Progghistoria

12 mars 2007

Bloggen håller på att flytta, som ni strax kommer att märka. Följande postades egentligen i lördags på nya nästet, som dock strax därefter brakade samman…

Tydligen är det någon slags schlagerfestival ikväll. Det innebär högkonjunktur för plagiatanklagelser, precis som förra året, i några dagar, innan (nästan) alla åter inser att schlagerns väsen ligger just i det eviga återanvändandet av liknande musikaliska motiv.

Schlagerfestival innebär också – åtminstone i år – återblickar på året 1975. Musikrörelsen, idag mera känd under beteckningen ”progg”, kulminerade den våren, i och med motståndet mot ”slaskjippot” på teve. Framför allt minns eftervärlden småleende hur Ulf Dageby sjöng ”Doin’ The Omoralisk Schlagerfestival”, kanske också motdemonstrationen mot schlagerfestivalen den 22 mars 1975, ”med fioler och nyckelharpor i täten”.

Förvisso var det den ofta väldigt dogmatiska kretsen kring tidskriften Musikens Makt som satte agendan.
Men i Kommittén för en Alternativ Festival -75 ingick även, bland många andra, Tonkonstnärsförbundet, Yrkestrubadurernas förening, Föreningen Svenska Jazzmusiker, Körförbundet, Rikskonserter samt – sist men inte minst – Centerns Ungdomsförbund. Allesammans ville de ”bekämpa kommersieliseringen av kulturen och stödja den kultur som inte styrs av ekonomiska vinstintressen”.
På alternativfestivalen i Stockholm – som SVT direktsände samtidigt med schlagerfestivalen – framträdde inte bara Nynningen och Söderorts FNL-sånggrupp, utan också Adolf Fredriks församlingskör, Södra Bergens Balalaikor samt diverse internationella jazzstorheter.
Svepande omdömen bör alltså fällas med viss försiktighet. Progghistorien är mer mångtydig.

1975 samlade sej musikrörelsen till en ny jättemanifestation i kampen mot EM-schlagern. Motfestivalen blev en framgång och Sverige drog sej ur slaskjippot.
1976 börjar det kännas som nån sorts konstig baksmälla. En massa band och musikföreningar börjar lägga av.

Författaren till dessa rader, som publicerades i Musikens Makt 9/1976, heter Mikael Wiehe. Strax efter motfestivalen 1975 började utan tvivel rörelsens långsamma nedgång, ledsagad av en stundtals inflammerad debatt om professionalisering och svek.
Mikael Wiehe, i egenskap av en av de mer framgångsrika proggmusikerna, argumenterade för sin linje i ett språk som tycks vara en smula influerat av Mao:

Som jag ser det, finns det två huvudlinjer i musikrörelsen idag. Den ena linjen förespråkar den alternativa formen: entusiasm i stället för organisation, gratisarbete i stället för en ordnad ekonomi, musik för musikens skull i stället för en genomtänkt kulturpolitisk och politisk ideologi. Men det är ju att vilja rulla tillbaka till 1970. Och att vilja tillbaka är reaktionärt och därmed dömt att misslyckas.
Den andra linjen i musikrörelsen vill bygga vidare på de gångna fem, sex årens erfarenheter, dra lärdomar och konsekvenser av dom och gå till offensiv. Detta är progressivt och nödvändigt. /…/
Genom att producera bra kultur och göra bra arrangemang, kommer vi att nå en bred publik, som är viktig [för] att betala vad kulturen kostar. På så sätt skapar vi en stark ekonomi, som gör det möjligt för den fria kulturen att blomstra.

Han fick svar på tal av bland andra Åke ”Hållis” Wiktorsson, som ifrågasatte ”rätten” att försörja sig som heltidsmusiker:

Man bygger upp ett motsatsförhållande musiker-musikfora, som kan få fruktansvärda konsekvenser.
Det kanske är så att vi just behöver grupper som spelar på heltid för att kunna konkurrera med den kommersiella musiken, men det får inte vara till tonerna av musikrörelsens undergång.
Mikael Wiehe säger att Kontaktnätet är en publikorganisation. Det är lika inihelvete fel som att säga att musikrörelsen har byggts upp av en grupp ‘etablerade’ band, som har rest runt och dragit igång allting.
Det har alltid och måste alltid vara så att rollerna musiker-aktivist-publik flyter samman om musikrörelsen skall fungera.

Vid samma tid, alltså hösten 1976, lyckades rörelsen efter en rad besvär arrangera sin första ”musikerkongress för progressiva musiker”. Mötessekreteraren Lars Aldman rapporterade i Musikens Makt att den knepiga frågan om musikernas gager diskuterades i nästan en och en halv dag:

Den knepigaste nöten på ett sätt var nog frågan om amatörer kontra proffsmusiker. Proffsen vill ha ett så högt gage som möjligt för att kunna klara sig drägligt på sin musik, medan amatörerna är rädda för att dom inte får spelningar om gaget blir högt. Musikersamlingen i Malmö hade diskuterat att banden själva skulle klassificera sej i A- och B-band, där B-banden skulle få ett avsevärt lägre gage. Men mötet ville annorlunda. /…/
Vad vi enades om var följande: ett minimigage på 160:- som motsvarar Musikerförbundets minimigage /…/ Vad betyder då det? Ja, i första hand måste ‘lågprislinjen’ inom Kontaktnätet överges. Det är orealistiskt och löjligt att ta 5:- i inträde när t ex en biobiljett kostar 15:-

Nästan lika kontroversiell var frågan om musikrörelsens relation till Stim. För många av rörelsens musiker hade en Stim-fri musikscen varit en självklarhet, men musikerkongressen 1976 fann ändå efter mycken tvekan att man skulle spela efter upphovsrättsbyråkratins regler, så att de som ordnade spelningar alltså tvingades betala licensavgifter. Andra tyckte det var ”jävligt beklämmande” att rörelsens egna musiker på detta sätt gått med på en uppdelning mellan proffs och amatörer.


Kritiken mot Stim var högst framträdande i Musikens Makt, liksom i programtidningen för Alternativ Festival -75, och formulerades främst av Roger Wallis. Om ni känner igen namnet är det nog inte så mycket för hans insatser i sjuttiotalets proggrörelse, utan snarare för hans insatser som nyanserad röst i fildelningsdebatten under 2006.

Idag sitter Roger Wallis i styrelsen för Stim, en organisation som fungerar ”mest som en inkassobyrå åt utländska tonsättare och musikförlag” – för att låna hans egen formulering från 1975. Kritiken mot hur Stim, enligt godtyckliga principer, göder topplistemusiken på bekostnad av bredden, är faktiskt minst lika giltig idag som på 1970-talet. Däremot har Stims diskriminering av ”populärmusik” börjat luckras upp, vilket också var ett krav som fördes fram av proggarna, vars aktning för ”konstmusiken” var ytterst låg.

Vintern efter den lyckade alternativfestivalen uppmanade Musikens Makt till medveten infiltration av Stim, vars odemokratiska struktur man tänkte sig kunna tränga in i genom att alla proggmusiker sökte medlemskap i det vid denna tid ganska åldrade Skap (som av tradition har representanter i Stims styrelse). Våren 1976 utvärderade man:

Nåja. Vårt upprop är inte precis någon dundersuccé hittills. Men några ansökningar om medlemskap har i alla fall ingått till SKAP och ställt till en rejäl karusell.
Roger Wallis var en av dem som ansökte. Innan han accepterades, ringde SKAP-pampen Roland Levin upp honom. Och förklarade att om Roger varit SKAP-medlem när han en gång skrev STIM-kritiska artiklar i MM – då skulle han blivit utesluten! Så om han skulle antas nu fick han allt hålla sej i skinnet.
Roger lovade inget. Men han och ytterligare några inom musikvänstern blev ändå antagna som SKAP-medlemmar.

Idag är alltså Roger Wallis ordförande i samma organisation. Så kan det gå!
Och med denna utvikning avslutar vi dagens lektion i progghistoria.

Kvantitativa resonemang må höra till ovanligheterna här på Copyriot, men häromdagen hittades ett förhållande mellan siffror som väcker en intressant tanke, om än utan att bevisa något särskilt.
Siffrorna fanns i en bok som gavs ut 1943 om vad som senare kom att kallas ”upphovsrätt” (det ordet fanns då ännu inte på svenska), skriven av Erik Gamby som senare författade en hel rad böcker om kulturpolitiska ämnen.
Erik Gamby diskuterar författares ekonomiska villkor, och konstaterar att författare (vari han inräknar både skönlitterära, fackförfattare och frilansande tidningsskribenter) har omfattande merkostnader för utövandet av sitt yrke. Exempelvis:

En författare behöver först och främst en lugn arbetsplats. /…/
En författare måste köpa och läsa litteratur i större utsträckning än andra människor. /…/
Det är också ganska nödvändigt att en författare ser sig omkring i världen.
Utifrån detta gör Erik Gamby en överslagsräkning:
Personligen skulle jag tro att en skönlitterär författare, som inte skall sättas på svältkost, behöver förtjäna minst 10.000 kronor om året, om han skall ha råd med de omkostnader, som är förbundna med arbetet.
Tio tusen kronor om året låter kanske inte mycket, förrän vi jämför med löneläget i allmänhet:
Det är bara en liten bråkdel av Sveriges befolkning, som kommer upp till en inkomst på mer än 3.000 kronor om året.
En författare behövde alltså – om vi får tro denna 64 år gamla handbok i immaterialrätt – tjäna tre-fyra gånger mer än en höginkomsttagare.
Jag har inte jämfört med konsumentprisindex eller liknande. Men proportionerna är så slående att det, förutsatt att skriften i fråga inte fabulerar fullständigt, blir svårt att komma undan tanken att författares ekonomiska grundvillkor idag har förbättrats radikalt. Och det handlar då inte om inkomstsidan, utan om att författandets extra omkostnader verkar ha decimerats rejält.

Av de tre kostnader som Erik Gamby nämner, är det svårt att säga något om skrivarlyan, men generellt så framstår det ändå som möjligt att arbeta hemifrån med datorn även för personer som bor litet. Andra kostnaden är kanske intressantast: Att författare behöver läsa mycket befintlig litteratur ansågs på 1940-talet oundvikligen medföra en svidande räkning för böcker och tidskrifter. Relativt sett borde den faktorn ha minskat radikalt sedan internettillgång (lika dyr oavsett hur mycket text man läser) börjat ses som en del av en grundläggande levnadsstandard. Utlandsresor, för det tredje, har bevisligen sjunkit våldsamt i pris, till den grad att en inrikes tågbiljett ofta är dyrare än ett flyg till Sydeuropa.

Inte vore det rimligt med att idag räkna med att man måste ha inkomster på en miljon om året för att över huvud taget kunna skriva böcker utan att svälta? (Siffran en miljon är en grov överslagsräkning: två extra nollor på fyrtiotalets årslöner.)

Man kan inte kräva att Erik Gamby skulle ha förutspått denna långsiktiga utveckling med sjunkande utgifter; vad han såg 1943 var att författare och skribenter behövde driva upp sina inkomster, och inte minst förmå tidskriftsförlagen att sluta publicera artiklar för vilka inget honorar betalats.
Framgångsmodellen såg han genom att snegla på kompositörerna, som 20 år tidigare hade bildat Stim. I sin bok föreslog alltså Erik Gamby att även skribenter skulle gå samman och idka kollektiv rättighetshantering:
Författarna behöver mer än väl en motsvarighet till det organ, som tonsättarna förstått att skaffa sig i Stim. De behöver en litteraturbyrå, som noga övervakar att deras ekonomiska intressen tillvaratagas
Vi kan bara spekulera över vilka konsekvenserna hade blivit, om Litteraturbyrån hade blivit verklighet. Rimligen hade de satt ett fast pris per bokstav – precis som Stim sätter ett fast pris per sekund musik – att multiplicera med en tariff för upplagan. Sannolikt skulle man också – precis som Stim – få anställa ett antal ”textkonsulenter” som bedömde vissa slags texter som mer ”seriösa” och därför förtjänta av större del av kakan. Tidningarna skulle aldrig behöva betala pengar direkt till frilansare, utan bara en saftig klumpsumma direkt till Litteraturbyrån.
Internet och bloggexplosionen skulle möjligen få Litteraturbyrån att kräva s.k. bredbandsskatt, men samtidigt ställa dem inför en akut men i längden omöjlig gränsdragning mellan okvalificerade och ”riktiga” författare.
Men nu blev det inte så. En lärdom från det hela borde vara att förbättrandet av de ekonomiska villkoren för kreativt skapande kan ske minst lika mycket genom utgiftsminimering som genom inkomstmaximering.

Hittade detta först nu, men nog är det en smula intressant:

– Vår inställning är att alla som gör musik tillgänglig på nätet ska ha tillstånd, men visst finns det rejäla gråzoner – vi representerar även de riktigt små bolagen som kanske bara vinner på att uppmärksammas på en blogg. Skillnaden mellan det och någon som läcker ut hela Robbie Williams nya skiva är enorm, säger Magnus Mårtensson, jurist på Ifpi, de svenska skivbolagens branschorganisation.

(GP, 2006-12-30; ur en artikelserie om MP3-bloggar.)

Jag kan inte minnas att IFPI tidigare uttalat sig i andra termer än svartvita; varje oauktoriserad kopia är en piratkopia, och varje piratkopia är en förlorad försäljning. Att Magnus Mårtensson tar ordet ”gråzoner” i sin mun känns som ett tecken på en tillhyfsad diskussion. Återstår då bara andra steget: Att få IFPI att erkänna att de representerar just sådana produkter som ”Robbie Williams nya skiva” gentemot den långa svansen som förmår dra nytta av fildelning och MP3-bloggar.
För påståendet att IFPI ”representerar även de riktigt små bolagen” må vara sant i en formell mening, men det betyder ju inte att IFPI har de små bolagens mandat för sitt krig mot nätet.

Så här ligger det till: IFPI ser sig som den världsvida representanten för skivindustrin. En titt på ledningsstrukturen bekräftar dock, föga förvånande, att de fyra stora bolagen (Warner, EMI, Universal, SonyBMG) har en särställning. Så hur kan då IFPI hävda att de representerar ”även de riktigt små bolagen”?
Jo, SOM, Sveriges Oberoende Musikproducenter, där allehanda pyttebolag är medlemmar, bildades 1975 under namnet NIFF (Nordiska ickekommersiella fonogramproducenters förening) just för att de inte kände sig representerade av IFPI. Sedan föll de nordiska proggkollegorna bort och man bytte namn. Men varför anslöt man sig till IFPI? Jag antar, men har inte kollat upp saken, att det fanns en morot som brukar stavas ”vissa upphovsrätten närstående rättigheter”, som omfattar musiker och skivbolag (inte kompositörer och förlag) och som gradvis har expanderat. Från 1986 och framåt innebär närståenderättigheterna t.ex. rätt till licenspengar från offentligt användande av musikinspelningar, fördelat på grundval av radio, och förmedlat via SAMI resp. IFPI.
För att få del av dessa pengar – som caféägare och andra ändå måste betala – var det nödvändigt av SOM att ansluta sig till IFPI svenska gruppen, som i det här avseendet fungerar som fördelningsorganisation. De har alltså inte valt att gå med i lobbygruppen IFPI, som dock mer än gärna stoltserar med att man har oberoende skivbolag som medlemmar, även om man förtiger att de är i praktiken maktlösa.

Kanske är detta inte hela bilden, möjligen har jag fått något om bakfoten. Därför är jag tacksam för kommentarer. Kanske t.ex. HybrisMattias kan hjälpa till att bringa klarhet i hela härvan: Varför småbolag är med i SOM, varför som är med i IFPI, exakt vad IFPI menar med att de talar för småbolagen, och vad småbolag i allmänhet tycker om att bli tillskrivna IFPI:s åsikter?

För att återgå till frågan om MP3-bloggar, kan för övrigt noteras att GEMA (tyska STIM) har gått till domstol för att stänga Rapidshare.com, ni vet den populära filspridningssajten som otaliga MP3-bloggare använder. GEMA:s ordförande säger rakt ut att han hoppas att domstolens utlåtande kommer bli till hjälp i GEMA:s framtida försök att sabotera ”Web 2.0-tjänster såsom YouTube och MySpace”. Vore det dock inte modigare att börja med att rakt på sak stämma sådana giganter?Eller varför inte gå rakt på sak och åtala Gmail, som ju inte ligger alltför långt från Rapidshare i funktionalitet…?

Uppdatering: GEMA vill alltså kräva ersättning för varje fil som skickas på Rapidshare….

Journalistförbundets kampanj ”för upphovsrätten” – ja, i bestämd form – är egentligen en kampanj för att tidningsjournalisternas anställningsavtal ska låta dem bibehålla upphovsrätten, som idag. Motparten Tidningsutgivarna vill å sin sida ha avtal där de får överta upphovsrätten, och fritt får disponera sina anställdas material, som av tradition är fallet i Storbritannien och USA, men i praktiken också inom radio och tv.

Uppenbarligen finns det ingen part som bara är ”för” upphovsrätten, i stället är det två olika tillämpningar som står mot varandra. Idéhistoriskt sett kanske man kan säga att Journalistförbundet vill ha en ”kontinental” upphovsrätt som är oförytterligt knuten till den individuella upphovsmannen, medan Tidningsutgivarna vill ha en ”anglosaxisk” upphovsrätt som kan avtalas bort, köpas och säljas på en marknad. Konflikten har flera dimensioner, som dock blir helt obegripliga om man retoriskt börjar tala om det som ”för/mot upphovsrätten” och blandar ihop med fildelningsfrågan. Eller, som Journalistförbundets ordförande på en hearing i riksdagen, ger sig in i metaforernas värld:

Om man får recycla, återanvända journalistiskt material hur som helst, då försvinner mångfalden … därför menar vi att upphovsrätten är demokratins säkerhetsbälte.

Då kan jag inte låta bli att ställa frågan: Vad blir ett väldigt brett säkerhetsbälte? Svar: En tvångströja. Upphovsrätten som demokratins tvångströja? Ptja…
Till saken. När frågan idag avhandlades i P1:s Vår grundade mening blev förvirringen stundtals komisk. Journalistförbundets Arne König förklarade helt instruktionsboken att hans fack kämpar för upphovsrätten, för att i nästa stund förklara:

upphovsrätter säljs ju till enorma belopp, det är en utan de stora handelsvarorna, det ligger ju på världsplan i nivå med olja, människosmuggling, knark… den typen av stora industrier

En principiellt intressant fråga som radioprogrammet bara tog upp i förbigående rör upphovsrättskollektivet Alis, som är journalistikens motsvarighet till Stim. Den som ansluter sig till Alis ger alltså dem exklusiv rättighet att ”förvalta vidareanvändningsrättigheterna” för sina texter. En frilansjournalist, tillika facklig aktivist, sade i radioinslaget:

Det är många tidningar som nekar medlemmar av Alis att över huvud taget få uppdrag, och det är ju en kränkning av föreningsfriheten, vi skjuts tillbaka till fackföreningsrörelsens barndom…

Visst går det att följa deras logik, men hur bisarra blir inte konsekvenserna om man följer dem in på musikens område? Ska då facket hävda att en subkulturell musikscen som enbart anlitar ”ostimmade” artister”, och på så vis slipper betala licensavgifter, också kränker föreningsrätten?
Kanske skulle Journalistförbundet få större förståelse för sina krav om de trappade ner den storslagna retoriken, och i stället öppnade för mer förutsättningslösa samtal.

 

Noterar att IFPI:s kampanj för drastiskt förlängd upphovsrätt på inspelningar har fått sin första officiella stöttepelare i Sverige. Det är SAMI, det fackförbundsstyrda upphovsrättskollektivet för musiker och andra performing artists, som samlar in namnunderskrifter ”i samarbete med IFPI”.
Apellen pläderar för maximalisering av upphovsrätten med en slags pseudomerkantilistiska argument om att den upphovsrättsliga handelsbalansen riskerar att försämras om det finns några länder som har längre skyddstider än Sverige – utan hänsyn till vare sig den övriga ekonomin, eller till enskilda artisters högst varierande verkliga villkor. Men så är texten också en direkt översättning från den brittiska IFPI-kampanjen. Att 50 år gamla skivor blir tillåtna att sampla och kopiera påstås stå i motsättning till ”att bevara Europas musikskatter i framtiden”. Uselt av SAMI att ställa sig bakom sådant struntprat!

Å andra sidan finns det annat som upptar mer av SAMI:s kraft för närvarande. För ett tag sedan rapporterade Copyriot om hur SAMI:s ekonomi är i kaos, något man skyller på sin nu sparkade vd Hans Lindström. P2-programmet Mitt i Musiken har som enda nyhetsmedium grävt vidare i saken och berättar uppseendeväckande saker under veckan.
Bland annat att SAMI avhyste sin avskedade vd med vaktbolag som gick in i hans villa och plockade med sig dokument och datorer, utan att det gjordes klart vad det egentligen var han anklagades för. Sedan dess har tre av SAMI:s styrelsemedlemmar avgått, inklusive styrelseordföranden Tomas Bolme. Sedan försökte SAMI hålla valet av ny ordförande hemligt för de egna medlemmarna. Det visar sig vara Musikerförbundets Jan Granvik, som blir extremt irriterad när P2 frågar honom om avskedandets bakgrund och genomförande (han nämner däremot inget på sin egen ”blogg”). Lyssna på intervjun – det är väldigt graverande saker han pressas på, särskilt med tanke på att SAMI är en organisation som av staten fått förtroendet att få ta ut kassettersättning!

En organisation som hanterar hundratals miljoner åt över 20.000 rättighetshavare berättar alltså inte på sin hemsida vem som styr och leder verksamheten.

Nu visar det sig att sparkade vd:n Hans Lindström har ett fallskärmsavtal som lovar honom minst 6,5 miljoner kronor. Avtalet var undertecknat av Teaterförbundets ordförande Tomas Bolme och Musikerförbundets Roland Almlén, SAMI:s två tyngsta huvudmän. Nu går Hans Lindström till tingsrätten för att få fallskärmen utbetald.

”Likviteten har sjunkit som en sten”, uppges det nu, även om det står klart att SAMI:s intäkter ökat i rasande takt för varje år i takt med att man lyckas driva in pengar från allt fler verksamheter. Hur som helst har SAMI beslutat om ett sparprogram in 35 miljoner kronor genom att lägga ned hela den icke-kommersiella och yrkesfrämjande verksamheten.
I praktiken betyder det att man inför marknadshyror på Nalen, som ägs av SAMI. Det verkar redan ha inneburit slutet på de spännande klubbar som höll till i källaren Alcazar. Avantgardeklubben Sekt har redan lagt ned efter sju år. Sannolikt är det därför som även Microdisko tvingas flytta och för närvarande ligger i träda, till alla chipmusikfans besvikelse.

Det är den tråkiga sidan av historien. Den positiva skulle kunna vara om affären möjligen kan tvinga fram en ökad transparens bland de allt mäktigare upphovsrättssällskapen. Det duger nämligen inte att, som Jan Granvik, ständigt hänvisa till att man ansvarar för ”medlemmarna” (som om vi hade något att säga till om) när man av staten fått privilegier att ta ut en slags kulturpolitisk skatt på allt från kassettband till simhallar.

Uppdatering, onsdag: Granskningen fortsätter i dagens Mitt i Musiken. Nu visar det sig att Tomas Bolme inte avgick frivilligt utan röjdes undan av Musikerförbundet. Skarpe radioreportern Per Gullbrandsen frågar ut Per ”Diggi-loo diggi-ley” Herrey, bland annat om hur styrelsen själv festat för upphovsrättspengarna. Enda slutsatsen blir dock att det rör sig om oerhört snåriga turer. ”Man kan lugnt konstatera att det har rått en märklig ledarkultur inom SAMI.”

Uppdatering, fredag 15/12: Sista delen i P2-granskningen tar upp medlemmarnas missnöje över ledarkulturen, samt sammanfattar:

Ord står mot ord och tvisten kommer att avgöras i tingsrätten. Antingen är det en facklig maktkamp om styret och en smutskastningskampanj från SAMI mot sparkade vd:n Hans Lindström, eller så har vd:n undanhållit reviorsinformation och ägnat sig åt ekonomiska oegentligheter.


Copyswede meddelar i sin senaste årsredovisning att deras omsätting – alltså det totala uttaget av kassettersättning/privatkopieringsersättning i Sverige – har ökat med drygt 38 %. Förra året uppnåddes ett rekordbelopp om en kvarts miljard kronor.
Det är ingen liten summa pengar. De slussas vidare till andra bokstavsbyråkratier med namn som FRF, UBOS, IFPI, STIM och SAMI – naturligtvis på högst godtyckliga grunder, eftersom ingen kan veta vad alla dessa sålda lagringsmedia egentligen används till.

Enligt svensk lag får Copyswede driva in pengar från försäljningen av ”produkter som är särskilt lämpliga att använda för privat kopiering, t.ex. inspelningsbara cd-skivor, dvd-skivor, videokassetter och mp3-spelare”. Däremot omfattas inte vanliga datorer eller hårddiskar. Bokstavsbyråkratierna är förstås missnöjda med den saken, och vill ha rätt till fler pålagor, även på ”allmänna” lagringsmedia. I princip har de stöd från miljöpartiet som nyligen tog ställning för ”utökad kassettavgift”.

Danmark utökar nu kassettavgiften. Från den 1 december kommer Copydan – danska motsvarigheten till Copyswede – att med statlig sanktion lägga en pålaga även på portabla USB-flash-minnen. Copydan förklarar de att de ”bara försöker följa den tekniska utvecklingen”. De hänvisar till att lagringskapaciteten på dessa minnen har ökat, vilket avspeglas i att reklamen för dem pekar på möjligheten att transportera stora mängder musik och video.

Däri ligger också den potentiellt positiva sidan av saken: Synliggörandet av offline-darknets. Oauktoriserad kopiering kan lika gärna kan ske helt oövervakningsbart via fickminnen som den kan ske via P2P-nätverk. Blir bara den premissen klar, ändrar hela frågan karaktär:
Pirated copies will be produced, no matter the fate of file-sharing networks. /…/
To the extent that some people may avoid P2P networks, research shows that they just reconnect to other sources of data – be it physical copying from family and friends or file exchanges with mail and chat clients. It’s all a piracy performed in a grey zone outside surveillance.
So the question is not piracy or not, nor if darknets are desirable or not, but what infrastructures piracy will take use of.

The war against file-sharing is essentially a war against the distribution of uncopyrighted metadata, not against the distribution of copyrighted material. It is about hindering the ever-present piracy from globalizing and open indexing, pushing it back to the family and the schoolyard and the workplace. Scaling-down, not in quantity but in network scale, from peer-to-peer to person-to-person.
The result is not less piracy, but less plurality in piracy.
En förutsättning för att en sådan diskussion ska kunna väckas är dock att frågan om kassettersättning inte fastnar i konsumentgnäll över de (relativt små och kringgående-bara) avgifter det handlar om.
Räkna med förnyade påstötningar från de svenska bokstavsbyråkratierna för avgifter även på hårddiskar, efter att de vunnit en delseger i grannlandet. Men samtidigt kan de nog få svårare än tidigare att vinna gehör hos en regering ledd av moderaterna, som har en tradition av åtminstone en viss skepsis mot upphovsrättens kollektiva och skatteliknande varianter.

Fitt-STIM?

15 november 2006

[crp] såg du http://www.tjuvlyssnat.se/2006/11/cafet_hgst_upp_.html

(Café högst upp på Åhlens City. En fjortis sitter med sin kompis och pratar högljutt.)

Fjortis 2: Men vem är Linda Skugge då?
Fjortis 1: Det är ju hon i fittstim!
Fjortis 2: Eh, va?
Fjortis 1: Ja du vet, de som ger lön till artister.
[crp] fitt-STIM :oD
[kringell] haha, nu hajade jag
[crp] undrar vad gubb-SLEM samlar in pengar till
[monki] Ger Ut BasBidrag för Sveriges Levande ElektronMusiker

(Angående boken Fittstim och Ulf Lundells upphovsslemsattack, se tidigare inlägget ”Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken”).

STIM reformerar sitt system för fördelning av pengar till kompositörer, dödsbon och musikförlag. Ambitionen att ”stödja god tonkonst” stryks, och ersätts med de allmännare målet att stödja ”den svenska musikkulturen”. I praktiken: Tidigare har ett antal miljoner av de licenspengar som inhämtats på t.ex. dansgolv och frisörsaloner överförts till området för ”seriösa konserter” och kyrkokonserter.
Det senare området har hittills gett tre gånger så mycket pengar per minut. Med det nya systemet avsätts i stället fem miljoner kronor per år för att stödja ”marknadsmässigt eftersatta genrer” (vilket inte utesluter sådan musik som i dessa sammanhang räknas som ”populär”, däremot utesluts döda rättighetsinnehavare). Man skiljer alltså ut det kulturpolitiskt motiverade stödet från avräkningssystemet.

Det gamla systemet gynnade framför allt komponister av (eller deras dödsbon) och förläggare till verk som kan betraktas som “populära klassiker” – till exempel Sibelius, Ravel, Prokofieff, med flera. Med en hög gradering och /…/ “livemultipeln” kunde dessa få inte mindre än 15 gånger högre ersättning per minut än vad som normalt gäller när ett verk framförs på skiva i P3 eller P4.

Att STIM:s kvotsystem inte ska subventionera vissa sorters musik är ett krav som drivits ända sedan 1960-talet av föreningen Svenska kompositörer av populärmusik (Skap), som är en STIM:s tre huvudmän. Dock utan framgång då även de andra två huvudmännen – som representerar konstmusiktonsättare och musikförlag – har vetorätt. Att saker nu plötsligt lossnar nu beror, enligt Skap-ordföranden Roger Wallis [pdf], på att indrivningsorganisationerna i Europa börjat konkurrera med varandra och dessutom synas av EU-kommissionen.

Reformen genomförs gradvis under fem år, med start i december månads utbetalning. Rättighetsinnehavare till musik inom alla de ”genrer som betecknas som ”populära” (i motsats till ”seriösa”) är överlag vinnare. Ersättningen per minut för den som spelas i P3 ökar från 60 till 85 kronor. Såhär sammanfattas förändringarna på formaliaspråk:

– Den så kallade ”live-multipeln” på radioområdet avskaffas (idag räknas liveframföranden i radio upp med en särskild multipel)
– Den så kallade ”visuellt-multipeln” inom tv avskaffas (idag räknas framföranden i tv där det faktiska framförandet visas i tv-rutan upp med en särskild multipel)
– Förstärkningen av avräkningen för seriösa konserter och kyrkokonserter avskaffas (idag försärks sådana avräkningen med en x3-uppräkning)
– Förstärkningen av avräkningar av verk med gradering B eller högre inom liveområdet avskaffas (idag förstärks sådana verk i avräkningen med särskilda multiplar).
– Skapande av nya verk inom marknadsmässigt eftersatta musikområden stimuleras genom ett särskilt stödsystem. Verk som avräknas inom sådana musikområden (det vill säga områden som saknar en normal kommersiell marknad) erhåller ett särskilt stöd vid sidan av avräkningen.

Vad jag förstår så handlar det inte om ett fullständigt avskaffande av graderingssystemet – där STIM:s ”musikkonsulenter” rangordnar musikens komplexitetsgrad så att vissa genrer får mer än andra – utan om att graderingens betydelse minskar. Men den information som finns tillgänglig är inte helt lätt att tyda.

Ännu en ändring gäller vad STIM ska göra med alla de pengar som inkasseras för konserter utan musikrapporter – cirka 18 miljoner kronor varje år. Hittills har de fördelats i enlighet med vad som spelas på Sveriges Radio P3 och P4. Nu har man insett att det inte går att låtsas som att det breda musiklivet är så smalt, och ska i stället använda övriga liverapporter som bas.
Kassettersättningen” fördelas dock även fortsättningsvis med utgångspunkt i vad som kan höras på radio och tv. Licenspengarna för nätradio (området ”Online och nya media”) fördelas med ett underlag från kommersiell radio samt ringsignaler.

Inga skäl finns att vare sig hylla eller förkasta de reformer som nu genomförts. Klart är att systemet för att skilja på ”seriös” och ”populär” musik hade blivit ohållbart. Om ändringarna kan leda till att levande musikskapare får mer pengar och mindre äts upp av Sibelius dödsbo är det förstås bra, men på det stora hela är det nog en omfördelning som betyder föga för låtskrivare som inte hörs ofta i radio.

1.
Ekonomin knasar för SAMI, insamlingssällskapet för performing rights som i praktiken är ganska underställt Musikerförbundet. Efter att man gjort sig av med sin vd tidigare i höst upptäckte man att han undanhållit revisionsrapporter om misskött ekonomi; SAMI har ”utsatts för betydande risk som är av den storleken att det kan få konsekvenser för SAMI:s verksamhet”. Nu lägger man ner den yrkesfrämjande verksamheten under två år, i hopp om att lyckas betala ut alla upphovsrättspengar till anslutna musiker.
SAMI:s tillkomsthistoria är ytterst intressant. Genom en lagändring från 1986 fick SAMI samma rätt som STIM redan hade att driva in licenspengar på alltifrån kaféer till frisörsalonger och gym, vilket i kombination med kassettersättningssystemet har lett till en kraftigt stegrande omsättning. Staten tillmötesgick därmed ett mångårigt krav från Musikerförbundet, vars ursprungliga planer dock var annorlunda. Man tänkte sig rättighetsadministreringen som ”motgiftet mot ett alltiför ohejdat spridande av den musik som förbundets medlemmar producerar” (Yngve Åkerberg, 1977). Genom att göra det väldigt dyrt att använda inspelad musik i offentliga lokaler – och kunna tysta varje jukebox genom en facklig stridsåtgärd – skulle man förmå diverse affärsintressen att hyra in orkestrar att spela på plats, och därigenom skapa fler arbetstillfällen för musiker.
När pengainsamlingen väl kom igång och gick över förväntan så ändrades inriktningen till att maximera genomflödet av pengar. Tanken på att hejda den mekaniska musikens ohämmade spridande, motverka att ”en allt mindre elit betjänar en allt större publik”, glömdes bort. I stället skyfflade SAMI storsummor till handfullen radiohitmakare medan de allra flesta musiker fick nöja sig med inget eller struntsummor. Fördelningen baseras ju på radiospelningar, eftersom det inte går att mäta vad som spelas i varje stuga.

2.
GEMA, den tyska motsvarigheten till STIM, meddelar i ett pressmeddelande att de har skaffat sig en Marketing Director. Ledningen har beslutat sig för en ny strategisk plan ”i vilken marknadsföring tillmäts central betydelse som framgångsfaktor”.
Tyska bloggen Kritische Masse frågar sig: ”Varför? Varför behöver ett inkassoföretag marknadsföring? Vad ska de marknadsföra? Upphovsmän?
Pressmeddelandet uppger även siffran för GEMA:s årliga omsättning: ungefär 8 miljarder svenska kronor, som de håvar in i licensavgifter på allt från nätradio till symfoniorkestrar. Eftersom i genomsnitt 15 % av dessa kopiösa intäkter redan spenderas på den egna byråkratin, med 1100 anställda (en byråkrat på 54 medlemmar!), kan man ju lika gärna anställa en till, för att ”nyskapa GEMA:s image”. Detta medan månadens övriga pressmeddelanden berättar om hur GEMA nu kräver skadestånd av 50 tyskar som har sänt ”illegal nätradio”.

Att betala eller inte betala licensavgift för innehav av teveapparat – om den saken har det varit väldigt mycket prat i Sverige just nu. Men nästan ingen tycks bry sig om hur själva licenssystemet håller om att byggas om, rejält. Vi ska få, som det så fint heter, ”en teknikneutral definition av TV-mottagare”. Beslutet är redan fattat.
Från årsskiftet lyder nya lagtexten:

2 § En TV-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV- program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål.

I klartext betyder det att även datorer, handdatorer och 3G-mobiler med internettillgång kan avkrävas tevelicens.

– Vi får se vad som händer med den tekniska utvecklingen och ta ställning till vad som menas med tv-apparat när lagen träder i kraft. Troligtvis kommer vi att få göra prövningar i enskilda fall, säger Eva Selin, jurist på Radiotjänst i Kiruna.

Den gamla definitionen inkluderar bara datorer med tevekort, den bygger alltså på möjligheten att ta emot själva radiovågorna. Men framöver ska licenspliktighet istället definieras utifrån möjligheten att ta del av programmen, och finns de på internet så har man ju den möjligheten, oavsett om man använder den eller ej.
Inte inte alls osannolik utveckling kan vara att det tillsätts ännu en utredning, som kommer fram till att avgiften ska tas ut på själva internetuppkopplingarna i stället för på maskinvaran. Då läggs ansvaret på ISP-nivå, dit vår tid politiker i största allmänhet är glada att outsourca olika åtgärder. Smitningsproblemet kan betraktas som mer eller mindre löst – tills man kommer på att man måste jaga folk som delar uppkoppling med varandra…Tyskland inför en liknande nyordning, också den 1 januari 2007. Men där råder, till skillnad från Sverige, en högst livad diskussion. Kanske för att tyskarna tydligt har deklarerat att man ska ta ut avgifter på internetanslutna datorer (”PC-Gebühr”), i stället för att smyga in en luddig fras öppen för tolkning som de svenska lagstiftarna gjorde.

Även fortsättningsvis ska Lagen om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst utgå från enheten hushåll:

2 b § För samtliga TV-mottagare som är avsedda att användas i innehavarens hushåll betalas en enda TV-avgift.

Prepositionen ”i” i ovanstående paragraf skvallrar om en tid där apparater kapabla att ta emot rörliga bilder ännu var alldeles för tunga för att bäras omkring på, utan stod – en i varje hushåll – som ett altare i vardagsrummet för hela familjen att samlas kring.
Men nu, när diverse bärbar elektronik också kan räknas som ”TV-mottagare” i lagens mening? Ter det sig inte aningen märkligt att ta ut en avgift per hushåll? En avgift som är lika hög oavsett hur många personer som ingår i hushållet. Lite tillspetsat så skulle ju rådande licenssystem kunna beskrivas som en straffskatt på ensamstående.Uppdatering:
Malte skriver bra i dagens Expressen om att inte ha tv. Jag har inte heller någon tv, har aldrig ägt en vad jag kan minnas. Ändå bröt jag faktiskt mot lagen när jag för några år sedan hade en skruttig mac med tv-kort i, även om jag bara använde den för att se på tv max två-tre gånger. Eller förresten, möjligen ligger datorn kvar och samlar damm i någon garderob. Bryter jag då fortfarande mot lagen?