Smulat formbröd, konfetti, riskorn, lustiga hattar samt ett stort antal plasthandskar. Sådana saker täckte igår golvet på lokalen i KTH:s kårhus, när ljuset tändes efter Piratbions senaste visning igår. Efter YouTube-festival och shoot-a-long var det dags för second-life-a-long, nu i samarbete med en grupp arkitekturstudenter som läser en kurs kring virtuella världar med bland andra Palle Torsson som lärare. Jämte den fysiska festlokalen fanns alltså en väldigt tjusig lokal i Second Life, och bägge fanns projicerade på varandras väggar.

Aktiviteten var ändå störst i första livet a.k.a. afket; lokalen fullsmockad, baren välbesökt och filmvisningen minst sagt livad (eller kanske lajvad). Envar fick gratis ett välutrustat kit med prylar i entrén som på olika sätt kom till användning under den lekledarledda visningen av glamrockskräckkomedimusikalen The Rocky Horror Picture Show från 1975.

Extra kul blev det hela eftersom Antipiratbyrån på fullt allvar försökte stoppa arrangemanget! Så fort de fick nys om det, hade de tydligen ringt upp Fox för att kontrollera att Piratbion eller arkitekturstudenterna verkligen inte hade erhållit tillstånd. Under hela eftermiddagen ringde sedan Henrik Pontén och hans stab otaliga hotfulla samtal till arkitekturstudenternas alla lärare samt till allehanda ansvariga på KTH och kåren. Utan resultat, trots åtskilliga hot om polisanmälan för upphovsrättsbrott.

Men i slutändan bet inte heller hot om polisanmälan. Allt Antipiratbyrån uppnådde var att göra bort sig.
Visserligen beslöt sig arrangörerna för att inte, som planerat, visa filmen i Second Life, utan i stället streama ut en kamera som filmade publiken (fast som efterhand ändå vred sig och visade bioduken, med viss fördröjning, vilket blev lite kul då Second Life-vyn sedan i sin tur återprojicerades på en annan av biograflokalens väggar).
Ingen hade ju ändå använt Second Life-visningen om de satt framför sin dator och i första hand ville se The Rocky Horror Picture Show. Då finns ju enklare sätt.
Antipiratbyrån kan knappast ha sett en ekonomisk förlust i arrangemanget. I stället kan vi nog anta att de är skraja för att grupper med ”pirat-” i namnet inte bara högaktningsfullt ignorerar upphovsrätten, utan dessutom gör det i samarbete med undervisningen på ett kungligt lärosäte.

Det måste vara frustrerande för Antipiratbyrån att se hur dem man vill brännmärka rör sig så ledigt in och ut ur institutionerna, och förbryllande för dem att Piratbion vågar experimentera med ”nya sätt att uppleva bio, som inte bara handlar om duken och om blint stirrande”, som det förklarades innan visningen. Hoppas på fler desperata interventioner i samma stil – det är stor underhållning. Och hoppas på lika festliga piratbioarrangemang under våren. När samtliga i lokalen fortsätter dansa även under städningen är det uppenbarligen lyckat.
Arkitekturstudenterna, å sin sida, fortsätter att etablera samarbeten kring virtuell design. Om en vecka ordnar de en installation tillsammans med Moderna Dansteatern, återigen i två världar simultant.

På tal om det kan vi passa på att tipsa om mer dansrelaterat: Livekonstkollektivet MELO, med bland andra Ollibolli (som flera säkert minns för hans första solodansframträdande, på en Piratbyrån-fest), kör sin musik- och dansföreställning Tie me to this world på Dansens Hus under nästa vecka.

Annonser

Ingen ytterligare indignation ska här spillas över det faktum att Hollywood och FBI har fått utbilda svensk polis. Vi nöjer oss med att notera ett intressant namn. Inbjudna till Polishögskolans seminarium om fildelning och upphovsrätt, som hölls den 24 januari, var enligt uppgift:

  • Andrew Myers, FBI-agent
  • Henrik Pontén, chefsjurist på Antipiratbyrån
  • ”Bryssellobbyisten Peter Bergström, företrädare för MPA
Hmm … Peter Bergström? Namnet känns igen från avslöjandet om Antipiratbyråns infiltratör på Bahnhof.
Att döma av Antipiratbyråns hackade och offentliggjorda mail visade sig ”Rouge”, som denne infiltratör kallade sig på nätet, vara en 32-åring vid namn Peter Bergström. Denne skickade bland annat IRC-loggar till Antipiratbyråns Anders Nilsson, och efter razzian mot Bahnhof våren 2005 rapporterade han stolt till sina chefer i USA:
From: peter@anti-piracy.se
Sent: Thursday, March 10, 2005 9:29
To: Tilbury, Chad; Seymour, Dan; Winter, Craig
Subject: Swedish pirates busted!

Hi guys!

After 2 years of infiltrations our work finally paid of today with a successful raid on Sweden’s oldest and largest ISP named Bahnhof.
Bahnhof has been a source for top level piracy for several years and hosting some of the biggest and fastest servers in Europe.
Är det samma Peter Bergström? Vet inte, men det ter sig inte helt osannolikt att MPA(A) skulle ha belönat ”Rouge” med ett jobb i Bryssel.
Bahnhofs egna utredning kom fram till att Peter Bergströms verksamhet var ren brottsprovokation, och Piratbyrån polisanmälde Antipiratbyrån för bedrägeri och falsk tillvitelse – en polisanmälan [PDF] som, föga förvånande, polisen inte ens verkar ha rört vid. Hela Bahnhof-affären har ju också kommit helt i skymundan sedan Pirate Bay-razzian, men när dess centralfigur ”Rouge” nu eventuellt dykt upp som föreläsare på Polishögskolan borde det väl vara extra viktigt att reda ut om några övertramp har gjorts…?

Vanity Fair

14 februari 2007

Steven Daly – en gång trummis i inflytelserika Glasgowbandet Orange Juice, idag contributing editorVanity Fairbesökte ju Stockholm i somras.
Sedan dess har kunnat ta god tid på sig att skriva en lång text kring fildelningsfenomenet, med särskilt fokus på The Pirate Bay och med utgångspunkt från sina personliga erfarenheter av torrentsajten UKNova, där han laddat ner och upp närmare en terabyte av gamla brittiska teveserier. (”The cost of two burned-out hard drives seemed like a small price to pay.”)

Nu är reportaget i tryck, och det känns hyfsat fett att vara med just i Vanity Fair’s Hollywood Issue (vilken, vad jag förstår, dessutom har extra hög upplaga).
Texten är lång, pendlar mellan personligt och politiskt, och illustreras enbart av bilder tagna i Stockholm på oss i Piratbyrån och The Pirate Bay. (OK, har inte sett den på papper ännu. Får den i brevlådan snart, men förhoppningsvis hinner någon före med att länka en scannad version.)

If the online file-sharing universe is the Wild West, Sweden is Deadwood – a place where the rule of law leaves barely a footprint. Thanks to a combination of national copyright laws, laissez-faire social attitudes, and inexpensive and superior bandwidth, gentle little Sweden – which refers to itself as Europe’s ”duck pond”—has become a file-sharing fortress in which more than 10 percent of its nine million citizens trade digital material, much of it provided by the country’s Pirate Bay site.
Steven Daly både besöker The Pirate Bay på nära håll och lyckas sätta dess roll i större sammanhang, som ett övergående stadium i fildelningens historia, emedan mer anonymiserade fildelningstjänster är under utvecklande. Dessutom intressanta inpass om hårdvaruindustrins roll.
Marcus citeras angående hur skivindustrin drev användare från Kazaa till Bittorrent – bara för att ytterligare generalisera krisen till filmindustrin. Själv får jag bland annat uttrycka en analys som på samma gång beskrivs som ”torrt akademisk” och i samklang med David Bowie.
Anakata uppger Robot Chicken som filmisk favorit, i samband med att Vanity Fair besöker hans företag PRQ. Jonas Birgersson krediteras för sin underrättelsebakgrund, och får in ett lysande citat:
There are new business rules, and some art forms won’t be able to be supported anymore. I mean, in ancient Rome they used to stage full-scale naval battles in the Colosseum. We don’t do that anymore.

Antar att alla redan har läst på Piratbyrån och hos Swartz om IFPI:s senaste utspel, att polisanmäla innehavare av Direct Connect-hubbar. Ett saftigt försök att flytta fram gränserna och kriminalisera ”de som indirekt driver möjligheterna till fildelning”, vilket förstås i förlängningen kan omfatta i stort sett vad och vem som helst.

IFPI är noggranna med att framställa sig som representant för samtliga skivbolag, ”även de riktigt små bolagen”, eftersom de senare i den mån de är anslutna till de oberoende bolagens organisation SOM är indirekt anslutna till IFPI – även om alla vet är att det är de fyra (snart kanske tre) globala bjässarna som dirigerar antipiratverksamheten.
Därför är det välkommet att åtminstone två indiepopbolag – Hybris och Songs I wish I had written – omedelbart satte ner foten och förkastade IFPI:s vansinniga syn på det digitala.
Vi kommer ihåg det tills nästa gång IFPI, i medieutspel eller remissvar, påstår sig uttrycka ”skivbolagens” åsikter.

Visserligen är det ingen nyhet att datorspelsföretag mycket väl kan tjäna pengar på att deras programvara sprids fritt. Men ändå är det kul att saken uppmärksammas, som idag av IDG i artikeln ”Pirate Bay bra kanal för svenskt spelföretag”.
Det handlar om företaget Lockpick, sprunget ur datorspelsutbildningen i Skövde, som nästa vecka lanserar onlinerollspelet Dreamlords och nu skaffar lite extra uppmärksamhet genom att understryka att de bara tycker det är bra om spelet sprids via fildelningsnätverk:

– Vi tjänar pengar på prenumerationer, inte på själva klienten. Alla sätt som klienten sprids på är bra, säger David Rosén, vd på Lockpick /…/
Det kostar 12,95 euro eller 14,95 dollar i månaden att spela Dreamlords. Med 100 000 spelare ger det intäkter på över 10 miljoner i månaden. Men Lockpick tror på lönsamhet snabbare än så, kanske redan efter en månad.
En intressant omkastning har skett: Innan internet hade datorspelsföretagen ett större intresse av att kontrollera kopieringen av sina spel, eftersom deras enda affärsmodell då var att sälja exemplar. Men nu – medan skivbolagskoncerner hellre begår självmord än accepterar möjligheten att multiplicera datafiler – har de mest framgångsrika spelföretagen förstått att lämna upphovsrättsskyddet utanför affärskalkylerna, och i stället för att sälja exemplar sälja en tjänst.

Några som inte riktigt hängt med i utvecklingen är dock branschorganisationen MDTS – en av Antipiratbyråns huvudmän, om än långt mindre engagerad i verksamheten än vad Hollywoods MPAA är – som skriver på sin hemsida:
Upphovsrätten ger upphovsmannen rättigheten [sic!] och möjligheten att kunna försörja sig på sitt skapande. /…/
Piratkopiering av datorspel skadar alla aktörer i datorspelsbranschen och i slutändan konsumenten. Om ett datorspel inte säljer tillräckligt på grund av att spelet piratkopieras fritt på Internet så kommer samtliga nyss nämnda aktörer att ha mindre resurser för framtida datorspel.
Uppenbarligen är MDTS fast i bilden av sin egen bransch som en renodlad ”innehållsindustri”, trots att det uppenbarligen inte (längre) är fallet.
Styrkan och faran i sådana villfarelser ska dock inte underskattas. Mentalt fortsätter många att likställa ”kultur” och ”content”, även efter att den ekonomiska utvecklingen i hög grad gått vidare.

En bra grej med att fler nu uppmärksammar att piratjägare kan få polisbefogenheter, är att jiddret om vem som ska få registrera IP-nummer – som alltför länge fått skymma fildelningskrigets mer långsiktiga ödesfrågor – nu kan läggas på hyllan.
Huruvida antipirater upprättar listor på siffror eller inte (vilket för övrigt är omöjligt att kontrollera) var hela tiden en överskattad fråga, som nu bleknar i jämförelse med EU-direktivet IPRED som justitiedepartementet räknar med att ha som färdigt lagförslag under våren.
Reglerna slår fast att upphovsrättshavare ska ha rätt att avkräva information om intrångsgörande varors ursprung och distributionskanaler. Men vilken typ av varor eller spridningssätt det gäller definieras inte. Det betyder att justitiedepartementet nu har som uppgift att tolka direktivet för svensk lag och avgöra om det ska gälla även för aktiviteter på internet.
Vart det lutar är alltså rättsligt unikt privilegium för Antipiratbyrån och IFPI attm helt utan polisiär inblandning, direkt från internetleverantörerna få kräva ut namn och personnummer på de abbonenter som i ett givet ögonblick innehaft ett IP-nummer, som antipiratorganisationerna uppger har tillhört en misstänkt fildelare.

Två frågor förefaller särskilt angelägna. Den ena är vilka ytterligare tvång som ska påläggas alla leverantörer av internettjänster att verkligen lagra dessa uppgifterna; det lutar obevekligen åt vad vi har kallat individualization of peers, med allt vad det innebär av bl.a. förbud mot trådlösa nätverk som inte identifierar en person bakom varje adress. Den andra frågan, som är allra mest spännande, gäller vilka ”upphovsrättshavare” som ska få bli privatdetektiver med statligt privilegiebrev. Om den aspekten av IPRED skrev Copyriot redan i augusti, under rubriken ”Är du upphovsman? Extraerbjudande: Bli spion!”.

Det lär bli en spännande och skrämmande vår, förutsatt att dessa (och andra) frågor ställs – gärna verbalt, ännu hellre genom ett aktivt situationsskapande.

Jonas Andersson from the Liquid Culture crew at Goldsmiths College has written a piece in response to the published version of a presentation we held at 22C3 in Berlin just over a year ago, where we presented some concepts in relation to Piratbyran‘s activities.
This response is published as a chapter in a recent book, under the name The Pirate Bay and the ethos of sharing [pdf]. I find some of it worth commenting – in English, for once – and if some if it might be about details, it’s only in order to try to highlight how our approaches are different (but not opposed).

Rasmus Fleischer and Palle Torsson — the authors behind the influential ‘grey commons’ speech — insist on talking about file-sharing as a horizontal activity; /…/ They thus equate ‘grey’ /…/ with the blurring of distinction between consumers and producers (they actually hold that the demarcation between these two is ‘impossible to institutionalize’).
I see this refusal to distinguish between ‘consumers’ and ‘producers’ as a strategic, arguably even propagandistic move
What does it mean that the distinction between ”consumers” and ”producers” is impossible to institutionalize? Simply take a look at the existing copyright collectives. All the billions they collect by license fees on music in public places, on online streaming services like Last.fm, from cassette tapes and MP3 players. The money is supposed to ”compensate the copyright holders”, but the only way to identify any formal approximate of the group of humans known as the cultural producers, the systems have to rely on playlists from (highly formatted) FM radio stations. That, I’d say, is proof that such a distinction is impossible to institutionalize.

But it certainly does not mean that we today live in a post-modern world where every instance of cultural consumption should be regarded equally ”productive” as any traditional authorship.
I think that Jonas Andersson reads us through a lens heavily influenced by the British cultural studies tradition, thus understanding the Grey Commons speech as an ”attempt at a positive retribution of the productive nature of consumption”. But I’m not so sure about that. Maybe it’s rather the other way around: The consuming nature of production (a point where we both nod towards Walter Benjamin). It’s exactly, as Jonas Andersson write, about ”consumption so thorough, intense, dedicated that it goes into overdrive, becomes explicitly productive”.
In a later lecture, I characterized ”contemporary cultural production not as the opposite of consumption, but rather as a deviant kind of excessive and passionate consumption”. And that’s why I’m still not satisfied with asserting that consumption is ”the primer … the true locus of culture”. We agree that consumption and production are false opposites, but I would like to add that it’s mainly because it obscures the really much more useful concept: performing.

And that’s also what I want to point at, when Jonas Andersson defends the word ”content” against our indeed sweeping attack on it:
Even more problematic is the further assertion /…/ that we should refuse the term ‘content’ on the whole and instead talk about the Internet solely in terms of ‘communication’.
I find this not only counterintuitive but devaluing towards the work of us actual media producers: I for one certainly do not see my own creations as sheer ‘communication’ — I value them as true artefacts of beauty and non-conformance, although they are entirely digital. Eminent theorists like N. Katherine Hayles have shown that also virtual objects have materiality.
The materiality is the performative – ”the art happens here” as elegantly visualizes in the Net Art Diagrams. Why communication should imply a denial of materiality is indeed hard to understand.
”Content” – the astracted object of copyright law – means immateriality, denial of context.

That abstracting ”content” means eliminating the performative aspect always present in media use, becomes extremely clear by reading governmental strategy papers about ”creative industries”, like the recent The economy of culture in Europe.
the entertainment industry /…/ treat p2p as a clear and present danger
The formulation reveals a content-based definition of the entertainment industry which I find unfortunate, as it excludes everything from festivals and clubs to web communities (who largely affirm p2p, to some extent), only including the ”immaterial” businesses in the ”entertainment industry”.
Maybe it’s better to distinguish between a ”content industry” on one hand, and an ”entertainment sector” or ”cultural sector” on the other, with the important difference that this sector is to a large extent ”beyond measure”; immersed in a grey economy, and intermingled through performative acts with all other sectors of the economy.
Jonas Andersson warns against the risk of devaluating artworks and media producers; I rather see the risk of devaluating performances and performers, a risk that will probably remain strong as long as economic discussions about culture keep relating to the copyright discourse (if even in an antagonistic way!).

Of course a focus on communication, rather than content, does not make away with the need to talk about works of art. But we cannot wish away the fact that P2P networks are communication media, whee you are ”fetching data” – even if you do it in order to be ”copying artworks”.
File-sharing becomes a consumer tool”, Jonas writes. And that’s probably correct – sociologically speaking. But understanding the dynamics of the file-sharing phenomenon cannot be the work of social sciences alone.
Horizontality is not altruism. But it makes effective information infrastructures. Information does not want to be anything. But internet will not listen to reason.
It is not the matter of ‘rights,’ like in the alleged ‘right’ of acquiring information for free; /…/
To put it bluntly: People copy because they can. Now deal with it.
I couldn’t agree more.

Play is the new grey!