Ett mordförsök på den riktiga musiken firar jubileum

Idag den 31 oktober kan vi fira tjugofemårsdagen av en symboliskt viktig händelse i musikhistorien. För precis ett kvarts sekel sedan släppte nämligen det sheffieldska synthpopbandet Human League sitt album Dare!.

Om vi idag mest associerar låtar som Don’t You Want Me till dansgolvsnostalgi, inser vi kanske inte hur de elektroniska popdängornas succé skakade om musiketablissemanget.

The rock establishment were horrified at the lack of conventional instruments and a bitter debate developed over fears that the new technology would banish guitars forever. In a move against synths, the Musician’s Union even began a campaign in the light of Dare called ‘Keep it Live’. They believed that the keyboards could compose melodies ‘at the touch of a button’ thus making session musicians redundant. /…/

The UK singles chart prior to Dare had previously been dominated by tired old guitar heroes and dreary ballads that belonged back in the 70’s, when Dare hit the airwaves it provided a sound that was years ahead of its time. The album was to change people’s perception of pop music forever.

Framgångarna för Dare! provocerade alltså brittiska musikerfacket till en ny offensiv mot ”den mekaniska musiken”, som man uppfattade som ett hot mot ”riktiga” musikers arbetstillfällen. Fackets negativa inställning till synthar ledde till och med till en tillfällig utbrytning med det ofantligt sköna namnet Union of Sound Synthesists.

Även inom Svenska Musikerförbundet betraktades synthpop med mycket stor misstänksamhet vid denna tid. Året 1982 konstaterade Musikern att nu gäller ”bara synt-pop. Skivbolagen har kört fram artister som t ex Human League”.
Typiskt för den fackliga attityden var att se elektroniska instrument som ett krasst påfund från profithungriga skivbolag, vilka genom en långt driven mekanisering helt enkelt ville pressa ner kostnaderna för att skapa musik, på de levande musikernas bekostnad.Det synsättet – elektronisk musik som simpel representation och rationalisering – överlevde dock inte 1980-talet. När fler och fler popband utforskade syntharnas möjligheter blev det snart uppenbart att de hade något eget. Andrew Goodwin framhåller i artikeln ”Rationalization and democratization in the new technologies of popular music” den radikalt panorerade trummaskinen i en senare låt av just Human League, Human från 1986, som en milstolpe i den elektroniska popmusikens brott med representationen:

radical placing of musical instruments /…/ marks a break with the practice of illusionism. No one has ever heard an actual drum-kit sounding like this in a natural (i.e. non-mass-mediated) encironment. /…/ In other words, radical stereo imaging of this nature draws attention to itself. It is not illusionist, and it does nothing to create the impression of a community of musicians playing in real time. In fact, it undermines it. In Brechtian terms, such aural effects work to ‘reveal the machinery’ of the acoustic representation. /…/

If multitracking is a highly rationalized form of production that substitutes reaction for interaction between musicians, it can be argued that sampling music computers and virtual tracks fundamentally changes this.

Flera andra Sheffield-band var högst medskyldiga i detta musikhistoriska brott.

Året efter Dare! följde Human League upp succén med ännu ett radikalt grepp, Love and Dancing som brukar omnämnas som det första remixalbumet av sitt slag. Samma låtar i tungt dub-inspirerade versioner; ett rejält snäpp bättre än originalet, rent musikaliskt.

Visst, riktiga synthpoppare kanske tycker att Dare! är ett rätt lamt album, i jämförelse med humanligans tidigare alster. Men årsdagen är ändå värd att högtidlighållas med ett fyrfaldigt ”Keep music dead!”.

Hyfsa till tillhyfsandet

Henrik Pontén vill ”hyfsa debatten om piratkopiering” med en debattartikel i dagens Aftonbladet där han listar ”fem fel om fildelning”.
Det är inte helt klart vem han vänder sig mot, i ingressen mumlas det något om ”en rad påståenden från olika politiker”. Knepet funkar oftast: upprätta en skenmotståndare vars argument man själv rekonstruerar innan man ger sig på dem. Fast det gör inte så mycket, för Henrik Pontén har skrivit en i stora stycken riktigt bra debattartikel. Låt oss gå igenom hans fem punkter:

1.
”Olika politiker”: ”Fildelning är ett ungdomsbrott”.
Henrik Pontén: Fel, fel. ”Att se detta som en ungdomsföreteelse som grundar sig i brist på pengar är felaktigt och missledande.”
Copyriot instämmer med Henrik; fildelning är ingen ungdomsföreteelse och framför allt är det helt fel att fokusera på priser. Låt inte fildelningsdebatten spåra ut i fördelningspolitik och rättighetstjafs, när det handlar om nätverk, arkiv, kulturell dynamik och öppenhet för det oväntade!

2.
”Olika politiker”: ”Det pågår en häxjakt på fildelare – riv upp den nya lagen”.
Henrik Pontén: Bara sju personer har dömts, bland miljoner fildelare. Och eftersom fildelare inte bara laddar ner utan även laddar upp är det fel att tala om masskriminalisering, då uppladdningen var olaglig även innan 2005. Därför är det ”meningslöst” att kräva att den nya lagen ska rivas upp.
Copyriot tackar och bockar för att Henrik förklarar för fildelare att risken är obefintlig och samtidigt lyfter fram att uppladdning och nedladdning är två sidor av samma sak! Inte heller Copyriot tycker att det lagändringar står högt på listan, även om det förstås är bra att en livlig diskussion kommit igång. Ännu angelägnare är dock att diskutera lagtolkningar, ändra rättsliga prioriteringar och stoppa införandet av nya tvångsmedel.

3.
”Olika politiker”: ”Lagen är verkningslös.”
Henrik Pontén: ”Detta är direkt felaktigt /…/ När lagen prövades för första gången sjönk antalet bredbandsinnehavare som laddade ned långfilm från sexton procent till knappt fem procent.”
Copyriot: Källan till de siffrorna är höljd i dunkel, men om vi nu säger att det ligger till så, borde väl inte Antipiratbyrån ha mycket att oroa sig för? I vart fall borde de inte kunna kräva utökade tvångsmedel och skärpta befogenheter i fildelarjakten med trovärdigheten i behåll.
Förresten, Henke: Det är inte antal utan andelar som mäts med procent.

4.
”Olika politiker”: ”Ska lagen följas måste vi ha en enorm övervakning.”
Henrik Pontén: ”En vanföreställning /…/ helt orimlig men tyvärr typiskt för den allmänna mystifieringen av internet framförd av olika förståsigpåare.” Ingen har frågat efter en ordning där polisen övervakar varje kommunicerad bit av information.
Copyriot: Här slirar Henke till det hela genom att få det att handla om bara ”övervakning”, när beivrandet av upphovsrättsöverträdelser på internet handlar om mer än så, exempelvis om rättssäkerhet, yttrandefrihet och inte minst rätten att erbjuda olika slags nätverk utan att tvingas bli polisens förlängda arm som registrerar personuppgifter för överlämnande till Antipiratbyrån.

5.
”Olika politiker”: ”Undersökningar tyder på att fildelning inte skadar filmbranschen”.
Henrik Pontén: Från samma undersökningar kan olika slutsatser dras. ”Sanningen är att ingen egentligen vet vilka effekterna blir.”
Copyriot: Henrik Pontén har rätt. Vi vet inte! Men vad spelar det för roll hur fildelning påverkar just filmbranschen? Det är en högst märklig tanke att långfilmens ställning som kulturell form måste förbli orubbad i all framtid, särskilt som den redan utsätts för allt starkare konkurrens från både datorspel och av episodiskt berättande. Varför ska kommunikationsmediernas framtid formas efter hur just filmindustrins resultat påverkas, när de används till så mycket mer?
Musik är en lite annan femma, då det till skillnad från långfilmer är en generisk mänsklig aktivitet. Just därför är det viktigt att inte förväxla musikbranschen med skivbolagen.

Uppdatering: Johanna Nylander finner fem fel i Ponténs artikel (och belönas med en länk från Aftonbladet). Håller såklart med henne om det mesta i sak, men vill ändå varna för att låta Antipiratbyrån sätta agendan genom att försvara argument för fildelning som de har definierat, och acceptera en dagordning som sätter allt fokus på frågan om legalisering eller inte.

Känslig information, praktisk kunskap

Säpo hävdar att tidigare anställda i allt högre grad tar mig sig känslig information när de lämnar sin anställning.
Det uppger Sveriges Radios ekoredaktion.
Enligt säkerhetspolisen (Säpo) är det vanligaste företeelsen att anställda tar med sig e-postadresser och förteckningar över kunder och leverantörer när de slutar.
Säpo påpekar att detta är stöld om den anställde inte har stämt av med arbetsgivaren i förväg.

Man undrar lite varför Säpo ger sig in i en fråga som inte handlar om att skydda rikets säkerhet mot tänkta fiender, utan om att skydda företag mot konkurrenter. Det talas om ”stöld” som om det fanns en obeveklig äganderätt till kunskapen om ett företags sätt att bedriva affärer, när gränsen i själva verket är högst oklar.För vad är ”information” och vad är ”praktisk kunskap”? Må vara att anställningskontrakt fastslår att företagets adressregister inte får tas med från företaget när en anställd slutar (även om det vore naivt att räkna med att en sådan regel går att upprätthålla till hundra procent). Men den kunskap som inte är lagrad digitalt, utan i den anställdes hjärna? Marknadsöverblicken, det sociala kontaktnätet – gränsen mellan sådant och ett e-postregister är i praktiken flytande. Om självaste Säkerhetspolisen ska engagera sig i att ”känslig information” inte lämnar kunskapen, är det nödvändigt med reflektion över vad som räknas dit och inte.
Ett kunskapsklimat där allt mer och allt abstraktare information börjar räknas som affärshemligheter är ingen rolig tanke. Resultatet blir att människor låses fast vid företag på ett sätt som tenderar åt ett slags neofeodalt håll. Så brukar det bli i rättighetsdominerade branscher: Skivkontrakt som under många år förbjuder artister att ge ut musik om inte skivbolaget har lust att marknadsföra den. Utbredandet av sådana klausuler till allt fler branscher är en fullt möjlig men långt ifrån självklar respons på ekonomins informationalisering.
Ju längre man tänjer begreppet ”känslig information” i riktning mot ”värdefull kunskap”, desto större blir godtycket och desto större blir motsägelsen mot den öppnare praxis som ändå är etablerad på de flesta håll.
Tänk exempelvis på en journalist som är anställd på Dagstidningen och, som alla journalister, samlar på sig en mängd användbara kontaktuppgifter till personer. Sedan säger hon upp sig för att i stället börja jobba på Kvällsbladet, som erbjudit henne bättre lön. Alldeles självklart tar hon med sig sitt personliga adressregister. På så vis får Kvällsbladet användning av en resurs vars värde journalisten i fråga skapade medan hon fick lön av Dagstidningen. Detta oavsett om kontaktregistret fanns på kartotek, i ett digitalt adressregister eller i journalistens egna huvud.
Är det då stöld? Eller är det en kunskapsöverföring som är ofrånkomlig, så länge vi vill ha en arbetsmarknad?

”Streaming”, eller konsten att leka filsystemskurragömma

Miljardärsradarparet Friis & Zennström, kända för att ha Kazaa och Skype, skapar buzz kring sitt nya projekt för tv via nätet. Ett heluppslag i danska tidningen Børsen (läst på flyget från Århus) avslutas med det tekniska klargörandet:

Den nye tv-tjeneste er ikke baseret på download, men derimod såkaldt streaming. En film lagres altså ikke på computeren, men ses derimod, mens den strømmer ind gennem internetforbindelsen. Rent teknisk kommer filmene fra en central server, men kan også komma fra andre brugere – for at spare båndbredde.

Vi har sagt det förr och säger väl det igen då: Enda skillnaden mellan ”streaming” och ”downloading” ligger i hur mjukvaran konfigureras på mottagarens dator.
Att upphovsrättslagen definierar det som väsensskilda aktiviteter, motsvarande radioutsändningar respektive plastbitsförsäljningar, kan inte ändra det tekniska faktumet: Varje ström av bilder och ljud som spelas upp i ens dator kan också, med mer eller mindre besvär, sparas som en fil. Och om den kommande mjukvaran som det uppges delvis ska bygga på Bittorrent-konceptet, så är det ju helt uppenbart att filmerna måste lagras på hårddisken. Att kalla det hela ”streaming men inte downloading” blir alltså bara en fråga om att göra de lagrade filerna så svåråtkomliga som möjligt för de användare som bidrar med sina egna hårddiskar till företagets distribution. Maximerad fragmentering, separerad metadata.
Friis & Zennström fattar förstås den saken. Frågan är i vilken mån de förutsätter att de filmrättighetsbolag som de vill sluta avtal med inte fattar den.
Notera också att de hårdgarderar sig mot rättsliga påhopp den här gången genom att försöka eliminera all anonymitet, så att användarnas identiteter kan lämnas ut till myndigheter och intresseorganisationer när sådana krav kommer. För förr eller senare kommer de.

Senaste nytt från insamlingssällskapen

1.
Ekonomin knasar för SAMI, insamlingssällskapet för performing rights som i praktiken är ganska underställt Musikerförbundet. Efter att man gjort sig av med sin vd tidigare i höst upptäckte man att han undanhållit revisionsrapporter om misskött ekonomi; SAMI har ”utsatts för betydande risk som är av den storleken att det kan få konsekvenser för SAMI:s verksamhet”. Nu lägger man ner den yrkesfrämjande verksamheten under två år, i hopp om att lyckas betala ut alla upphovsrättspengar till anslutna musiker.
SAMI:s tillkomsthistoria är ytterst intressant. Genom en lagändring från 1986 fick SAMI samma rätt som STIM redan hade att driva in licenspengar på alltifrån kaféer till frisörsalonger och gym, vilket i kombination med kassettersättningssystemet har lett till en kraftigt stegrande omsättning. Staten tillmötesgick därmed ett mångårigt krav från Musikerförbundet, vars ursprungliga planer dock var annorlunda. Man tänkte sig rättighetsadministreringen som ”motgiftet mot ett alltiför ohejdat spridande av den musik som förbundets medlemmar producerar” (Yngve Åkerberg, 1977). Genom att göra det väldigt dyrt att använda inspelad musik i offentliga lokaler – och kunna tysta varje jukebox genom en facklig stridsåtgärd – skulle man förmå diverse affärsintressen att hyra in orkestrar att spela på plats, och därigenom skapa fler arbetstillfällen för musiker.
När pengainsamlingen väl kom igång och gick över förväntan så ändrades inriktningen till att maximera genomflödet av pengar. Tanken på att hejda den mekaniska musikens ohämmade spridande, motverka att ”en allt mindre elit betjänar en allt större publik”, glömdes bort. I stället skyfflade SAMI storsummor till handfullen radiohitmakare medan de allra flesta musiker fick nöja sig med inget eller struntsummor. Fördelningen baseras ju på radiospelningar, eftersom det inte går att mäta vad som spelas i varje stuga.

2.
GEMA, den tyska motsvarigheten till STIM, meddelar i ett pressmeddelande att de har skaffat sig en Marketing Director. Ledningen har beslutat sig för en ny strategisk plan ”i vilken marknadsföring tillmäts central betydelse som framgångsfaktor”.
Tyska bloggen Kritische Masse frågar sig: ”Varför? Varför behöver ett inkassoföretag marknadsföring? Vad ska de marknadsföra? Upphovsmän?”
Pressmeddelandet uppger även siffran för GEMA:s årliga omsättning: ungefär 8 miljarder svenska kronor, som de håvar in i licensavgifter på allt från nätradio till symfoniorkestrar. Eftersom i genomsnitt 15 % av dessa kopiösa intäkter redan spenderas på den egna byråkratin, med 1100 anställda (en byråkrat på 54 medlemmar!), kan man ju lika gärna anställa en till, för att ”nyskapa GEMA:s image”. Detta medan månadens övriga pressmeddelanden berättar om hur GEMA nu kräver skadestånd av 50 tyskar som har sänt ”illegal nätradio”.

Danmark förbereder krig mot internet

Följ med i vad som händer i Danmark, för just nu ställs internets framtid på sin spets! Saken handlar inte om AllOfMp3.com, den ryska sajt som säljer musikfiler på ett sätt som IFPI ogillar (alltför billigt och utan DRM-spärrar). Att en dansk domstol gick på IFPI:s linje och nu beordrar samtliga internetleverantörer att blockera tillgången till har långt större konsekvenser än så. Domen fastslog att Tele2 är ansvariga för upphovsrättsintrång om de inte blockerar tillgången till AllOfMp3.com, inte bara som medhjälpare, utan eftersom datapaket som passerar genom routrar i sig utgör ”exemplarframställning”.
Läs på här, i tur och ordning:

• Piratbyrån: Internetcensur inleds i Danmark
• Oscar Swartz: Dansk domstol kräver: Släck nätet!
• Piratgruppen: Tele2 lukker for adgangen til AllofMp3 … eller gør de?

För den som vill undersöka saken närmare finns även hela domen som 21-sidig PDF. Där kan man också läsa att Egmont, Bonnier Amigo och danska statens egna Da Capo Records är några av alla de skivbolag som låtit sig stå bakom den nyordning som, om den befästs, gör slut på internet som vi hittills har känt det.
Kom bara ihåg att domen i Köpenhamns fogedrett (första instansens civildomstol, som jag förstår det) inte är slutgiltig utan redan har överklagats av Tele2. Men detta är inte en fråga om att det är jobbigt för dem att spärra en sajt – mitt i Europa grundläggs en nyordning där tillhandahållare av nätverk görs ansvariga för vad noderna gör!Uppdatering med fler länkar:

• Politisk opbakning til spærring af hjemmeside.
  Danska partier från höger till vänster stödjer domen, utifrån uppfattingen att detta ju bara rör en olaglig hemsida och inte internet i stort.
• http://del.icio.us/tag/Tele2-dommen
• Mathias Klang: Danish Courts Discover Internet Censorship
• Piratgruppen: Baggrund: /Tele 2 dommen
  Ingående sammanfattning & summering.

Aarhus

Vanligtvis upplever vi svenskar landet Danmark som något som slutar vid Stora Bält, om inte redan vid Nørrebro. Men just nu befinner jag mig ändå på Jylland, närmare bestämt i Danmarks näst största stad Århus, på inbjudan av universitetets centrum för digital estetik.
Har just tillbringat dagen på universitetets nyinvigda IT-byggnad (en påkostad, kraftigt företagssponsrad sak, i vars anslutning Google expanderar), på en heldag titulerad Art|Net|Work. Syftet var att på olika sätt utforska mötet mellan nätverk och konstverk – i ytterst vid bemärkelse. Men arrangörerna verkar nöjda med att våra presentationer spretade åt olika håll, och de uppemot femtio åhörarna (multimediastudenter och forskare) likaså.

Bland annat pratade Olga Goriunova, en Moskva-baserad curator som driver Runme.org, med undertiteln ”say it with software art”; en strålande samling av hittills 400 verk av konceptuell mjukvarukonst (sedan länge länkad från Copyriots högerspalt).
Funktionen skiljer sig inte jättemycket från en vanlig konstinstitution: Runme.org bygger arkiv, sammanlänkar konstnärer med en publik, skapar en kritisk diskurs och symboliskt kapital kring konstprojekt. Men betydligt mindre ekonomi är involverat, och det tekniska formatet drar förstås åt vissa andra håll. Själv finner jag den simpla designen briljant. En ”tvåfaldig taxonomi”: ”rationella” kategorier i en vänsterspalt, ett ”irrationellt” moln av nyckelord i en högerspalt. Mittentredjedelen fylld av redaktionella features.
Runme.org fattade i ett tidigt skede det viktiga beslutet att också ladda upp ”hittade” mjukvarukonstverk, utan att bry sig om upphovsrätten. Några klagomål om detta har de dock aldrig fått.
Därefter övergick Olga Goriunova till att tala om en helt annan sajt, som tydligen är omåttligt populär i Ryssland, med besöksantal i nivå med de största tidningarnas nätupplagor: Udaff.com (”folk som inte kan ryska tror ofta att det är en porrsajt”, men reklamen är tydligen bara där för att finansiera de höga driftskostnaderna). Udaff har en hårt motkulturell framtoning, men är samtidigt fast rotad i ett mainstream-patriarkalt värdesystem. Sajten fylls av historier, med supa och knulla som främsta ingredienser, skrivna av entusiaster på ett högst säreget språk där vissa felstavningar etableras som stilistiska drag. ”Faktum är att denna platform, och bara den, har byggt en ny litterär trend.” Språkstilen sprider sig långt utanför internet, och ska bland annat ha varit närvarande i de senaste protesterna mot Lukasjenko i Vitryssland.
Utifrån dessa bägge högst olika exempel fortsatte Olga Goriunova med några generella tankar om nätkulturer, filtreringsmekanismer och plattformar för digital konst. Senare på eftermiddagen pratade bland andra Saul Albert om sina, helt annorlunda, konstnärliga erfarenheter.

Mitt eget tal var en ny mix om kopplingarna mellan upphovsrättens permanenta kris och nätverksarkitektur. Tänkte lägga upp det inom kort.

Grattis, Oscar!

Stiftelsen för Internetinfrastruktur, vars främsta uppgift är att förvalta .se-toppdomänen, har beviljat Oscar Swartz 150 lax! Detta för att han, från sin temporära bas i Berlin, ska kunna bygga ut sin blogg med en wiki och ”göra den till en nod för nyskapande medborgarjournalistik”, med uttalad inriktning på frågor om fri kommunikation, övervakning och nätinfrastruktur. Han skisserade nyligen sin vision i inlägget Ny journalistik: Call for action. Grattis!
Det ska bli spännande att se resultatet, och i vilken mån det går att skapa ett aktivt grävande, engagerat community kring det. Några frågor där sådan research vore särskilt angelägen listas av Floodis.

Expressen: ”Legalisera fildelning!”

”Legalisera fildelning!”, kräver dagens huvudledare i Expressen. Ledarsidan har frivit en fildelningspositiv linje i flera år. Dagens text är alldeles strålande och säger i stort sätt allt det som behöver sägas i frågan just nu:

1. Att det har utdömts dagsböter i fildelningsmålen på samma nivå som domar om sexuellt ofredande och för misshandel, är en sak som ytterst få som finner någon som helst reson i.
2. Fildelning är en produktiv verksamhet. Genom att kopieras kan musik som upptäckas som annars alls inte skulle nå ut. Men precis som i tidigare medietekniska paradigmskiften finns såklart både vinnare och förlorare.
3. Försöken att stoppa fildelning kokar ner till att blockera själva infrastrukturen. Biverkningarna går inte att fullt ut överskåda: ”Lyckas det mot förmodan stryper man ett enormt kulturutbud samt förstör möjliga affärsområden.”
4. Justitieminister Beatrice Ask måste häva förra regeringens hemligstämpling av den omfattande korrespondens som ledde fram till tillslaget mot The Pirate Bay.
5. ”Fildelning och upphovsrätt är förmodligen den viktigaste kulturpolitiska frågan i dag”, alldeles för viktig för att överlåta till justitiedepartementet.

(Fast det gäller att se till att fildelningsdebatten inte reduceras till en fråga om legalisering eller inte. Då riskerar fokus att vridas från sanktionsdirektiv och annat som händer just nu, och från det faktum att fildelningen kan vara fri även utan en formell legalisering. Ett självklart första steg vore att differentiera straffskalan, så att det görs klart att ringa upphovsrättsintrång inte motiverar de extraordinära tvångsmedel som det nu lobbas hårt för att få till stånd.)Även DN:s ledarsida skriver förresten om digitalisering idag.

Uppdatering 29/10: Det gick en vecka, så var nästa söndag här med ännu en Expressen-ledare där samma krav inskärps och Beatrice Ask läxas upp. Inte illa.

”En teknikneutral definition av TV-mottagare”

Att betala eller inte betala licensavgift för innehav av teveapparat – om den saken har det varit väldigt mycket prat i Sverige just nu. Men nästan ingen tycks bry sig om hur själva licenssystemet håller om att byggas om, rejält. Vi ska få, som det så fint heter, ”en teknikneutral definition av TV-mottagare”. Beslutet är redan fattat.
Från årsskiftet lyder nya lagtexten:

2 § En TV-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV- program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål.

I klartext betyder det att även datorer, handdatorer och 3G-mobiler med internettillgång kan avkrävas tevelicens.

– Vi får se vad som händer med den tekniska utvecklingen och ta ställning till vad som menas med tv-apparat när lagen träder i kraft. Troligtvis kommer vi att få göra prövningar i enskilda fall, säger Eva Selin, jurist på Radiotjänst i Kiruna.

Den gamla definitionen inkluderar bara datorer med tevekort, den bygger alltså på möjligheten att ta emot själva radiovågorna. Men framöver ska licenspliktighet istället definieras utifrån möjligheten att ta del av programmen, och finns de på internet så har man ju den möjligheten, oavsett om man använder den eller ej.
Inte inte alls osannolik utveckling kan vara att det tillsätts ännu en utredning, som kommer fram till att avgiften ska tas ut på själva internetuppkopplingarna i stället för på maskinvaran. Då läggs ansvaret på ISP-nivå, dit vår tid politiker i största allmänhet är glada att outsourca olika åtgärder. Smitningsproblemet kan betraktas som mer eller mindre löst – tills man kommer på att man måste jaga folk som delar uppkoppling med varandra…Tyskland inför en liknande nyordning, också den 1 januari 2007. Men där råder, till skillnad från Sverige, en högst livad diskussion. Kanske för att tyskarna tydligt har deklarerat att man ska ta ut avgifter på internetanslutna datorer (”PC-Gebühr”), i stället för att smyga in en luddig fras öppen för tolkning som de svenska lagstiftarna gjorde.

Även fortsättningsvis ska Lagen om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst utgå från enheten hushåll:

2 b § För samtliga TV-mottagare som är avsedda att användas i innehavarens hushåll betalas en enda TV-avgift.

Prepositionen ”i” i ovanstående paragraf skvallrar om en tid där apparater kapabla att ta emot rörliga bilder ännu var alldeles för tunga för att bäras omkring på, utan stod – en i varje hushåll – som ett altare i vardagsrummet för hela familjen att samlas kring.
Men nu, när diverse bärbar elektronik också kan räknas som ”TV-mottagare” i lagens mening? Ter det sig inte aningen märkligt att ta ut en avgift per hushåll? En avgift som är lika hög oavsett hur många personer som ingår i hushållet. Lite tillspetsat så skulle ju rådande licenssystem kunna beskrivas som en straffskatt på ensamstående.Uppdatering:
Malte skriver bra i dagens Expressen om att inte ha tv. Jag har inte heller någon tv, har aldrig ägt en vad jag kan minnas. Ändå bröt jag faktiskt mot lagen när jag för några år sedan hade en skruttig mac med tv-kort i, även om jag bara använde den för att se på tv max två-tre gånger. Eller förresten, möjligen ligger datorn kvar och samlar damm i någon garderob. Bryter jag då fortfarande mot lagen?