Vill tipsa om ett samtal kring upphovsrättens kris och framtid, med siktet inställt bortom den sedvanliga polemiken, som anordnas om precis en vecka:

Rasmus Fleischer (doktorand i samtidshistoria och medgrundare av Piratbyrån) och Nicklas Lundblad (doktorand i informatik och vd för tidskriften Neo) inleder.
Moderator: Jonatan Habib Engqvist (sadelmakare och filosof, forskar i psykedelisk konst på Kungl. Konsthögskolan).
Bar under hela kvällen.
Onsdag 6 december, 18.00, Moas Båge, sal MB505.
Inträde: 30 kr.
Arr: Södertörns Humanistiska Förening
Platsen är alltså Södertörns högskola i Flemingsberg

Hannah Arendt

26 november 2006




Innan den utsökta Berlinbloggen Notiser från en ö tog paus, förhoppningsvis bara tillfälligt, körde Jelena Selin en serie inlägg kring Hannah Arendt som nyligen skulle ha fyllt 100 år.
Passar på att tipsa om de texterna om Arendt (plus denna och denna), medan jag fascinerat läser i hennes mäktiga bok om människans villkor.
Framför allt ska tillfället tas i akt att tipsa om en internationell Hannah Arendt-konferens som kommer att hållas på Moderna museet i januari, gästad av dragplåster som Julia Kristeva. Gratis, fast föranmälan krävs.

ReacTable!

Traditionen att styra elektroniska musikinstrument med kromatiskt klaviatur har bitit sig fast hårt i några decennier. Egentligen mest på slentrian, utan något bra skäl. På senare år med konkurrens från laptopen, som ju knappast kan beskyllas för vare sig performance-potentialer eller musikcentrerad design.

Nya gränssnitt behöver experimenteras fram. ReacTable känns lovande.


Copyswede meddelar i sin senaste årsredovisning att deras omsätting – alltså det totala uttaget av kassettersättning/privatkopieringsersättning i Sverige – har ökat med drygt 38 %. Förra året uppnåddes ett rekordbelopp om en kvarts miljard kronor.
Det är ingen liten summa pengar. De slussas vidare till andra bokstavsbyråkratier med namn som FRF, UBOS, IFPI, STIM och SAMI – naturligtvis på högst godtyckliga grunder, eftersom ingen kan veta vad alla dessa sålda lagringsmedia egentligen används till.

Enligt svensk lag får Copyswede driva in pengar från försäljningen av ”produkter som är särskilt lämpliga att använda för privat kopiering, t.ex. inspelningsbara cd-skivor, dvd-skivor, videokassetter och mp3-spelare”. Däremot omfattas inte vanliga datorer eller hårddiskar. Bokstavsbyråkratierna är förstås missnöjda med den saken, och vill ha rätt till fler pålagor, även på ”allmänna” lagringsmedia. I princip har de stöd från miljöpartiet som nyligen tog ställning för ”utökad kassettavgift”.

Danmark utökar nu kassettavgiften. Från den 1 december kommer Copydan – danska motsvarigheten till Copyswede – att med statlig sanktion lägga en pålaga även på portabla USB-flash-minnen. Copydan förklarar de att de ”bara försöker följa den tekniska utvecklingen”. De hänvisar till att lagringskapaciteten på dessa minnen har ökat, vilket avspeglas i att reklamen för dem pekar på möjligheten att transportera stora mängder musik och video.

Däri ligger också den potentiellt positiva sidan av saken: Synliggörandet av offline-darknets. Oauktoriserad kopiering kan lika gärna kan ske helt oövervakningsbart via fickminnen som den kan ske via P2P-nätverk. Blir bara den premissen klar, ändrar hela frågan karaktär:
Pirated copies will be produced, no matter the fate of file-sharing networks. /…/
To the extent that some people may avoid P2P networks, research shows that they just reconnect to other sources of data – be it physical copying from family and friends or file exchanges with mail and chat clients. It’s all a piracy performed in a grey zone outside surveillance.
So the question is not piracy or not, nor if darknets are desirable or not, but what infrastructures piracy will take use of.

The war against file-sharing is essentially a war against the distribution of uncopyrighted metadata, not against the distribution of copyrighted material. It is about hindering the ever-present piracy from globalizing and open indexing, pushing it back to the family and the schoolyard and the workplace. Scaling-down, not in quantity but in network scale, from peer-to-peer to person-to-person.
The result is not less piracy, but less plurality in piracy.
En förutsättning för att en sådan diskussion ska kunna väckas är dock att frågan om kassettersättning inte fastnar i konsumentgnäll över de (relativt små och kringgående-bara) avgifter det handlar om.
Räkna med förnyade påstötningar från de svenska bokstavsbyråkratierna för avgifter även på hårddiskar, efter att de vunnit en delseger i grannlandet. Men samtidigt kan de nog få svårare än tidigare att vinna gehör hos en regering ledd av moderaterna, som har en tradition av åtminstone en viss skepsis mot upphovsrättens kollektiva och skatteliknande varianter.

Galago har bytt skepnad, från serietidskrift till 200-sidig bokantologi med utrymme även för längre serier. Första damp ned i veckan, lagom till No Music Day, passande nog innehållande en lång serieintervju med Bill Drummond, signerad Fabian Göranson och Johannes Klenell.

Under ett par timmar berättade Bill Drummond för ovanlighetens skull hela historien: Från tiden innan The KLF, via den famösa aktionen på Brits-galan, K Foundation och en bisarr utflykt till Nordnorge, fram till det avmagnetiserade förhållandet till musik som han numera bearbetar i projekt som The 17 och No Music Day. Fabians helt otroliga tecknande, pendlande mellan illustration och surrealism, ger en egen dimension till serieintervjun (ett format som förhoppningsvis får mer utrymme i Galago framöver). Missa inte!

Relaterade inlägg:

Musikcensur och musikcensur

24 november 2006

Började fundera en del på innebörden i begreppet ”musikcensur”, när jag i påskas hörde talas om den Köpenhamnsbaserade och Sida-finansierade organisationen Freemuse, Freedom of musical expression.
Någon skiljelinje mellan censur av rent musikaliska uttryck och censur av låttexter verkade de inte vilja upprätthålla. För Freemuse är det bara två olika former av ”musikcensur”. Visst, bägge delar är såklart viktiga att uppmärksamma. Men är det verkligen samma sak att åtala låttexter, så som görs även i Sverige (uppvigling, hets mot folkgrupp etc.), och att kriminalisera själva musiken eller vissa musikstilar?

Dagens DN Kultur (ej på nätet än) berättar att Freemuse idag inleder sin årskonferens i Istanbul. Där presenteras bland annat en rapport om situationen i Vitryssland, där ”en ung kvinnlig musiker bland annat vittnar om att hon under en konsert inte fick använda orden frihet eller val”.
För jävligt, förstås. Men musikcensur? Nja. Så länge censuren riktar sig mot de ord som används, är den snarare att jämföra med andra ingrepp i pressfriheten. Även om det säkert är så, som Freemuse hävdar, att organisationer för yttrandefrihet haft en tendens att bry sig mer om ord som trycks än om ord som sjungs.
Freemuse-direktören Marie Korpe går så långt som att likställa censur av låttexter med situationen i nordvästra Pakistan, där en talibaninspirerad lokalregering har totalförbjudit musik, och där musikbutiker brändes ned så sent som förra månaden. Till DN säger hon:

– För mig är det inte heller någon större skillnad mellan att trampa på Dixie Chicks cd-skivor och att, som talibanerna, förstöra kassetter och instrument.
Sakta i backarna! Med en sådan inställning kastar sig Freemuse ut i en rätt elakartad relativism. Även mediebolagens ägarkoncentration och att en dansk rappare inte fick vara med på en samlingsskiva räknar Freemuse som ”musikcensur”. Följden blir att begreppet urvattnas totalt.

Utan att tona ned de problem och attityder som de försöker föra upp till debatt, kan man bara beklaga att Freemuse så fullständigt lyckas sjabbla bort frågan om musikcensur – det vill säga: censur av musik.
  • I Somalia verkar islamiska domstolsunionen göra allvar av sitt totalförbud mot musik genom att attackera människor som spelar musik och förstöra instrument och bandspelare. Det är musikcensur.
  • Lagar som specifikt riktar sig mot ”repetitiva beats”, eller en polisiär praktik som inriktar sig på att stoppa eller försvåra fester där det dansas till viss typ av musik – det är musikcensur.
  • Artister som använder samplingar eller citerar andras melodislingor lever farligt. De åtalas för upphovsrättsbrott, tvingas dra tillbaka sina inspelningar och får statuera exempel för andra musiker, som inte vågar skapa på samma sätt så länge de inte har ett skivbolag i ryggen berett att betala fantasisummor i licensavgifter. Det är musikcensur (men inget som Freemuse verkar bry sig ett dyft om!).
  • Sverige åtalar distributörer av vit makt-musik för hets mot folkgrupp. Vitryssland ger sig på artister som sjunger om ord som frihet och val. Det är i bägge fallen fråga om censur, av olika slag, men inte om musikcensur.
  • Ägarstrukturerna till radio och tv i exempelvis USA gör att den artist som gör det minsta lilla politiskt kontroversiella steg riskerar att bojkottas från dessa gamla massmediala kanaler. Det är inte musikcensur, särskilt som det idag finns bättre möjligheter än på länge att kringgå dessa kanaler. Däremot är det symptom på en gravt skev mediestruktur.
    Att förändra den strukturen är en utmaning. Men jag tvivlar på att det görs bäst genom att NGO:s blandar samman korten.
Läs också: Musik som säkerhetspolitiskt koncept

Halvfria nätverk

23 november 2006



Företaget Fon skänker bort gratis routrar till alla i Sverige som vill dela sina internetuppkopplingar trådlöst på deras villkor, precis som de tidigare gjort på kontinenten. Basal konsumentvägledning på svenska finns här.
Låt oss bara åtminstone för en stund avstå från käcka utrop om det fantastiskt solidariska i att ”bli en fonero”, och komma ihåg att Fon trots allt inte är en ”rörelse”, utan en helkommersiell storsatsning där bland andra Google står för riskkapital. Utan att vare sig fördöma eller hylla, borde det vara läge för reflektion. Hoppas alltså att kommentarsfältet går hett.

Alla Fon-anslutna delar ut sin uppkoppling får tillgång till alla andras nät, när de befinner sig i närheten. Icke-anslutna har möjlighet att betala för tillgång. Användaridentiteten är knuten till ens personuppgifter, som lagras centralt av Fon. Och notera avtalstexten:

6.10. FON reserves the right at all times to disclose any user information as FON deems necessary to satisfy any applicable law, regulation, legal process or governmental request.
Inte ens domstolsbeslut krävs alltså för att din identitet ska lämnas ut, exempelvis till upphovsrättsindustrins privatspanare (naturligtvis är det bara en tidsfråga innan dessa hör av sig till Fon med sådana krav, om de inte redan gjort det). Knappast tillfredsställande villkor på den punkten.
Intressantare vore förstås om Fon kunde ge tillgång till sitt nät utan att personuppgifter involverades, genom någon slags kontantkortsmodell. kontroversiellt är inte anonym trådlös tillgång, som ju ändå finns att tillgå överallt i dagens stadsmiljöer. Rätten att som privatperson dela vidare sin internetuppkoppling utan att ansvara för vad andra gör med den, även om man inte är en ”licensierad ISP” som lagrar personuppgifter i en databas, måste försvaras. Inte bara som en tom princip, utan som förutsättning för att några verkligt spännande trådlösa utvecklingar även bortom Fon alls ska kunna skönjas. (En fråga som är betydligt större och intressantare än frågan om ”integritet”!)
För övrigt ska det bli intressant att se vilken lösning som väljs när man nu ska bygga gratis internet i Stockholms lokaltrafik (och kanske hela Stockholm) – registrering med personnummer, eller öppna nät?

De villkor som man går med på om man tar emot en gratis router (pdf 1, pdf 2), vilka skärskådas i en utmärkt bloggpost rubricerad ”Is FON evil?”. Förutom att man måste registrera sig inom en månad, förbinder man sig att delta i Fon-nätverkandet under ett års tid – 24 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Och ajabaja om man använder annan mjukvara än den officiella. (Fast ett visst hackande försiggår såklart.)

Den som öppnar sitt trådlösa nät för Fon-abbonenter kan alltså inte öppna det för alla andra. Här finns en potentiell konkurrens mellan Fon och rörelsen för (riktigt) fria trådlösa nätverk – en rörelse som visserligen aldrig riktigt har slagit i Sverige, bortskämda som vi är med fasta linor, men väl annorstädes.
I Tyskland har det följaktligen förekommit en del diskussion om Fon kontra Freifunk. Det senare en gräsrotsrörelse vars visioner handlar om att använda OLSR-protokoll för att bygga öppna ”mesh”-nätverk, hyfsat framgångsrikt i delar av östra Berlin.Bloggposten ”Is FON evil?” sammanfattar:
So is FON evil? Not neccessarily.

FON does certainly not sound like a community led by Mr. NiceGuy.

FON is a business model, that generates profit from the bandwidth of their community members, while supplying them with cheap hardware. If you ever wanted a cheap router for home use? Maybe FON is the choice.

Ever wanted a router for freifunk or some custom firmware? According to the terms of use, FON is not for you.

Ever wanted a freifunk router or some other community router next year? Shop a FON-one, register, keep it up for one year, unregister and there you go.
Uppdatering: Har nu fått höra att de routrar som delas ut nu är av ett annat slag än de Linksys-routrar som Fon tidigare sålde subventionerat. Fons specialroutrar går inte att flasha om utan att man löder och har sig. Deras firmware är krypterad och checkar allt mot Fons centrala server, bara för att inte användarna ska kunna använda dem på annat sätt än Fon tänkt sig. Behöver jag nämna att jag blir allt mer skeptisk?

No Music Day

21 november 2006

Lätt är det inte, att avstå från all musikalisk aktivitet under en hel dag. Men lärorikt. Om någon missat det så firas alltså idag, den 21 november, No Music Day, på initiativ av samtidskonstnären och ex-musikern (The KLF) Bill Drummond.
Aktionen uppmärksammas i ett antal svenska tidningskolumner: av Lokko i SvD, av Hjärtberg i NSD (där undertecknad intervjuas), av Gradvall i DI och Haglund i GP, samt av enstaka bloggar.

När Bill Drummond under en vecka i våras besökte Stockholm med The 17, ett performanceprojekt kring att skapa flyktiga musikaliska situationer, förklarade han bakgrunden för oss som deltog. (Varje session var öppen för exakt 17 personer, bildande en tillfällig amatörkör vars ljud spelades in i flera lager i enlighet med vissa instruktioner. Inspelningen spelades därefter upp en gång, och förstördes därefter.)
The 17-sessionen inleddes med att Bill Drummond (född 1953) berättade om sin egen relation till musik: Från de tidiga tonårens vördnad inför den första Beatles-singeln, via The KLF:s topplisteinfiltration och storartade uttåg ur musikindustrin, till en punkt där han kände att musik tappat sin betydelse.

Vilket självklart har att göra med att vi idag omges av så mycket mer inspelad musik än någonsin tidigare. Vi tänker i allmänhet inte ens på att den finns där, än mindre reflekterar vi över vår egen relation till musiken. Så handikappas många nutida människor av sitt mentala likhetstecken mellan musik och musikinspelningar, som döljer det faktum att musik till sitt väsen är performance som sker i ögonblicket. (Även det individualiserade användandet av inspelningar, exempelvis i MP3-spelarens spellistor, kan rymmas inom en bred definition av performance.)

Skillnaden är avgrundsdjup mellan No Music Day och t.ex. Buy Nothing Day. Medan den senare dagen bottnar i en generell motvilja inför konsumtionssamhället (att den bara kan manifesteras en dag om året är en rent praktisk fråga), handlar No Music Day tvärtom om kärlek till musik. Genom att avstå från musik en dag (paus/tystnad är förstås ofrånkomliga inslag även i musiken) går det kanske att fintrimma perceptionen för bättre möjlighet att uppskatta musik de övriga 364 dagarna. Det är ingen slump att det traditionella firandet av musikens skyddshelgon Sankta Cecilia infaller imorgon, den 22 november.

Både Andres Lokko och Magnus Haglund beskriver No Music Day som en förlängning av John Cages välkända performance 4′ 33″ – en något tveksam parallell, vill jag påstå. John Cages anarkobuddhistiska avmagnetiseringsprojekt handlade om att försöka bryta ner gränsen mellan musikaliska ljud och andra ljud. (Läs mer i förra höstens inlägg om ”Ljudens (påstådda) befrielse”.)
Någon sådan naivgrandios ambition om att göra allt till musik finns inte hos Bill Drummond. Han uttrycker snarare en farhåga om att musik håller på att bli ointressant. Jag delar verkligen inte den uppfattningen, men kan förstå den utifrån hans generationsbakgrund.
Dagens musikaliska klimat är på många sätt alldeles utmärkt, men ojämnt fördelat. Problemet är inte att den ökade tillgången har lett till att den inspelade musiken förlorat sin aura, utan att den förrädiska skivindustritanken på musik som enbart objekt hotar skymma det faktum att musik är och alltid har varit något som sker.
Våra sinnen mår bra av att rekalibreras ibland. No Music Day är ett spännande fenomenologiskt experiment. Själv har jag lärt mig om hur mycket plats betyder för min egen relation till musik: Att vara utan musik under en promenad eller på ett bibliotek är förstås inget svårt, men att avstå från ljudväggen här hemma där jag normalt låter musiken gå 24/7, det var svårare än jag trodde. Min idé att sätta mig och jobba på ett kafé har jag också fått dumpa såklart; knappast att det går att undvika musik där. Om en halvtimma kommer en extra frestelse från Apple med bud till min dörr, en iPod som jag inte kan testa förrän imorgon…
Men då kommer det där ständiga musikflödet som jag faktiskt älskar att smaka bättre än på länge.

°
Politik eller sådant som missförstås som politik tenderar ofta att locka fram det absolut sämsta ur människor. Några exempel på den saken bjöds det på efter att Piratbyrån skrivit en nyhet med rubriken ”Ny a-kassa befaras slå mot kultursektorn”. Där återgavs farhågor från scenkonstens håll om hur det ska gå för frilansande kulturarbetare, då det inom vissa områden (t.ex. teatern) råder ett system där perioder av arbetslöshet är en integrerad del.
Vissa gnällspikar i kommentarsfältet reagerade med att häva ur sig ord som ”kommunistsmörja!”. Tydligen går det inte att tala om kulturlivets reella villkor utan att det tolkas som inlägg i ett blockpolitiskt ställningskrig. Suck.
Monki tog ett djupt andetag och skrev ett bra svar till dem som ansåg sig veta bäst vad som platsar och inte bland Piratbyråns nyheter:
1) Det är inte Piratbyrån som befarar, det är aktörer inom teaterbranschen.
2) Piratbyrån tycker inte varken att skattebetalarna ska eller inte ska betala frilansande scenarbetare, men de gör det idag. Piratbyrån handlar överhuvudtaget väldigt lite om hur saker ska se ut i framtiden, utan främst om hur det fungerar redan idag.
3) Att den här nyheten är relevant för Piratbyrån avslöjas i första meningen. Vi är inte intresserade av uppovsrätten i sig. Vi är intresserade av hur kultur och kunskap produceras. En av våra viktigaste poänger är att upphovsrätten inte är någon slags garanterad lön för kulturarbetare och att det automatiskt blir bättre för dem om den stärks. Den här nyheten visar på hur komplex vardagen för kulturarbetare ser ut när till och med a-kassan finns inbyggd i systemet, trots att den inte är tänkt att användas för dessa ändamål.
Det måste gå att ta sig ur den fastklibbande von oben-diskurs där det, strikt binärt, bara existerar de som har jobb och de som inte har jobb. Det måste gå att erkänna att a-kassan fungerar lite som riskkapital i musikbranschen (med ekonomgeografen Anders Malmbergs ord) utan att det ska tolkas som en åsikt om hur statens roll borde vara. Annars kommer varje diskussion om hur kulturlivet fungerar att bli en fars utan någon koppling till verkliga förhållanden. Inget av detta handlar om blockpolitik; politiker oavsett parti kan givetvis inte säga att de accepterar en grå ekonomi. Nej, det handlar om vilken rationalitet som ska styra: En byråkratisk-moralistisk eller en pluralistisk-realistisk.

Även officiella företrädare för t.ex. kulturarbetarfacken spelar förstås på den byråkratiska diskursens planhalva; då de varken kan eller vill använda sina begränsade offentliga kanaler till att belysa mångfalden av gråzoner i kulturlivets vardag så återstår bara grovhuggna och ofta överdrivna påståenden. Maj år 2000 varnade Teaterförbundets Jaan Kolk för att varannan scenkonstnär skulle tvingas byta arbete om den dåvarande socialdemokratiska regeringen genomförde det förslag som dess a-kasseutredning då hade lagt fram; om det genomfördes vet jag inte (vet någon?), men att så skulle kunna ske låter ytterst osannolikt. Kulturekonomin tenderar att kunna skapa nya flyktlinjer snarare än att försvinna.

Frilansande skådespelare använder a-kassa som försörjning inte bara mellan produktionerna, utan också medan de läser manus och repeterar. Fusket är satt i system av småteatrar, som ett sätt att överlåta lönekostnader på staten. Så ligger det till idag. Diskutera gärna rätt och fel (någon annanstans), men låtsas inte om som att det är en simpel sak att avgöra när ”fusk” av detta slag sker. Att lagen inte tillåter en att göra delar av ett arbetsuppdrag medan man lyfter a-kassa är en sak, men gemensamt för de flesta kulturella sysselsättningar är att de inte går att avgränsa i tid. Musikern övar på sitt instrument, journalisten håller sig uppdaterad, fotografen har ögonen öppna – oavsett varifrån veckans pengar kommer.

Senaste statliga kulturpolitiska utredningen (SOU 1995: 84) fastslår att ”konstnärskåren” kan delas upp i två kategorier: Dels ”skapande konstnärer” såsom kompositörer och dramatiker, vilka ”utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete”. Dels ”utövande konstnärer” såsom musiker och skådespelare, vilka ”gestaltar eller tolkar ett av skapande konstnär koncipierat verk”. Bara de senare kan vara utan arbete, menade utredningen. Skapande konstnärer kan ”definitionsmässigt inte räknas som arbetslösa”, eftersom de går runt och är kreativa från morgon till kväll.
Uppdelningen funkar inte, den saken kan vi nog enas om. Följaktligen måste det finnas en massa folk som är både arbetslösa och inte på samma gång. Men för en paragrafryttare blir det förstås ett problem. En timanställd musiklärare som bara får jobba några dagar i veckan och lyfter a-kassa de övriga, och som använder sin lediga tid åt att producera musik som hon tänker turnera med kommande sommar i stället för att bara glo på tv – är hon en ovanligt arbetsam och kreativt driven människa, eller en ovanligt arbetsskygg fuskare?
Svara gärna ”fuskare”, men var medveten om vad det innebär innan det börjar susa iväg kommentarer i stil med ”inga jävla rödvinsflummare ska minsann få sin hobby betald av min surt förvärvade lön” etc. Gränsen mellan den kultur som bär sig kommersiellt och den kultur som lever på understöd är inte så knivskarp som revisorshjärnan vill få det till; i själva verket kan den ofta dras först i efterhand. SVT:s Faktum uppmärksammade förra hösten hur banden som fått representera ”det svenska musikundret” klarade sig på a-kassa i början av karriären. Några år senare fick de ta emot Pagrotskys hyllningar för alla miljoner i exportintäkter de drog in.
Lika porösa är gränserna mellan kommersiell reklam och design och ”smal” teater och konst – kompetens och pengar flyter i bägge riktningar, samma personer gör olika saker vid olika tidpunkter.

Kultur går inte att diskutera i svartvita termer. Det (och inte någon åsikt om hur a-kassan bör eller inte bör utformas) är vad detta inlägg har försökt förmedla. Hur saker bör vara är en annan diskussion, men innan den inleds måste orden vi använder kalibreras, så att vi pratar om något med hyfsad koppling till den luddiga verkligheten.

Filmkonsumenten Slavoj Zizek

20 november 2006

Stockholms filmfestival visade The Pervert’s Guide To Cinema. En rulle på två och en halv timmar, där slovenske psykoanalytiker-filosof-provokatören Slavoj Žižek analyserar ett otal gamla och nya filmer (men framför allt Hitchcock och Lynch) i hejdlöst tempo. Ganska kul gjort att filma hans kommentarer på samma platser som de kommenterade filmscenerna och sedan växla fram och tillbaka som om han vore med.

Vad han säger är det ingen idé att ens försöka kommentera; självsäkerheten är det dock inget fel på: Slavoj Žižek vet alltid att förklara vad som egentligen sägs i de olika filmscenerna, oavsett vad regissör och andra må ha haft i tankarna. Starkaste bestående intrycket är hur ointresserad Slavoj Žižek är av filmmediet i sig, av hur film kommer till. Filmer är för honom en slutprodukt som bara ligger där, uppfläkt för uttolkning, medan produktionen av film och dess villkor är något som han inte behöver ägna en tanke åt. Slavoj Žižek förhåller sig kort sagt till film som en ren konsument.
Visst kan man göra det, men det får lite märkliga konsekvenser. Som i slutet av The Pervert’s Guide To Cinema, när Slavoj Žižek analyserar en Chaplin-film och gör någon slags poäng av att musiken fortsätter spela även efter att texten The End kommit upp på duken och tynat bort igen. Det vill säga: musiken fortsätter tydligen att spela i Žižeks dvd-utgåva. Men filmen var en stumfilm. Den visades alltså med levande musiker, vars placering av slutackordet vår skäggige analytiker knappast kan veta ett dyft om…

Avslutningsvis förkunnar Slavoj Žižek något om hur oerhört viktigt film (cinema) är för att kunna förstå människans begär och psyke. Som filmkonsument tycks han förutsätta att långfilmen som konstform ska stå sig orubbad även genom detta sekel; en inställning som inte bara är kulturhistoriskt retarderad, utan i förlängningen riskerar att legitimera filmindustrins krig mot universaldatorn. Då är det värt att påminna om slutsatserna som drogs av Pirate Cinema Berlin.

PS. Här fanns filmen som torrent, fast nu är den ”Removed upon request by the copyright holder”. Samma tracker har däremot en annan dokumentär om Žižek.