Last May we attended a workshop in Amsteram titled Shades of the Commons, which ”brought together artists, theorists, critics, curators, social scientists and software programmers from India, the Netherlands, Germany, Austria, France, Sweden and the United Kingdom.”
One of the participiants was Shuddhabrata Sengupta (Sarai/Raqs, New Dehli), who is by a coincidence also participating in an exhibition at Lunds konsthall which opened last week. (Lars Vilks heavily criticizes the curatorial pretentions.)

Shuddha wrote a summary of our discussions in Amsterdam in the form of a very special letter, elaborating the refusal of whitewashing the darker shades of the commons. Some quotes:
Dear Inhabitants of the ‘legal’ Commons,
(…)
We appreciate and admire the determination with which you nurture your garden of licences. The proliferation and variety of flowering contracts and clauses in your hothouses is astounding. But we find the paradox of a space that is called a commons and yet so fenced in, and in so many ways, somewhat intriguing.
(…)
Your ‘commons’ is not a place that we can share in easily. Because, often, when you ask us for what we ‘own’, we have to turn away from your enquiring gaze. We own very little, and the little that we own is itself often under dispute, because no one has bothered to keep a detailed enough record of provenances. In these circumstances, if we had listen to your stipulation to share only that which we own, hardly anything would have been passed around. And for life to continue, things have to pass around. So we share a lot of things that we have never owned. They are ‘borrowed’.

You call this piracy. Perhaps it is piracy. But we have to think of consequences. The consequences of absences of the infrastructures that make a culture of sharing that is also a culture of legality possible. In the absence of those infrastructures, we have to rely on other mechanisms. When you do not have a public library, you have to invent one on the street, with all the books that you can muster, with everything you can beg, or borrow. Or steal.

All we ask, dear inhabitants of the ‘legal’ commons, is for you to let us be. To be a little cautious before you condemn us. A world without our secret public libraries would be a poorer world. It would be a world in which very few people read very few books, and only those who could own things were the ones who could share them. It would also mean a world in which, eventually, very few people write books. So instead of more, there would in the end be less culture to go around.
(…)
Learn about us by all means if you must, argue with us by all means, but do not rush to destroy the wilderness we inhabit. We admire your carefully cultivated garden. We know it is not easy for you to let us enter that space. We understand and respect that. We do not ask to be appreciated in return for the fact that we prefer hiding in the undergrowth of culture. All we ask for is the benevolence of your indifference. That will do for now.

We remain, yours
Denizens of Non Legal Commons, and those who travel to and from them.
Based on discussions among: Shaina Anand, Namita Malhotra, Paul Keller, Lawrence Liang, Bjorn Wijers, Patrice Riemens, Monica Narula, Rasmus Fleischer, Palle Torsson, Jan Gerber, Sebastian Lütgert, Toni Prug, Vera Franz, Konrad Becker & Tabatabai
The whole letter is now posted on Nettime, and now also published in a reader, In the Shade of the Commons, also featuring texts by Lawrence Liang about pirate aesthetics, Jamie King about gang power, Felix Stalder on open culture, Saskia Sassen on urban topographies, and many more. You can download the book as PDF.

Jonas Andersson from the Liquid Culture crew at Goldsmiths College has written a piece in response to the published version of a presentation we held at 22C3 in Berlin just over a year ago, where we presented some concepts in relation to Piratbyran‘s activities.
This response is published as a chapter in a recent book, under the name The Pirate Bay and the ethos of sharing [pdf]. I find some of it worth commenting – in English, for once – and if some if it might be about details, it’s only in order to try to highlight how our approaches are different (but not opposed).

Rasmus Fleischer and Palle Torsson — the authors behind the influential ‘grey commons’ speech — insist on talking about file-sharing as a horizontal activity; /…/ They thus equate ‘grey’ /…/ with the blurring of distinction between consumers and producers (they actually hold that the demarcation between these two is ‘impossible to institutionalize’).
I see this refusal to distinguish between ‘consumers’ and ‘producers’ as a strategic, arguably even propagandistic move
What does it mean that the distinction between ”consumers” and ”producers” is impossible to institutionalize? Simply take a look at the existing copyright collectives. All the billions they collect by license fees on music in public places, on online streaming services like Last.fm, from cassette tapes and MP3 players. The money is supposed to ”compensate the copyright holders”, but the only way to identify any formal approximate of the group of humans known as the cultural producers, the systems have to rely on playlists from (highly formatted) FM radio stations. That, I’d say, is proof that such a distinction is impossible to institutionalize.

But it certainly does not mean that we today live in a post-modern world where every instance of cultural consumption should be regarded equally ”productive” as any traditional authorship.
I think that Jonas Andersson reads us through a lens heavily influenced by the British cultural studies tradition, thus understanding the Grey Commons speech as an ”attempt at a positive retribution of the productive nature of consumption”. But I’m not so sure about that. Maybe it’s rather the other way around: The consuming nature of production (a point where we both nod towards Walter Benjamin). It’s exactly, as Jonas Andersson write, about ”consumption so thorough, intense, dedicated that it goes into overdrive, becomes explicitly productive”.
In a later lecture, I characterized ”contemporary cultural production not as the opposite of consumption, but rather as a deviant kind of excessive and passionate consumption”. And that’s why I’m still not satisfied with asserting that consumption is ”the primer … the true locus of culture”. We agree that consumption and production are false opposites, but I would like to add that it’s mainly because it obscures the really much more useful concept: performing.

And that’s also what I want to point at, when Jonas Andersson defends the word ”content” against our indeed sweeping attack on it:
Even more problematic is the further assertion /…/ that we should refuse the term ‘content’ on the whole and instead talk about the Internet solely in terms of ‘communication’.
I find this not only counterintuitive but devaluing towards the work of us actual media producers: I for one certainly do not see my own creations as sheer ‘communication’ — I value them as true artefacts of beauty and non-conformance, although they are entirely digital. Eminent theorists like N. Katherine Hayles have shown that also virtual objects have materiality.
The materiality is the performative – ”the art happens here” as elegantly visualizes in the Net Art Diagrams. Why communication should imply a denial of materiality is indeed hard to understand.
”Content” – the astracted object of copyright law – means immateriality, denial of context.

That abstracting ”content” means eliminating the performative aspect always present in media use, becomes extremely clear by reading governmental strategy papers about ”creative industries”, like the recent The economy of culture in Europe.
the entertainment industry /…/ treat p2p as a clear and present danger
The formulation reveals a content-based definition of the entertainment industry which I find unfortunate, as it excludes everything from festivals and clubs to web communities (who largely affirm p2p, to some extent), only including the ”immaterial” businesses in the ”entertainment industry”.
Maybe it’s better to distinguish between a ”content industry” on one hand, and an ”entertainment sector” or ”cultural sector” on the other, with the important difference that this sector is to a large extent ”beyond measure”; immersed in a grey economy, and intermingled through performative acts with all other sectors of the economy.
Jonas Andersson warns against the risk of devaluating artworks and media producers; I rather see the risk of devaluating performances and performers, a risk that will probably remain strong as long as economic discussions about culture keep relating to the copyright discourse (if even in an antagonistic way!).

Of course a focus on communication, rather than content, does not make away with the need to talk about works of art. But we cannot wish away the fact that P2P networks are communication media, whee you are ”fetching data” – even if you do it in order to be ”copying artworks”.
File-sharing becomes a consumer tool”, Jonas writes. And that’s probably correct – sociologically speaking. But understanding the dynamics of the file-sharing phenomenon cannot be the work of social sciences alone.
Horizontality is not altruism. But it makes effective information infrastructures. Information does not want to be anything. But internet will not listen to reason.
It is not the matter of ‘rights,’ like in the alleged ‘right’ of acquiring information for free; /…/
To put it bluntly: People copy because they can. Now deal with it.
I couldn’t agree more.

Play is the new grey!

Förra inlägget var uppvärmning, kommentarerna extra input; nu testar vi att extrahera fram en definition i punktform av vad vi har kommit att kalla ”teknikneutralismen”:

  • Teknikneutralismen är ett symptom på vanmakt hos en styrande instans, men en vanmakt som tar sig uttryck i expansion.
  • Motsatsen till teknikneutral lagstiftning är inte teknikspecifik lagstiftning. Tvärtom. När det blir uppenbart att teknikneutralismen inte lyckats foga samman olika medietekniker till en legal enhet, dyker förslagen om teknikspecifika ingrepp upp som ett brev på posten, för att fylla ut gliporna. Motsatsen till teknikneutralism är snarare pragmatism.
  • Teknikneutralismen omger sig alltid med sina bästa vänner: orden ”bara” och ”oavsett”.
  • Teknikneutralismen förutsätter en slags platonsk idévärld, dit sedvanor förknippade med gamla medier med tiden kan smusslas in och ges en ”evig” skrud.
    Ett vanligt exempel är antagandet att det finns en ”radions idé”, vilken sedan manifesteras genom olika medietekniker (tråd, AM, FM, internet…) Idén och tekniken ges sedan olika ontologisk status. Medieteknikerna ses som olika manifestationer av samma idé, vars skillnader slätas över.
  • Särskilt karakteristiskt är att teknikneutralismen används för att maskera förflyttade gränsdragningar mellan privat och offentligt. Just därför är idén om teknikdeterminism omöjlig att separera från den mystiska utopin om en välfungerande upphovsrätt på internet.
  • Teknikneutralismen är ett sätt att förtränga det ohanterliga till framtiden. Var gång den förekommer finns goda skäl att spekulera kring ett eventuellt ”return of the repressed”.
  • Teknikneutralismen är inte konservativ, även om det går att förledas till att tro det. Vanligen framställer den sig som en sansad kompromisslösning, för att inte säga som en snusförnuftig antiintellektualism som värnar status quo. Men i själva verket är teknikneutralismen till sitt väsen varken framåt- eller bakåtsträvande, utan först och främst är den lössläppandet av ett gränslöst godtycke.
  • Vad är alltså teknikneutralitet? ”En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande.

Är dessa teser praktiskt användbara, eller bara stundens infall? Den saken får vi nog tillfälle att pröva under året – något säger mig att det 2007 kommer produceras en hel uppsjö av kommittédirektiv, SOU:er och propositioner där ordet ”teknikneutral” används som ledstjärna.

Andra har redan kritiseratOdenbergsamhället”, särskilt efter att rafflande uppgifter framkommit om regeringens trixande för att ge FRA rätt att avlyssna all kabeltrafik som passerar rikets gränser. (Verkar klubbas, symboliskt mildrat.)
Den politiska debatten får föras annorstädes. Här ska vi nöja oss med att kommentera ett litet ord, som bara förekommer sex gånger i lagrådsremissen men är ack så signifikant. Teknikneutral är ordet.

Hos trogna Copyriot-läsare ringer nog en klocka. Under 2006 kommenterades här bland annat om hur det beslutats om tevelicens på datorer, tillsatts vinklade utredningar om musik på internet och lagts fram omöjliga förslag om presstöd – allt i teknikneutralismens namn.
Talet om teknikneutralitet används flitigt för att vifta bort varje tanke på att olika medietekniker innebär olika förutsättningar för tanken på upphovsrätt. Ordet verkar ha blivit så trendigt på regeringskansliet att tjänstemännen där antagligen inte skulle reagera om en minister lade fram ett förslag för att samma trafikregler måste omfatta såväl cyklar som flygplan.

Tillbaka till försvarsunderrättelsebeslutet:
Grundtanken i lagförslaget är att skapa en teknikneutral lagstiftning. I klartext innebär det att Försvarets radioanstalt, FRA, som idag bedriver signalspaning mot luftburen information, också ges möjlighet att avlyssna information som sänds trådbundet i tele- och bredbandsnät.
– Det som gjort det akut att ta tag i frågan är att teknikutvecklingen har sprungit iväg, säger Mikael Odenberg.
Såklart att det skulle dyka upp här också. Så exakt vad innebär ”teknikneutrala” regler för signalspaningen? Att ”samma regler gäller oavsett i vilket medium övervakningen sker”, enligt lagrådsremissen.
Regeringen anser att en lagreglering av signalspaningen i försvarsunderrättelseverksamheten därför bör vara teknikneutral på så sätt att signalerna rättsligt sett bör behandlas lika oavsett hur och från vilket medium kommunikationen inhämtas.
Ordet teknikneutral förekommer alltid tillsammans med ordet oavsett, och innebär alltid ett försök att släta över skillnader mellan olika tekniker. Antingen av ren lathet, för att det blir så svårt att vara lagstiftare om man ska hålla olika saker i skallen samtiigt – eller för att man från statens sida vill få till ett godtycke, som öppnar för en drastisk utvidgning av kontrollmöjligheterna.

I frågan om datalagring används teknikneutralismen för att släta över en avgörande detalj, att digitala medier saknar fysisk separation av adress och budskap. I frågan om att övervaka all kommunikation som passerar Sveriges gränser, slätar den över det faktum att digitala kommunikationer passerar gränser i oändligt högre uppfattning än den fysiska kommunikationen – exempelvis går inte ett brev från Malmö till Kiruna över någon gräns, medan ett e-mail till grannen sannolikt gör det.

Teknikneutralismen är en fördummande idé, som bara tas till av folk utan riktiga argument. Men om idén inte punkteras kommer den garanterat att användas på ännu lömskare sätt framöver. Kanske borde man sammanställa en svart lista över alla politiker som uttalat sig teknikneutralistiskt? (Odenberg, Bodström och Hillevi Larsson kan ju skrivas upp till att börja med.)

Hittade detta först nu, men nog är det en smula intressant:

– Vår inställning är att alla som gör musik tillgänglig på nätet ska ha tillstånd, men visst finns det rejäla gråzoner – vi representerar även de riktigt små bolagen som kanske bara vinner på att uppmärksammas på en blogg. Skillnaden mellan det och någon som läcker ut hela Robbie Williams nya skiva är enorm, säger Magnus Mårtensson, jurist på Ifpi, de svenska skivbolagens branschorganisation.

(GP, 2006-12-30; ur en artikelserie om MP3-bloggar.)

Jag kan inte minnas att IFPI tidigare uttalat sig i andra termer än svartvita; varje oauktoriserad kopia är en piratkopia, och varje piratkopia är en förlorad försäljning. Att Magnus Mårtensson tar ordet ”gråzoner” i sin mun känns som ett tecken på en tillhyfsad diskussion. Återstår då bara andra steget: Att få IFPI att erkänna att de representerar just sådana produkter som ”Robbie Williams nya skiva” gentemot den långa svansen som förmår dra nytta av fildelning och MP3-bloggar.
För påståendet att IFPI ”representerar även de riktigt små bolagen” må vara sant i en formell mening, men det betyder ju inte att IFPI har de små bolagens mandat för sitt krig mot nätet.

Så här ligger det till: IFPI ser sig som den världsvida representanten för skivindustrin. En titt på ledningsstrukturen bekräftar dock, föga förvånande, att de fyra stora bolagen (Warner, EMI, Universal, SonyBMG) har en särställning. Så hur kan då IFPI hävda att de representerar ”även de riktigt små bolagen”?
Jo, SOM, Sveriges Oberoende Musikproducenter, där allehanda pyttebolag är medlemmar, bildades 1975 under namnet NIFF (Nordiska ickekommersiella fonogramproducenters förening) just för att de inte kände sig representerade av IFPI. Sedan föll de nordiska proggkollegorna bort och man bytte namn. Men varför anslöt man sig till IFPI? Jag antar, men har inte kollat upp saken, att det fanns en morot som brukar stavas ”vissa upphovsrätten närstående rättigheter”, som omfattar musiker och skivbolag (inte kompositörer och förlag) och som gradvis har expanderat. Från 1986 och framåt innebär närståenderättigheterna t.ex. rätt till licenspengar från offentligt användande av musikinspelningar, fördelat på grundval av radio, och förmedlat via SAMI resp. IFPI.
För att få del av dessa pengar – som caféägare och andra ändå måste betala – var det nödvändigt av SOM att ansluta sig till IFPI svenska gruppen, som i det här avseendet fungerar som fördelningsorganisation. De har alltså inte valt att gå med i lobbygruppen IFPI, som dock mer än gärna stoltserar med att man har oberoende skivbolag som medlemmar, även om man förtiger att de är i praktiken maktlösa.

Kanske är detta inte hela bilden, möjligen har jag fått något om bakfoten. Därför är jag tacksam för kommentarer. Kanske t.ex. HybrisMattias kan hjälpa till att bringa klarhet i hela härvan: Varför småbolag är med i SOM, varför som är med i IFPI, exakt vad IFPI menar med att de talar för småbolagen, och vad småbolag i allmänhet tycker om att bli tillskrivna IFPI:s åsikter?

För att återgå till frågan om MP3-bloggar, kan för övrigt noteras att GEMA (tyska STIM) har gått till domstol för att stänga Rapidshare.com, ni vet den populära filspridningssajten som otaliga MP3-bloggare använder. GEMA:s ordförande säger rakt ut att han hoppas att domstolens utlåtande kommer bli till hjälp i GEMA:s framtida försök att sabotera ”Web 2.0-tjänster såsom YouTube och MySpace”. Vore det dock inte modigare att börja med att rakt på sak stämma sådana giganter?Eller varför inte gå rakt på sak och åtala Gmail, som ju inte ligger alltför långt från Rapidshare i funktionalitet…?

Uppdatering: GEMA vill alltså kräva ersättning för varje fil som skickas på Rapidshare….

Sven König/sCrAmBlEd?HaCkZ!, i onsdagsModerna Muséet:

  • Sven König gör ljud i mikrofonen (ohörbara för publiken); hans mjukvara analyserar dem och upprepar dem i ungefärlig form som rytmiska repetitioner av korta fragment ur musikvideos, ovanpå ett trummaskinsbeat. (Om du inte känner till konceptet, så läs vår intervju med Sven König.) Som upphovsrättsattentat betraktat, blir det en fråga om tid; avgörs den eventuella överträdelsens ”grovhet” av längden på det ”stulna” (som i vissa fall begränsas till några sekunder), eller av längden på det presenterade resultatet (några få samplade sekunders musikvideo kan genom att loopas på olika sätt ensamt bygga upp fem minuters material).
  • Metadata, åter denna metadata… Alltsomoftast ligger en MTV-logga uppe i bilddukens högra hörn, ibland flimrar standardrutan med artist- och låtnamn nere i det vänstra. Det är väsentligt. Att inte försöka separera denna metadata från videons ”content”, utan tvärtom betrakta logotypen som en ingrediens av samma rang som själva musikvideon, kännetecknar ett stolt bemäktigande, som inte försöker sopan undan spåren av samplingen.
  • Hyperperformativitet flimrar förbi som ett pockande ord. När Salt-N-Pepa‘s sköna dansrörelser loopas rytmiskt i takt till spektralanalyserade samplingar, framstår de som allt mer maskinmässiga, allt mindre mänskliga (på ett sätt som kan leda tankarna till Bergsons Skrattet).
    Musikvideons försök att återspegla känslan av musikalisk spontanitet punkteras systematiskt, men det performativa utplånas inte utan hoppar i stället ett snäpp vidare i skalan. Från Salt-N-Pepa’s filmmedierade uppträdande inför en tevepublik, till en situation där medieringen sköts av mjukvara, medan filmen har transformerats till att bli ett av scenartistens attribut (av samma rang som instrument, kläder, danssteg). Eller?


Världens första(?) YouTube-festival, i fredags på biografen Tellus:
  • Alla närvarande var nog överens om att Piratbion lyckats styra upp ett succéevenemang!
    Hög spexfaktor i massmedia innan, hög stojfaktor i den mer än fullsmockade biosalongen, och när det var slut surrade luften av idéer om hur fler annorlunda biografsituationer borde utprövas i framtiden.
    Utan vidare skulle det, om man ville, gå att upprepa i en biograf mångdubbel storlek. Att få jubla och bua i en biosalong var en förlösande känsla, och även om det aktivistiga slagordsbrölandet från några grabbar på bakersta raderna periodvis blev för förutsägbart (”Fascist!” så fort lillfinansministern syntes, etc.) var det inget som störde helhetsintrycket.
  • Tillståndsmyndigheten var tydligen på plats. Vet inte hur mycket problem de åsamkade. Arrangemangsformen var i alla fall ”slutet sällskap”, dvs. obligatorisk föranmälan.
  • Ambitionerna hos arrangörsgruppen Piratbion verkar ha förskjutits i en spännande riktning. Från att, inför första stödfesten, ha talat om att iscensätta en konflikthandlingar genom att visa bioaktuella storfilmer, utan tillstånd men i ett relativt etablerat format, verkar de nu sjuda av idéer om att skapa annorlunda situationer där själva filmpreferenserna förändras, mer av deltagarkultur.
  • Listan över alla visade filmklipp tappade jag på en efterfest, men den kanske slängs upp på nätet i en eller annan form?
  • Angående metadata: Till skillnad från hur Sven König lät MTV:igheten ligga synlig i sin performance, hade Piratbion valt att genomföra en YouTube-festival där youtubigheten inte var direkt synlig på duken; inga ”share this video” efter varje avslutat klipp, till exempel. Filmklippen hade laddats ner i förväg och visades från en dators lokala hårddisk.
    (Föreslog en av arrangörerna att slänga upp hela samlingen som torrent, han hade inte tänkt på saken men skulle överväga saken. Om inte annat vore det en kul tidsdokumentation.)
    Piratbion lät i stället YouTubes metadata lysa igenom i själva festivalupplägget, där var och en av de förhandsbestämda kategorierna utgjorde ett block, med smådråpliga effekter. Till exempel visades ”Why must I cry”, en kalkonkass hiphopvideo som nån deppig svart snubbe gjort, i avdelningen Pets & Animals, där någon tydligen hade placerat den…

Vissa kanske tycker att Copyriot genom följande anmärkning förfaller till tröttsamt ordmärkeri. Må så vara; vi har redan förklarat vår syn på hur talet om ”laglig nedladdning” bara i andra hand handlar om att sälja filer. I första hand saluförs en ideologiskt färgad bild av verkligheten.
Ur ett TT-telegram som kablas ut idag:

Försäljningen av legalt nedladdad musik fördubblades under 2006 jämfört med året innan.
Nog är det lite lustigt att man säljer ”nedladdad musik”? Om den redan är nedladdad, vad är det då som säljs? En licens som ger rätt att lyssna, dvs framställa otaliga kopior inom ens egen dator? Hm, kan förstå att storskivbolagen inte tycker det låter lika sexigt att sälja något sådant. Hur som helst, det var inte poängen här. För smaka på slutmeningen:
Sammanlagt laddades det ner 795 miljoner låtar, legalt, under 2006. (TT Spektra)
Sensationella siffror – om de vore möjliga att ta fram. Hur skulle det gå till, att räkna varenda enskild internetöverföring av en låt, som inte är olaglig?
Om någon skulle presentera en sådan siffra måste de, om siffran ska tas på allvar, bland annat ha mätt samtliga gånger under 2006 som en musikfil laddades ned (gratis) från någon av all världens netlabels (och då inte bara de som finns på Archive.org, utan också alla bolag som Hybris), samt varje gång som någon av dessa filer spridits vidare via P2P.
Dessutom måste de inte bara mäta det totala antalet MP3-nedladdningar från MySpace, utan på något sätt kunna skilja lagligt från olagligt. Samt, slutligen, låtsas som att ”streaming” inte skulle vara en sorts nedladdning, alternativt räkna varje gång en låt spelats på Last.fm-radion till den totala summan av legalt nedladdade låtar.
Detta har nu inte gjorts. I stället syftar såklart siffran på antalet betala-för-en-fil-försäljningar, en affärsmodell som en av otaliga intressenter på musikområdet tycker borde vara allenarådande. Att TT okritiskt sprider vidare så taffliga utspel som vore det substantiell statistik är förstås inget oväntat, men likväl uselt.

Det hela handlar alltså om IFPI:s propagandastycke Digital Music Report 2007. I den går även att läsa följande märkliga påstående:
Following on from the highly publicised launch in Stockholm of an international wave of actions, the number of Swedish internet users regularly infringing music copyright fell from 24 per cent in 2004 to 14 per cent in 2006.
Tro’t den som vill. Som källa anges ett företag som kallar sig Jupiter Research.
Enligt IFPI:s lite speciella och ytterst defensiva logik, betyder dock inte den påstådda piratkopieringsminskningen att man kan slå sig till ro och börja syssla med till exempel musik igen. Nej, tvärtom förutsätter de att siffrorna ska ses som en bekräftelse på att ännu större kanoner måste sättas in. Och här kommer det intressanta:
[Jupiter] Research suggests legal actions against large-scale P2P uploaders /…/ have helped contain piracy /…/. Yet actions against individual uploaders are only the second best way of dealing with the problem. IFPI is stepping up its campaign for action from ISPs and will take whatever legal steps are necessary.
En klar och tydlig kungörelse av vilken nivå IFPI vill föra kriget mot piratkopieringen på: Inte främst mot privatpersoner, utan mot internetleverantörer. Deras misslyckade försök att få Perspektiv Bredband att statuera exempel bör ses som generalrepetitionen inför 2007. Om den saken råder det inga tvivel, efter att man läst sida 19 i rapporten:
Internet Service Providers (ISPs) are the gatekeepers to the internet. They have it within their power to limit access to copyright infringing material and therefore hold the key to substantially reducing online piracy.
Technology similar to that used to block access to child pornography could be used to block access to websites that faciliate infringing file-sharing of copyrighted music. /…/
IFPI has asked ISPs to come to the table and address these isues voluntarily. Many of them initially made promising noises, but the discussions have so far gone nowhere and ISPs have generally refused to take effective action.
Governments have a vital role to play in requiring ISPs to engage in the fight against piracy.
Räkna alltså med att 2007 års stora piratstrid kommer att utkämpas mellan IFPI och internetleverantörerna. Avgörande kan då vara om internetleverantörerna solidariserar sig med varandra, eller om det lite mindre företag som lär bli först att föras till slaktbänken lämnas i sticket av sina konkurrenter.
Viktigt är också att förstå att det blir allt mer olämpligt att se det fildelningsfrågan som en strid mellan ”små konsumenter” och ”stora företag”. Här handlar det om vilka principer som ska styra internet i framtiden. Det är ett särintresse, upphovsrättsindustrin, som ger sig på resten av världen.

Om IFPI får de sin vilja igenom, så att staten alltså börjar sätta upp listor av sajter som alla leverantörer av internettjänster måste blockera, då har det implementerats en ny typ av kontrollapparat som i förlängningen kan användas till att blockera det mesta. Vad, ja det beror bara på de rådande antipatierna inom statsapparaten.


Förvisso används barnporrblockeringen (som dock aldrig har gjorts juridiskt bindande) som retorisk spjutspets. Men alldeles bortsett från den hejdlösa jämförelsen mellan barnporrbilder och musikfiler, finns det en annan skillnad som måste förstås. Sajterna som IFPI vill att staten ska tvinga internetleverantörerna att blockera, exempelvis The Pirate Bay, tillhandahåller inte det material man vill åt, alltså upphovsrättsskyddade filer. De tillhandahåller en möjlighet (som förvisso också tillhandahålls av Google; vad som är att ”uppmuntra” och ”underlätta” är förstås bara en väldigt godtycklig gradskillnad) till utbyte av data.
Sorry för att jag ständigt länkar tillbaka till föredraget Between artworks and networks, men IFPI:s strategi bekräftar verkligen vad vi från Piratbyrån har sagt många gånger under det senaste året:
Anti-piracy today is not an all-out war against the unauthorised copying of copyrighted data. Such a war would be impossible to wage, as the weapons of mass reproduction are already decentralized into every single home. Rather, anti-piracy fights against the copying of uncopyrighted metadata; against the indexing, interlinking and globalizing of private archives. That is exactly what the ongoing case against The Pirate Bay is about: Not the distribution of copyrighted data itself – which takes place between millions of peers – but the distribution of metadata such as filenames, checksums and addresses.
Metadata är vad striden står om. Den saken kan inte nog betonas. Nog för att IFPI aldrig har gillat möjligheten att spela in från radio till kassettband eller annat. Men när de skriver på sidan 20 i Digital Music Report 2007 om ”Digital Stream Ripping” som ”en växande form av piratkopiering”, antyds det var skon klämmer hårdast.
Vad IFPI går i taket är inte så mycket att den som rippar DAB-radio får överlägsen ljudkvalitet, som saken att de digitala radiosändningarna även innehåller metadata – information om artist, låtnamn och låtlängd:
someone can automatically identify and separate individual tracks from digital transmissions and store them for future playback in any order.
This is not time-shifting a favourite radio show for later enjoyment. the problem with digital stream ripping is that once recorded, a transmission licensed for one-time listening can in effect be turned into a library of permanent, free, high quality downloads, each labelled with artist and track information.
The Horror! Strömmar kan förvandlas till nedladdningar! Som vi upprepat tidigare, är skillnaden förstås helt och hållet metaforisk. En ström är en nedladdning, den kallas bara inte för det så länge som informationen inte lagras permanent. Och vad som avgör om den lagras permanent är förstås bara hur mottagarmaskinen är konfigurerad. Kort sagt: IFPI vill på något sätt lägga sig i hur vi konfigurerar våra maskiner. Och än en gång, skriker de förstås på hjälp från staten. Bara staten kan upprätthålla den metaforiska åtskillnad av dataöverföringarna som de menar är livsnödvändig för deras affärsmodell:
Rights holders and streaming providers cannot deliver solutions alone. Governments should as minimum ensure that copyright law does not inadvertently legitimise stream ripping services.
Nu kan vi sammanfatta IFPI:s strategi i kriget mot piratkopieringen, 2007 års rond, i fem punkter:
  1. Fortsätt ta kontroll över språkbruket, genom att lägga beslag på innebörden i frasen ”legal nedladdning”.
  2. Försök åtala lite privatpersoner, men mest för att det ska ge rubriker. Krutet behövs på annat håll.
  3. Fokusera i ännu högre grad på de sajter och tjänster som möjliggör oauktoriserad kopiering, och mindre på de faktiska upphovsrättsöverträdelser som miljontals individer involverar sig i varje sekund.
  4. Sätt in de kraftigaste kanonerna mot internetleverantörerna. Först de mindre företagen, sedan de större. Dessa ska tvingas att blockera åtkomsten till vissa sajter (t.ex. The Pirate Bay). Naturligtvis kräver detta statens hjälp, genom ny lagstiftning och ny rättspraxis.
  5. Försök även få statens hjälp i att förbjuda prylar och tjänster som kan användas för att fixera ljudströmmar tillsammans med tillhörande metadata, eftersom det underminerar åtskillnaden mellan ”streaming” och ”downloading”.