Nicotext plagierar Bikt.se

30 november 2004

Mästerkrängare från Knalleland” kallas de i Svensk Bokhandel, ”Två glada boråsgrabbar med en god idé och 17 böckerskriver Borås Tidning.
Förlaget Nicotext, bestående av Carl-Johan Gadd och Fredrik Colting som bägge är födda på slutet av 1970-talet, har på två år gett ut 17 lättsålda böcker. Deras lista över filmrepliker sålde 35 000 exemplar, och andra titlar är 600 otroligt onödiga fakta och Dagens muffin. Colting förklarar:

Det här är ingen litteratur. Det är mer en produkt. Vi skapar idén och återanvänder media.

Borås Tidning fortsätter berätta framgångssagan: ”nu rullar det på. Senast har folk biktat sig – skickat in en massa hemligheter som finns samlade i boken.”. SVENSKA FOLKETS HEMLIGHETER AVSLÖJADE! På förlagets hemsida och bokens baksida gör man reklam med fyra citat ur Bikten:
”min kompis vet inte om att jag är far till ett av hans barn.”
jag dödade min brors hamster.
”Jag är bara ihop med min kille för att han är rik.”
Jag brukar gå runt på stan i stringtrosor, BH och strumpbyxor, mestadels hela dagen, och jag är kille.
Två av ovanstående bikter är inlägg från Bikt.se som har plankats rakt av.
”Författarna” är anonyma och kan inte göra anspråk på några rättigheter. Urvalsprocessen har skett i två led – först av Bikt.se-administratörer som rensat bort den stora majoriteten ren dynga som kommer in och sedan av Carl-Johan Gadd och Fredrik Colting. De senare har kombinerat Bikt.se-materialet med texter hämtade från liknande sajter, och därmed hittat ett minst sagt kostnadseffektivt sätt att producera en säljande bok.

Hur det egentligen ser ur rent upphovsrättsligt är en annan femma. Det är inte omöjligt att ”mästerkrängarna från Knalleland” i en hypotetisk rättsprocess skulle dömas till att betala ersättning. Längst ner på Bikt.se står att materialet är copyleft – vilket egentligen betyder att den som bygger vidare på något, i sin tur måste tillämpa samma fria upphovsrättsliga villkor på sin produkt, och tillåta fri spridning av den.
Det gör inte Nicotext. I stället distribueras den som DRM-skyddad e-bok.

Nicotext har hittat en affärsidé som rör sig mellan en gråzon och det rena piratkopierandet eller plagiatet, om man betraktar saken ur det perspektiv som upphovsrättens fackmän tillämpar och som kulturindustrins advokatarméer gör till sitt när det passar. Men jag (som var med på ett hörn i startandet av Bikt.se för ett år sedan) tycker faktiskt att Nicotext förtjänar ett grattis för att det lyckas tjäna pengar genom smart plagiat – helt ärligt. Citaträtten bör utvidgas, inte inskränkas genom licensiering av varje nedklottrad rad. Vi är ju inte licensfundamentalister. Men Nicotext, vore det verkligen för mycket begärt att ange webbadressen www.bikt.se som hänvisning i boken?

Coil går i graven

29 november 2004

Coil kommer inte att göra någon mer musik.

John Balance, sångaren i den brittiska gruppen Coil, har avlidit. Han var full och ramlade över räcket på trappavsatsen en våning upp i det gamla huset han delade med sin fd pojkvän Peter Christopherson. …
Det slår mig att Coil på något sätt både är kända och okända, att de verkligen lyckats bli ett sånt där “kultband” i ordets rätta bemärkelse.
Daniel Wiklander skriver, precis som Henrik Hirseland på QX, om Coil och bortgången av John Balance, som även ingick i Current 93.
Coil har gjort mycket dålig musik och en del väldigt bra musik, men var som många nu konstaterar ett betydelsefullt band vars influens nog nått åt fler håll än man kan ana. Den stora mängden skivor de producerade finns knappast i butiker, men även obskyra utgåvor är ofta mer än lätta att hitta på fildelningsnätverk som Direct Connect. (Torrent-filerna på TPB saknar dessvärre seeders.)

Street Art Mashups

24 november 2004

Visual Mashups of Street Art Icons är ingen dum idé: Gestalter från husväggar i Barcelona, Berlin, New York träder samman i collage som fortsätter vara kantigt urbana, skärmens platthet till trots. Potential finns för vidareutveckling av metoden.
Initiativtagaren konverserar kring hur fotografer ibland hävdar rättigheterna till avfotograferingar av street art, trots att konstnärerna å sin sida medvetet avstår från att koppla verket till en upphovsman eller betrakta det som en ägodel – det ligger i genrens natur.
Numera kan man se exempel på hur foton på street art förses med Creative Commons-licens av fotograferna. Licensmissbruk, än en gång.

Avfotograferingar av arkitektur behåller (såklart) fotografen alla rättigheter till, medan konstnären kan hävda upphovsrätt även på fotografiska avbildningar av sitt verk. Praktiskt, kan tyckas, men godtyckligheten i upphovsrättens avgränsningar av vad som skyddas blir uppenbar när vi här har att göra med en konstform som egenmäktigt placerar sig i stadsbilden.
Konst som gör sig till en del av arkitekturen i stället för att hålla sig till sin anvisade plats, och vars utövare dessutom oftast är anonyma – det innebär en dubbel obstruktion mot upphovsrättens idealbild av hur den konst som ska ”skyddas” bör se ut. Street art är i grunden uncopyrightable. Vore det inte intressant att, i diskussionerna om konstens förutsättningar i reproduktionens tidsålder, för en gångs skull utgå från existerande street art i stället för från någon annan, mer slentrianmässigt vald konstform?

Se även: Rapport från Outside In (18/6)

Ofrivillig ideolog

24 november 2004

För inte så få globalt orienterade vänsterintellektuella räknas striden för välfärden på den nationella nivån bort som inskränkt chauvinistisk. Fackföreningarna inrangeras bland ”nationalvänsterns” brunröda arméer.

Göran Greider (som nu fått sig tillägnad en egen förföljelseblogg – briljant) verkar i sin debattartikel i DN referera till mig, och råka/lyckas räkna mig som flera. För vad jag vet är det typ bara jag som, i en artikel i Arena, har använt ordet ”nationalvänstern”. (Undantaget en artikel av Magnus Linton i samma tidskrift.)
Visserligen ser jag mig varken som ”vänsterintellektuell” eller ”hatiskt antifacklig”, inte heller gjorde jag i den aktuella artikeln mycket mer än att framhålla ganska uppenbara exempel på en ren hybris för det nationella hos vissa vänstergrupperingar och även fackförbund.
Lika lustigt är det att hitta sig nämnd i en fotnot i boken När kapitalet tar till vapen, skriven av min kollega Andreas Malm. Där hävdas att svensk vänsterdebatt har ”klyvts mellan vad vissa kallar en ‘nationalvänster’ och en ‘globalvänster’.” Typiska representanter för den senare uppges vara ”Magnus Linton och Rasmus Fleischer”. Hmm, och vilka övriga? Finns det verkligen en ”globalvänster”?
Jag som egentligen inte ens har någon ambition att vara en del av en ”vänsterdebatt”, blir utsedd till någon slags central aktör i densamma. Där ser man vilken snurr en artikel kan ta, om den råkar träffa nån slags öm punkt.

DN om Agamben

20 november 2004

Stefan Jonsson presenterar Giorgio Agamben, likt Copyriot gjorde för en månad sedan fast med fokus på helt annan tematik.

Men varför illustrerar DN artikeln om Giorgio Agamben med en bildGilles Deleuze?

Danmarks konservativa kulturminister Brian Mikkelsen förbereder ett förslag på en ny lag, som ska förbjuda biblioteken att låna ut nya CD-skivor. En ”karensperiod” på några månader ska införas på nya album, om kulturministern får som han vill. Detta ska ”stimulera försäljningen och minska piratkopieringen” genom att hindra en från att låna skivorna och rippa låtarna till datorn.
Danmarks biblioteksförening protesterar mot förslaget. Dess ordförande Winnie Vitzansky säger till Politiken att det går emot bibliotekslagens intentioner. Även danska motsvarigheten till Kommunförbundet kritiserar förslaget, som de menar riskerar att hålla yngre människor borta från biblioteken.
Piratgruppen, även de intervjuade i Politiken, säger att bibliotekens uppgift är och bör fortsätta vara att säkra alla lika tillgång till information, och att digitalisering av böcker och musik därför bör ses som en fantastisk möjlighet att förverkliga detta. Piratgruppen formulerar även sin kritik i ett öppet brev till Brian Mikkelsen.

Varför biblioteken? Tror Danmarks regering att det är där som ”warezgrupperna slår till”? Att tro att musik som finns i handeln ska kunna hållas borta från fildelningsnätverken genom restriktioner på bibliotekens utlåning av musik är märkligt. Erfarenheten från filmindustrin visar ju tvärtom att inte ens metalldetektorer på förhandsvisningar lyckas hålla icke releasade filmer borta från P2P-nätverken.

På en helsida i Västerbottens-kuriren intervjuas idag Tobias Andersson från Piratbyrån. Småtrevlig artikel som lutar åt personporträtt, där Tobias talar om sin passion för asiatisk film efter att reportern beskrivit hans spartanskt inredda rum och jättelika dator.

Även Antipiratbyråns Henrik Pontén intervjuas på ett hörn. Några egentliga argument mot piratkopiering, förutom det vanliga ”att ladda hem en film är samma sak som att sno en videokassett”, framför han egentligen inte. Däremot påstår han att Piratbyrån ”i vissa fall” består av ”unga människor långt ute på vänsterkanten”. Dessa, antyder han, förespråkar av ideologiska skäl planekonomi! Va!?

Första gången jag själv träffade Henrik Pontén efter en radiodebatt (MP3), var han förbluffande mån om att Piratbyrån och Antipiratbyrån tillsammans skulle se till att höja intresset för ”våra frågor” genom att ordna gemensamma debatter och så vidare. Nåja, nu verkar antipiraternas approach ha ändrats. Misskreditering av Piratbyrån och försök att minimera meningsutbytet i frågan (utöver legalistisk ”information”) tycks vara deras nya strategi. Nyligen tvingade Antipiratbyrån medelst påtryckningar arrangörerna till Dreamhack att avbryta planerna på medverkan från Piratbyrån.
IFPI, som även de tidigare debatterat mot Piratbyrån, har gjort precis samma omsvängning i sin approach. De försökte övertyga debattarrangören om att Piratbyrån var någon slags kommunister, med orden ”se på Ung Vänsters hemsida och se på Piratbyråns – där står ju precis samma sak!”.
Huh? Kan någon se var likheten ligger? Ung Vänster ägnar visserligen ett par rader åt att säga att piratkopiering är bra men att staten helst borde administrera den, samt föra ett förvirrat resonemang om att open source skulle vara någon slags socialism. Men Piratbyrån har aldrig företrätt något program som ens liknar Ung Vänsters syn på upphovsrätt (och än mindre ställt sig bakom övriga 99 % av deras politik).

Om IFPI går in på Piratbyråns hemsida hittar de däremot bland annat en artikel om liberalism och upphovsrättskritik, där libertarianska upphovsrättskritikers argument sammanställs och vi påminns om att F.A. Hayek var djupt kritisk till patent.
Det paradoxala i sammanhanget är att en av Antipiratbyråns jurister, Charlotte Lilliestierna Ehrén, är vänsterpartistisk politiker. Alltså tänker jag utan dåligt samvete att fortsätta likna Antipirabyrån vid försvarare av ett Sovjet-system, åtminstone tills de officiellt tar avstånd från kommunismen (och ber Kirunasvenskarna om ursäkt!)…
Och faktum är att om något i dessa sammanhang liknar ”planekonomi” så är det upphovsrättsivrarna på Stim – inte P2P-nätverken!

– Det var en rimlig tid förr, men med den teknik som finns i dag är en 50 år gammal inspelning fortfarande fullt användbar, säger Lars Gustafsson vd hos branschorganisationen Ifpi, International Federation of the Phonographic industri, i Sverige.

När IFPI än en gång lobbar för lagändringar är dribblar de hastigt bort idén om att det faktiskt finns ett skäl till att upphovsrätten har en begränsad tid. Lars Gustafsson uttrycker implicit den häpnadsväckande åsikten att digital information i princip borde vara monopoliserad för evigt.

Nåja, idén som IFPI nu genom Expressen försöker plantera i svensk debatt – att upphovsrätten på skivinspelningar bör förlängas från 50 till 95 år – attackerade jag på Expressens debattsida redan i juli.
Men rubriken i Expressen, ”Artister till kamp för att skydda sin musik”, är tyvärr bara ännu ett exempel på kvällstidningarnas totalt okritiska inställning till särintresset IFPI.

Se även:


Tack Peter Lindberg/Tesugen för länken!

Squarepusher

18 november 2004

Någon har gjort en enkel oredigerad intervju med elektronikavirtuosen Squarepusher. Utöver en lätt Bourdieau-doftande kritik av finkultur-tanken framför han en del intressanta synpunkter på musikens skapande process:

No matter what any iconoclastic artists may think, the work is always produced in a tension with the conventions and traditions of a given time. This framework contextualises the work, and it is subsequently made sense of. (…) A highly inventive individual may modify the frame as much as the work, but the work subsequently becomes very difficult for anybody to appreciate, as the modified framework is something known only to the artist. It is down to chance as to whether the consensus frame catches up with the work (…)
What matters is not the rules themselves, but a balanced knowledge of them, as a musician can only compose or improvise in a tension with rules. This is the only freedom we are able to experience, a certain degree of freedom amongst a system of constraints.
Musikaliskt värde definieras alltså någonstans utifrån vad som möjliggör att ramar flyttas utan att de lämnas. Varken det totalt förutsägbara eller det totalt oförutsägbara vore egentligen musik, utan musiken är vad som sker i fältet där emellan.
Dold redundans var ett nyckelbegrepp i IBM:s klassiska mått på logiskt djup. Medan maximal information i Shannons informationsteori (PDF) tenderade att sammanfalla med maximalt brus, definierade IBM-forskarna logiskt djup som information som visserligen kanske kan förutsägas, men bara med stor möda. (Teorierna är naturligtvis än idag högst aktuella för utvecklingen av datakompressionen.)
Här kan vi släppa in Friedrich Kittler, litteraturvetaren vars medieteoretiska svängning grundlades medan han lödde synthezisers för 30 år sedan (ungefär samtidigt som Can försökte fördriva det mänskliga ur musiken):
IBM:s mått på logiskt djup i sin matematiska stramhet skulle utan vidare helt kunna ersätta vardagsspråkets gamla och nödvändigt otydliga begrepp ”originalitet”, ”författarskap” och ”upphovsrätt”, det vill säga också upphäva deras rättsliga innebörd. Tyvärr är emellertid själva algoritmen för beräkning av algoritmers originalitet omöjlig att beräkna med Turings metoder.
(Friedrich Kittler: Maskinskrifter, Anthropos 2003, s. 274)
Fast Forward: Åter till Squarepusher, som säger ett par förbaskat sanna ord om improvisation i musik:
There is always a correct point to shut up, and this is the crux of improvising, more difficult than the actual playing itself. This is what makes a lot of jazz unlistenable to me – it just doesn’t shut up. Only a few visionary soloists, such as John Coltrane, have enough momentum to justify lengthy solos.

Teori och/eller kritik

18 november 2004

Mailinglistan Rohrpost har gått från tyskspråkig mailingslista om digital kultur och nätkultur, till att även bli en Wiki. Detta som en följd av vissa insikter som kom upp i den här tidigare refererade diskussionen om ”tysk medieteori”.

Förenande i ansatsen är, förutom ett intresse för praktiker från P2P-fildelning till ickeinstitutionell elektronisk konst, övertygelsen om att medieteori och -praktik bör flyta samman och att inte bara vetenskapliga texter, eller ens mediet text som sådant, ska ha en priviligierad position i teoretiserandet. Om ”medier” är ett användbart begrepp får lämnas öppet, konstateras i wikin. Medieteori som kallar allt för ”medier” är i vart fall intetsägande, och varje generalisering av hur ”medierna” fungerar är suspekt.

Begreppet ”teori” sätts i sammanhang i en post av Florian Cramer, som var lika bra att hastigt översätta:

1. Vad idag kallas för teori kallades tidigare, exempelvis hos Friedrich Schlegel och Schleiermacher, för det beskedligare ”kritik”. I sitt 116:e Athenäums-Fragment skriver Schlegel om den ”romantiska universalpoesin”: ”Den vill och bör även blanda och sammansmälta poesi och prosa, genialitet och kritik …” Redan här handlar det alltså om förbindelsen mellan konstnärlig praxis och teori, inte om dess åtskillnad.

2. Dagens konventionella betydelse av kritik är vad som skrivs i genrer som recensionen, kommentaren och i förekommande fall även polemik, medan teori är vad som utifrån en punktvis kommentar av ett begränsat fenomen vidare uppställer allmäna maximer, axiom och betraktelser.
Gränserna mellan teori och kritik är därvid fullständigt oentydig. Om man exempelvis kallar Benjamins uppsats om konstverkets reproducerbarhet för ”teori” eller ”kritik” (då den ursprungligen skrevs i en tidskrift), beror än en gång på den individuella kritiken eller bedömningen av denna text.

3. Frankfurtskolan använde i exilen uttrycket ”kritisk teori” som kodord för marxism. Därefter vann begreppet en egendynamik. I USA står ”critical theory” idag för varje form av kulturteori som när sig på en kontinentaleuropeisk tradition och därmed faller utanför den analytiska filosofins raster (och av detta skäl i USA inte lärs ut som filosofi, utan framför allt inom litteraturvetenskapliga studier).
I konceptet ”kritisk teori” och dess resonans av litteraturkritik, låter sig också tanken framträda att teorin uppstår ur kritiken, alltså att man exempelvis ur analys av ett enstaka verk såsom Sades ”Justine” kan avleda en vidare teori om upplysningens dialektik. Teorin legitimerar sig därmed ur den kritiska kommentarens plausibilitet, varför exempelvis den ”kritiska teorin” hos Horkheimer/Adorno går att ifrågasätta på grund av deras ytliga och snobbistiska analys och kritik av jazz och populärkultur. På grund av desss härkomst ur den kritiska kommentaren bör teorin själv vara kritisk, inte affirmativ; vilket även gäller teorins användande.
Ett avskräckande exempel på affirmativt användande av teori är, som jag ser det, die Deleuze/Guattari-Mode mit ihrem Höhepunkt der ”Mille Plateaux”-Sektencamps in der Berliner Volksbühne.

4. I begreppsdistinktionen mellan ”kritik” och ”teori” gömmer sig idag främst en systemskillnad mellan kulturbranchen och universitetet, tidningsskribenter och professorer. Denna åtskillnad är mycket specifik för Tyskland. I USA heter till exempel Litteraturvetenskap och -teori ”criticism”, uppmärksammade författare som Harold Bloom betecknas omväxlande som teoretiker och ”critics”. Detta har en lång tradition i den angloamerikanska kulturen. … Jag sympatiserar med denna förståelse av ”criticism” och använder därför begreppen ”teori” och ”kritik” medvetet oskarpt.