Musik och matematik

19 juni 2006

Här kommer ännu ett inlägg som kommenterar en artikel i Economist Technology Quarterly, om mjukvara som analyserar musikaliska kvaliteter.

I George Orwells ”1984” (publicerad 1949) figurerar en versifikator som automatiskt genererar en musik som syftar till att passivisera den stora massan.
Några år tidigare, på Bell Labs i Manhattan i början av 1940-talet, hade Alan Turing och Claude Shannon haft en diskussion kring frågan om det vore tänkbart att matematiska universalmaskiner kunde programmeras till att skapa musik. Steven Berlin Johnson skriver i Emergence: The Connected Lives of Ants, Brains, Cities, and Software:

Musical notes were patterns too, Shannon recognized, and if you could train an electronic brain to understand and respond to logical patterns of zeros and ones, then perhaps sometime in the future we could train our machines to appreciate the equivalent patterns of minor chord progressions and arpeggios. /…/
The connection between musical patterns and our neurological wiring would play a central role in one of the founding texts of modern artificial intelligence, Douglas Hofstadter’s Gödel, Escher, Bach.

En fascinerande bok – vars tankar om musik dock bör tas med en nypa salt. Likt Shannon före honom, likställde Hofstadter musiken med notskriften. Musiken var symbolisk, den kunde reduceras till ett antal distinkta noter samt tillhörande anvisningar om tempo, betoningar, instrumentering etc. Synsättet har sin förutsättning i den västerländska konstmusikens egenartade uppdelning mellan skapare och utförare, kompositör och musiker – en rollfördelning som inte är det minsta adekvat för populärmusik eller elektroniskt producerad musik. Idén om att ett musikstycke består av en sekvens av noter framstår också som inkompatibel med exempelvis acid house, där 303:ans frekvensmodulationer är allt och ”tonerna” som spelas kan vara närmast godtyckliga.Parallellt med att digitala maskiner började användas för att framställa ljud, redefining bugs to features, utvecklade informationsvetenskapen de digitala maskinernas sätt att tolka inspelade ljud. Dels i form av kompressionsalgoritmer som MP3, dels pågår utveckling av mjukvara som extraherar fram distinkt musikaliska komponenter ur inspelat ljud.
Economist Technology Quarterly berättar om ”music intelligence systems”-företag som Platinum Blue och Polyphonic HMI. Dessa anlitas numera flitigt av de stora skivbolagen för att avgöra vilka låtar som är värda att hårdlansera som singlar (ofta utan de berörda artisternas vetskap). Företagen utvecklar icke-offentliggjord mjukvara som genom spektrumanalys isolerar och analyserar omkring 30 parametrar,

including such things as sonic brilliance, octave, cadence, frequency range, fullness of sound, chord progression, timbre and ‘bend’ (variations in pitch at the beginning and end of the same note).

Låtar vars parametrar påminner om tidigare hits (vilket inte behöver betyda att det rör sig om samma musikstil) anses vara värda investeringen.
”Music intelligence” ersätter delvis skivbolags bruk av ”call-out”, alltså att låta telefonundersökningsföretag ringa upp personer inom en viss målgruppsprofil för att höra deras spontana utlåtanden över korta melodisnuttar.Matematiska formler har fått sin plats inom musikproduktionen, men inte på det sätt som man tänkte sig för 60 år sedan. Datorer spottar inte ur sig notblad som ges åt musiker att framföra. Sanningen att säga finns det ingen brist på notblad, utan ett överflöd av musik. Datorer får däremot i uppdrag av skivbolag att sålla ur överflödet av musik.
Musik definieras då som sekvenser av inspelade ljud, vilket ju är skivbolagens grundläggande perspektiv och anledningen till att de har alla skäl i världen att motsätta sig en utveckling där musiklivets tyngpunkt skiftar tillbaka mot det levande framförandet.

Blotta idén att låta automatiserade tolkningar av inspelat ljud bidra till bedömningen av en musikalisk akt säger något om skivindustrins skygglappar. Musik är ju så mycket mer än inspelade ljud. En kulturell kontext, en live-potential, en tidsandans nerv och så naturligtvis ofta en text, vilket ju inte heller denna mjukvara försöker sig på att analysera.
Alldeles säkert är mjukvaran kapabel att uppfatta trallvänligheten i Basshunters Boten Anna, men inte bakgrunden till låtens omåttliga popularitet, som inbegriper fildelningsbuzz samt en ordlek där ”bot” förväxlas med ”båt”.
Bara som ett exempel alltså. Allt musikskapande innefattar förstås element som inte går att utläsa ur en enskild ljudinspelning: Ögonblicklighet, improvisation, variation, sceniskhet, humor, aggression, berättande texter, artistiska karaktärer…
Skivbolag som förlitar sig på music intelligence-mjukvara, om än bara för rådgivning, framstår som hopplöst fastlåsta i en popmusikparentes där hitsingeln är allt och realtidsupplevelsen på sin höjd är sekundär.

Men musikanalysföretagen anlitas inte bara av skivbolag, utan också av radiostationer som tar hjälp av de matematiska parametrarna för att programmera spellistor med ett oavbrutet ”flow” som ska förmå lyssnarna att inte byta kanal. Och mobiloperatörer som Vodaphone tar hjälp av ”music intelligence” för att solla fram ringsignaler med hitpotential.
Economist berättar vidare att även upphovsrättsjurister har börjat intressera sig. De vill använda mjukvaran för att ”objektivt” kunna avgöra när påstådda plagiat tas upp i rätten, och på så vis lösa det lilla kruxet att de flesta som dömer i domstolar alls inte förstår sig på musik.
Vi kan därför, enligt tidningen, vänta oss att bolag med stor backkatalog kommer att använda funktionen ”melody detector” för att hitta möjliga plagiat bland konkurrenternas nya släpp och stämma skiten ur dem.
Vad en sådan utveckling skulle innebära för en genre som schlager (karakteriserad just av minimalt varierande parametrar) går knappt att föreställa sig. Och så frågar vi oss naturligtvis om den matematiska analysen av musikalisk originalitet kommer att ge upprättelse åt kompositör SJN

4 Responses to “Musik och matematik”

  1. j p w Says:

    Intressant. Som vanligt :-)

  2. TuffPirat Says:

    Underbart inlägg!

  3. Dennis Nilsson Says:

    Hmmm, här finns en massa jobb för alla upphovsrättsjursiter….


  4. […] sommarens utgåva, som Copyriot reflekterade över här och här kröntes med en intervju med Vinton Cerf. Denna är det en annan av nätets […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: