Smulat formbröd, konfetti, riskorn, lustiga hattar samt ett stort antal plasthandskar. Sådana saker täckte igår golvet på lokalen i KTH:s kårhus, när ljuset tändes efter Piratbions senaste visning igår. Efter YouTube-festival och shoot-a-long var det dags för second-life-a-long, nu i samarbete med en grupp arkitekturstudenter som läser en kurs kring virtuella världar med bland andra Palle Torsson som lärare. Jämte den fysiska festlokalen fanns alltså en väldigt tjusig lokal i Second Life, och bägge fanns projicerade på varandras väggar.

Aktiviteten var ändå störst i första livet a.k.a. afket; lokalen fullsmockad, baren välbesökt och filmvisningen minst sagt livad (eller kanske lajvad). Envar fick gratis ett välutrustat kit med prylar i entrén som på olika sätt kom till användning under den lekledarledda visningen av glamrockskräckkomedimusikalen The Rocky Horror Picture Show från 1975.

Extra kul blev det hela eftersom Antipiratbyrån på fullt allvar försökte stoppa arrangemanget! Så fort de fick nys om det, hade de tydligen ringt upp Fox för att kontrollera att Piratbion eller arkitekturstudenterna verkligen inte hade erhållit tillstånd. Under hela eftermiddagen ringde sedan Henrik Pontén och hans stab otaliga hotfulla samtal till arkitekturstudenternas alla lärare samt till allehanda ansvariga på KTH och kåren. Utan resultat, trots åtskilliga hot om polisanmälan för upphovsrättsbrott.

Men i slutändan bet inte heller hot om polisanmälan. Allt Antipiratbyrån uppnådde var att göra bort sig.
Visserligen beslöt sig arrangörerna för att inte, som planerat, visa filmen i Second Life, utan i stället streama ut en kamera som filmade publiken (fast som efterhand ändå vred sig och visade bioduken, med viss fördröjning, vilket blev lite kul då Second Life-vyn sedan i sin tur återprojicerades på en annan av biograflokalens väggar).
Ingen hade ju ändå använt Second Life-visningen om de satt framför sin dator och i första hand ville se The Rocky Horror Picture Show. Då finns ju enklare sätt.
Antipiratbyrån kan knappast ha sett en ekonomisk förlust i arrangemanget. I stället kan vi nog anta att de är skraja för att grupper med ”pirat-” i namnet inte bara högaktningsfullt ignorerar upphovsrätten, utan dessutom gör det i samarbete med undervisningen på ett kungligt lärosäte.

Det måste vara frustrerande för Antipiratbyrån att se hur dem man vill brännmärka rör sig så ledigt in och ut ur institutionerna, och förbryllande för dem att Piratbion vågar experimentera med ”nya sätt att uppleva bio, som inte bara handlar om duken och om blint stirrande”, som det förklarades innan visningen. Hoppas på fler desperata interventioner i samma stil – det är stor underhållning. Och hoppas på lika festliga piratbioarrangemang under våren. När samtliga i lokalen fortsätter dansa även under städningen är det uppenbarligen lyckat.
Arkitekturstudenterna, å sin sida, fortsätter att etablera samarbeten kring virtuell design. Om en vecka ordnar de en installation tillsammans med Moderna Dansteatern, återigen i två världar simultant.

På tal om det kan vi passa på att tipsa om mer dansrelaterat: Livekonstkollektivet MELO, med bland andra Ollibolli (som flera säkert minns för hans första solodansframträdande, på en Piratbyrån-fest), kör sin musik- och dansföreställning Tie me to this world på Dansens Hus under nästa vecka.

Annonser

Gästföreläste just i två timmar för grundkursen i medie- och kommunikationsvetenskap här på Södertörns högskola.
Eftersom studenterna ivrigt kopplade mitt snack om hur upphovsrättens grundvalar osäkras till sina egna erfarenheter som fildelare och DJ:s, kändes det hela väldigt givande. Just sådant gör ju att ens orerande kan utvecklas, sållas och omstöpas inför nästa session.
På måndag är det dags att prata på Kungliga Konsthögskolan, för kursen legal/illegal som riktar sig till yrkesverksamma konstnärer och arkitekter. Föreläste där redan i höstas, fast då med särskilt fokus på brasiliansk kulturkannibalism.

Tänkte ta tillfället att göra reklam för ett mer offentligt arrangemang. Om en dryg månad är jag nämligen inbjuden till Göteborgs stadsteater och deras föreläsningsserie på Nya Studion.
Välkomna dit till Götaplatsen den 4 april kring klockan 20.00. Inträdet är gratis. Vi kanske ses!

Göteborg, Göteborg… Känns märkligt långt borta nuförtiden. Fast mina tankar har nog ännu inte riktigt lämnat Sibirien.

Till slut tog vi oss ändå till Sibirien. Visserligen hann vi tyvärr bara stanna i drygt två dygn. Men av reseberättelsen som kommer här – inklusive både lite bild, lite ljud och flera sidospår – verkar ändå blir rätt lång…

En gång i tiden beordrade tsaren bygget av ett ortodoxt kapell exakt på det dåvarande Rysslands geografiska mittpunkt. Det hamnade i den framväxande storstaden Novosibirsk, som grundats 1893 som resultat av att den transsibiriska järnvägen behövde en bro över floden Ob.
Bara ett par stenkast från kapellet ligger stadens stiliga konserthus, uppfört några år efter revolutionen. I lördags stod vi till slut på dess scen och genomförde en alldeles oförglömlig konsert.
Men strapatserna på vägen fick oss flera gånger att nästan ge upp hoppet om att vi skulle komma fram.

Första reseförsöken sket ju sig, på grund av felaktigt visum. När vi i torsdags försökte på nytt, förflöt åtminstone första etappen till Moskva utan problem. Men när vi tagit oss till inrikesterminalen för att hämta ut våra biljetter, som Novosibirsks filharmoniska sällskap hade bokat åt oss, kunde damen i Aeroflotdisken omöjligen hitta bokningen. Någonstans i studsandet mellan bolagets Novosibirsk-, Moskva-, Sveavägen- och Arlandakontor hade den upphört att existera, och att våra sibiriska värdar via telefon försökte uppbåda alla sina kontakter hjälpte icke. Samtidigt missade Max, den ende av oss med biljett, planet på grund av en enorm och orörlig kö till säkerhetskontrollen. (Detta var innan vi lärde oss att det i dessa köer anses helt okej att tränga sig före om det verkligen är akut.)
Här sved det till rejält i Vox Vulgaris fyra plånböcker. Var och en fick skrapa fram varenda rubel som kunde uppbådas så att vi fick kontanter att köpa fyra nya flygbiljetter till fredagsmorgonen. Letade upp de minst ruggiga taxisnubbarna som stod att finna på Moskvas inrikesterminal i den sena timman och tog oss, för hiskeligt överpris, till ett flygplatshotell där vi tog in i några timmar innan resan fortsatte österut.

Aeroflots inrikesflygplan hade skönt blommiga tapeter med okänt antal decennier på nacken. Innan start ljöd ur högtalarna vad som gissningsvis var sovjetisk muzak från ett slitet rullband som varit inbyggd i maskinen sedan den först lyfte. Efter start droppade någon slags olja från taket ner på en punkt mellan Joels och Max säten. De tätade med en servett.

Ymnigt snöande fördröjde planen en smula, och tidsskillnaden åt upp några timmar till. När vi väl landade på Novosibirsks flygplats var klockan redan sex. Konserten skulle börja sju, i Akademgorodok, några mil bort. Vi fick göra ordning instrumenten under bilfärden, rusa in Vetenskapsmännens Hus och upp i logerna för att byta om.
Publiken – omkring 350 personer, alla med koppling till det stora universitet som ju är själva syftet med Akademgorodok – fick snällt vänta till en halvtimma efter utsatt tid, innan Insula Magica började spela några nummer själva, för att därefter presentera oss, kvällens långväga gäster.

Helt ouppvärmda och knappt stämda satte vi igång.
Envar som spelat tidig musik på mer eller mindre tidstrogna instrument, har också beklagat sig över instrumentens temperaturkänslighet. Och inre Sibirien är just nu svinkallt, om än bara några grader kallare än Stockholm. Alltså gick vi på scen i sammanbiten förvissning om att rejält knas kunde vara att vänta.
Max alla säckpipor funkade faktiskt riktigt bra. Värre var det med Joels cister, som under upptiningen inte bara stämde om sig ordentligt; i början av Cantiga 213 rök den mest kritiska strängen…
”Katastrof” var det första ord som någon av oss yttrade när det (äntligen) blev paus. Och de fysikaliska förhållandena stod då bara för en del av oflytet. Publiken var visserligen medveten om att vi stod och genomförde ett gemensamt program med Insula Magica utan att någonsin ha spelat med dem innan. För en del kändes det som att jag spelade med noll känsla i första halvlek, och med blott fejkad känsla i den andra.
Fast fullt så illa verkar det inte ha låtit, åtminstone inte hela vägen, att döma av inspelningarna. Just sådana här lägen är vad som får en att inse att man ändå är rätt rutinerad som musikalisk scenkonstnär. Och efter att vi på slutet dragit loss en saltarello – det allra snabbaste, högljuddaste och möjligen hjärndödaste vi hade att komma med – kändes det ändå som om genuin uppskattning kom i retur, så att det gick att bocka för applåderna utan att småskämmas. Var tionde besökare köpte förresten med sig vår skiva, till mer eller mindre överpris, den kvällen.
Någon av de gestalter som vi kunde ana sittande i publiken gick visst hem och skrev i en kommentar, som jag bara kan återge som babelfiskpoesi:

outstanding concert came out! The Swedes of opazdali because of the delay of aircraft, concert detained on half-hour. He did not here already think that it is possible in motion to improvise on the theme of medieval music! Swedes and our rehearsed directly on the scene. By thanks, obtained enormous udovl’stviye!

Även om vi gjorde en betydligt bättre konsert på lördagen, finns bara inspelning från fredagen, så några MP3-klipp får det bäl bjudas på:

  • Insula Magica & Vox Vulgaris – Stella Splendens.mp3.
    Spansk medeltidsstandard som var första spåret på vår skiva; nu med ljuvlig sång (i ett arrangemang hastigt spikat under pausen).
  • Vox Vulgaris – Lauda.mp3
    När jag tänker efter har jag nog aldrig hört den här sortens breakbeats i niotakt, särskilt inte i sakral medeltidsmusik… Kort utdrag ur en tolkning vi gjort av en ytterst vag medeltida italiensk notskrift, som vi förresten nog aldrig tidigare spelat offentligt tidigare.
  • Insula Magica & Vox Vulgaris – Cantiga.mp3
    Här hakade vi mest på våra sibiriska kollegor i ett stycke som vi aldrig spelat tidigare. Extremt catchig melodi som gjord för Insula Magicas och briljanta sångare och strängmusiker.

Om ni ursäktar min geoimaginära fixering, måste jag nu än en gång understryka storheten av var vi alltså stod på scen i lördags: I Vetenskapsmännens hus (vars modernistiska arkitektur till förväxling liknande ett större svenskt Folkets Hus) i Vetenskapens Stad Akademgorodok).

The community center. Another faceless concrete building from the sober Chrushtchev era. No longer Stalin baroque and not yet Breshnev’s pretentious classicism, it mirrors the transitory period of the years between 1956 and 1966 when Akademgorodok was completed. A strange era in which, as Babashina underlines, the party leader himself gave the order to build the neighboring academy hotel with eight floors instead of nine, arguing that eight floors would be sufficient in the midst of the woods.

Åminns nu neoismens ord. Ta fram en karta. Sätt ner fingret mitt i den eurasiska landmassan. Du kan mycket väl ha satt det rakt på AKADEMGOROD, neoisternas förlovade stad. Låt sedan fingret vandra ett kvarts jordklot västerut, bort till samma landmassas västliga utpost, där bara ett smalt sund skiljer Europa från Afrika: Tanger, som i Burroughs delirier blev till INTERZONE.
Akadememgorod och Interzone. Två imaginära städer, som bägge vid olika tidpunkter fungerat som relativa fristäder, men på flera andra sätt kan ses som varandras motsatser. Den ena ligger i mitten av världens största landmassa, den andra är gränssnittet mellan två kontinenter. Neoisternas Akademgorod är ”en stad byggd för förstörelse, staden där alla Rysslands hjärnor tänker och skapar slutet”. Den överaffirmerade universitetsdiskursen, den fullbordade nihilismen och/eller modernitetens kokpunkt. En antikronologi.
Burroughs Interzone är däremot en paranoid plats där ingen början och inga slut går att fastställa; Deleuze läser här in ett förebåd om kontrollsamhällena.
Intressant nog upphörde den internationella zonen i Tangier samtidigt som vetenskapsstaden Akademgorodok anlades, i slutet av 1950-talet.

Sibirier betraktar inte Moskva som en del av Ryssland, utan som en kuriös och framför allt svindyr enklav. Själv tror jag att Moskva och dess dekadens ligger närmare Interzone än Akademgorod. Men i själva verket har jag inte en aning, ty jag har inte varit där om vi bortser från flygplatsen. Men taxiterrorn där påminde, om än mycket vagt, om mitt besök på vad som mycket väl kan vara jordens mest bedrövliga plats: Marockanska sidan av den stinkande gränsövergången vid spanska enklaven Ceuta – alldeles i närheten av Tanger.
Akademgorodok, däremot, kan mycket väl få vara den förlovade stad som neoisterna drömmer om. Trots en halvdan spelning, och trots att vi inte hann se mycket mer än mörker och tungt snöfall, känns det som vi har gjort vad vi kan för att hörsamma uppmaningen.

På lördagen fick vi tillfälle både till att sova, öva ihop ett riktigt konsertprogram med våra kollegor, äta bliny samt se Novosibirsk i dagsljus.
Rysslands två större städer må ha långt fler invånare, men Sibiriens huvudstad har ett relativt sett mycket mer påtagligt blomstrande kulturliv. En bidragande förklaring är att symfoniorkester och annat evakuerades hit från S:t Petersburg under kriget. Bara några dagar efter krigssegern invigdes det magnifika operahus som idag är dagens centrum. Bredvid, längst upp på konserthuset, hängde en banderoll vars enda latinska bokstäver tecknade namnen INSULA MAGICA och VOX VULGARIS.

Insula Magica är en ensemble för tidig musik, med både sångare och instrumentalister, som grundades av konservatoriestudenter 1981. Idag är de deltidsanställda av Novosibirsks filharmoniska sällskap, för att göra ett trettiotal konserter per år, och har även turnerat en hel del i Europa. Medlemmarna extraknäcker en del som frilansande musiker på restauranger i staden, vilket i Ryssland intressant nog ger bättre extrainkomster än att ge musiklektioner. Det berättar Insula Magicas konstnärlige ledare och ende kvarvarande ursprungsmedlem Arkady Burkhanov, när vi sitter på pizzerian Capriccio (för övrigt ett utmärkt ställe, om någon skulle ha vägarna förbi), där det allt som oftast återfinns instrumentalister som kan spela allt från gamla schlagers till italiensk renässansmusik. Nog för att Ryssland har en annan uppskattning av levande musik än Västeuropa!

Vår gemensamma konsert arrangerades som en del av Insula Magicas tjugofemårsfirande och samtidigt femtonårsfirandet för den nuvarande formen för Novosibirsks filharmoniska sällskap. Under lördageftermiddagen fick vi några timmar på oss att repa in ett gemensamt upplägg, där några stycken spelades med hela dussinet av musiker och sångare från Sibirien och Sverige.
Arrangemangets koncept var tydligt i marknadsföringen: Här skulle två sätt att närma sig medeltidens musik mötas på scen: Insula Magicas mer ”akademiska” ensemblemusik och Vox Vulgaris som det sades mer gatumässiga och folkliga stil.
En del konsertbesökare kom fram och uttryckte sig entusiastiskt över graden av improvisation i vår musik, som de saknade hos de mer notbundna tolkningarna av tidiga musik.
Konsertbesökarna, ja. Uppemot fyrahundra personer, med en åldersmässig fördelning som aldrig skådats i ett svenskt konserthus, som gav underbar respons när vi väl var igång på scen. Antagligen var det den bästa spelning vi någonsin genomfört i Vox Vulgaris-sättningen – vilket vi verkligen inte trodde när vi för ett tag sedan hastigt repade ihop oss efter två års uppehåll – och enorm närvaro i samspelet med Insula Magicas musiker och sångare. Ren lycka. Jon och Max fann varsin ros när vi klappades in på nytt.

Så att publiken gillade det hela märktes. Ändå blev det en chock att gå ut i foajen efteråt och genast omringas av en jublande massa som översvallade oss med lovord på de språk de kunde frambåda – studenter på engelska, gamla tanter på tyska – och mer eller mindre mangrant krävde våra autografer( antingen på vår skiva eller i block). Vi blev nog alla nästan rörda till tårar. De som uttryckte sin uppskattning var från samtliga levande generationer, med viss överrepresentation av ungdomar. På ett konserthus! En ung man tyckte att våra låtarrangemang påminde om Joy Division och The Cure.
En flicka i tioårsåldern kom fram till mig och insisterade på att ge mig en tygbjörn i gåva. Hennes mor berättade senare för någon, att flickan fått den i present av läraren för att hon varit så duktig i skolan, och senare på kvällen funnit vår konsert så fantastisk att hon ville visa sin uppskattning till musikerna på så vis. Fantastiskt!

Natten efter konserten tillbringade vi, alla musiker och sångare, på tidigare nämnda pizzeria. Att sova var ändå ingen idé när vi ändå skulle till flygplatsen tidigt på morgonen. Fick höra om musikerlivet i Sovjetunionen och, filtrerat genom vodkadimmor, ta del av en Arkadys sätt att tänka skillnaden mellan ”spirituell” och ”materiell” musik: Den ena laborerande med addition av noga tempererade övertonsseriers svängningar, den andra begränsande sig till rent melodiska element. (Det är en extremt intressant distinktion, och allt annat än dogmatisk; etiketterna spirituell och materiell skulle kanske lika gärna kunna byta plats. Känner igen den från en rysk kompositör som berättade att han inte tror på copyright eftersom musiken inte fångas i noter utan är av Gud.)
Men dessförinnan stod den vokala delen av vår värdensemble för makalöst mäktiga versioner av ryska dryckesvisor:

[Nähä, funkade inte att lägga in filmklippet här, vilket däremot gick på Blogger.]

Arkady, konstnärlig för Insula Magica och visionär profil i Sibiriens klassiska musikliv.

Safia (Alfia?) är tatar, superbegåvad barockviolinist på väg att studera i Italien, samt den nyaste medlemmen i Insula Magica. Första gången hon rörde en medeltidsfiddla var visst tio dagar innan konserten!

Här finns ett galleri med lite fler bilder från Novosibirsk, Akademgorod och resan dit.

Uppdatering: Ojojoj. Vilken känsla att läsa vad folk i publiken skrev i sina Livejournal-bloggar

AKADEMGORODOK

19 februari 2007

Långsamt kryper sig insikten på om vidden av det hela: På tisdag flyger vi till innersta Sibirien med Vox Vulgaris, för att spela medetidsmusik i Novosibirsk och Akademgorodok. Udda så det räcker. Nu tätnar intrigen ytterligare, med flera uppdagade ledtrådar som leder rätt mot neoismen.


År 1893, i samband med byggandet av Transsibiriska järnvägen, grundlades Novosibirsk, som idag är Rysslands tredje största stad, tillika Sibiriens huvudstad.

Under 1950-talet fick Nikita Chrusjtjov den gnistrande idén att Sovjetunionen borde bygga en helt ny stad där all aktivitet ägnades åt vetenskapliga framsteg. En stad som skulle bli det moderniserade och socialistiska Rysslands ”hjärna”. Namnet bestämdes till det enkla och slagkraftiga ”Akademiska staden”, Akademgorodok. Platsen förlades två mil söder om Novosibirsk. Universitetet invigdes hösten 1959 och likt en magnet drog den åt sig mängder av begåvade sovjetiska studenter och forskare, kärnfysiker och jordbrukstekniker.

I veckan åker vi dit. Vi, en sedan ett par år hyfsat avsomnad medeltidsensemble, inbjuden av Novosibirsks filharmoniska sällskap och dess tidig musik-ensemble Insula Magica.
Endast för detta tillfälle (fast OK, det blir en spelning i Stockholm också, sista mars) har alltså Vox Vulgaris fått återuppstå. Alla fyra har vi fumlat med obskyra instrument vi inte ens rört på länge och skälvt vid tanken på hur det ska gå. Men det mesta verkar sitta förvånansvärt tajt. Både låtarna från vårt album som gavs ut 2003 och ett par nyare arrangemang. Vad gör man inte för en tripp till Sibirien?
På lördag spelar vi i filharmonins kammarsal i Novosibirsk. Det är mäktigt.
På fredag spelar vi i Vetenskapsmännens Hus i Akademgorodok. Det är så mäktigt att det knappt finns ord.
I’m in search of AKADEMGOROD. I’m still searching for AKADEMGOROD. AKADEMGOROD is the city of scientists in Russia, in Siberia. It is a city built for destruction. It is also a city where all the brains of Russia think and create the END. Neoists should be in search of the city of scientists, in search of AKADEMGOROD. The project is to find the city of AKADEMGOROD and, by being there, justify the city. Neoists are living, are surviving by eating high technology. I’m ephemerally here, in this city, to ask you to join the crusade for AKADEMGOROD. The goals of the crusade are to find the city and then establish the reality of Neoism into the reality of AKADEMGOROD. BE A PART OF AKADEMGOROD.
Vad är neoism, och vad i hela världen har neoismen att göra med Akademgorodok? Svaret på den senare frågan är att Akademgorodok sedan nästan exakt 25 år, då någon slags happening inträffade i New York, har haft status av neoismens förlovade land. Hittills finns dock inga som helst belägg för några neoistiska aktiviteter i den fysiska staden Akademgorod. Första frågan är betydligt mer mystisk. En definition av neoismen är:
Neoism is a set of methods for removing the ruins of the twentieth century in order to make room for Akademgorod.
För en något mer systematisk sammanställning rekommenderas en läsning av sextonde kapitlet i Stewart Home’s The Assault on Culture, en kul och mysko bok, i förbigående sagt.

Neoismen är en idé eller en mem, snarare än en rörelse. Den tycks ha vuxit fram ur performance- och mail art-kretsar. På senare år har neoistiska interventioner skett i namn av bland andra Monty Cantsin, Luther Blissett, Wu Ming, Florian Cramer samt de autonoma astronauterna
Neoismens relation till såväl discordianismen som till antineoismen är omstridd.
”It is not a matter of describing Neoism but of abolishing”
Luther Blissett


”Neoism doesn’t exist except in the reactions it creates”
Bara en enda -ism, förutom neoismen själv, tycks förena alla neoister: plagiarism. Neoismen är våldsamt upphovsrättsfientlig, för att inte säga upphovsfientlig, vilket kommer till uttryck genom förkärleken för att spela med olika kollektiva pseudonymer.

En intervention som mycket väl skulle kunna vara neoistisk genomfördes för tio år sedan, när Oscar Swartz och hans kumpaner lurade Reuters genom att plantera en fejkad stornyhet på Tass.net, som såg ut att vara den forna sovjetiska nyhetsbyråns hemsida. Hemsidan var registrerad på webbyrån Komintern, som låg i Stockholm men även saluförde e-postadresser på Novosibirsks officiella subdomän. Tidigare ikväll avslöjade Oscar att han fortfarande kan nås på den mäktiga – och oerhört akademgorodiska – adressen chiefscientist@komintern.nsk.su.

Inga belägg finns dock för att Oscar Swartz skulle vara neoist. (Eller så vet han bara inte om det.) Det ska även understrykas att Vox Vulgaris aldrig haft något med neoismen att göra, även om vi må ha företrätt ett förhållningssätt till medeltiden som vissa kanske skulle kalla neoistiskt. Vår Sibirienturné är resultatet av ett slumpmässigt möte med ryska musiker på Gotland för några år sedan. Eller…?
Misstanken smyger sig på: Har vi i Vox Vulgaris, oss själva ovetandes, tilldelats en roll i neoismens korståg?
The project is to find the city of AKADEMGOROD and, by being there, justify the city. /…/ The goals of the crusade are to find the city and then establish the reality of Neoism into the reality of AKADEMGOROD. BE A PART OF AKADEMGOROD.

Demonstrationer på lördag

14 februari 2007

Piratpartiet, Grön Ungdom, Liberala Ungdomsförbundet med flera kallar till demonstrationer mot FRA:s planerade massavlyssning nu på lördag. Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå.
Mer information här, samt här.

Ikväll flyger jag till Amsterdam och några dagars förberedande möte för ”The Oil of the 21st Century. Perspectives on Intellectual Property” – ett ambitiöst projekt som ska att utmynna i en stor tillställning i Berlin i september detta år. Inriktningen framgår av följande text som skickats ut i förväg:

Intellectual Property is the oil of the 21st century” – this quote by Mark Getty, chairman of Getty Images, one of the world’s largest Intellectual Proprietors, offers a unique perspective on the current conflicts around copyrights, patents and trademarks. Not only does it open up the complete panorama of conceptual confusion that surrounds this relatively new and rather hallucinatory form of property – it must also be understood as a direct declaration of war.

The ”War Against Piracy” – a preventive, permanent and panic-driven battle that defies the traditional logic of warfare – is only one of the many strange and contradictory crusades that currently take place at the new frontier of Intellectual Property. Under the banner of the ”Information Society”, a cartel of corporate knowledge distributors struggle to maintain their exclusive right to the exploitation and commodification of the informational resources of the world. With their campaign for ”Digital Rights Management”, the copyright industries attempt to simultaneously outlaw the Universal Computer, revoke the Internet and suspend the fundamental laws of information. Under the pretext of the ”Creative Commons”, an emerging middle class of Intellectual Proprietors fights an uphill battle against the new and increasingly popular forms of networked production that threaten the regimes of individual authorship and legal control. And as it envisions itself drilling for ”the oil of the 21st century”, the venture capital that fuels the quest for properties yet undiscovered has no choice but to extend the battlefield even further, far beyond the realm of the immaterial, deep into the world of machines, the human body, and the biosphere.

But while Intellectual Property struggles to conquer our hearts and minds, ideas still improve, and technology participates in the improvement. On all fronts, the enormous effort towards expropriation and privatization of public propery is met with a strange kind of almost automatic resistance. If piracy – the spontaneously organized, massively distributed and not necessarily noble reappropriation and redistribution of the Commons – seems necessary today, then because technological progress implies it.

Technological progress – from the Printing Press to the BitTorrent protocol – is what essentially drives cultural development and social change, what makes it possible to share ideas, embrace expressions, improve inventions and correct the works of the past. Human history is the history of copying, and the entirely defensive and desperate attempt to stall its advancement by the means of Intellectual Property – the proposition to ressurect the dead as rights holders and turn the living into their licensees – only indicates how profoundly recent advancements in copying technology, the adaptability and scalability they have attained, the ideas and habits they are creating, are about to change the order of things. What lies at the core of the conflict is the emergence of new modes of subjectivation that escape the globally dominant mode of production. The spectre that is haunting Intellectual Proprietors world-wide is no longer just the much-lamented ”death of the author”, but the becoming-producer and becoming-distributor of the capitalist consumer.

The world has irrevocably entered the age of digital reproduction, and it is time to revisit the questions that Walter Benjamin raised in the light of photography and film: how to reaffirm the positive potential and promise that lies in today’s means of reproduction, how to refuse the artificial scarcity that is being created as an attempt to contain the uncontrolled circulation of cultural commodities, how to resist the rhetoric of warfare that only articulates the discrepancy between the wealth of technical possibilites and the poverty of their use, and how to renew the people’s legitimate claim to copy, to be copied, and to change property relations.

In order to deconstruct – and to develop radically different perspectives on – the ”oil of the 21st century”, there is an urgent need for approaches that provide fewer answers and more questions, produce less opinion and more curiosity. The coils of the serpent are even more complex than the burrows of the molehill, and the task is to trace, with the same bewilderement that befell Franz Kafka at the advent of the modern juridical bureaucracies, the monstruous, absurd and often outright hilarious legal procedures and protocols of the Intellectual Property Era.

The Oil of the 21st Century drivs av Bootlab i samarbete med The Thing, Waag Society och indiska Sarai, och med ekonomiskt stöd av Kulturstiftung des Bundes.
För den som råkar befinna sig i Amsterdam på lördag kväll, kan nämnas att det då blir ett öppet möte med presentation av projektet, klockan 20 på Waag.

Sven König/sCrAmBlEd?HaCkZ!, i onsdagsModerna Muséet:

  • Sven König gör ljud i mikrofonen (ohörbara för publiken); hans mjukvara analyserar dem och upprepar dem i ungefärlig form som rytmiska repetitioner av korta fragment ur musikvideos, ovanpå ett trummaskinsbeat. (Om du inte känner till konceptet, så läs vår intervju med Sven König.) Som upphovsrättsattentat betraktat, blir det en fråga om tid; avgörs den eventuella överträdelsens ”grovhet” av längden på det ”stulna” (som i vissa fall begränsas till några sekunder), eller av längden på det presenterade resultatet (några få samplade sekunders musikvideo kan genom att loopas på olika sätt ensamt bygga upp fem minuters material).
  • Metadata, åter denna metadata… Alltsomoftast ligger en MTV-logga uppe i bilddukens högra hörn, ibland flimrar standardrutan med artist- och låtnamn nere i det vänstra. Det är väsentligt. Att inte försöka separera denna metadata från videons ”content”, utan tvärtom betrakta logotypen som en ingrediens av samma rang som själva musikvideon, kännetecknar ett stolt bemäktigande, som inte försöker sopan undan spåren av samplingen.
  • Hyperperformativitet flimrar förbi som ett pockande ord. När Salt-N-Pepa‘s sköna dansrörelser loopas rytmiskt i takt till spektralanalyserade samplingar, framstår de som allt mer maskinmässiga, allt mindre mänskliga (på ett sätt som kan leda tankarna till Bergsons Skrattet).
    Musikvideons försök att återspegla känslan av musikalisk spontanitet punkteras systematiskt, men det performativa utplånas inte utan hoppar i stället ett snäpp vidare i skalan. Från Salt-N-Pepa’s filmmedierade uppträdande inför en tevepublik, till en situation där medieringen sköts av mjukvara, medan filmen har transformerats till att bli ett av scenartistens attribut (av samma rang som instrument, kläder, danssteg). Eller?


Världens första(?) YouTube-festival, i fredags på biografen Tellus:
  • Alla närvarande var nog överens om att Piratbion lyckats styra upp ett succéevenemang!
    Hög spexfaktor i massmedia innan, hög stojfaktor i den mer än fullsmockade biosalongen, och när det var slut surrade luften av idéer om hur fler annorlunda biografsituationer borde utprövas i framtiden.
    Utan vidare skulle det, om man ville, gå att upprepa i en biograf mångdubbel storlek. Att få jubla och bua i en biosalong var en förlösande känsla, och även om det aktivistiga slagordsbrölandet från några grabbar på bakersta raderna periodvis blev för förutsägbart (”Fascist!” så fort lillfinansministern syntes, etc.) var det inget som störde helhetsintrycket.
  • Tillståndsmyndigheten var tydligen på plats. Vet inte hur mycket problem de åsamkade. Arrangemangsformen var i alla fall ”slutet sällskap”, dvs. obligatorisk föranmälan.
  • Ambitionerna hos arrangörsgruppen Piratbion verkar ha förskjutits i en spännande riktning. Från att, inför första stödfesten, ha talat om att iscensätta en konflikthandlingar genom att visa bioaktuella storfilmer, utan tillstånd men i ett relativt etablerat format, verkar de nu sjuda av idéer om att skapa annorlunda situationer där själva filmpreferenserna förändras, mer av deltagarkultur.
  • Listan över alla visade filmklipp tappade jag på en efterfest, men den kanske slängs upp på nätet i en eller annan form?
  • Angående metadata: Till skillnad från hur Sven König lät MTV:igheten ligga synlig i sin performance, hade Piratbion valt att genomföra en YouTube-festival där youtubigheten inte var direkt synlig på duken; inga ”share this video” efter varje avslutat klipp, till exempel. Filmklippen hade laddats ner i förväg och visades från en dators lokala hårddisk.
    (Föreslog en av arrangörerna att slänga upp hela samlingen som torrent, han hade inte tänkt på saken men skulle överväga saken. Om inte annat vore det en kul tidsdokumentation.)
    Piratbion lät i stället YouTubes metadata lysa igenom i själva festivalupplägget, där var och en av de förhandsbestämda kategorierna utgjorde ett block, med smådråpliga effekter. Till exempel visades ”Why must I cry”, en kalkonkass hiphopvideo som nån deppig svart snubbe gjort, i avdelningen Pets & Animals, där någon tydligen hade placerat den…