Två forum

29 september 2005

Hösttid är forumtid, eller nåt. Medverkar själv i några:

  • Redan nästa helg går Frihetsforum av stapeln på Brygghuset i Stockholm. Liberaler lägger valtråket åt sidan och för att stöta och blöta frågor där de inte nödvändigtvis måste vara överens, influerade av den gångna raden av mer vänsterpräglade (och numera insomnande?) sociala forum.
    Själv är jag inbjuden som Piratbyrån-representant för hålla ett anförande om musikmonopol och andra effekter av upphovsrättens upprätthållande. (Tydligen försökte arrangörerna med att bjuda in alla tänkbara upphovsrättsivrande organisationer för att få nån slags debatt. Alla tackade nej.)
    I övrigt snackar en kinesisk dissident och en uppsjö av bloggare, varav vissa känns igen från högerspalten här på Copyriot, såsom FRK, Anders Sandberg och Nicklas Lundblad.

    Den senare skriver intressant om kulturskapande och försörjning, utifrån ett par mycket läsvärda inlägg av Oscar Swartz där en författare och en sångare tas som exempel. Det ”starka band mellan rätten och kreativiteten” som ofta förutsätts finns inte, skriver Nicklas Lundblad, som berättar att han i allt högre grad börjar se upphovsrätten som en ”väg till enfald”. Fast på Frihetsforum ska han nog snacka om helt andra grejer.

  • Tredje upplagan av Bloggforum går av stapeln den 19 november. Mäster Stattin skvallrar om att de har internationella gäster på gång. Själv har jag också tillfrågats om att medverka i en panel. Mer info lär komma.
Ett par andra events under återstoden av året, redan omskrivna här:

Oink

27 september 2005

Sebastian Suarez-Golborne skriver på sin blogg El Barbaro Del Ritmo om den musikspecialiserade och mycket välsorterade Bittorrent-trackern Oink:

Medlemsantalet hålls runt 40.000 och man blir bara medlem genom att få en personlig inbjudan. Efter att Berns i veckan pensionerade sitt medlemskort är en Oink-invite den enda vip-grej man behöver bry sig om.
Så kan man ju också uttrycka det. Eller så kan man säga att Oink är ett slags darknet, om än byggt mer på byråkrati än på ömsesidig tillit.
Kruxet – som just nu kan höras beklagas från många håll – är att det är väldigt lätt att bli utsparkad. Ett välkonstruerat ratio-system ska garantera att alla laddar upp minst lika mycket som de laddar ner. Men det är ju en matematisk omöjlighet att alla får en ratio på över 1.00, så länge det finns dem som delar ut mer än de laddar hem. Därför kickas folk ut i rasande takt. Allmedan de kvarvarande i desperation drivs till att ladda ner saker de inte alls själva är intresserade av, bara i hopp om att andra ska vilja tanka från dem så att deras ratio förbättras.
I ekonomin kallas det för Paretoeffektivitet, systemet är i balans men det går inte att förbättra en persons Oink-kvot utan att åtminstone någon annan får det sämre.
Bjöds själv in till Oink härom veckan, med den uppriktiga ambitionen att bidra till nätverket genom att fortsätta hålla mer ovanligt material tillgängligt under en längre tid. Hade dock inte fattat att det var så bråttom att skaffa en bra ratio för att inte kickas ut. De första albumet jag tankade var hyfsat obskyra och inte splitternya, så där fanns knappt några nya att ladda upp till. Sen slog jag till: 43 album med Sonic Youth samlade i en enda torrent. Fyrtiotre album. Drygt 3 GB. Uppemot två dygns musik som jag fick hem på något kortare tid. Galet.
Till detta frosseri sporrades jag av att ha upptäckt en makalös Madonna-tolkning utförd av sidoprojektet Ciccone Youth. Sen åkte jag i alla fall ut från Oink med huvudet före, och jag kan väl inte påstå att jag gråter blod även om en ny inbjudan tacksamt skulle tas emot…
(För övrigt kan konstateras att Sonic Youth visserligen är RIAA-kontrollerade, men likväl tillhörande kassettdödskallens sammansvärjning…)

Hos nämnda bloggen El Barbaro Del Ritmo bjuds för övrigt på ett mixtape där rytmbarbaren tillsammans med OMGWTF har spelat diverse electrohouse, hiphop och industri på 33 varv (á la screw). Rekommenderas: It’s Not You, It’s The Codeine Talking Vol. 1.

Terabyte

22 september 2005

Idag ska vi roa oss med matematik. Närmare bestämt med några uppgifter från Antipiratbyrån som vidarebasuneras av flertalet svenska nyhetsmedier:

”man fann uppskattningsvis 2 terabyte med material, motsvarande tusentals lagrade filmer (…)
– Jämfört med Bahnhoffallet handlar det om samma mängd lagrad datainformation, säger Pontén.” (Aftonbladet)

”Antipiratbyrån har inte avslöjat namnet på företaget, men uppger att mängden upphovsrättsskyddat material är cirka två terabyte, ungefär lika mycket som i Bahnhof-fallet.” (Computer Sweden)

Två terabyte. Nåja, det finns en del filmfantaster som delar ut lika mycket även på alldeles vanliga öppna DC-hubbar.
Dessa 2 TB skulle nu alltså ha varit lika mycket data som man kom över vid razzian mot Bahnhof. Men … då påstods det ju ha varit inte mindre än 23 TB.
Den senare siffran uppgavs i pressmeddelanden från Antipiratbyrån och dess moderorganisation MPAA och spreds sedan via Reuters i all världens nyhetsmedia.

2 TB eller 23 TB? Kanske spelar mindre roll. Huvudsyftet är ju att övertyga såväl den mindre insatta allmänheten som de egna finansiärerna om att man minsann ”lyckas slå till mot hjärtat av de organisationer som är själva grunden för att upphovsrättsskyddat material sprids till allmänheten via nätet” (yeah, right…)

Uppdatering: Oscar Swartz skriver mer om razzian som skedde hos internetleverantören Song.

Existerar det någon nyhetsbevakning eller offentlig debatt om vad som händer med internetinfrastrukturen i landet? Verkar tyvärr inte så.
Idag intervjuas Bahnhofs VD Jon Karlung och får som sista fråga:

Vad tycker du att vi ska undra över imorgon?
Telia! Varför vill Telia sätta konkurrensen ur spel? I dagarna flyttas hela det svenska kopparnätet från det operatörsneutrala bolaget Skanova till Telia. Skanova etablerades som ett eget bolag som upplät kopparnätet till de svenska operatörerna på lika villkor. Konstruktionen tillkom på önskemål från PTS. Nu läggs bolaget Skanova på is och Telia roffar tillbaka allting till sig själva igen.
Ändå går det inte att hitta några fler upplysningar om detta, vare sig i dagstidningsarkiven, datablaskornas nätupplagor eller för den delen i svenska ”bloggosfären”. Minst sagt anmärkningsvärt – förutsatt att det som Jon Karlung säger stämmer, att denna återmonopolisering och maktcentralisering sker ”i dagarna”.
Betänk att Skanova har haft de facto-monopol på kopparnätet i Sverige, kontroll över alla IP-nummer, och stämts för att misssbruka sin ställning. Med starkare monopolfunktioner till Telia lär svensk bredbandsutbyggnad halka efter ännu mer i internationell jämförelse.
Gissar att de första nyhetsartiklarna dyker upp om minst en månad, och hoppas att Oscar eller kanske prq-crewet kan ge bättre besked innan dess…

Stumfilmsmusik

19 september 2005

Vilken ofantligt mäktig bioupplevelse som Cinemateket bjöd på idag: Gösta Berlings saga, tretimmars stumfilm från 1924, baserad på Selma Lagerlöfs storslagna tragedi. Framförd med enormt suggestiv nykomponerad musik av pianisten Matti Bye, framförd av honom plus en stråkkvartett (låg sättning med kontrabasist).
Ena foten i folkmusiken, andra i närheten av tangodramatiken, ungefär. Går knappt att föreställa sig hur mycket arbete som ligger bakom tre timmars kontinuerlig musik, noggrant synkad med film (och inklusive ljudhärmande stråkeffekter som inte står Biber eller Vivaldi efter.) Tyvärr verkar det inte bli fler framföranden än de två som nu skett i Stockholm.

Det lustiga är att föreställningen inte hade fått äga rum alls om Selma Lagerlöf själv hade fått bestämma. Då hade filmen inte ens fått göras i första taget. Hon litade nämligen inte på regissören för fem öre och gjorde vad hon kunde för att stoppa filmatiseringen, men hade redan sålt rättigheterna, vilka sedan via några konkurser vandrat vidare till SF.
Man brukar säga att den ideella upphovsrätten (till skillnad från den ekonomiska biten) är oförytterlig och inte kan avtalas bort, men i det här fallet var det uppenbarligen inte så hårt med den saken. Och tur var väl det, att Selmas ideella rätt till romanen kunde köras över så det kunde bli en film.
Episoden går rakt på tvärs med den praktidioti som Mårten Blomkvist på DN Kultur vräkte ur sig förra året: ”Utan den [ideella upphovsrätten] skulle vi antagligen inte ha (…) några filmer (…) alls.” (Läs mer i gammalt inlägg.)

För övrigt kan konstateras att Selma Lagerlöf, som dog 1940, fortfarande inte är fri att använda. Eftersom upphovsrätten förlängts till 70 år efter döden finns det fortfarande någon form av arvtagare som kan förbjuda vissa tolkningar samt casha in royalties.

Erinrar mig nu ett försök i genren stumfilmsmusik som jag själv varit involverad i för väldigt länge sen. En tidig version av Planet of the apes visades på Kulturhuset år 2001, ackompanjerad av kärv musik sammansatt av Ayhan Aydin (mest beats) och mig (mest Bartók-samplingar), och som vi framförde tillsammans med turntable-ekvilibristen 1210 Jazz (Scratchaholics). Det lät faktiskt inte dumt alls: apesong.mp3

Tom Waits har väckt åtal i Tyskland mot biltillverkaren Opel och reklambyrån McCann Erickson.
Orsak: I en reklamfilm för Opel sjungs en sång av en stämma som uppges låta till förväxling likt hans whiskeyröst, och Tom Waits anser sig ha ensamrätt på spruckna röster av detta slag. (Rösten sjöng alltså inte en Waits-låt, utan Brahms berömda vaggvisa.) Filmerna är producerade i Tyskland men uppges ha visats i Sverige och övriga Norden kring senaste årsskiftet.

Det är inte första gången som Tom Waits hävdar att det är intrång i hans rättigheter till sin egen person om någon annan sjunger med en röst som liknar hans. Redan 1988 väckte han åtal och fick snabbmatsstället SalsaRio Doritos fällt för att ha en imitation av rösten förekommit i radioreklam.
Han är tydligen känd för sin fasta uppfattning att musikartister bör avhålla sig från medverkan i reklam, lite som Vilgot Sjöman. Men åsikter är en sak, censur en annan, och hävdande av äganderätt till en viss sorts sångstil är bara bisarrt. Om detta slags ”skydd” av banbrytande artister skulle tillämpas konsekvent är det svårt att föreställa sig någon musikalisk utveckling över huvud taget. För övrigt vore rimligen nästa steg vore rimligen att whiskeytillverkaren Jim Beam krävde tribut för sina bidrag genom att väcka åtal mot Tom Waits med krav på procent av alla pengar hans raspiga stämma drar in.

Kändisars krav på juridisk ensamrätt till olika stilistiska särdrag, behandlas i texten Conceptualizing law and culture av Lawrence Liang, en grym indisk jurist knuten till projektet Sarai. Där berättas bland annat om hur Woody Allen för 20 år sedan vann en rättegång där han stämt en videobutik för att i en reklamfilm haft med en skådespelare som var alltför fysiskt lik honom. Yrkesförbud, borde väl sånt kallas.

Zombievetenskap

17 september 2005

The Zombie Survival Guide är fantastiskt bra litteratur! En vetenskapligt hållen genomgång av hur zombies uppkommer, hur deras sinnen och organ fungerar, historiska exempel på zombieepidemier och en uppsjö av praktiska råd för kampen mot de invaderande odöda – allt utifrån en stabil empirisk grund, bestående av världens samlade produktion zombiefilmer.
Vidskepliga föreställningar avlivas om att zombies skulle ha något med övernaturliga krafter att göra (i själva verket, sägs det, ligger orsaken i viruset Solanum) och skiljelinjen dras upp mellan ”falska” voodozombies och de likätande monster vars bekämpande boken handlar om. Det visar sig att faktauppgifter ur boken för en kort tid letade sig in i Wikipedia
Den samtidigt dödsallvarliga och nyktra beskrivningarna är stor humor, samtidigt som de säger oerhört mycket om en hel filmgenre och de rädslor den skildrar, och säger detta på ett sätt helt underbart befriat från onödig tolkning.
Införskaffa och/eller vänta på att en ebook dyker upp.