Känslig information, praktisk kunskap

Säpo hävdar att tidigare anställda i allt högre grad tar mig sig känslig information när de lämnar sin anställning.
Det uppger Sveriges Radios ekoredaktion.
Enligt säkerhetspolisen (Säpo) är det vanligaste företeelsen att anställda tar med sig e-postadresser och förteckningar över kunder och leverantörer när de slutar.
Säpo påpekar att detta är stöld om den anställde inte har stämt av med arbetsgivaren i förväg.

Man undrar lite varför Säpo ger sig in i en fråga som inte handlar om att skydda rikets säkerhet mot tänkta fiender, utan om att skydda företag mot konkurrenter. Det talas om ”stöld” som om det fanns en obeveklig äganderätt till kunskapen om ett företags sätt att bedriva affärer, när gränsen i själva verket är högst oklar.För vad är ”information” och vad är ”praktisk kunskap”? Må vara att anställningskontrakt fastslår att företagets adressregister inte får tas med från företaget när en anställd slutar (även om det vore naivt att räkna med att en sådan regel går att upprätthålla till hundra procent). Men den kunskap som inte är lagrad digitalt, utan i den anställdes hjärna? Marknadsöverblicken, det sociala kontaktnätet – gränsen mellan sådant och ett e-postregister är i praktiken flytande. Om självaste Säkerhetspolisen ska engagera sig i att ”känslig information” inte lämnar kunskapen, är det nödvändigt med reflektion över vad som räknas dit och inte.
Ett kunskapsklimat där allt mer och allt abstraktare information börjar räknas som affärshemligheter är ingen rolig tanke. Resultatet blir att människor låses fast vid företag på ett sätt som tenderar åt ett slags neofeodalt håll. Så brukar det bli i rättighetsdominerade branscher: Skivkontrakt som under många år förbjuder artister att ge ut musik om inte skivbolaget har lust att marknadsföra den. Utbredandet av sådana klausuler till allt fler branscher är en fullt möjlig men långt ifrån självklar respons på ekonomins informationalisering.
Ju längre man tänjer begreppet ”känslig information” i riktning mot ”värdefull kunskap”, desto större blir godtycket och desto större blir motsägelsen mot den öppnare praxis som ändå är etablerad på de flesta håll.
Tänk exempelvis på en journalist som är anställd på Dagstidningen och, som alla journalister, samlar på sig en mängd användbara kontaktuppgifter till personer. Sedan säger hon upp sig för att i stället börja jobba på Kvällsbladet, som erbjudit henne bättre lön. Alldeles självklart tar hon med sig sitt personliga adressregister. På så vis får Kvällsbladet användning av en resurs vars värde journalisten i fråga skapade medan hon fick lön av Dagstidningen. Detta oavsett om kontaktregistret fanns på kartotek, i ett digitalt adressregister eller i journalistens egna huvud.
Är det då stöld? Eller är det en kunskapsöverföring som är ofrånkomlig, så länge vi vill ha en arbetsmarknad?

Danmark förbereder krig mot internet

Följ med i vad som händer i Danmark, för just nu ställs internets framtid på sin spets! Saken handlar inte om AllOfMp3.com, den ryska sajt som säljer musikfiler på ett sätt som IFPI ogillar (alltför billigt och utan DRM-spärrar). Att en dansk domstol gick på IFPI:s linje och nu beordrar samtliga internetleverantörer att blockera tillgången till har långt större konsekvenser än så. Domen fastslog att Tele2 är ansvariga för upphovsrättsintrång om de inte blockerar tillgången till AllOfMp3.com, inte bara som medhjälpare, utan eftersom datapaket som passerar genom routrar i sig utgör ”exemplarframställning”.
Läs på här, i tur och ordning:

• Piratbyrån: Internetcensur inleds i Danmark
• Oscar Swartz: Dansk domstol kräver: Släck nätet!
• Piratgruppen: Tele2 lukker for adgangen til AllofMp3 … eller gør de?

För den som vill undersöka saken närmare finns även hela domen som 21-sidig PDF. Där kan man också läsa att Egmont, Bonnier Amigo och danska statens egna Da Capo Records är några av alla de skivbolag som låtit sig stå bakom den nyordning som, om den befästs, gör slut på internet som vi hittills har känt det.
Kom bara ihåg att domen i Köpenhamns fogedrett (första instansens civildomstol, som jag förstår det) inte är slutgiltig utan redan har överklagats av Tele2. Men detta är inte en fråga om att det är jobbigt för dem att spärra en sajt – mitt i Europa grundläggs en nyordning där tillhandahållare av nätverk görs ansvariga för vad noderna gör!Uppdatering med fler länkar:

• Politisk opbakning til spærring af hjemmeside.
  Danska partier från höger till vänster stödjer domen, utifrån uppfattingen att detta ju bara rör en olaglig hemsida och inte internet i stort.
• http://del.icio.us/tag/Tele2-dommen
• Mathias Klang: Danish Courts Discover Internet Censorship
• Piratgruppen: Baggrund: /Tele 2 dommen
  Ingående sammanfattning & summering.

Grattis, Oscar!

Stiftelsen för Internetinfrastruktur, vars främsta uppgift är att förvalta .se-toppdomänen, har beviljat Oscar Swartz 150 lax! Detta för att han, från sin temporära bas i Berlin, ska kunna bygga ut sin blogg med en wiki och ”göra den till en nod för nyskapande medborgarjournalistik”, med uttalad inriktning på frågor om fri kommunikation, övervakning och nätinfrastruktur. Han skisserade nyligen sin vision i inlägget Ny journalistik: Call for action. Grattis!
Det ska bli spännande att se resultatet, och i vilken mån det går att skapa ett aktivt grävande, engagerat community kring det. Några frågor där sådan research vore särskilt angelägen listas av Floodis.

Begreppet gratis och den mentala prislappen

I en krönika i senaste Nöjesguiden (”Rika har bättre smak”) kräver Carl Reinholdtzon Belfrage, inte utan ironi förstås, att en cd-skiva ska kosta 10000 kronor. Alltför stor tillgänglighet leder nämligen till dålig smak.

Jag är inte bara emot fildelning, jag är emot alla saker som gör musik tillgängligt: skivbolag, skivbutiker, mobilsignaler, radio, bandspelare och skivspelare. Samtliga bidrar till att alla har tillgång till musik. /…/ Och när massan får en röst blir kvalitén lidande.

P3 Flipper var snabba att haka på med ett kul reportage om gratis som sändes i lördags och går att höra på deras hemsida.Även jag intervjuades. Idén om 10000 kronor för en cd-skiva är intressant, sade jag, och instämde i att gratis tillgång medför en viss slags respektlöshet medan prislappar etablerar kulturellt värde. Fast jag tror aldrig att en behållare för digitala ljuddata kan få ett värde på samma sätt som en vinylskivas reellt inristade ljudvågor. Tänk bara på hur det går att känna igen sitt eget unika vinylexemplar genom ett minimalt knaster som varje gång återkommer på samma ställe i en låt.

Men oavsett vilka upplevelser och artefakter man vill investera mer musikaliskt värde i, kommer man förstås inte ifrån att den fria tillgången till musik är ett faktum. Det är inget som fildelningen har förorsakat utan kom redan med radio. Att flanera i en stad utan att översköljas med musik är idag en omöjlighet. Carl Reinholdtzon Belfrage säger i P3 Flipper:

Allting blir mer tillgängligt och man får musik kastad på sig, tuggar i sig det och spottar ut det, istället för att man får tänka till om vad man egentligen vill ha /…/
Om man höjer priset blir man mer medveten om vad man gör för val.

Men siffrorna talar sitt språk: betalningsviljan för musik har inte sjunkit utan snarare flyttat från inspelade objekt till realtidsupplevelser.Själv säger jag några meningar i radioinslaget (med George Bataille i bakhuvudet) om betydelsen i offret och förslösandet, som enligt många antropologer har en fundamental koppling till musikens funktion. När många människor gemensamt visar sin vilja att betala för en musikupplevelse, genom att till exempel resa långt bort och gå på en festival som kostar tusen kronor, finns i detta något av att man känner att man kommer närmare en upplevelse genom att faktiskt offra pengar på den. Även om detta förslösande självklart inte behöver medieras av pengar.
Vidare har urvalsfunktionens roll blivit viktigare. När vi översköljs av bilder, rytmer och fraser börjar vi sätta högre värde på den som kan göra ett urval vi gillar – en curator, en DJ, en redaktör, en arrangör – medan den traditionella upphovsmannafunktionen försvagas. Inget av detta är särskilt märkvärdigt. Vilken riktning dessa tendenser bör drivas vidare åt är också öppet. Däremot går det inte att artificiellt chockhöja priset på musikinspelningar, hur intressanta effekter det än skulle få.
Men det förstår förstås också Carl Reinholdsson Belfrage. Jag gillar hans provokation och att han vågar säga att ”demokrati” inte är ett självklart ideal i alla sammanhang. Däremot köper jag inte hans påstående att ”ingenting är gratis i slutändan”.

Så här definierade jag ”gratis” för P3 Flipper:
Begreppet ”gratis” har bara mening om saker där man normalt tänker sig ett pris. Utan en mental prislapp blir ordet gratis meningslöst. På så vis betecknar gratis en slags gränszon, sådant som ibland kostar och ibland inte. Däremot tänker vi inte att vi åtnjuter en gratis förmån när vi andas luften, cyklar på cykelbanorna eller tar emot FM-radio utan att betala för det. Själv tänker jag inte heller ”wow, gratis” när jag tar del av musik via MP3-bloggar, fildelningsnätverk eller nätradio.
Att, som en stockholmspolitiker (fp) som för ett par år sedan, påstå att ”fria nyttigheter är fel av princip” var alltså väldigt ogenomtänkt. De allra flesta fria nyttigheter uppfattar vi inte ens som gratis utan som självklarheter.
Ofta hörs påståendet att ”någon måste alltid betala i slutändan”. Att det finns dolda kostnader bakom allt som är gratis stämmer förstås, om man bara ser till ekonomins externaliteter i tillräckligt vid bemärkelse. Men det är ganska irrelevant. Betalningssystem i sig är nämligen inte heller gratis. Tänk på vad det kostade att upprätta biltullar i Stockholm – eller på vad det skulle kosta att avgiftsbelägga cykelbanorna. Tänk på hur kampen mot fildelningen externaliserar sina kostnader.

Vidare förklarade jag i intervjun (tror dock inte det kom med):
Som jag ser det är gratis intressantare att fundera över som ett led inom kulturell produktion, än som en konsumtionsgrej. Konstnärer är vanligtvis experter på att sätta gratis i system. Många inser inte i hur hög grad många produktioner av film och musik är beroende av t.ex. gratis ihoplånad utrustning. För att inte tala om hur journalister är beroende av gratis tillgång till arkiv, från bibliotek till nätets sökmotorer. Journalistiken bygger förresten på att intervjuoffer ställer upp gratis. Jag pratar gratis i P3 nu!

Kommentera gärna försöket till pragmatisk definition av ”gratis”, som en gränszon som förutsätter en ”mental prislapp”. Jag finner den användbar eftersom den i förlängningen utesluter både positivt reklammässiga och negativt moraliserande värderingar i ordet. Verkligheten är ju bra mycket mer komplex.

Reportaget med mig och Carl Reinholdsson Belfrage gjordes förresten av Eric Schüldt, som även figurerade i gårdagens inlägg om kulturpolitik. Det kan höras (19 minuter in i första timmen) på P3 Flippers hemsida under en begränsad tid.

Senast jag var med i P3 Flipper (som inte produceras på Radiohuset, utan av en sympatisk frilansredaktion vid Slussen) var för nästan precis ett år sedan, då det
handlade om kulturellt återanvändande. Torrent (död?) här.

EU tror att videosajter är television

Om någon har missat det hos Isobel: Europeiska kommissionen vill att alla överföringar av filmmaterial via internet ska börja regleras på samma sätt som traditionell TV-broadcasting. Även personliga videobloggar och videosajter som Bubblare.se (och, får man förmoda, fildelningsnätverk) skulle alltså behöva licens. Enligt EU:s mediekommissionär Viviane Reding handlar det ”bara” om att sätta ”minimistandards” vad gäller hemskheter som reklam, hets mot folkgrupp och snusk.

Brittiska regeringen motarbetar förslaget, närmare bestämt ett utkast till ändringar av ett gammalt direktiv med det festliga namnet ”Television Without Frontiers.
Den som vill sätta sig in på djupet kan läsa mer i en rapport från Ofcom. För den traditionella televisionens del föreslås legalisering av reklam riktad till barn och fritt fram för produktplacering.

Oklart vad ”avdigitaliserad välfärd” ska betyda

Ordet ”digital” härleds till latinets digitus som betyder finger eller tå. Etymologiskt rör det sig alltså om något som görs med fingrarna, precis som ”manuell” betecknar sådant som görs med händerna.
Med fingrarna kan man bland annat räkna – ett, två, tre – och det är i denna matematiska bemärkelse som vi idag kallar något för digitalt. Det rör sig om diskreta tal, till skillnad från kontinuerliga serier som bara kan representeras analogt.
Begreppet digital tycks bara kunna användas om sådant som vi ”sedan tidigare” känt till som analogt. Inte nödvändigtvis sådant som rör sig i datorer, utan allt som överförts från det reellas continuum till en diskontinuerlig teckenordning.
Kring detta framkastar av Alan Sondheim några tankar:

In everyday life, the digital is the result of an intervention. /…/
The intervention requires the setting of a standard raster. A raster is a filtering of a quantity, almost always with discrete steps. Think of a raster as a ‘screening,’ creating elements out of a continuous bandwidth, then quantifying those elements. /…/
The standardization of the raster is a protocol. The protocol must be agreed upon by both sender and receiver. /…/From the viewpoint of the digital, the analog is forgotten; the process is irreversible. /…/
Analogic use-value is imminent and immanent. Digital exchange-value is distanced, defined. Analog is subject; digital is object. /…/

Digital is always already a presumed contamination of the real. The presumption is always already false.
The analog is always already a presumed healing or suturing of the real. The presumption is always already false.

När det så i veckan dök upp en rapport kallad ”Den digitala välfärden” blir man ju lite nyfiken. Särskilt som det visar sig att författarna inte blott använder ”digital” som lös metafor för IT. De kallar sig ”Global Utmanings välfärdspanel” och består av ett knippe samhällsvetare och andra akademiker, Sacos ordförande, Neos redaktör och en tidigare LO-ekonom. I bästa svenska konsensusanda skriver de i sin gemensamma debattartikel:

När vi höjer blicken ser vi ett mönster. Vi ser en välfärd som har blivit alltmer digital. Antingen är man innanför eller utanför.
Den glidande skala som det verkliga livet bjuder mellan arbete och arbetslöshet, barndom, ungdom, vuxet liv och ålderdom, hälsa eller ohälsa har i välfärdssystemet sin motsvarighet i allt eller inget.
Alla gråa mellanlägen i livet blir antingen svarta eller vita hos försäkringskassan eller arbetsförmedlingen.

Ingen dum formulering! Riktigt vass faktiskt! Om vi nu bortser från att ordet de egentligen verkar ha i åtanke inte är digital, utan närmare bestämt ”binär”. En antingen-eller-välfärd som ur individens synvinkel bara har två lägen – myndigheten besvarar varje anrop med ”1” eller ”0”.
Men ändå – kontrasten mellan livets reella gråzoner och en alltför hård rastrering finns där. Skulle, kanske, kunna bli utgångspunkt för ett intressant resonemang.Inne i rapporten Den digitala välfärden är det dock, efter det inledande manifestet, tunnsått med användande av det onekligen småinnovativa begreppet. En gång återkommer det, då i en kort kommentar från en företrädare för den ungerska tankesmedjan Demos, som säger:

Jag tycker om tanken på att vi ska avdigitalisera välfärden, att outsiders ska bli insiders.

Så det är vad ”avdigitaliseringen” (eller rättare uttryckt avbinäriseringen) handlar om? Att gå från två färger till en? Allt vitt. Inget svart. Vart tog livets gråa mellanlägen som man just talade om vägen?
Nej, jag förstår inte vad som uppnås med talat om att välfärden ”blivit alltmer digital”. Om slutsatsernas retoriska form ändå ska peka hän mot en allinneslutande totalitet, så kan rapportens rubrik bara förstås som fluff och dunster.Den förslagslista som den politiskt diffusa välfärdspanelen snickrat samman ska däremot inte kommenteras här. Men typ varenda jävla morgontidning sprutade duktigt ur sig lyriska ledartexter.

Justitieministern

Som väntat, efter att både folkpartiet och han själv trampat i några klaver för mycket, slapp vi se Bodströmklonen Johan Pehrson som justitieminister. I stället en tippad comeback för Beatrice Ask (m).
Vilket Henrik Alexandersson sammanfattar:

– Glöm allt vad en mänskligare drogpolitik heter. Nu blir det war om drugs hela dagarna. Det kommer att gå före så väl integritet som rättssäkerhet.

Om vi däremot håller oss till frågor som rör digitala kommunikationsmedel – ett område som koloniserats av Justitiedepartementet, politiskt sett – då hörs glädjerop från Oscar Swartz. Förvisso har ju Beatrice Ask riktat ett par rätt hårda dissar mot datalagringsdirektivet, vars implementering håller på att utredas av den Bodström-tillsatta juristen Gudrun Antemar.
Johanna Nylander noterar både plus och minus på rättssäkerhetssidan gällande den nya justitieministern. Frågan är vad som finns att jämföra med.
Bedömningar av nya ministrar på grundval av vad de uttalat för åsikter innan de blev ministrar är hur som helst väldigt, väldigt vanskliga. Det om något lärde oss fenomenet Bodström.En sak ska dock bli intressant. Kommer Beatrice Ask att lyfta hemligstämplingen av drygt 700 mail gällande The Pirate Bay som sändes mellan det socialdemokratiskt styrda Justitiedepartementet, USA-myndigheter och Hollywood-lobbyn?
En verkligt angelägen sak som för en gång skull kan avgöras genom en enkel namnunderskrift. Jag förutsätter att Rapport lämnar in en ny begäran om att få läsa korrespondensen och hoppas att det kan sättas viss press på Beatrice Ask att verkligen låta härvan komma fram i ljuset.

Åklagare och prioriteringsmakt

Som bekant genomfördes igår morse en husrannsakan på folkpartiets rikskansli samt hemma hos LUF:s pressekreterare Per Jodenius.
Dataintrång, som misstanken gäller, har samma straffskala som upphovsrättsbrott eller bedrägeri: böter eller fängelse i högst två år.
Detta öppnar för jämförande reflektioner åt ett par olika håll:

1. Nu beslagtogs bara två datorer: En hemma hos Per Jodenius, en på hans skrivbord på LUF-kansliet. Varför?
   Under försommarens husrannsakan med det påstådda syftet att säkra bevis i en förundersökning mot The Pirate Bay, då plockade man som bekant med sig ett helt webbhotell, plus all elektronik i ett antal bostäder, bland annat hos sajtens juridiska ombud och hos en tjej som hade dejtat en av de misstänkta. Vore det då inte konsekvent av polisen att plocka med sig alla datorer från folkpartiets kansli – särskilt som Per Jodenius arbetskamrater förklarat att man ofta använde varandras datorer?
   Nej, svarar ni, det vore kanske inte rimligt att göra så mot ett parti i en valrörelse. Men rent hypotetiskt är det fullt möjligt för en åklagare att göra just så.
   Nu, om inte förr, borde det vara hög tid för en översyn av gränserna för hur husrannsakningar kan användas, med särskilt fokus på beslag av informationsteknologi. Kanske kan till och med folkpartiet komma på nya tankar…
2. Å andra sidan: Åklagarmyndigheten agerade resolut i det här fallet, annat kan inte sägas. Det rörde sig om timmar mellan anmälan och husrannsakan.
   Andra anmälningar blir däremot liggande. Maj 2005 polisanmäldes Antipiratbyrån av Piratbyrån för brotten bedrägeri och falsk tillvitelse.
   Antipiratbyrån hade avlönat en infiltratör för att begå brott så att man kunde slå till mot Bahnhof – något som de har erkänt, men som inte hade framkommit om det inte vore för ett dataintrång (men bevisföringen är som bekant fri i Sverige).
   Anmälan var sex sidor lång och mycket utförlig; hittar den inte nu men Nicklas Lundblad har rett ut det juridiska utförligt på ett sätt som inte lämnar några tvivel om att en förundersökning borde varit i full gång för länge sen. Men i stället är det tyst. Knäpptyst. Ingenting har gjorts för att utreda om Antipiratbyrån gjort sig skyldig till brott.

Folkpartiet, The Pirate Bay, Antipiratbyrån. Vilka olika utfall en polisanmälan kan få!Att polis och åklagare prioriterar är en självklarhet. Men hur? Den frågan har i praktiken ofta större betydelse än vad som i detalj är förbjudet eller tillåtet enligt lagtexten. Särskilt när informationsteknologi är inblandad öppnar sig ett tidigare inte skådat godtycke, i förlängningen ett slags undantagstillstånd.
Hur svårt är ska det vara att föreställa sig vad som skulle kunna hända i en annan valrörelse med ett annat parti? Hur många inser egentligen den makt som enskilda åklagare har över företag och organisationer? När får vi se en vettig diskussion?

Optimism och/eller pessimism (reflektioner över Oscar Swartz fråga)

Med inlägget ”Framåt eller bakåt i infosamhället?” sätter Oscar Swartz fingret på en filosofiskt hyperintressant fråga; optimism kontra pessimism, i förhållande till den tekniska utvecklingen. ”Jag vet inte vad jag själv tror längre”, konstaterar han.

Infooptimismen exemplifieras av Swartz med John Perry Barlows kaliforniendoftande gamla ”självständighetsförklaring”, samt med Christopher Kullenbergs senaste debattartikel. Kort sagt: Tekniken springer om lagen. Statlig övervakning av internettrafiken omöjliggörs, upphovsrätten imploderar, ”det går inte att kväva människors kommunikationsvägar”.

Infopessimismen återfinns i en annan debattartikel; själv skulle jag lätt tillägga Pär Ströms sajt Stoppa-storebror.se som ett typexempel på vad vi i just detta sammanhang menar med infopessimism. Staten och storföretagen skärper övervakningen, undersåtarna accepterar det villigt, och snart är manegen krattad för ett ”1984”-samhälle.

Hårdraget? Javisst. För de allra flesta är ”ingen övervakning” lika lite eftersträvansvärt som ”total övervakning” är troligt. Dock spelar den saken mindre roll, när vi här behandlar optimism och pessimism som två grundhållningar gentemot tekniken. Bägge hållningarna finns det gott om exempel på i nätdebatten, från domedagsvisioner av ett hotande övervakningssamhälle till teknikdeterministiska lovsånger om hur digitaliseringen per automatik bryter ned monopol och skapar informationsfrihet.

Själv upplever jag mig då och då felaktigt placerad i det (över)optimistiska facket. Nästan alltid av folk som kanske inte är jättehaj på teknik, och tolkar mina resonemang om skillnaden mellan analogt och digitalt (vad gäller upphovsrätt, men också annat) som ren glad-determinism. Och visst, i senaste Wired refereras jag sålunda (även om jag är nästan säker på att det egentligen var Marcus som sa det under intervjun):

Fleischer says the Piratbyran’s message isn’t so much about fighting the copyfight as explaining to the other side that they’ve already lost

Fast räcker det för att kvalificera som optimism? Nej, att upphovsrättsindustrins affärsmodell i en bemärkelse redan är död och begraven utesluter förstås inte att den drar med sig en massa livfullt med sig i graven. (Läs en bok om zombier om du tvivlar!) Jag vågar nog säga att åtminstone för Piratbyrån handlar kopifajten inte om att vinna över en motståndare, inte om att avskaffa upphovsrätten eller något sådant. Snarare om … ja, vad? Gottfried Benn skulle hitta en formulering i stil med ”emanerandet av spontana element” eller kanske ”cerebral mutation”…Valet står inte mellan antingen optimism eller pessimism i synen på nätets framtid. Missförstå inte detta som att bara en ”nyanserad” prognos, någon slags kompromiss mellan infooptimism och infopessimism, skulle vara adekvat. Den av vissa efterdrömda fildelningskompromissen funkar inte, just eftersom den digitala tekniken inte känner till olika sorters media utan bara ettor och nollor. Stabilisering är inte att förvänta, vare sig vad gäller upphovsrätten eller frågorna om övervakning och kontroll. Prognosen blir snarare att en högst motstridig utveckling kommer att fortsätta under många år och breda ut sig över fler samhällsområden; upphovsrättssamhällets och tryckpressdemokratins kris generaliseras samtidigt som etablerade institutioner knappast kommer att överges, utan värnas med varierande framgång men med allt större biverkningar. Exaktare än så går det nog inte att sia.

Om denna vaga lägesbeskrivning stämmer, är ett definitivt val mellan optimism och pessimism (eller valet av en mellanposition) direkt korkat, eftersom det inte kan fånga verklighetens flyktiga och paradoxala natur. Jag håller med vad Sebastian Lütgert en gång sade, om att kopifajten behöver både utopier och dystopier.

Digitalisering medför på det stora taget en slags nihilism (”en praxis som inte längre åtnjuter en solid grund”), exempelvis genom att uppdelningen i form och innehåll rent tekniskt inte kan passera en datakabel. ”Upphovsman”, ”kopiering” och ”integritet” är begrepp som förlorar sina fundament. När de i digitala sammanhang överlever som simulationer, kan slutresultatet glida oanat långt i riktningar som inte går att förutspå. Digitaliseringsnihilismen möjliggör både Bodströmsamhället och Kopimi. Vilken omfattning den har (nihilismer förekommer både i det lilla och i det stora, i korta och långa perspektiv) må sedan vara osagt.

Med ytterst säregen skärpa behandlade Ernst Jünger nihilismens processer i texten Över linjen (1949). Enligt honom är optimism och pessimism inte att betrakta som motsatser.
”Optimismen kan nå vissa skikt där framtiden slumrar och befruktas”, skriver Ernst Jünger, men vissa pessimismer kan fylla en liknande funktion. Känslan av ”äckel inför det man ser i vardande” kan t.ex. under vissa förhållanden snabbt slå över i optimism; till och med nederlaget har sina fördelar. Motsatsen till både optimism och pessimism stavas snarare defaitism. En uppgivenhet som Jünger (liksom Benn) förknippar med inskärpandet av moralen ”Folket är allt. Du är ingenting!”

Så, vilka slutsatser ska dras utifrån detta? Förhoppningsvis inte alltför många. Optimismen kring nätet har sin plats, och bör få renodlas och förfinas. Pessimismen likaså, så länge den inte tillåts få övertaget. Bägge behövs för att navigera genom infosamhället, blir mitt svar på Oscar Swartz fråga. Bara vi inte förfaller till att tänka i termer av ”seger” eller ”slutstrid”. En bättre metafor än ett stort slagfält vore kanske tusen små dragkamper där repen knutits samman till ett komplext nät. Vad som fastnar eller inte fastnar i det nätet är och förblir en öppen fråga…

”9/11 truth movement”, den nya konspiracismen och internet

OK, nu har det snart gått fem år sedan den där tisdagen den 11 september 2001. Konspirationsteorierna om händelsen – eller ifrågasättandena av den officiella förklaringen, om man så vill – har knappast undgått någon. På sistone har dessa också blivit ett tema för reportage i radio och tidningar.
Begreppet ”9/11 Truth Movement” har etablerats. Wikipedia skriver:

The 9/11 Truth Movement is informal, decentralized and occasionally fractious /…/
The 9/11 Truth Movement embraces a political diversity of members, including ”left,” ”right,” pacifists, paleoconservatives, Greens, anarchists, and libertarians.

Just denna mångfald av politiska etiketter skapar betydande förvirring. Vi återkommer till den saken längre ner i detta lite längre inlägg, som kan vara motiverat såhär några veckor innan femårsdagen.

En ny opinionsundersökning visar att var tredje amerikan tror att den egna regeringen antingen utförde attackerna eller beräknande lät dem ske.
Inom ”9/11 Truth movement” används förkortningarna ”MIHOP” (Made It Happen On Purpose) för den förstnämnda positionen, och ”LIHOP” (Let It Happen On Purpose) för den senare. Så många som 16 procent av amerikanerna tror på den mer långtgående MIHOP-teorin om att det var utplacerade sprängladdningar som fick tornen att rasa samman.
Först från förra året fick dessa konspirationsteorier sitt genombrott i den amerikanska opinionen. Tidigare utmärkte sig snarare Tyskland som producent av böcker, många bästsäljande. Var tredje ung tysk tror idag på en MIHOP-förklaring, alltså att USA var direkt involverat i attackerna.
Opinionsundersökningar i muslimska länder visar att en stor majoritet där avvisar den gängse bilden. I Pakistan tror bara fyra procent att araber kapade ett plan och flög in i World Trade Center den 11 september 2001.

I Sverige är det inte lika många som tror att 9/11 var iscensatt för att kunna rättfärdiga kriget mot terrorismen. Men det finns flera svenska hemsidor. Micke Cromsjö ligger bakom den svenska falangen av 9/11 Truth Movement.

Så presenterades ett reportage om konspirationsteorierna kring 11 september som nyligen sändes i P3 Front [MP3 här].
Mikael ”micro” Cromsjö är eldsjälen bakom projekt som Vaken.se, Aktivist.se, 9-11.se, Nätverk för uppvaknande och Exoteriska fonden. Han förklarar för P3 att den avgörande inspirationen kom när han såg en film av Alex Jones:

den filmen var verkligen något extra … en stor konspiration på hög nivå … det var ganska mindblowing

P3 Front följer med Mikael Cromsjö ut i skogen där de möter hans kompanjon Artur, som flyttat ut till ett tält med internetuppkoppling där han bor året om [MP3 här].Vad han hans vänner gör där, sammanfattas väl i följande slagord från Vaken.se:

Glöm inte att i skogen finns inga frimurare, bara träd.

Reportaget i P3 ger bilden av en harmlös hippie.

Artur nämner att han kallas för sektledaren, det röks rulltobak (eller tussilago om man nu vill), han har hoppat av datajobb för att komma undan makteliten, beskrivs som anarkist, har dreads, lägger in lite ved i kaminen om inte solpanelen räcker till.

Så skriver en annan konspirationsteoretisk blogg som menar att radioreportaget

var ett bra exempel på den typen av psyops som media genomför i syfte att säkerställa att spridningen av alternativa idéer inte når utanför den “krets” av “konspirationsteoretiker” som redan är “troende”. /…/
P3 Front med hjälp av Mikael Cromsjö från vaken.se [har] genomfört en effektiv psyop som gick ut på att med hjälp av negativ associering få folk att tro att alla som inte köper den fullständigt absurda konspirationsteorin om ett gäng araber som ska ha åkt in i ett antal byggnader den elfte september 2001 är idioter som röker pipa, har dreads, lever utanför samhället, och är allmänt anarkistiska.

Ord och inga visor från någon som alltså menar att männen som driver Vaken.se också är en del av den stora konspirationen, att de är utplanterade sabotörer med uppdraget att misskreditera sanningssägarna?
Nåja, man kan inte beskylla P3 Front för att avsiktligen ha letat upp galningar. Tvärtom vände de ju sig direkt till landets mest aktiva inom den nya konspiracismen. Ny i bemärkelsen att den försöker bygga nätbaserade rörelser i stället för att som under 1900-talet isolera sina konspirationsteorier kring otaliga små stenciltidningar, för att göra en mediehistorisk hårdragning med stora politiska konsekvenser.Om ”9/11 truth movement” verkligen kan betraktas som en social rörelse, vilket må vara en öppen fråga, så är den i vart fall unik vad gäller sitt användande av digitala kommunikationsmedier. (Vilket förstås kan förklaras av den särdeles massiva misstron mot massmedier.)
Både i de vanliga fildelningsnätverken och via särskilda Direct Connect-hubbar och Bittorrent-trackers sprids en uppsjö av konspirationsinriktade dokumentärfilmer – från fysikaliska utforskningar av byggnaders sammanstörtning, till rasistisk propaganda om behovet av att utrota den judiska världskonspirationen, blandat med en god portion spekulativa teveproduktioner om ockultism och alternativvetenskap.
Vilket såklart inte betyder att alla sväljer allt med hull och hår, men kontexten ger förstås de störtande tornen ett mytiskt djup av oerhörda proportioner. Intressant är också hur t.ex. Vaken.se jobbar medvetet med att appropritera budskapet i Hollywood-filmer som Matrix och V för Vendetta.

Alex Jones, som blivit superstjärnan inom dessa kretsar just nu, uppmanar folk att fildela hans filmer. YouTube och Google Video är oerhört välanvända kanaler (vars allmänna genombrott på senare tid sammanfaller med 911-konspirationsteoriernas genombrott i den amerikanska opinionen).
”The viral videos, we dominate them”, säger en av de intervjuade i ett Vanity Fair-reportage:

With $6,000 and a laptop computer, three kids from upstate New York made a documentary about 9/11 /…/ which just might be the first Internet blockbuster. Since it appeared on the Web in April 2005, the 80-minute film has been climbing up and down Google Video’s ”Top 100,” rising to No. 1 this May, with at least 10 million viewings.

Samtidigt finns det en dubbelhet gentemot massmedierna. Konspirationsnarrativen byggs till stor del genom ett slags selektivt omkombinerande av tevebilder och nyhetsbyrånotiser, på ett sätt som ofta hamnar i konflikt med upphovsrätten. Vanity Fair skriver:

Most of what we see on-screen during Loose Change are actually news reports from mainstream-media outlets like CBS News, Newsweek, CNN, the Associated Press, even Fox News—the ”loose change” which Avery adds up into a conspiracy theory. ”Some people accuse me of like, Oh, you’re taking quotes out of context,” he says. ”I’m giving you the article and the date. Go look it up yourself.”

Å ena sidan är ”sanningsrörelsen” ytterst mån om att framställa sig som icke-ideologisk, gärna genom ett stort fokus på fysikaliska diskussioner om hur t.ex. 11 september kan ha gått till. Aktivist.se fastslår:

Detta projekt ämnar inte att sprida någon bestämd uppfattning eller ideologi. Det handlar istället om att få folk att se igenom den dimma av lögner och falskhet som pumpas ut i vårat samhälle genom olika medier.

Å andra sidan råder det inget tvivel om att det finns en uppsättning distinkta politiska ståndpunkter som associeras till dessa sammanhang – ju fler konspirationsteorier som länkas sammman till en stor megakonspiration, desto tydligare framträder de. I en tidigare artikel skrev jag:

Det handlar om antiglobalisering, motstånd mot “kontrollsamhället”, en ekonomisk doktrin som tar avstånd från ränta, försvar av nationalstaten och inte minst antisemitism. Beroende på ingrediensernas proportioner och den språkliga dräkten, kan detta budskap sedan framstå som antingen “höger” eller “vänster”. /…/
Pengar ska vara ett naturligt och handfast bytesmedel, inte fluktuerande siffror i datorer.
Ifrågasättandet av etablerad vetenskap och läkarkonst genomsyrar denna new age-konspiracism. Aids och cancer har enkla förklaringar och kan botas med naturmediciner. /…/
Här bjuds på en kavalkad av utopiska förhoppningar om drastiskt ökad livskvalitet, i vars väg bara ett mindre antal personer står, vilka måste identifieras och på något sätt oskadliggöras.

Att dessa tendenser finns, det går att konstatera såväl intuitivt som genom en vetenskaplig diskursanalys. Men – och det är viktigt att stå fast vid – det rättfärdigar inte ett misstänkliggörande av ”konspirationsteorier” i allmänhet.
En konspirationsteori är en (icke vedertagen) teori om förekomsten av en konspiration. Självklart förekommer konspirationer, idag liksom tidigare i historien. Såväl Palmemordet som för den delen The Pirate Bay-razzian (för att nämna två saker som tidigare nämnts här på bloggen) kan mycket väl ha iscensatts av större eller mindre konspirationer. Och oavsett vad man än personligen må tro, måste det vara hundra procent legitimt att diskutera saken.Men om man däremot tenderar att utgå från att en och samma ”maktelit” ligger bakom såväl Palmemordet som The Pirate Bay-razzian och 9/11-attackerna – då finns goda skäl att använda begreppet konspiracism.
Det är alltså av största vikt att skilja på konspirationsteorier och konspiracism. I en tidigare uppsats skrev jag:

Enstaka konspirationsteorier blir till konspiracism genom en process av sammanlänkning. Varje element får symbolisk betydelse i en lång kedja av länkar, som när den eskalerar tillräckligt långt tenderar att skapa en bild av världshistorien som en demonisk version av Hegels världsande, där en och samma ondskefulla kraft ligger bakom alla sidor i de konflikter som spelas upp.

Jodå, den tendensen finns helt klart hos ”den svenska falangen av 9/11 Truth Movement”, den som P3-reportaget handlade om. Vaken.se skriver:

Detta nätverk som har anor långt tillbaka i tiden är uppbyggt av toppen av samhällsskiktet för att bevara och utöka sina maktpositioner. /…/
Historiskt sett så kan man följa dess banor långt tillbaka till tempelriddare och även längre tillbaka till mytologiska element som faraoner och andra halvgudar. /…/
Målet för toppen av denna organisation är troligen att utöka dess kontroll över människor och ultimat skapa en ny global världsordning. I denna nya ordning så ska eliten som anser sig själv högre utvecklad än andra ta över styret och som gudar regera över jorden och återskapa ett paradis för sina egna. Drivkraften ser ut att vara en blandning av maktiver och religiös fanatism, ofta uppfattad utifrån som satanism.

Vagheten i språket är typisk. Att fylla i med namngivna konspirerande grupper lämnas upp till läsaren. Mikael Cromsjö tar, säkert helt uppriktigt, avstånd från ”all elitistisk, rasistisk och antisemitisk propaganda som ibland brukar dyka upp i dessa sammanhang”. Men det kräver inte mycket klickande i sajtens forum eller länkar för att hitta just sådan propaganda – bland annat ett judehat som är öppet eliminatoriskt på ett sätt som är svårt att hitta ens på nazistiska webbsidor.Dessa nyanser har de traditionella massmedierna ytterst svårt att fånga. Inte för att det finns en ljusskygg grupp som kontrollerar alla ”medierna”, utan just för att de är massmedier och därigenom väsensskilda från den nya konspiracismens medietekniska bas, som är kommunikationsmediet internet. (Något förenklat; naturligtvis finns fler förklaringar än så.)

Radio och tidningar som ska ta upp konspirationsteorier och konspiracism tycks nästan alltid hamna i ett av två diken, eller i bägge samtidigt. Ena diket utgörs av demoniserandet eller förlöjligandet av alla som ifrågasätter av etablerade teorier. Ett aktuellt exempel är den tramsiga uppradning som fanns med i anslutning till en SvD-artikel i lördags (artikeln är nu borta – konspiration, någon? – men finns i Google cache. Andra diket faller massmedier i när de plockar loss konspirationsteorier från den kontext som de vuxit fram ur, och förbiser de politiska budskapen till förmån för den selektiva (mer eller mindre kritiska) granskningen av enskilda faktauppgifter.

Senaste numret av livsstilsmagasinet LET (där jag själv har medverkat i tidigare nummer) har som tema just ”konspirationer” och är klart läsvärt, men faller delvis i det senare diket även den faller på ett rätt snyggt sätt. LET refererar inte bara ymnigt till American Free Press (en hyfsat rasistisk tidning initierad av Willis Carto) i sina rapporteringar om de rent tekniska frågetecknen kring tvillingtornens sammanstörtning. De publicerar också en längre artikel om Bilderberg-gruppen av American Free Press-journalisten James P. Tucker, som tvärsäkert förklarar att
”dess främsta mål är att stadigt öka FN:s makt tills det blir en /…/ världsregering” och beskriver gruppen på ett sätt som ex negativo tydligt klargör hans egna amerikanskt högerpopulistiska åsikter.
Annars är LET:s temasektion om konspirationer lite av ett tvärsnitt över den politiska brokighet som präglar konspiracistiska sammanhang. Utöver ett allmänt reportage om ”MIHOP”-teorierna kring 9/11, bjuds vi på följande ideologiska kavalkad:

• Maria Lundqvist skriver en artikel om banksystemet och hur ”en liten elit kontrollerar hela vår ekonomiska verklighet”. The good guys utgörs här av de libertarianska ekonomerna Joseph Salerno och Milton Friedman.
• James P. Tuckers ovan nämnda artikel, med antiglobalistisk och kraftigt konservativ tendens.
• Joacim Björklund skriver om företaget Monsanto och hur de patenterar livsformer, och kryddar artikeln med lite antikapitalistiska paroller.
• Ett lysande reportage från New Orleans efter Kathrina, skrivet av Michael Andersson, LET:s redaktör. Nämner att många svarta tror att skyddsvallarna sprängdes, men har annars rätt lös koppling till konspirationstemat.

Fem år efter elfte september står det klart att det råder en högkonjunktur för konspirationsteorier, men också för konspiracism, såväl i Väst som i den muslimska världen. Konspiracismen kan betecknas som en transideologisk (eller möjligen metapolitisk) tankeströmning med ett antal distinkta drag. Den är en slags populism (vilket bör förstås som ett deskriptivt begrepp och inte som ett skällsord) eftersom den utgår från motsatsparet folket/eliten, och har starka apokalyptiska drag.”Konspirativa högkonjunkturer” har förekommit flera gånger tidigare i historien, ofta i tider av ekonomisk kris och politisk oro (mellankrigstiden är väl det mest kända exemplet). Vad som gör vår tids nya konspiracism är att den har sin bas i internet, vilket innebär en helt annan slags resonans, en ökad sammanlänkning mellan tidigare insulära grupperingar och ett komplext samspel med traditionella massmedier.
Allt detta är angeläget att förstå bättre, för att kunna upprätthålla en gräns mellan å ena sidan diverse konspirationsteorier eller en allmän misstänksamhet mot makthavare och maktstrukturer, och å andra sidan konspiracismen som allomfattande tankesätt. Att dessa saker inte ska blandas ihop borde vara lika självklart som att ekonomi inte är samma sak som marxism, eller att genusteori inte kan likställas med radikalfeminism.
Extra viktigt blir detta naturligtvis i ett framväxande Bodströmsamhälle. Både konspiracismens förplumpning, där allt som händer kan tolkas som uttryck för hur en enda pytteliten elit medvetet försöker förleda en sovande massa, och det lika korkade ”rationalistiska” förlöjligandet av varje dystopi och varje paranoia, är till skada för möjligheterna att förstå och kritisera vad som händer i vår nutid.

Se även: Populism och apokalyps – det politiska innehållet i samtida konspirationsteorier. [PDF, 50 sidor].

PS. Ett förtydligande, innan kommentarsfältet börjar rusa iväg åt ena eller andra hållet (uppriktigt talat har jag svårt att gissa vilket): Inlägget ovan argumenterar över huvud taget inte för att det ena eller andra skedde den elfte september för fem år sedan. Ämnet är ett helt annat och mer övergripande..