Vill tipsa om ett samtal kring upphovsrättens kris och framtid, med siktet inställt bortom den sedvanliga polemiken, som anordnas om precis en vecka:

Rasmus Fleischer (doktorand i samtidshistoria och medgrundare av Piratbyrån) och Nicklas Lundblad (doktorand i informatik och vd för tidskriften Neo) inleder.
Moderator: Jonatan Habib Engqvist (sadelmakare och filosof, forskar i psykedelisk konst på Kungl. Konsthögskolan).
Bar under hela kvällen.
Onsdag 6 december, 18.00, Moas Båge, sal MB505.
Inträde: 30 kr.
Arr: Södertörns Humanistiska Förening
Platsen är alltså Södertörns högskola i Flemingsberg

Annonser

Hannah Arendt

26 november 2006




Innan den utsökta Berlinbloggen Notiser från en ö tog paus, förhoppningsvis bara tillfälligt, körde Jelena Selin en serie inlägg kring Hannah Arendt som nyligen skulle ha fyllt 100 år.
Passar på att tipsa om de texterna om Arendt (plus denna och denna), medan jag fascinerat läser i hennes mäktiga bok om människans villkor.
Framför allt ska tillfället tas i akt att tipsa om en internationell Hannah Arendt-konferens som kommer att hållas på Moderna museet i januari, gästad av dragplåster som Julia Kristeva. Gratis, fast föranmälan krävs.

ReacTable!

Traditionen att styra elektroniska musikinstrument med kromatiskt klaviatur har bitit sig fast hårt i några decennier. Egentligen mest på slentrian, utan något bra skäl. På senare år med konkurrens från laptopen, som ju knappast kan beskyllas för vare sig performance-potentialer eller musikcentrerad design.

Nya gränssnitt behöver experimenteras fram. ReacTable känns lovande.


Copyswede meddelar i sin senaste årsredovisning att deras omsätting – alltså det totala uttaget av kassettersättning/privatkopieringsersättning i Sverige – har ökat med drygt 38 %. Förra året uppnåddes ett rekordbelopp om en kvarts miljard kronor.
Det är ingen liten summa pengar. De slussas vidare till andra bokstavsbyråkratier med namn som FRF, UBOS, IFPI, STIM och SAMI – naturligtvis på högst godtyckliga grunder, eftersom ingen kan veta vad alla dessa sålda lagringsmedia egentligen används till.

Enligt svensk lag får Copyswede driva in pengar från försäljningen av ”produkter som är särskilt lämpliga att använda för privat kopiering, t.ex. inspelningsbara cd-skivor, dvd-skivor, videokassetter och mp3-spelare”. Däremot omfattas inte vanliga datorer eller hårddiskar. Bokstavsbyråkratierna är förstås missnöjda med den saken, och vill ha rätt till fler pålagor, även på ”allmänna” lagringsmedia. I princip har de stöd från miljöpartiet som nyligen tog ställning för ”utökad kassettavgift”.

Danmark utökar nu kassettavgiften. Från den 1 december kommer Copydan – danska motsvarigheten till Copyswede – att med statlig sanktion lägga en pålaga även på portabla USB-flash-minnen. Copydan förklarar de att de ”bara försöker följa den tekniska utvecklingen”. De hänvisar till att lagringskapaciteten på dessa minnen har ökat, vilket avspeglas i att reklamen för dem pekar på möjligheten att transportera stora mängder musik och video.

Däri ligger också den potentiellt positiva sidan av saken: Synliggörandet av offline-darknets. Oauktoriserad kopiering kan lika gärna kan ske helt oövervakningsbart via fickminnen som den kan ske via P2P-nätverk. Blir bara den premissen klar, ändrar hela frågan karaktär:
Pirated copies will be produced, no matter the fate of file-sharing networks. /…/
To the extent that some people may avoid P2P networks, research shows that they just reconnect to other sources of data – be it physical copying from family and friends or file exchanges with mail and chat clients. It’s all a piracy performed in a grey zone outside surveillance.
So the question is not piracy or not, nor if darknets are desirable or not, but what infrastructures piracy will take use of.

The war against file-sharing is essentially a war against the distribution of uncopyrighted metadata, not against the distribution of copyrighted material. It is about hindering the ever-present piracy from globalizing and open indexing, pushing it back to the family and the schoolyard and the workplace. Scaling-down, not in quantity but in network scale, from peer-to-peer to person-to-person.
The result is not less piracy, but less plurality in piracy.
En förutsättning för att en sådan diskussion ska kunna väckas är dock att frågan om kassettersättning inte fastnar i konsumentgnäll över de (relativt små och kringgående-bara) avgifter det handlar om.
Räkna med förnyade påstötningar från de svenska bokstavsbyråkratierna för avgifter även på hårddiskar, efter att de vunnit en delseger i grannlandet. Men samtidigt kan de nog få svårare än tidigare att vinna gehör hos en regering ledd av moderaterna, som har en tradition av åtminstone en viss skepsis mot upphovsrättens kollektiva och skatteliknande varianter.

Galago har bytt skepnad, från serietidskrift till 200-sidig bokantologi med utrymme även för längre serier. Första damp ned i veckan, lagom till No Music Day, passande nog innehållande en lång serieintervju med Bill Drummond, signerad Fabian Göranson och Johannes Klenell.

Under ett par timmar berättade Bill Drummond för ovanlighetens skull hela historien: Från tiden innan The KLF, via den famösa aktionen på Brits-galan, K Foundation och en bisarr utflykt till Nordnorge, fram till det avmagnetiserade förhållandet till musik som han numera bearbetar i projekt som The 17 och No Music Day. Fabians helt otroliga tecknande, pendlande mellan illustration och surrealism, ger en egen dimension till serieintervjun (ett format som förhoppningsvis får mer utrymme i Galago framöver). Missa inte!

Relaterade inlägg:

Musikcensur och musikcensur

24 november 2006

Började fundera en del på innebörden i begreppet ”musikcensur”, när jag i påskas hörde talas om den Köpenhamnsbaserade och Sida-finansierade organisationen Freemuse, Freedom of musical expression.
Någon skiljelinje mellan censur av rent musikaliska uttryck och censur av låttexter verkade de inte vilja upprätthålla. För Freemuse är det bara två olika former av ”musikcensur”. Visst, bägge delar är såklart viktiga att uppmärksamma. Men är det verkligen samma sak att åtala låttexter, så som görs även i Sverige (uppvigling, hets mot folkgrupp etc.), och att kriminalisera själva musiken eller vissa musikstilar?

Dagens DN Kultur (ej på nätet än) berättar att Freemuse idag inleder sin årskonferens i Istanbul. Där presenteras bland annat en rapport om situationen i Vitryssland, där ”en ung kvinnlig musiker bland annat vittnar om att hon under en konsert inte fick använda orden frihet eller val”.
För jävligt, förstås. Men musikcensur? Nja. Så länge censuren riktar sig mot de ord som används, är den snarare att jämföra med andra ingrepp i pressfriheten. Även om det säkert är så, som Freemuse hävdar, att organisationer för yttrandefrihet haft en tendens att bry sig mer om ord som trycks än om ord som sjungs.
Freemuse-direktören Marie Korpe går så långt som att likställa censur av låttexter med situationen i nordvästra Pakistan, där en talibaninspirerad lokalregering har totalförbjudit musik, och där musikbutiker brändes ned så sent som förra månaden. Till DN säger hon:

– För mig är det inte heller någon större skillnad mellan att trampa på Dixie Chicks cd-skivor och att, som talibanerna, förstöra kassetter och instrument.
Sakta i backarna! Med en sådan inställning kastar sig Freemuse ut i en rätt elakartad relativism. Även mediebolagens ägarkoncentration och att en dansk rappare inte fick vara med på en samlingsskiva räknar Freemuse som ”musikcensur”. Följden blir att begreppet urvattnas totalt.

Utan att tona ned de problem och attityder som de försöker föra upp till debatt, kan man bara beklaga att Freemuse så fullständigt lyckas sjabbla bort frågan om musikcensur – det vill säga: censur av musik.
  • I Somalia verkar islamiska domstolsunionen göra allvar av sitt totalförbud mot musik genom att attackera människor som spelar musik och förstöra instrument och bandspelare. Det är musikcensur.
  • Lagar som specifikt riktar sig mot ”repetitiva beats”, eller en polisiär praktik som inriktar sig på att stoppa eller försvåra fester där det dansas till viss typ av musik – det är musikcensur.
  • Artister som använder samplingar eller citerar andras melodislingor lever farligt. De åtalas för upphovsrättsbrott, tvingas dra tillbaka sina inspelningar och får statuera exempel för andra musiker, som inte vågar skapa på samma sätt så länge de inte har ett skivbolag i ryggen berett att betala fantasisummor i licensavgifter. Det är musikcensur (men inget som Freemuse verkar bry sig ett dyft om!).
  • Sverige åtalar distributörer av vit makt-musik för hets mot folkgrupp. Vitryssland ger sig på artister som sjunger om ord som frihet och val. Det är i bägge fallen fråga om censur, av olika slag, men inte om musikcensur.
  • Ägarstrukturerna till radio och tv i exempelvis USA gör att den artist som gör det minsta lilla politiskt kontroversiella steg riskerar att bojkottas från dessa gamla massmediala kanaler. Det är inte musikcensur, särskilt som det idag finns bättre möjligheter än på länge att kringgå dessa kanaler. Däremot är det symptom på en gravt skev mediestruktur.
    Att förändra den strukturen är en utmaning. Men jag tvivlar på att det görs bäst genom att NGO:s blandar samman korten.
Läs också: Musik som säkerhetspolitiskt koncept

Halvfria nätverk

23 november 2006



Företaget Fon skänker bort gratis routrar till alla i Sverige som vill dela sina internetuppkopplingar trådlöst på deras villkor, precis som de tidigare gjort på kontinenten. Basal konsumentvägledning på svenska finns här.
Låt oss bara åtminstone för en stund avstå från käcka utrop om det fantastiskt solidariska i att ”bli en fonero”, och komma ihåg att Fon trots allt inte är en ”rörelse”, utan en helkommersiell storsatsning där bland andra Google står för riskkapital. Utan att vare sig fördöma eller hylla, borde det vara läge för reflektion. Hoppas alltså att kommentarsfältet går hett.

Alla Fon-anslutna delar ut sin uppkoppling får tillgång till alla andras nät, när de befinner sig i närheten. Icke-anslutna har möjlighet att betala för tillgång. Användaridentiteten är knuten till ens personuppgifter, som lagras centralt av Fon. Och notera avtalstexten:

6.10. FON reserves the right at all times to disclose any user information as FON deems necessary to satisfy any applicable law, regulation, legal process or governmental request.
Inte ens domstolsbeslut krävs alltså för att din identitet ska lämnas ut, exempelvis till upphovsrättsindustrins privatspanare (naturligtvis är det bara en tidsfråga innan dessa hör av sig till Fon med sådana krav, om de inte redan gjort det). Knappast tillfredsställande villkor på den punkten.
Intressantare vore förstås om Fon kunde ge tillgång till sitt nät utan att personuppgifter involverades, genom någon slags kontantkortsmodell. kontroversiellt är inte anonym trådlös tillgång, som ju ändå finns att tillgå överallt i dagens stadsmiljöer. Rätten att som privatperson dela vidare sin internetuppkoppling utan att ansvara för vad andra gör med den, även om man inte är en ”licensierad ISP” som lagrar personuppgifter i en databas, måste försvaras. Inte bara som en tom princip, utan som förutsättning för att några verkligt spännande trådlösa utvecklingar även bortom Fon alls ska kunna skönjas. (En fråga som är betydligt större och intressantare än frågan om ”integritet”!)
För övrigt ska det bli intressant att se vilken lösning som väljs när man nu ska bygga gratis internet i Stockholms lokaltrafik (och kanske hela Stockholm) – registrering med personnummer, eller öppna nät?

De villkor som man går med på om man tar emot en gratis router (pdf 1, pdf 2), vilka skärskådas i en utmärkt bloggpost rubricerad ”Is FON evil?”. Förutom att man måste registrera sig inom en månad, förbinder man sig att delta i Fon-nätverkandet under ett års tid – 24 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Och ajabaja om man använder annan mjukvara än den officiella. (Fast ett visst hackande försiggår såklart.)

Den som öppnar sitt trådlösa nät för Fon-abbonenter kan alltså inte öppna det för alla andra. Här finns en potentiell konkurrens mellan Fon och rörelsen för (riktigt) fria trådlösa nätverk – en rörelse som visserligen aldrig riktigt har slagit i Sverige, bortskämda som vi är med fasta linor, men väl annorstädes.
I Tyskland har det följaktligen förekommit en del diskussion om Fon kontra Freifunk. Det senare en gräsrotsrörelse vars visioner handlar om att använda OLSR-protokoll för att bygga öppna ”mesh”-nätverk, hyfsat framgångsrikt i delar av östra Berlin.Bloggposten ”Is FON evil?” sammanfattar:
So is FON evil? Not neccessarily.

FON does certainly not sound like a community led by Mr. NiceGuy.

FON is a business model, that generates profit from the bandwidth of their community members, while supplying them with cheap hardware. If you ever wanted a cheap router for home use? Maybe FON is the choice.

Ever wanted a router for freifunk or some custom firmware? According to the terms of use, FON is not for you.

Ever wanted a freifunk router or some other community router next year? Shop a FON-one, register, keep it up for one year, unregister and there you go.
Uppdatering: Har nu fått höra att de routrar som delas ut nu är av ett annat slag än de Linksys-routrar som Fon tidigare sålde subventionerat. Fons specialroutrar går inte att flasha om utan att man löder och har sig. Deras firmware är krypterad och checkar allt mot Fons centrala server, bara för att inte användarna ska kunna använda dem på annat sätt än Fon tänkt sig. Behöver jag nämna att jag blir allt mer skeptisk?