Italien ska införa 25% extra skatt på pornografi, rapporterar senaste numret av The Economist. Allt från tidningar och dvd-filmer till fluffiga handklovar ska extrabeskattas för att rädda de skakiga statsfinanserna, har den regerande högeralliansen kommit överens om.
Av regeringspartierna drevs förslaget hårdast av Alleanza Nazionale, det gamla fascistpartiets direkta arvtagare, företrädande en ganska puritansk moral. Från det ungefär lika kontroversiella regeringspartiet Lega Nord (de som vill låta flottan massakrera asylsökande på Medelhavet samt dela staten Italien i två delar) mötte dock porrskatten visst motstånd.
Men staten vill ha stålar och skatten uppskattas dra in mellan 150 och 275 miljoner euro per år. Ännu mer med en sista-minuten-utvidgning av skatten till att gälla alla våldsamma filmer.

Vilket såklart inte gör avgränsningarna lättare. Ska tjänstemännen på Italiens skattemyndigheter ägna sin tid åt att definiera vad som är porr och vad som inte är det? Lycka till med Salós 120 dagar av Pier Paolo Pasolini, eller med litterära tidskrifter där några men inte alla texter har innehåll som är att klassa som pornografiskt. Det hela kommer naturligtvis bli lika skakigt som den kanadeniska antiporrlagen som utformades av radikalfeministen Catharine MacKinnon och i praktiken även användes för att censurera lesbiska fanzines.
Men ett säkert utfall av Italiens nya skatt går att räkna med: Otaliga italienska porrkonsumenter kommer ta steget till att skaffa sig en bredbandsuppkoppling och en bittorrent-klient. Att porr driver fildelningen framåt är ingen hemlighet, och med Italiens nya skatt kommer efterfrågan på snabba uppkopplingar att öka.

Annonser

Ett par rader från 22C3

28 december 2005

Vårt snackChaos Communication Congress igår förflöt fint. Tyskarna i publiken verkade i allmänhet uppfatta vårt kopieringspositiva budskap som radikalt och offensivt, i förhållande till attityden hos de tyska upphovsrättsreformisterna, vilket en och annan uppenbarligen fann uppfriskande. Vår delegation här i Berlin (sju personer från Piratbyrån/The Pirate Bay/Artliberated) har redan hunnit konspirera lite med folket från Pirate Cinema Berlin och i kväll klockan 20.00 har vi bjudit in till ett öppet och informellt möte här på kongresskällarens hackcenter. Rapporter från de fyra dagarnas många föredrag kommer att dyka upp här, men lär nog dröja lite.

Uppdatering: Nu finns manuset till vårt tal online: The Grey Commons – strategic considerations in the copyfight. Lär dyka upp tillsammans med bilderna på 22C3-sidan inom kort.

Under senaste månaden har motstridiga besked nått över språkbarriären från Frankrike.
Först gällde det hur franska regeringen drar upp planer för Europas vettvilligaste upphovsrättslag, som skulle förbjuda fri mjukvara (som konsekvens av ett luddigt krav på att alla program som kan överföra upphovsrättsskyddat material måste integrera ”vattenmärken” och DRM-spärrar).
Men nu, just när lagförslaget var tänkt att myglas igenom i underhuset, så kom plötsligt andra rubriker: ”Frankrike legaliserar fildelning!” Nej, det stämmer inte riktigt. Men en ledamot lade fram ett till synes litet men helt avgörande ändringsförslag, vilket en sen kväll röstades igenom med siffrorna 30-28 (övriga 500 var frånvarande). Undantag görs därmed för ”kopiering av verk … från källor på internet … för privat bruk”, som blir uttryckligen tillåten. Annat än de tidigare förslag på fantasistraff för oauktoriserade nedladdningar!

Att det skulle röra sig om legaliserad fildelning är en grav missuppfattning. Förslaget låter nämligen uppladdningen förbli kriminell, och ändrar i sig inte den tokhårda straffskärpningen. Fildelning, som är en horisontell aktivitet, har då knappast legaliserats – betänk särskilt att alla BitTorrent-användare laddar upp.
Boing Boing, Slashdot, Joi Ito, IDG.se, Netzwelt.de och Bloomberg slarvar rejält i rapporteringen: samtliga tycks förutsätta att legaliserad ”downloading” kan beskrivas som legaliserad ”filesharing”. Flagrant!

Det är förståeligt att vissas slarv har gett andra en felaktig bild av vad förslaget handlar om, särskilt med tanke på språkbarriären.
Men det finns även de som hyllar den nya franska modellen för vad den är, inte som ett litet taktiskt steg, utan som ”det praktiska förverkligandet av en Kulturflatrate”.
För underhusets ändring inbegrep ett andra moment: inrättandet av en ”flatrate” eller ”alternativt kompensationssystem”. Detaljer saknas, men det uppges att de franska internetanvändare som vill ha en ”licens” för att få ladda ner lagligt (från vilka, var det tänkt?) ska betala en månatlig avgift, någonstans i storleksordningen 7-10 euro. Pengarna ska gå till Sacem, världens anrikaste organisation för kollektiv rättighetsförvaltning, tillhörande samma international som svenska STIM. Sacem får i uppdrag att fördela pengarna för att ”kompensera” rättighetsinnehavarna.
Just precis detta – om vi får ett ögonblick glömmer bort att bara hälften av fildelningen, den så kallade nedladdningen, blir tillåten – är vad en stor mängd upphovsrättskritiker har fört fram som en pragmatisk kompromisslösning.
Från Tyskland kommer följande pressmeddelande:

Med glädje ser Fairsharing-kampanjen, bedriven av Attac, FoeBuD e.V. samt Grön ungdom, de aktuella utvecklingarna i den franska upphovsrättsdebatten. Franska parlamentet röstade under natten till 22 december för ett ändringsförslag, som ska legalisera det privata kopierandet [sic!] av musik- och filmfiler.
– Förslaget skulle också med sin fasta avgift på knappt 10 euro i månaden mycket nära den kulturflatrate, som vi sedan länge kräver, säger Julian Finn från Fairsharing-nätverket.
Well, detta är ett kampanjande som Copyriot har dissat rätt grundligt. Kollektiv upphovsrättshantering var den kompromiss som en gång uppnåddes för levande framföranden av musik. Den applicerades sedan på radio, och med tiden fick vi även avgifter på vissa lagringsmedier.
Gå till inlägget om kassettband och kassettersättning, ladda ner PDF:en och läs, om ni är intresserade av den historiska dragkamp som ligger bakom. Där tecknas nämligen bakgrunden till mycket av det som händer idag.
Idén med ”alternativa kompensationssystem” är helt enkelt att utsträcka kassettersättningens system även till internet. Men där stöter vi obevekligen på ett faktum som påfallande ofta upprepats här på Copyriot: Internet används till massor av olika saker, men ettor och nollor är sig lika.

Visst kan man tänka sig att en flatrate-modell av det slag som franska underhuset röstat igenom skulle vara hyfsat genomförbart, så länge det bara gäller musik. Ett fast ”pris” per minut eller per megabyte går alltid att sätta. Men i fildelningsnätverk utbyts många andra slags filer än ljudfiler. Om vi bortser från mjukvara (som flatrate-förslagen inte brukar vilja inbegripa), återstår sådant som text, film och stillbilder. Då får vi utgå från att det vore omöjligt att sätta ett fast pris per megabyte (i så fall skulle ju en DVD vara ”värd” tusentals gånger mer än en roman). Alltså skulle vi behöva någon form av centralt kulturråd som ”värderade” olika former av digital kultur gentemot varandra. Knappast okontroversiellt. Luktar närmast sovjetiskt.
Men vad värre vore, tvingas varje flatrate-system att avgränsa mellan olika slags litteratur. Om nu en nedladdning av Jan Guillos senaste roman ska ge ”ersättning” till honom och hans förlag, hur motiverar man då att inte en bloggare vars skriftliga alster laddas ner till otaliga RSS-läsare inte också ska få ta del av systemets pengar? Ska man ”ersätta” ett gammalt filmklipp från Hollywood som laddas ner via eDonkey, men inte en nollbudgetfilm som producenterna själva gjort tillgänglig på www?
Oerhört intressanta frågor att spekulera om för oss som är intresserade av digital kultur. Oerhörd huvudvärk för de franska statstjänstemän som ska implementera systemet – om underhusets ändring nu står sig.

Så vad händer nu? Enligt bl.a. Fippu.ch som följt utvecklingen på tyska, har parlamentsförhandlingarna ajournerats och återuppptas den 17 januari klockan 09.30. Och det verkar som om senaten (överhuset) har befogenhet att avfärda ändringen om de så önskar.
Socialistpartiets gruppledare överräckte en Lawrence Lessig-bok till den ansvariga ministern, som dock (enligt en annan tysk blogg) gjorde sitt för att obstruera och ska ha varit den som såg till ändringen legaliserade bara ned- och inte uppladdning.

Regeringen har en stark ställning gentemot parlamentet tack vare inflytande över kamrarnas dagordning samt rätten att utnyttja en beslutsordning, enligt vilken ett regeringsförslag anses antaget i sin helhet om inte regeringen fälls i misstroendevotum. Nationalförsamlingens [underhusets] avgörande maktbefogenhet är möjligheten att fälla regeringen genom misstroendeförklaring. (Nationalencyklopedin)
Låter inte så muntert kanske. Men andra vet nog mer om hur fransk politik funkar praktiskt.
I första hand får man nog se underhusets beslut som ett symboliskt uppror mot regeringens urbota korkade förslag på upphovsrättslag, vilken för övrigt skulle ha slagit mot franska statens egna satsning på öppen källkod.
Som symbolisk ändring och taktiskt steg går det förstås att bortse från den praktiska omöjligheten av ett rättfärdigt flatrate-system. Detta diskuteras i kommentarerna till Oscar Swartz inlägg.
Gissningsvis kommer varken regeringens ursprungliga och helbisarra förslag eller underhusets flatrate-förslag att gå igenom utan ändringar, men Frankrikes upphovsrättslag är i vart fall inte längre en fråga för politiker att smyga igenom på egen hand.

En intressant grej: Underhusets reformförslag uppges ha kommit direkt från Audionautes, en fildelningsvänlig organisation med 6000 medlemmar som bildades hösten 2004 och leds av blott sjuttonåriga Aziz Ridouan.
En kul grej: Upphovsrättsindustrin har lyckats skaka fram en motståndaraktör i form av skådespelaren Alain Dorval, mest känd för att ha dubbat Rambo-filmerna. Denne intellektuelle gigant menar att den något urgröpta upphovsrättslagen skulle ”kasta oss tillbaka till tiden före franska revolutionen.
Parlamentarikern som först föreslog ändringen är bra mycket nyktrare: ”Vi rör oss bara i en riktning som ändå är ofrånkomlig för lagarna överallt.”
Insiktsfullt. Och Frankrike kan säkert ge en välbehövlig knuff åt det EU som verkar slå in på det öppna vansinnets väg i upphovsrättsfrågorna, även om det må erkännas att det komiska Minitel-projektet gjort att mitt förtroende för snigelätarna som IT-avantgarde är … rätt lågt.

Det allra värsta som skulle kunna hända – men antagligen föga sannolikt – vore faktiskt att underhusets flatrate-förslag går igenom, men regeringens maximalistiska upphovsrättslag i övrigt klubbas i oförändrat skick.
Resultatet skulle bli att nedladdningen visserligen blev fri, medan uppladdning gav långa fängelsestraff. Sacem skulle både få skyffla flatrate-pengar till förlag och skivbolag, och fortsätta att jaga fildelare ungefär som vanligt. Och program med öppen källkod skulle bli olagliga att marknadsföra i Frankrike.
Som Ulrik Sverdrup skriver i en bloggkommentar hos Joi Ito:

This is totally backwards. We should be conscious about this, and keep in mind that we much much rather have it the other way – with F/OSS flowering and file sharing pushed into the darknets.
Word! Vi måste aktivt undvika frestelsen att hela tiden leta efter Lösningen. Ungefär det tänker Palle Torsson och jag säga i vårt anförande på CCC, The Grey Commons (lugn, text + slides lär komma online rätt snart). Om ett par dagar bär det till Berlin!

Copyriot har tidigare efterlyst att de bloggande socialdemokrater som sympatiserar med sitt partis aktivism för EU:s datalagringsdirektiv ska ha modet att också argumentera för sin sak. Till slut, som svar på de massiva reaktionerna har en sosse vågat träda fram: Jonas Franzén på LO:s officiella valblogg.
Läs och häpna, men tänk på hjärtat:

Den här gången är det lagring av datakommunikation. Att operatörer ska få lagra saker om mailkontakter mm. Direkt skriker många ut att det är en kränkning av den personliga integriteten. (…)
När det gäller datakommunikation så är det väl självklart att man ska få lagra vem som skickat något till någon annan.
Detta praktexempel på socialdemokratisk ignorans är värt att skärskåda. Notera för det första användandet av ordet ”man”, ett opersonligt pronomen som är alldeles utmärkt för att blanda bort korten. Notera för det andra att den socialdemokratiska politikern Jonas Franzén inte har en aning om vad han snackar om, eftersom han argumenterar för att ”man” ska ”få” lagra trafikdata. Självklart får operatörerna göra det redan idag, men nu handlar det om att Bodström vill tvinga dem att agera polisagenter. För egen bekostnad, med allt vad det innebär av monopolisering i kommunikationsbranchen.

Men viktigast är att notera hur Jonas Franzén angriper ett imaginärt argument hos motståndarna. Det är något som är extremt välkänt från kopifajt-diskussionerna, där upphovsrättsfundamentalister i brist på andra argument ständigt låtsas att motståndarna ”vill att allt ska vara gratis” – som om det var vad diskussionen handlade om. Tricket är att inte ange exakt vem man diskuterar mot, utan i stället fäktas mot ”dom där”. Jonas Franzén gör precis samma sak. ”Genast skriker många ut att det är en kränkning av den personliga integriteten…
Vänner, låt oss inte gå i fällan att börja argumentera för integritet. Detta handlar inte om ”integritet”. Även om ordet har förekommit ibland.
Copyriot har tidigare skrivit om att anonymitet är viktigare än integritet, och detta blir allt viktigare att hålla i bakhuvudet. Integritet (privacy) har karaktären av en rättighet, ett skydd mot vissa saker som uppfattas som övergrepp mot en tänkt bubbla kring individen. Sådana rättigheter avskaffas vanligen av staten så fort det hettar till. Anonymitet – eller mera korrekt, pseudonymitet – är däremot något som finns införlivat i våra sätt att kommunicera, och vanligen inget vi tänker på: Självklart vill ingen registrera alla samtal som förs på gatan (än).
Det allvarliga med datalagringsdirektivet är att anonyma nätkommunikationer ska förbjudas – om inte protesterna fortsätter kan vi i förlängningen vänta oss förbud mot öppna trådlösa nät, mot internetkaféer som inte kräver legitimation, mot alla tänkbara onlinetjänster som inte identifierar sina kunder. Detta i sin tur bygger på ett stort missförstånd om den digitala världens natur, bodströmisterna tror att man bara behöver trixa lite med lagarna för att ge nättelefoni samma status som traditionell telefoni, när i själva verket ettor och nollor ser likadana ut oavsett vilken information de förmedlar. Enda sättet att övervaka vilka som kommunicerar med varandra när, är därför att lagra all information som överförs.

En sak till ska noteras ur Jonas Franzéns försvarstal för Bodströmsamhället. Här handlar det om den naiva tron på en helt ”vit” och genomkontrollerad ekonomi:

Tänk vilka möjligheter vi skulle få om vi bara släppte lite på den personliga integriteten. Vi har ju hört skräckexempel på när personer lyfter A-kassa, går på sjukersättning från försäkringskassan, samtidigt som de jobbar.
Jag tror inte att Jonas Franzén är riktigt medveten om det, men han lyckas benämna det sätt på vilket stora delar av kulturbranchen de facto funkar på idag som några isolerade ”skräckexempel”. Något som ska avlägsnas bara politikerna får tillgång till en tillräckligt stor skalpell.
Men så representerar han ju också en organisation som vill försvåra kulturlivets ekonomiska villkor i största allmänhet.

Kolla också in Nicklas Lundblads artikel Efter den personliga integriteten (man vet att Nicklas är i högform när han börjar droppa Nietzsche och Heidegger)!
Missa naturligtvis inte heller Bahnhofs fantastiska kampanjsajt Bodström Backup.

Idag bestämde Svea hovrätt att tre familjer ska vräkas från sina hyresrätter för att ha tagit emot data med parabolantenner. Hyresvärdens starka intresse av ”ordning och gott skick” väger enligt domstolen över hyresgästernas frihet att ta emot information från rymden.

Att väldigt mycket data bara går att ta emot via satellit spelar tydligen ingen roll. Eller att många inte kan/vill skaffa ADSL-uppkoppling, fiber eller kabel…

1937 bevisade Alan Turing att en maskin kan lösa alla beräkningsbara matematiska problem. Med hjälp av sin maskin lyckades han sedan knäcka nazisternas kryptografi och se till att de allierade vann andra världskriget. Som tack för hjälpen tvingade den brittiska staten honom att utstå en förnedrande hormonbehandling mot hans homosexualitet, som till slut ledde till att han tog livet av sig.

70 år senare har ett svenskt parti bestämt sig för att fortsätta förödmjukelsen.

Tre viktiga omröstningar om signalbehandlingens vara eller icke vara. Tre fel av tre möjliga. Socialdemokraterna är det enda svenska parti som röstat för mjukvarupatent, för datalagring samt för skärpt upphovsrätt på algoritmer och ett sanslöst förbud mot kryptoanalys.

Vansinnet måste sluta! Låt Turing vila i frid.

Intervju

15 december 2005

Nätupplagan av Metamute har intervjuat Palle Torsson. Det talas om svensk fildelarkultur, om ”gråzoner” och om Piratbyrån (”The Pirat Byran”): Copy that floppy!