Nationell kvotering av musik

29 september 2004

Tysklands regering verkar vara i färd med att under parollen ”lika chanser” tillämpa kvotering för att öka andelen ”tysk” musik på radion. Antje Vollmer, Bundestagsvizepräsidentin och kulturpolitisk taleskvinna för både Die Grünen och Tysklands röd-gröna regering, argumenterade nyligen passionerat för en kvot i en intervju i Der Spiegel. Även hundratals musiker har skrivit på ett upprop för att, som man uttrycker det, ge tyskproducerad/-språkig musik bättre utsikter att spelad i radio.
Sedan 1996 måste Frankrikes radiostationer sända 40 procent låtar med franska texter, och dessutom måste minst en femtedel vara yngre än sex månader. Liknande regler vill Antje Volmer se i Tyskland. Även i Spanien, Italien och Litauen diskuteras nu kvotering av radiomusiken.
De:Bug, ”månadstidskrift för elektroniska levnadsaspekter” med utgivningsort Berlin, sågar idén längs fotknölarna i ett öppet brev till Antje Vollmer:

när tre fjärdedelar av den tyska musikmarknaden kontrolleras av en liten handfull företag måste en strävan efter ”lika chanser” ha ett helt annat fokus än musikens nationella härkomst (samma företag härskar även i andra länder över de musikskapandes ”chanser”, som ni kanske skulle kalla dem).
De:Bug konstaterar också att det blir rent komiskt att föreställa sig ”hur en kvot-formel skulle kunna sättas samman av folkbokföringsdata från producenter, textförfattare, kompositörer, sångare och andra deltagare samt användandet av tyska, engelska och annanspråkliga ord (varför inte även fonem?)”. (Tysk musik har ju för övrigt en god tradition av flerspråkig sång, läs bara en låttext av Einstürzende Neubauten eller lyssna på Der Plans refräng Copyright Sklaverei.)
Sannolikt kommer en eventuell kvot att gälla musik ”på tyska”. Med andra ord, skriver De:Bug, handlar det om en åtgärd som ställer priviligierar musik med sång på bekostnad av instrumental eller ”absolut” musik, ett krav som ”i slutändan alltså egentligen är en utvidgad – och inte överraskande – utlöpare av den klassiska logocentrismen”. (De har läst sin Derrida!)
Antje Vollmers argument för att med kvoter främja ”tysk” musik är anmärkningsvärda.
Just progressiva människor måste ju sätta sitt hopp till att musiker som bor i ett bestämt land och en bestämd kultur tar itu med den kulturens och det egna samhällets egenheter. Jag kan naturligtvis lyssna på Madonna eller Sting, men de kommer inte skriva en enda låt som kritiskt tar itu med vad som sker i Tyskland. (…) På det egna modersmålet är man precisast och kan bäst uttrycka känslor och mellantoner.
Någon slags folksjälsromantik är här kombinerad med ett synsätt där musiken är blott en behållare för det innehåll som är texten (den typiska form/content-villfarelsen) – en vansinnig logocentrisk uppdelning.
Vansinnig inte minst för att Tyskland är världsledande inom elektronisk musik där de vokala inslagen är marginella eller obefintliga. Artister som Ellen Allien och Ulrich Schnauss, oberoende elektronikabolag som Morr Music, Bpitchcontrol och Shitkatapult (ännu en tvåspråkighet!). All denna musik skulle bli direkt missgynnad av en kvotering. (En hel del MP3:or för nedladdning finns för övrigt på länkarna.)
Antje Volmer jämför förslaget på kvotering med de statligt subventionerade fasta bokpriserna i Tyskland, som har resulterat i att där finns en flödande tillgång till svinbillig högkvalitativ litteratur. Men det är ändå inte samma sak. Böcker uttrycker sig i specifika språk, men musik gör det inte i särskilt hög grad.
Om problemet hon vill komma åt är, som hon säger till Spiegel, ”att vi har en obeskrivligt likriktad radio, som till leda tutar ut några få hits och oldies” – då förbättras knappast något av kvotering efter nationell tillhörighet. Kampanjen för en fri radio i Berlin hjälps knappast, Reboot.fm som under 100 dagar fick sända FM-radio kring internet får inte någon bestående licens. (Men Reboot.fm:s flerspråkiga pratprogram och elektroniska musik kanske inte var tillräckligt ”tysk”.)
Egentligen är det enkelt: fria spektra löser problem. Detaljreglering av innehållet i de till mediekoncerner utlicensierade frekvensbanden skapar mest nya problem.

Uppdatering 30/9: Man singt deutsch, bra artikel ur Jungle World.

Annonser

Kommunikationsgerilla

24 september 2004

Kommunikationsgerillan har slagit till i Gießen, en ort strax norr om Frankfurt am Main, skriver tyska PlasticThinking (drivs av samma Stephan Mosel vars samarbete med en gratistidning har upprört vissa – se föregående inlägg).

Falska meddelanden med de lokala socialdemokraternas brevhuvud har skapat förvirring. ”De gula flygbladen hade landat överallt i brevlådorna i kvarteren kring arbetsförmedlingen”, berättar lokalbladet Gießener Anzeiger.
Flygbladet bad de boende om hjälp om att bilda skyddsgrupper som nattetid patrullerar kring det som tidigare hette Arbeitsamt men nu ombildas till Bundesagentür für Arbeit för att skydda ”denna viktiga reforminstitution” mot attacker från arga klienter. Bakgrunden är förstås den socialdemokratiska regeringens mycket kontroversiella åtgärdspaket Agenda 2010 som innebär rejält hårdare tag mot arbetslösa, med indragen a-kassa som straff för dem som inte hittar jobb i tid (betänk att arbetslösheten i östra Tyskland ligger kring 20 procent).
Socialdemokraterna i Gießen uppger till Gießener Anzeiger att man tycker det är olustigt att ett flertal personer som fått det falska flygbladet faktiskt har hört av sig till dem för att anmäla sig som frivilliga.

Kolla även in tyskspråkiga bloggen Kommunikationsgerilla, samt förra veckans inlägg om italiensk kommunikationsgerilla.

News, en nystartad gratistidning i Frankfurt som ska ta max en kvart att läsa, satsar på en målgrupp man kallar ”generation iPod”. Dagligen vigs en tabloidsida åt Blogschau, en sammanställning med korta citat ur tyska bloggar, om allt från världspolitik till personligheter. Sidan (även som ”riktig” blogg) sammanställs i gängse metablogging-stil av två personer som själva är bloggare och driver var sin gratis blogg-tjänst.
Upprördheten är enorm bland många tyska bloggare för att de citerade inte tillfrågas om medgivande. I hundratals inlägg och meterlånga kommentarfält diskuteras nu gratistidningens Blogschau. Netzeitung berättar att en mängd tyska bloggare nu i protest nu har lagt upp små knappar med budskapet ”News hau ab!” (imperativ av abhauen, med den dubbla betydelsen av ”plagiera!” eller ”stick iväg!”/”försvinn!”). Andra försvarar tilltaget med att det faktiskt finns en citaträtt som bör gälla när de citerade avsnitten är 2–3 meningar långa, och pekar på det positiva i att pappersmedier gör reklam för bloggar med källhänvisning.

cyDome tar Blogschau-redaktören Stephan Mosel (som själv driver en bra blogg, PlasticThinking) i försvar:

På typiskt tyskt manér stämplas han som Nestbeschmutzer [någon som smutsar ner det egna fosterlandets rykte] för att han ställt upp. Diskuterandet kring förtjänstmöjligheter för webbloggar hör visserligen till de käraste sysselsättningarna för bloggare, men när någon verkligen tjänar en smula pengar den vägen, då går drevet mot honom. En liknande reaktion vore knappast tänkbar i den engelskspråkiga bloggosfären.
Kritikerna förfasar sig över att gratistidningen använder bloggare som ”billig content-maskin”. Javisst är det så. Medier använder andra medier som content-maskin – det är liksom vad media går ut på. Man kan fråga sig var den stora skillnaden ligger mellan att göra en rewrite (som majoriteten av Aftonbladets texter) och att citera ett par meningar och ange källa.
Och angående gratis ”content”, kommenterar andra Blogschau-redaktören Nico Wilfer: ”Att fylla tidningssidor med insändare och SMS-kommentarer vore förknippat med betydligt mindre arbetsinsats”.
Av de bloggare som upprörs äver att bli citerade, har många använt en Creative Commons-licens som förbjuder ”kommersiellt användande”. Att gratistidningen är kommersiell är självklart, men skulle det betyda att den sedvanliga citaträtten avskaffas? Tyvärr verkar många tänka på det sättet. Att Creative Commons-licenserna utger sig för att kunna stoppa ”derivativa verk” (är inte alla verk derivativa?) eller begränsa användningen till ”icke-kommersiellt” (vad är det?) är uppenbarligen allt annat än oproblematiskt.

Avslutningsvis kan sägas att kritikerna tycks lida av bristande tilltro till det egna mediet, internet. Självklart gör sig en blogg bättre på nätet än på papper. Fenomenet med bloggspalter i tidningar bör ses som ett resultat av att tidningar känner sig omsprungna av förändrade mönster för spridning av information. Kostnadsshetsen gör det ännu svårare för anställda journalister att vara lika á jour som internets samfälligheter. Om då en gratistidning börjar låta en sida referera till bloggar kan det säkert hjälpa till att rädda budgeten, men i det långa loppet bidrar det till att ge en mer decentraliserad och nätbaserad informationsspridning ett övertag gentemot mediekoncernerna. Läsarna kommer förr eller senare föredra att läsa med länkarna framför sig, snabbare utgivningsfrekvens än en gång per dygn, och möjlighet till interaktivitet.
Ziemlich unsexy” är Onlinejournalismus.de:s omdöme om gratistidningens bloggsida: ”Okej, de har försökt. Men en insändarsidas tröga charm kommer det hela inte i klass med.

Mymarkup tipsade om ämnet, under rubriken Tänk om Metro skulle göra likadant? Tja, varför inte?

Walter Benjamin

20 september 2004

Under rubriken ”Walter Benjamin missar filmens inneboende aura” publicerade Borås Tidnings kultursida härom veckan en rent pinsam ”essä”. Skribenten William Oudhuis har läst Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder och lyckats få den rejält om bakfoten. Han skriver bland annat om Benjamins

…egen mycket elitistiska konstsyn, där han till och med vänder sig mot att allmänheten kan skriva in till dagspressen. Detta skulle, menar han, medföra svårigheter att hålla isär begrepp som författare och publik. Han hänvisar också dadaismen till konstens förfallsperiod och barbarism.
I själva verket välkomnar ju Benjamin det som nämns, och argumenterar i en utförlig fotnot skarpt mot den reaktionära position som Aldous Huxley intog gentemot författarskapets generaliserande tendens. Dadaismen beskriver Walter Benjamin som ett attentat mot det borgerliga, kontemplerande konstidealet, utfört trots att effektiva materiella förutsättningar för attentatet egentligen ännu inte fanns till hands. Men ”Det har alltid varit en av konstens viktigaste funktioner att framavla en efterfrågan, för vars fulla tillfredsställande tiden ännu inte är kommen.” Dadaismen stod för en Erzeugung von Nachfragen [begärsproduktion] och utforskade ett aktivt förnekande av konstverkets aura som senare filmindustrin genom sin blotta tekniska form implementerade i stor skala.
I Konstverket i den digitala reproduktionens tidsålder, en underbar remix av a.s. ambulanzen, har ”dadaismen” bytts ut mot ”net.art” – en av många minimala moduleringar som gör Walter Benjamins text till en fenomenal beskrivning av dagens konflikter kring upphovsrätt.
”Net Art” försökte genom bild- och textrelaterade medel skapa de effekter som allmänheten idag söker i fildelning. Varje fundamentalt ny och pionjerande begärsproduktion kommer att leda bortom sina egna mål. Net Art gjorde detta genom att offra de marknadsvärden som är så karaktäristiska för kulturella varor (…) Deras poem var ”ordsallad”, innehållande obsceniteter och varje språklig avfallsprodukt som kan tänkas. Detsamma gäller deras webbsajter, som de fyllde med knappar och räknare. Vad de strävade efter och uppnådde var en skamlös förstörelse av de egna skapelsernas aura, vilka de stämplade som reproduktioner blott genom valet av produktionsmedel.
Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder handlar inte om film – filmen är ett samtida exempel, och Benjamin var fullt medveten om att ett mediums innebörd inte är fastslagen en gång för alla utan kommer att förändras i och med tillkomsten av nya medier. ”Aurans borttynande” som boken behandlar är ett fenomen som är mer än uppenbart kring internet och fildelningsnätverken idag, och är djupt förbunden med upphovsrättsindustrins kris.
– Walter Benjamin sade klart och tydligt att massorna skulle återta kulturen, att de varken kunde förnekas rätten att kopiera eller bli kopierade – enda alternativet var fascism. Och antagligen har vi idag en situation liknande den på 1920-talet då han skrev detta: kombinationen av det teknologiska och det sociala skapar något ostoppbart.
(”Kriget mot piraterna kan inte vinnas!”)
En annan titel med klar anspelning är The Videogame in the Age of Mechanical Reproduction, en historisk genomgång kring datorspelsproduktionen och varuformen av Matt Barton. Till skillnad från ”Konstverket i den digitala reproduktionens tidsålder” är detta dock ingen noggran Walter Benjamin-parafras, utan inleds med tankeexperimentet vad som skulle hända om någon till slut uppfann en replikator á la Star Trek
The current heads of multinational corporations would take an invention like the replicator about as kindly as the Church took Galileo’s telescope, which helped destroy a significant portion of the Church’s authority.
Matt Barton visar på att det fria informationsutbytet, och inte rättighetsekonomin, har varit drivande innovativ kraft i mjukvaru- och datorspelsutvecklingen, från Spacewar! och Pong till Doom.
I ett kapital om Xerox-kopiatorn sammanför Eva Hemmungs Wirtén Benjamin med Marshall McLuhan i en diskussion om hur kopieringsteknikernas utveckling får distinktionen författare-läsare att bli blott funktionell, den varierar från fall till fall. Detsamma är en av utgångspunkterna för ”Content Flatrate” and the Social Democracy of the Digital Commons.

Gratis saker

19 september 2004

De som vill ha allting gratis är en grupp som kan skapa väldigt starka känslor hos de som vill göra rätt för sig. (I verkligheten är det inte två grupper, utan två poler mellan vilka de flesta människor pendlar, men låt oss slippa all snusförnuftig moralism däröver.) Upphovsrätt och kollektivtrafik är två områden där denna rätt aggressiva diskurs kommer till ständigt uttryck i åsiktsproduktionen.
I varje ekonomiskt system finns det vissa saker som kostar pengar (mat och bostad, för att nämna några) och andra som är gratis och ingen skulle drömma om att ta betalt för (att använda gatorna, andas luften, skicka signaler på 2,4 GHz-bandet, gå i grundskolan etc.) Därutöver finns det en massa saker som är gratis för vissa men inte för andra, som kanske är av sådan karaktär att de är svåra att ta betalt för. Det är viljan att låta dessa gränszonsnyttigheter bli gratis som väcker en sådan enorm ilska bland betalningssystemens värnare.

”Allting hade fungerat perfekt om det inte vore för ‘de där’ som åker snålskjuts på oss andra”, är ett syndabockstänkande som ofta etableras. Kulturproduktionens verklighet omtolkas slarvigt till en fungerande nationalekonomisk modell, vilken bortser i vilken enormt hög grad den faktiskt redan idag bygger på saker som på ett eller annat sätt är gratis.
Påfallande ofta kommer tillrättavisningarna från folk som ser sig som liberaler och angriper vad de ser som socialism, ibland med hojtningar om Nordkorea. Men även en omvänd variant förekommer, som när en ledande socialdemokrat likställer folk som gillar gratis saker med skattesmitande högerspöken.

Gemensamt är dels det oförsonliga ressentimentet, dels en föreställning om ekonomi som ett nollsummespel. När någon tar sig en rätt, måste någon annan förlora. Kopiering av information, nyttjande av offentliga kommunikationsmedel och sjukskrivning klassas därför i denna retorik som aktiviteter vilka kan utgöra ”stöld” i de fall där man inte har erforderligt tillstånd.
Men – en vinst behöver inte vara någon annans förlust, för ”världen är inte ett nollsummespel” (för att citera Liberalism.nu), ”handel är inte ett nollsummespel” (Frihandel.nu), ”en samhällsekonomi är inget nollsummespel” (Nyliberal.se).

”Om man ser på historians gång upptäcker man snart att de epoker där ledarskapet trott på nollsummespel är kantade av krig och erövringar, det var ju nödvändigt.”
Tillväxt, insändare av Daniel Kolm, Vellinge MUF (Sydsvenskan 2003-12-14)

En av dem som gnäller över gratis saker, talar på ett liberalt och ganska typiskt vis om ”en närmast groteskt stor statsapparat som kontrollerar och styr stora delar av vårt liv och leverne.” Men i praktiken får betalningshetsen mot dem som man ser som snyltare allt annat än minskad statlig kontroll till följd. Någon ”liberalism” är det alltså inte frågan om, snarare sätts ett aggressivt skydd av varuformen framför andra mål och principer som yttrandefrihet eller frihandel.

Nollsummematematik och ryggmärgsartade rop på större kontrollapparater kommer vi nog få leva med. För kringgåendet av fördumningen vill Copyriot framhålla tre punkter att tänka på när gratis saker kommer på tal:


  1. Kontroll- och betalningssystem kan, och kommer, när de väl är etablerade alltid att användas till fler sorters kontroll än ursprungligen tänkt.
    SL:s och Västtrafiks biljettkontroller är det främsta sättet för polisen i Stockholm respektive Göteborg att ta fast personer utan uppehållstillstånd och skicka dem till förvar i väntan på utvisning. Tunnelbanans betalningssystem är med andra ord idag en integrerad del i gräns- och migrationspolitiken, Hur upphovsrättslagar har använts i censursyfte och för att förhindra konkurrens är välkänt, liksom hur lagskyddad Digital Rights Management blir ett maktmedel som kringskär friheter på en mängd områden.

  2. Betalningssystem i sig är inte gratis
    Betal-hotspots för trådlöst internet tar i hög grad betalt för att ha ett dyrt betalningssystem, och slås följaktligen ut av gratis öppna nätverk. Tunnelbanespärrar kostar omkring 100000 kronor styck, och en uppskattning säger att SL lägger en halv miljard per år på biljetthantering, -försäljning och -kontroll. Upprätthållandet av upphovsrätten kräver avlönandet av en hel kast av jurister, Stim-byråkrater, lobbyister och DRM-programmerare. En stor del av kostnaderna för upprätthållande av kontrollen skyfflas över på staten och rättsväsendet.

  3. Ekonomin hänger ihop, allt får vidare verkningar
    Betalningssystem och gratissaker har bägge potential att skapa positiva feedbackloopar. Gratis saker på ett område gör det lättare att undvika tillämpandet av betalningssystem på ett annat. Att det finns gratis tillgång till bibliotek och databaser underlättar exempelvis enormt för en massa producenter av kultur, då omkostnaderna för skapandet minskar. Produktion av fri kultur och fri programvara, där kopieringen släpps fri, underlättas naturligtvis direkt av att ”råmaterial” finns fritt tillgängligt – liksom nolltaxor på tandvård eller kollektivtrafik självklart skulle innebära att fler kunde ägna tid åt sådan produktion. Men omvänt så har kontroll- och betalningssystem å sin sida också en tendens att smitta av sig.

Relaterade inlägg:

Hos de italofila bloggarna Future/Past och Guldfiske har det dykt det upp spännande texter om saker som händer kring internet i Italien. Guldfiske presenterar en text om pirat-teve-rörelsen TeleStreet, vilken frodas mitt i landets extrema mediakoncentration, där självaste premiärministern kontrollerar huvuddelen av tevekanalerna.
Omkring 80 små stationer i Italien sänder en blandning av egenproducerade program med lokal anknytning och piratkopierat material som tankats från internet. Ett spektakulärt exempel är när en piratstation kapade en krypterad sändning av en fotbollsmatch på vilken en betal-kanal köpt ensamrätt. Matchen utsändes gratis över Rom-förorten San Lorenzo, med egen tillagd kommentatorröst och reklampauserna utbytta mot egna inslag. Piratstationerna utbyter sina inslag med varandra med hjälp av Bittorrent, och är ofta knutna till ”hacklabs”. För en visuellare översikt av hur denna italienska nätkultur hänger samman, se detta tidigare inlägg.
Future/past har översatt en intervju med Wu Ming, den italienska kommunikationsgerillan med rötter i projektet/karaktären Luther Blissett. Efter genomförandet av en rad mediesabotage, där Luther Blissett uttalat sig som ”expert” i riksmedierna angående fejkade händelser, avslutades projektet med utgivandet av spionromanen ”Q” 1999. Boken blev en bästsäljare och vann engelska The Guardians First Book Price, medan dess namnlösa författarkollektiv fortsatte arbeta som Wu Ming Foundation, ett ”laboratorium i kollektivt skrivande” som nu framför allt sysslar med ”kampen mot upphovsrätt, för fri information, öppna licenser på programvara och för fri fildelning”.
Piratbyrån finns sedan tidigare en intervju med Wu Ming samt texten Copyright och havsbävning. Här finns deras hela bokproduktion för fri nedladdning (något som inte tycks ha skadat försäljningssiffrorna).

I tidskriften Multitudes har publicerats en text av Brian Holmes: Three proposals for a real democracy. Information-Sharing to a Different Tune. Den avhandlar strategi och tar avstamp i den artikel om ”content flatrate” som jag skrev i somras (då delvis utifrån några inlägg postade här på Copyriot). Här följer en (hastigt gjord) översättning.


Denna text skrevs för ”kompendiet” till Werkleitz-konferensern Common Property (www.werkleiz.de). Den är en fortsättning på den utmärkta polemik som Rasmus Fleischer inledde mot de flatrate-förslag som syftar till att ”kompensera” rättighetsinnehavarna för fildelningen (se Nettime 13/7 eller här). Är en flatrate bättre än det framträdande DRM-systemet? Helt klart, men det är inget skäl att sluta tänka på en värld man verkligen skulle vilja leva i
/ Brian Holmes

Tre förslag för en verklig demokrati

Informationsutbyte i en ny tonart

Sedan P2P-fildelningsnätverken uppfanns för några år sedan har gratisutbytet av musik varit en nagel i ögat för konsumtionskapitalismen. Det har punkterat skivindustrins vinster, de har bringat obegränsat med pop till tonåringars liv, och ett ironiskt leende till läpparna hos de internet-purister som hela tiden föraktade den ”nya ekonomins” profit-sökande illusioner. För de politiskt sinnade – och framför allt det äldre gardet, vilka fortfarande likställer gitarrer med proteströrelser – kan det massiva överträdandet av upphovsrättslagen ibland framstå som om en länge väntad fläkt av kulturell revolt har börjat blåsa. Men det var visst bara ett problem: Vem ska betala räkningen? Hur skulle artisterna (och, tillägger vissa, skivbolagen) överleva i en värld av gratis musik?

På senaste tiden har en ganska smal uppsättning av lösningar föreslagits: antingen nedladdningssajter av pay-per-song-modell, enligt en centraliserad modell som föredras av musikindustrin; eller en slags ”flatrate”-skatt på internetanvändare, som ska rädda fildelningen genom att utgöra en källa för monetär kompensation att distribueras bland upphovsrättsinnehavarna. Ett av flatrate-förslagen, specifikt addresserat till EU:s direktorat för den inre marknaden, formulerar sig på följande vis om P2P-teknologierna: ”Den digitala revolutionen innehåller en potential för en semiotisk demokrati, där återanvändande och remixning av kultur är en av dess mest lovande innovativa aspekter.” [1] Så låt oss ställa en fråga: Exakt vad utlovas här? Och framför allt, hur kan det uppnås? Hur rör vi oss från en semiotisk till en verklig demokrati?

Ta ett annat exempel på den digitala revolutionen: kraven på elektronisk publicering av akademiska tidskrifter, från grupper som Public Library of Science eller Budapest Open Access Initiative. [2] Sådana publiceringsprojekt har fått brett stöd från forskare och vetenskapsmän, eftersom de skulle eliminera kunskapsutbytets barriärer i form av snabbt stigande priser på ansedda akademiska tidskrifter, något som har blivit ett verkligt hinder även för många universitet i den utvecklade delen av världen. Tillsammans med riktlinjer för själv-arkivering (exempelvis elektronisk publicering utan extern vetenskaplig förhandsbedömning), lovar dessa initiativ (åter)skapandet av vad vissa teoretiker har börjat kalla ”informationens allmänningar” [information commons] [3], vars resultat skulle vara ett storskaligt överförande av kunskap från de rikare institutionerna till deras fattigare kusiner, och i slutändan från Nord till Syd. Naturligtvis talar vi fortfarande om rakt igenom semiotiska friheter. Men vad ett ”återanvändande och remixande” av vetenskaplig kunskap kunna leda till? Tja, ett resultat vore väl i vart fall teknisk utveckling. Och där är behovet att gå bortom en blott semiotisk demokrati uppenbart.

Ta fallet med de dyra aids-medicinerna. Nödvändig kunskap och teknik för att tillverka dessa mediciner billigt finns redan vida tillgängligt. Men möjligheten att göra detta begränsas av patent-regimer som etablerats på global nivå av World Intellectual Property Organization (WIPO) och WTO:s TRIPS-avtal (Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights). Att rädda fattiga människors liv med rika människors vetenskap går emot internationell lag. Icke desto mindre har de samlade ansträngningarna av aids-aktivister, NGO:s, hälsoministerier i de underutvecklade länderna och risktagande läkemedelstillverkare som Cipla i Indien, lett till en försiktig uppluckring av patentregimerna. (2001 kunde Cipla erbjuda sin generiska trippelterapi till Läkare utan gränser för en kostnad av 340 dollar per patient och år, att jämföra med 10400 dollar för patentinnehavarnas mediciner [4]). Resultaten av denna aktivism blev WTO:s historiska Doha-deklaration, som tillät undantag från TRIPS’ patentregler i ”nationella nödlägen”, till vilka epidemier av aids, malaria och tuberkolos uttryckligen räknades. [5] Ändå blockeras nu deklarationens intentioner av en allians mellan den transnationella läkemedelsindustrin och den rådande administrationen i USA. [6] Lagar om intellektuell egendom gör det svårt att realisera löftet om fritt informationsutbyte.

Varför är de dolda kopplingarna mellan fildelning (i vardagslivet), öppen publicering (i olika akademiska discipliner) och överföringen av livsnödvändig kunskap (i Nord/Syd-relationerna) inte omedelbart uppenbara för stora grupper av människor? Eller med andra ord: Varför är det demokratiska löftet i Internet (eller i den digitala revolutionen) så vida ignorerat? Låt oss återgå till den punkt där vi började: lösningar till ”problemet” med fri musik. En skribent vid namn Rasmus Fleischer har skrivit en kritik av flatrate-förslaget, och mer specifikt av dess anspråk på att erbjuda kompensation till innehavare av egendomsrättigheter utan att samtidigt utöva kontroll över användarna: ”Skivindustrin bygger sin makt och sin affärsmodell på möjligheten att kontrollera folks musiksmak, och det är jävligt viktigt för dem att inte förlora greppet över det. Det tycks oklart hur länge de skulle kunna fortsätta rättfärdiga sin existens i en situation där de inte själva kontrollerar hur musik förpackas och presenteras, vilka sorters samlingsalbum och boxar som marknadsförs, när ett albums olika singlar släpps i olika delar av världen etc. Faktum är att man skulle kunna säga att musikindustrin behöver de pengar som rådande upphovsrättslagar ger dem just för att kunna utöva denna kontroll.” [7]

Fleischer sätter fingret på exakt vad de flesta förespråkare av fri fildelning missar att ta upp: vad som i stor skala sprids via P2P-systemen är inte oberoende utvecklade verk likt fri mjukvara, utan kommersiellt producerade poplåtar som utgör en del av dagens kontrollkultur. I dagens samhällen kan ordet ”kontroll” sägas beteckna de sätt på vilka exklusiva egendomsrättigheter försvaras mot effektiv kritik, genom en noggrant orkestrerad medial modulering av uppmärksamhet, minne och trossatser. Vi talar inte längre om ideologi som en singulär, totaliserande världsåskådning, och Guy Debord’s beskrivning av spektakelsamhället var alltför allmän och oprecis: Vad vi i själva verket hittar är ett rivaliserande nät av uppmaningar, incitament, förströelser och sinnesretningar, vilka alla förstärker olika aspekter av de grundläggande sociala rollerna vilka formar vår produktivitet och våra begär. Maurizio Lazzarato beskriver hur företag ”skapar världar” för sina arbetare och konsumenter och för ”estetiska krig” för att upprätthålla sin attraktionskraft och trovärdighet: ”Det räcker att sätta på teven eller radion, gå på en promenad i staden, köpa en vecko- eller dagstidning, för att veta att denna värld konstrueras genom ett sammanfogande av utsagor, genom en teckenregim, vars uttryck kallas reklam; och det som uttrycks (meningen) är en uppfordran eller ett kommando, som i sig självt är en värdering, en dom, en trossats kring världen, en själv och andra. Vad som uttrycks (meningen) är inte en ideologisk värdering, utan snarare ett incitament (det ger tecken), en uppfordran att antaga en viss levnadsform, exempelvis ett sätt att klä sig, ha en kropp, äta, kommunicera, bo, röra sig, ha ett genus, tala, etc.”

Skapandet av rytmiskt modulerade världar av sensationer och begär är enkelt nog att begripa i fallet popmusik-konsumtion – och harmlöst nog, kanske du tänker. Ett mer spetsigare exempel skulle vara den ändlösa strömmen av reklam för farmaceutiska produkter, vilka erbjuder ett längre och hälsosammare liv, modulerar sinnesstämningar och utlovar vitalitet och till och med extas. Men reklamen är bara en liten del av kontroll-ekvationen. Betänk de komplexa åsiktsskapande operationer som krävs för att upprätthålla övertygelsen om att de skyhöga priserna på läkemedel är rättfärdigade, även när de vetenskapliga upptäckter som ligger till grund för dem ofta har gjorts på statliga universitet, finansierade med offentliga medel (vilket är fallet i USA). Det klassiska argumentet – vilket upprepas i nyhetsmedierna närhelst nödvändigt – är att det kostar sammanlagt 500–800 miljoner dollar att utveckla, testa och färdigställa ett nytt läkemedel, utgifter som ligger utom räckhåll för varje offentlig forskningsinstitution. Hur som helst har dessa uppgifter härrör från en lobby, the Pharmaceutical Research and Manufacturers of America, och från ett forskningscenter som får 65 % av sina pengar direkt från industrin; verkliga kostnader är antagligen bara en liten del av de påstådda beloppen. När 39 läkemedelsföretag pressades av en sydafrikansk domstol till att öppna kassaböckerna och bestyrka de forskningskostnader som rättfärdigar deras krav på exklusiva patent på aids-mediciner, föredrog de dra sig ur och släppa hela åtalet mot tillverkningen och distributionen av generiska mediciner. [9] Sådana rättsfall hotar industrins manipulation av våra övertygelser; likväl förblir läkemedelsindustrin globalt sett en industrin som omsätter 400 miljarder dollar per år, den tredje mest profitabla år 2003 (de två föregående åren återfanns den på förstaplatsen). Marcia Angell påpekar: ”Det mest förbluffande faktum för år 2002 är att de sammanräknade vinsterna för de tio läkemedelsföretagen på ‘Fortune 500’-listan (35,9 miljarder dollar) övergick alla de övriga 490 företagens vinster tillsammans (33,7 miljarder dollar). [10] Det goda livet är dessa dagar inte direkt gratis.

Så vilkan melodier är det som ”Big Pharma” vill att vi ska höra? En som förför, en annan som bedrar, en tredje som motiverar – likt plingandet från en jackpot. Bland de nyliberala omvandlingarna av den allmänna sektorn finns en förändring i hur forskningen förvaltas. I det USA mot vilket ”Europharma” kastar avundsjuka blickar [11], kan resultaten av statligt finansierad forskning patenteras av universitetet och licencieras exklusivt till privata startup-firmor, vilka sedan säljer sina patenterade tekniker till större företag; uppfinnarna får en del av licensintänkterna och kan också få äga andel i företagen. [12] Fallen där universitetens forskningsresultat av patentskäl inte offentliggörs hopar sig. [13] På så vis kontrollerar privatiseringskulturen på subtilt vis tillgången och tillämpningen av forskningsresultat – men också själva motivationen och begären hos forskare, vilka uppmuntras att jaga egen profit snarare än att dela med sig av kunskapen som en allmän nyttighet.

Som alla vet: ”Den som betalar, får ange tonen”. Men när betalningen har blivit strukturell, och när de inbegriper ett omfattande och sammanflätat system av regleringar, intressen, strategier och förförelser, då kräver en förändring av de kontrollerande rytmerna något i grunden annorlunda, något fullständigt utanför de rådande systemen för betalning (eller utpressning) som karaktäriserar den kognitiva kapitalismen. [14] Det fria utbytet av musikfiler har det där ”något” – inte så mycket i de marknadsanpassade melodierna som det faktum att utbytet är fritt, utanför en marknad som till överväldigande del är strukturerad till de exklusiva rättighetsinnehavarnas och monopolistiska företagens föredel. Och varje fil som fildelas är en gåva som utmanar inte bara en industri (skivindustrin) utan hela den institutionen ”intellektuell egendom”. Men om vi vill göra något utan denna allmänningarnas uppsving i den omedelbara vardagliga erfarenheten, måste det kopplas samman med ett bredare program för att omvandla vad som idag är de grundläggande reglerna för socialt utbyte. Detta inbegriper att uppfinna och inrätta betingelser för produktion och distribution av alternativa former av journalism, vetenskaplig kunskap, men också kulturella skapelser såsom musik, litteratur och visuell konst. Sådana alternativa former, i all deras mångfald och komplexitet, kan också bli till krigsmaskiner av ett nytt och förbluffande slag, i den estetiska kampen för att skapa världarna som vi lever i. Vad vi behöver idag, inom vänstern, är att omvandla möjligheterna till det av den ”digitala revolutionen” stimulerade semiotiska spelet, till ett omfattande och flernivåat men framför allt kommunicerbart och genomförbart program för en verklig demokrati.

Inledandet av detta kräver en diskussion kring de olika praktiker, kamper och målsättningar som skulle kunna uppnå en sådan omvandling. Med andra ord är det nödvändigt att brottas med både de semiotiska och materiella förutsättningarna för ett alternativt informationsutbyte – vilket ytterst innebär att förändra de rådande relationerna mellan marknaden, staten och ”the public domain” eller allmänningarna. Utan en sådan diskussion, med siktet inställt på att skapa ett program för en ansenlig social förändring, kommer vad som brukade kallas ”vänstern” att bli allt svagare, medan privatiseringskulturen underblåser spänningar i världen genom att fördjupa grundläggande orättvisor. Så låt oss börja här och nu. Kring löftet om fritt informationsutbyte skulle man kunna utveckla tre sammankopplade förslag:

  1. Uppbyggandet av allmänningar inom kulturens och informationens områden, vilkas innehåll är fritt att förfoga över och skyddas mot privatisering genom former såsom General Public License för mjukvara (copyleft), Creative Commons-licenser för konstnärliga verk och open acess-tidskrifter för vetenskaplig publicering. Dessa allmänningar skulle gå i rakt motsatt riktning gentemot WIPO:s/WTO:s fördrag om intellektuell egendom, och skulle företräda ett tydligt alternativ till den kognitiva kapitalismens paradigm genom att förstå människors kunskap och uttryck som någonting i grunden gemensamt, något att dela och göra tillgängligt som virtuell resurs för framtida skapande, såväl semiotiskt som kroppsligt, såväl materiellt som immateriellt.

  2. Omvandlingen av existerande, offentligt finansierad kulturell och vetenskaplig infrastruktur (där elitintressen avgör masskonsumtionens former) i riktning mot jämlikhet, genom uppfinnandet av nya former och protokoll för tillgång till produktions- och distributionsmedlen för journalism, kultur och vetenskap, och till de komplexa resurser som krävsa för denna produktion/distribution (arkiv, bibliotek, studios, replokaler, laboratorier, universitetskurser etc). Denna omvandling – som i sig kan låta oss gå bortom de marknadsdrivna televisuella mediernas dominans av hur den allmänna opinionen formas – skulle uppmuntra förnuftig demokratisk debatt (utbyte av idéer), men också autonomt konstnärligt skapande och expressiv politik (sociala rörelser).

  3. Återuppfinnandet av tidigare program för kollektiva försäkringar vilka skyddar hälsa och välbefinnande för samhällets
    alla medlemmar, men i en ny och mer diversifierad form som integrerar såväl kravet på jämlikhet som rätten till skillnad: garanterad basinkomst, tillgång till billigt boende och grundläggande välfärdstjänster, hälsovårdsförsäkring och högkvalitativ utbildning för alla. Utmaningen handlar inte om att återuppliva den byråkratiska staten med dess vansinniga procedurer för kategorisering och homogenisering, utan snarare om att uppfinna nya former för tillägnande och fördelning av egendom, vars effekter skulle bli frigörande men inte isolerande, socialiserande snarare än begränsande och individualiserande.

Sammantagna skisserar dessa förslag konturerna av en långtgående samhällsomvandling. Likväl är vart och ett av dem helt enkelt grundläggande för det konkreta deltagandet av medborgare i en egalitär demokrati. För du kan inte bidra till de globala gemensamheternas rikedomar utan att ha tillgång till verktygen för produktion/distribution och till existerande informations- och kulturresurser; och likväl kräver denna typ av engagemang också att du har tid, tid befriad från det obevekliga kravet att tjäna pengar för att betala den sociala reproduktionens basala nödvändigheter. Den uppenbara djärvheten i idéer som informationsallmänningar eller faranterad basinkomst – deras uppenbara brist på ”realism” – understryker snarast den skriande frånvaron av det politiska i dagens debatter. Här står mer på spel än en catchy poplåt eller ett piller som får dig att drömma. Bara en ambition att förändra ekonomins regler och ytterst statens existerande form, kan frambringa den oppositionella kraft som det tidiga 2000-talet kräver. Likväl indikerar förslagen ovan, delvis inspirerade av den ”digitala revolutionen”, pragmatiska förändringar som redan har satts i rörelse; de beror inte på valsegrar för sitt förverkligande. Snarare än ett komplett och färdigställt program, pekar de mot ett exodus från den rådande återvändsgränden. Semiotik med materiella konsekvenser. Informationsutbyte i en väldigt annorlunda tonart.

BRIAN HOLMES

Brian Holmes är konstkritiker, essäist, aktivist och översättare, bosatt i Paris och intresserad av skärningsfälten mellan konstnärlig och politisk praxis. Han har doktorerat i litteratur och romanska språk vid University of California i Berkeley, varit redaktör för publikationer åt Documenta X i Kassel 1997 och på senare åt arbetat med den franska konceptkonstgruppen Bureau d’études. Han medverkar flitigt på den internationella mailinglistan Nettime och sitter i redaktionen för tidskriften Multitudes.
Artikeln ovan har publicerats på engelska på Nettime och i Multitudes, samt i tysk översättning hos Werkleitz-biennalen.

Fotnoter:

  1. ”Berlin Declaration on Collectively Managed Online Rights : Compensation Without Control,”
    http://wizards-of-os.org/index.php ?id=1699
  2. För en bra beskrivning av BOAI och länkar till relaterade initiativ, se följande FAQ:
    http://www.earlham.edu/~peters/fos/boaifaq.htm#impactaffordable
  3. Informationens allmänningar – en föreställning starkt influerad av hur fri mjukvara distribueras under General Public License – definieras koncist av Yochai Benchler i artikeln ”The Political Economy of Commons” i Upgrade, June 2003, vol. IV, #3:
    www.upgrade-cepis.org/issues/2003/3/up4-3Benkler.pdf
  4. Källa: Libération, July 8, 2004:
    www.liberation.fr/page.php?Article=222215
  5. Doha-deklarationen finns här:
    www.wto.org/english/thewto_e/ minist_e/min01_e/mindecl_trips_e.htm
  6. Se artikel hos Health Global Access Project:
    http://www.healthgap.org/press/press_releases.html
  7. Rasmus Fleischer: ”‘Content Flatrate’ and the Social Democracy of the Digital Commons”, postad på nettime 13/7 2004:
    http://amsterdam.nettime.org/Lists-Archives/nettime-l-0407/msg00020.html
  8. Mauricio Lazzarato: ”Créer des mondes”, i Multitudes 15 (Winter 2004):
    http://multitudes.samizdat.net/article.php3?id_article=1285
    Den citerade passagen (översättningen modifierad) förekommer även i ”Struggle, Event, Media”:
    http://www.republicart.net/disc/representations/lazzarato01_en.htm
  9. Källa: ”Yale University Shares Profits From AIDS Drugs”, Le Monde Diplomatique, februari 2002:
    http://www.mindfully.org/Industry/Yale-University-AIDS-ProfitsFeb02.htm
  10. ”The Truth About the Drug Companies”, New York Review of Books, vol. 51, # 12 (July 2004):
    http://www.nybooks.com/articles/17244
  11. Inte bara den fria forskningen, utan också den extraordinära profitmöjligheten i den manipulerade USA-marknaden uppväcker avund hos de europeiska läkemedelsföretagen. Se referenser till USA i 2003 års industrirapport från den europeiska läkemedelslobbyn EFPIA:
    http://www.efpia.org/6_publ/Infigures2003.pdf
  12. Det aktuella regelverket är känd som ”the Bayh-Dole act”, som trädde i kraft 1980, vid den nyliberala omsvängningens absoluta inledning. Texten finns här:
    http://www.cctec.cornell.edu/bayh-dole.html
  13. Källa för dessa påståenden: Eyal Press, Jennifer Washburn: ”The Kept University,” The Atlantic (March 2000):
    http://www.theatlantic.com/cgi-bin/o/issues/2000/03/press.htm
  14. En ansenlig del av vad som skrivits i den franska tidskriften Multitudes har ägnats motsättningarna i den ”kognitiva kapitalismen”, vilken förskjuter skapandet av mervärde in i en till stor del semiotisk sfär – men som för att göra så förlitar sig på det intellektuella och känslomässiga samarbetet mellan folk som skapar sina egna mått på värde och arbetar utanför den direkta arbetsdisciplinen. Se särskilt Multitudes 2 (maj 2000), eller antologin Vers un capitalisme cognitif (Paris : L’Harmattan, 2001).