Ryssland-Medeltiden: 1-0

20 februari 2007

Vox Vulgaris planerade Sibirienturné fick idag vända på Arlanda. Där uppdagades nämligen att ryska konsulatet – här avstår vi för säkerhets skull för att använda adjektiv om deras personal – genom rent jävla slarv skrivit fel inresedatum i både Joels och mitt visum, vilka vi till slut erhöll igår.

Aeroflot var desto hjälpsammare, men med flera fullbokade flyg vore den enda teoretiskt möjliga lösningen att ställa in Novosibirsk-spelningen och, till en extra kostnad av cirka niotusen kronor, flyga mer eller mindre över dagen på lördag för att kunna genomföra spelningen i Akademgorodok. Och det tedde sig inte riktigt rimligt.

Fan också. Trist för oss, och för Novosibirsks filharmoniska sällskap som hade bjudit in oss. (Att det fortfarande finns folk i landet Ryssland som alls ids odla utländska kontakter ter sig smått imponerande.)

Demonstrationer på lördag

14 februari 2007

Piratpartiet, Grön Ungdom, Liberala Ungdomsförbundet med flera kallar till demonstrationer mot FRA:s planerade massavlyssning nu på lördag. Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå.
Mer information här, samt här.

Förra inlägget var uppvärmning, kommentarerna extra input; nu testar vi att extrahera fram en definition i punktform av vad vi har kommit att kalla ”teknikneutralismen”:

  • Teknikneutralismen är ett symptom på vanmakt hos en styrande instans, men en vanmakt som tar sig uttryck i expansion.
  • Motsatsen till teknikneutral lagstiftning är inte teknikspecifik lagstiftning. Tvärtom. När det blir uppenbart att teknikneutralismen inte lyckats foga samman olika medietekniker till en legal enhet, dyker förslagen om teknikspecifika ingrepp upp som ett brev på posten, för att fylla ut gliporna. Motsatsen till teknikneutralism är snarare pragmatism.
  • Teknikneutralismen omger sig alltid med sina bästa vänner: orden ”bara” och ”oavsett”.
  • Teknikneutralismen förutsätter en slags platonsk idévärld, dit sedvanor förknippade med gamla medier med tiden kan smusslas in och ges en ”evig” skrud.
    Ett vanligt exempel är antagandet att det finns en ”radions idé”, vilken sedan manifesteras genom olika medietekniker (tråd, AM, FM, internet…) Idén och tekniken ges sedan olika ontologisk status. Medieteknikerna ses som olika manifestationer av samma idé, vars skillnader slätas över.
  • Särskilt karakteristiskt är att teknikneutralismen används för att maskera förflyttade gränsdragningar mellan privat och offentligt. Just därför är idén om teknikdeterminism omöjlig att separera från den mystiska utopin om en välfungerande upphovsrätt på internet.
  • Teknikneutralismen är ett sätt att förtränga det ohanterliga till framtiden. Var gång den förekommer finns goda skäl att spekulera kring ett eventuellt ”return of the repressed”.
  • Teknikneutralismen är inte konservativ, även om det går att förledas till att tro det. Vanligen framställer den sig som en sansad kompromisslösning, för att inte säga som en snusförnuftig antiintellektualism som värnar status quo. Men i själva verket är teknikneutralismen till sitt väsen varken framåt- eller bakåtsträvande, utan först och främst är den lössläppandet av ett gränslöst godtycke.
  • Vad är alltså teknikneutralitet? ”En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande.

Är dessa teser praktiskt användbara, eller bara stundens infall? Den saken får vi nog tillfälle att pröva under året – något säger mig att det 2007 kommer produceras en hel uppsjö av kommittédirektiv, SOU:er och propositioner där ordet ”teknikneutral” används som ledstjärna.

Andra har redan kritiseratOdenbergsamhället”, särskilt efter att rafflande uppgifter framkommit om regeringens trixande för att ge FRA rätt att avlyssna all kabeltrafik som passerar rikets gränser. (Verkar klubbas, symboliskt mildrat.)
Den politiska debatten får föras annorstädes. Här ska vi nöja oss med att kommentera ett litet ord, som bara förekommer sex gånger i lagrådsremissen men är ack så signifikant. Teknikneutral är ordet.

Hos trogna Copyriot-läsare ringer nog en klocka. Under 2006 kommenterades här bland annat om hur det beslutats om tevelicens på datorer, tillsatts vinklade utredningar om musik på internet och lagts fram omöjliga förslag om presstöd – allt i teknikneutralismens namn.
Talet om teknikneutralitet används flitigt för att vifta bort varje tanke på att olika medietekniker innebär olika förutsättningar för tanken på upphovsrätt. Ordet verkar ha blivit så trendigt på regeringskansliet att tjänstemännen där antagligen inte skulle reagera om en minister lade fram ett förslag för att samma trafikregler måste omfatta såväl cyklar som flygplan.

Tillbaka till försvarsunderrättelsebeslutet:
Grundtanken i lagförslaget är att skapa en teknikneutral lagstiftning. I klartext innebär det att Försvarets radioanstalt, FRA, som idag bedriver signalspaning mot luftburen information, också ges möjlighet att avlyssna information som sänds trådbundet i tele- och bredbandsnät.
– Det som gjort det akut att ta tag i frågan är att teknikutvecklingen har sprungit iväg, säger Mikael Odenberg.
Såklart att det skulle dyka upp här också. Så exakt vad innebär ”teknikneutrala” regler för signalspaningen? Att ”samma regler gäller oavsett i vilket medium övervakningen sker”, enligt lagrådsremissen.
Regeringen anser att en lagreglering av signalspaningen i försvarsunderrättelseverksamheten därför bör vara teknikneutral på så sätt att signalerna rättsligt sett bör behandlas lika oavsett hur och från vilket medium kommunikationen inhämtas.
Ordet teknikneutral förekommer alltid tillsammans med ordet oavsett, och innebär alltid ett försök att släta över skillnader mellan olika tekniker. Antingen av ren lathet, för att det blir så svårt att vara lagstiftare om man ska hålla olika saker i skallen samtiigt – eller för att man från statens sida vill få till ett godtycke, som öppnar för en drastisk utvidgning av kontrollmöjligheterna.

I frågan om datalagring används teknikneutralismen för att släta över en avgörande detalj, att digitala medier saknar fysisk separation av adress och budskap. I frågan om att övervaka all kommunikation som passerar Sveriges gränser, slätar den över det faktum att digitala kommunikationer passerar gränser i oändligt högre uppfattning än den fysiska kommunikationen – exempelvis går inte ett brev från Malmö till Kiruna över någon gräns, medan ett e-mail till grannen sannolikt gör det.

Teknikneutralismen är en fördummande idé, som bara tas till av folk utan riktiga argument. Men om idén inte punkteras kommer den garanterat att användas på ännu lömskare sätt framöver. Kanske borde man sammanställa en svart lista över alla politiker som uttalat sig teknikneutralistiskt? (Odenberg, Bodström och Hillevi Larsson kan ju skrivas upp till att börja med.)

Kanske laddades dessa rader just till din dator via ett trådlöst nätverk, det vill säga via radiovågor med 12,5 cm våglängd. Att du får använda din (förhoppningsvis) egna hårdvara på det sättet ser du antagligen som självklart.
Lika självklart är det, sedan ännu längre tid tillbaka, att musiker kan traktera allehanda akustiska musikinstrument på scen utan ett mikrofonstativ i vägen, men ändå kunna höras av publiken ur högtalare.
Trådlösa datornätverk och trådlösa mikrofoner är helt enkelt två vedertagna sätt att använda radiokommunikation över kort distans. Men i de delar av det elektromagnetiska spektrat som sedan över ett sekel är föremål för statlig reglering, kan inget tas för givet.

Ofcom, den brittiska myndighet som ansvarar för spektrumreglering, har förklarat att den frekvens som används av trådlösa mikrofoner ska säljas på auktion. Högstbjudande – med största sannolikhet ett mobiltelefoniföretag – får från år 2012 ensamrätt på att använda frekvensen.
Utifrån synsättet att spektrum är en knapp resurs menar nämligen Ofcom att ”special treatment for certain industries would run counter to its free-market approach to the airwaves.

Fri marknad? Frekvensfrågan förskjuter invanda koncept, ibland till oigenkännlighet. Utifrån radioregleringens grunddogm – att frekvenser är knappa resurser, som därför måste kräver en central reglering – kan en utauktionering av resurserna till högstbjudande beskrivas som en ”fri marknad”, av folk som borde förstå bättre.

Ofcom motiverar sin frekvensreglering med fraser som ”maximising the value that the use of this spectrum is likely to bring to society over time”.
(Hannah Arendt påpekar att det var den liberala utilitarismen, inte Marx, som introducerade den ”kommunistiska fiktionen” att det finns något sådant som ett samhällsintresse, som handlar om att på ett eller annat sätt jämka samman människors motstridiga intressen.)

Malcolm Matson skriver läsvärt, och ställer frågor som:

What fundamental, a priori reason is there for believing that part of the electro-magnetic spectrum known as ”radio freqeuency” (RF) requires specific public policy and regulation?

Not even in the darkest days of Soviet Communism did the apparachniks come up with the idea of allocating (let alone selling off to the highest bidder) the use of the colour ‘red’ or ‘blue’.
How come the millions of citizens around the world can self-organise the use of this ‘visible’ part of the electro-magnetic spectrum relying simply on private property rights and the rule of law whereas the RF part of the spectrum requires some centrally organised allocation?
Parallellen är fullt relevant; det är bara en gradskillnad mellan radiovågor och upp till de ännu kortare våglängder som utgör synligt ljus. Användandet av synligt ljus är inte oreglerat – i fel sammanhang kan vissa färger i vissa kombinationer bilda högst olagliga teckenkombinationer, till exempel. Men det är en betydligt flexiblare reglering än den som säger att varje våglängd faller under en ensamrätt.

Åter till de trådlösa mikrofonerna (som enligt PTS, den svenska regleraren av radiospektrat, hör hemma kring 41-43 MHz samt 863-865 MHz.)
Brittiske parlamentsledamoten Andrew Mackinlay har lagt en motion i protest mot planen på att sälja ut dessas frekvens. Där pläderar han för att ”tillräckligt mycket spektrum måste bibehållas för att förhindra sammanbrottet för en högt ansedd och värdefull brittisk industri”. Industrin, det är den levande musiken. Parlamentsledamoten tar nästan i så han spricker, när han hävdar att frekvensutsäljningen är ”likely to damage irreparably a world-leading industry and lead to the end of live performances and events”.
Vilket ju är ett skrattretande uselt argument, välkänt från när syntharna slog igenom. Nej, den levande musiken dör inte så lätt, och att motivera frekvensbandets öppenhet med hänvisning till musikindustrins omsättning är ett grandiost självmål.
Lika lite som användandet av färgerna rött och blått behöver motiveras med hänvisningar till samhällsnyttan, bör användandet av radiofrekvenser göra det. Den nytta som uppstår kan nämligen inga politiker tänka ut på förhand.

PS 1.
Vad har Sverige för spektrumpolitik? Ja, säg det. Regeringens budgetproposition förklarar att användningen av radiospektrum ska regleras så att ”den gagnar
Sveriges utveckling”, vad nu det innebär. Vidare talas om ”användarstyrd spektrumhantering”, vilket förra ministern förklarade som ”att låta efterfrågan bli mer styrande för frekvensanvändningen”. Om efterfrågan mäts i vem som kan hosta upp en stor klumpsumma för att köpa en licens, ja då finns inget som rent teoretiskt hindrar att staten säljer ut frekvenser som miljontals människor redan använder sina maskiner på – och kallar detta för ”användarstyrd spektrumhantering”…

PS 2.
Ett föredrag på 23C3 som jag missade handlade om radiopolitik i USA och Tyskland under 1900-talets första halva (med Oona ”Odysseus” Leganovic).
En del finns att läsa här och här; kort sammanfattning: Att den tyska regeringen, till skillnad från i USA, under 1920-talet såg till att centralisera radion i statens händer var rädslan för Funkerspuk (”Radiospöket”), som kom sig av att radioamatörer under novemberrevolutionen tagit radiosändare från första världskriget i bruk för att sprida sitt budskap. I Tyskland kom amatörradio alltså att beskrivas som ”Mißbrauch von Heeresgerät” och bli hårt censurerad, så att Goebbels senare kunde överta en befintlig kontrollapparat.

(Eris är tvedräktens gudinna i grekisk mytologi, dotter till Nyx (grek. natten) och krigsguden Ares. I Verk och dagar beskriver Hesiodos Eris kluvna karaktär, som dels sår hat och fiendskap, dels framgång genom arbete och kamp.)
Som en av konferensens sista punkter talar ett par från San Fransisco om Culture Jamming & Discordianism: Illegal Art & Religious Bricolage.

Diskordianismen, som brukar beskrivas som något mittemellan en religion och ett skämt, har länge haft stor betydelse för den hackerkultur som CCC representerar. Eftersom konferensen är den tjugotredje i ordningen är referenserna extra många.
Autumn Tyr-Salvia börjar bland dadaister och surrealister och spårar discordianismens rötter hos filurer som Kerry Thornley och bland esoteriska idéer om magi, alltså om hur ord kan bli kött, symboliska akter kan uppnå förändring. Det räcker att man påstår att en konspiration finns för att få den att uppstå.
Uppvisandet av en massa välkända culture jamming-praktiker som någon slags exposé över god discordiansm blir väldigt, väldigt skolboksmässigt. Burning Man-festivalen, gatukonstnären Banksy och folk som springer runt i New York med fiskkostymer. Samt förstås musikexempel med KLF och Negativland, som drar applåder. Kunde ha varit en hyfsad undervisningstimme på grundkursen i konstvetenskap, men man kan fråga sig vad föredraget kan tillföra en så praktiskt inriktad samling som de hackers som samlats på 23C3?

I frågestunden blir det riktigt pinsamt. På en fråga svarar Autumn Tyr-Salvia att man måste ju ändå dra några gränser för teckenspelet, ”företag som Nike” får ju inte komma och ”stjäla idéer” utan att ge betalt till upphovsmännen. Så var den discordianism som hon hyllade reducerad till ännu ett tjusigt ord för kulturskribenter att använda på politiskt korrekta interventioner som lattjar med onda storföretags reklamspråk.
Autumn Tyr-Salvia förklarar vad discordianism är ur ett betraktarperspektiv, i stället för att presentera det något hon själv utövar. Hon förpackar diskordianismen som en artistisk-aktivistisk tradition, i stället för utöva discordianism, det vill säga utså tvedräkt och splittring. We discordians must stick apart!

Chaos und Kritische Theorie tidigare i eftermiddags handlade det mer om att utöva idéerna. På tyska, som en iscensatt dialog mellan de bägge kumpanerna/kontrahenterna Odysseus (Oona Leganovic) och, i psykedelisk skjorta, kaosgudinnan Eris (Daniel Kulla).

Odysseus figurerar som en slags arketyp i Upplysningens dialektik, och är som figur i denna panelperformance språkrör för en samtida tysk kulturkritisk tillämpning av Adornos marxistiska filosofi.
Eris affirmerar undantag, specialfall, systembuggar, och ser det som varje individs egen uppgift att hitta sina flyktlinjer och vid behov ”skjuta sig fri” från konventionerna. Eftersom vetenskap och religion bara är olika verklighetstunnlar, bägge med sina begränsningar, är Eris väldigt skeptiskt inställd till att Odysseus kritiska teori (utan att rättfärdiga positivistiska illusioner om objektiv mätbarhet) försvarar vetenskapliga förmedlingsinstanser gentemot marknadens kolonisering.
När Eris entusiastiskt påstår att ”den fria marknaden är totalt kaos”, skakar Odysseus bara på huvudet och beskyller kaosgudinnan för att gång på gång släta över motsättningar och förena dem i Ett. Eris flyr vidare till ”neuroevolution” och allt mer spekulativa framtider, medan Odysseus vidhåller att eskapism inte kan förändra världen.

Bägge distansierade sig från sina egna anhängare. Eris gav inte för mycket för idén om popreligionen ”diskordianism” som vore det en dogm att ta till sig. Medan Odysseus beklagade sig över reklamkritiker och kulturindustrimotståndare som tror att kapitalism är något som ”de onda där ute sysslar med”.
De konspirerande kontrahenterna, kaosgudinnan och kulturkritikern, kom inte fram till någon enhet. Men de utsådde tvedräkt (högljudda ordstrider mellan unga tyska män följde) och etablerade korrespondenser.
Erinrar en del om hur Deleuze läser Nietzsches Zarathustra:
Först och främst står negationen och affirmationen mot varandra som två kvaliteter hos viljan till makt. /…/ Lejonet blir barn, men barnets ‘heliga ja-sägande’ föregicks av lejonets ‘heliga nej’. /…/ Åsnans ‘ja’ är ett falskt ‘ja’, ett ja som inte kan säga nej, ett ja, utan ekon, i åsnans alla ja-säganden – affirmationen skild från de båda negationer som måste omge den.
Uppdatering: Oona Leganovic har lagt upp dialogmanus i PDF-version.







Vi lärde känna den kaliforniske journalisten Quinn Norton när hon var i Sverige i somras för att träffa Piratbyrån och skriva ett stort reportage i Wired. Hörde henne dock inte säga något om magneten i fingret.
Det är dock den som lockat hundratals åhörare att fylla sal två här på 23C3, när Quinn Norton på torsdagseftermiddagen pratade om Body Hacking & Functional Body Modification.

Hon berättar att hon ”växte upp i en kroppsmodifieringsfamilj” med piercade föräldrar, men själv började intressera sig för underområdet funktionell kroppsmodifiering under förra året. Hon skrev en artikel med namnet You are the platform i tidskriften Make, vars hackeretiska motto är If you can’t open it you don’t own it!
Quinns förslag att helt enkelt applicera samma paroll inte bara på datorburkar, utan även människokroppar, roade förstås publiken. Alla förstår ju att hack som använder den egna kroppen som plattform har förmågan att överskrida långt fler och djupare kulturella tabun.
Själv valde hon dock att ur föredraget utesluta vissa praktiker som i vissa fall kan betraktas som funktionella, såsom sexuellt motiverad genitalpiercing, rituellt motiverade kroppsmodifieringar, deprimerades självskadande, med mera.

Quinn Norton opererade in en magnet i fingret. Nu kan hon känna elektromagnetiska fält. Genom sitt eget nervsystem. Visserligen är det inte en förmåga hon fått användning i sitt journalistjobb mer än en gång; hon var mer intresserad av själva konceptet med funktionell kroppsmodifiering.
Implanteringen gick bra. Fingret öppnades, en liten magnet lades in, därefter tog det ett antal månader för den att ”sjunka in” i nervsystemet så att elektromagnetismen började kännas. Andra kroppsdelar än fingertopparna hade svårligen kunnat användas, eftersom de inte har tillräckligt hög koncentration av nerver.
Då fick hon en infektion i fingret, ”sedan började kroppen attackera magneten och göra allt för att få ut den”, och fingret fick förstås opereras. Resultatet, hur som helst, blev att Quinn Norton förlorade känseln i ett av sina fingrar, med ett undantag – hon kan känna magneter. Inget annat.
En hel del andra experimenterar just nu med att implantera RFID-chips, säger Quinn Norton:

Jag är helt för att folk skär upp sina kroppar och sticker in vad de vill i dem, jag tycker bara det inte gör är särskilt intressant. Att ha ett RFID-chip implanterat ger precis samma resultat som att bära ett med sig.

Funktionell kroppsmodifiering handlar, för Quinn Norton, om att förbättra kroppens funktionalitet. Nu finns det hörapparater som opereras fast i skallbenet. Det accepteras för hörselskadade men varför upplever många en kraftig etisk gräns när vi får höra om en person med fullgod hörsel som vill betala för att operera in en likadan apparat fast med usb-ingång, så att han kan använda sin mobiltelefon den vägen (vilket tydligen är fullt möjligt)?
Vad som en gång sågs som groteskt kan på ganska kort tid börja ses som fullt normal medicinsk praxis.
Enhancement omdefinieras kontinuerligt till treatment, men orden förklarar inte procedurerna i sig, bara dess sociala acceptans. ”Vi har i masskala, jorden runt, byggt om oss till monster, varelser som man en gång skulle ha bränt som häxor, och omdefinierat det som ‘behandling’.” Så långt talar vi mest om medicin, men till det kommer förstås militärteknologins långt vidare etiska ramar när det gäller att töja människokroppens gränser, till exempel genom att låta soldater vara vakna i flera dygn på Provigil.

Vilka ska ha en tillgång till en viss teknik för funktionell kroppsmodifiering? (Ingen? ”De sjuka”? Soldater? Alla som kan betala?) I vilka fall kommer en svart marknad att växa fram, och vart kan en sådan situation leda?
Paralleller går att föreställa sig till plågsamt välkända fenomen som illegala aborter. Quinn pekar också på preventivmedlet spiral som exempel på ett väldigt utbrett implantat, pekar på de glada kvinnorna i en spiralreklambild och säger ”de är cyborger”. Enligt Quinn Norton är frågan livsviktig:

How do we create a non-medical human market for altering ourselves? Or does ut go back room enhancements for the poor, and travel for the rich?

Science fiction? Cyborghype? I-landsproblem? Nja, ett tungt skäl att avstå från bortviftarimpulsen är att många saker som kan klassas som funktionell kroppsmodifiering redan på ett eller annat sätt redan ligger i bioteknik- och/eller militärindustrins pipeline.
Frågan blir då i vilken mån omdefinieringen från enhancement till treatment och hela diskussionen om etiska gränsdragningar kommer att äga rum inom någon slags offentlighet, eller om den ska ske inom industrins väggar för att sedan presenteras som ett helgjutet faktum. Finns det inte halvgalna typer som öppnar sina kroppar och stoppar in alla möjliga teknologier, så finns det också ont om möjligheter att hinna reflektera över tekniken innan den plötsligt börjar tillämpas i stor skala.
Så uttryckt är kopplingen till hackeretik glasklar. Om möjligheter finns att använda plattformar – oavsett om de är datorer, människokroppar eller annat – på ett annat sätt än de vedertagna, är det bra om dessa möjligheter utforskas, praktiskt och utommoraliskt. Först då möjliggörs en verklig etisk diskussion. (Kroppsmodifiering kan vara ett slafsigt jobb, men någon måste göra det…) Alternativet är att den diskussionen måste tas i efterhand, när tekniken redan är ”färdigförpackad”.

Steget över i mer kittlande filosofi tog Quinn Norton knappt alls; Oscar var besviken på frånvaron av diskussion om koncept som transhumanism. Å andra sidan kanske det kan vara en poäng att ibland inte säga allt i ett praktiskt inriktat föredrag, utan överlåta vissa tolkningsfrågor att behandlas i andra format. Till exempel konstformatet; då är det bara att traska en kilometer eller så från Alexanderplatz till Auguststraße och Kunst-Werke där utställningen Into Me / Out of Me behandlar närliggande frågor. Rapport därifrån kommer strax!

Uppdatering 4/1: Utförligt referat på we-make-money-not-art.com