Underbart syrligt referat från ett seminarium på Rookiefestivalen i Hultsfred, där olika intressen skulle tala om ”hur det digitala teknikskiftet har påverkat och kommer att påverka musikindustrin”, men med skygglappar som begränsade frågeställningarna till ”CD-skiva eller MP3?” och ”6 kr eller 10 kr”:

Nästa panelmedlem var hans gamla klasskamrat och f.d. kollega, numera på STIM. STIM är ett gäng kompisar till skivbolagen som tar pengar från de som spelar upp musik, administrerar runt dem lite och sen ger en del av dem till de artister som ligger på deras kompisars bolag.
Representanten för framtiden var hans kompis som drev siten mela.se, vars affärsidé är att sälja musik från artister som lägger upp material på siten och sedan använda pengarna till administration av försäljningen. Det futuristiska med dem var att de tog 6 kr per låt istället för 10 kr som iTunes musicstore. Hur man både finansierar löner, administration och samtidigt ger massa pengar till artister var oklart eftersom mela.se bara sålt drygt 2000 låtar på de två och ett halvt år de funnits, det är 18 kr per dag i inkomst.
En som däremot tyckte att mela.se var jättebra var represententen för artisterna, de vi skulle rädda. Hon släppte nämligen sin musik där. Det framgick inte hur populär artisten var, men hon kan ju omöjligen ha sålt mer än maxbeloppet 2000 låtar på mela.se och hon sa själv att det var svårt att ens få betalt för en spelning. Tydligen var detta för att folk piratkopierade hennes musik. Hon hade nämligen skrivit på uppropet från de 114 artisterna om att de inte ville ha sin musik piratkopierad.
Referatet är skrivet av Magnus Andersson från Piratbyrån, som också var inbjuden till att snacka i panelen. Han ville vidga samtalet för att ge plats för fler ekonomier än bara försäljandet av inspelningar (på skiva eller som ljudfil). Gensvaret var intressant.
När jag beskrev mina, på erfarenhet välgrundade får jag säga, iakttagelser om hur musikers vardag ser ut, hur oberoende musikscener fungerar och hur ungdomar använder och hittar sin musik idag trodde vissa panelmedlemmar om att jag pratade om framtiden och tyckte att det lät knasigt att något sånt skulle kunna hända. Är det inte lite typiskt för antipiraters syn på fildelning? De frågar sig om vi ska ha fildelning eller ej, men faktum är ju att vi har den redan idag. Därför kan man inte säga att man inte tycker att vi ska ha fildelning utan att på allvar diskutera med vilken metod man planerar att bli av med den.
Exakt. Typiskt för upphovsrättskramare är att allt tal om fri kopiering, horisontellt kulturutbyte och andra ekonomiska modeller än skivförsäljning behandlas som åsikter om hur det ”borde vara” i framtiden (uttryckt i väderkvarnsstrider mot ”de som tycker att musik borde vara gratis”). Men allt detta finns ju redan. Musik är gratis – eller närmare bestämt ljudfiler med musikinspelningar, andra sidor av musiklivet är lättare att ta betalt för. Det är de som kräver sin rätt att bli rika på att sälja snö till eskimåer som måste förklara hur i hela världen de ska hindra dem från att komma åt ”gratissnön” från himlen. Vi andra har egentligen inga skäl att nedlåta oss till diskussioner om hur musiklivet ”borde vara”, när de olika konkurrerande modellerna redan finns idag.

Processing

30 oktober 2005


Pixelache i Helsingfors ordnade en grej kring generativ konst, och har gjort ett sammandrag av presentationerna, som hölls av Casey Reas och Marius Watz. Verkar intressant.
Några skäl de angav till ”varför programmering och andra generativa metoder är intressanta för samtida design och konst”:

  • Designers (and artists) often accept to work with certain materials which are available to them. In the case of software it’s possible to create ‘new materials’ and reach new kind of results.
  • The focus in design changes from composition and color to other qualities such as mass and texture (Casey) or movement and intelligence (Marius).
  • The work is continous, it has no beginning or end.
  • Work is non-material and in it’s essence can be described as a set of instructions.

Casey Reas är en av personerna bakom Processing som finns i betaversion för flera plattformar och tilldelades Prix Ars Electronica härom månaden.

Processing is an open source programming language and environment for people who want to program images, animation, and sound.
It is created to teach fundamentals of computer programming within a visual context and to serve as a software sketchbook and professional production tool.

Målet är att stärka programmeringskulturen i konstvärlden, så att inte alla kreatörer bara använder färdiga program skrivna av andra i sitt skapande. Det finns redan många goda exempel på datorkonst som utvecklats i Processing (som är baserat på Java). Ett är Caseys egen mjukvara Tissue, med läckra resultat (exposing the movements of synthetic neural systems).
I en intervju förklarar han bakgrunden till Processing:

We always worked in software environments like C, C++, Java, and OpenGL. These environments are too complex. They’re trying to do everything so they’re just massively difficult to use. And what we need is just something that is specifically tailored for the work that we want to do. So in our language for example, we have a simpler and better control over color than any other programming language that I have ever seen before. So it’s specifically designed for the things we find important.An artistic tool?
Yes, it’s specifically made for what we call electronic arts. Oh, and it’s very good for connecting electronics to computers as well. So you’re able to connect a camera or connect two computers together.

Generativ videokonst, VJ:ing och datorspel känns mycket intressantare än spelfilmom man nu får våga sig på en jämförelse mellan de konstformer som opererar med rörlig bild.

NÄTKRIGET – Hollywood slår tillbaka”. Så lyder rubriken för ett stort temareportage i senaste numret av Veckans Affärer, som Oscar Swartz tipsar om.
Tycker att Ulf Skarin i artikeln ger en realistisk diagnos av fildelningskonfliktens rådande läge i Sverige, med fokus på hur Antipiratbyrån i allt högre grad riktat in sig på att angripa internetleverantörerna, med piska och morot. Bland de intervjuade finns både Oscar Swartz, jag själv och Henrik Pontén. Den senare säger att

”De enda som kan göra någonting åt problemet piratkopiering är operatörerna. Det är en helt orimlig tanke att rättsväsendet skulle hantera alla dessa nedladdare, då skulle hela systemet korka igen.”
I bakfickan har Henrik Pontén hot om fler Bahnhofliknande tillslag som riskerar att framställa internetoperatörer som oseriösa. (…)
Antipiratbyråns nya strategi går ut på att locka, hota eller tvinga fram en uppgörelse med operatörerna. ”Vi är två branscher som sitter i samma båt där vi gör filmerna och spelen medan de har uppkopplingen. Och vi måste hitta en vettig fördelning av pengarna”, konstaterar Henrik Pontén.
Intressant. Henrik Pontén vill tänka att upphovsrättsindustrin och leverantörer av uppkopplingar har gemensamma intressen. De ena producerar ”content”, de andra distribuerar produkten. Lika enkelriktat som Kulturrådets vision från 1979. Några få producerar information, majoriteten bara konsumerar den.
Men internet är ett kommunikationsmedium. En ISP säljer inte information, utan kommunikationsmöjligheter. Utöver P2P-fildelning, består trafiken i de allt snabbare uppkopplingarna av Skype-telefoni, webbkamerabilder, inlägg på mailinglistor, semesterfoton… Något som faktiskt ofta glöms bort, och som även påpekades i en diskussion om DRM häromdagen.

Det roligast i Veckans Affärer-artikeln handlar om den svenska terroristgruppen ”gula brigaderna”. Inte hört talas om dem? Well, MPAA, vars svenska avdelning heter Antipiratbyrån, sitter tydligen inne på riktigt het information. Väntar fortfarande på att någon journalist fråga dem vad i helvete man menade.

”Henrik, det här är verkligen fenomenalt. Vi är alla väldigt stolta över er. Jag är säker på att du inte är särskilt populär bland svenska nätpirater just nu. Bra jobbat.” Så stod det dagen efter räden mot Bahnhof i ett mail till Henrik Pontén på Svenska antipiratbyrån. Avsändare var Dean Garfield som är chefsjurist på en av världens mäktigast påtryckar-organisationer, Motion Picture Association of America, MPAA. Eller MPA som de kallar sig när de slår till utanför USA:s gränser. Film- och spelbranschen är i dag en av USA:s viktigaste näringar. På MPAA:s hemsida beskriver organisationen sig själv som ”ett litet utrikesdepartement” som är inblandade i en ”rad utländska aktiviteter på ekonomiska, politiska och diplomatiska arenor”. Under år 2000 dirigerade MPA, ”i samarbete med lokala myndigheter”, över 18 000 piraträder runtom i världen. MPA är också en av de ekonomiska bidragsgivarna bakom Svenska antipiratbyrån. (…)

Bredvid serverhallen har Bahnhof en egen bar där anställda brukar samlas för en fredagsöl. På väggen hänger ett inramat pressmeddelande. Det är pressmeddelandet som kablades ut av amerikanska MPAA dagen efter tillslaget den där torsdagen i mars. I rubriken står det om en ”razzia mot Sveriges äldsta och största internetoperatör” och lite längre ned att man hade funnit 23 terabyte upphovsrättsskyddade filer i något som beskrivs som Europas största piratserver. Jon Karlung har svårt att ta informationen på allvar. För är det första är Bahnhof långt ifrån Sveriges största internetoperatör. Och för det andra vet ingen ännu riktigt vad som finns på de av polisen beslagtagna servrarna. Men vad som har fått Bahnhof att rama in pressmeddelandet beror snarare på den information som inte stod. När pressmeddelandet kom roade sig någon på Bahnhof med att ladda hem det som en wordfil från MPA:s hemsida och klickade på kommandot ”spåra ändringar”. Då framgår det bland annat att pressmeddelandet är författat samma dag som tillslaget mot Bahnhof sker och att viss information inte kom med i det slutliga pressmeddelandet. Bland annat stycket om att ”information från de lokala myndigheterna tyder på att servrarna också använts för att distribuera träningsinstruktioner för en terroristgrupp känd som Gula Brigaderna.”
Jon Karlung skakar på huvudet och berättar att den enda information som han har hittat om Gula Brigaderna är att det var ett elitförband som stred under kung Gustav II Adolf i mitten av 1600-talet.

Fullständigt bisarrt. Att Antipiratbyrån/MPAA (ja, det är i praktiken en och samma organisation) ens överväger att koka ihop sådana terroristsagor och skicka ut, det borde vara ännu ett skäl för domstolarna att verkligen inte lita på deras ”bevis”. Hur pålitlig ter sig en organisation som stormar in i serverhallar för att jaga spöken från slaget vid Lützen?

Veckans upplaga av P3:s excellenta kulturprogram Flipper handlar om adaptioner – idéer och historier som övertas och förs vidare. På en massa olika sätt. Först pratas det rätt löst (men intressant) om hur Lasermannen-historien omsätts via bok, pjäs och film som inristar det historiska minnet.

Cirka 45 minuter in i det två timmar långa programmet vidgas ämnet och Flipper ställer frågan: ”Varifrån får vi våra idéer?” Vi stjäl. Alla gör det. Alla har gjort det. Snott. För det är så vi funkar. Flipper talar med en kognitiv psykolog, och hänvisar till Bob Dylan som snodde tidningsrader, melodislingor och sitt eget namn.
Bilden av upphovsmannen som sitter vid sitt skrivbord framför ett vitt papper och skapar ur intet ifrågasätts grundligt i programmet, där jag själv är en av många intervjuade. En annan är Steev Hise från Detritus.net. Det talas om ångmaskiner och DJ:s, och det återberättas grejer jag sa om hur ”två parallella världar” växer fram under 1900-talet, när upphovsrätten byggs ut samtidigt som människor fortsätter återvinna kultur, med ”teknik som gjort att vem som helst kan göra adaptioner i källaren”.

Programmets andra timme handlar ”om de som inte nöjer sig med att inspireras, utan bara måste sno och sätta in i nya sammanhang”, som ”adaptionsmästaren Palle Torsson, som gör spel där man kan förstöra konst på kända muséer”. Palle, som kommer in ungefär tjugo minuter in i andra timmen, snackar om Artliberated-projektet och om de kreativa fördelarna med att säga ”jag vågar ta” till sig själv.
Slutet av programmet tar upp två författarskap. Dels talar Flipper med UKON, poeten som säger ”jag är inte en sån som kan sitta och hitta på nånting själv”, och föredrar att bygga dikter av andras ord och formuleringar, ibland med vissa utbytta enligt samma princip som i texten Upphovsrättssamhället. Slutligen tecknar Gustav Asplund ett vackert porträtt av författarinnan Kathy Acker som ”snor från allt och alla”.

Om någon orkar rippa programmet, hela eller delar, och seeda på TPB vore det jättebra. Annars går det väl att höra på Flipper-sajten ett litet tag till.
Nu har någon lagt upp programmet på The Pirate Bay.

Relaterade inlägg:

Laddar du ner filer från internet? frågar svt.se sina besökare.
Ja, absolut 74%, Nej 16%. Nej? När man just använder ett nynedladdat html-dokument från svt.se? Att surfa på internet är ju att ladda ner filer!
Vi känner igen webbfrågans feltänk från när SCB gör ankäter om ”nedladdning” och när Lilla Aktuellt påstod att en ny lag förbjöd ”all nedladdning av filer”. Någon kanske tycker att detta på sin höjd är en petitess, ordmärkeri och gnäll. Men hur vi talar om digital kommunikation, hur vi föreställer oss internet, är av största vikt.
Som sagts i ett gammalt inlägg finns det en vag men vida spridd vanföreställning

om att webbläsarens fönster är just ett ”fönster” varigenom man ser något som befinner sig någon helt annanstans, något som någon annan har kontroll över. Det är detta okunniga umgänge med datorer som upphovsrättsindustrin helst vill ska omfatta så många som möjligt. Mental Rights Management.
Visionen om enkelriktade datornätverk slog inte in, men upphovsrättsindustrin vill ändå vrida internet i den riktningen, genom att försöka upprätthålla en fullständig åtskillnad mellan tillfällig och permanent dataöverföring.
Men nu råkar det inte vara så som datorkommunikation fungerar. Alla bilder du har på skärmen kan sparas till hårddisken. Allt ljud och all film som streamas över internet eller annat media kan av mottagaren rippas till en fil, som sedan kan spridas obegränsat.
I förra inlägget om konsekvenser av fildelningsdomen i Västerås hävdades just detta: Inga kopieringsspärrar på mediafiler (DRM) kan hindra att dess innehåll sprids vidare, och ingen ”tidsmärkning” kan säkra autenciteten i en skärmdump.
Tomas Rosander invänder i en kommentar:
Kopiering går att stoppa tekniskt, det är en resursfråga. DRM är den oavgjort största faran i kommande informationssammanhang. (…)
Med framtidens totalitära DRM som sitter i hela hårdvarukedjan kan det mycket väl vara kört. Dessutom är det olagligt under hårda straff att ens försöka.
Jo, när spärrarna byggs in i hårdvaran är det förstås en lite annan sak. Det är förstås relativt enkelt att göra i spelkonsoller och DVD-spelare. Men kopieringsspärrar på hårdvarunivå i persondatorer är inget som kan smygas igenom hur som helst – om vi nu bortser från den grupp datorkonsumenter som kan gå in på en hemsida och svara ”nej” på frågan om de laddar ner filer.
Ettor är ettor och nollor är nollor – de är smak-, lukt- och färglösa – även om de skulle utgöra delar av upphovsrättsskyddat material! Därför är det strängt taget omöjligt att konstruera en dator som inte kan rippa analogt ljud och inte kan mångfaldiga ljudfiler, bildfiler, programkod och andra textsträngar. En sådan maskin skulle nämligen inte vara någon dator. Den skulle vara något så groteskt som en digital simulation av det medieklimat som rådde vid mitten av 1900-talet. Vilket förstås ligger i linje med upphovsrättens funktion som lagstiftning för tryckpressar.
Och även om det inte går att omvandla internet till ett enkelriktat medium, görs det många partiella försök i den riktningen av dem som önskar att Alan Turing aldrig hade fötts. Som Pirate Cinema Berlin uttrycker det med en av sina teser:
att ett av de största hoten mot kulturproduktionen idag är det av polis och kulturindustri bedrivna avskaffandet av universaldatorn

Uppdatering: Kärnan av det hela fångas med en femårings träffsäkerhet av Agnes:

agnes: ”när jag såg dig på tv så undrade jag varför du inte såg mig, marcin.”
agnes: ”jag såg ju dig?”
(Textremsan om skjutglada poliser kom in av misstag under någon sekund av Östnytt-inslaget.)

Idag har dom B1333-05 i Västerås tingsrätt fått Piratbyran.org att överbelastas och min egen telefon att ringa nästintill oavbrutet. Under eftermiddagen har jag intervjuats av de flesta riksnyhetsmedier angående den första domen mot en fildelare i Sverige.
Det finns framför allt två saker att säga:

  1. Straffet blev böter, som väntat. Det innebär, om domen står sig, att en rättegång av det här slaget inte kan och inte får genomföras på nytt. För att polisen ska få begära ut information från en internetleverantör om vem som haft ett visst IP-nummer, krävs nämligen högre straffvärde. Att dela ut en film är alltså, ur juridiskt hänseende, så bagatellartat att det inte ska utredas.
    Nu invänder visserligen Antipiratbyrån att det inte ska hindra dem.
    – Det normala är att fildelarna lägger ut 10-20 filmer så i fortsättningen tar vi bara med fler filmer när vi gör polisanmälan, säger Henrik Pontén
    Antipiratbyråns strategi att identifiera folk som delar ut många filmer kan visserligen fungera på fildelningsnätverk som Direct Connect. Men på Bittorrent, som idag står för den allra största delen av fildelningstrafiken, blir det svårare. Där går det nämligen inte att se hur många filer en viss användare gör tillgängliga, bara vilka personer som i ett givet ögonblick fildelar en viss fil.

  2. Domstolen valde att förlita sig på en skärmdump som bevisning. Det är allvarligt.
    – Räcker det med att en privatspanare tar en skärmdump och går till polisen med så kommer det att bli väldigt många fällande domar framöver, säger försvarsadvokat Torbjörn Persson.
    Om domen kvarstår innebär det att rättsväsendet ger den privata intresseorganisationen Antipiratbyrån en priviligierad ställning. Inför att målet tas upp i hovrätten, vilket säkerligen kommer att ske, måste fokus sättas på just detta.
Tingsrätten skriver:
Svenska Antipiratbyrån, som företräder målsäganden, har gjort sökningar på nätet efter s.k. fildelare. De har inte vetat vem de sökt efter utan har dokumenterat vad som skett för att senare kunna söka rätt på den person från vars dator nedladdningen ägt rum. Någon anledning för dem att manipulera materialet eller tidpunkten har inte framkommit.
Att det inte är troligt att Antipiratbyrån förfalskat sitt ”bevis” borde inte vara ett skäl att godkänna skärmdumpar. Principfrågan gäller att vem som helst kan fabricera dem.
Nu var dock inte skärmdumpen helt ensam bevisning, utan tingsrätten hänvisar också till ett omtvistat erkännande i polisförhör. Därför anser de att vad den åtalade Andreas Bawér sade under rättegången ”framstår som en efterhandskonstruktion”.
Således är enligt tingsrättens mening utrett att en nedladdning av filmen Hip Hip Hora ägt rum den 17 december 2004 från Andreas Bawérs dator
Domstolen hänvisar väldigt flitigt till lagtolkningar signerade den svenska upphovsrättsfundamentalismens grå eminens Henry Olsson, bland annat för att hävda att utdelning på fildelningsnätverk är att klassa som ”offentligt framförande”. (Kopiering av digitala filer kan däremot ”inte vara fråga om vare sig spridning eller visning av verket”, enligt tingsrätten.)

Värt att notera i domen är också hur tingsrätten beskriver upphovsrättens syfte, i motiveringen av det relativt hårda bötesstraffet. ”Man vill skydda en industri, inte skapande per se”, skriver Oscar Swartz. Ur domen:

Att göra en film tillgänglig för allmänheten på Internet får stora konsekvenser för filmindustrin. Olagligt material kan på detta sätt spridas snabbt och nå många vilket innebär stora ekonomiska förluster för rättighetsinnehavarna. Detta talar för att man bör se allvarligt på dessa brott.

Aftonbladet, slutligen, lyckas även denna gång få en del om bakfoten. Deras egen ”IT-expert Peter Pettersson” ger väldigt förvirrade svar.
Han påstår att Antipiratbyrån har ”fått tillstånd från Datainspektionen att begära ut listor över internettrafiken”. Ren lögn. De får inte och kan inte begära ut någonting, utan får bara lagra IP-nummer vilket liksom inte är värsta grejen.
Vidare konstaterar denna Peter Pettersson att kriget mot fildelningen inte kommer kunna vinnas genom åtal, vilket såklart stämmer, och ställer prognosen att rättighetsindustrin
kommer att tvingas satsa på förbättrade kopieringsskydd. I dag finns det egentligen inga kopieringsskydd som hindrar dem som vill fildela. Men sådana, effektiva, skydd ligger ett par år fram i tiden.

Vet Aftonbladets självutnämnda ”expert” något som riktiga experter inte vet? För frågar vi de senare är slutsatsen glasklar: digitala kopieringsspärrar fungerar inte. Vad som går att spela upp i en högtalare eller på en skärm går också att kopiera. Det går inte att ändra på – varken nu eller om ett par år – om vi inte förbjuder datorer.

Liknande missförstånd görs av rättsinformatikern Daniel Westman, som säkert är en fena på juridik men har sämre koll på hur datorer fungerar. Han konstaterar att skärmdumpar kan manipuleras enkelt, men tror ”att bevissäkringen i dessa mål kan förbättras” genom att ”utnyttja teknik för tidsmärkning och ‘låsning’ av digitala dokument”. Som om det skulle kunna förvandla bildfiler, föreställande vad som visats på skärmen hos en intresseorganisation, till vattentätt bevismaterial.

I morgon onsdag tas ett liknande fall upp i Sollentuna tingsrätt. Copyriot har tidigare skrivit om de tvivelaktiga razziorna som utfördes av den ökände Hans Strindlund.

Uppdatering – se även:

VD:ar och gamers, konstnärer och ministrar, Microsoft och Kulturrådet, Försvarshögskolan och Fair Play. Alla var på plats på Mondo i fredags när Svenska datorspelsinstitutet ordnade en debattdag: Är datorspel kultur?
Att svaret lyder ”ja” var väl alla överens om, men på vilket sätt fanns det väl lite olika meningar om. Agendan bakom att understryka datorspel som en i raden av kulturformer var i vart fall klar: Det handlar om en ambition om att få del av statligt kulturstöd. Datorspelsbranchen sneglar på den svenska filmekonomin.

Filminstitutets VD Åse Kleveland var smäktande syskonligt inställd till datorspelsbranchen, som välkomnade in i kulturpolitikens famn. Datorspel och film, särskild animerad film, flyter samman. Då blir det självklart med kulturpolitiskt understöd, menade hon. Inför senaste filmavtalet hade tydligen Filminstitutet förespråkat bidrag även till datorspel. Genom en parallell till kassettavgiften förespråkade Åse Kleveland att det borde införas en avgift på datorspelens försäljningsintäkter för att finansiera statligt riktat stöd till spelutveckling.
European Game Developers lobbar just nu hårt för att få statsunderstöd och representerades här av Erik Robertson, som passande nog tog vid efter Åse Kleveland. Hans ”drömscenario” var samma politik som i Quebec, med massor av statliga bidrag och skattesubventioner till spelindustrin och särskilda flyttbidrag för att locka till sig utländska spelföretag.
Ärlig som han var, medgav han att det såklart finns ett problem i att samtidigt tala om stöd till spelindustrin i näringspolitiska termer av räddade arbetstillfällen och som en kulturpolitisk utgift för att rädda någon slags specifikt nordiska värden i datorspelskulturens innehåll.

Kulturminister Leif Pagrotsky var dock inte helt lättflörtad. Han bedyrade sin tilltro till datorspelens stora betydelse, men ville inte inrätta ett särskilt bidragsmaskineri. Paggan identifierade och kritiserade rätt snyggt branchens smått planekonomiska krav.

Den politik vi förde på 1970-talet försökte avgränsa ett område och se till att det startades en organisation man kunde stödja, sen kunde man säga ‘Titta, nu har vi avsatt 35 miljoner till sågverksindustrins masonitutveckling’. Men den politiken fungerade inte. Politikerna kunde inte förutse vilken utveckling som var värd att stödja.
På förra veckans seminarium om teknisk utveckling i allmänhet uttryckte regeringsrepresentanten samma motvilliga inställning till att detaljstyra, även då efter att en industriföreträdare och krävt riktade statliga subventioner.

Sen kom det in folk som vidgade perspektiven en del. Asienentusiasten Michael Stenmark, speldesigner på Hidden Entertainment (”creator, developer and manager of Intellectual properties”) vidgade spelkulturbegreppet från bara produktion av ”content” till ”att sova i sovsäck på LAN-partyn är också en bit av vår spelkultur”.
Det klarlade en begränsning i det perspektiv som försöker likställa datorspel med kulturformen film, när en närmare parallell kanske kunde vara levande rollspel. Tor Lindstrand framhöll spelarnas egna medskapande av onlinemiljöerna i exempelvis Second Life och hur ”även World of warcraft är fullt av läckor in från den verkliga världen”. Christopher Sandberg beskrev WoW (som nu uppges ha ha 5100000 invånare) som en spelmotor, en ursäkt för folk att interagera med varandra.
Utifrån ett feministiskt perspektiv sade Hanna Pettersson att könsstereotyper i spelkulturen nog inte ska skyllas på spelens innehåll i form av ”handling”, bildspråk osv., utan snarare på de sociala mönstren kring spelandet.
Spelproducenterna anser sig idag behöva göra spel med flera hundra timmars speltid för att kunna få in pengar, vilket leder till fega satsningar i form av kloner. Det sade Robert Brecevic, som saknade ”kortfilmens motsvarighet bland spelbara medier”. Fler kortare och mer episodiska spel efterlystes, och mer av spel i offentliga rum. ”Situationen idag är att jämföra med om film bara skulle ses av cineaster”.
Lösningen ligger i mer flerfaldiga former för distribution av spel, inte i stöd till produktionen av spel, sade han. Speldesignern Michael Stenmark var också mot bidrag till produktionen, men ville ha en satsning på kvalitativa utbildningar i spelutveckling.
Med många blickar mot Asien gav han en prognos om hur spel kommer att bli den dominerande underhållningsformen. Händelser i onlinevärldar kommer att få nyhetsvärde. Kringindustrin kommer att omsätta samma otroliga belopp som i Japan, och ”e-sport” kommer som i Kina att få samma status som vanliga idrotter.
Det intressanta är att det ändå inom spelbranchen, till skillnad från andra grenar av upphovsrättsindustrin, ändå finns många som tänker i affärsmodeller som går bortom att ta betalt för ”content”. Och faktiskt så hörde jag inte en enda röst nämna piratkopiering som problem eller vikten av att skydda upphovsrätten – trots att tillställningen sponsarades av MDTS, en av Antipiratbyråns huvudmän.

Något försenat har det nu uppmärksammats i omvärlden att Italien har stiftat nya antiterroristlagar som tvingar internetcaféer att registrera identiteten på sina besökare och kontinuerligt överlämna listor över vem som besökt vilka sidor till polisen. Enligt The Guardians korrespondent planeras liknande lagstiftning i Frankrike.
Vi kan räkna med att upphovsrättsindustrin drömmer om ändamålsglidning. Nicklas Lundblad jämför Italien med Kina och frågar sig om Berlusconi även tänker sig att man ska identifiera var och en som internettar via öppna trådlösa nät. (Sådana bjuds det på i centrala Rom.) Och ska caféer som erbjuder trådlösa accesspunkter nu räknas som internetcaféer och avkrävas licens?
Projektet att göra varje internetuppkopplad dator knutet till en fysisk person är dömt att misslyckas. Därför hjälps terroristjakten föga av sådana här regler, och inte heller piratjägarna kommer att kunna övervinna nätets anonymitet. Men för att inte lagstiftning som denna ska sprida sig, och tvinga in caféer och internetleverantörer i en polisroll, är det som krävs nog en anonymitetsoffensiv. Redan idag erbjuds ju ett flertal slag av internettillgång utan koppling till ens person, men ju större utbredning sådana tjänster får och ju mer pengar de omsätter, desto mindre är risken att staten försvårar eller förbjuder dem. Som jag skrev för en vecka sedan i Svenska Dagbladet (artikeln finns bara som PDF), finns det företag i Sverige som planerar att börja sälja fasta uppkopplingar anonymt, och alltså utan möjlighet att identifiera exempelvis fildelare. Utvecklingen i Italien borde vara en signal till dem att inte vänta med att sätta planerna i verket.
Italienarna som har internet i hemmet är dock ganska få, så där har internetcaféer en större betydelse än här. I några städer finns mer offensivt inriktade ställen som kallar sig ”Copyriot Café”, kopplade till den italienska nätkulturaktivismen. Undrar hur de hanterar bestämmelserna. För sisådär en månad sedan hörde jag i alla fall om att där pågår febrilt tankande och brännande av film via TPB samt kopiering av läromedel.

Uppdatering: Samtidigt skriver New York Times om hur FCC försöker tvinga universitet, städer som Philadephia och andra som erbjuder lokal internettillgång att installera svindyra system som ska göra det lättare att avlyssna misstänkt trafik. Dock tyder inget på att man i det amerikanska fallet försöker avskaffa anonymiteten (bara integriteten) – det handlar om avlyssning, inte identifiering.
New York University skulle exempelvis behöva installera tusentals nya anläggningar i hundratals byggnader på Manhattan, till en kostnad av åtskilliga miljoner dollar.

År 1979 verkar det ha varit rätt få som föreställde sig en medieutveckling där musikens framtida distributionskanal skulle bli kombinationen hemdatorer och fiberoptik.
Läser man exempelvis STIM:s publikationer från denna tid, så finner man en hel del oroliga bedömningar av vad kassettbandet och andra tekniska nymodigheter skulle betyda för kopieringskontrollen. Datorn tas visserligen upp som ett framtida redskap för piratkopiering av litteratur, men ingen verkar reflektera över dess potential som medium för även akustiska och optiska flöden.

Intressant nog så spekulerade dock Statens kulturråd över just detta i en rapport från 1979, Fonogrammen i kulturpolitiken. De till och med överskattade digitaliseringshastigheten lite: När de blickade tio år framåt föreställde de sig att vi redan år 1989 skulle befinna oss i en mediesituation där både radio och skivor i hög grad hade ersatts av digital överföring av ”musik, teater, informativa ljudprogram etc” via fiberoptiken.
Men det handlade förstås inte om internet, utom om överföring från centrala (statligt kontrollerade) servrar till hemdatorer.

Arkivdatorn står via telenätet i förbindelse med minidatorer i hemmen. Genom beställning med hjälp av kodnummer som finns i en katalog, i dagstidning eller på s k view-data (tv-tidning) kan olika ljudprogram beställas från den centrala datorn. Dessa program överförs på en bråkdel av den verkliga uppspelningstiden till hemdatorns minne och kan sedan avlyssnas på samma sätt som idag.
Det blir även möjligt att abonnera på vissa program, som t ex frimärksklubbens onsdagskvart, som då automatiskt överförs till hemdatorn. Systemet kan finansieras genom att de som utnyttjar det får erlägga abonnemangsavgift som inkluderar hyra för hemdatorn. Ovanpå denna grundavgift kan en nyttjandeavgift läggas motsvarande samtalsavgiften vid användning av telefon idag.
När ett sådant system etableras kan ljudradion begränsa sina sändningar till sådant innehåll som har dagsaktualitet såsom nyheter med kommentarer och direktsändningar av olika slag.
Ett system av ovan skisserat slag kräver att det finns klart utformade regler för verksamheten. Det kräver troligen också att staten har ett avgörande inflytande över arkivdatorn och dess användning.
Misstaget att tro att nya medier ska användas till vertikal en-till-många-kommunikation snarare än horisontell peer-to-peer-kommunikation är inte nytt: exempelvis var en av telefonens uppfinnare helt övertygad om att den skulle användas för betalsändningar av ”content” och inte som kommunikationsmedel.
Nog är det slående hur Kulturrådets vision av enkelriktade informationsflöden från 1979 påminner om vad dagens upphovsrättsindustri vill förvandla internet till!
Vi behöver inte klandra utredarnas ändå relativt goda siarförmåga, däremot kan vi vara rätt glada över att statens möjligheter att styra den tekniska utvecklingen visade sig rätt begränsade, så att vi slapp se internets framväxt kvävas av ett planerat genomförande av Kulturrådets skiss. Rapportens rekommendation löd:
Det är angeläget från kulturpolitisk synpunkt att staten fortlöpande följer den tekniska utvecklingen och också kan ta initiativ för att leda in följdriktningar av denna utveckling på fonogramområdet i banor som är förenligt med den statliga kulturpolitikens mål. (…)
Samhället bör på olika nivåer ta ett ökat ansvar för fonogramverksamhet av olika typer. Såväl produktion som distribution av fonogram bör i framtiden ske under större offentlig insyn och ökad demokratisk förvaltning.
För en framtidsmedieprofetia med visst underhållningsvärde, kolla även in Svenska medier år 2378 – en spekulation daterad 1878

Förra helgens Popcorn-festival för musikfilmer skildrade bland annat två olika New York-avantgardistiska fenomen som trots djupa skillnader ändå delade någon slags ambition om att kullkasta ramarna för vad vi uppfattar som musik: En film on John Cage och en om no wave-scenen med bland andra Sonic Youth och Glenn Branca.
Håll i er, för nu kommer det göras en del rätt långdragna utvikningar som till slut kanske ändå knyts ihop. För den som inte orkar ordbajsandet men vill dra hem musiken finns torrent-länkar längst ner…

John Cage var en av 1900-talets mer inflytelserika kompositörer, tillika anarkist, zenbuddhist och grundare av New Yorks mykologiska sällskap. Filmen From Zero bjöd knappast på några extraordinära musikupplevelser, men väl på en introduktion till John Cages (senare) tänkande kring musik.
Ljuden själva står där i centrum, något som understryks gång på gång. Det handlar ytterst om ett anarkistiskt projekt för att bryta ner gränsen mellan musikaliska och andra ljud, bryta ned alla de former som upprätthåller denna skillnad. Som Cage, med sin djupt sympatiska röst, säger i filmen:

I didn’t like the theory of harmony, cause it excludes noises from entrance into sound, and I believe in a music that is open to all sounds.
John Cages ”avmagnetiseringsprojekt” för ljuden, som har skakat om ”konstmusiken” och präglat ett flertal andra musikaliska riktningar under senare decennier, är svårt att separera från hans personliga draging till anarkism och idéer om direktdemokrati.
(På lacanska skulle man kanske säga att Cage ville undslippa det symboliskas raster till förmån för det reala i ”ljuden själva”. Den talade röstens strid mot skrivmaskinen.)
I det sammanhanget är det intressant att ta del av vad Deleuze och Guattari (sannolikt mest den senare) skriver om John Cage och hans musik i Mille Plateaux. I en av bokens ”platåer” konceptualiceras två slags plan, två principer för hur exempelvis ljud blir musik, ett transcendent och ett immanent.
Förstnämnda framträder som ”gömd princip” i musiken, något som föregår utvecklandet av dess former, toner, rytmer, harmonier. ”A hidden structure necessary for forms, a secret signifier necessary for subjects.” När Cage ville komma bort från allt det som definierat västerlandets musik, var detta han syftade på. Guattari köper dock inte avantgardisternas bild av transcendensplanets totala dominans. I musiken har nämligen, skriver han, alltid funnits tendenser att lämna formerna och motiven, genom ornamenteringar, förändringar i mikrotonalitet och temporubbningar. ”Ravel and Debussy retain just enough form to shatter it, affect it, modify it through speeds and slownesses.” Otaliga exempel kan förstås hittas i olika samtida musikgenrer.

Immanensplanet eller konsistensplanet är det andra sättet att förstå och skapa musik, ett annat sätt att förnimma ljud. Inga linjer utefter vilka motiv utvecklas, inga toner som minsta byggstenar, ”bara relationer av rörelse och vila, hastighet och långsamhet, mellan oformade element”.

it is a question of a freeing of time, Aeon, a nonpulsed time for a floating music in which forms are replaced by pure modifications of speed. It is undoubtly John Cage who first and most perfectly deployed this fixed sound plane, which affirms a process against all structure and genesis, a floating time against pulsed time or tempo, experimentation against any kind of interpretation
Mille Plateaux förklarar (lagom luddigt) att immanensplanet gör det oförnimbara förnimbart, men det finns inte närvarande som en på förhand given princip utan genererar kontinuerligt sig själv. Typ.
Deleuze & Guattari går vidare med att koppla samman immanensplanet med skrivandet hos Hölderlin, Kleist och Nietzsche, till skillnad från Goethe och Hegel som här får vara symbolfigurer för transcendensplanet.
Nietzsche (…) criticizes Wagner for retaining too much harmonic form, and too many pedagogical personages, or ”characters”: too much Hegel and Goethe. (…)
It seems to us fragmented writing is not so much the issue in Nietzsche. It is instead speeds and slownesses: (…) a production of speeds and slownesses between particles. No form will resist that, no character or subject will survive it. Zarathustra is only speeds and slownesses, and the eternal return, the life of the eternal return, is the first great concrete freeing of nonpulsed time.
Att ställa upp två ”plan” som motpoler till varandra är en smula lurigt. Kanske kan vara värt att citera en annan mening ur samma bok, som förklarar syftet med författarnas ändlösa leverans av dualistiska begrepp:
Arrive at the magic formula we all seek – PLURALISM = MONISM – via all the dualisms that are the enemy, an entirely necessary enemy, the furniture we are forever rearranging.
En smaskig formulering som antyder att de bägge planen inte handlar om något så simpelt som ”bra” och ”dåligt”. Går det ens att föreställa sig en ”musik” som enbart skulle röra sig på immanensplanet och helt saknade det andra planets organiserande i former – alltså, en sådan musik som John Cage strävade efter? En sådan strävan har också sina risker, om vi får tro Guattari:
But once again, so much caution is needed to precent the plane of consistence from becoming a pure plane of abolition or death, to prevent the involution from turning into a regression to the undifferentiated. Is it not becessary to retain a minimum of strata, a minimum of forms and functions, a minimal subject from which to extract materials, affects, and assemblages?

Jämför med vad Giorgo Agamben säger om förstörelsen av estetiken (parallellen låter sig göras till förstörelsen av musikens system av former, skalor och harmonier):
Frågan är dock huruvida tiden är mogen för en sådan förstörelse, eller om konsekvensen istället skulle bli en förlust av varje förståelsehorisont för konstverket och öppnandet av en avgrund framför det, vilken bara kan passeras med ett radikalt språng. Men kanske är just en sådan förlust och en sådan avgrund just vad vi behöver mest om vi vill få konstverket att återfå sin ursprungliga kaliber.
Jämför gärna också med vad Squarepusher säger om regler, ramar och nödvändigheten av ett visst mått av förutsägbarhet som nödvändigt. Även det skiljer sig från John Cages strävan efter någon slags absolut frihet.

I Experimentfälten beskriver Torsten Ekbom inställningen vid början av 1950-talet hos den krets av New York-konstnärer där John Cage kom att bli centralgestalten: ”Bryt med Europa. Amerika måste skapa sin egen konst, fri från förebilder utifrån. En helt ny konst som börjar om från början utan att snegla på traditionen.
Från att på 1940-talet ha skrivit musik för slagverk och preparerat piano, blev han på 50-talet allt mer intresserad av slumpmetoder och använde sig av I Ching. Kring 1960 blev ambitionen att gå från slump till ”inteterminacy”, obestämdhet, som i kompositionen Imaginary Landscapes (1952) för tolv radioapparater.
Torsten Ekbom berättar om hur Cage hamnade i en djupnande konflikt med de europeiska avantgardekompositörernas frontman, formalisten Pierre Boulez, som ville organisera musikens varje beståndsdel i detalj. Boulez kunde ingalunda kunde tänka sig att överge kompositörens kontroll över sin egen musik. En inställning som Cage avfärdade som en sista rest av det ”europeiska” tänkandet.
Det var efter brytningen dem emellan som Cage tog steget att skriva 4’33”, som blivit hans mest omtalade verk eftersom det enbart består av ”tystnad”.

I Words made flesh skriver Florian Cramer att John Cage ville ersätta det den västliga musikens matematiska ordning med en metafysisk anarkism, som sa sig inspireras av östlig visdom men i själva verket mest baserades på några kvällskurser i en amerikaniserad version av zenbuddhism. I filmen talade John Cage om zen som ett sätta att disciplinera sig själv för att släppa sinnet fritt från egots smaklökar och begränsande minnen. (Nietzsche kanske talat om ”europeisk buddhism” i ”Schopenhauers anda”.)
Florian Cramer är mycket kritisk mot vad han ser som en missriktad revolt mot pythagoreanismen hos John Cage, som kommer till uttryck i en sammanblandning av stokastisk slump (t.ex. när ett antal variabler först definieras för att sedan sättas genom ett tärningskast) och ontologisk slump (där vad som helst kan hända: tärningen går itu eller visar siffran sju). Därför hamnar Cage, menar han, i en ”stokastisk determinism” som gör att musiken i slutändan inte skiljer sig särskilt mycket från den genomplanerade musiken av Stockhausen eller Boulez.

Fildelningsnätverken kryllar av John Cage. Undvik de gräsliga orkesterinstrumenteringarna av pianomusiken på skivorna som heter ”american composers”-nånting. Rekommenderar hellre den tidigare pianomusiken som i sin riktningslöshet har väldigt mycket Satie över sig, eller det senare ljudkonstverket Roaratorio, baserat på Finnegan’s Wake av James Joyce, en bok vars enorma betydelse för Cage visas av hur många gånger han återkommer till den i filmens intervjuer.
Han refererar där också Cage till Marshall McLuhan och singularitetsidéer, på ett sätt som för tankarna till likaledes New York-avantgardistiska Radical Software.
Alla möjligheter ligger öppna i utforskandet av ljuden, säger Cage och illustrerar med att musiken i vår tid har nått fram till ett delta där flodens enkelriktade ström delar upp sig och når ut på öppet hav. Det låter ju fint. Men Cage insåg nog aldrig sina egna skygglappar. Jazz intresserade honom inte, än mindre musik med kopplingar till rockvärlden.

När han 1982 hörde ett verk av Glenn Branca, reagerade han exempelvis så här:

My feelings were disturbed … I found in myself a willingness to connect the music with evil and with power. I don’t want such a power in my life. If it was something political it would resemble fascism
Citatet hittas i en intervju med Glenn Branca, en udda kompositör som komponerar ljudmattesymfonier (visssa kallar det ”totalism”) och har rötterna i bandet Theoretical girls och det sena 1970-talets No Wave-scen i New York. På Ubuweb återfinns The Static från 1979 att ladda ned.
Intressant nog dök Glenn Branca upp, tillsammans med folk som Lydia Lunch, i Kill your idols som handlade om just denna amerikanska version av punk, dess vidareutveckling hos Sonic Youth och senare band som Yeah Yeah Yeahs. De senare får stort utrymme i filmen, men framstår som ganska ointressanta i sitt återanvändande av no wave-scenens gester – mer spännande hade nog varit om filmmakarna i sin jakt på nutida arvtagare hade lämnat New York till förmån för Japan och Boredoms. Dock har de hittat Gogol Bordello, en ukrainare med sympatisk mustasch som säger störtsköna grejer.
Efter att från högstadiets musikundervisning till 24 hour party people ha fått inpräntat den eurocentriska (närmare bestämt Englands- och Six Pistols-centrerade) berättelsen om den punk, postpunk och dess betydelse för senare stilar, så är det nyttigt med ett komplement från andra sidan Atlanten. I filmen pekar bland andra Glenn Branca på hur no wave till skillnad från den brittiska punkrocken strävade efter att komma bort från de utnötta bluesrock-riffen, ta sig från gesterna, ge slumpen och rundgången spelrum.

Så visst handlar no wave onekligen om att skapa immanensplan, men kanske inte på ett lika ideologiskt och ibland nästan dogmatiskt sätt som John Cage gjorde. Cage själv skulle kanske inte se någon plats för postpunksoljud i sin vision av ljudens befrielse, men ”från andra hållet” finns en hel del artister som inser kopplingen, inte bara genom att namedroppa. Just Sonic Youth gör flera Cage-tolkningar på Goodbye 20th Century, med ett lyckat resultat som inte fastnar i återupprepning av gester. Men inbitna Cage-fans sparkade bakut, såklart.
Nu finns det inga skäl att sitta och beklaga sig över bristande förståelse mellan genregränser. I Experimentfälten spekulerar Torsten Ekbom över vad frijazzen och John Cage hade kunnat lära av varandra om de inte hade skiljts åt av vattentäta skott, men ”brobyggande” och eklekticism är inget självändamål och bör inte forceras fram. Tvärtom, som Simon Reynolds skriver i en mycket vis artikel, så finns det en musikalisk purism som kan vara mer utvecklande än laboratoriemässiga sammanföranden.

Relaterade torrent-länkar:

Tidigare inlägg kring musikfilosofi och sånt: