MPA(A) skulle ha belönat ”Rouge” med ett jobb i Bryssel.
Bahnhofs egna utredning kom fram till att Peter Bergströms verksamhet var ren brottsprovokation, och Piratbyrån polisanmälde Antipiratbyrån för bedrägeri och falsk tillvitelse – en polisanmälan [PDF] som, föga förvånande, polisen inte ens verkar ha rört vid. Hela Bahnhof-affären har ju också kommit helt i skymundan sedan Pirate Bay-razzian, men när dess centralfigur ”Rouge” nu eventuellt dykt upp som föreläsare på Polishögskolan borde det väl vara extra viktigt att reda ut om några övertramp har gjorts…?

Ryssland-Medeltiden: 1-0

Vox Vulgaris planerade Sibirienturné fick idag vända på Arlanda. Där uppdagades nämligen att ryska konsulatet – här avstår vi för säkerhets skull för att använda adjektiv om deras personal – genom rent jävla slarv skrivit fel inresedatum i både Joels och mitt visum, vilka vi till slut erhöll igår.

Aeroflot var desto hjälpsammare, men med flera fullbokade flyg vore den enda teoretiskt möjliga lösningen att ställa in Novosibirsk-spelningen och, till en extra kostnad av cirka niotusen kronor, flyga mer eller mindre över dagen på lördag för att kunna genomföra spelningen i Akademgorodok. Och det tedde sig inte riktigt rimligt.

Fan också. Trist för oss, och för Novosibirsks filharmoniska sällskap som hade bjudit in oss. (Att det fortfarande finns folk i landet Ryssland som alls ids odla utländska kontakter ter sig smått imponerande.)

AKADEMGORODOK

Långsamt kryper sig insikten på om vidden av det hela: På tisdag flyger vi till innersta Sibirien med Vox Vulgaris, för att spela medetidsmusik i Novosibirsk och Akademgorodok. Udda så det räcker. Nu tätnar intrigen ytterligare, med flera uppdagade ledtrådar som leder rätt mot neoismen.

År 1893, i samband med byggandet av Transsibiriska järnvägen, grundlades Novosibirsk, som idag är Rysslands tredje största stad, tillika Sibiriens huvudstad.

Under 1950-talet fick Nikita Chrusjtjov den gnistrande idén att Sovjetunionen borde bygga en helt ny stad där all aktivitet ägnades åt vetenskapliga framsteg. En stad som skulle bli det moderniserade och socialistiska Rysslands ”hjärna”. Namnet bestämdes till det enkla och slagkraftiga ”Akademiska staden”, Akademgorodok. Platsen förlades två mil söder om Novosibirsk. Universitetet invigdes hösten 1959 och likt en magnet drog den åt sig mängder av begåvade sovjetiska studenter och forskare, kärnfysiker och jordbrukstekniker.

I veckan åker vi dit. Vi, en sedan ett par år hyfsat avsomnad medeltidsensemble, inbjuden av Novosibirsks filharmoniska sällskap och dess tidig musik-ensemble Insula Magica.
Endast för detta tillfälle (fast OK, det blir en spelning i Stockholm också, sista mars) har alltså Vox Vulgaris fått återuppstå. Alla fyra har vi fumlat med obskyra instrument vi inte ens rört på länge och skälvt vid tanken på hur det ska gå. Men det mesta verkar sitta förvånansvärt tajt. Både låtarna från vårt album som gavs ut 2003 och ett par nyare arrangemang. Vad gör man inte för en tripp till Sibirien?

På lördag spelar vi i filharmonins kammarsal i Novosibirsk. Det är mäktigt.
På fredag spelar vi i Vetenskapsmännens Hus i Akademgorodok. Det är så mäktigt att det knappt finns ord.

I’m in search of AKADEMGOROD. I’m still searching for AKADEMGOROD. AKADEMGOROD is the city of scientists in Russia, in Siberia. It is a city built for destruction. It is also a city where all the brains of Russia think and create the END. Neoists should be in search of the city of scientists, in search of AKADEMGOROD. The project is to find the city of AKADEMGOROD and, by being there, justify the city. Neoists are living, are surviving by eating high technology. I’m ephemerally here, in this city, to ask you to join the crusade for AKADEMGOROD. The goals of the crusade are to find the city and then establish the reality of Neoism into the reality of AKADEMGOROD. BE A PART OF AKADEMGOROD.

Vad är neoism, och vad i hela världen har neoismen att göra med Akademgorodok? Svaret på den senare frågan är att Akademgorodok sedan nästan exakt 25 år, då någon slags happening inträffade i New York, har haft status av neoismens förlovade land. Hittills finns dock inga som helst belägg för några neoistiska aktiviteter i den fysiska staden Akademgorod. Första frågan är betydligt mer mystisk. En definition av neoismen är:

Neoism is a set of methods for removing the ruins of the twentieth century in order to make room for Akademgorod.

För en något mer systematisk sammanställning rekommenderas en läsning av sextonde kapitlet i Stewart Home’s The Assault on Culture, en kul och mysko bok, i förbigående sagt.

Neoismen är en idé eller en mem, snarare än en rörelse. Den tycks ha vuxit fram ur performance- och mail art-kretsar. På senare år har neoistiska interventioner skett i namn av bland andra Monty Cantsin, Luther Blissett, Wu Ming, Florian Cramer samt de autonoma astronauterna
Neoismens relation till såväl discordianismen som till antineoismen är omstridd.

”It is not a matter of describing Neoism but of abolishing”

Luther Blissett

”Neoism doesn’t exist except in the reactions it creates”

Roberto Bui

Bara en enda -ism, förutom neoismen själv, tycks förena alla neoister: plagiarism. Neoismen är våldsamt upphovsrättsfientlig, för att inte säga upphovsfientlig, vilket kommer till uttryck genom förkärleken för att spela med olika kollektiva pseudonymer.

En intervention som mycket väl skulle kunna vara neoistisk genomfördes för tio år sedan, när Oscar Swartz och hans kumpaner lurade Reuters genom att plantera en fejkad stornyhet på Tass.net, som såg ut att vara den forna sovjetiska nyhetsbyråns hemsida. Hemsidan var registrerad på webbyrån Komintern, som låg i Stockholm men även saluförde e-postadresser på Novosibirsks officiella subdomän. Tidigare ikväll avslöjade Oscar att han fortfarande kan nås på den mäktiga – och oerhört akademgorodiska – adressen chiefscientist@komintern.nsk.su.

Inga belägg finns dock för att Oscar Swartz skulle vara neoist. (Eller så vet han bara inte om det.) Det ska även understrykas att Vox Vulgaris aldrig haft något med neoismen att göra, även om vi må ha företrätt ett förhållningssätt till medeltiden som vissa kanske skulle kalla neoistiskt. Vår Sibirienturné är resultatet av ett slumpmässigt möte med ryska musiker på Gotland för några år sedan. Eller…?
Misstanken smyger sig på: Har vi i Vox Vulgaris, oss själva ovetandes, tilldelats en roll i neoismens korståg?

The project is to find the city of AKADEMGOROD and, by being there, justify the city. /…/ The goals of the crusade are to find the city and then establish the reality of Neoism into the reality of AKADEMGOROD. BE A PART OF AKADEMGOROD.

Författares ekonomiska villkor, 1943 och idag

Kvantitativa resonemang må höra till ovanligheterna här på Copyriot, men häromdagen hittades ett förhållande mellan siffror som väcker en intressant tanke, om än utan att bevisa något särskilt.
Siffrorna fanns i en bok som gavs ut 1943 om vad som senare kom att kallas ”upphovsrätt” (det ordet fanns då ännu inte på svenska), skriven av Erik Gamby som senare författade en hel rad böcker om kulturpolitiska ämnen.
Erik Gamby diskuterar författares ekonomiska villkor, och konstaterar att författare (vari han inräknar både skönlitterära, fackförfattare och frilansande tidningsskribenter) har omfattande merkostnader för utövandet av sitt yrke. Exempelvis:

En författare behöver först och främst en lugn arbetsplats. /…/
En författare måste köpa och läsa litteratur i större utsträckning än andra människor. /…/
Det är också ganska nödvändigt att en författare ser sig omkring i världen.

Utifrån detta gör Erik Gamby en överslagsräkning:

Personligen skulle jag tro att en skönlitterär författare, som inte skall sättas på svältkost, behöver förtjäna minst 10.000 kronor om året, om han skall ha råd med de omkostnader, som är förbundna med arbetet.

Tio tusen kronor om året låter kanske inte mycket, förrän vi jämför med löneläget i allmänhet:

Det är bara en liten bråkdel av Sveriges befolkning, som kommer upp till en inkomst på mer än 3.000 kronor om året.

En författare behövde alltså – om vi får tro denna 64 år gamla handbok i immaterialrätt – tjäna tre-fyra gånger mer än en höginkomsttagare.
Jag har inte jämfört med konsumentprisindex eller liknande. Men proportionerna är så slående att det, förutsatt att skriften i fråga inte fabulerar fullständigt, blir svårt att komma undan tanken att författares ekonomiska grundvillkor idag har förbättrats radikalt. Och det handlar då inte om inkomstsidan, utan om att författandets extra omkostnader verkar ha decimerats rejält.

Av de tre kostnader som Erik Gamby nämner, är det svårt att säga något om skrivarlyan, men generellt så framstår det ändå som möjligt att arbeta hemifrån med datorn även för personer som bor litet. Andra kostnaden är kanske intressantast: Att författare behöver läsa mycket befintlig litteratur ansågs på 1940-talet oundvikligen medföra en svidande räkning för böcker och tidskrifter. Relativt sett borde den faktorn ha minskat radikalt sedan internettillgång (lika dyr oavsett hur mycket text man läser) börjat ses som en del av en grundläggande levnadsstandard. Utlandsresor, för det tredje, har bevisligen sjunkit våldsamt i pris, till den grad att en inrikes tågbiljett ofta är dyrare än ett flyg till Sydeuropa.

Inte vore det rimligt med att idag räkna med att man måste ha inkomster på en miljon om året för att över huvud taget kunna skriva böcker utan att svälta? (Siffran en miljon är en grov överslagsräkning: två extra nollor på fyrtiotalets årslöner.)

Man kan inte kräva att Erik Gamby skulle ha förutspått denna långsiktiga utveckling med sjunkande utgifter; vad han såg 1943 var att författare och skribenter behövde driva upp sina inkomster, och inte minst förmå tidskriftsförlagen att sluta publicera artiklar för vilka inget honorar betalats.
Framgångsmodellen såg han genom att snegla på kompositörerna, som 20 år tidigare hade bildat Stim. I sin bok föreslog alltså Erik Gamby att även skribenter skulle gå samman och idka kollektiv rättighetshantering:

Författarna behöver mer än väl en motsvarighet till det organ, som tonsättarna förstått att skaffa sig i Stim. De behöver en litteraturbyrå, som noga övervakar att deras ekonomiska intressen tillvaratagas

Vi kan bara spekulera över vilka konsekvenserna hade blivit, om Litteraturbyrån hade blivit verklighet. Rimligen hade de satt ett fast pris per bokstav – precis som Stim sätter ett fast pris per sekund musik – att multiplicera med en tariff för upplagan. Sannolikt skulle man också – precis som Stim – få anställa ett antal ”textkonsulenter” som bedömde vissa slags texter som mer ”seriösa” och därför förtjänta av större del av kakan. Tidningarna skulle aldrig behöva betala pengar direkt till frilansare, utan bara en saftig klumpsumma direkt till Litteraturbyrån.
Internet och bloggexplosionen skulle möjligen få Litteraturbyrån att kräva s.k. bredbandsskatt, men samtidigt ställa dem inför en akut men i längden omöjlig gränsdragning mellan okvalificerade och ”riktiga” författare.
Men nu blev det inte så. En lärdom från det hela borde vara att förbättrandet av de ekonomiska villkoren för kreativt skapande kan ske minst lika mycket genom utgiftsminimering som genom inkomstmaximering.

Fortsatt plagiatjidder

Minns ni plagiatanklagelsen mot ett av bidragen på Modernautställningen 2006?
En tavla av Markus Andersson, som var del av ett konceptuellt bidrag av Dorinel Marc, inbegrep en bild på Christer Pettersson som tycktes målad efter förebild av ett extremt känt pressfoto på denne. Fotografen Jonas Lemberg polisanmälde, med stöd av sitt fackförbund, men i september rapporterades att åklagarkammaren i Västerort lagt ned förundersökningen.
Men facket begärde överprövning och nu rapporterar Journalisten att överåklagare Sven-Erik Alhem beslutat att (åter) inleda en förundersökning.

– Glädjande, säger Catharina Ekdahl, jurist vid SFF, Svenska fotografers förbund. Jag hoppas på fällande dom. Detta kan för en gång för alla klargöra att det inte går att använda fotografier som förlagor, utan tillstånd från fotografen.

Struntprat, såklart. Några regler för hur man får använda förlagor finns inte i upphovsrättslagen. Vad som finns är en flummig gränsdragning mellan idé och uttryck som kallas ”verkshöjd”, och som är helt beroende på sedvänjor.
Även utan att det finns någon formaliserad ”citaträtt” för bildkonst, är chansen därför rätt stor att Fotografförbundet förlorar mot den konstnärliga friheten.

För övrigt kan vi kallt räkna med ännu en våg av plagiatanklagelser och polisanmälningar i samband med att melodifestivalen avgörs i mars. Ingen musikmatematisk mjukvara tycks kunna rubba den naturlagen.

Vanity Fair

Steven Daly – en gång trummis i inflytelserika Glasgowbandet Orange Juice, idag contributing editor på Vanity Fair – besökte ju Stockholm i somras.
Sedan dess har kunnat ta god tid på sig att skriva en lång text kring fildelningsfenomenet, med särskilt fokus på The Pirate Bay och med utgångspunkt från sina personliga erfarenheter av torrentsajten UKNova, där han laddat ner och upp närmare en terabyte av gamla brittiska teveserier. (”The cost of two burned-out hard drives seemed like a small price to pay.”)

Nu är reportaget i tryck, och det känns hyfsat fett att vara med just i Vanity Fair’s Hollywood Issue (vilken, vad jag förstår, dessutom har extra hög upplaga).
Texten är lång, pendlar mellan personligt och politiskt, och illustreras enbart av bilder tagna i Stockholm på oss i Piratbyrån och The Pirate Bay. (OK, har inte sett den på papper ännu. Får den i brevlådan snart, men förhoppningsvis hinner någon före med att länka en scannad version.)

If the online file-sharing universe is the Wild West, Sweden is Deadwood – a place where the rule of law leaves barely a footprint. Thanks to a combination of national copyright laws, laissez-faire social attitudes, and inexpensive and superior bandwidth, gentle little Sweden – which refers to itself as Europe’s ”duck pond”—has become a file-sharing fortress in which more than 10 percent of its nine million citizens trade digital material, much of it provided by the country’s Pirate Bay site.

Steven Daly både besöker The Pirate Bay på nära håll och lyckas sätta dess roll i större sammanhang, som ett övergående stadium i fildelningens historia, emedan mer anonymiserade fildelningstjänster är under utvecklande. Dessutom intressanta inpass om hårdvaruindustrins roll.
Marcus citeras angående hur skivindustrin drev användare från Kazaa till Bittorrent – bara för att ytterligare generalisera krisen till filmindustrin. Själv får jag bland annat uttrycka en analys som på samma gång beskrivs som ”torrt akademisk” och i samklang med David Bowie.
Anakata uppger Robot Chicken som filmisk favorit, i samband med att Vanity Fair besöker hans företag PRQ. Jonas Birgersson krediteras för sin underrättelsebakgrund, och får in ett lysande citat:

There are new business rules, and some art forms won’t be able to be supported anymore. I mean, in ancient Rome they used to stage full-scale naval battles in the Colosseum. We don’t do that anymore.

Demonstrationer på lördag

Piratpartiet, Grön Ungdom, Liberala Ungdomsförbundet med flera kallar till demonstrationer mot FRA:s planerade massavlyssning nu på lördag. Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå.
Mer information här, samt här.