Det kontantlösa samhället

28 november 2005

Efter senaste värdetransportrånen tog Finansinspektionen tillfället i akt att föreslå avskaffande av i tur och ordning tusenlappen, femhundringen och hundralappen, eftersom kontantekonomins enda vinnare är ”de som ägnar sig åt olika former av olaglig verksamhet”. Sedlar och mynt är alldeles för anonyma. Målsättningen uttrycks att alla transaktioner ska gå att spåra i efterhand. ”Det kontantlösa samhället är också det totala kontrollsamhället”, som SvD:s ledarredaktör skriver.
Det kontantlösa samhället. Frasen är laddad med meningar, vars kraft stiger ytterligare genom vanligt förekommande kopplingar till andra nyckelbegrepp som ”kontrollsamhället”, ”new world order” och ”världsregering”.
Konspiracismen i sina olika varianter tematiserar nästan alltid det kontantlösa samhället, i termer av hur en liten, sammansvetsad och avgränsad maktelit ligger bakom ett systematiskt försök att öka sin kontroll. Min uppsats [PDF] pekade på hur berättelsen oftast fortsätter med att konspiratörerna som slutligt steg vill koppla de immateriella pengarna till streckkoder i varje människas panna och datorchip under varje människas hud. Källan är alldeles uppenbar:

Vilddjuret krävde att alla – stora och små, rika och fattiga, slavar och fria – skulle bära ett tecken på högra handen eller på pannan.
Och ingen kunde få arbete eller köpa något utan att ha vilddjurets märke som ett tillståndsbevis. Märket var antingen vilddjurets namn, eller det tal som står i stället för dess namn.
Detta är en hemlighet, som kräver noggrann eftertanke för att avslöjas. De som har förstånd och insikt kan räkna ut vilddjurets tal: det är en människas tal, och talet är 666.
Uppenbarelseboken 13:16-18
Ett okänt antal bokstavstrogna kristna i Sverige vägrar använda betalkort. Det kontantlösa samhället, EMU-projektet och streckkoderna ses som led i Antikrists plan. Läsningen av dessa bibelverser har starkt präglat även icke-kristna konspirationsteoretiker. Nyckelfrasen ”det kontantlösa samhället” avhandlas i Indymedias bottenskrap såväl som på ultrareaktionära SaveTheMales.ca, och såklart av av Alex Jones, konspirationsteoretikern som verkar vara på väg att bli superkändis genom fildelningsnätverk.
Den typiska konspiracistiska förklaringen till skeendet är att en målinriktad och avgränsad maktelit försöker manipulera fram det kontantlösa samhället, och därigenom ligger bakom både rånen mot värdetransporterna och Finansinspektionens svar att vilja avskaffa kontanterna. Den oerhört populäre David Icke använder flitigt formeln ”problem-reaktion-lösning” för att beskriva sin syn på hur de påstås använda sig av Hegels dialektik.

Konspirationer existerar. Vissa konspirationsteorier visar sig stämma. Ifrågasättande av vedertagna sanningar och misstänksamhet mot makten innebär inte i sig konspiracism, men kan däremot bli det genom en semiotisk process av sammanlänkning. Varje element får då utökad symbolisk betydelse i en enda lång kedja av länkar, där världshistorien till slut tenderar att framstå som en demonisk version av Hegels världsande. En och samma ondskefulla kraft ligger bakom i stort sett alla sidor i de konflikter som där spelas upp.
Där har vi, som jag ser det, det grundläggande missgrepp som präglar dagens konspiracism, och som också vittnar om dess karaktär av väckelsekristen apokalyptik. Dess intresse och kritik för det framväxande kontrollsamhällets maktmekanismer förfelas helt när all uppmärksamhet inriktas på att hitta ett enhetligt, medvetet subjekt bakom allt. Ur det perspektivet förutsätts att det kontantlösa samhället är något som de vinner på och har bestämt sig för att införa.

Daniel Wiklander för tillbaka frågan om det kontantlösa samhället till ett konkret plan. Han konstaterar att det fascinerande är att det finns folk som över huvud taget tror att ett samhälle skulle fungera med enbart spårbara elektroniska betalningsmedel.

För hur skulle den svarta ekonomin fungera utan kontanter? Förutom det mest uppenbara, narkotikahandeln, finns det massor av sektorer som skulle få det mycket svårt utan ordentlig tillgång till kontanter. Alla former av hantverks- och hushållstjänster skulle behöva betalas i natura eller vitt, alkohol skulle bara kunna köpas på Systembolaget eller utomlands. Restaurangbranschen skulle drabbas av arbetskraftsbrist – dels för att det skulle bli rejält mycket jobbigare att anställa folk, dels för att bartenderyrket helt plötsligt skulle tappa mycket av sin lockelse utan dricksen. Situationen för landets DJ:s och klubbarrangörer vill jag inte ens tänka på. (…)
Tror ni att varenda kaffekopp ni fikar upp momsdeklareras? Eller smågodiset i såna där små godisbutiker? Skivorna de små indiebolagen står och säljer själva på releasepartyna? Någonsin sett en fanzinemakare ta Visa?
Precis. Kultur och nöjesliv är bara de mest tydliga exemplen på att den svarta och gråa ekonomin – den som Finansinspektionen naivt nog drömmer om att administrera bort – är djupt integrerad med helheten.
Det slår mig att det säkert finns makthavare i Sverige som ser det här som väldigt positiva följder av ett avskaffande av kontanter. Nu ska varenda liten transaktion kunna spåras! Slut på fifflet! Nu ska momsen jävlar i mig in för den där Stone Island-tröjan du sålde på Blocket i våras!
Men den svarta ekonomin finns där av en anledning – den vita fungerar inte på egen hand och måste kompletteras. Framför allt behövs en ordentlig gråzon för alla de där transaktionerna som av olika skäl (främst rent ekonomiska) inte kan deklareras.
En ekonomi utan gråa pengar vore lika svår att skapa som ett internet utan darknets. Sannolikheten är låg att det skulle finnas en framgångsrik och sammansvuren maktelit som är inställd på att offra de svarta pengarnas roll i dagens ekonomi, och betala priset för det i termer av stagnation. Dessutom, som Daniel Wiklander påpekar: om Sverige skulle avskaffa alla större sedlar än tjugorna så kan vi nog räkna med att euron etableras som parallell hårdvaluta, ”som dollarn i Östblocket förr om åren”. (Kontrollen över internets namnservrar är minst lika bräcklig, men vissa väljer att inte se det utan föredrar att bekräfta en apokalyptisk bild av USA:s makt.)

Kort sagt så försämras förutsättningarna för att bemöta tendenserna till storskalig övervakning av tendensen att föreställa sig kontrollsamhällets införande som en medveten process från en liten maktelits sida. Snarare behövs en blick just för alla tvetydigheter, slumpmässigheter och gråzoner, för att strategiskt kunna värna anonymiteten inom ekonomi och kommunikationer. Och där finns det ju en hel del att göra i det Europa där man idag registrerar internetkaféers kunder och överväger att ge SonyBMG & co. tillgång till lagrad trafikdata

Annonser

Kaoskommunikationskongress

23 november 2005

Nu finns ett preliminärt schema för Chaos Communication Congress, plus wiki och blogg.
Jag och Palle Torsson ska snacka under rubriken The grey commons. Strategic considerations in the copyfight. Väldigt spännande. Vi lär bjuda på en lite annan infallsvinkel än de andra föredrag som också har kopifajt-tema:

I övrigt är programmets bredd än en gång så imponerande att man blir stressad redan innan man upptäcker alla länkarna… Andra föredrag att kolla in:Alla som likt oss tänker tillbringa årets sista dagar på Berliner Congress Center får gärna skriva en rad i kommentarerna.

Copyswede surnar till

22 november 2005

2004 var ett bra år. Inkasseringarna ökade och COPYSWEDE betalade ut drygt 135 miljoner kronor i upphovsrättsersättningar.

Intäkterna från kassettavgifter har stigit. Mer pengar till STIM, IFPI och SAMI och, i lägre grad, diverse organisationer för allt från journalister till konsthantverkare. Ändå är COPYSWEDE (de är tydligen så viktiga att de alltid måste skrivas med versaler!) missnöjda. I deras årsredovisning för 2004 [PDF] uppvisar organisationens vd Gun Magnusson både förtvivlan och ilska. För det första är de sura på Jens Nylander:
COPYSWEDE har på ett aldrig tidigare skådat sätt utgjort måltavla för en hårt uppskruvad, tidvis mycket hätsk kampanj. Det har handlat dels om kassettersättningens vara eller icke vara, dels om upphovsmäns och utövande konstnärers rätt att få ersättning när de nationella TV-kanalerna vidaresänds i kabelnäten. I debatten på nätet om kassettersättningen har COPYSWEDE utmålats som »musikindustrins lakejer« som har som mål att skinna ungdomar på deras veckopengar med mer eller mindre kriminella metoder. Vår personal har blivit hotad i telefon och smädad i diverse e-postmeddelanden. Bakom detta ligger en systematisk desinformation på området från dem som säljer inspelningsmedia.

Även om namnet Jens inte nämns, så är det ingen nyhet att COPYSWEDE anser att dunkla krafter ligger bakom all opposition mot kassettavgifterna: hänsynslösa, rovgiriga, ondskefulla profitintressen i hårdvarubranchen.
Och till detta kommer Piratbyrån, som enligt COPYSWEDEs vd gjorde allting himla jobbigt under 2004. Vem annars kan åsyftas med följande?
Debattörer med siktet inställt på att utvidga möjligheterna att gratis få tillägna sig andras arbetsresultat har beskrivit upphovsrätten med ett slags »guilt by association« – teknik. Författares, tonsättares och skådespelares rättigheter vill man inte tala om utan istället exemplifieras med Disney och Microsoft. Upphovsrätt sopas ihop med immaterialrätt i största allmänhet och öppnar därmed för jämförelser med multinationella företags ambitioner att ta patent på gener och med läkemedelsindustrins hantering av frågan om medicin till aidssjuka människor i Tredje världen. Inskränkningar i och insnävningar av upphovsrätten drabbar alltså ingen fattig utan ett gäng samvetslösa skurkar.
Stackars, stackars COPYSWEDE som får klä skott för upphovsrättsexpansionens konsekvenser. Stackars STIM, stackars IFPI. Det enda de har gjort är ju att i sin kontakt med politiker, där de får representera hela den abstrakta kategorin ”upphovsmännen”, om och om igen upprepa mantrat mer, längre och hårdare upphovsrätt = livsviktigt för konstnärerna. Alltid. Utan hänsyn till effekterna på yttrandefrihet eller teknikanvändande. Denna lobbying står inte oemotsagd på samma sätt.
Så vilken tur att det i alla fall, enligt årsredovisningen, finns en grupp som smeker COPYSWEDE medhårs: politikerna.
Av lagrådsremisserna om upphovsrätten i informationssamhället och om vidaresändningsplikt i kabelnäten framgår det att politikerna stått pall för trycket och inte fallit för vulgärargumenten i debatten. Det är glädjande att notera att det finns insikt om att upphovsrätten måste bibehållas och utvecklas med den nya tekniken. Det är bara att hoppas att kuraget håller i sig när medievindarna på nytt börjar blåsa i samband med riksdagsbehandlingen.
Tji fick dom…
Observera det irriterade tonfallet och användandet av ordet ”medievindar”, för att beteckna faktum att upphovsrätt numera diskuteras av andra än jurister och byråkrater, och utifrån ett annat perspektiv än ”mer = bättre”. Precis som Henry Olsson vill COPYSWEDE att upphovsrätt helst inte ska diskuteras annat än av juridisk expertis, och definitivt inte ifrågasättas.

Ett citat från 1983 sätter fingret på hur kulturkorporationer som STIM och COPYSWEDE får allt större makt över upphovsrättens tillämpning:

En annan tendens som enligt min mening förtjänar att mera uppmärksammas är de olika upphovsmanna- och utövarorganisationernas allt starkare ställning på det upphovsrättsliga området. Det i princip individuellt konstruerade upphovsrättsliga skyddet i vår lagstiftning har i praktiken i betydande stycken utvecklats till kollektivavtalsrättsliga frågor där det många gånger ligger i organisationernas händer att bromsa eller förhindra ianspråktagandet av t.ex. nya tekniker /…/
man legaliserar att starka organisationer ensidigt ställer sina villkor. Liksom på andra håll inom förmögenhetsrätten bör inte en monopolställning och priskarteller tillåtas växa fram okontrollerat.

Ur SOU 1983:65, särskilt yttrande av direktör Klas Holming (den enda i Upphovsrättsutredningen som ställde sig skeptisk till upphovsrättens expansion)

Fenomenografi” var ett ord jag aldrig hade hört innan. Tydkligen en forskningsriktning inom främst pedagogik som uppstod när kassettbandet och fenomenologin sammanstrålade i Göteborg, typ. Syftet är att nå en förståelse av kvalitativt skilda föreställningar om fenomen i omvärlden.

I våras intervjuades jag av magisterstudenten Michael Körnemark från Bibliotekshögskolan i Borås, som nu har skrivit en fenomenografisk uppsats med utgångspunkt i intervjuer med IFPI, SonyBMG och så då Piratbyrån. Han kommer fram till att vi har ett solklart fall av inkommensurabilitet (parterna har totalt skilda infallsvinklar), hänvisande till Thomas Kuhn. Slutsatsen som dras därur tycker jag är råflummig:

Min slutsats efter att ha genomfört denna undersökning är, att de tre parterna skulle tjäna på att i sin dialog verka för ett paradigmskifte gällande hur dessa upplever varandra, likväl som hur de upplever sig själva i förhållande till varandra.
För att ytterligare understryka skillnaden tar han till en slagkraftig bildlig metafor, vars analytiska värde jag dock kan betvivla:
Jag har givit parterna IFPI, Piratbyrån och Sony/BMG var sin geometrisk figur, som representerar respektive part i metaforiskt hänseende. IFPI har fått en kvadrat, Piratbyrån en cirkel och Sony/BMG har givits en triangel.
Därav uppsatsens titel: Fyrkantiga klossar i runda hål? [PDF, 60 sidor]
Det är en välskriven undersökning, ingen dussinuppsats, men naturligtvis kan jag inte avhålla mig från att ställa upp några frågetecken. Men först kan vi referera lite av den historiska bakgrund som Michael Körnemark ger till de skilda föreställningsvärldarna. Han skriver att ”ett kreativt synsätt rörande Internet som verktyg är inkommensurabelt i relation till ett synsätt som innefattar företagens juridiska verklighet av idag, som i sin tur härstammar från en diskurs med grunden i 1700-talets skriftkultur”.
Det var Fichte som löste den största problematiken i förhållande till upphovsrätten, då han insåg att man kunde göra en skillnad mellan ett verks form och dess innehåll, och i och med detta så lades grunden för den moderna upphovsrättslagstiftningen.
(…) I dag står vi emellertid inför ett problem. Som många kreativa artister, musiker och konstnärer har insett, innebär existensen av vårt nygamla medium Internet ypperliga möjligheter för kreativt skapande. Många gånger resulterar ett sådant skapande i att gränsen mellan ett verks och/eller en produkts form och innehåll tänjs ut och blir suddig. (…)
Fichte skiljde på begreppen form och innehåll i relation till en tryckt skrift, och ansåg att ett verks innehåll tillhörde var och en när väl boken i fråga hade publicerats. Formen i vilken just detta verks innehåll hade skapats, ansåg han däremot var ett unikt uttryck för denne författares kreativa förmågor. Johann Gottlieb Fichte anses härmed ha lagt grunden för den moderna synen på författarskap, eftersom den av honom formulerade distinktionen betydde att en författares kreativa förmågor gavs ett personligt uttryck i och med denna distinktion.
I uppsatsen ifrågasätts jag också för ett off topic-påstående jag gjorde om att det är piratkopiering som gjort att mjukvaruföretag kunnat etablera marknadsledande positioner. Han skriver:
Dataföretag växer när de tjänar pengar på att deras produkter säljs, de tjänar inte pengar på att kopior av produkterna görs.
Det där är en uppenbart felaktig generalisering. Microsoft, för att ta ett stort exempel, tjänar pengar på gratisprogram som MSN och Hotmail (Hotmail är ju också mjukvara, fast den körs på en server), utan att ta betalt för dem. Vi behöver inte ens nämna Linuxindustrins olika ekonomiska modeller.

Michael Körnemark har rätt i att Piratbyrån ”betonar det som är positivt och kreativt med användandet av fildelningslösningar” och samtidigt vill ”föra en filosofisk-etisk diskussion med politiska undertoner”. Däremot undrar jag varifrån han har fått att Piratbyrån ”säger sig representera de människor som ägnar sig”, ett osant påstående som han sedan börjar kritisera. Jag blir också rätt skeptisk till användandet av begreppet ”användarperspektiv”. Ordet ”användare” brukar implicera ett klienttänk.
Exempelvis påstås Piratbyråns kritik mot DRM komma ”ur ett användarperspektiv”, vilket jag vill ifrågasätta. Ifrågasättandena av upphovsrättsindustrins planerade DRM-samhälle har i hög grad sprungit ur hackerkretsar och de DRM-kritiker har talat inte i egenskap av konsumenter av ”innehåll” utan som programmerare med vissa kunskaper om datorkod. Därefter har konsumentföreträdare nu börjat få upp ögonen.

I de publicerade citaten talar jag också om hur fildelningsnätverkens erbjuder ”möjligheten att umgås socialt med andra nätverksanvändare, och bläddra i dessa användares mappar med musik”, men det anser han ”har mer med sociala aspekter av internetanvändande att göra än musiken i sig” och därför på något sätt faller utanför undersökningens kärna. Frågan man då får ställa sig, är om det verkligen är vettigt att särskilja musiklivets sociala former (från DC++ till dansgolvet) från ”musiken i sig”. Om man som här pratar om ekonomiska modeller, så leder ett perspektiv som skjuter det sociala åt sidan nästan oundvikligen in i upphovsrättsindustrins ekonomiska utopi byggd på kontroll över spridningen av digitala kopior.
Även här menar Michael Körnemark att min betoning på marknadsföring underifrån kommer ”ur ett användarperspektiv”.
Att utgå från fildelares subjektiva upplevelser är en bra sak, men att försöka urskilja ”användarna” som en distinkt grupp med vissa intressen som ska vägas mot ”upphovsmännen”? I förlängningen av detta definierande av intressegrupper och tal om paradigmskifte kan man ana en dröm om ett ”digitalt Saltsjöbadsavtal”.

En figur med något annorlunda karaktär än ”användaren” är ”samlaren”. Walter Benjamin intresserade sig för samlandet, bland annnat i en liten essä som på engelska heter Unpacking my library, och som innehåller en rolig formulering:

Of all the ways of acquiring books, writing them oneself is regarded as the most praiseworthy method.
Skrivandet eller skapandet som snarast en udda specialform av samlandet. (Samlandet av citat och referenser, som ibland kan ta sig riktningen av en ny bok. DJ:ns skivback vars ”användande” då och då slår över i albumproduktion.)
Benjamin fortsätter, med ett obestämt mått av självironi:
Writers are really people who write books not because they are poor, but because they are dissatisfied with the books which they could buy but do not like. You, ladies and gentlemen, may regard this as a whimsical definition of a writer. But everything said from the angle of a real collector is whimsical.

Robotkyckling

13 november 2005

Kolla in Robot Chicken! Femtonminutersavsnitt med väldigt lite av röd tråd men mycket skruvad humor. Huvudsakligen dockanimationer med välkända leksaksfigurer, i kombination med andra tekniker så tecknade munnar, med säreget resultat.
Om dessa parodiska adaptioner av existerande figurer som Darth Vader och Hulken är ”tillåtna” är nog inte alltid glasklart, för om de parodiserade företagen skickar ut sina advokater är det troligt att Robot Chicken skulle kunna fällas. Tror inte att exempelvis Barbie förekommer, vilket nog har sina skäl: Mattel har gjort sig kända för att censurera projekt som på olika sätt använder henne.
Vidare berättar en bloggpost under rubriken This is your brain on copyright att

before they could show a 30 second goof on the ”This is your brain on drugs” commercial, they had to get an ok from The Partnership for a Drug Free America. Apparently, since they used the woman that voiced the originals, the phrasing and her voice were ”the intellectual property of the organization” and the bit didn’t get into the show until they signed off on it.
Naturligtvis finns Robot Chicken wiki och förhoppningsvis även distributörer kring The Pirate Bay.
Annars har serien visats på tevekanalen med det märkliga namnet [adult swim], känd även för den minst sagt märkliga serien Sealab 2021, som går ännu längre på den kulturella återanvändningens väg. Sealab 2021 är helt enkelt en remix på Sealab 2020,
en miljöinriktad undervattensserie från 1970-talet som har klippts om, fått nya repliker och ny handling.

Videoproduktion av dessa slag rymmer massor av originella möjligheter, men stöter också på problemet upphovsrättslagar. Människor som vill göra grejer liknande Robot Chicken eller Sealab 2021 stöter på en rad frågor om lagligheten och det slutar tyvärr ofta med att de känner sig tvungna att avstå från att ge sig in i de juridiska gråzonerna. Alternativt ha ett företag i ryggen som kan betala för rättigheter och eventuella skadestånd.

Produktion och distribution är två sidor av samma mynt. Biosalonger tycks hänga ihop med en episk form och svindyr marknadsföring, medan fildelningsnätverk lyfter fram episodiska serier som om de är bra marknadsför sig själva.
passar för det episka.
I Piracy Is Good?, ett föredrag som Mark Pesce höll i Sydney i våras om Bittorrent och tevemediets framtid, lyfts just Robot Chicken fram som exempel. Ett väl hållet anförande som inte säger särskilt mycket nytt men sammanfattar den avgörande skillnaden mellan ”webcasting” och Bittorrent och vad det innebär för tevemediet ekonomi (ren reklamfinansiering, med reklam som inte ligger som separata block utan integreras i bilden, är hans profetia).

Pressmeddelande från regionkansliet Västra Götaland:

En rutinmässig säkerhetskontroll visar att ett antal personer anställda i Västra Götalandsregionen använt sina datorer till så kallad fildelning. Stora mängder data har laddats ner och det rör sig i stor utsträckning om musik och filmer som är upphovsrättsligt skyddat.
”Det kan bli tal om arbetsrättsliga åtgärder”, uppger Ekot. (Anklagelsepunkten förblir lite oklar, det verkar mest handla om en moralisk ryggmärksreaktion från regionens säkerhetschef.)

Just nu sitter jag och laddar ner upphovsrättsskyddad musik till datorn på min arbetsplats. Under arbetsdagen har jag gjort det från tre olika håll: Först lyssnade jag på Eldorado, Kjell Alinges underbara program i P2, via Sveriges radios hemsida. Sedan lyssnade jag på Last.fm-radio. Och nu lyssnar jag på en trevlig DJ-mix från omgwtf.se.
Jag lyssnar helt enkelt, som otaliga andra, på radio medan jag jobbar. Jag gör det, som en hel del andra, via datorn. Dels för att mitt arbetsrum saknar analog radio, dels för att jag får så mycket bättre musik och slipper få mitt arbete stört av nyhetsblaj och trafikinformation.

Vadå ladda ner, du lyssnar ju bara på radio? Visst, jag har inte använt något fildelningsprogram. Och ingen musik har lagrats permanent på min jobbdators hårddisk. Men likväl laddar jag ner upphovsrättsskyddat material till den. Gratis. Och lagligt.
Sveriges Radio är såklart inte förbjudet att lyssna på. Last.fm pröjsar, som vi tidigare berättat, även de sina avgifter till musikmonopolet.
I det tredje fallet, electrohousemixen från omgwtf.se, får det väl erkännas att det rör sig om en gråzon; det är självklart inte ”lagligt” i någon formell mening att sprida en sådan mix, och sedan 1 juli är det ju även förbjudet att klicka på en länk till en fil (ljud, bild, html, txt…) som innehåller material som ligger där utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd. Men den som i detta fall skulle börja hojta om upphovsrättsintrång skulle göra sig minst sagt löjlig, eftersom ingenting alls tyder på att Christopher Just, John Tejada, The Knife och de andra mixade artisterna skulle ha något som helst emot att Kornél gillar dem så mycket att han inte bara spelar dem ute utan också lägger upp sina mixar på internet. Tvärtom är chansen rätt stor att de uppskattar att klubbpubliken ges en chans att få reda på vilka artister som egentligen låg bakom de annars så anonyma beatsen.

Denna gråzon – musik som inte är formellt laglig, men inte heller olaglig – måste vara utgångspunkten när vi snackar om musikcirkulation via internet. Men viktigast är att förstå att internet inte skiljer på tillfällig och permanent dataöverföring. Skillnaden finns bara i konfigurationen av den anslutna datorns mjukvara: Om programmet blott tillfälligt lägger ljudet på hårddisken för att samtidigt spela upp det i högtalarna så kallas det ”nätradio”, om det däremot låter ljudet ligga kvar där för senare lyssning kallas det ”nedladdning”.
En ganska fiktiv åtskillnad, måste man säga. Men icke desto mindre livsviktig för upphovsrättsindustrin att hålla vid liv. Fiktionen har såklart sin grund att vi svårligen kan konceptualisera internet utan att jämföra med tidigare medier, saken är bara att internetkommunikation sammanför så många och skilda sorters medier: Radio, telefon, fonogram, bibliotek, snigelpost… Alla dessa kan användas som metaforer, och olika personer och intressegrupper gör det på olika sätt, i en ganska raffinerad maktkamp.

Min ståndpunkt är att vi bör sträva efter att komma bort från dessa metaforer, för att förstå internet på dess egna villkor. Graden av förståelse skiljer sig idag väldigt mycket mellan nätanvändare: de som bara använder internet till www och mejl har vanligen en mycket mer metaforisk bild av internet än vad de som även använder fler protokoll har, för att inte tala om de som har egna servrar eller själva skriver kod.
Därmed inte sagt att det är möjligt, eller ens önskvärt, att helt komma ifrån metaforerna och jämförelserna med andra medier. Internet har naturligtvis inte uppstått ur ett vacuum, och just därför finns en poäng i en mediegenealogisk blick.
I detta nu så konstitueras det framtida nätets infrastruktur och standarder av människors föreställningar om vad internetkommunikation ”är”. Fildelningsstriden är det tydligaste exemplet. Medan upphovsrättsindustrin försöker övertyga oss om att ”nedladdning” blott är ett lite effektivare sätt att saluföra ”content”, en kvantitativ effektivisering av CD-mediet, måste vår uppgift vara att hela tiden befästa den kvalitativa skillnaden.
Vilket för övrigt är något helt annat än enspårig teknikoptimism, även om pappersbaserade tyckare såklart kommer fortsätta att försöka klistra sådana etiketter.

PS.
Dessa sista reflektioner blev ett väldigt preliminärt försök att sammanfatta en massa saker som tidigare tagits upp här. Kommentarer mottages därför extra tacksamt!

Riktigt allt jag ovan skrivit om mitt musiklyssnande idag är förresten inte helt sant. Men ni fattar nog vart jag ville komma.

Konsumentrörelsens kampanj Consumers Digital Rights som sjösattes idag är väldigt välkommen. Särskilt som den tar strid mot DRM-eländet (det som på tidnings- och branchspråk kallas ”lagliga alternativ”).
Dagens lanseringsartikel på DN Debatt är välformulerad. En enda liten grej som är värd att problematisera är slutklämmen:

Politikerna måste se till att privatlivet och den personliga sfären respekteras i den digitala världen.
Det hör väl till formen att vädja till politiker. Dessutom hade det tett sig rätt konstigt om en konsumentorganisation skrev en debattartikel där de uppmanade alla konsumenter att ändra sitt beteende så att inte DRM kunde slå igenom – men i den här sortens frågor (som rör hårdvarustandarder, filformat och kommunikationsprotokoll) är det til syvende og sidst faktiskt användarkollektiv och inte politiker som avgör utgången. Värt att reflektera en stund över!

Politiker som läser artikeln uppfattar den antagligen som ett rop på lagskydd mot DRM och liknande otyg. Tidigare i år aviserade faktiskt Thomas Bodström plus vänsterpartiet ett förbud mot kopieringsspärrar som hindrar kopiering för privat bruk. Men det vore helt fel väg att gå! Inlägget ”Ska kopieringsspärrar regleras åt två håll samtidigt?” konstaterade då att det inte ska vara statens uppgift att vare sig uppmuntra eller motverka DRM.
Innan datoranvändandet blir ännu mer reglerat av klåfingriga (om än välmenande) politiker, bör vi alltså säga det rakt ut: DRM måste vara tillåtet!
Därmed inte sagt att det ska vara tillåtet att lura och sabotera sina kunder á la SonyBMG. Inte heller sagt att vi någonsin ska acceptera någon form av DRM över huvud taget – bara att lagstiftning inte är vägen. Politikerna som leker med sådana idéer är samma som tidigare i år införde den skärpta upphovsrättslagen som inkluderade förbud mot kringgående av kopieringsspärrar och att sprida eller informera om redskap för att knäcka DRM. Avskaffa den lagen istället, och låt det vara upp till världens hackers att släppa sin kreativitet fri och göra DRM-spärrarna meningslösa!

Hur som helst så ska det bli spännande att se vad som kan bli av kampanjen – känner inte till svenska grenen närmare, men bakom konsumentrådet står hela floran av klassiska och ytterst väletablerade (och i de flesta fallen mer eller mindre socialdemokratiska) folkrörelserna.

Andra Copyriot-poster som tar upp olika aspekter av DRM: