Talande recension

28 juli 2005

Piratbyrån välformulerade i ny bok”, konstaterar Eric Schüldt på P1:s Kulturnytt i en positiv recension av Copy Me.

Jag har fram tills nu sett Piratbyrån som ett ganska larvigt nätverk (…) Men i och med boken ”Copy Me” är det nog dags att ta Piratbyrån på ett helt annat allvar. Det här är nämligen en bitvis helt briljant samling texter och jag kan verkligen inte förstå varför ingen av Piratbyråns medlemmar formulerat sig så här slagkraftigt tidigare.
Detta är talande. Talande eftersom texterna (med något undantag) inte alls är nya, utan har legat i artikelsektionen på Piratbyran.org ett bra tag, vissa sedan 2003. Vad Eric Schüldt säger är alltså att en text inte räknas om den bara finns på internet. Detta är en del av logiken i det medium han jobbar för. Ur de gamla massmediernas synpunkt (tidningar, radio, tv) ”finns” något först när det passerat filtrerna i något av dessa enkelriktade medier, dit väl även pappersboken får räknas.

Sunkigt nog låter recensionen det ”löjliga” kring Piratbyrån representeras av Sara Andersson och några saker hon sa i en intervju i P1 i våras. (Sunkigt eftersom Eric Schüldt försöker sig på den trista klyschan ung tjej vs. manlig ”chefsideolog”, suck.)
Ur en längre intervju med Sara klippte P1 då ut några argument som de tyckte passade – och just dessa argument är vad som sen stämplas som löjliga av ett annat program i samma kanal. Hela grejen illustrerar såklart bara logiken i vad som händer när gamla media spinner vidare på gamla media utan att märka att det sista mediet, internet, schvischar förbi.

In this feverish hunt for statements, newspapers deal more and more with what other newspapers are saying. (…) When it is not talking about television, the Italian press talks about itself; it has learned from television, which in the main talks about television. … In this way the mass media are transformed from a window on the world into a mirror, and viewers and readers survey a political world lost in contemplation of itself, like the queen in ”Snow White”.
Umberto Eco, On the Press
Korta recensioner även av Bella Frank och Johanna Nylander.

Annonser

Releasefesten summerad

26 juli 2005

Grymt trevlig fest igår, med anledning av att boken Copy Me (PDF) officiellt släpptes. Redan under kvällens första del, när bland andra Oscar Swartz pratade, hade 150 pers hittat till Elverket, och skaran växte stadigt under resterande fest. Verkligen en skön och brokig mix av folk! (hiphopare, Bahnhof-personal, indiekids, miljöpartister, surrealister, hackers, slackers, Timbro, Eudoxa, you name it… fast mest en massa folk som bara verkade ha jävligt trevligt.) Spontanism och lyckad kopimi-performance. Och god canelloni i matsalen!
Blev presenterad för Karl Andersson innan han gick hem och bloggade om unga, söta pojkar som driver The Pirate Bay. Fler historier från festen lär väl dyka upp.

Själv diggade jag nog nästan mest av allt Poloview v3.0, som projicerades på en duk i lokalen av vännerna i Jossystem (tidigare inlägg här, här) .
Skillnaden var stor mot Poloview 2, som väldigt simpelt visar bilder som slumpmässigt (men utifrån vissa söktermer) hittats på internet (eller stulits, som vissa skulle säga). Nya Poloview är java-baserad, cachar så att det inte blir vitt mellan bilderna och sätter ihop små collage av flera bilder, snyggt kodat om än inte 100 procent färdigt. Stod flera gånger och hoppade i baren av förtjusning över vad som visades, medan DJ Dust spelade skön musik. Klockren generativ konst, som förhoppningsvis snart kommer att integreras i fler happenings.

Se också Piratbyråns nyhet om boken och festen.

Ännu en releasefest för Copy Me hålls i Malmö på fredag!

Poloblogg, världens kanske första 100% icke-personliga blogg, är under attack – av tyska motståndare till mjukvarupatent!
Ja, nu har fri mjukvara-förkämpen Jan Wildeboer under rubriken Pro-Software Patent movements using Spam Blogs lagt upp en lista över bloggar som påstås ”härstamma från ett koordinerat försök att ‘förgifta’ sökmotorer med argument för mjukvarupatent”.
Thomas Frössman, datakonstnären som registrerat Jossystem.se där Poloblogg huserar, hängs ut som vore han en ljusskygg agent för evil corporations™.
Vilken lättja av den goda tyska Linux-nörden att inte ens gå in på Jossystem.se! Och vad n00b:igt att inte se skillnad på en spambot och en MegaHALbot!

Poloblogg är alltså en generativ blogg, som med hjälp av en konversationssimulator sätter ihop fragment från en massa olika bloggar till en ny, centrifugalt länkfylld blogg. Resultaten varierar såklart. Visst verkar mjukvarupatent ha nämnts några gånger, bland annat länkas faktiskt a good video about why software patents are bad.
Hur Jan Wildeboer kan inbilla sig att Poloblogg skulle vara en del av en organiserad spam-kampanj från storföretag som vill ha mjukvarupatent förblir obegripligt. Patenten nämns aldrig i mer ”positiva ordalag” än såhär:

Gary was probably stored emotions from that of such a software patent.
However, this does away with in any practical or propagandistic manner. It was so much more besides.
Elections in the mornings.
Does this apply to the practical meaning of place,’ miller writes.
Last friday in a human psychotherapist and became a well-known union organizer among yiddish-speaking jewish workers there. Well of a psychotherapist. I am doing. Easter’s coming, and that of a psychotherapist.
På måndag den 25 juli kommer Jossystem att på ett eller annat sätt leverera (audio)visuella bidrag till Piratbyråns releasefest för boken Copy Me!
Kanske bäst för de patentparanoida att stanna hemma…

Under rubriken The Sounds of Science bedriver den ypperligt välskrivna MP3-bloggen 20 Jazz Funk Greats ”musikalisk epistemologi”.
Med avstamp i Popper.mp3 av Christopher Just, en stabil electrodänga, inleds en slalomfärd mellan kunskapsteorins långa 1900-tal och det korta 2000-talets musikhistoria, för att via några lagom långsökta Kuhn– och Feyerabend-referenser anlända till presentationen av ännu en MP3:a.
Väldigt tjusigt föHREFattande! Och ett exempel på hur distribution av musik och skriveri kring musik växer samman och till en oskiljaktig helhet bland annat genom MP3-bloggar, precis som produktion och distribution strålar samman via mixtapes. I bägge fallen legalt sett ”grått”, och såklart helt oersättligt av lagliga alternativ™.

Like Bootsy, like Sly, like Jimi, like Prince, like George… Nämnda Brighton-blogg bjuder ävenPlant Life – The Last Song (Chicken Lips Remix).mp3. Fet.

Häromdagen spelade Psilodump på Arvikafestivalen, och nu finns ett en timme långt liveset att ladda ner, som går från ordinär elektronika till ganska vrickade mashupgrejer mot slutet. För det tipset tackar jag Momenth, som själv erbjuder ett antal finfina mixtapes med svettig musik, check it.
Och Kyborg tipsar om att Gävlebandet Ikaros lagt upp ett helt remix-album. Hypnotisk rymd-indie som hittills blir bättre för varje lyssning.
Men varför lägga upp musik på ett sätt som krånglar till så i onödan? Ikaros (likt många andra band som sprider sin musik fritt) länkar inte till MP3-filerna så man kan välja ”Spara som…”, utan länkar till något slags PHP-grejs som öppnar filerna i browsern och börjar spela upp dem, därefter kan man spara dem. Ska det vara så svårt att erbjuda alternativet att tanka hela albumet i .zip-format, så som alla bra netlabels och Archive.org gör? Eller spara bandbredd och förlita er på Bittorrent!

Slutligen kan varmt rekommenderas Can I Get An Amen? som spårar ett sex sekunder långt trumbreak från B-sidan av en soulsingel utgiven 1969, senare samplat otaliga gånger. På färden passeras bland annat NWA:s mäktiga Straight outta Compton, Shy FX’ jungle-klassiker Original Nuttah samt Vic Acid med Squarepusher. Överallt återkommer samma Amen Brother-break från 1969. Nate Harrison diskuterar hur de sex sekunderna har glidit in i sån slags praktisk public domain, utan att den ursprungliga upphovsrätten någonsin licensierats iväg eller trummisen i fråga har försökt lägga hinder i vägen för återanvändandet. Tackar Copyriot-läsaren Thomas N för det tipset!
Förresten är History of sampling en ultracool java-visualisering på samma tema.

Ja, det är grymt bra att iTunes 4.9 har fått stöd för podcasting. Och då snackar jag inte om att åhöra pinsamma bloggare som håller låda. Folk som bajsar ner internet med ljudfiler under rubriker som ”Morron: Nu é de varmt” borde få sin lina kapad.
Jag är inte intresserad av att lyssna på intetsägande bloggar minus länkar plus ”öööh” – men jag gillar smidig distribution av fresh musik. Med nya iTunes funkar detta i teorin alldeles idealiskt bra, det är bara att dra exempelvis De:Bug’s RSS till fönstret, så hämtas nya spår automatiskt framöver.

Fast tyvärr så visar det sig att iTunes behandlar spåren som hämtats på just detta sätt på ett märkligt vis. De blir helt omöjliga att spela shuffle, och därför meningslösa att lägga till playlists. Närmare bestämt så stannar uppspelningen efter att ett podcastat spår spelats (dock inte på iPod:en, där funkar allt fint). Varför vet ingen. Dessutom bjuds vi på den lilla egenheten att just dessa spår fortsätter spelas från den punkt vi senast slutade på dem, alltså inte från början, om vi dubbelklickar dem. Tack, men nej tack. Kan vi inte få ett iTunes som behandlar podcastade MP3:or precis som alla andra MP3:or?
Sjukast av allt är att det inte verkar finnas något sätt att ”rena” låtarna från den podcast-stämpel som iTunes verkar sätta på dem. Inte ens när man flyttar MP3:orna till en annan hårddisk, raderar dem från musikbiblioteket och lägger till dem på nytt så upphörs de att särbehandlas på detta extremt irriterande sätt.
Fler måste ha stött på samma problem (jag kör Mac OSX-versionen). Någon som har en lösning, eller åtminstone en förklaring?

Hur som helst, bland senaste veckornas skörd av elektronisk musik via De:Bug hittar vi bland annat:


För övrigt tipsar Erik Stattin om Forss som lägger ut sitt album Soulhack på nätet, fast tråkigt nog bara i streaming-format. Däremot erbjuder Forss sina samplingar för alla att remixa, upplyser Tesugen.

Illegala ljud

12 juli 2005

Detritus.net‘s blogg meddelar att en massa ljudfiler på detritus.net/archive inom kort kommer att plockas ned.
Det handlar alltså om ”illegal musik”, som enligt dagens upphovsrättslagstiftning inte får finnas då den umgås alltför flitigt med annan musik. Bland annat hela John Oswalds CD Plunderphonic, vars hela upplaga år 1990 förstördes av Canadian Recording Industry Association, liksom ett likaledes förbjudet Chumbawamba-album.
Men framför allt finns där 1987, What the Fuck’s Going On?, den första av tre album från The KLF.

All sounds on this recording have been captured by the KLF. In the name of Mu, we hereby liberate these sounds from all copyright restrictions, without prejudice. A KLF Communication.
På skivan samplade Bill Drummond och Jimmy Cauty helt ogenerat från bland andra Whitney Houston, Sex Pistols, Beatles och ABBA. Särskilt de senare blev irriterade och väckte åtal. Att Bill och Jimmy åkte till Stockholm för att tala förstånd kunde inte avstyra slakten – hela upplagan brändes upp på en åker utanför Södertälje.
Mer KLF finns på The Pirate Bay här och här. Även den övriga illegala musiken finns förstås enkelt att tillgå på andra håll på nätet, och det är därför Detritus lugnt kan plocka ned dem från sitt arkiv. Men passa på om du vill ha tag på musiken snabbt och enkelt.

Om man vill kan man ju fundera på hur detta går ihop med upphovsrättslagens förbud mot att ladda hem oauktoriserade filer. Musiken är ju upplagd med artisternas tillstånd (KLF:s statement säger allt), men å andra sidan fick ju inte KLF och de andra själva sprida den från början eftersom den innehåller fragment av andra upphovsrättsskyddade låtar. Innebär det att man enligt svensk lagstiftning kan bli straffad om man laddar hem en låt från en MP3-blogg om man vet med sig att låten samplar andra låtar mer än vad som egentligen är tillåtet, exempelvis ett mixtape (typ detta)?
Inte för att det spelar någon roll. Bara som ännu ett exempel på en omöjlig upphovsrätt.

Minst två nyheter under juli har satt fokus på frågan om makten över internet, närmare bestämt makten över domännamnssystemet (DNS). Dels försöker tyska motsvarigheten till STIM tvinga internetleverantörer att försvåra åtkomsten till sajter kopplade till fildelningsnätverket eDonkey/eMule.

Dels har USA kungjort nya principer, ägnade att ”bibehålla säkerhet och stabilitet” i domännamnssystemet, genom att ”behålla sin historiska roll” som auktoritet över DNS’ rotfil. I klartext innebär det att USA vägrar att överlämna kontrollen till företaget/organisationen ICANN, trots att något sådant var allmänt förväntat när rådande kontrakt går ut nästa år. Ännu mindre tänker USA ge bort någon reell makt över domännamnen till något FN-organ. Istället indikeras att ICANN även i fortsättningen ska få nöja sig med att ansvara för den tekniska driften av domännamnsystemet. Detta har upprört en hel del, särskilt antiamerikanskt lagda européer och andra som tycker väldigt illa om George W. Bush.

På anti-Bush-sajten Daily Kos spekuleras det vilt:

Just as China would prefer not to let their people wander outside the Chinese portion of the net, I suspect the Bushies would prefer to keep Americans under their control and prevent us from being polluted with all those evil ”French” ideas that are out their.
That said, having control over the root zone files gives the US a great deal of control over who can interconnect to ”our” network.
Fel, fel, fel. Bilden av att kontroll över DNS-roten skulle innebära fria händer att censurera stämmer inte. Internet är ett dynamiskt system som bygger på standarder och protokoll, inte på lagar. Även om protokoll inte ska förväxlas med ”demokrati”, är det onekligen så att den standard som flest ansluter sig har ”vunnit”, oavsett vad auktoriteten bakom den förlorande standarden säger.
På Slashdot skrivs kommentarer som ”Let’s start up our own DNS servers and let the US isolate themselves as they choose”. Vilket ju fungerar, i teorin. Enda auktoriteten i DNS-roten finns ju i att människor/datorer frivilligt ansluter sig till ett enhetligt system för att omvandla domännamn till IP-adresser. I praktiken är det naturligtvis självbedrägeri att tro sig kunna starta alternativa DNS-system hur som helst, som påpekas i en annan kommentar: ”It’s like saying there is nothing prohibiting people from forming an alternative government, holding cabinet meetings in a garage. It’s pointless unless people accept it, and sadly the only way to achieve acceptance is to press it through politics.
Men fortfarande – i den mån DNS-auktoriteten förstör internet, kommer användarna att lämna den, tömma dess auktoritet på allt innehåll och rikta sina browsers mot andra DNS-servrar.

Dana Blankenhorn på Corante.com diskuterar ”balkanisering” av internet som en reell risk. Detta om exempelvis FN-organ inte skulle acceptera USA:s linje utan istället börjar bygga upp en alternativ DNS-rot. Resultatet skulle alltså bli två olika sätt att koppla domännamn till IP-nummer, alltså strängt taget två olika internet. Och om två, varför inte fler? ”Kina skulle kunna etablera sin egen DNS och på så vis underlätta för sin Great Firewall genom att inte peka vidare till några sajter som ledarna inte godkänner.”
Men å andra sidan, finns faktiskt inget som hindrar Kina från att göra detsamma redan idag. Uppenbarligen så väljer man dock att stanna kvar inom den globalt vedertagna standarden, den som administreras av ICANN under USA:s auktoritet. Att göra något annat, alltså försöka skapa nationella styrinstrument för internets standarder och inte bara filtrera bort missbehagliga sidor, vore ju i förlängningen att säga nej till internet generellt och slå in på den nordkoreanska vägen. Makten över internets utövas alltså med allt annat än fria händer. Den kan inte jämföras rakt av med, låt säga, Sovjetunionens kontroll över tryckpressarna. Alternativet att trycka på ”off”-knappen finns ju inte. Och inga filter eller DNS-kupper i världen kan kontrollera mer än topparna på isberg, särskilt som www bara är en liten del av internet.

Alltså finns det inga skäl att, som någon nyligen gjorde i kommentarerna här, spekulera över ”internets undergång”. Särskilt inte som det aktuella inlägget inte gällde makten över domännamnssystemets rot, utan att musikmonopolet GEMA nu kräver av tyska internetleverantörer att de ska manipulera DNS så att vissa domännamn inte går att komma åt. Att kringgå är ju löjligt lätt. Med Oscar Swartz’ ord:

Givetvis kan kunniga användare gå runt sådana trick genom att ange IP-nummer direkt i exempelvis webbläsare. Och IP-numrena till relevanta sajter skulle sannolikt finnas på en massa bloggar världen runt genom sympatiserande bloggares försorg. Användarna skulle också manuellt kunna ställa in sina datorer att använda andra DNS:er än deras egen leverantörs, alltså sådana som är oförfalskade.
CCC har publicerat en enkel guide (på tyska) för hur man kringgår sådana censurförsök. Detta med anledning av en flera år gammal process, där delstatsregeringen i Nordrhen-Westfalen har krävt att 80 lokala internetleverantörer måste blockera två nazistiska domäner genom DNS-manipulation. Den vandrar fortfarande genom rättens instanser. Tror GEMA då verkligen att de kan sätta stopp för fildelningen genom att domännamnsvägen ge sig på det redan idag överspelade fildelningsnätverket eDonkey?

Nu visar det sig dessutom att deras hotbrev var undertecknat med flera tyska musikers namn som inte alls hade gått med på att ställa sig bakom en sådan korkad åtgärd, bland dem frontkvinnan i populära bandet Wir sind Helden. Musikmonopolens antipiratfäktning flippar ur allt mer, men de slutar inte göra den i musikskaparnas namn, ens när de uppenbarligen inte står bakom.

I våras krävde för övrigt Antipiratbyråns Henrik Pontén, i luddiga ordalag, bortfiltrering av fildelningsrelaterad aktivitet på nätet. Ännu har vi inte fått någon förklaring på vad som skulle menas.