Ryssland-Medeltiden: 1-0

Vox Vulgaris planerade Sibirienturné fick idag vända på Arlanda. Där uppdagades nämligen att ryska konsulatet – här avstår vi för säkerhets skull för att använda adjektiv om deras personal – genom rent jävla slarv skrivit fel inresedatum i både Joels och mitt visum, vilka vi till slut erhöll igår.

Aeroflot var desto hjälpsammare, men med flera fullbokade flyg vore den enda teoretiskt möjliga lösningen att ställa in Novosibirsk-spelningen och, till en extra kostnad av cirka niotusen kronor, flyga mer eller mindre över dagen på lördag för att kunna genomföra spelningen i Akademgorodok. Och det tedde sig inte riktigt rimligt.

Fan också. Trist för oss, och för Novosibirsks filharmoniska sällskap som hade bjudit in oss. (Att det fortfarande finns folk i landet Ryssland som alls ids odla utländska kontakter ter sig smått imponerande.)

Demonstrationer på lördag

Piratpartiet, Grön Ungdom, Liberala Ungdomsförbundet med flera kallar till demonstrationer mot FRA:s planerade massavlyssning nu på lördag. Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå.
Mer information här, samt här.

Åtta teser om teknikneutralismen

Förra inlägget var uppvärmning, kommentarerna extra input; nu testar vi att extrahera fram en definition i punktform av vad vi har kommit att kalla ”teknikneutralismen”:

• Teknikneutralismen är ett symptom på vanmakt hos en styrande instans, men en vanmakt som tar sig uttryck i expansion.
• Motsatsen till teknikneutral lagstiftning är inte teknikspecifik lagstiftning. Tvärtom. När det blir uppenbart att teknikneutralismen inte lyckats foga samman olika medietekniker till en legal enhet, dyker förslagen om teknikspecifika ingrepp upp som ett brev på posten, för att fylla ut gliporna. Motsatsen till teknikneutralism är snarare pragmatism.
• Teknikneutralismen omger sig alltid med sina bästa vänner: orden ”bara” och ”oavsett”.
• Teknikneutralismen förutsätter en slags platonsk idévärld, dit sedvanor förknippade med gamla medier med tiden kan smusslas in och ges en ”evig” skrud.
  Ett vanligt exempel är antagandet att det finns en ”radions idé”, vilken sedan manifesteras genom olika medietekniker (tråd, AM, FM, internet…) Idén och tekniken ges sedan olika ontologisk status. Medieteknikerna ses som olika manifestationer av samma idé, vars skillnader slätas över.
• Särskilt karakteristiskt är att teknikneutralismen används för att maskera förflyttade gränsdragningar mellan privat och offentligt. Just därför är idén om teknikdeterminism omöjlig att separera från den mystiska utopin om en välfungerande upphovsrätt på internet.
• Teknikneutralismen är ett sätt att förtränga det ohanterliga till framtiden. Var gång den förekommer finns goda skäl att spekulera kring ett eventuellt ”return of the repressed”.
• Teknikneutralismen är inte konservativ, även om det går att förledas till att tro det. Vanligen framställer den sig som en sansad kompromisslösning, för att inte säga som en snusförnuftig antiintellektualism som värnar status quo. Men i själva verket är teknikneutralismen till sitt väsen varken framåt- eller bakåtsträvande, utan först och främst är den lössläppandet av ett gränslöst godtycke.
• Vad är alltså teknikneutralitet? ”En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande.”

Är dessa teser praktiskt användbara, eller bara stundens infall? Den saken får vi nog tillfälle att pröva under året – något säger mig att det 2007 kommer produceras en hel uppsjö av kommittédirektiv, SOU:er och propositioner där ordet ”teknikneutral” används som ledstjärna.

Teknikneutralismen spökar igen

Andra har redan kritiserat ”Odenbergsamhället”, särskilt efter att rafflande uppgifter framkommit om regeringens trixande för att ge FRA rätt att avlyssna all kabeltrafik som passerar rikets gränser. (Verkar klubbas, symboliskt mildrat.)
Den politiska debatten får föras annorstädes. Här ska vi nöja oss med att kommentera ett litet ord, som bara förekommer sex gånger i lagrådsremissen men är ack så signifikant. Teknikneutral är ordet.

Hos trogna Copyriot-läsare ringer nog en klocka. Under 2006 kommenterades här bland annat om hur det beslutats om tevelicens på datorer, tillsatts vinklade utredningar om musik på internet och lagts fram omöjliga förslag om presstöd – allt i teknikneutralismens namn.
Talet om teknikneutralitet används flitigt för att vifta bort varje tanke på att olika medietekniker innebär olika förutsättningar för tanken på upphovsrätt. Ordet verkar ha blivit så trendigt på regeringskansliet att tjänstemännen där antagligen inte skulle reagera om en minister lade fram ett förslag för att samma trafikregler måste omfatta såväl cyklar som flygplan.

Tillbaka till försvarsunderrättelsebeslutet:

Grundtanken i lagförslaget är att skapa en teknikneutral lagstiftning. I klartext innebär det att Försvarets radioanstalt, FRA, som idag bedriver signalspaning mot luftburen information, också ges möjlighet att avlyssna information som sänds trådbundet i tele- och bredbandsnät.
– Det som gjort det akut att ta tag i frågan är att teknikutvecklingen har sprungit iväg, säger Mikael Odenberg.

Såklart att det skulle dyka upp här också. Så exakt vad innebär ”teknikneutrala” regler för signalspaningen? Att ”samma regler gäller oavsett i vilket medium övervakningen sker”, enligt lagrådsremissen.

Regeringen anser att en lagreglering av signalspaningen i försvarsunderrättelseverksamheten därför bör vara teknikneutral på så sätt att signalerna rättsligt sett bör behandlas lika oavsett hur och från vilket medium kommunikationen inhämtas.

Ordet teknikneutral förekommer alltid tillsammans med ordet oavsett, och innebär alltid ett försök att släta över skillnader mellan olika tekniker. Antingen av ren lathet, för att det blir så svårt att vara lagstiftare om man ska hålla olika saker i skallen samtiigt – eller för att man från statens sida vill få till ett godtycke, som öppnar för en drastisk utvidgning av kontrollmöjligheterna.

I frågan om datalagring används teknikneutralismen för att släta över en avgörande detalj, att digitala medier saknar fysisk separation av adress och budskap. I frågan om att övervaka all kommunikation som passerar Sveriges gränser, slätar den över det faktum att digitala kommunikationer passerar gränser i oändligt högre uppfattning än den fysiska kommunikationen – exempelvis går inte ett brev från Malmö till Kiruna över någon gräns, medan ett e-mail till grannen sannolikt gör det.

Teknikneutralismen är en fördummande idé, som bara tas till av folk utan riktiga argument. Men om idén inte punkteras kommer den garanterat att användas på ännu lömskare sätt framöver. Kanske borde man sammanställa en svart lista över alla politiker som uttalat sig teknikneutralistiskt? (Odenberg, Bodström och Hillevi Larsson kan ju skrivas upp till att börja med.)

Om spektrumpolitik, och om trådlösa mikrofoners samhällsnytta

Kanske laddades dessa rader just till din dator via ett trådlöst nätverk, det vill säga via radiovågor med 12,5 cm våglängd. Att du får använda din (förhoppningsvis) egna hårdvara på det sättet ser du antagligen som självklart.
Lika självklart är det, sedan ännu längre tid tillbaka, att musiker kan traktera allehanda akustiska musikinstrument på scen utan ett mikrofonstativ i vägen, men ändå kunna höras av publiken ur högtalare.
Trådlösa datornätverk och trådlösa mikrofoner är helt enkelt två vedertagna sätt att använda radiokommunikation över kort distans. Men i de delar av det elektromagnetiska spektrat som sedan över ett sekel är föremål för statlig reglering, kan inget tas för givet.

Ofcom, den brittiska myndighet som ansvarar för spektrumreglering, har förklarat att den frekvens som används av trådlösa mikrofoner ska säljas på auktion. Högstbjudande – med största sannolikhet ett mobiltelefoniföretag – får från år 2012 ensamrätt på att använda frekvensen.
Utifrån synsättet att spektrum är en knapp resurs menar nämligen Ofcom att ”special treatment for certain industries would run counter to its free-market approach to the airwaves.”

Fri marknad? Frekvensfrågan förskjuter invanda koncept, ibland till oigenkännlighet. Utifrån radioregleringens grunddogm – att frekvenser är knappa resurser, som därför måste kräver en central reglering – kan en utauktionering av resurserna till högstbjudande beskrivas som en ”fri marknad”, av folk som borde förstå bättre.

Ofcom motiverar sin frekvensreglering med fraser som ”maximising the value that the use of this spectrum is likely to bring to society over time”.
(Hannah Arendt påpekar att det var den liberala utilitarismen, inte Marx, som introducerade den ”kommunistiska fiktionen” att det finns något sådant som ett samhällsintresse, som handlar om att på ett eller annat sätt jämka samman människors motstridiga intressen.)

Malcolm Matson skriver läsvärt, och ställer frågor som:

What fundamental, a priori reason is there for believing that part of the electro-magnetic spectrum known as ”radio freqeuency” (RF) requires specific public policy and regulation?

Not even in the darkest days of Soviet Communism did the apparachniks come up with the idea of allocating (let alone selling off to the highest bidder) the use of the colour ‘red’ or ‘blue’.
How come the millions of citizens around the world can self-organise the use of this ‘visible’ part of the electro-magnetic spectrum relying simply on private property rights and the rule of law whereas the RF part of the spectrum requires some centrally organised allocation?

Parallellen är fullt relevant; det är bara en gradskillnad mellan radiovågor och upp till de ännu kortare våglängder som utgör synligt ljus. Användandet av synligt ljus är inte oreglerat – i fel sammanhang kan vissa färger i vissa kombinationer bilda högst olagliga teckenkombinationer, till exempel. Men det är en betydligt flexiblare reglering än den som säger att varje våglängd faller under en ensamrätt.

Åter till de trådlösa mikrofonerna (som enligt PTS, den svenska regleraren av radiospektrat, hör hemma kring 41-43 MHz samt 863-865 MHz.)
Brittiske parlamentsledamoten Andrew Mackinlay har lagt en motion i protest mot planen på att sälja ut dessas frekvens. Där pläderar han för att ”tillräckligt mycket spektrum måste bibehållas för att förhindra sammanbrottet för en högt ansedd och värdefull brittisk industri”. Industrin, det är den levande musiken. Parlamentsledamoten tar nästan i så han spricker, när han hävdar att frekvensutsäljningen är ”likely to damage irreparably a world-leading industry and lead to the end of live performances and events”.
Vilket ju är ett skrattretande uselt argument, välkänt från när syntharna slog igenom. Nej, den levande musiken dör inte så lätt, och att motivera frekvensbandets öppenhet med hänvisning till musikindustrins omsättning är ett grandiost självmål.
Lika lite som användandet av färgerna rött och blått behöver motiveras med hänvisningar till samhällsnyttan, bör användandet av radiofrekvenser göra det. Den nytta som uppstår kan nämligen inga politiker tänka ut på förhand.

PS 1.
Vad har Sverige för spektrumpolitik? Ja, säg det. Regeringens budgetproposition förklarar att användningen av radiospektrum ska regleras så att ”den gagnar
Sveriges utveckling”, vad nu det innebär. Vidare talas om ”användarstyrd spektrumhantering”, vilket förra ministern förklarade som ”att låta efterfrågan bli mer styrande för frekvensanvändningen”. Om efterfrågan mäts i vem som kan hosta upp en stor klumpsumma för att köpa en licens, ja då finns inget som rent teoretiskt hindrar att staten säljer ut frekvenser som miljontals människor redan använder sina maskiner på – och kallar detta för ”användarstyrd spektrumhantering”…

PS 2.
Ett föredrag på 23C3 som jag missade handlade om radiopolitik i USA och Tyskland under 1900-talets första halva (med Oona ”Odysseus” Leganovic).
En del finns att läsa här och här; kort sammanfattning: Att den tyska regeringen, till skillnad från i USA, under 1920-talet såg till att centralisera radion i statens händer var rädslan för Funkerspuk (”Radiospöket”), som kom sig av att radioamatörer under novemberrevolutionen tagit radiosändare från första världskriget i bruk för att sprida sitt budskap. I Tyskland kom amatörradio alltså att beskrivas som ”Mißbrauch von Heeresgerät” och bli hårt censurerad, så att Goebbels senare kunde överta en befintlig kontrollapparat.

23C3, del 6: Eris kontra Odysseus

(Eris är tvedräktens gudinna i grekisk mytologi, dotter till Nyx (grek. natten) och krigsguden Ares. I Verk och dagar beskriver Hesiodos Eris kluvna karaktär, som dels sår hat och fiendskap, dels framgång genom arbete och kamp.)

Som en av konferensens sista punkter talar ett par från San Fransisco om Culture Jamming & Discordianism: Illegal Art & Religious Bricolage.

Diskordianismen, som brukar beskrivas som något mittemellan en religion och ett skämt, har länge haft stor betydelse för den hackerkultur som CCC representerar. Eftersom konferensen är den tjugotredje i ordningen är referenserna extra många.
Autumn Tyr-Salvia börjar bland dadaister och surrealister och spårar discordianismens rötter hos filurer som Kerry Thornley och bland esoteriska idéer om magi, alltså om hur ord kan bli kött, symboliska akter kan uppnå förändring. Det räcker att man påstår att en konspiration finns för att få den att uppstå.
Uppvisandet av en massa välkända culture jamming-praktiker som någon slags exposé över god discordiansm blir väldigt, väldigt skolboksmässigt. Burning Man-festivalen, gatukonstnären Banksy och folk som springer runt i New York med fiskkostymer. Samt förstås musikexempel med KLF och Negativland, som drar applåder. Kunde ha varit en hyfsad undervisningstimme på grundkursen i konstvetenskap, men man kan fråga sig vad föredraget kan tillföra en så praktiskt inriktad samling som de hackers som samlats på 23C3?

I frågestunden blir det riktigt pinsamt. På en fråga svarar Autumn Tyr-Salvia att man måste ju ändå dra några gränser för teckenspelet, ”företag som Nike” får ju inte komma och ”stjäla idéer” utan att ge betalt till upphovsmännen. Så var den discordianism som hon hyllade reducerad till ännu ett tjusigt ord för kulturskribenter att använda på politiskt korrekta interventioner som lattjar med onda storföretags reklamspråk.
Autumn Tyr-Salvia förklarar vad discordianism är ur ett betraktarperspektiv, i stället för att presentera det något hon själv utövar. Hon förpackar diskordianismen som en artistisk-aktivistisk tradition, i stället för utöva discordianism, det vill säga utså tvedräkt och splittring. We discordians must stick apart!

På Chaos und Kritische Theorie tidigare i eftermiddags handlade det mer om att utöva idéerna. På tyska, som en iscensatt dialog mellan de bägge kumpanerna/kontrahenterna Odysseus (Oona Leganovic) och, i psykedelisk skjorta, kaosgudinnan Eris (Daniel Kulla).

Odysseus figurerar som en slags arketyp i Upplysningens dialektik, och är som figur i denna panelperformance språkrör för en samtida tysk kulturkritisk tillämpning av Adornos marxistiska filosofi.
Eris affirmerar undantag, specialfall, systembuggar, och ser det som varje individs egen uppgift att hitta sina flyktlinjer och vid behov ”skjuta sig fri” från konventionerna. Eftersom vetenskap och religion bara är olika verklighetstunnlar, bägge med sina begränsningar, är Eris väldigt skeptiskt inställd till att Odysseus kritiska teori (utan att rättfärdiga positivistiska illusioner om objektiv mätbarhet) försvarar vetenskapliga förmedlingsinstanser gentemot marknadens kolonisering.
När Eris entusiastiskt påstår att ”den fria marknaden är totalt kaos”, skakar Odysseus bara på huvudet och beskyller kaosgudinnan för att gång på gång släta över motsättningar och förena dem i Ett. Eris flyr vidare till ”neuroevolution” och allt mer spekulativa framtider, medan Odysseus vidhåller att eskapism inte kan förändra världen.

Bägge distansierade sig från sina egna anhängare. Eris gav inte för mycket för idén om popreligionen ”diskordianism” som vore det en dogm att ta till sig. Medan Odysseus beklagade sig över reklamkritiker och kulturindustrimotståndare som tror att kapitalism är något som ”de onda där ute sysslar med”.
De konspirerande kontrahenterna, kaosgudinnan och kulturkritikern, kom inte fram till någon enhet. Men de utsådde tvedräkt (högljudda ordstrider mellan unga tyska män följde) och etablerade korrespondenser.
Erinrar en del om hur Deleuze läser Nietzsches Zarathustra:

Först och främst står negationen och affirmationen mot varandra som två kvaliteter hos viljan till makt. /…/ Lejonet blir barn, men barnets ‘heliga ja-sägande’ föregicks av lejonets ‘heliga nej’. /…/ Åsnans ‘ja’ är ett falskt ‘ja’, ett ja som inte kan säga nej, ett ja, utan ekon, i åsnans alla ja-säganden – affirmationen skild från de båda negationer som måste omge den.

Uppdatering: Oona Leganovic har lagt upp dialogmanus i PDF-version.

23C3, del 3: Kroppen som plattform

Vi lärde känna den kaliforniske journalisten Quinn Norton när hon var i Sverige i somras för att träffa Piratbyrån och skriva ett stort reportage i Wired. Hörde henne dock inte säga något om magneten i fingret.
Det är dock den som lockat hundratals åhörare att fylla sal två här på 23C3, när Quinn Norton på torsdagseftermiddagen pratade om Body Hacking & Functional Body Modification.

Hon berättar att hon ”växte upp i en kroppsmodifieringsfamilj” med piercade föräldrar, men själv började intressera sig för underområdet funktionell kroppsmodifiering under förra året. Hon skrev en artikel med namnet You are the platform i tidskriften Make, vars hackeretiska motto är If you can’t open it you don’t own it!
Quinns förslag att helt enkelt applicera samma paroll inte bara på datorburkar, utan även människokroppar, roade förstås publiken. Alla förstår ju att hack som använder den egna kroppen som plattform har förmågan att överskrida långt fler och djupare kulturella tabun.
Själv valde hon dock att ur föredraget utesluta vissa praktiker som i vissa fall kan betraktas som funktionella, såsom sexuellt motiverad genitalpiercing, rituellt motiverade kroppsmodifieringar, deprimerades självskadande, med mera.

Quinn Norton opererade in en magnet i fingret. Nu kan hon känna elektromagnetiska fält. Genom sitt eget nervsystem. Visserligen är det inte en förmåga hon fått användning i sitt journalistjobb mer än en gång; hon var mer intresserad av själva konceptet med funktionell kroppsmodifiering.
Implanteringen gick bra. Fingret öppnades, en liten magnet lades in, därefter tog det ett antal månader för den att ”sjunka in” i nervsystemet så att elektromagnetismen började kännas. Andra kroppsdelar än fingertopparna hade svårligen kunnat användas, eftersom de inte har tillräckligt hög koncentration av nerver.
Då fick hon en infektion i fingret, ”sedan började kroppen attackera magneten och göra allt för att få ut den”, och fingret fick förstås opereras. Resultatet, hur som helst, blev att Quinn Norton förlorade känseln i ett av sina fingrar, med ett undantag – hon kan känna magneter. Inget annat.
En hel del andra experimenterar just nu med att implantera RFID-chips, säger Quinn Norton:

Jag är helt för att folk skär upp sina kroppar och sticker in vad de vill i dem, jag tycker bara det inte gör är särskilt intressant. Att ha ett RFID-chip implanterat ger precis samma resultat som att bära ett med sig.

Funktionell kroppsmodifiering handlar, för Quinn Norton, om att förbättra kroppens funktionalitet. Nu finns det hörapparater som opereras fast i skallbenet. Det accepteras för hörselskadade men varför upplever många en kraftig etisk gräns när vi får höra om en person med fullgod hörsel som vill betala för att operera in en likadan apparat fast med usb-ingång, så att han kan använda sin mobiltelefon den vägen (vilket tydligen är fullt möjligt)?
Vad som en gång sågs som groteskt kan på ganska kort tid börja ses som fullt normal medicinsk praxis.
Enhancement omdefinieras kontinuerligt till treatment, men orden förklarar inte procedurerna i sig, bara dess sociala acceptans. ”Vi har i masskala, jorden runt, byggt om oss till monster, varelser som man en gång skulle ha bränt som häxor, och omdefinierat det som ‘behandling’.” Så långt talar vi mest om medicin, men till det kommer förstås militärteknologins långt vidare etiska ramar när det gäller att töja människokroppens gränser, till exempel genom att låta soldater vara vakna i flera dygn på Provigil.

Vilka ska ha en tillgång till en viss teknik för funktionell kroppsmodifiering? (Ingen? ”De sjuka”? Soldater? Alla som kan betala?) I vilka fall kommer en svart marknad att växa fram, och vart kan en sådan situation leda?
Paralleller går att föreställa sig till plågsamt välkända fenomen som illegala aborter. Quinn pekar också på preventivmedlet spiral som exempel på ett väldigt utbrett implantat, pekar på de glada kvinnorna i en spiralreklambild och säger ”de är cyborger”. Enligt Quinn Norton är frågan livsviktig:

How do we create a non-medical human market for altering ourselves? Or does ut go back room enhancements for the poor, and travel for the rich?

Science fiction? Cyborghype? I-landsproblem? Nja, ett tungt skäl att avstå från bortviftarimpulsen är att många saker som kan klassas som funktionell kroppsmodifiering redan på ett eller annat sätt redan ligger i bioteknik- och/eller militärindustrins pipeline.
Frågan blir då i vilken mån omdefinieringen från enhancement till treatment och hela diskussionen om etiska gränsdragningar kommer att äga rum inom någon slags offentlighet, eller om den ska ske inom industrins väggar för att sedan presenteras som ett helgjutet faktum. Finns det inte halvgalna typer som öppnar sina kroppar och stoppar in alla möjliga teknologier, så finns det också ont om möjligheter att hinna reflektera över tekniken innan den plötsligt börjar tillämpas i stor skala.
Så uttryckt är kopplingen till hackeretik glasklar. Om möjligheter finns att använda plattformar – oavsett om de är datorer, människokroppar eller annat – på ett annat sätt än de vedertagna, är det bra om dessa möjligheter utforskas, praktiskt och utommoraliskt. Först då möjliggörs en verklig etisk diskussion. (Kroppsmodifiering kan vara ett slafsigt jobb, men någon måste göra det…) Alternativet är att den diskussionen måste tas i efterhand, när tekniken redan är ”färdigförpackad”.

Steget över i mer kittlande filosofi tog Quinn Norton knappt alls; Oscar var besviken på frånvaron av diskussion om koncept som transhumanism. Å andra sidan kanske det kan vara en poäng att ibland inte säga allt i ett praktiskt inriktat föredrag, utan överlåta vissa tolkningsfrågor att behandlas i andra format. Till exempel konstformatet; då är det bara att traska en kilometer eller så från Alexanderplatz till Auguststraße och Kunst-Werke där utställningen Into Me / Out of Me behandlar närliggande frågor. Rapport därifrån kommer strax!

Uppdatering 4/1: Utförligt referat på we-make-money-not-art.com

23C3, del 1: Datalagring och reaktivitet

Tyske advokaten Marco Gercke, expert på cybercrime för Europarådet, pratar i stora salen. Börjar känna igen typen av övervakningskritiskt anförande: Kunnigt, powerpointat och väldigt, väldigt reaktivt.

Han klagar på folkräkningar som frågar efter onödigt mycket information, han klagar på det orimliga i att han inte fått fotografera en övervakningskamera utanför en ambassad samtidigt som hemliga flygbaser kan beskådas i Google maps, han klagar på folkbokföringstvång, han klagar på biltullar vars identifieringssystem riskerar att utvidgas från avgiftsinhämtning till övervakning. Argument som att övervakningen tar mer frihet än de ger i säkerhet, eller att de verkliga brottslingarna ju vet hur man kringgå övervakningen, är lika förutsägbara som de spontana applåderna han får när han drar dem.
Nej, välkammade Marco Gerckes klagomål på att makthavarna inte lyssnar och hans maningar till fortsatta protester känns verkligen inte särskilt produktiva. Inte heller lyckas han provocera fram meningsskillnader i auditoriet, så som förra årets We lost the war-föredrag ändå gjorde.
Kanske är problemet att han – som advokat, frestas jag skriva – håller fast i en tanke om teknikneutralitet: Han säger att bara det som accepteras i ”verkliga världen” borde accepteras på internet, och likställer skadegörelse i någons hem med förstörd information i någons data, utan att vilja erkänna att man då befinner sig på metaforernas gungfly.

Trafikdatalagringen är förstås ett centralt tema, och onekligen är han kunnig i den snåriga EU-processen; ”det snabbast genomdrivna direktivet i EU:s historia”, tror han. Vad han klagar på är eroderingen av den personliga integriteten, detta ganska slippriga begrepp, men förvisso tar han också upp de mer strukturella konsekvenserna.
Om varje leverantör av kommunikationstjänster tvingas spara informationen om vem som kommunicerar med vem, är ju frågan vad ”vem” betyder. Att lagra IP-nummer räcker i sig inte särskilt långt; kryphålen är otaliga och högst vardagliga, såsom öppna terminaler på internetkaféer (vilket Italien försökt lösa med identifieringstvång), öppna trådlösa nätverk (som måste förbjudas om datalagringen ska bli effektiv för brottsbekämpning; här är det upphovsrättsindustrin som driver på för att göra routerns ägare ansvarig för vad alla anslutna gör med sina datorer), eller att låta kommunikationen gå via länder som inte tillämpar datalagring. Dessa tilläggslagar som ska försöka komma närmare det farliga mål som jag har kallat nodernas individualisering är ju det verkliga problemet, som inte handlar om ”integritet” utan om den handfastare frågan om nätverksarkitektur.
Att detta togs upp här på 22C3 kanske var väldigt bra, men utifrån vår svenska utgångspunkt kan jag som sagt inte känna att det bidrog med mycket nytt.

Småintressant var dock den alternativa lösning som föreslås av Marco Gercke och andra: quick freeze, alltså att myndigheterna ska kunna kontakta en kommunikationsleverantör medan ett misstänkt brott utförs eller planeras, för att kunna få ut identifierande information utan att tvinga dem att lagra den.

Att det alternativet implicerar en brottsbekämpning i realtid som ligger ganska långt från hur polismyndigheter brukar jobba idag, det är en sak. Knepigare, strategiskt sett, är att det ju fortfarande implicerar alla de omöjliga och farliga tilläggslagarna. Varje kommunikationsleverantör (inklusive internetkaféer, innehavare av trådlösa nätverk m.m.) måste ju fortfarande veta identiteten på vilka som använder deras tjänster i ett visst ögonblick. Handlar inte frågan mer om myndigheters oförmåga att acceptera en halvdan övervakning, än om att utforma en ”begränsad” men påstått total övervakningsmodell åt dem?

A-kassa och kultur. (Om en kanske omöjlig diskussion)

°

Politik eller sådant som missförstås som politik tenderar ofta att locka fram det absolut sämsta ur människor. Några exempel på den saken bjöds det på efter att Piratbyrån skrivit en nyhet med rubriken ”Ny a-kassa befaras slå mot kultursektorn”. Där återgavs farhågor från scenkonstens håll om hur det ska gå för frilansande kulturarbetare, då det inom vissa områden (t.ex. teatern) råder ett system där perioder av arbetslöshet är en integrerad del.
Vissa gnällspikar i kommentarsfältet reagerade med att häva ur sig ord som ”kommunistsmörja!”. Tydligen går det inte att tala om kulturlivets reella villkor utan att det tolkas som inlägg i ett blockpolitiskt ställningskrig. Suck.
Monki tog ett djupt andetag och skrev ett bra svar till dem som ansåg sig veta bäst vad som platsar och inte bland Piratbyråns nyheter:

1) Det är inte Piratbyrån som befarar, det är aktörer inom teaterbranschen.
2) Piratbyrån tycker inte varken att skattebetalarna ska eller inte ska betala frilansande scenarbetare, men de gör det idag. Piratbyrån handlar överhuvudtaget väldigt lite om hur saker ska se ut i framtiden, utan främst om hur det fungerar redan idag.
3) Att den här nyheten är relevant för Piratbyrån avslöjas i första meningen. Vi är inte intresserade av uppovsrätten i sig. Vi är intresserade av hur kultur och kunskap produceras. En av våra viktigaste poänger är att upphovsrätten inte är någon slags garanterad lön för kulturarbetare och att det automatiskt blir bättre för dem om den stärks. Den här nyheten visar på hur komplex vardagen för kulturarbetare ser ut när till och med a-kassan finns inbyggd i systemet, trots att den inte är tänkt att användas för dessa ändamål.

Det måste gå att ta sig ur den fastklibbande von oben-diskurs där det, strikt binärt, bara existerar de som har jobb och de som inte har jobb. Det måste gå att erkänna att a-kassan fungerar lite som riskkapital i musikbranschen (med ekonomgeografen Anders Malmbergs ord) utan att det ska tolkas som en åsikt om hur statens roll borde vara. Annars kommer varje diskussion om hur kulturlivet fungerar att bli en fars utan någon koppling till verkliga förhållanden. Inget av detta handlar om blockpolitik; politiker oavsett parti kan givetvis inte säga att de accepterar en grå ekonomi. Nej, det handlar om vilken rationalitet som ska styra: En byråkratisk-moralistisk eller en pluralistisk-realistisk.

Även officiella företrädare för t.ex. kulturarbetarfacken spelar förstås på den byråkratiska diskursens planhalva; då de varken kan eller vill använda sina begränsade offentliga kanaler till att belysa mångfalden av gråzoner i kulturlivets vardag så återstår bara grovhuggna och ofta överdrivna påståenden. Maj år 2000 varnade Teaterförbundets Jaan Kolk för att varannan scenkonstnär skulle tvingas byta arbete om den dåvarande socialdemokratiska regeringen genomförde det förslag som dess a-kasseutredning då hade lagt fram; om det genomfördes vet jag inte (vet någon?), men att så skulle kunna ske låter ytterst osannolikt. Kulturekonomin tenderar att kunna skapa nya flyktlinjer snarare än att försvinna.

Frilansande skådespelare använder a-kassa som försörjning inte bara mellan produktionerna, utan också medan de läser manus och repeterar. Fusket är satt i system av småteatrar, som ett sätt att överlåta lönekostnader på staten. Så ligger det till idag. Diskutera gärna rätt och fel (någon annanstans), men låtsas inte om som att det är en simpel sak att avgöra när ”fusk” av detta slag sker. Att lagen inte tillåter en att göra delar av ett arbetsuppdrag medan man lyfter a-kassa är en sak, men gemensamt för de flesta kulturella sysselsättningar är att de inte går att avgränsa i tid. Musikern övar på sitt instrument, journalisten håller sig uppdaterad, fotografen har ögonen öppna – oavsett varifrån veckans pengar kommer.

Senaste statliga kulturpolitiska utredningen (SOU 1995: 84) fastslår att ”konstnärskåren” kan delas upp i två kategorier: Dels ”skapande konstnärer” såsom kompositörer och dramatiker, vilka ”utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete”. Dels ”utövande konstnärer” såsom musiker och skådespelare, vilka ”gestaltar eller tolkar ett av skapande konstnär koncipierat verk”. Bara de senare kan vara utan arbete, menade utredningen. Skapande konstnärer kan ”definitionsmässigt inte räknas som arbetslösa”, eftersom de går runt och är kreativa från morgon till kväll.
Uppdelningen funkar inte, den saken kan vi nog enas om. Följaktligen måste det finnas en massa folk som är både arbetslösa och inte på samma gång. Men för en paragrafryttare blir det förstås ett problem. En timanställd musiklärare som bara får jobba några dagar i veckan och lyfter a-kassa de övriga, och som använder sin lediga tid åt att producera musik som hon tänker turnera med kommande sommar i stället för att bara glo på tv – är hon en ovanligt arbetsam och kreativt driven människa, eller en ovanligt arbetsskygg fuskare?
Svara gärna ”fuskare”, men var medveten om vad det innebär innan det börjar susa iväg kommentarer i stil med ”inga jävla rödvinsflummare ska minsann få sin hobby betald av min surt förvärvade lön” etc. Gränsen mellan den kultur som bär sig kommersiellt och den kultur som lever på understöd är inte så knivskarp som revisorshjärnan vill få det till; i själva verket kan den ofta dras först i efterhand. SVT:s Faktum uppmärksammade förra hösten hur banden som fått representera ”det svenska musikundret” klarade sig på a-kassa i början av karriären. Några år senare fick de ta emot Pagrotskys hyllningar för alla miljoner i exportintäkter de drog in.
Lika porösa är gränserna mellan kommersiell reklam och design och ”smal” teater och konst – kompetens och pengar flyter i bägge riktningar, samma personer gör olika saker vid olika tidpunkter.

Kultur går inte att diskutera i svartvita termer. Det (och inte någon åsikt om hur a-kassan bör eller inte bör utformas) är vad detta inlägg har försökt förmedla. Hur saker bör vara är en annan diskussion, men innan den inleds måste orden vi använder kalibreras, så att vi pratar om något med hyfsad koppling till den luddiga verkligheten.

Öyvind Fahlström in memoriam

Idag den 9 november 2006 är det precis 30 år sedan Öyvind Fahlström avled i cancer. Ännu är han den internationellt högst rankade svenska samtidskonstnären – om nu etiketten räcker till för denne makalöse magnetbandsmanipulatör, provokative psykonaut och otyglade omvärldsanalytiker.
Av ett lustigt sammanträffande föddes Öyvind Fahlström år 1928 i São Paulo – tidigare samma år och i samma stad hade Oswald de Andrade presenterat sitt antropofagiska manifest som sedan dess stått som symbol för en viss brasiliansk kulturkannibalism, inte helt avlägsen Fahlströms våldsamma omnibolism.

Att han blev kvar i Sverige, under ett besök för att hälsa på släkten, var närmast en slump. Andra världskriget bröt ut. Med tiden kom han dock att bosätta sig i New York.

Här ska inte ges någon överblick över Öyvind Fahlströms konstnärliga bana. För den som vill göra det rekommenderas hans officiella hemsida (producerad av änkan Sharon Avery-Fahlström), eller kanske boken Öyvind Fahlström i etern – Manipulera världen!

Han producerade happenings, teater, kritik, måleri, manifest, konkret poesi, installationer, teckningar och mycket mer – men radioproduktionerna förtjänar ett särskilt omnämnande. Där utforskade han sin tids nya medium magnetbandet, klippande och klistrande ljud som hittats på olika håll, exempelvis filmrepliker – helt utan hänsyn till upphovsrätten, förstås. I vårt nutida rättighetsklimat är det svårt att tänka sig att sådant hade fått sändas i Sveriges Radio utan att radiojuristerna drog i nödbromsen, men då gick det uppenbarligen an.
På den konsthistoriska gråzonsguldgruvan Ubuweb finns några urval, däribland större delen av Den helige Torsten Nilsson (1966). Fyrtio år senare känns den samtidsbetraktelserna, framställda som en mystisk agentfilm, omväxlande folkhemfrämmande och framtidsskrämmande. En del är obegripligt. Annat utgör skarp satir med den konspirativa udden riktad åt flera håll: stat och kapital, USA och Mao, konsten och televisionen, Olof Palme och Jan Myrdal. Inte minst häcklas de i Sverige som 1966 såg sig som ”den radikala linjen”. På flera sätt skådar Öyvind Fahlström långt bortom sin samtids dunster, fram mot kontrollsamhällena. Och skrattar.

Lukta bara på samtidsironin i Den helige Torsten Nilsson, kapitel sex: Arvet efter Erlander [MP3]!

Förvisso vore det en välgärning om mer material, inte minst film, av Öyvind Fahlström kunde finnas tillgängligt i digitaliserad form. Vem som vinner på att det finns inlåst på Ljud- och bildarkivet är svårt att föreställa sig, och ännu svårare är det att behålla den sedan 30 år hädangångne konstnären i tankarna samtidigt som ordet ”upphovsrätt” uttalas. Den som har tillgång till eller vittring på mer av Öyvind Fahlström ombedes hojta till i kommentarerna.