Psykedeliskt patent

30 augusti 2005

Idag beviljades U.S. patent no. 6.935.954, som ger Nintendo monopol på att simulera galenskap och hallucinationer i tevespel. I ansökan om detta mjukvarupatent beskrivs upplevelserna ytterst ingående:

Preferably, levels of insanity will be sliding scale. The more severe the insanity (i.e., the lower the character’s sanity level), the more player’s control animation and targeting system will be affected. In addition, the more extreme the insanity the more hallucinations the character will experience. (…)
Hallucinations may occur in the following exemplary forms:
  • Wall carvings coming to life and reaching out for the character
  • Something in wall or under floor moving by the character (Frighteners type of thing)
  • Static statue or object that appears to follow the character when they’re not looking
  • False doors that appear and disappear when the attempt to open is made
  • Glowing eyes blinking in the darkness, yet when the area is illuminated they disappear
  • Painting that shifts and changes along with its meaning
Någon borde kolla upp att Nintento inte har piratkopierat några koncept från Erowid

Extra lustig blir historien av att Nintendos egen megakändis Super Mario sedan länge uppges ha förekommit som motiv på LSD-lappar. Ark med sådant papper saluförs faktiskt just nu på eBay.

Annonser

Fria stadsnät

30 augusti 2005

Waldemar Ingdahl argumenterar i en debattartikel för ett ”mobilt internet som ligger som ett digitalt moln över staden”, utbyggt med offentliga medel.
Jonas Prao-Morian kommenterar och lyfter fram exemplet Visby, där kommunen bjuder på ett utmärkt nätverk i hamnet och på torget. Gratis, utan inloggningsprocedurer, anonymt och snabbt. (Utmärkt för fildelning – satt själv i somras på nämnda torg och spred Patrasks album via The Pirate Bay.)
San Fransisco ska erbjuda medborgarna billigt eller gratis nätverk redan inom ett år, rapporterar Erik Stattin – och det på en yta som såklart är betydligt större än Stockholms. Erik skriver vidare om liknande projekt i Denver och Kalmar och om komplikationerna fria stadsnät möter.
Jonas tipsar även om den högst relaterade boken 404 som argumenterar för att satsningar på infrastrukturen av detta slag måste subventioneras offentligt för att komma till stånd – järnvägar hade heller aldrig byggts om det krävts att de skulle vara lönsamma i sig.

Om frågan om fria stadsnät hålls levande, lär diskussionen om finansieringen också göra det. Låt oss dock hålla i minnet att det inte bara handlar om offentligt versus privat. Som vi skrev i våras finns en tredje komplementär väg i form av fria nätverk som byggs underifrån. Sånt sker på många håll i världen (här ligger Sverige i bakvattnet, antagligen på grund av våra relativt bra fasta linor).
Men för att verkligt effektiv internetkommunikation ska kunna växa fram den vägen, krävs sannolikt mer frekvensutrymme än det futtiga 2,4 GHz-bandet där datorer idag tvingas trängas med mikrovågsugnar och annat. Kort sagt behövs en avreglering av radiovågorna. Att militären ska ockupera en stor del av radiofrekvenserna, medan de nya som delas ut går till undermålig 3G-teknik i stället för att öppnas för fritt experimenterande, det är ingen självklarhet. Frågan om frekvenserna måste politiseras.

Förresten: Vägar och järnvägar har alltid varit anonyma. För att nyttja sådan infrastruktur har det inte krävts att man legitimerar sig, och vid utbyggnaden av fria stadsnät borde det vara en självklarhet att näten är öppna, utan några inloggningsprocedurer. Ingen har heller kommit på idén att man ska tvinga SJ att kroppsvisitera varje resenär, även om Henrik Pontén nu dillar om motsvarande ”filter” för den digitala infrastrukturen.

Musikförbud i Turkmenistan

Turkmenistans president Saparmurat Nijazov har beslutat förbjuda framföranden av inspelad musik i TV, vid offentliga tillställningar och vid bröllop och allmänna festligheter.
I en kommentar förklarar Nijazov att syftet är att ”skydda sann kultur, däribland det turkmenska folkets musikaliska och sångliga traditioner, från negativt och främmande inflytande”. (P2 Mim 26/8)

Upphovsrättssamhället

27 augusti 2005

Häromdagen berättades om Debord-historien, där en tysk påstådd upphovsrättsinnehavare stämde en universitetskurs för att ha länkat till en digitaliserad bok av den franske situationisten och upphovsrättsmotståndaren Guy Debord.
Och det dröjde inte länge förrän hela boken – tyska upplagan av Skådespelssamhället – remixats (av en klar icke-situationist) och börjat spridas som en textfil, signerad Robert Luxemburg.

Av Die Gesellschaft des Spektakels (1967) har blivit Die Gesellschaft des Geistigen Eigentums. Alltså ordagrant ”den andliga [intellektuella] egendomens samhälle”, men en rakare titel på svenska blir Upphovsrättssamhället.
Det är ytterst få ord som har bytts ut. Framför allt är det såklart ”spektakel” som bytts ut mot ”upphovsrätt” [geistige Eigentum], samt vissa namn och tidsströmningar som har bytts ut så att Debords formuleringar plötsligt handlar om Gerhard Schröder och Creative Commons.
Större delen av boken är skittråkig, då som nu, eftersom den består av en sån där marxologisk genomgång av arbetarrörelsens historiska fel och brister som slutligen klarlagts av han som fattade allt. Överhegeliansk marxism är över huvud taget inte min tekopp. Men remixen visar att små byten av ord kan betyda vända ut och in på en hel del – ibland. Med hjälp av den svenska översättningen har jag därför översatt ett litet utdrag ur Upphovsrättssamhället, vilket förstås var ganska lätt då det bara handlade om enstaka ord att byta ut.

Upphovsrättssamhället (utdrag)

”Men … vår tid föredrar föremålet framför bilden, originalet framför kopian, verkligheten framför återgivningen, väsendet framför skenet … ty för den är bara verket heligt, medan distributionen är profan. Ja, i dess ögon stiger heligheten i samma utsträckning som distributionen avtar och Verket tilltar, så att den högsta graden av originalitet för den också är den högsta grad av helighet.”
Feuerbach, Förord till andra upplagan av Das Wesen des Christenthums.

1.
I de samhällen där det moderna produktionssättet härskar, ter sig allt liv som en oerhörd anhopning av upphovsrätt. Allt som tidigare upplevdes direkt har fjärmats till en rättsform.

2.
Från varje aspekt av livet har rättigheter lösgjort sig för att smälta samman i ett gemensamt flöde, där livets enhet inte längre går att återupprätta. Den partiellt betraktade verkligheten visar upp sig i sin egen allmänna enhet – en separat pseudovärld som endast är föremål för juridiska procedurer. Det specialområde som rättigheter till världen utgör, fulländas i den självständiggjorda rättighetsvärld där det bedrägliga beljuger sig självt. Upphovsrätten i allmänhet, som konkret inversion av livet, är det icke-levandes egenrörelse.

3.
Upphovsrätten framställer sig på en och samma gång som själva samhället, som en del av samhället och som enande kraft. Som del av samhället är den uttryckligen den sektor som drar åt sig all uppmärksamhet och allt medvetande. Just genom att den är avskild är denna sektor platsen för missriktad uppmärksamhet och falskt medvetande. Och det enande som upphovsrätten utför är bara den förallmänligade uppdelningens officiella språk.

4.
Upphovsrätten är inte en samling rättigheter utan ett socialt förhållande mellan människor som förmedlas genom rättigheter.

5.
Upphovsrätten kan inte förstås som en överdrift hos rättens värld, som ett resultat av olika tekniker för masshantering av rättigheter. Det är snarare en Weltanschauung som blivit verklig, som tolkats materiellt. Det är en syn på världen som förtingligats.

6.
Uppfattat i sin helhet är upphovsrätten ett resultat av det existerande produktionssättet och på samma gång dess syfte. Upphovsrätten är inte ett tillägg till den verkliga världen, en pålagd dekoration. Det är det verkliga samhällets innersta overklighet. I alla sina speciella former – nyheter eller propaganda, reklam eller direktkonsumerad förströelse – utgör upphovsrätten den föreliggande modellen för det samhälleligt dominerade livet. Det är den allestädes närvarande bekräftelsen på de val som redan träffats i produktionen och den konsumtion som följer av den. Upphovsrättens form och innehåll rättfärdigar i sig helt och fullt det existerande systemets villkor och ändamål. Upphovsrätten utgör också den ständiga närvaron av detta rättfärdigande genom att den ockuperar största delen av den tid som upplevs utanför den moderna produktionen.

10.
Begreppet upphovsrätt förenar och förklarar den stora variationen hos fenomen som framträder. Deras skillnader och kontraster är sken av det samhälleligt organiserade sken vars allmänna riktighet man är tvungen att vidgå. Uppfattat i enlighet med dess egna termer är upphovsrätten ett hävdande av rätten och ett hävdande av allt mänskligt liv, det vill säga allt samhälleligt liv, såsom blott rättigheter. Men den kritik som uppnår sanningen om upphovsrätten avslöjar den som en synlig negation av livet, som en negation av livet som har blivit juridisk.

12.
Upphovsrätten framställer sig som något överväldigande otvetydigt – odiskutabelt och otillgängligt. Den säger bara att ”vad som är rätt är gott, och det som är gott är rätt”. Den inställning som upphovsrätten i princip kräver är det passiva samtycke som det i realiteten redan har uppnått genom sitt sätt att framträda utan invändning, genom sitt monopol på rätt.

13.
Upphovsrättens i grunden tautologiska natur beror på det enkla faktum att dess medel på samma gång utgör dess mål. Det är den sol som aldrig går ner över den moderna passivitetens rike. Det täcker hela jordens yta och badar evigt i sin egen härlighet.

15.
I sin egenskap av oumbärlig rättsform åt dagens produkter, som allmän framställning av systemets ändamålsenlighet och som avancerad ekonomisk sektor som direkt formar en växande mängd rättighetsobjekt, utgör upphovsrätten det nuvarande samhällets viktigaste produkt.

20.
I egenskap av det avskilda tänkandets makt och den avskilda maktens tänkande har filosofin aldrig av sig själv mäktat överskrida teologin. Upphovsrätten är en materiell rekonstruktion av den religiösa inbillningen. Den proprietära tekniken har alls inte skingrat de religionens dimmoln till vilka människorna förlagt sin egen tappade kraft, den har bara givit dem en juridisk förankring. Så blir även det rena jordelivet grumligt och kväljande. Det förlägger inte längre till himlen sitt bedrägliga paradis, sin absoluta självutplåning, utan bär det med sig. Upphovsrätten har tekniskt genomfört en förvisning av all mänsklig makt till ett hinsides; det är en fullbordad klyvning i människornas inre.

196.
Inom upphovsrättssystemets specialiserade tänkande har en ny arbetsdelning uppstått i takt med att själva systemets fulländning skapat nya problem: å ena sidan företar rörelsen för fri mjukvara en proprietär kritik av upphovsrätten genom att studera uppdelningen med hjälp av dess egna begreppsmässiga och materiella redskap; å andra sidan formuleras ett försvarstal för upphovsrätten inom icke-tänkandets tänkande, i en officiell glömska av den historiska praktiken, inom olika grupperingar där Creative Commons har slagit rot. Dock är den icke-dialektiska kritikens falska hopplöshet och den falska optimismen hos den rena reklamen för systemet identiska i den meningen att båda är utslag av ett undergivet tänkande.

197.
Free software-rörelsen, som med början i Förenta staterna har börjat diskutera de existensvillkor som den aktuella utvecklingen skapar, har visserligen kunnat redovisa mängder av empiriska fakta, men förstår ingalunda sanningen om sitt föremål, därför att den inte kan upptäcka den kritik som är inneboende i det. Denna uppriktigt reformistiska tendens hos free software-rörelsen kan således bara stödja sig på moralen, sunda förnuftet, fullständigt irrelevanta vädjanden om måttfullhet etc. Eftersom den inte har kunskap om det negativa som ryms i världens innersta, kan en sådan kritik bara hålla fast vid en beskrivning av ett negativt överflöd som den med beklagande uppfattar att det täcker världens yta, som en snabb förökning av någon irrationell parasit. Denna indignerade goda avsikt, som själv såsom sådan inte kan gå längre än att kritisera de yttre konsekvenserna av systemet, tror sig vara kritisk då den glömmer den väsentligen apologetiska karaktären hos sina förutsättningar och sin metod.

199.
Lawrence Lessig beskriver överdrifterna i en värld som blivit oss främmande som vore de överdrifter främmande för vår värld. Men det samhälleliga livets ”normala” grundval, som han implicit hänvisar till då han i termer av psykologiska och moraliska omdömen beskriver rättigheternas ytliga makt som resultatet av ”överdrivna förväntningar”, äger ingen som helst verklighet vare sig i hans bok eller i hans epok. Det är för att det verkliga mänskliga liv som han talar om för honom tillhör det förgångna, ja till och med den religiösa resignationens förgångna, som han inte kan förstå rättighetssamhällets fulla djup. Sanningen om detta samhälle är inget annat än negationen av detta samhälle.

200.
Free software-rörelsen, som tror sig kunna betrakta den separat fungerande industriella rationaliteten som skild från hela samhällslivet i övrigt, kan gå så långt att den betraktar reproduktion och överföring som skilda från den totala industriella verksamheten. Sålunda finner Lessig som orsak till de resultat han beskriver det olyckliga, närmast tillfälliga, mötet mellan en alltför stor juridisk apparat för utbredning av rättigheter och samtidens människors alltför starka sensationslystnad. Sålunda skulle upphovsrätten bero på det faktum att den moderna människan är alltför mycket av åskådare. Lessig förstår inte att den snabba ökning av prefabricerade ”pseudohändelser” som han fördömer härrör ur det enkla faktum att människorna i det nutida samhällslivets kompakta verklighet själva inte upplever några händelser. Det är för att själva historien som ett spöke hemsöker det moderna samhället som man på alla nivåer av det konsumerade livet finner den pseudohistoria som konstruerats för att bevara den aktuella frusna tidens hotade jämvikt.

207.
Idéerna förbättras. Ordens mening tar del däri. Det är nödvändigt att plagiera. Det är en förutsättning för framsteg. Plagiatet följer tätt i spåren på en författares formulering, betjänar sig av dennes uttryck, stryker en felaktig idé och ersätter den med en korrekt.

Stora Nyheter

23 augusti 2005

Dagens kopihajp gäller ett erbjudande lanserat av en brittisk internetleverantör: Kunderna ska tillåtas att fritt fildela all musik tillhörande Sony/BMG-katalogen mellan varandra. Radio, teve och massa tidningar vittrar Stor Nyhet. På Boing Boing blir Cory Doctorow så uppspelt över att en ”lösning” är i sikte att han kläcker ur sig:

This is such stupendously good news that I frankly didn’t believe it. This is what EFF has been calling for for years now …
I’m prepared to say that this is the best thing to happen to the copyfight all year — maybe all century.
Inte illa. Så vad skulle då skillnaden vara? Alla britter som väljer denna specifika internetleverantör kan fildela med varandra som vanligt – dock är de friköpta från alla juridiska risker så länge de håller sig till musik som Sony/BMG har rättigheterna till. Filformat och fildelningsnätverk är valfria, men trafiken övervakas med mjukvara för ljudanalys som rapporterar till Sony vad som fildelas.
Här kommer blockeringen in. En kund ska inte kunna skicka Sony/BMG-musik till folk som har någon annan internetleverantör. Naturligtvis går det att kringgå, men i någon mån försämrar det såklart det allmänna utbytet i nätverk som Bittorrent. Enda skillnaden för internetanvändaren, förutom ett löfte om att inte bli stämd för vissa filer, blir alltså att viss trafik blockeras. Och när väl ett filter på trafiken är installerat och accepterat, är det svårt att tro att internetleverantören på Sonys order försöker lägga in fler filter, exempelvis mot allt utbyte av filmer som Sony har rättigheterna till. Nicklas Lundblad anar oråd i utvecklingen om internet blir en ”walled garden”.
Nu kan förstås inga filter i världen filtrera bort de ettor och nollor som ingår i material som saknar tillstånd för kopiering från de som får kopieras. Men att sådana som Cory Doctorow glatt omfamnar en medioker affärsidé med tvivelaktiga konsekvenser, tyder på nån slags trött riktningslöshet. Blasé väntan på uppdykandet av idéer som ska bringa försoning i kopieringsstriderna, fast uttryckt med ett överentusiastiskt språk.
De traditionella massmediernas rapportering kring internet måste oundvikligen söka upp ”händelser” av detta slag och blåsa upp dem till hajper. Men varken varken flatrate eller ”darknet”, för att nämna de två senast omtalade exemplen, kommer att möblera om på arenan i år. För att förstå vad som utspelar sig kring kopieringen duger helt enkelt inte ”nyheter” som ryckts loss från sitt ursprungsmedium för att passa ett annat.
Betänker man hur än idag alla stora politiska skeenden smyger in på scenen beslöjade och obemärkta, hur de skyms undan av betydelselösa händelser och vid sidan av dem verkar små, hur de först långt efter att de timat avslöjar sin djupverkan och producerar efterskalv – vilken betydelse kan då tillmätas tidningspressen, som sådan den nu är dagligen uppbådar sina lungors fulla kraft för att ropa ut, överrösta, uppröra, förskräcka, – är den något annat än ett ständigt pågående blint larm, som vänder våra öron och sinnen åt fel håll?
Nietzsche, Mänskligt, alltförmänskligt

Uppdatering: Piratbyrån skriver lika kritiskt under rubriken Skivbolagsstyrt internet. Norska Piratgruppen kopierar, medan danska dito inte är lika negativa utan talar om ”ett intressant tilltag”.


Har tyska bokförläggare en särskilt skruvad form av humor när det handlar om att välja vilka avlidna författares rättigheter de ska försvara med näbbar och klor?

Förra året var det den bisarra Adorno-historien, då Textz.com hotades med stora böter av en förläggare för att ha lagt upp en bok av Theodor Adorno.
Nästa avlidna teoretiker att dras in i farsen är situationisten Guy Debord (1931–1994).
Denna gång gäller det påstådda upphovsrättsintrånget inte ens en webbpublicering, utan blott en länk. Länken gick från en sajten tillhörande ett till synes megasaftigt medieteoretiskt seminarium som bedrivs i samarbete mellan tre Berlin-universitet, till en (numera död och stoppad) sajt där hela Debords huvudverk Skådespelssamhället (Die Gesellschaft des Spektakels) låg uppe. Medieteoretikerna läste för övrigt texten i samband med att Pirate Cinema Berlin ordnade visning av en obskyr Debord-film.

Då ingrep en viss Klaus Bittermann (kan man tänka sig ett mer passande namn?), som har förlaget Tiamat och påstår sig inneha rättigheterna till Skådespelssamhället. Han gick till en domstol i Nürnberg och såg till att skicka ett juridiskt hotbrev (PDF), som hotar med böter upp till 250000 euro om inte länken genast tas bort (den är kvar, men sidan den pekar på är nu nedplockad).
För faktiskt så verkar rättighetsinnehavaren ha lagen på sin sida – i Tyskland är det faktiskt förbjudet att länka, på ett sätt som det inte är i Sverige. Tidigare exempel på tyska länkförbud gäller bland annat länkning till en vänsterradikal tidskrift och i år åtalet mot en IT-tidskrift för länkning till program som kan kringgå kopieringsspärrar, och hot om jätteböter för en tysk bloggare som länkat till ryska AllofMP3.com. Men vad länkförbud egentligen ska uppnå (annat än gratisreklam för det förbjudna) är som alltid oklart. Den nu aktuella texten finns ju tillgänglig ändå.

Adorno-historien var absurd. Debord-fallet är om möjligt ännu bisarrare. I bägge fallen rör det sig om radikala teoretiker som fått en inte obetydlig betydelse för en hel del av dagens upphovsrättskritiker. Guy Debord hade som sitt övergripande tema en kritik av hur allt görs till varor under kapitalismen, och gjorde det väldigt tydligt att han inte såg på sin bok som ”intellektuell egendom”. Faktum är, som den gode Florian Cramer påpekar, att alla de tidiga publikationerna från Situationistiska Internationalen hade en explicit anti-copyright-angivelse tryckt (kanske var situationisterna till och med först med att uttryckligen ange något liknande copyleft).

Guy Debord är verkligen död. Men på Textz.com (som uppger att en nystart är planerad senare i år), återfinns en remix, av samma slag som den Walter Benjaminremix som i svensk översättning fick avsluta boken Copy Me.
Die Gesellschaft des Spektakels (Skådespelssamhället) har i remixad form blivit Die Gesellschaft des Geistigen Eigentums (Intellektuell egendom-samhället). Finns bara på tyska och har inte orkat försöka plöja den än, men det kan nog finnas anledning att återkomma.

Företagets psykopatologi

19 augusti 2005

Två timmar och femtio minuter är minst sagt långt för en film, särskilt när den till stor del består av intervjuer. Hade den tagit slut halvvägs vore nog The Corporation en välgjord propagandarulle, men ju närmare slutet man kommer desto mer känns halsen fulltryckt med ideologi. Även om den på många sätt är hantverksmässigt välgjord vad gäller kontraster och användande av gamla filmklipp.
Såg hur som helst just filmen i en allt kvavare liten biosalong (med Oscar, Elixxir, Palle med flera). Tänkte egentligen avstå från att kommentera det mesta i den, särskilt som den allt mer lämnar sitt ursprungliga ämne ju längre tiden förflyter.
Bland annat odlas temat om reklamen som invaderar en föreställd ”ren” tankevärld. Jag ogillar både Noam Chomsky, Michael Moore och Vandana Shiva, vilka alla uttalar sig flitigt, liksom en representant för den nationalistiska gruppen Council of Canadians. Frekvent förekommande var också en före detta Shell(?)-chef som plötsligt och Paulus-likt omvänts till någon slags djupekologi och uppvisandes erkännade sin synd inför forna företagskumpaner på ett ganska motbjudande kvasikristet vis.
Nåväl. Utgångspunkten är rätt intressant, nämligen hur företaget som juridisk person fick samma legala status som en enskild person (i USA), vilket uppenbarligen inte var någon självklar utveckling. Därifrån fortsätter The Corporation med att utifrån just detta likställande lägga ”företaget” på divanen för att ställa en psykriatrisk diagnos.
Enligt kriterierna i DSM-IV konstateras att ”företaget” är psykopat. Härifån härleds en politisk strategi som kan beskrivas som en plan för att ”kurera” företagen, göra dem till ansvarstagande och normala samhällsmedborgare med en medkännande själ. Det ska integreras i och lära av Folket. Ni kanske kan räkna ut var det hamnar. Vad gäller sjukdomsklassningen går det fortfarande att dra lärdom av Foucault. Undrar när någon försöker ställa en diagnos på internet.

Uppdatering: Oscar Swartz parallellbloggar samma film.