Smulat formbröd, konfetti, riskorn, lustiga hattar samt ett stort antal plasthandskar. Sådana saker täckte igår golvet på lokalen i KTH:s kårhus, när ljuset tändes efter Piratbions senaste visning igår. Efter YouTube-festival och shoot-a-long var det dags för second-life-a-long, nu i samarbete med en grupp arkitekturstudenter som läser en kurs kring virtuella världar med bland andra Palle Torsson som lärare. Jämte den fysiska festlokalen fanns alltså en väldigt tjusig lokal i Second Life, och bägge fanns projicerade på varandras väggar.

Aktiviteten var ändå störst i första livet a.k.a. afket; lokalen fullsmockad, baren välbesökt och filmvisningen minst sagt livad (eller kanske lajvad). Envar fick gratis ett välutrustat kit med prylar i entrén som på olika sätt kom till användning under den lekledarledda visningen av glamrockskräckkomedimusikalen The Rocky Horror Picture Show från 1975.

Extra kul blev det hela eftersom Antipiratbyrån på fullt allvar försökte stoppa arrangemanget! Så fort de fick nys om det, hade de tydligen ringt upp Fox för att kontrollera att Piratbion eller arkitekturstudenterna verkligen inte hade erhållit tillstånd. Under hela eftermiddagen ringde sedan Henrik Pontén och hans stab otaliga hotfulla samtal till arkitekturstudenternas alla lärare samt till allehanda ansvariga på KTH och kåren. Utan resultat, trots åtskilliga hot om polisanmälan för upphovsrättsbrott.

Men i slutändan bet inte heller hot om polisanmälan. Allt Antipiratbyrån uppnådde var att göra bort sig.
Visserligen beslöt sig arrangörerna för att inte, som planerat, visa filmen i Second Life, utan i stället streama ut en kamera som filmade publiken (fast som efterhand ändå vred sig och visade bioduken, med viss fördröjning, vilket blev lite kul då Second Life-vyn sedan i sin tur återprojicerades på en annan av biograflokalens väggar).
Ingen hade ju ändå använt Second Life-visningen om de satt framför sin dator och i första hand ville se The Rocky Horror Picture Show. Då finns ju enklare sätt.
Antipiratbyrån kan knappast ha sett en ekonomisk förlust i arrangemanget. I stället kan vi nog anta att de är skraja för att grupper med ”pirat-” i namnet inte bara högaktningsfullt ignorerar upphovsrätten, utan dessutom gör det i samarbete med undervisningen på ett kungligt lärosäte.

Det måste vara frustrerande för Antipiratbyrån att se hur dem man vill brännmärka rör sig så ledigt in och ut ur institutionerna, och förbryllande för dem att Piratbion vågar experimentera med ”nya sätt att uppleva bio, som inte bara handlar om duken och om blint stirrande”, som det förklarades innan visningen. Hoppas på fler desperata interventioner i samma stil – det är stor underhållning. Och hoppas på lika festliga piratbioarrangemang under våren. När samtliga i lokalen fortsätter dansa även under städningen är det uppenbarligen lyckat.
Arkitekturstudenterna, å sin sida, fortsätter att etablera samarbeten kring virtuell design. Om en vecka ordnar de en installation tillsammans med Moderna Dansteatern, återigen i två världar simultant.

På tal om det kan vi passa på att tipsa om mer dansrelaterat: Livekonstkollektivet MELO, med bland andra Ollibolli (som flera säkert minns för hans första solodansframträdande, på en Piratbyrån-fest), kör sin musik- och dansföreställning Tie me to this world på Dansens Hus under nästa vecka.

Annonser

På sistone har svenska tidningar uppmärksammat att ”Pirater kapar tv-kanaler och sänder på nätet gratis” (IDG:s rubrik): ”Så får du 2 300 kanaler – gratis” (Aftonbladets rubrik).
Aftonbladet har fräckheten att ta betalt för åtkomst till de aktuella länkarna, i anslutning till något som närmast liknar en reklamtext:

Tusentals tv-kanaler från hela världen är bara ett klick bort. Pirat-tv-sajterna växer nu explosionsartat och i Sverige är det dessutom helt lagligt att kolla på pirat-tv. /…/
Enligt svensk lag är det inte olagligt att se tv som återutsänds via internet. Däremot är det olagligt att ladda ned tv och film från så kallade fildelningssajter.
Om man väljer att bara se tv via internet på datorn så behöver man inte betala tv-licens.
Lagligt att titta – olagligt att lägga ut. Så sammanfattas lagläget i den IDG-artikel som Aftonbladet verkar ha rewritat:
När du tittar på strömmande media skapas nämligen bara en temporär kopia av materialet på din dator. Och enligt svensk lagstiftning behöver då inte förlagan vara laglig, som normalt gäller för privatkopiering.
– När det gäller just den här typen av temporära filer rör det sig om tillfällig kopiering och just sådana filer är inte begränsade till lagliga förlagor, som normalt gäller för kopiering för privat bruk. /…/, förklarar Daniel Westman, som är doktorand i rättsinformatik på Stockholms universitet.
Jag är inte helt övertygad! Med skärpningen 2005 skulle upphovsrättslagen kriminalisera även nedladdningar i fildelningsnätverk. Man drog till med den mest svepande definitioner man kunde uppbåda:
2 § Upphovsrätt innefattar /…/ uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten /…/
Framställning av exemplar innefattar varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanent framställning av exemplar av verket, oavsett i vilken form eller med vilken metod den sker och oavsett om den sker helt eller delvis.
Lagrådet var inte särskilt imponerade, men lagen klubbades ändå. Naturligtvis med vissa undantag: en tautologisk fras om att ”laglig användning” minsann är laglig, samt ett undantag som är avsett att inte förbjuda webbläsarens cache-minne (vilket annars hade varit den tveklösa konsekvensen av upphovsrättslagens 2§). Alltså:
11 a § Tillfälliga former av exemplar av verk får framställas, om framställningen utgör en integrerad och väsentlig del i en teknisk process och om exemplaren är flyktiga eller har underordnad betydelse i processen. Exemplaren får inte ha självständig ekonomisk betydelse.
Det är den paragrafen som gör det lagligt att titta på piratströmmad teve – enligt Daniel Westman, vars lagtolkning får återklang i Aftonbladets försök att ta betalt för länkar till nämna pirattevesajter. Men då verkar han alltså förutsätta att de tillgängliggjorda teveprogrammen inte har ”självständig ekonomisk betydelse”, vilket vissa rättighetsföreträdare helt säkert skulle bestrida.
Vad som menas med ”självständig ekonomisk betydelse” är minst sagt oklart. Frasen är ännu ett praktexempel på sådant snömos som stoppats in i upphovsrättslagen i smådesperata försök att upprätthålla idealet om teknikneutralism. Roten till den hejdlösa förvirringen är en liten egenhet som skiljer digitala maskiner från analoga medier: att läsa digital information är ”exemplarframställande”, är kopiering.

Nu är jag inte jurist, och överlåter mer än gärna fortsatta grubblerier till Daniel Westman. I stället kan vi notera en intressant konsekvens av hans lagtolkning. Lagen gör alltså en åtskillnad mellan permanent kopiering (”nedladdning”) och temporär kopiering (streaming, webbsurfning). Temporär kopiering från olagliga förlagor – såsom att se på strömmad teve från en uzbekisk piratserver – kan alltså vara lagligt, enligt vad som nu sägs. Den saken är, i så fall, inte utan intressanta (om än hypotetiska) konsekvenser för fildelningsjuridiken.

Säg att någon konstruerar en udda typ av Bittorrent-klient, som i stället för att spara den hämtade informationen på hårddisken spelar upp ljuden direkt i högtalaren och visar videodatan direkt på skärmen. Resultatet skulle förstås bli ganska rörigt, eftersom Bittorrent hämtar filfragment inte linjärt utan i den ordning som ger högst effektivitet i dataöverföringen. Men den saken spelar mindre roll här. Det kan faktiskt finnas folk som gillar cut-up. Och framför allt: Den som tog emot filfragment genom vår hypotetiska klient, skulle i upphovsrättslig mening inte vara ”nedladdare”, utan bara någon som kollar på strömmad media, i princip samma sak som Aftonbladet nu marknadsför.
Naturligtvis är det inget som hindrar att den som kollar på en ström dessutom rippar den, det vill säga gör det temporära exemplaret till ett permanent. Vi kan till och med tänka oss att vår hypotetiska Bittorrent-klient har en plug-in, som ordnar upp i fragmentkaoset och lämnar en intakt långfilm på hårddisken, så att slutresultatet blir ”vanlig fildelning”.
Den högst hypotetiska, men inte desto mindre intressanta, juridiska frågan blir: Hur kan en domstol bevisa att en ”nedladdare” har framställt ett ”permanent exemplar”? hypotetiskt är det inte. Uppluckringen av gränsen mellan ”nedladdning” och ”nätradio” håller redan på att skrämma skiten ur IFPI.

Vanity Fair

14 februari 2007

Steven Daly – en gång trummis i inflytelserika Glasgowbandet Orange Juice, idag contributing editorVanity Fairbesökte ju Stockholm i somras.
Sedan dess har kunnat ta god tid på sig att skriva en lång text kring fildelningsfenomenet, med särskilt fokus på The Pirate Bay och med utgångspunkt från sina personliga erfarenheter av torrentsajten UKNova, där han laddat ner och upp närmare en terabyte av gamla brittiska teveserier. (”The cost of two burned-out hard drives seemed like a small price to pay.”)

Nu är reportaget i tryck, och det känns hyfsat fett att vara med just i Vanity Fair’s Hollywood Issue (vilken, vad jag förstår, dessutom har extra hög upplaga).
Texten är lång, pendlar mellan personligt och politiskt, och illustreras enbart av bilder tagna i Stockholm på oss i Piratbyrån och The Pirate Bay. (OK, har inte sett den på papper ännu. Får den i brevlådan snart, men förhoppningsvis hinner någon före med att länka en scannad version.)

If the online file-sharing universe is the Wild West, Sweden is Deadwood – a place where the rule of law leaves barely a footprint. Thanks to a combination of national copyright laws, laissez-faire social attitudes, and inexpensive and superior bandwidth, gentle little Sweden – which refers to itself as Europe’s ”duck pond”—has become a file-sharing fortress in which more than 10 percent of its nine million citizens trade digital material, much of it provided by the country’s Pirate Bay site.
Steven Daly både besöker The Pirate Bay på nära håll och lyckas sätta dess roll i större sammanhang, som ett övergående stadium i fildelningens historia, emedan mer anonymiserade fildelningstjänster är under utvecklande. Dessutom intressanta inpass om hårdvaruindustrins roll.
Marcus citeras angående hur skivindustrin drev användare från Kazaa till Bittorrent – bara för att ytterligare generalisera krisen till filmindustrin. Själv får jag bland annat uttrycka en analys som på samma gång beskrivs som ”torrt akademisk” och i samklang med David Bowie.
Anakata uppger Robot Chicken som filmisk favorit, i samband med att Vanity Fair besöker hans företag PRQ. Jonas Birgersson krediteras för sin underrättelsebakgrund, och får in ett lysande citat:
There are new business rules, and some art forms won’t be able to be supported anymore. I mean, in ancient Rome they used to stage full-scale naval battles in the Colosseum. We don’t do that anymore.

Oscartorrents

12 februari 2007

Ingen kan väl ha missat lanseringen av Oscartorrents.com, inklusive de kaxiga orden från The League of Noble Peers.
Gillar annars skarpt Expressens rapportering, som inte ens ids relatera till att några fortfarande anser fildelning vara kontroversiellt.

Sven König/sCrAmBlEd?HaCkZ!, i onsdagsModerna Muséet:

  • Sven König gör ljud i mikrofonen (ohörbara för publiken); hans mjukvara analyserar dem och upprepar dem i ungefärlig form som rytmiska repetitioner av korta fragment ur musikvideos, ovanpå ett trummaskinsbeat. (Om du inte känner till konceptet, så läs vår intervju med Sven König.) Som upphovsrättsattentat betraktat, blir det en fråga om tid; avgörs den eventuella överträdelsens ”grovhet” av längden på det ”stulna” (som i vissa fall begränsas till några sekunder), eller av längden på det presenterade resultatet (några få samplade sekunders musikvideo kan genom att loopas på olika sätt ensamt bygga upp fem minuters material).
  • Metadata, åter denna metadata… Alltsomoftast ligger en MTV-logga uppe i bilddukens högra hörn, ibland flimrar standardrutan med artist- och låtnamn nere i det vänstra. Det är väsentligt. Att inte försöka separera denna metadata från videons ”content”, utan tvärtom betrakta logotypen som en ingrediens av samma rang som själva musikvideon, kännetecknar ett stolt bemäktigande, som inte försöker sopan undan spåren av samplingen.
  • Hyperperformativitet flimrar förbi som ett pockande ord. När Salt-N-Pepa‘s sköna dansrörelser loopas rytmiskt i takt till spektralanalyserade samplingar, framstår de som allt mer maskinmässiga, allt mindre mänskliga (på ett sätt som kan leda tankarna till Bergsons Skrattet).
    Musikvideons försök att återspegla känslan av musikalisk spontanitet punkteras systematiskt, men det performativa utplånas inte utan hoppar i stället ett snäpp vidare i skalan. Från Salt-N-Pepa’s filmmedierade uppträdande inför en tevepublik, till en situation där medieringen sköts av mjukvara, medan filmen har transformerats till att bli ett av scenartistens attribut (av samma rang som instrument, kläder, danssteg). Eller?


Världens första(?) YouTube-festival, i fredags på biografen Tellus:
  • Alla närvarande var nog överens om att Piratbion lyckats styra upp ett succéevenemang!
    Hög spexfaktor i massmedia innan, hög stojfaktor i den mer än fullsmockade biosalongen, och när det var slut surrade luften av idéer om hur fler annorlunda biografsituationer borde utprövas i framtiden.
    Utan vidare skulle det, om man ville, gå att upprepa i en biograf mångdubbel storlek. Att få jubla och bua i en biosalong var en förlösande känsla, och även om det aktivistiga slagordsbrölandet från några grabbar på bakersta raderna periodvis blev för förutsägbart (”Fascist!” så fort lillfinansministern syntes, etc.) var det inget som störde helhetsintrycket.
  • Tillståndsmyndigheten var tydligen på plats. Vet inte hur mycket problem de åsamkade. Arrangemangsformen var i alla fall ”slutet sällskap”, dvs. obligatorisk föranmälan.
  • Ambitionerna hos arrangörsgruppen Piratbion verkar ha förskjutits i en spännande riktning. Från att, inför första stödfesten, ha talat om att iscensätta en konflikthandlingar genom att visa bioaktuella storfilmer, utan tillstånd men i ett relativt etablerat format, verkar de nu sjuda av idéer om att skapa annorlunda situationer där själva filmpreferenserna förändras, mer av deltagarkultur.
  • Listan över alla visade filmklipp tappade jag på en efterfest, men den kanske slängs upp på nätet i en eller annan form?
  • Angående metadata: Till skillnad från hur Sven König lät MTV:igheten ligga synlig i sin performance, hade Piratbion valt att genomföra en YouTube-festival där youtubigheten inte var direkt synlig på duken; inga ”share this video” efter varje avslutat klipp, till exempel. Filmklippen hade laddats ner i förväg och visades från en dators lokala hårddisk.
    (Föreslog en av arrangörerna att slänga upp hela samlingen som torrent, han hade inte tänkt på saken men skulle överväga saken. Om inte annat vore det en kul tidsdokumentation.)
    Piratbion lät i stället YouTubes metadata lysa igenom i själva festivalupplägget, där var och en av de förhandsbestämda kategorierna utgjorde ett block, med smådråpliga effekter. Till exempel visades ”Why must I cry”, en kalkonkass hiphopvideo som nån deppig svart snubbe gjort, i avdelningen Pets & Animals, där någon tydligen hade placerat den…

År 2006 skedde en oväntad vändning av den digitala kulturkonsumtionen från decentraliserade fildelningsnätverk till centraliserade sajter för distribution av musik och film. Den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace och de populära filmklippen emigrerade från The Pirate Bay till YouTube.

Läs och begrunda Magnus sammanfattning av ”Nedskrivningssystemet 2006”! Likt i Momus nyårsreflektion handlar det om musikens ”youtubeisering”, fast med mer fokus på makten över nätverksinfrastrukturen och om illusionen av fri spridning.

Enorm makt har ackumulerats hos aktörer som Ebay, MySpace och YouTube, men det är makt av ett helt annat slag än den som utövades av distributions-, skiv- och filmbolag. Underhållningsindustrins populära identity providers idkar å ena sidan ingen förhandskontroll över vad som släpps loss i deras nätverk, även om centraliseringen gör att t.ex. YouTube systematiskt kan plocka bort vissa slags material utan att det sker en organisk backup som i fildelningsnätverken.
Å andra sidan är deras position både långt mer osäker – de äger varken fysiska tillhåll som biografer eller mångåriga immateriella monopol, utan bara sina användare, som finns där bara för att de andra användarna finns där – och mer säker. Dessa aktörer är antingen störst eller inget, antingen 1 eller 0.
Nätverkseffekten skapar en hög toleranströskel mot dåliga tjänster, som Magnus skriver, men också en möjlighet för snabba omformeringar, som på nytt kan låta det horisontella nätverket gå till det yttersta av sin förmåga och affirmera sin skillnad. Runt hörnet väntar dock, i förklädnad, långt svagare (men kapitalstarka) alternativ som hoppas på att triumfera genom att skilja den aktiva kraften från vad den förmår. (Deleuze/Nietzsche).
Någon slutstrid är det alltså inte tal om. Och vad Magnus och Momus säger om att ”den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace” väljer jag att ta med en stor skopa salt; själva distributionen av MP3-filer som ska fylla allt fler fickgigabyte per person sker ju fortfarande i allt väsentligt genom fildelningsnätverk och darknets, och vad gäller upptäckandet av ny musik (som är en minst lika viktig funktion) vill jag fortfarande framhålla det expansiva och fildelningssymbiotiska Last.fm framför skitsajten Myspace.

Slutligen noteras att den långa svansen fortsätter att rycka fram; tjusiga kurvor visar på ”death of the blockbuster”, även om skivindustrin förstås inte lyder under samma binära framgångslogik, utan faktiskt kan dräneras ekonomiskt och behålla sin maktposition.

Från Berlin: Film/konst

25 december 2006


Julaftonskvällen avslutades på Bootlab där Pirate Cinema Berlin börjat återstartat sin söndagsserie efter avbrottet. Som tidigare handlar det om fritt inträde, billiga drycker i baren och visning av utvalda nedladdade filmer, som den som önskar kan få sig medbränd på skiva. Det var en ganska liten skara som samlats för att se The Pervert’s Guide to the Cinema, där Slavoj Žižek i två och en halv timme dundrar ur sig psykoanalytiska tolkningar till filmhistoriska klipp. Välgjort och ofta underhållande, ibland tankeöppnande, ibland mer skrattretande och, som sagt, invändningarna är av flera slag.
(Žižek har dock hängivna fans. Någon har transkriberat hela den första av filmens tre delar.)

Filmens regissör Sophie Fiennes hade tydligen fått höra om den illegala visningen och var väldigt positivt inställd, särskilt som hon hoppades att det kunde hjälpa filmen att få en officiell distributör i Tyskland. Det berättade Sebastian Lütgert i sin korta introduktion till piratbion, då det även förkunnades en efterfilm: 24 Hour Psycho, konstnären Douglas Gordons radikalt nedsaktade version av Hitchcockklassikern.
Hela visade de väl knappast (i så fall fortsätter visningen ännu), vi stannade dock inte så länge, bara för att dagen efter se samma dygnslånga konceptfilm visas på samtidskonstmuséet Hamburger Bahnhof. Där visas nu ett högklassigt urval ur projektionskonstens historia i sin stora nya bakre flygel. Tack vare det väl tilltagna utrymmet slapp man det alltför vanliga fenomenet ”videokonst som ljudsörja” (även om man inte behöver vara någon hifi-nörd för att fråga sig varför konsthallar kan lägga så stora resurser på videokonstutställningar och ändå bara använda små futtiga högtalare för ljudbiten.)

I en annan del av den väldiga konsthallen visas en mindre utställning, Übersetzung. Text als Bild, med Walter Benjamin som affischnamn. Benjamins stjärna visar inga tecken på att sjunka i Berlins konstvärld, tvärtom.

Idén handlar här om att gestalta dennes ”föreställning om att handskriften, men också det tryckta ordet, utöver sin innehållsliga relevans också har en omfattande bildkvalitet”. Lite löst hållet, sådär. Arnold Dreyblatts lentikularbilder, som klär ett rums fyra väggar med fragmentarisk text, fascinerar.
Översättning? Nja, det bjuds det mera av i Jonathan Monks installation bredvid, som inte ingår i text som bild-utställningen, vars Benjamin-kopplingen är väldigt indirekt – med undantag då för en logotyp av Günter Karl Bose, som får ses som en kommentar till hjältestatusen:


(Foton av lillasyster Gisela.)

Blir kvar i Berlin en vecka; i övermorgon börjar 23rd Chaos Communication Congress – får se om det hinns med några rapporter under tiden, eller om de får postas efter nyår.

PS. En höjdpunkt, på tal om jul och konst, var Lars Vilks redogörande för ”den institutionella julteorin”