Teorichock från London

27 februari 2006

Node.London heter nån slags serie av events för new media art, trådlöst experimenterande och sånt, som pågått sen förra året. Nu lider det mot sitt slut och arrangörerna publicerar en fet reader på både papper och nät: Media Mutandis. Där medverkar även undertecknad och Palle Torsson, med vårt gemensamma grey commons-föredrag.
I övrigt en hel massa texter kring konst, teknologi, filosofi och politik. Har inte läst, men plockar fram några som kan vara värda att skriva ut och ta en titt på:

Alldeles säkert lär det rymmas en del skitsnack i textmassorna också. (Framför allt förstår jag inte vurmen för lokala valutor som håller i sig inom delar av konstvärlden – visst för att det är roligare med bytesklubbar än skatteinbetalningar, men hur dödfött är inte ett system som bygger på mätbar arbetstid?) Men annat verkar båda gott. Node.London snackade förresten om att bjuda in oss att snacka på något arrangemang senare i vår, vet inte om det blir av.

Skrev just en Piratbyrån-nyhet om att tyska IFPI vill förbjuda nätradiostationer, så länge de inte sänds av radioföretag som redan är etablerade offline. Det är fullständigt jävla vansinne, såklart. Och handlar ganska uppenbart inte främst om att skivbolagsjättarna vill kontrollera spridningen av ”sin” musik, utan om deras rädsla för att människor ska börja digga andra låtar än de som deras marknadsföringavdelningar har bestämt sig för att de ska digga. Särskilt rädda är de för Last.fm, denna fantastiska kanal att för automatiserat upptäckande av musik man inte visste fanns, utifrån ens befintliga smak (och som snällt betalar sina licensavgifter till brittiska STIM-motsvarigheten).

Tyska IFPI vill även förbjuda program som underlättar ”rippning” av enskilda låtar ur ljudströmmar (hur effektivt det nu är med att förbjuda viss mjukvara i nationell lagstiftning). Men än lär det vara lagligt. Och passande nog upplyser signaturen axx0 om att han/hon just har släppt en torrent med det halvfärdiga Windows-programmet Last.fm Recording mod beta 2.

This is a beta test of a recording modification to the offical last.fm radio client that I’m currently trying to make.
The player will record all songs you listen to.
Skipped songs will not be recorded.

De som använder Windows och Last.fm och har testat denna strömrippare får hemskt gärna lämna en kommentar här, samt uppmanas att ge feedback till kodaren!Ett urval av senaste tidens personliga musikupptäckter via Last.fm:
Hoahio, OOIOO, Six Organs of Admittance, Pegasuses, Jasmin, Theoretical Girls, DJ Koze, Sichtbeton, Hans-Joachim Roedelius, Mitchell Akiyama, Oneida
Här har vi musiken som IFPI vill se till att vi inte ska få upp ögonen för. Helt begripligt ur deras perspektiv, eftersom det hotar dessa skivbolagens (man frestas att säga planekonomiska) affärsidé: att få folk att lyssna på den musik som de på förhand utnämnt till nästa stora grej.

Relaterat:

Uppdatering: Enligt Urheberrecht.org och Laut.de avslås IFPI:s krav av av tyska justitiedepartementet. Inte så förvånande, kanske.

Uppdatering 3/3: En väldigt bra artikel på Realtid.se följer upp genom att bland annat prata med svenska nätradiosändare och med STIM (som ju i fall som detta faktiskt inte brukar ställa sig på skivmagnaternas sida). Realtid.se uppger att de inte lyckades nå svenska IFPI för en kommentar. Det låter lite underligt, men det är ändå positivt om de försöker ställa svenska IFPI mot väggen för det som deras tyska och andra syskon gör – det är trots allt samma organisation och samma medlemmar, med kontor på lite olika håll.

Om Mozilla tillåter försäljning av kopior av sin programvara så innebär det att det blir praktiskt taget omöjligt att genomföra den engelska antipirat-lagstiftningen på grund av att det är så svårt för myndigheterna att ge allmän information till företag om vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet.

Citatet kommer från en brittisk statstjänsteman som gjorde vad hon kunde för att sabotera för fri programvara. Läs sammanfattningen på bloggen Virtuellt bondförnuft!

Exemplet må vara extra dråpligt, men ändå typiskt. Antipiratpropagandister är beroende av myten att lagligt är lika med exklusiv ensamrätt. Användandet av begrepp som ”legal nedladdning” handlar just om att skymma det faktum att det finns massor av film, musik och inte minst programvara som det är fullt tillåtet att göra kopior av, ofta även att sälja kopiorna.
Att piratjägares åtgärder om och om igen slår mot fri mjukvara är inget olycksfall i arbetet, utan ett sätt att lägga krokben för konkurrerande affärsmodeller.

Mejlinglistor är inte så jävla hett längre. Är inte det slutsatsen som till syvende och sist får dras av Elit-debaclet?
Jag tror att vi bevittnar den sista sucken av mystifikation kring en kommunikationsform vars storhetstid skedde på 1990-talet. På den tiden när ”Hämta nya mail”-knappen fortfarande var en källa till spänning, och inte blott öppnade luckorna till en flodvåg av spam, kryddad lite plikter och stress. Just kontrasten för att tanken på andras skvallrande kan bli så gruvligt kittlande.
På något sätt måste det var just för att nästintill envar numera har erfarenhet av mejlinglistor, vet hur meningslösa de tenderar att bli inom en månad efter start, som det över huvud taget är möjligt att förfasa sig över dem, på ett sätt som man inte förfasar sig över vare sig informellt krogsnack eller IRC-kanaler. Trots att jargongen naturligtvis kan vara ännu hårdare där, och måste få vara hård.
Den som orkar läsa mer om historien kan klicka vidare till Isobel, Aaron, knivgrabben eller Oscar.

Själv tycker jag mest att det hela inbjuder till reflektion över hur drastiskt e-post i allmänhet och e-postlistor i synnerhet har degraderats, sedan tiden kring millenieskiftet.
Kommunikationsformen mejlinglista framstår numera som historisk, med en storhetstid möjlig att placera in ganska exakt mellan kravallerna i Seattle och Göteborg – händelser som i efterhand nästan framstår som själva mediets politiska materialisering. Det var också någon gång strax efter millenieskiftet som jag själv senast var med på en ren skvaller– och skitsnackslista. Det var ju kul, ett tag. Sedan dess har listorna mest bidragit till överfylld inbox nån gång ibland. Enstaka undantag finns förstås. Fortfarande kommer, allt mer sporadiskt, guldkorn på Nettime – men orka lusläsa… Det lilla fåtal listor jag fortfarande orkar läsa har extremt låg trafik, är nischade och präglas av hård uppifrånstyrning – i ett par av fallen faktiskt utövad av just … Alexander Bard.

Vi kan ju starta en mejlinglista” var en klassisk slutsats varje gång som en krets människor strålade samman för att göra något kring en gemensam idé. Men den som droppar den raden idag, får finna sig i att orden kommer tolkas som en genomironisk vink om att projektet ändå kommer att rinna ut i sanden. Mejlinglistor kommer förstås att fortsätta spela en roll, men de är inte lika heta som de var 1998.

Illustration: Pelle Forshed

Med anledning av att det nu gått två decennier sedan mordet på Olof Palme, blev jag ombedd att skriva om så kallade privatspanare i veckans Arbetaren.
De ska inte dras över en kam, dessa nitiska granskare – samtliga män – som under de 20 åren har levererat en eller annan slags konspirationsteori (vilket inte är ett skällsord, utan per definition innefattar alla teorier om att fler än ”en ensam galning” låg bakom). Tendensen som visar sig över tid är dock att de tidiga privatspanare som ägnade sig åt ett förutsättningslöst granskande av kriminaltekniska detaljer har fallit bort. Kvar blir de som tar sig an traumat från andra hållet, som bestämt sig för att något visst maktintresse låg bakom mordet, och försöker övertyga världen om sin sak.

Privatspanarna från denna grupp tenderar att vara uthålligast, och det finns en ganska logisk förklaring till det. För hur lever en konspirationsteori vidare? Genom expansion. Konspirationsteorin måste ständigt samla ihop fler ledtrådar, koppla in andra skeenden i logiken, lägga under sig nya domäner. …
Den perfekta syntesen måste fånga allt med en enda teori, inte lämna någon fråga obesvarad. Ständigt höja insatsen, för att inte förlora tron på meningen med att stanna i spelet.
Praktexempel är den nu 80-årige privatspanaren Lars Krantz. En gång var han väletablerad tevejournalist. Under de 20 år som gått sedan Palmemordet, har hans skriverier gradvis vävt in fler och fler samtidshistoriska skeenden i konspirationsväven.
Numera lyder hans tes att Lisbeth Palme sköt sin man som en ”feministisk symbolhandling”, och att detta på något sätt var kopplat till scientologerna, vilka ”ingår i ett nätverk med andra maktorganisationer som frimurarna, feministerna, judiska lobbygrupper, homosexuella, Rotary, diverse kyrkor och frikyrkor, adel och kungahus”.

Konspiracism som process av sammanlänkning.

Progg- och bloggchock

20 februari 2006

Igår höll Fabian Göransson, som annars både seriebloggar och tecknar den udda väggtidningen Cigarett, släppfest på för sitt debutalbum Gaskriget.

På en liten nybyggd scen på ett smockfullt kafé Edenborg framträdde Mylla med sitt flöjt- och orgelindränkta röj som får etiketten ”psykedelisk nyprogg” att bli oundviklig. Ett tag gästades mikrofonen av plankarpoeten Lasse Fabel.
Att ställets högtalare var klart underdimensionerade för sexmannarockorkestern fick det hela att låta en bra bit mer punk än vanligt, och på den primitiva bootleg som gjordes (längst bak i rummet med laptop och pyttemikrofon) hörs knappt orglarna alls. Men eftersom Mylla hittills satsat på sina grymma livespelningar och avstått från att gå in i studion, måste vi ju ändå bjuda på de första inspelningarna någonsin med dem – lägg på minnet var ni hittade dem först:

Mylla feat. Lasse Fabel – Kobran.mp3
Mylla – Skogen, myllan.mp3
Mylla – Du och jag.mp3
Därefter förflyttning via snödimmiga omvägar till Gärdet och inflyttningspartaj hos kamikazepiloten Aaron. Där trängdes Mylla-musiker, ledarskribenter, digitalhippies, ungliberaler, konstfacklor, galagoiter och en massa annat löst folk, i ett enda sammelsurium där det inte tog lång stund att inse den kusligt höga frekvensen välbekanta bloggare, inklusive retirerade profiler som Per Gudmundson och andra. En osannolik blandning! Hann även stifta trevlig bekantskap, samt hetsa mot schack, med Isobel.
Till hela lördagshopen och särskilt till Fabian, Aaron och Mylla: ett trefaldigt progg, grogg, blogg!

Spåra språket

18 februari 2006

Religious Speech Sensor är ett program av Noah Vawter, som låter en ta valfri fras på engelska och utifrån den söka fram en lista på liknande Bibelverser som använder liknande språkbruk.
Tanken är att ”spåra politiska uttalanden tillbaka till dess religiösa ursprung”. Kan bli spännande när programmet, som planerat, söker även andra heliga skrifter och på ett mer sofistikerat och automatiserat sätt. Ännu så länge finns bara perl-källkod till en prototyp för nedladdning. Det går naturligtvis tänka sig modifierade varianter som utför andra former av språkspårning.