Piratafton

30 april 2006

Etthhundrasextio människor kom till vår helafton. Kul! Redan kvart över sex var kaféet besatt av en ansenlig och nyfiken skara, vilken hängde sig kvar till stängning. Medianålder 24. Fast (som alltid på våra tillställningar) god åldersspridning, och framför allt en mix av folk från vitt skilda håll festande tillsammans: konstnärer, nätverkstekniker, partister och en massa andra.
Ibland håller jag väl förberedda föredrag, ibland försöker jag bara improvisera fram kopplingar mellan företeelser som kanske inte sammanknutits tidigare, för att känna av vilka sidor av sakerna som känns värda att prata om mer. Nu gjorde jag det senare, och visst var det kanske en smula ofokuserat. Försökte knyta samman, utrifrån en musikcentrerad utgångspunkt, bland annat darknets och kopieringens olika vägar, tolkningskedjans förskjutning, hur upphovsrätt definierar vad som är ett konstnärligt ”verk” (alltsammans kända teman under Copyriots senaste månader), samt lite om elektroniska musikinstrument och om hur Musikerförbundet för tjugo år sedan betraktade synthesizers som hot mot musikers arbetstillfällen och diskuterade straffskatter på synthar.
Passade även på att visa en kortdokumentär om Roland TB-303, lite nyfiken på att se hur det lätt det gick att anknyta de senaste 25 årens musikinstrumenthistoria och kopieringshistoria. Flera stycken som gillade filmen bad mig ge länk till filmen och den är nu levererad. Missa för all del inte samme filmkonstnärs lika sevärda kortdokumentär om ett legendariskt trumbreak.
Sedan presenterade Sebastian Lütgert en del av tankarna (och tekniken) bakom Pirate Cinema Berlin. Film, krig, fildelning, försvar av universaldatorn, aktualisering av virtualiteter. Vi fick även en förhandsglutt från den snart lanserade nya versionen av Textz.com, som nu tänker undslippa tröttsamma upphovsrättsjurister genom att inte längre sprida textfiler, utan vara ett visuellt tjusigt bibliotek med bokomslag i bildformat, filer som om de bearbetas av ett speciellt litet php-program bara ”råkar” resultera i bokens fullständiga text. Så demonstreras hur ”varje form av intellektuell egendom går att gömma i en annan form”, och så enkelt skapas en teknisk komplexitet som får alla hotfulla juristerna att ge upp.

Uppdatering 1: Oscar Swartz har fixat ett kommenterat fotoalbum som täcker valborgshelgens händelser.

Uppdatering 2: Annika Bryn, Oskorei och J Andersson skriver alla, ur olika perspektiv, om valborgshelgen och dess olika innebörder.

Riktig musik

26 april 2006

Medverkade i direktsändning i tisdagens Riktig musik i P2. Radioprogrammet hade premiär för sin nya panel, ämnet för dagen var ”Elektroniska beats i klassisk musik”.
Under tjugo minuter, inklusive musikexempel, utslungades smakomdömen av musikjournalisten Johanna Paulsson, sångaren Love Enström samt undertecknad. Intresserar det någon så finns programmet online i en vecka, samt sänds i repris på lördag.
Kommer antagligen att återkomma som paneldeltagare i P2 då och då framöver. Känns kul, nya P2 är bra.

Fotokopiatorns historia

26 april 2006

Med anledning om förra inlägget, Studentlitteratur, kopieringsmaskinerna och de 124 miljonerna, passar vi på att bjuda på ännu en historisk bakgrund till vår tids kopifajter.
Följande är i huvudsak ett referat av sidorna 58-69 i boken No Trespassing av Eva Hemmungs Wirtén (University of Toronto Press, 2004).

Idag, när kopieringsapparater ses som en självklarhet på skolor, kontor, myndigheter och bibliotek, kan det vara svårt att föreställa sig hur kontroversiell tekniken har varit och hur många konflikter den har producerat. Medan kopieringsmaskiner var förbjudna i exempelvis Sovjetunionen fram till 1989 för sin förmåga att underlätta spridning av misshaglig litteratur, har den i väst framställts som en ”bokdödare”.
Uppfinnaren av denna maskin som kom att bli en av 1900-talets största hot mot monopoliseringen av ”intellektuell egendom”, var ironiskt nog en patentadvokat som på sitt kontor började fundera över hur man kunde göra något åt den konstanta bristen på kopior av dokument. I sitt sökande efter sätt att slippa undan de olika arbetskrävande metoder som var nödvändiga för att göra enstaka kopior av dokument, lyckades amerikanen Chester F Carlson år 1938 nå framgång i sitt experiment med vad han kallade ”elektrofotografi”. Metoden var dock fortfarande inte praktiskt användbar, och under de kommande åren avslog en mängd storföretag hans idé, som först kunde utvecklas vidare när en ideell stiftelse gav bidrag till forskningen. 1948 registrerades varumärket Xerox och året efter den första, katastrofalt dåliga, kopiatorn. Genombrottet kom först 1959 med den svindyra modell 914.
Xerox lanserade en genial affärsidé som ett svar på att få företag hade råd att punga ut med de summor som en kopiator gick loss på: i stället för att sälja maskinerna, licensierades användandet så att företaget tog ut en avgift för varje kopia. Följden blev att kopiatorn spreds i 1960-talets USA spreds långt snabbare än vad någon kunnat förutse. Efter några år var den så spridd på universitet och bibliotek att allmänheten tog dess existens för given – även om förlagsindustrin ännu inte gjorde det.

Snart började rättsfall riktade mot användandet av den nya tekniken dyka upp, och det är svårt att inte dra paralleller till dagens strider kring fildelningen. I ett av de första målen var det ett förlag som publicerade vetenskapliga medicinska tidskrifter som stämde amerikanska staten, eftersom biblioteken på statliga medicinska forskningsinstitut hade kopierat artiklar. Detta trots att författarna till de aktuella artiklarna inte hade något emot att bli kopierade – som forskare förstod de vikten av att information är tillgänglig. Förlagets rättsprocess slutade med avslag i sista domstolsinstansen 1972, med motiveringen att det skulle innebära en ”skada för medicinsk och vetenskaplig forskning om fotokopiering av detta slag hölls för olagligt”.

I mitten av 1960-talet beskrev Marshall McLuhan kopieringstekniken som den mest omvälvande elektriska uppfinningen i historien dittills:

Xerography is bringing a reign of terror inte the world of publishing because it means that every reader can become both author and publisher /…/ Authorship and readership alike can become production-oriented under xerography. Anyone can take a book apart, insert parts of other books and other materials of his own interest, and make his own book in a relatively fast time.

Samma logik som kopieringsmaskinen banade vägen för på det skrivna ordets område, går att se snart sagt överallt: sampling, mixtapes, hembrända CD-skivor, playlists, fanzines. Veterligen finns ingen övergripande historik över fotokopiatorns kulturella och politiska följdverkningar, från 1960-talet till de digitala kopieringsteknikernas genombrott, men det vore oerhört spännande att läsa en sådan.

Kopieringsföretaget Ink’n’art stäms av förlaget Studentlitteratur för piratkopiering. Eller rättare: Ink’n’art stäms för att de inte hindrar sina kunder, som köper tillgång till kopieringsmaskiner, från att kopiera hela böcker.

Antipiraterna använde sig av spioner med dolda kameror som ska ha filmat hur personalen hjälpt studenter att kopiera böcker från pärm till pärm. Och det är klart att det ligger i en copyshops ekonomiska intresse att låta folk som betalat för att använda en utrustning använda den hur de vill.
Betänk dock konsekvenserna för biblioteken. Efter en fällande dom kommer Studentlitteratur med all säkerhet att fortsätta att skicka sina agenter till andra ställen där allmänheten mot betalning kan göra kopior, ett efter ett.
Om bibliotek tillåter folk att kopiera hela böcker kan de anses bryta mot lagen. Men räcker det med en liten fånig lapp som upplyser om lagen och som alla studenter ger blanka fan i (så som det funkar på de universitetsbilioteken jag besökt)? Eller krävs det tvärtom inhyrda väktare och övervakningskameror?

Oerhört typiskt för vår tids politik, är hur ansvaret för att upprätthålla statliga regleringar ”outsourcas” till de företag som står för infrastrukturen. Vi ser det i utlänningslagens nya transportörsansvar, vi ser det i Bodströms EU-förslag om datalagring. Friheten att leverera vissa tjänster ska begränsas, företag ska tvingas att lägga resurser på att övervaka hur kunderna använder infrastrukturen och i utvalda fall kunna bistå staten med information. Skillnaden mot postsystemet och järnvägarna tål att betänkas.

Precis som inte ens den mest totala övervakning av datornätverken kan nå all digital piratkopiering – fysiska lagringsenheter används utbyts likväl ostört – kan inte tillslag mot copyshops och bibliotek hindra studenter från att piratkopiera kurslitteratur. Men medan de allra flesta har tillgång till digitala kopieringsredskap, är analoga kopieringsmaskiner dyra investeringar. Merparten av studenterna är därför hänvisade till just copyshops och bibliotek om de vill dra kopior. Men de som exempelvis har egenföretagande föräldrar kan ofta ha fortsatt möjlighet, utom räckhåll för Studentlitteraturs spionkameror.

Kopieringsmaskinen var visserligen förbjuden i Sovjet, men idag kan dess genombrott inte göras ogjort. Än mindre kan datorskrivarens användande kontrolleras. Tryckpressmonopolet är brutet och analoga böcker kan kopieras, om än inte lika lätt som digitala textfiler.
Ändå fortsätter böcker att sälja. Förlag som inte litar på att det finns en köpvilja, borde överväga om det måhända är deras egen produkt som det är fel på. Om Studentlitteratur någonsin ställt sig den frågan är tveksamt, för svaret är enkelt: Studentlitteraturs böcker är gräsligt fula. Dessutom är innehållet, faktiskt, rätt ofta av undermålig kvalitet.
En bok som är värd att plocka fram fler gånger, som är hyfsat snygg och har överkomligt pris, vill många ha i bokhyllan. En ful lärobok som måste tryckas in i skallen men faller i glömska strax efter tentan, tar däremot mest upp hyllplats. Studenten med begränsad ekonomi gör såklart en prioritering, där den mindre attraktiva boken antingen lånas eller kopieras.

Förbudet mot att kopiera en hel bok, som medföljde förra sommarens skärpta upphovsrättslag, är lite mystiskt. En liten pamflett från 1967 får alltså inte kopieras på ett bibliotek – men om texten hade infogats som kapitel i en antologi, vore det fritt fram för laglig kopiering. Då utgör de ju inte längre ”en hel bok”. Trots att det är lika många sidor.

Visste ni förresten att det för kopieringsmaskinerna redan har betalats en motsvarighet till kassettersättningen? Pappersmediernas motsvarighet till Stim heter Bonus Presskopia. Deras senaste årsredovisning meddelar att de inkasserat 124 miljoner kronor, huvudsakligen från skolor, i ”ersättningar för fotokopiering”. Precis som på musikområdet fördelas denna ansenliga summa enligt diverse tariffer. Området läromedel får mest, följt av bild, press, bok och not.
Detta innebär i praktiken att pengarna skyfflas till diverse fackförbund som Journalistförbundet, till branschorganisationer som Tidningsutgivarna samt till små föreningar för allt från industriformgivare till konstmusiktonsättare. Sedan dessa korporationer har skyfflat vidare miljonerna, antas Upphovsmännen ha ”kompenserats” för den lagliga privatkopiering (inte hela böcker etc.) som utförs på skolbiblioteken. Fiffigt va?

Här sammanfattas fotokopiatorns historia

Uppdatering: Här skriver en biblitekarie läsvärt om kopieringslagarna, utifrån sitt arbete.
Och enligt UNT gäller åtalet inte bara Ink’n’art i Göteborg, utan även Mowys skrivbyrå i Stockholm och Kopieringshörnan i Uppsala.

Mingel, film, prat och bar: Helafton med Piratbyrån, lördag 29 april i Stockholm.
Så kom till Café Edenborg i Gamla stan, dagen innan Valborg! Tillställningen pågår mellan 18–01, med öl och mackor i baren och en mindre seminariebuffé som drar igång redan tidigt.

Pirate Cinema Berlin, med engelska kumpaner, gästar Sverige och delar med sig av idéer och film. Därtill samtal kring kopiering, kreativitet, konst och musik – detaljer kommer nog snart – och även ett enklare prat av undertecknad. Tänkte väva samma lite musikcentrerade tankar härifrån Copyriot och illustrera med bild, ljud och kortfilm.
Så kom redan vid 18-snåret om du vill ta del av denna unika sammansättning, och tänk på att lokalen ganska lätt fylls av den sköna blandning som Piratbyråns festligare tillställningar brukar locka.

Sist men inte minst, så kommer OMGWTF.se att spela skivor under festen. (De förutspår redan efterfest på Spy Bar).
Lyssna på deras senaste mix [MP3], med nedpitchade versioner av bland andra följande pärla från årets elektroniska duettalbum:

Ellen Allien & Apparat – Do not break.mp3

Ytterligare några rader utifrån veckans seminarium om fildelning och musik:
Kvällen inleddes av att ett par forskare redovisade diverse data om fildelningens karaktär och omfattning. Överlag var det gamla kvantitativa uppgifter som redovisades på minst sagt oklart sätt. Lite om skivbolagens spoofing på Fasttrack-nätverket, som uppgavs ha haft betydande effekt mot Kazaa och drivit fildelare till andra nätverk.
Här visades även siffror (från sju europeiska länder) över varifrån den digitala musiken i människors datorer och spelare kommer. Största två staplarna betecknade musik som kopierats från egna och andras CD. Nånstans runt 50 % visade staplarna för P2P, www och mail/chat som källor för musikfiler. Inte gjordes det tydligt vad siffrorna egentligen visade – sannolikt hur många människor som använt de olika sätten för att få musikfiler. Men hur som helst visades en sak tydligt: fildelningsnätverken bara ett av många sätt för omfattande icke-auktoriserad kopiering.
Många av sätten, som utbyte av brända CD eller digitalisering av lånade skivor mellan vänner, är både fullständigt normala och helt slutna och okontrollerbara aktiviteter. Sådant informationsutbyte utgör per definition darknets. Men begreppet gavs en helt felaktig definition av den talande forskaren: han menade att darknets handlade om ”att försöka dölja” informationen, när det i själva verket är betydligt mindre dramatiskt än så. Detta färgade av sig på den påföljande diskussionen, där ”darknet” ett tag framstod som något väldigt mystiskt.
Därför gjorde jag, ungefär, följande inlägg:

1. Här ryms minst 10000 låtar [viftar i luften med en MP3-spelare]. Har man en sån här är det troligt att man kommer att vilja fylla den med musik. Det är däremot inte troligt att den enbart kommer att fyllas med betalmusik då det skulle kunna röra sig om sexsiffriga belopp.
2. Gillar jag något vill jag spela det för mina vänner och säga ”lyssna på detta!”Utifrån dessa två enkla faktum, samt de tidigare ikväll redovisade forskningsresultatet om varifrån den digitala musiken kommer, kan vi dra slutsatsen att musik (pirat)kopieras via en mängd andra vägar än genom fildelningsnätverk.
Flera av dessa vägar – brända CD, skickade filer via chattprogram, etc – har större likheter med kassettbandets epok än med P2P-nätverkens megaarkiv.
IFPI brukar ofta hävda att det finns en avgörande skillnad mellan kassettbandet och fildelningen, i det att kopiorna inte tappar i kvalitet utan kan spridas vidare i obegränsat antal led – och däri har de rätt. Det finns en skillnad. Den skillnaden ligger i vilken musik som kan nå stor spridning.

Under kassettbandets epok var hemkopieringen i stort sett beroende av möjlighet att låna LP-skivor av vänner eller bibliotek, eller av radioprogram att spela in. Musikens källor var alltså begränsade, och i slutändan kontrollerade av skivbolagen.
Med fildelningsnätverken är det däremot möjligt att pröva musik som ingen av ens vänner har på skiva, och som inte går att höra på radion. Vilket också är vad många, många gör.

Valet står inte mellan fildelningsnätverk och betaltjänster. I den mån som fildelningsnätverken kan tryckas tillbaka, innebär det bara att kopieringen tvingas söka andra källor. Det vill säga att MP3-spelarna i högre grad fylls med musik som går att få tillgång till från fysiska skivor som från personer i omgivningen.
Utan fildelning försvinner inte piratkopieringen – däremot blir den mer ensidig. Utbudet blir smalare, mittfåran starkare. Detta är kanske bra för SonyBMG – som naturligtvis hellre ser att deras musik piratkopieras än att publiken fattar tycke för helt annan musik – men dåligt för oberoende bolag och för musikartister i allmänhet.

Alltså: Frågan är inte om vi ska ha darknets eller inte i framtiden. Alla som bränner CD till och från vänner är deltar redan aktivt i darknets. Frågan är vilka utbytesformer som bäst gynnar ett brett musikliv.

Som utlovat kommer här en rappport från det seminarium om fildelning som i onsdags ordnades av Skap (Sveriges kompositörer av populärmusik).
Publiken bestod av uppemot 100 personer, huvudsakligen musikskapare men även andra branschfolk av olika slag. Det framgick att merparten inte hade tagit klar ställning till hur de ville relatera till fildelningen. Utifrån vad som sades gavs ännu en bra provkarta över diskussionens aktuella positioner.

Seminariets initiativtagare Roger Wallis, ordförande i Skap, dolde inte sitt ogillande av IFPI och deras antipiratverksamhet. Enligt honom visar sig en ”allt större diskrepans” mellan artister och skivbolag, i frågan om hur internet ska hanteras. Sådant försökte förstås IFPI:s ordförande Ludwig Werner sopa under mattan. En skicklig debattör som driver den linje han har betalt för att driva, och håller sitt pokerfejs när han ställs mot väggen (vilket skedde ofta under kvällen).
Ludwig Werners uttalande ”IFPI Sverige är dominerat av independentbolagen” fick inte stå obesvarat. Han räknade förstås kvantitativt, men i full vetskap om att det är fyra storbolag som dominerar totalt, och det vittnades också om hur independentbolagens indirekta IFPI-medlemskap (via SOM) i praktiken knappt är en observatörsroll.
Hopplösaste fallet i panelen var – föga förvånande – Musikerförbundets ordförande Jan Granvik. Suck, suck, suck. Han upprepade fraserna ”måste få betalt” och ”våra prestationer”, och blev utskrattad när han fullständigt misstolkade vad skivbolagsdirektören Terry McBride sagt över telefon, men ändå vägrade ändra sig. Jan Granvik jämförde internet med ”tobak och alkohol”, såtillvida att ”staten har ett ansvar att informera”. Men danskarna hade minsann löst det, förklarade han, de har nämligen gjort så att det ”kommer upp på skärmen om man gör något olagligt”(!?). Musikerförbundets officiella inställning till fildelning definierades på ett sätt som enklast beskrivs som att både äta kakan och behålla den: å ena sidan måste den individuella rätten vara okränkbar, men ”där pengarna finns ska vi också ha intäkter” (läs: bredbandsskatt).

Bredbandsskatt/fildelningslicens var den ”tredje väg” som arrangerande Roger Wallis tagit ställning för. I panelen fick han uppbackning av Lars Ilshammar, ledamot av Sveriges Radios styrelse och något av en socialdemokratisk IT-ideolog. Bredbandsavgift är ”ingen dum idé” eller åtminstone ”det minst dåliga” och hur som helst är en licenslösning en reformlösning ”i svensk anda”, sade han.
Alldeles i slutet av samtalet tog även riksdagsledamoten Hillevi Larsson (s) till orda, upprepandes exakt samma ”teknikneutralistiska” budskap som tidigare i våras. ”Fildelningslicens är en spännande tanke” sade hon, det kanske kan vara en lösning ”sen i framtiden”. Men hon förutspådde att ”när lagliga alternativ växer fram” kommer de att konkurrera ut fildelningsnätverken. Totalt på huvudet! Först ska fildelningen trängas bort genom enkelriktade DRM-modeller, för att sedan legaliseras? Behöver jag tillägga att alla de jag snackade med efteråt – inklusive skivbolagsbossar, jurister, artister – bara skakade på huvudet på hennes dumhet? Den andra riksdagsrepresentanten, Tasso (v), imponerade knappast mer med sitt mysko snack om hur generösa politikerna ändå varit eftersom ”man får göra tillfälliga kopior” (eh, allt annat hade kriminaliserat www).

Vi kan i alla fall konstatera att april 2006 blev månaden då idén om en ”bredbandsskatt” som kompromisslösning i fildelningsstriden fick sitt svenska genombrott. Tyvärr blev det inte mycket diskussion om vem som ska ”kompenseras” av licenspengarna. Men Mattias Lövkvist som driver popskivbolaget Hybris gav inte mycket för inrättandet av en fördelningsbyråkrati för internet, väl medveten både om att ”hans” något smalare artister knappast skulle få se mer än ett rött korvöre, och om att människor faktiskt använder internet för annat än att fildela musik.

Mattias Lövkvist hade kanske lite svårt att få fram sina både framåtblickande och verklighetsnära idéer om musiklivets relation till internet när flera andra fortsatte att upprepa dogmer. I alla fall förklarades att Hybris bygger på fri spridning och fri fildelning som en marknadsföringsmekanism. Fansen laddar ner 30000 låtar per månad från bolagets hemsida, och räknar man därtill in vidarespridningen via P2P så kanske det rör sig om 100000 kopior – och om detta leder till att 2000-3000 skivor med musiken säljs under samma månad, är Mattias Lövkvist mer än nöjd.
Hybris betalar inte till Stim för detta. Men på direkt fråga, svarade Stim:s representant i publiken att de kräver betalt av bolag sprider fritt på nätet – minst 0,1 euro per nedladdad låt! Alltså kräver Stim (även om de tills vidare tycks kunna se mellan fingrarna i just detta fallet) minst 3000 euro per månad av Hybris. Snacka om att belägga det friska med straffavgifter för att belöna det sjuka!

Den manliga övervikten var total i panelen och rätt kraftig även i publiken, men efter en dryg timme tog den första kvinnorösten till orda, med den dittills klokaste kommentaren: Själva idén med skivbolag måste tänkas om helt, för oss som artister är det viktiga att kunna ge något direkt till publiken. Då avbröts hon bryskt av Per Sundin från SonyBMG! Denne menade att hela samtalets perspektiv var för pessimistiskt: ”Släpp de kommersiella krafterna fria så löser sig allt – bara upphovsrätten skyddas”, var hans budskap. Per Sundin menade att försäljning av digital musik för mobiltelefoner var den verkligt intressanta frågan, och lockades föga av idén om en bredbandsskatt. IFPI:s Ludwig Werner förklarade skivbolagens tveksamhet till en fildelninglicens inte handlade om den ekonomiska frågan, utan om kontroll, att kunna kontrollera vilken musik som sprids. På vilket Roger Wallis replikerade att han och andra musikskapare ändå aldrig sett något av den där kontrollen från den dag de kontrakterat över sina rättigheter på ett bolag.

Avslutningsvis ställde Per Sinding-Larsen, utmärkt som moderator, frågan om hur situationen kommer att se ut om tio år. Panelens fyra svar gav en intressant provkarta!
IFPI: Om tio år så ”kanske vi har nått vissa lösningar”, så att man kan ”betala på olika sätt, för kort tid eller för lång tid. Kanske det inte kostar att provlyssna första gången, utan man betalar först andra gången…” Här råder det i vart fall inget tvivel om vilken den våta drömmen är: DRM-spärrar inbyggda i all hårdvara!
Svenska Musikerförbundet: Tror/hoppas att skivbolag i dagens form inte kommer att behövas, utan artister spelar in och ger ut själva, ”och det kommer utvecklas till att man också säljer filer naturligtvis”. SMF uppger sig hålla på att utveckla en lösning för denna filförsäljning, men det förklarades inte varför just deras DRM, till skillnad från alla andras, faktiskt skulle funka. Därför slängde man även in en avvaktande helgardering: Fildelningslicens/bredbandsskatt vill man också ha, i alla fall om det går igenom i Frankrike.
Hybris: Om tio år kommer fildelningen att flöda fritt, den kommer att vara helt normaliserad och fungera som den grund på vilken olika andra verksamheter kan stå. Nätets killer app är inte försäljning av filer, utan communities: Last.fm, Skunk, Myspace. Och upphovsmännen kommer på ett eller annat sätt att tjäna mer pengar än idag – dock inte genom något licensssystem.