Tysklands regering vill ”stänga de sista luckorna” i lagstiftningen mot databrott, och har just kläckt ur sig ett lagförslag [PDF] som följer en oroväckande trend. Bland annat föreslås förbud mot att tillverka, sprida eller inneha so genannten Hacker-Tools, alltså all mjukvara som vars huvudsakliga syfte uppfattas vara att begå brottsliga handlingar.
Ett steg i samma riktning som den internationellt genomförda utbyggnaden av upphovsrättsregimen till att även förbjuda själva de redskap som vars primära syfte kan anses vara att kringgå DRM-spärrar.

Hackerföreningen Chaos Computer Club (CCC) skriver i ett pressmeddelande att om något hotar datasäkerheten, är det just sådana lagar. De ”hackerredskap” som kriminaliseras är ju av vital betydelse för att kunna hitta och analysera säkerhetsbrister:

Lagförslaget innebär att säkerhetskonsulters och nätverksexperters grundlägande arbetsuppgifter blir straffbara handlingar. Redan innehav och spridande av verktyg för nätverksanalys och för att avslöja säkerhetsluckor i datorsystem skulle bli straffbart. /…/
Detta lagförslag kommer inte att vara till någon hjälp mot datorkriminalitet. /…/ Lagstiftarnas föreställningar tyder på en utpräglad okunskap av tekniska tillvägagångssätt. Testangrepp för att upptäcka säkerhetsluckor är för IT-säkerheten vad kraschtester är för bilindustrin. Ingen skulle komma på idén att förbjuda kraschtester.

Bland CCC:s krav finns klara garantier för forskningsfrihet kring datorsäkerhet, samt att förbudet mot att ”tillförskaffa sig data från ickeoffentliga dataöverföringar via elektromagnetisk strålning” må ges en ytterst restriktiv uttolkning.Tydligen hänvisar tyska regeringen till ett rambeslut från EU (som jag inte tittat närmare på, den som vet uppmuntras att skriva en kommentar). Alltså är det inte osannolikt att ett liknande lagförslag snart dyker upp i Sverige. Fast vore jag en slug lagstiftare skulle jag nog finna det taktiskt att vänta till den rådande svenska debatten om datorintrång – som fokuserar mer på den mänskliga faktorn än på framsuggerering av onda superhackers – blåst förbi…

Långsvansteorin

28 september 2006

Efter de helt väntade reaktionerna på inlägget om ”pyramidteorin”, kan det vara dags att introducera teorin om den långa svansen – mer känd som The Long Tail.
Frasen förbuzzades hösten 2004 av Wired-redaktören Chris Anderson, som i våras även gav ut en bok med samma titel. Insikten han lanserar är grundläggande, för att inte säga trivial: Summan av alla mer eller mindre marginella produkter kan sammantaget övertrumfa summan av det som ryms på topplistorna – förutsatt att funktionerna lagring och distribution har tillräcklig kapacitet.

”Combine enough nonhits on the Long Tail and you’ve got a market bigger than the hits.”

Slutsatserna är inte svåra att dra. Videobutiken med begränsat hyllutrymme och lokal kundkrets kan bara hålla de allra mest populära produkterna tillgängliga, om den ska gå runt. Om inga alternativa sätt finns, kommer folks filmvanor att drivas upp mot topplistan, bort från ”svansen” – trots att efterfrågan ser annorlunda ut.

In the tyranny of physical space, an audience too thinly spread is the same as no audience at all.

Med billiga hårddiskar och snabba bredband förändras ekvationen. Även om mätningar av vad som utbyts i fildelningsnätverken ibland kommer fram till närmast identiska topplistor, är det inte särskilt relevant. Det intressanta är att topplistans andel i förhållande till den allt längre svansen sjunker.
Chris Anderson är särskilt förtjust i algoritmbaserade rekommendationssystem som kan kicka igång positiva feedbackloopar där kollektivet spontant och oförutsägbart marknadsför produkter (han tänker på Amazon, jag tänker på Last.fm).
Ett annat exempel, som också nämns i hans artikel, är radiospektrat. Utrymmet för analoga signaler är begränsat, och leder till att radio och teve siktar in sig på att tillfredsställa den minsta gemensamma smaknämnaren. ”But as the number of TV stations grows or TV programming is distributed through other digital channels, the choice of TV programs grows and the cultural diversity rises.” Ja, så skriver Wikipedia, föga övertygande. Massmedier såsom teve spelar även efter andra regler.
När Chris Anderson har fått upp gasen kan dock inget hejda hans entusiasm:

If the 20th-century entertainment industry was about hits, the 21st will be equally about misses.
For too long we’ve been suffering the tyranny of lowest-common-denominator fare /…/
Hit-driven economics is a creation of an age without enough room to carry everything for everybody. /…/ This is the world of scarcity. Now, with online distribution and retail, we are entering a world of abundance.

Sedan spinner han vidare in i ekonomiska resonemang som sannerligen förtjänar en hel del smörj. Redan halvvägs in i artikeln står han med skallen hopplöst djupt nedgrävd i ”content”-träsket. Oförmögen att tänka i andra affärsmodeller än att ta betalt för information, diskuterar han vad det ”rätta” priset för en ljudfil med musik ska vara, och verkar känna sig jätteradikal i sin plädering för att rättighetsindustrin borde sänka priset till 20 cent. ”The lesson: Pull consumers down the tail with lower prices.
Samtidigt har naturligtvis Chris Anderson helt rätt i att en framgångsrik tjänst under rådande förutsättningar inte bara kan bestå av den långa svansen, men inte heller enbart av hits – bägge sidor behövs, helst i kombination med någon form av återkoppling som underlättar för den kollektiva intelligensen att staka ut stigar utmed den smalnande delen av kurvan.Slutsatserna förtar inte användbarheten av begreppet ”The Long Tail”. Särskilt när förhållandet mellan horisontell fildelning och vertikal distribution diskuteras, gäller det att inte stirra sig blind på den topplista som sammantaget kan utgöra en relativt liten del av det totala utbytet.
I kommentarerna till inlägget om pyramidteorin citerades The Pirate Bays topplista över nedladdade filmer, som i skrivande stund inleds så här:

  1. The.Omen[2006]DvDrip[Eng]-aXXo
  2. Mission-Impossible.3[2006]DvDrip[Eng]-aXXo
  3. X-Men.The.Last.Stand[2006]DvDrip[Eng]-aXXo

Hur lite man än gillar dessa produktioner så är det utifrån det man måste utgå i sitt resonemang”, skriver Jimmy Flink, men jag håller verkligen inte med.
Tvärtom, menar jag, är det bara genom att vi alla vågar oss på en långtgående individualisering av våra utgångspunkterna som vi kan börja samtala på riktigt kring fildelningsfenomenet, eller om kulturlivets förutsättningar i allmänhet. Låt var och en ta avstamp i sina egna vanor, i stället för att koka ner allt till en minsta gemensam nämnare – den som kommer att toppa topplistorna, hur liten den än är.
Detta är inte detsamma som att förkasta masskulturen, eller att brista ut i någon slags deterministisk lovsång till nätets pluralism. Snarare handlar det om att omkalibrera våra mätredskap, som utvecklades i ett samhälle som i betydligt högre grad dominerades av enkelriktade massmedier, så att de duger för orientering även i ett förändrat medieklimat.Se även: Mer forskning kring fildelning av musik – men hur?

Pyramidteorin

25 september 2006

Robert som vi kallar honom, är en av personerna inom nätverket. Han är 20-25 år och bor någonstans i Södra Sverige. Han tillhör grupper inom ett det internationella nätverket Scenen med förgreningar i Sverige, som är först med att släppa filmer på nätet innan de haft premiär.
– Tävlingen, utmaningen, alla vill vara bäst, säger han.
/…/
Antipiratbyrån som företräder film- och spelbolag i Sverige har nu som främsta mål är nu att sätta dig personerna inom nätverket Scenen, det säger Henrik Pontén.
– Det är där allting börjar. Kan vi stoppa dem så får inte Pirate Bay några filmer.

Ja, just så säger han, ordagrant [MP3-klipp, 200kb].Pyramidteorin har vi kallat den säregna tankefigur som gör gällande att fildelning sker uppifrån och ned, och således kan stoppas ”vid källan”nätverket Scenen.

– Det är där allting börjar. Kan vi stoppa dem så får inte Pirate Bay några filmer.

Inför sådana tvärsäkra påståenden, är det en bra tumregel att i stället utgå från sina personliga fildelningsvanor, för att få lite perspektiv.
Nu hör inte just film till mina stora intressen. Men två filmare jag gillar skarpt, och fildelar flitigt, är Peter Watkins och Jan Svankmajer. Dagligen kopieras filmer av dessa bägge män från min hårddisk till andra fildelare runt om i världen, bistådda av The Pirate Bay.Peter WatkinsPunishment Park hade premiär 1971 – men visades sedan knappt alls, förrän den dök upp på fildelningsnätverken. Filmen ansågs vara politiskt kontroversiell och bojkottades därför av distributionsbolagen, som händelsevis råkar vara typ samma bolag som idag betalar Henrik Ponténs lön.
Jan Svankmajers filmer rönte ett liknande öde, efter att de sovjetiska stridsvagnarna år 1968 rullade in i det Prag där han hela tiden varit verksam. Även hans surrealistiska filmer var politiskt oönskade, och förblev därför utan distribution, åtminstone fram till 1989.
Tidigare fick bägge delvis förlita sig på informella nätverk som utbytte videokassetter för att nå ut. Idag utbyts bägges filmer på fildelningsnätverken. På The Pirate Bay märks det att en grupp som kallar sig Freakyflicks varit särskilt aktiv i att göra dessa ”smalare” filmer tillgängliga. Om de är en del av ”det internationella nätverket Scenen” har jag ingen aning om, men det är möjligt att de befinner sig i toppen av någon slags pyramid.
Om Antipiratbyråns uttalade mål alltså är att The Pirate Bay inte ska ha några filmer så får de en hel del pyramider att kapa toppen av. Tyvärr, det kommer nog inte gå. Enda säkra sättet lär vara att gå direkt till den riktiga källan och eliminera filmmakarna själva. Kanske har MPAA påbörjat just det projektet, med sina försöka att plugga igen det analoga hålet?

IFPI fegar ur. Igen.

25 september 2006

Imorgon tisdag ska SVT:s nya debattprogram Argument diskutera fildelning. Så var det bestämt, ämnesvalet beslutat majoritet genom omröstning på programmets hemsida. Men att få till en debatt visade sig inte vara det lättaste för redaktionen, när ”ena sidan” – antipiraterna – samfälligt vägrar.
Fildelningspositiva röster är inget svårt att hitta. Redaktionen kontaktade mig, som ju debatterat i teve tidigare, och preliminärt bestämdes att jag skulle flyga upp till Umeå för att deltaga på tisdag. Att hitta debattsugna fildelningsmotståndare var knepigare. Politiker vill till varje pris hålla sig borta från att säga vad de tycker, i den mån de förespråkar hårdare tag. Tvärnej från alla allianspartier. De artister av olika slag som ogillar fildelningsfenomenet brukar vara alldeles för pragmatiska/ambivalenta för att det ska bli någon polemik, alternativt rabiata men oinsatta och helt ointresserade av att yppa sig i en tevestudio. Även andra potentiella tyckare tillfrågades, med klent resultat. Argument-redaktionen kom fram till att ”bara de som har betalt för att säga just detta är beredda att ställa upp”. Ja, till slut tackade IFPI:s Ludwig Werner ja till att debattera. Men lämnade återbud när han fick reda på att han skulle möta mig.

Det är inte första gången. IFPI tackar nej gång på gång på gång, vägrar delta i sammanhang där Piratbyrån deltar. Ibland leder det till att vi får tala närmast oemotsagda, som på Fryshusets gymnasium nyligen, ibland leder det till att debatter ställs in eller tvingas plocka in upphovsrättsivrare av mer obskyrt slag. Uppenbarligen har de antagit någon form av policy, om att inte ställa upp i offentliga sammanhang där Piratbyrån släpps in. Vi började märka den nya linjen någon gång under förra året.

Och visst. Sådär kan man ju hålla på. Bilda en förening, skicka ut verklighetsfjärran pressmeddelanden, driv en agenda som de allra flesta finner extrem och vägra sedan att ställa upp på att debattera det hela på bästa sändningstid. Udda PR-strategi förstås, men det är inte min sak att klaga på det om det nu inte vore för att statliga myndigheter fortfarande behandlar IFPI som en seriös aktör.
När IFPI skriver ett remissvar uppfattar Justitiedepartementet det som att de där som skapar musiken har talat. Utredningen om ”lagliga alternativ” verkar i hög grad handla om att stämma av IFPI:s åsikter med vad som är lagtekniskt möjligt. När åklagarmyndigheter inhämtar ”synpunkter från rättighetshavare” är IFPI:s röst en av de allra tyngsta. För närvarande väntar IFPI ivrigt på att få tvinga fram internetanvändares personuppgifter, krönta med ett rättshistoriskt unikt privilegiebrev som låter dem göra vad inte ens polisen får göra i dagsläget.
Hur hamnade vi här? Hur kom det sig att en organisation som inte ens vågar ta chansen att stå upp för sina åsikter, likväl ges ett avgörande inflytande över statsmaktens agerande, och är på väg att tilldelas polisiära funktioner? Vilka andra intresseorganisationer skulle kunna komma undan med liknande debattvägran utan att förlora sitt anseende?

Så vad händer med tevedebatten? Efter att IFPI dragit sig ur fick sig redaktionen en hektisk eftermiddag, som slutade med att jag avbokades och ett annat debattupplägg testades. Skivbolag mot skivbolag. Kopimistiska Hybris mot antikopimistiska MNW. Kan bli en intressant fajt.
Hybris-Mattias håller inte bara indiefanan högt, han är även en förbannat bra fildelningsdebattör, ödmjuk inför det faktum att kulturlivets former aldrig kan formuleras i femårsplaner, fylld av tillit över att bra musik vinner på att kunna spridas.
Alltså: SVT Argument, kl 22.00, tis 26/9.

Union of Sound Synthesists

25 september 2006

I’m looking for all kinds of informations about the lovely-named organization Union of Sound Synthesists, that splintered from the British Musicians’ Union in the early eighties or late seventies over a controversy about electronic music instruments ­- a story that I briefly referred earlier this summer in my speech at the Reboot conference:

During the early eighties, the American Federation of Musicians fought against use of synthesizers to mimic string and wind instruments, in the name of employment. One idea, seriously considerated in several countries, was to impose a special fee on synthesizers, to make them less attractive and to support orchestras with ”real” instruments.
The London chapter of the British musicians’ union went one step further, demanding a complete ban on synthesizers – which caused a split in the union, as musicians affirming electronics started their own Union of Sound Synthesists (USS).
Both electronic musicians and DJ:s were labelled as sell-outs playing the game of commercial interests. The unionist resistance against the synthesizer was rooted in an idea about how capitalists tries to lower production costs, just for their own profit.
The basis for that argument, was the hegemony of a very narrow definition of a musical performer: Only people mechanically controlling the production of sound in an instrument, like a violin or a saxophone.
But that narrow view was soon to be undermined by a number of experiments in hacking and indeterminacy, that explored the sonic machines as something else than just representational technologies. DJ:s hacked the turntable, transforming it into an instrument of musical production /…/ The Roland TB-303 was designed to reproduce the sound of a bass-guitar, but was hard to configure and made interesting mistakes. Soon the misuse became the norm, as the unique squelching sounds produced by its filters came to define a whole genre of music – acid house.

This mentioning of USS was based on some findings in my research about the Swedish Musicians’ Union’s attitudes towards ”mechanical music” and reproducibility. Anyway, not much more is available. On the web there a single reference: synthesizer player Mark Cocking claims to be one of the founders (”in the 1970s”) of the USS, adding: ”The wounds were promptly healed when it was realised that the Synthesiser was a legitimate instrument in its own right.
Also, there’s a short notice from year 1983 in the archives of Musical Times:

The Union of Sound Synthesists has issued a detailed press release concerning the Musicians’ Union attitude to the use of synthesizers and other electronic instruments in recorded and live performance; it is available from the USS, PO Box 376, East Molesey, Surrey KT8 90JB.

That press release – or any other material from or about the USS (including names of artists that were members) – would be highly interesting. Anyone knowing more, please feedback!

Vi har redan berört en mem som ploppade upp en hel del på konferensen Wizards of OS; den om 1900-talet som parentes, präglad av enkelriktade massmedier, standardiserad massproduktion, totalitära regimer och read only-kultur.
Konferensen präglades också av den brasilianska närvaron; såväl undergroundmusiker som departementschefer från Brasilien fanns bland de inbjudna som skulle ge exempel på ”frihet som funkar”. Finalen under konferensens sista kväll blev panelen Brazil, the Free Culture Nation.
Mikrofonen först gick till Claudio Prado, ledare för Brasiliens digitalkulturdepartement. En myndighet som saknar motsvarighet i andra länder med sin ambition att ”hantera den digitala revolutionen utifrån en kulturell synvinkel, vilket är det enda sätt som fungerar när förändringshastigheterna är så stora”.
Claudio Prado har drag av en säljare. Han marknadsför sitt land och de experiment kring digital kultur som hans departement omhuldar, och ser genast till att återkoppla till konferensens starkaste mem:

Brasilien har hoppat över 1900-talet. /…/
Copyright är helt fel sätt att ta sig an 2000-talet. /…/
1900-talsmänniskorna är fast i sitt sekels förvirring, de kan inte gå vidare. Ibland behöver man ta ett steg tillbaka för att kunna komma framåt.

Claudio Prado går så långt som att kritisera Lawrence Lessigs koncept om ”read/write-society” (det som ska ha funnits innan 1900-talet och som vi nu kan återerövra) för att postulera skrivkunnighet som förutsättning för informationsteknologi. Han antyder att den sortens tänkande är just vad som trasslar en fast i 1900-talet.

Kanske 80% av diskussionerna här handlar om frågan ”Hur ska vi tjäna pengar?” Det fastnar i idén om att ekonomin ska styra allt, men det är 1900-talets fälla, den kan inte förklara 2000-talets civilisation.

Att de flesta musikskapare i Brasilien inte ens känner till vad ”upphovsrätt” är, förklarar Claudio Prado, är inte ett tecken på efterblivenhet utan tvärtom en möjlighet. Samtidigt, och lite paradoxalt, lovordar han att allt fler av dem har börjat använda Creative Commons-licenser och den vägen lär sig om upphovsrätt ur ett annat perspektiv än det traditionella. Hur som helst finns en uttalad kulturpolitisk ambition att satsa särskilt på kulturyttringar som är oberoende av upphovsrättsekonomin.
Departementet är stolt över sin satsning på ”hotspots”, 500 centrum i fattiga områden runt om i Brasilien där ”folk som mer eller mindre lever 1800-talets livsstil” får fri tillgång till nätuppkopplade datorer och multimediastudios. Man satsar helt och hållet på fri mjukvara, och ser dess principer som början på något som går bortom mjukvara.
Något som han menar började med hippiekulturen, i sin brasilianska variant även känd som tropicalismo vars främsta musikaliska uttryck var i bandet Os Mutantes samt i sittande kulturministern Gilberto Gil, den som tog initiativet till att grunda ett särskilt digitalkulturdepartement, lett av sin gamle vapendragare Claudio Prado – mannen som nu står i Berlin och stolt förklarar sig vara ”en hippie”.

Hacker culture … I say it’s a hippie thing as the hippies started the freedom concept …
These things did not start with the right or the left, it started with the hippie movement. Everybody fucked everybody, it was the biggest thing and it became serious. Then it almost died but now it revives…

Ord från en av Brasiliens kulturpolitiska beslutsfattare. Men Claudio Prado ska inte förväxlas med de gräsrotsrörelser som han så gärna hyllar, och bland övriga brasilianare på plats i Berlin verkar hans departement betraktas som ganska korrupt, om än användbart. De som verkligen jobbar med att t.ex. bygga datacentrum i slummen har ett starkt ideal av autonomi och är högst medvetna om det problematiska i att bli beroende av statsapparaten.En av dessa var Felipe Fonseca som är en av några hundra eldsjälar kring rörelsen Metareciclagem (”meta-recycling”). De sysslar med kritiskt tillägnande av teknologi, som får nya sociala användningar. Företag donerar kasserad hårdvara, som blivit för slö att köra senaste Windows-uppdateringen på. Maskinerna rekonfigureras och installeras med Linux och blir klart dugliga multimediaverktyg, som ställs till allmänhetens förfogande, ofta tillsammans med en enkel ljudstudio.
Från början var Metareciclagem mer av en grupp, men med tiden har man börjat sudda ut konturerna och bli mer av ett koncept, som plockats upp av nya ”sporer” oberoende av grundarna. Koordination sker genom en intensiv mailinglista och ett antal bloggar.
Felipe Fonseca (PDF av hans presentation finns här) berättar att ambitionen till en början handlade om att avmystifiera tekniken, visa på dolda möjligheter. Men med tiden har man börjat omvärdera den saken; visst vill man demystifiera, men lika mycket remystifiera.

Myter är viktiga. Vi behöver skapa nya kollektiva idéer kring vår teknik.

Se även artikeln om ”Kulturkannibalismen” som jag skrev för Arena 1/2006.
Senare i höst kommer jag förresten att föreläsa på Kungliga Konsthögskolan om brasiliansk kopifajt och digitalkultur, som ett led inom deras seminarium legal/illegal (PDF), vars deltagare också ska åka på studieresa till Sao Paolo och Rio.

Makt™

19 september 2006

Jaha, enligt årets topplista från Ny Teknik är jag sjunde mäktigast i IT-Sverige. Två steg upp jämfört med fjolårets niondeplacering. Självklart finns jag bara med som symbol för vad som uträttas av Piratbyrån med kringsvärm, där en rad andra tongivande namn lika gärna kunnat stå på min plats.
Hursomhelst: Högre placerade än mig finns bara telekompampar och ett par statliga direktörer. Tja, vad säger man? På hela topp-50-listan är det förresten bara jag och en till som är under 30 år gamla.
I övrigt noterar vi att Henrik Pontén försvann ut. In på listan kommer i stället de två stackars kvinnor som Bodström bakband på ett par av de svåraste utredningsuppdrag som tillsatts i vårt land: Cecilia Renfors och Gudrun Antemar.