Kvantitativa resonemang må höra till ovanligheterna här på Copyriot, men häromdagen hittades ett förhållande mellan siffror som väcker en intressant tanke, om än utan att bevisa något särskilt.
Siffrorna fanns i en bok som gavs ut 1943 om vad som senare kom att kallas ”upphovsrätt” (det ordet fanns då ännu inte på svenska), skriven av Erik Gamby som senare författade en hel rad böcker om kulturpolitiska ämnen.
Erik Gamby diskuterar författares ekonomiska villkor, och konstaterar att författare (vari han inräknar både skönlitterära, fackförfattare och frilansande tidningsskribenter) har omfattande merkostnader för utövandet av sitt yrke. Exempelvis:

En författare behöver först och främst en lugn arbetsplats. /…/
En författare måste köpa och läsa litteratur i större utsträckning än andra människor. /…/
Det är också ganska nödvändigt att en författare ser sig omkring i världen.
Utifrån detta gör Erik Gamby en överslagsräkning:
Personligen skulle jag tro att en skönlitterär författare, som inte skall sättas på svältkost, behöver förtjäna minst 10.000 kronor om året, om han skall ha råd med de omkostnader, som är förbundna med arbetet.
Tio tusen kronor om året låter kanske inte mycket, förrän vi jämför med löneläget i allmänhet:
Det är bara en liten bråkdel av Sveriges befolkning, som kommer upp till en inkomst på mer än 3.000 kronor om året.
En författare behövde alltså – om vi får tro denna 64 år gamla handbok i immaterialrätt – tjäna tre-fyra gånger mer än en höginkomsttagare.
Jag har inte jämfört med konsumentprisindex eller liknande. Men proportionerna är så slående att det, förutsatt att skriften i fråga inte fabulerar fullständigt, blir svårt att komma undan tanken att författares ekonomiska grundvillkor idag har förbättrats radikalt. Och det handlar då inte om inkomstsidan, utan om att författandets extra omkostnader verkar ha decimerats rejält.

Av de tre kostnader som Erik Gamby nämner, är det svårt att säga något om skrivarlyan, men generellt så framstår det ändå som möjligt att arbeta hemifrån med datorn även för personer som bor litet. Andra kostnaden är kanske intressantast: Att författare behöver läsa mycket befintlig litteratur ansågs på 1940-talet oundvikligen medföra en svidande räkning för böcker och tidskrifter. Relativt sett borde den faktorn ha minskat radikalt sedan internettillgång (lika dyr oavsett hur mycket text man läser) börjat ses som en del av en grundläggande levnadsstandard. Utlandsresor, för det tredje, har bevisligen sjunkit våldsamt i pris, till den grad att en inrikes tågbiljett ofta är dyrare än ett flyg till Sydeuropa.

Inte vore det rimligt med att idag räkna med att man måste ha inkomster på en miljon om året för att över huvud taget kunna skriva böcker utan att svälta? (Siffran en miljon är en grov överslagsräkning: två extra nollor på fyrtiotalets årslöner.)

Man kan inte kräva att Erik Gamby skulle ha förutspått denna långsiktiga utveckling med sjunkande utgifter; vad han såg 1943 var att författare och skribenter behövde driva upp sina inkomster, och inte minst förmå tidskriftsförlagen att sluta publicera artiklar för vilka inget honorar betalats.
Framgångsmodellen såg han genom att snegla på kompositörerna, som 20 år tidigare hade bildat Stim. I sin bok föreslog alltså Erik Gamby att även skribenter skulle gå samman och idka kollektiv rättighetshantering:
Författarna behöver mer än väl en motsvarighet till det organ, som tonsättarna förstått att skaffa sig i Stim. De behöver en litteraturbyrå, som noga övervakar att deras ekonomiska intressen tillvaratagas
Vi kan bara spekulera över vilka konsekvenserna hade blivit, om Litteraturbyrån hade blivit verklighet. Rimligen hade de satt ett fast pris per bokstav – precis som Stim sätter ett fast pris per sekund musik – att multiplicera med en tariff för upplagan. Sannolikt skulle man också – precis som Stim – få anställa ett antal ”textkonsulenter” som bedömde vissa slags texter som mer ”seriösa” och därför förtjänta av större del av kakan. Tidningarna skulle aldrig behöva betala pengar direkt till frilansare, utan bara en saftig klumpsumma direkt till Litteraturbyrån.
Internet och bloggexplosionen skulle möjligen få Litteraturbyrån att kräva s.k. bredbandsskatt, men samtidigt ställa dem inför en akut men i längden omöjlig gränsdragning mellan okvalificerade och ”riktiga” författare.
Men nu blev det inte så. En lärdom från det hela borde vara att förbättrandet av de ekonomiska villkoren för kreativt skapande kan ske minst lika mycket genom utgiftsminimering som genom inkomstmaximering.

Last May we attended a workshop in Amsteram titled Shades of the Commons, which ”brought together artists, theorists, critics, curators, social scientists and software programmers from India, the Netherlands, Germany, Austria, France, Sweden and the United Kingdom.”
One of the participiants was Shuddhabrata Sengupta (Sarai/Raqs, New Dehli), who is by a coincidence also participating in an exhibition at Lunds konsthall which opened last week. (Lars Vilks heavily criticizes the curatorial pretentions.)

Shuddha wrote a summary of our discussions in Amsterdam in the form of a very special letter, elaborating the refusal of whitewashing the darker shades of the commons. Some quotes:
Dear Inhabitants of the ‘legal’ Commons,
(…)
We appreciate and admire the determination with which you nurture your garden of licences. The proliferation and variety of flowering contracts and clauses in your hothouses is astounding. But we find the paradox of a space that is called a commons and yet so fenced in, and in so many ways, somewhat intriguing.
(…)
Your ‘commons’ is not a place that we can share in easily. Because, often, when you ask us for what we ‘own’, we have to turn away from your enquiring gaze. We own very little, and the little that we own is itself often under dispute, because no one has bothered to keep a detailed enough record of provenances. In these circumstances, if we had listen to your stipulation to share only that which we own, hardly anything would have been passed around. And for life to continue, things have to pass around. So we share a lot of things that we have never owned. They are ‘borrowed’.

You call this piracy. Perhaps it is piracy. But we have to think of consequences. The consequences of absences of the infrastructures that make a culture of sharing that is also a culture of legality possible. In the absence of those infrastructures, we have to rely on other mechanisms. When you do not have a public library, you have to invent one on the street, with all the books that you can muster, with everything you can beg, or borrow. Or steal.

All we ask, dear inhabitants of the ‘legal’ commons, is for you to let us be. To be a little cautious before you condemn us. A world without our secret public libraries would be a poorer world. It would be a world in which very few people read very few books, and only those who could own things were the ones who could share them. It would also mean a world in which, eventually, very few people write books. So instead of more, there would in the end be less culture to go around.
(…)
Learn about us by all means if you must, argue with us by all means, but do not rush to destroy the wilderness we inhabit. We admire your carefully cultivated garden. We know it is not easy for you to let us enter that space. We understand and respect that. We do not ask to be appreciated in return for the fact that we prefer hiding in the undergrowth of culture. All we ask for is the benevolence of your indifference. That will do for now.

We remain, yours
Denizens of Non Legal Commons, and those who travel to and from them.
Based on discussions among: Shaina Anand, Namita Malhotra, Paul Keller, Lawrence Liang, Bjorn Wijers, Patrice Riemens, Monica Narula, Rasmus Fleischer, Palle Torsson, Jan Gerber, Sebastian Lütgert, Toni Prug, Vera Franz, Konrad Becker & Tabatabai
The whole letter is now posted on Nettime, and now also published in a reader, In the Shade of the Commons, also featuring texts by Lawrence Liang about pirate aesthetics, Jamie King about gang power, Felix Stalder on open culture, Saskia Sassen on urban topographies, and many more. You can download the book as PDF.


Via Interacting Arts-bloggen nås vi av budskapet att Robert Anton Wilson avlidit – efter en längre tids sjukdom, och efter att någon dag tidigare förklarat att han ändå inte kunde förstå hur han skulle kunna ta döden på allvar.
The fifth stage, Grummet or aftermath, represents the transition back to chaos. … This correlates … with the number 5 … and with the sun …
The relevant I Ching hexagram is 59, Huan, dispersion and dissolution. The gentle wind above the deep water is the Chinese reading of the image, with associations of loss of ego, separation from the group, and ”going out” in general. … This is also called Paralysis by the Illuminati, because, objectively, nothing much is happening; subjectively, of course, the preparations for the new cycle are working unconsciously. … a new Verwirrung period begins, and the cycle repeats.

[Ur en passage (som givetvis motsägs av ungefär 23 andra passager) i Illuminatus.]
Hela den magnifikt labyrintiska romantrilogin Illuminatus finns som torrent här.

Hannah Arendt

26 november 2006




Innan den utsökta Berlinbloggen Notiser från en ö tog paus, förhoppningsvis bara tillfälligt, körde Jelena Selin en serie inlägg kring Hannah Arendt som nyligen skulle ha fyllt 100 år.
Passar på att tipsa om de texterna om Arendt (plus denna och denna), medan jag fascinerat läser i hennes mäktiga bok om människans villkor.
Framför allt ska tillfället tas i akt att tipsa om en internationell Hannah Arendt-konferens som kommer att hållas på Moderna museet i januari, gästad av dragplåster som Julia Kristeva. Gratis, fast föranmälan krävs.

Galago har bytt skepnad, från serietidskrift till 200-sidig bokantologi med utrymme även för längre serier. Första damp ned i veckan, lagom till No Music Day, passande nog innehållande en lång serieintervju med Bill Drummond, signerad Fabian Göranson och Johannes Klenell.

Under ett par timmar berättade Bill Drummond för ovanlighetens skull hela historien: Från tiden innan The KLF, via den famösa aktionen på Brits-galan, K Foundation och en bisarr utflykt till Nordnorge, fram till det avmagnetiserade förhållandet till musik som han numera bearbetar i projekt som The 17 och No Music Day. Fabians helt otroliga tecknande, pendlande mellan illustration och surrealism, ger en egen dimension till serieintervjun (ett format som förhoppningsvis får mer utrymme i Galago framöver). Missa inte!

Relaterade inlägg:

Böcker och deras motsatser

16 november 2006

Mymarkup tipsar om att Librarything – en litteraturens motsvarighet till underbara Last.fm – har fixat en UnSuggester, världens sämsta rekommendationssystem!
Äntligen går det att finna empiriska belägg för misstankar vi burit på länge, exempelvis att Martin Luther befinner sig förbannat fjärran från cyberpunklitteraturen, eller att motsatsen till Jürgen Habermas stavas Ayn Rand, som i sin tur har allehanda kristen teologi som absolut motpol.
Världslitteraturens motsats till J.R.R. Tolkien är naturligtvis Charles Bukowski (tätt följd av Deleuze).
Vidare kan konstateras att Walter Benjamin är klart inkompatibel med John Grisham, och att Adornos motsats är Harry Potter.

Fantastiskt! Eller åtminstone en värdig utmanare till Bokusmetoden. Lite väl förutsägbart blir det dock, då vissa typer av böcker tenderar att återkomma som motsatser väldigt ofta; närmare bestämt amerikanska böcker om Jesus respektive shopping samt, framför allt, Dan Brown.
Robert Musil och markis De Sade, Jacques Derrida och Gilles Deleuze, William S. Burroughs och gamle Hegel – alla har de Dan Brown som sin motsats.
Det blir lite tjatigt, men går förstås att vända på: listan över de litterära motsatserna till Da Vinci-koden ser alldeles strålande ut, och önskas härmed i julklapp, rakt av, om någon rik läsare mot förmodan får ett mecenatiskt ryck…

Svagheterna i systemet är desamma som gäller det i övrigt älskvärda Librarything i sin helhet: 1) Böcker ges ut på olika språk, vilket gör det svårt för databaserna att rulla ur de exklusivt anglosaxiska hjulspåren, med allt vad det innebär av amerikanska predikoböcker; 2) Böcker läses analogt, alltså måste metadatan matas in manuellt.
Ingen av dessa svårigheter berör den musikaliska motsvarigheten, Last.fm.
Till skillnad från vissa andra har ju inte heller dessa sociala nätverkstjänster för vana att patentera sina algoritmer, så räkna med att en UnSuggester-motsvarighet dyker upp även på Last.fm inom inte alltför lång tid. Musikalisk motsatsmatematik kommer sannerligen bli grymt.

Den samlade produktionen av Hjalmar Söderberg (1869-1941) blev fri att använda 1991, då 50 år förflutit sedan hans död. Men öppningen visade sig högst tillfällig: 1996 förlängdes upphovsrättens skyddstid till 70 år efter upphovsmannens död. I riksdagsdebatten var det ingen som ens försökte motivera varför detta skulle vara bra i sig; det enda som talade för saken var EU-direktivet 93/98/EEG. Moderaterna var de enda som röstade emot. Samtliga övriga riksdagspartier röstade ja till längre skyddstider. Så slöt sig rättighetshöljet återigen kring Hjalmar Söderberg.

September 2003 satte Torsten Flinck upp Söderbergs Doktor Glas (2003) baserad på en dramatisering av Allan Edwall (som dog 1997).

Teaterförlagen Folmer Hansen och Colombine, som anser sig äga rättigheterna till romanen respektive dess dramatisering, svarade med att polisanmäla Thorsten Flinck. Prislappen på Doktor Glas – en bok som alltså för några år sedan var en del av det fritt förfogbara kulturarvet, och kommer återgå dit 2012 om nu inte lagarna ändras igen – ligger på 96160 kronor plus moms, enligt Folmer Hansen-förläggaren Jens Widestedt. Men trots att Flincks manager senare erbjöd sig att betala licenspengarna, har förlaget vägrat ge sitt tillstånd. Berit Gullberg på Columbine säger att hon pratade med Flinck redan då och ”föreslog att han fick söka något annat att sätta upp”, men att han ”inte varit mottaglig för någon argumentation”. (Vem fan tror Berit Gullberg att hon att hon är?)

Doktor Glas-uppsättningen från 2003 lades ned i förtid, och nu har fallet hamnat hos åklagare. Samtidigt har Berit Gullberg (Colombine) lämnat in ännu en polisanmälan mot Thorsten Flinck, och Jens Widestedt (Folmer Hansen) överväger detsamma. Anledningen är att skådespelaren sedan ett år turnerat med en bejublad föreställning kallad ”Doktor Flinck”. Eftersom man inte fick köpa rättigheterna ens till det satta priset, gjordes en omarbetning, vilket inte har blidkat rättighetsväktarna. De har gett sig fan på att tysta Thorsten. Det är nämligen ”väldigt viktigt att markera att upphovsrätten måste skyddas”, som Berit Gullberg säger.
Några andra argument har inte framförts. För inte räknas det väl som ett argument att Berit Gullberg ”som den förlagsmänniska hon är /…/ fick en känsla av obehag när hon såg torsdagens annonser i På Stan för Flincks pjäs jämte [Krister] Henrikssons”.
Den senare spelar nämligen också Doktor Glas just nu, med kontrakt 2005-2008. Under den perioden vill förlagen se till att ingen annan sätter upp samma pjäs i Sverige. ”Krister Henriksson eller Thorsten Flinck? Det är ett sorgligt exempel på upphovsrättsfundamentalism att den frågan inte ska få besvaras på scenen, utan förvisas till domstolen.”

Vi ska inte skräda orden: Jens Widestedt och Berit Gullberg är teaterkonstens fiender, ynkliga kräk som inte ens vågar motivera varför inte kulturlivet har plats för två tolkningar av en hundra år gammal klassiker, utan gömmer sig bakom de lagtekniska följderna av ett EU-direktiv vars påstådda nytta för teaterkonsten ingen heller kunnat förklara.
Tyvärr kommer vi nog få dras med lagen ett tag till. Personer som Jens Widestedt och Berit Gullberg kan och bör däremot ställas mot väggen, mest effektivt av yrkesverksamma inom teaterområdet, varav det sannolikt är ytterst få som skulle säga att deras beteende är försvarligt. Genom att inte tiga när förläggare attackerar konstnärer på detta sätt, går det att skapa ett öppnare klimat.

Jag ser rött när jag hör ordet rättigheter”, ryter rollfiguren i Doktor Flinck. Själv säger Thorsten Flinck att han som konstnär inte bryr sig om rättighetstjafset, och skriver i ett förord till publiken att han självklart låter andra omtolka hans tolkning, för ”ingen kan, vad jag vet, påstå sig äga en historia förutom sin egen”. I en skön intervju gjord av DN:s webb-tv bara suckar han över tanken att kulturarbetare ska få rättighetspengar för saker som gjorts för flera år sedan. Visst finns det många problem med konstnärers försörjning, men vad upphovsrätten har med den saken är i detta fall helt obegripligt – inte ens förläggarasen själva försöker göra det gällande. Bara ett perverterat system sätter nuet i andra hand.

Kulturkriget trappas upp

8 november 2006

Passerade treårsjubilerande kaféet i eftermiddags för ett par koppar gratis finkaffe. Vertigomannen förevisade genast sitt senaste drag i det nyligen utlysta krigetmot Statens Kulturråd i dess nuvarande form”: webbsidan Kulturkriget.
Strategin inbegriper fyra attackvågor, samt inom en snar framtid detaljerade avslöjanden av hur Kulturrådet motiverar sina prioriteringar. (Kerstin Ekman-romaner på Bonniers subventioneras, medan indieförlag nekas stöd även till den mest angelägna klassikerutgivning.) Ska bli spännande att följa!

När det var som klibbigast i juli läste jag Bo Sjökvists nyutkomna ”Bland strippor och fakirer” (Vertigo) – lätt en av årets bästa böcker – fast besluten om att den snarast få den ombloggad. Fast månaderna gick. Gudmundsson hann före med läsuppmaningen. Mitt i snöstormen anländer så ett rykande utskick från förläggare Dr. Edenborg. Han förklarar krig!

Statens Kulturråd har beslutat att varken ge litteraturstöd åt Bland strippor och fakirer, De elvatusen spöna eller Lux aeterna. Det innebär att Vertigo i år inte har fått en spänn från det hållet. Det skulle vara skit samma ifall det inte varit för den uppenbara orättvisan: samtidigt har Bonniers håvat in miljon efter miljon. Beslutet fattades av en grupp där tre av de fem medlemmarna är Bonnierlakejer: Åsa Maria Kraft, Alejandro Leiva Wenger och Ulla Roséen. Inte så konstigt att Bonniermonopolet badar i cash.Orsaken till att dessa personer inte ville ge De elvatusen spöna stöd är att ”den inte är en klassiker”.

Aaaaaaaaaaaaaahahahahaha! Aaaaaaaaaaaaaahahahahaha! Vertigo skrattar ihjäl sig! Tårarna sprutar som sperma!

Guillaume Apollinaires Les onze milles verges från 1907 är ingen klassiker? En bok som kommer ut i ständigt nya utgåvor och översättningar över hela världen är ingen klassiker? En bok som kommit i Frankrikes mest exklusiva klassikerserie – Plëiades – är ingen klassiker? Därför att några Bonnierlosers tycker det?

Visserligen verkar dom vara ett gäng underbegåvade medelklasstöntar men det luktar ändå svepskäl. Vi anar den verkliga orsaken till att skiten yr över oss. Vi vägrar suga kulturfittornas kukar. Vi vägrar kompromissa med litteraturens frihet, poesins, begärets och det underbaras raseri. Då blir det lätt så här.

Nu kommer saker hända. Vertigo förklarar krig mot Kulturrådet i dess nuvarande form. Vi kommer att debattera, ingripa och angripa tills korruptionen är åtgärdad. Vi kommer gå till regeringen och kräva att hela skiten läggs ner i avvaktan på en grundlig ombildning: dags för Moderata Fascistpartiet att bevisa att dom är sanna liberaler. Kan dom lägga ner nyttiga myndigheter som Arbetslivsinstitutet borde dom väl kunna avskaffa löjligt genomkorrumperade styggelser som Kulturrådet. När rötan har gått för långt i en lem, återstår bara amputering.
Slut på gnället. Till vapen! Vi tänker inte stillatigande se på när lössen biter oss.

Fabian Göranssons groteska illustrationer till Apollinaire-boken finns även att avnjuta på kaféets vägg.

Utnämnandet av kulturminister Cecilia Stegö-Chiló förorsakade en del ganska häftiga reaktioner; Isobel skriver läsvärt.
Utan att ge sig in i principdiskussionen om statens roll, går det att observera hur värnare av och principiella motståndare till statliga understöd tycks dela ett märkligt grundantagande. Bägge utgår från att kulturpolitik enbart består i att finansiera professionella kulturutövare som annars inte skulle klara sig på en fri marknad. (Jag tror att bägge sidor i polemiken, om de håller sina argument inom sådana trånga ramar, kommer få ett försumbart inflytande. Vid närmare eftertanke är det kanske lika bra.)

Sänd mina rötter regn (en liberal blogg som varit skönt befriad från den tröttsamma ”hö hö”-retorik är allt vad de flesta övriga i genren rapat ur sig i sina försök att formulera åsikter kring kulturministervalet) ifrågasätter Dennis konsekvensen i en åsikt som i dagarna framkastats av ett par av Cecilia Stegö-Chilòs gamla medarbetare på Timbro: ”Avskaffa kulturpolitiken!”
Mattias Svensson uppmanar kulturministern att lägga ned sitt departement, med motiveringen att

ett fritt och levande kulturliv inte kan växa ur kulturpolitiska åtgärder, utan tvärtom kräver att staten lämnar kulturen i fred. /…/
En aldrig så objektiv kvalitetsstandard ger fortfarande inte staten rätt att ”korrigera” människors kulturval med skatter, subventioner och regleringar. Kulturen är en privatsak, och den bästa kulturpolitiken är ingen alls.

I samma spår går Henrik Alexandersson, ordförande i Frihetsfronten:

Enligt min mening är ”kulturpolitik” en omöjlighet i sig. Hur skulle politiken kunna förhålla sig till kulturen? /…/
Skall man ha en kulturpolitik måste politiken vidare lägga sig i utbudet och ha en uppfattning om vilken kultur som är ”bra” och ”viktig”. Hur i herrans namn skulle det gå till? Det som är bra kultur för mig kan vara skräp för dig.

”Men det känns lite halvgjort”, konstaterar Dennis, hintar om att den som verkligen vill avveckla all statlig kulturpolitik nog måste stega in på justitiedepartementet också, och förtydligar:

Bidrag är förstås endast en sorts stöd, skattelättnader är en annan och upphovsrätten är en tredje.

Vilket naturligtvis stämmer. Upphovsrätten är ur det perspektivet inte bara jämförbart med en allmän subvention till ”kulturen”; tittar man närmare ser man också att den är full av normativa mekanismer som priviligierar vissa kulturyttringar på andras bekostnad. Inte bara genom att organisationer som Stim (som får betraktas som semi-statlig) tillämpar kantiga kriterier som ger ”konstmusik” mångfalt mer per minut, i kombination med lika kantiga beräkningsschabloner som ger topplistan nästan allt och den långa svansen inget.Även gränsdragningarna mellan vad som innefattas av upphovsrätt och inte utgör en slags normativ kulturpolitik.
Uppdelningen i rollerna skapare/tolkare är ett exempel. Citaträttens godtyckligt olika giltighet för musik och text en annan. Gränsdragningen mellan en idé och dess framställning är en tredje. Någon stabilitet har aldrig funnits i upphovsrätten, utan varje kulturell och teknisk innovation har inneburit nya omfördelningar, där besluten som fattats av politiker och jurister har varit just avvägningar om vilken slags kultur som ska omfattas av upphovsmannafunktionen.

Bakom det hela lurar förstås konstarternas moderna system som slog igenom samtidigt med den moderna upphovsrätten; urskiljandet av ett antal ”sköna konster” har varit förutsättningen för att utvidga upphovsrätten till att omfatta annat än litterär text.
Länge fanns separata kopieringsregleringar för olika konstarter. Först sedan några decennier tillbaka har man börjat pratat om ”intellektuell egendom” som vore det en enhetlig reglering som kunde tillämpas icke-normativt – något som många liberaler, även de mest upphovsrättskritiska, ofta glömmer bort.
Hur man än väljer att tala om den, så är och förblir upphovsrätten ”räfflad”, dess tillämpning fylld av kvarlevande praxis och ofta överspelade kulturella normer.

Allra mest fundamentalt kan vi se det i det talade ordets status. På ord som talas finns inget av den upphovsrätt som tilldelas skrivna ord. Om jag är inbjuden till en radiostudio och pratar i en minut, eller om en tevekamera filmar mig när jag på eget bevåg går ner till torget och håller samma utläggning i en megafon, så kan inspelningen sändas och repriseras ohämmat i radio och teve. Jag har inget att säga till om, såtillvida jag inte sjöng fram mitt budskap, för då är det inte talade ord utan ett musikaliskt verk som måste rapporteras in till Stim…
Ponera istället att jag i stället för att framföra dem muntligt skriver ner exakt samma ord, och låter publicera dem som en tidningsartikel eller en bloggpost. Då är det inget snack om upphovsrätten. Inte ens om tidningen betalt mig för att skriva texten, får de återpublicera den utan mitt tillstånd.

Minns ni debattboken Fittstim? Där publicerades bland annat ett kort brev som en bitter Ulf Lundell skickat till Karolina Ramqvist. Ulf Lundell stämde förlaget för upphovsrättsbrott, och vann. Säg att Uffe i stället hade sluddrat in samma harang på Karolinas telefonsvarare, och hon använt inspelningen i ett radioprogram. Då hade han inte haft en chans att hävda några rättigheter – förutsett att han inte varit slug nog att först tonsätta sina kanske inte helt väl valda ord.
Att det talade ordet i hög grad står utanför upphovsrätten är en förutsättning för att vanlig journalistik ska kunna bedrivas. Vi är så vana vid det att vi inte ens ställer frågan ”Men hur ska intervjuobjekten klara sig?” (Utom jag, jag har undrat det några gånger när jag flängt runt mellan mikrofoner och gratis bidragit med content till massmedier medan jag knappt kunnat betala hyran.)
Alltså är det ingen idé att eftersträva en ”slät” upphovsrätt; så länge staten delar ut ensamrätter till immateriella skapelser kommer det att implicera ett komplex av normativa uppfattningar om vilka verbala och estetiska uttryck som ska omfattas och inte, i ständig omförhandling. Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken…