Piratafton

30 april 2006

Etthhundrasextio människor kom till vår helafton. Kul! Redan kvart över sex var kaféet besatt av en ansenlig och nyfiken skara, vilken hängde sig kvar till stängning. Medianålder 24. Fast (som alltid på våra tillställningar) god åldersspridning, och framför allt en mix av folk från vitt skilda håll festande tillsammans: konstnärer, nätverkstekniker, partister och en massa andra.
Ibland håller jag väl förberedda föredrag, ibland försöker jag bara improvisera fram kopplingar mellan företeelser som kanske inte sammanknutits tidigare, för att känna av vilka sidor av sakerna som känns värda att prata om mer. Nu gjorde jag det senare, och visst var det kanske en smula ofokuserat. Försökte knyta samman, utrifrån en musikcentrerad utgångspunkt, bland annat darknets och kopieringens olika vägar, tolkningskedjans förskjutning, hur upphovsrätt definierar vad som är ett konstnärligt ”verk” (alltsammans kända teman under Copyriots senaste månader), samt lite om elektroniska musikinstrument och om hur Musikerförbundet för tjugo år sedan betraktade synthesizers som hot mot musikers arbetstillfällen och diskuterade straffskatter på synthar.
Passade även på att visa en kortdokumentär om Roland TB-303, lite nyfiken på att se hur det lätt det gick att anknyta de senaste 25 årens musikinstrumenthistoria och kopieringshistoria. Flera stycken som gillade filmen bad mig ge länk till filmen och den är nu levererad. Missa för all del inte samme filmkonstnärs lika sevärda kortdokumentär om ett legendariskt trumbreak.
Sedan presenterade Sebastian Lütgert en del av tankarna (och tekniken) bakom Pirate Cinema Berlin. Film, krig, fildelning, försvar av universaldatorn, aktualisering av virtualiteter. Vi fick även en förhandsglutt från den snart lanserade nya versionen av Textz.com, som nu tänker undslippa tröttsamma upphovsrättsjurister genom att inte längre sprida textfiler, utan vara ett visuellt tjusigt bibliotek med bokomslag i bildformat, filer som om de bearbetas av ett speciellt litet php-program bara ”råkar” resultera i bokens fullständiga text. Så demonstreras hur ”varje form av intellektuell egendom går att gömma i en annan form”, och så enkelt skapas en teknisk komplexitet som får alla hotfulla juristerna att ge upp.

Uppdatering 1: Oscar Swartz har fixat ett kommenterat fotoalbum som täcker valborgshelgens händelser.

Uppdatering 2: Annika Bryn, Oskorei och J Andersson skriver alla, ur olika perspektiv, om valborgshelgen och dess olika innebörder.

Riktig musik

26 april 2006

Medverkade i direktsändning i tisdagens Riktig musik i P2. Radioprogrammet hade premiär för sin nya panel, ämnet för dagen var ”Elektroniska beats i klassisk musik”.
Under tjugo minuter, inklusive musikexempel, utslungades smakomdömen av musikjournalisten Johanna Paulsson, sångaren Love Enström samt undertecknad. Intresserar det någon så finns programmet online i en vecka, samt sänds i repris på lördag.
Kommer antagligen att återkomma som paneldeltagare i P2 då och då framöver. Känns kul, nya P2 är bra.

Fotokopiatorns historia

26 april 2006

Med anledning om förra inlägget, Studentlitteratur, kopieringsmaskinerna och de 124 miljonerna, passar vi på att bjuda på ännu en historisk bakgrund till vår tids kopifajter.
Följande är i huvudsak ett referat av sidorna 58-69 i boken No Trespassing av Eva Hemmungs Wirtén (University of Toronto Press, 2004).

Idag, när kopieringsapparater ses som en självklarhet på skolor, kontor, myndigheter och bibliotek, kan det vara svårt att föreställa sig hur kontroversiell tekniken har varit och hur många konflikter den har producerat. Medan kopieringsmaskiner var förbjudna i exempelvis Sovjetunionen fram till 1989 för sin förmåga att underlätta spridning av misshaglig litteratur, har den i väst framställts som en ”bokdödare”.
Uppfinnaren av denna maskin som kom att bli en av 1900-talets största hot mot monopoliseringen av ”intellektuell egendom”, var ironiskt nog en patentadvokat som på sitt kontor började fundera över hur man kunde göra något åt den konstanta bristen på kopior av dokument. I sitt sökande efter sätt att slippa undan de olika arbetskrävande metoder som var nödvändiga för att göra enstaka kopior av dokument, lyckades amerikanen Chester F Carlson år 1938 nå framgång i sitt experiment med vad han kallade ”elektrofotografi”. Metoden var dock fortfarande inte praktiskt användbar, och under de kommande åren avslog en mängd storföretag hans idé, som först kunde utvecklas vidare när en ideell stiftelse gav bidrag till forskningen. 1948 registrerades varumärket Xerox och året efter den första, katastrofalt dåliga, kopiatorn. Genombrottet kom först 1959 med den svindyra modell 914.
Xerox lanserade en genial affärsidé som ett svar på att få företag hade råd att punga ut med de summor som en kopiator gick loss på: i stället för att sälja maskinerna, licensierades användandet så att företaget tog ut en avgift för varje kopia. Följden blev att kopiatorn spreds i 1960-talets USA spreds långt snabbare än vad någon kunnat förutse. Efter några år var den så spridd på universitet och bibliotek att allmänheten tog dess existens för given – även om förlagsindustrin ännu inte gjorde det.

Snart började rättsfall riktade mot användandet av den nya tekniken dyka upp, och det är svårt att inte dra paralleller till dagens strider kring fildelningen. I ett av de första målen var det ett förlag som publicerade vetenskapliga medicinska tidskrifter som stämde amerikanska staten, eftersom biblioteken på statliga medicinska forskningsinstitut hade kopierat artiklar. Detta trots att författarna till de aktuella artiklarna inte hade något emot att bli kopierade – som forskare förstod de vikten av att information är tillgänglig. Förlagets rättsprocess slutade med avslag i sista domstolsinstansen 1972, med motiveringen att det skulle innebära en ”skada för medicinsk och vetenskaplig forskning om fotokopiering av detta slag hölls för olagligt”.

I mitten av 1960-talet beskrev Marshall McLuhan kopieringstekniken som den mest omvälvande elektriska uppfinningen i historien dittills:

Xerography is bringing a reign of terror inte the world of publishing because it means that every reader can become both author and publisher /…/ Authorship and readership alike can become production-oriented under xerography. Anyone can take a book apart, insert parts of other books and other materials of his own interest, and make his own book in a relatively fast time.

Samma logik som kopieringsmaskinen banade vägen för på det skrivna ordets område, går att se snart sagt överallt: sampling, mixtapes, hembrända CD-skivor, playlists, fanzines. Veterligen finns ingen övergripande historik över fotokopiatorns kulturella och politiska följdverkningar, från 1960-talet till de digitala kopieringsteknikernas genombrott, men det vore oerhört spännande att läsa en sådan.

Kopieringsföretaget Ink’n’art stäms av förlaget Studentlitteratur för piratkopiering. Eller rättare: Ink’n’art stäms för att de inte hindrar sina kunder, som köper tillgång till kopieringsmaskiner, från att kopiera hela böcker.

Antipiraterna använde sig av spioner med dolda kameror som ska ha filmat hur personalen hjälpt studenter att kopiera böcker från pärm till pärm. Och det är klart att det ligger i en copyshops ekonomiska intresse att låta folk som betalat för att använda en utrustning använda den hur de vill.
Betänk dock konsekvenserna för biblioteken. Efter en fällande dom kommer Studentlitteratur med all säkerhet att fortsätta att skicka sina agenter till andra ställen där allmänheten mot betalning kan göra kopior, ett efter ett.
Om bibliotek tillåter folk att kopiera hela böcker kan de anses bryta mot lagen. Men räcker det med en liten fånig lapp som upplyser om lagen och som alla studenter ger blanka fan i (så som det funkar på de universitetsbilioteken jag besökt)? Eller krävs det tvärtom inhyrda väktare och övervakningskameror?

Oerhört typiskt för vår tids politik, är hur ansvaret för att upprätthålla statliga regleringar ”outsourcas” till de företag som står för infrastrukturen. Vi ser det i utlänningslagens nya transportörsansvar, vi ser det i Bodströms EU-förslag om datalagring. Friheten att leverera vissa tjänster ska begränsas, företag ska tvingas att lägga resurser på att övervaka hur kunderna använder infrastrukturen och i utvalda fall kunna bistå staten med information. Skillnaden mot postsystemet och järnvägarna tål att betänkas.

Precis som inte ens den mest totala övervakning av datornätverken kan nå all digital piratkopiering – fysiska lagringsenheter används utbyts likväl ostört – kan inte tillslag mot copyshops och bibliotek hindra studenter från att piratkopiera kurslitteratur. Men medan de allra flesta har tillgång till digitala kopieringsredskap, är analoga kopieringsmaskiner dyra investeringar. Merparten av studenterna är därför hänvisade till just copyshops och bibliotek om de vill dra kopior. Men de som exempelvis har egenföretagande föräldrar kan ofta ha fortsatt möjlighet, utom räckhåll för Studentlitteraturs spionkameror.

Kopieringsmaskinen var visserligen förbjuden i Sovjet, men idag kan dess genombrott inte göras ogjort. Än mindre kan datorskrivarens användande kontrolleras. Tryckpressmonopolet är brutet och analoga böcker kan kopieras, om än inte lika lätt som digitala textfiler.
Ändå fortsätter böcker att sälja. Förlag som inte litar på att det finns en köpvilja, borde överväga om det måhända är deras egen produkt som det är fel på. Om Studentlitteratur någonsin ställt sig den frågan är tveksamt, för svaret är enkelt: Studentlitteraturs böcker är gräsligt fula. Dessutom är innehållet, faktiskt, rätt ofta av undermålig kvalitet.
En bok som är värd att plocka fram fler gånger, som är hyfsat snygg och har överkomligt pris, vill många ha i bokhyllan. En ful lärobok som måste tryckas in i skallen men faller i glömska strax efter tentan, tar däremot mest upp hyllplats. Studenten med begränsad ekonomi gör såklart en prioritering, där den mindre attraktiva boken antingen lånas eller kopieras.

Förbudet mot att kopiera en hel bok, som medföljde förra sommarens skärpta upphovsrättslag, är lite mystiskt. En liten pamflett från 1967 får alltså inte kopieras på ett bibliotek – men om texten hade infogats som kapitel i en antologi, vore det fritt fram för laglig kopiering. Då utgör de ju inte längre ”en hel bok”. Trots att det är lika många sidor.

Visste ni förresten att det för kopieringsmaskinerna redan har betalats en motsvarighet till kassettersättningen? Pappersmediernas motsvarighet till Stim heter Bonus Presskopia. Deras senaste årsredovisning meddelar att de inkasserat 124 miljoner kronor, huvudsakligen från skolor, i ”ersättningar för fotokopiering”. Precis som på musikområdet fördelas denna ansenliga summa enligt diverse tariffer. Området läromedel får mest, följt av bild, press, bok och not.
Detta innebär i praktiken att pengarna skyfflas till diverse fackförbund som Journalistförbundet, till branschorganisationer som Tidningsutgivarna samt till små föreningar för allt från industriformgivare till konstmusiktonsättare. Sedan dessa korporationer har skyfflat vidare miljonerna, antas Upphovsmännen ha ”kompenserats” för den lagliga privatkopiering (inte hela böcker etc.) som utförs på skolbiblioteken. Fiffigt va?

Här sammanfattas fotokopiatorns historia

Uppdatering: Här skriver en biblitekarie läsvärt om kopieringslagarna, utifrån sitt arbete.
Och enligt UNT gäller åtalet inte bara Ink’n’art i Göteborg, utan även Mowys skrivbyrå i Stockholm och Kopieringshörnan i Uppsala.

Mingel, film, prat och bar: Helafton med Piratbyrån, lördag 29 april i Stockholm.
Så kom till Café Edenborg i Gamla stan, dagen innan Valborg! Tillställningen pågår mellan 18–01, med öl och mackor i baren och en mindre seminariebuffé som drar igång redan tidigt.

Pirate Cinema Berlin, med engelska kumpaner, gästar Sverige och delar med sig av idéer och film. Därtill samtal kring kopiering, kreativitet, konst och musik – detaljer kommer nog snart – och även ett enklare prat av undertecknad. Tänkte väva samma lite musikcentrerade tankar härifrån Copyriot och illustrera med bild, ljud och kortfilm.
Så kom redan vid 18-snåret om du vill ta del av denna unika sammansättning, och tänk på att lokalen ganska lätt fylls av den sköna blandning som Piratbyråns festligare tillställningar brukar locka.

Sist men inte minst, så kommer OMGWTF.se att spela skivor under festen. (De förutspår redan efterfest på Spy Bar).
Lyssna på deras senaste mix [MP3], med nedpitchade versioner av bland andra följande pärla från årets elektroniska duettalbum:

Ellen Allien & Apparat – Do not break.mp3

Ytterligare några rader utifrån veckans seminarium om fildelning och musik:
Kvällen inleddes av att ett par forskare redovisade diverse data om fildelningens karaktär och omfattning. Överlag var det gamla kvantitativa uppgifter som redovisades på minst sagt oklart sätt. Lite om skivbolagens spoofing på Fasttrack-nätverket, som uppgavs ha haft betydande effekt mot Kazaa och drivit fildelare till andra nätverk.
Här visades även siffror (från sju europeiska länder) över varifrån den digitala musiken i människors datorer och spelare kommer. Största två staplarna betecknade musik som kopierats från egna och andras CD. Nånstans runt 50 % visade staplarna för P2P, www och mail/chat som källor för musikfiler. Inte gjordes det tydligt vad siffrorna egentligen visade – sannolikt hur många människor som använt de olika sätten för att få musikfiler. Men hur som helst visades en sak tydligt: fildelningsnätverken bara ett av många sätt för omfattande icke-auktoriserad kopiering.
Många av sätten, som utbyte av brända CD eller digitalisering av lånade skivor mellan vänner, är både fullständigt normala och helt slutna och okontrollerbara aktiviteter. Sådant informationsutbyte utgör per definition darknets. Men begreppet gavs en helt felaktig definition av den talande forskaren: han menade att darknets handlade om ”att försöka dölja” informationen, när det i själva verket är betydligt mindre dramatiskt än så. Detta färgade av sig på den påföljande diskussionen, där ”darknet” ett tag framstod som något väldigt mystiskt.
Därför gjorde jag, ungefär, följande inlägg:

1. Här ryms minst 10000 låtar [viftar i luften med en MP3-spelare]. Har man en sån här är det troligt att man kommer att vilja fylla den med musik. Det är däremot inte troligt att den enbart kommer att fyllas med betalmusik då det skulle kunna röra sig om sexsiffriga belopp.
2. Gillar jag något vill jag spela det för mina vänner och säga ”lyssna på detta!”Utifrån dessa två enkla faktum, samt de tidigare ikväll redovisade forskningsresultatet om varifrån den digitala musiken kommer, kan vi dra slutsatsen att musik (pirat)kopieras via en mängd andra vägar än genom fildelningsnätverk.
Flera av dessa vägar – brända CD, skickade filer via chattprogram, etc – har större likheter med kassettbandets epok än med P2P-nätverkens megaarkiv.
IFPI brukar ofta hävda att det finns en avgörande skillnad mellan kassettbandet och fildelningen, i det att kopiorna inte tappar i kvalitet utan kan spridas vidare i obegränsat antal led – och däri har de rätt. Det finns en skillnad. Den skillnaden ligger i vilken musik som kan nå stor spridning.

Under kassettbandets epok var hemkopieringen i stort sett beroende av möjlighet att låna LP-skivor av vänner eller bibliotek, eller av radioprogram att spela in. Musikens källor var alltså begränsade, och i slutändan kontrollerade av skivbolagen.
Med fildelningsnätverken är det däremot möjligt att pröva musik som ingen av ens vänner har på skiva, och som inte går att höra på radion. Vilket också är vad många, många gör.

Valet står inte mellan fildelningsnätverk och betaltjänster. I den mån som fildelningsnätverken kan tryckas tillbaka, innebär det bara att kopieringen tvingas söka andra källor. Det vill säga att MP3-spelarna i högre grad fylls med musik som går att få tillgång till från fysiska skivor som från personer i omgivningen.
Utan fildelning försvinner inte piratkopieringen – däremot blir den mer ensidig. Utbudet blir smalare, mittfåran starkare. Detta är kanske bra för SonyBMG – som naturligtvis hellre ser att deras musik piratkopieras än att publiken fattar tycke för helt annan musik – men dåligt för oberoende bolag och för musikartister i allmänhet.

Alltså: Frågan är inte om vi ska ha darknets eller inte i framtiden. Alla som bränner CD till och från vänner är deltar redan aktivt i darknets. Frågan är vilka utbytesformer som bäst gynnar ett brett musikliv.

Som utlovat kommer här en rappport från det seminarium om fildelning som i onsdags ordnades av Skap (Sveriges kompositörer av populärmusik).
Publiken bestod av uppemot 100 personer, huvudsakligen musikskapare men även andra branschfolk av olika slag. Det framgick att merparten inte hade tagit klar ställning till hur de ville relatera till fildelningen. Utifrån vad som sades gavs ännu en bra provkarta över diskussionens aktuella positioner.

Seminariets initiativtagare Roger Wallis, ordförande i Skap, dolde inte sitt ogillande av IFPI och deras antipiratverksamhet. Enligt honom visar sig en ”allt större diskrepans” mellan artister och skivbolag, i frågan om hur internet ska hanteras. Sådant försökte förstås IFPI:s ordförande Ludwig Werner sopa under mattan. En skicklig debattör som driver den linje han har betalt för att driva, och håller sitt pokerfejs när han ställs mot väggen (vilket skedde ofta under kvällen).
Ludwig Werners uttalande ”IFPI Sverige är dominerat av independentbolagen” fick inte stå obesvarat. Han räknade förstås kvantitativt, men i full vetskap om att det är fyra storbolag som dominerar totalt, och det vittnades också om hur independentbolagens indirekta IFPI-medlemskap (via SOM) i praktiken knappt är en observatörsroll.
Hopplösaste fallet i panelen var – föga förvånande – Musikerförbundets ordförande Jan Granvik. Suck, suck, suck. Han upprepade fraserna ”måste få betalt” och ”våra prestationer”, och blev utskrattad när han fullständigt misstolkade vad skivbolagsdirektören Terry McBride sagt över telefon, men ändå vägrade ändra sig. Jan Granvik jämförde internet med ”tobak och alkohol”, såtillvida att ”staten har ett ansvar att informera”. Men danskarna hade minsann löst det, förklarade han, de har nämligen gjort så att det ”kommer upp på skärmen om man gör något olagligt”(!?). Musikerförbundets officiella inställning till fildelning definierades på ett sätt som enklast beskrivs som att både äta kakan och behålla den: å ena sidan måste den individuella rätten vara okränkbar, men ”där pengarna finns ska vi också ha intäkter” (läs: bredbandsskatt).

Bredbandsskatt/fildelningslicens var den ”tredje väg” som arrangerande Roger Wallis tagit ställning för. I panelen fick han uppbackning av Lars Ilshammar, ledamot av Sveriges Radios styrelse och något av en socialdemokratisk IT-ideolog. Bredbandsavgift är ”ingen dum idé” eller åtminstone ”det minst dåliga” och hur som helst är en licenslösning en reformlösning ”i svensk anda”, sade han.
Alldeles i slutet av samtalet tog även riksdagsledamoten Hillevi Larsson (s) till orda, upprepandes exakt samma ”teknikneutralistiska” budskap som tidigare i våras. ”Fildelningslicens är en spännande tanke” sade hon, det kanske kan vara en lösning ”sen i framtiden”. Men hon förutspådde att ”när lagliga alternativ växer fram” kommer de att konkurrera ut fildelningsnätverken. Totalt på huvudet! Först ska fildelningen trängas bort genom enkelriktade DRM-modeller, för att sedan legaliseras? Behöver jag tillägga att alla de jag snackade med efteråt – inklusive skivbolagsbossar, jurister, artister – bara skakade på huvudet på hennes dumhet? Den andra riksdagsrepresentanten, Tasso (v), imponerade knappast mer med sitt mysko snack om hur generösa politikerna ändå varit eftersom ”man får göra tillfälliga kopior” (eh, allt annat hade kriminaliserat www).

Vi kan i alla fall konstatera att april 2006 blev månaden då idén om en ”bredbandsskatt” som kompromisslösning i fildelningsstriden fick sitt svenska genombrott. Tyvärr blev det inte mycket diskussion om vem som ska ”kompenseras” av licenspengarna. Men Mattias Lövkvist som driver popskivbolaget Hybris gav inte mycket för inrättandet av en fördelningsbyråkrati för internet, väl medveten både om att ”hans” något smalare artister knappast skulle få se mer än ett rött korvöre, och om att människor faktiskt använder internet för annat än att fildela musik.

Mattias Lövkvist hade kanske lite svårt att få fram sina både framåtblickande och verklighetsnära idéer om musiklivets relation till internet när flera andra fortsatte att upprepa dogmer. I alla fall förklarades att Hybris bygger på fri spridning och fri fildelning som en marknadsföringsmekanism. Fansen laddar ner 30000 låtar per månad från bolagets hemsida, och räknar man därtill in vidarespridningen via P2P så kanske det rör sig om 100000 kopior – och om detta leder till att 2000-3000 skivor med musiken säljs under samma månad, är Mattias Lövkvist mer än nöjd.
Hybris betalar inte till Stim för detta. Men på direkt fråga, svarade Stim:s representant i publiken att de kräver betalt av bolag sprider fritt på nätet – minst 0,1 euro per nedladdad låt! Alltså kräver Stim (även om de tills vidare tycks kunna se mellan fingrarna i just detta fallet) minst 3000 euro per månad av Hybris. Snacka om att belägga det friska med straffavgifter för att belöna det sjuka!

Den manliga övervikten var total i panelen och rätt kraftig även i publiken, men efter en dryg timme tog den första kvinnorösten till orda, med den dittills klokaste kommentaren: Själva idén med skivbolag måste tänkas om helt, för oss som artister är det viktiga att kunna ge något direkt till publiken. Då avbröts hon bryskt av Per Sundin från SonyBMG! Denne menade att hela samtalets perspektiv var för pessimistiskt: ”Släpp de kommersiella krafterna fria så löser sig allt – bara upphovsrätten skyddas”, var hans budskap. Per Sundin menade att försäljning av digital musik för mobiltelefoner var den verkligt intressanta frågan, och lockades föga av idén om en bredbandsskatt. IFPI:s Ludwig Werner förklarade skivbolagens tveksamhet till en fildelninglicens inte handlade om den ekonomiska frågan, utan om kontroll, att kunna kontrollera vilken musik som sprids. På vilket Roger Wallis replikerade att han och andra musikskapare ändå aldrig sett något av den där kontrollen från den dag de kontrakterat över sina rättigheter på ett bolag.

Avslutningsvis ställde Per Sinding-Larsen, utmärkt som moderator, frågan om hur situationen kommer att se ut om tio år. Panelens fyra svar gav en intressant provkarta!
IFPI: Om tio år så ”kanske vi har nått vissa lösningar”, så att man kan ”betala på olika sätt, för kort tid eller för lång tid. Kanske det inte kostar att provlyssna första gången, utan man betalar först andra gången…” Här råder det i vart fall inget tvivel om vilken den våta drömmen är: DRM-spärrar inbyggda i all hårdvara!
Svenska Musikerförbundet: Tror/hoppas att skivbolag i dagens form inte kommer att behövas, utan artister spelar in och ger ut själva, ”och det kommer utvecklas till att man också säljer filer naturligtvis”. SMF uppger sig hålla på att utveckla en lösning för denna filförsäljning, men det förklarades inte varför just deras DRM, till skillnad från alla andras, faktiskt skulle funka. Därför slängde man även in en avvaktande helgardering: Fildelningslicens/bredbandsskatt vill man också ha, i alla fall om det går igenom i Frankrike.
Hybris: Om tio år kommer fildelningen att flöda fritt, den kommer att vara helt normaliserad och fungera som den grund på vilken olika andra verksamheter kan stå. Nätets killer app är inte försäljning av filer, utan communities: Last.fm, Skunk, Myspace. Och upphovsmännen kommer på ett eller annat sätt att tjäna mer pengar än idag – dock inte genom något licensssystem.

Av Florian Cramer har här tidigare refererats en makalös bok om mjukvarans genealogi.
Här kommer en ytterst slarvig översättning av en kortare essä titulerad Für eine Textwissenschaft des Digitalen, skriven 2001 för en tysk litteraturvetenskaplig konferens.
Språket är omständligt, delvis för att det är en brutalt rå översättning från tyskan. Men av olika skäl fanns det skäl att översätta texten så varför inte lika gärna slänga upp den – den kan säkert bidra till någon tankeverksamhet någonstans.

Abstract
Alla digitala dataströmmar är kodade, allt multimedialt i datorn är sparat i textuell form och processat textuellt, och i slutändan är även dessa texters processorer själva en maskinellt utförd text. Textvetenskaplig metod är därför inte obsolet, utan högst aktuell för analysen av digitala teckensystem. Frågan som bör ställas är om begreppet ”medium” överhuvudtaget kan beskriva nätverksdatorn på ett adekvat sätt, och hur meningsfullt det är att belägga digitala tecken med medieteoretiska slagord som ”virtualitet” och ”interaktivitet”.

1. Datorer och internet baseras på koder, dvs på text. Även allt ”multimedialt” i datorn är textuellt lagrat och processat.

Datorer och internet är det modernas första ”nya medier” eller närmare bestämt teckenteknologier, som baseras på en textuell kodning, nämligen alfabetet av noll och ett. Begreppet ”medium” är i detta sammanhang allt annat än oproblematiskt. Eftersom datorn är en meta-maskin, som i sig kan efterbilda alla andra maskiner – däribland också deras undermängd i form av de tekniska medierna –, vore det en felaktig slutledning att endast tänka datorn utifrån denna undermängd eller att bara analysera vad som finns att se på bildskärmen, höra i högtalaren eller att klicka på med musen. Datorns audiovisuella output-medier är godtyckliga och utbytbara, binärskriften däremot är dess konstant.

Bilder och ljud är i datorn kod-text. Datorn känner varken audiovisuell eller multimedial information, än mindre en audiovisuell syntax. Inget vore mer felaktigt än att uppfatta datorn som ett bildmedium. För det första är bilden i datorn rastrerad som kodsekvens och blir först i ett analogt output-medium till bild, för det andra leder visuella bara skenbart datorn till en visuell logik. En bildsymbol på ett grafiskt operativsystems skrivbord är bara en binär strömbrytare, som utlöser en kedja av textuella kommandon. Den ikoniska bildinformationen är själv kontingent. Man kan söka igenom en CD-ROM med Goethes samlade verk efter ordet ”fågel”, men inte söka en samling bilddata efter avbildningar av fåglar eller ett ljudarkiv efter fågelsång; visst går det att sätta in vissa algoritmer för mönsterigenkänning eller manuell indexering, men det som då görs är inget annat än att översätta text till text, nämligen från skriftrastrerad bild- och ljudinformation till textbeskrivningar.

Kort sagt: Det finns i datorn inget annat än skrift, av vilket följer att skrift och text är nycklen till en strukturell förståelse av datorn och av digitaliseringen av analoga tecken. Digitaliseringsprocessen är tveklöst den största förskriftlingsprocessen [ Verschriftlichungsprozeß] i mänsklighetens historia.

2. En litteraturvetenskap för internet missbedömer sina egna metodologiska fördelar, om den tror att dess traditionella kompetenser är obsoleta och att den måste nyuppfinna sig själv såsom medie- eller kulturvetenskap.

Tvärtom så måste medie-, kultur- och konstvetare mer än någonsin bli till textvetare och experter på kodning, om de tänker syssla med digitaliserade tecken. Strängt taget finns det inga digitala medier, utan bara digital information; digital information som sparas på och överförs genom analoga medier – optiska, elektriska, magnetiska och mekaniska. Likt programmeringshandböcker och på papper tryckt programkod visar, hör självklart även boken till denna grupp av medier som kan lagra digital information, vilket borde göra alla debatter om bokens slut eller skriftens slut i de så kallade ”nya mediernas” tidsålder onödiga. Genom dessa debatter, fast egentligen redan i begreppet ”nya medier”, visar sig ett medievetenskapens strukturproblem: Nämligen att ett sedan Kracauer och McLuhan inskolat begrepps- och analysinstrumentarium, utvecklat för analoga massmedier som film, radio och teve, blir odugligt när det projiceras på datorer och digital information.

3. Begrepp som ”ickelinearitet” och ”interaktivitet” är sken-nypåfund för förståelsen av text.

Påståendet att elektroniska texter är ”ickelinjära” eller ”interaktiva” faller tillbaka på sin negativa implikation, nämligen linjär och interaktionsfri text bakom såväl modern texthermeneutik som strukturalistiska och receptionsestetiska litteraturteorier under förra århundradet. Som funnes det bara syntagmer och inga paradigmer, inget associativt tänkande, ja inte ens en läsare försedd med egen föreställnings- och urvalsförmåga. Vidare förtigs då att även elektroniska Zettelkasten-texter läses i en ordning och ett linjärt tidsspann och att ”interaktiva” textspel inte är något annat än konventionella skriftligt noterade textspel och partitur, bestående av en invariabel och sekventiell kod av regler.

Inom film och teve däremot, låter sig faktiskt tekniska nypåfund, delvis betingade av digitaliseringen, beskrivas med ”interaktivitet” och ”ickelinjaritet”. Härvid visar sig dock hur problematisk användningen av medievetenskapliga topoi på litteratur och digitala teckensystem är.

4. Att skilja mellan ”text” och ”hypertext” är en datorteknisk konvention, som inte går att överföra till ett litteraturvetenskapligt textbegrepp.

”Hypertext” beskriver inom informatiken en databasmodell för associativ organisering av information, till skillnad från hierarkiska topologier (som t.ex. ett filsystems struktur) eller tabellarisk ordning (som t.ex. i ett adressregister). Som redan projektionen av ”interaktivitet” och ”ickelinaritet” från film till litteratur, betyder även ”hypertext” för litteraturen ett sken-nypåfund, som förutsätter ett konstlat förenklat textbegrepp. Referenser, tvärhänvisningar, fotnoter och för den del sidnumrering är ”hypertextuella” strukturer, och verk som bibeln, diktsamlingar eller encyklopedier är ”hypertexter”, som läses associativt och hoppande. Ur intetextualitetsteoretiskt hänseende är en skillnad mellan ”text” och ”hypertext” redan tveksam, eftersom varje text – varje ”väv” – knyter sammman sina egna tvärhänvisningar.

5. Digital kod är inte mera manipulerbar, retorisk eller ”virtuell” än vad varje text redan tidigare var.

Denna tes är riktad mot tituleringen av denna sektionen av Germanistdagarna, ”Virtualisering”. I vardagsspråkligt bruk tycks mig ”virtuell” vara blott ett synonym mot ”konstlad”; och att vara konstlad är sannerligen inget nytt vad gäller litteratur och konst.
I datortekniken står ”virtuell” ytterst precist för modelleringen av en hårdvaruenhet genom mjukvarukod. ”Virtuellt minne” innebär ett fysiskt icke närvarande chipminne som med hjälp av mjukvara lagras på en hårddisk. (En ”virtual device” är en snittpunkt i operativsystemet, som kan korrespondera mot en hårdvarusnittpunkt, men måste inte. I operativsystemet Unix raderar man t.ex. data genom att förflytta dem till den virtuella ”nollenheten”.)

Då språk och litteratur själv bara besitter kod och inga hårdvaruenheter, finns det där ingen ytterligare att virtualisera. Litteratur är per se ett system av ”virtualisering” genom språklig föreställningsförmåga och har alltid reflekterat däröver; ta t.ex. Don Quijote och hans riddar-datahjälm eller ta Werther och Lotte, för vilka ett oväders naturskådespel har virtualiserats till blotta signifikanter för signifikatet ”Klopstock”.

Om alltså digitala koder genom sin algoritmik visserligen kan virtualisera maskiner, men andra saker i sanning inte bättre än vad litterärt språk kan, blir litteraturen inte genom dessa knappast mer virtuell eller retorisk.

6. Däremot blir andra medier, exempelvis bild- och ljudupptagningar, genom digital kodning textuellt manipulerbara och retoriserade.

Då jag redan har försökt begrunda denna tes, vill jag bara illustrera den genom ett praktiskt exempel: Programmet ”Photoshop” är idag det standardverktyg som bildredaktioner, förlag och sätterier använder för efterbearbetning av digitala bilder. Bortsett från färg- och storleksförändringar, tillåter det praktiskt talat obegränsade manipulationer av bildmaterial, ned till den minsta bildpunktens mikrostruktur. Dock är dessa bildbearbetningar faktiskt textuella, då de manipulerar bildens binära kodning. De redan från textbehandlingsprogramm bekannta operationerna klipp ut, kopiera och filtrera löper här helt enkelt genom en kod, som genom analoga output-enheter görs bildlig.

Photoshop är allltså en retorisk processor, som överför skrivandets och redigerandets klassiska tekniker till förskriftligade bilder, och genom denna manipulation exponerar deras digitala skriftlighet och retoricitet. (Vid digitala ”specialeffekter” på film förhåller det sig inte heller annorlunda.)

7. Nätverksdatorer är inte blott medier, utan universella semiotiska maskiner.

Stod ”medium” en gång, i enlighet med 1800-talsfysiukens eter, för mellansträckan mellan sändare och mottagare, så tycks dess definition har blivit metonymiskt förskjuten till att bli ett begrepp för teckenteknologier i allmänhet, eller ett samlingsbegrepp för de institutioner som programmerar dessa teknologier redaktionellt.

Om man definierar medium som medelsträcka för kommunikationen mellan sändare och mottagare, låter det sig även beläggas teckenteoretiskt att datorer är mer än bara medier och dessutom i all sin komplexitet är textvetenskapligt analyserbara: Datorer överför inte bara data, utan skriver och tolkar dem även processtyrt, dvs skriftstyrt, inom gränserna för de av programmeraren implementerade formella reglerna. För litteraturvetare framkommer därur två intressanta perspektiv:
* till överstyrningen av teckenprocesser genom kaotisk komplexitet, med dess omedelbara sociokulturella följder. E-postvirus är ett bra exempel på detta.
* genom faktumet att programkod cirkulerar i samma alfabet och samma lagringsmedier som konventionell skrift och ytterst inte går att skilja därifrån. (Åter låter sig här e-postvirus anföras, men också nätkonst och nätpoesi, som spelar ett estetiskt spel med denna oskärpa, likt t.ex. verk av jodi, mez, Alan Sondheim och Ted Warnell.

8. Det nya med digital text är inte ”hypertextualitet” eller ”virtualisering”, utan det faktum att den kan utföra, replikera och modifiera sig självt maskinellt.

Detta ställer litteraturvetenskapen inför två intressanta problem:
1. textteorier och poetologier måste medreflektera matematik och algoritmiska operationer. (Detta gjordes redan på 1600-talet av diktaren, poetikern och språkforskaren Georg Philipp Harsdörffer.)
2. dessa textteorier måste reflektera att det även processandet av skrift genom skrift sker, att skrift kan emulera processorer och maskiner och att den som sådan är både formell och performativ.

Internet bör följa pressens etiska regler”, hävdar Carl-Johan Bonnier.
Oj!

Den största utmaningen i dag finns nog på nätet. Under de senaste åren har internet växt på ett dramatiskt sätt, vilket i sig är fantastiskt spännande. Men utvecklingen har konsekvenser som vi har haft svårt att förutse och som kommer att medföra förändringar som vi ännu har svårt att föreställa oss.
Allt fler använder nätet, inte bara för elektronisk post utan såsom ett dagligt hjälpmedel för information och kommunikation. Ett av problemen med nätet är att en del av de goda delarna av det traditionella mediesystemet inte följer med. (…)
Internetkulturen innehåller också ett mått av avsändaranonymitet och ibland slutna rum men med många deltagare, vilket inte alltid leder till en ansvarsfull samtalston. (…)
Det publicistiska ansvaret försvinner givetvis inte för att det flyttar till nätet. (…) det känns angeläget att vi kan komma till en ordning också för nätet som vi redan har för andra områden.

Vi känner igen syndromet: Digitaliseringens konvergens mellan tidigare vitt skilda medieformer beskrivs som ett enkelt byte av distributionsform. Metaforerna hämtas ena dagen från dagspress, nästa från grammofonskivor, medan någon föredrar att jämföra flödet av ettor och nollor med radiosändningar, någon annan med telefon och en tredje med folkbibliotek.Att Carl-Johan Bonnier hämtar sina erfarenheter från just papperstidningarnas värld är ingenting märkligt, och jag tror inte heller att han har några onda baktankar. Men vad innebär det att säga att internet bör följa pressetiken?
Internet är, som bekant, en uppsättning av olika protokoll vilka kan användas för allt från webbsidor och fildelningsnätverk, till e-post och telefoni. Ingen kan på allvar hävda att pressetiska regler ska gälla när två personer pratar med varandra över Skype, knappast heller i ett chatmeddelande som går från en person till en annan.
Men Carl-Johan Bonnier svävar betänkligt på var gränsen ska dras, eftersom han anför e-postlistor som exempel på något som bör regleras. Chatkanaler på IRC borde väl i så fall också räknas in. Att han menar att www-publicering i exempelvis bloggform också ska inkluderas råder det nog inget tvivel om – och följaktligen även varje liten dagboksrad som göms inne i ett halvslutet community.

Predikan går inte att ta på allvar, och den är uppenbarligen skriven utifrån antagandet att ”internet” inte är en uppsättning kommunikationsprotokoll, utan ett antal ”ställen” för en-till-många-publiceringar. Därmed demonstrerar Carl-Johan Bonniers debattartikeln (oavsiktligt) sanningen i en av sina egna formuleringar: ”ingen medieform verkar i ett vakuum, vare sig utifrån tidsanda i stort eller från andra medier”.
Helt riktigt. Tilläggas kan att vilka tidigare medier som nya medier ska modelleras efter aldrig är självklart. Metaforerna är alltid en arena för – oftast dold – maktkamp.

Citerar ett inlägg från i vintras:

”Teknikneutralt” kan låta fint. Jämlikt. Men bedrägligt nog tycks det, åtminstone i nio fall av tio, betyda att modeller som uppfunnits för att hantera tryckpressar på mer eller mindre krystat sätt ska tillämpas på digitala medier. Oavsett de verkliga förutsättningarna.

Uppdatering: Och nu rapporterar P2Pnet om ett domstolsbeslut i Hamburg helt i anda med vad Carl-Johan Bonnier efterlyst. Friheten att driva nätforum tycks beskäras rejält i Tyskland. Oroväckande, och något som inte känns otänkbart i Sverige.

Ytterligare några ord om idén med ”bredbandsskatt”, som förra veckans Uppdrag granskning (se även kommenterade stillbilder därifrån) förde fram som en förnuftig kompromisslösning på fildelningskriget.
Legaliserad fildelning, generell avgift på all internetkommunikation, och fördelning av pengarna till rättighetshavare av olika slag. Sådan är principen för det förslag, en slags utökad kassettersättning, som nu vinner gehör bland vissa politiker och forskare i Sverige.
Copyriot dissade konceptet, och det inte för första gången. Men vi återvänder ändå med några ord till, just eftersom denna självutnämnda ”tredje väg” från och med denna vår tycks göra sitt verkliga intåg svensk fildelningsdebatt.

En bra idé att få slut på hela krigeriet om det här med nerladdning en gång för alla, om än genomfört på ett riktigt uselt sätt

Fördelen med en ”bandbreddsskatt” vore ju som många säger att den skulle få tyst på alla irriterande skivbolag etc

Så stod att läsa i ett par av kommentarerna till förra veckans inlägg. Per F Pettersson/Pelpet formulerar samma inställning:

det finns många problem med en bredbandsskatt, men jag är ändå villig att acceptera en sådan bara för att få slut på det kriget kring fildelning. (…)
Kom ihåg att ingenting är för evigt. Har väl en bredbandsskatt etablerats så kan vi ifrågasätta dess riktighet och fördelning senare. (…)
Varför vara religiös? Jag tycker det viktiga är att få undan problemen än att vinna ”kampen”. (…)
Kan man få juridisk fred så öppnas möjligheterna för en mer öppen fildelningsverksamhet, kultur- och teknikutveckling.
Dessutom ska man inte underskatta riskerna för att medieindustrin lyckas lobba igenom stenhårda straff, obligatorisk DRM och ökad övervakning av internet.
Kan man behålla nätet fritt och öppet genom att betala en ”beskyddaravgift” till musik- och filmindustrin så tycker jag helt enkelt att det är värt det. Det blir ännu en kassettavgift att hata. Och hellre en kassettavgift än en frihetsinskränkning. (…)
Och som sagt: ingenting är för evigt.

Så långt kommentaren från Pelpet. Med all respekt för den strävan som uttrycks, tror jag att det förhåller sig precis tvärtom. En ”juridisk fred” i kopifajten innebär inte ett öppnare fält, med fler möjligheter för remixkultur, fri mjukvara, breddat musikliv… – inte så länge denna ”fred” institutionaliserar enorma penningflöden från allmänheten till de största rättighetshavarna. Som några påpekar i kommentarerna, går det visserligen att tänka sig andra fördelningar för en bredbandsskatt än att skicka miljonerna till Stim och låta dem gödsla vidare med radions topplistor som mall. Några föreslår att man mäter lyssningen, andra någon slags system för röstning.
Oavsett vilket, är det ju inte bara musik som ska ”kompenseras” av en bredbandsskatt. Även exempelvis text. Och där framträder dilemmat i sin allra mest delikata version. Om bokförfattare ska få pengar för att böcker fildelas, vilka andra skribenter ska få ta del av pengarna? Bloggare? Deras bokstavskombinationer susar ju genom samma kablar, de kablar som redan har avgiftsbelagts, och bloggar når för övrigt ofta fler läsare än många bokförfattare. Var dras då gränsen? Ett ambitiöst inlägg på en vetenskaplig mailinglista? En dikt i en sextonårings Skunk-dagbok?
Om förslaget dras till sin spets hamnar vi i en bisarr framtidsvision, där varje publicerat tecken får en prislapp. Om förslaget dras halvvägs, vilket är så långt som de flesta tycks förmå tänka, förutsätter vi att någon drar en gräns mellan ”riktiga författare” och ”gratisförfattare”, mellan ”riktiga artister” och sådana där som gör musik och sprider för skojs skull. Lycka till.Jag har en liten tes. Den handlar om vilka som är mest benägna att ställa sig positiva respektive negativa till en bredbandsskatt (eller till kassettavgifter i allmänhet). De som helhjärtat identifierar sig som konsumenter av kultur (oavsett kulturens medium) ställer sig ofta positiva. De som helhjärtat identifierar sig som kulturens producenter kan också mycket väl stödja idén. Däremot inte vi som vägrar gå med på sinnebilden av en producerande minoritet och en konsumerande majoritet.
OK, det är hårdraget. Men ikväll ska jag testa om tesen stämmer, när Skap ordnar seminarium. Rapport kommer.

Bredbandsskatt suger, men frågan har potential. Bara diskussionen tillåts löpa hela linan ut, och inte stannar halvvägs, kan den bli en hävstång för att ta frågan om kulturens försörjning från abstraktionerna till vardagen.

”Ingenting varar för evigt” kan vara en bedräglig förhoppning. När ett ersättningssystem väl har upprättats, biter sig dess värderingar fast djupt i strukturerna, och formar allas våra idéer om vilka kulturella fenomen som är värda att uppmuntra.
Grogrunden för nya intressanta former för kulturproduktion är inte ”juridisk fred”, utan gråzoner!