Förra inlägget var uppvärmning, kommentarerna extra input; nu testar vi att extrahera fram en definition i punktform av vad vi har kommit att kalla ”teknikneutralismen”:

  • Teknikneutralismen är ett symptom på vanmakt hos en styrande instans, men en vanmakt som tar sig uttryck i expansion.
  • Motsatsen till teknikneutral lagstiftning är inte teknikspecifik lagstiftning. Tvärtom. När det blir uppenbart att teknikneutralismen inte lyckats foga samman olika medietekniker till en legal enhet, dyker förslagen om teknikspecifika ingrepp upp som ett brev på posten, för att fylla ut gliporna. Motsatsen till teknikneutralism är snarare pragmatism.
  • Teknikneutralismen omger sig alltid med sina bästa vänner: orden ”bara” och ”oavsett”.
  • Teknikneutralismen förutsätter en slags platonsk idévärld, dit sedvanor förknippade med gamla medier med tiden kan smusslas in och ges en ”evig” skrud.
    Ett vanligt exempel är antagandet att det finns en ”radions idé”, vilken sedan manifesteras genom olika medietekniker (tråd, AM, FM, internet…) Idén och tekniken ges sedan olika ontologisk status. Medieteknikerna ses som olika manifestationer av samma idé, vars skillnader slätas över.
  • Särskilt karakteristiskt är att teknikneutralismen används för att maskera förflyttade gränsdragningar mellan privat och offentligt. Just därför är idén om teknikdeterminism omöjlig att separera från den mystiska utopin om en välfungerande upphovsrätt på internet.
  • Teknikneutralismen är ett sätt att förtränga det ohanterliga till framtiden. Var gång den förekommer finns goda skäl att spekulera kring ett eventuellt ”return of the repressed”.
  • Teknikneutralismen är inte konservativ, även om det går att förledas till att tro det. Vanligen framställer den sig som en sansad kompromisslösning, för att inte säga som en snusförnuftig antiintellektualism som värnar status quo. Men i själva verket är teknikneutralismen till sitt väsen varken framåt- eller bakåtsträvande, utan först och främst är den lössläppandet av ett gränslöst godtycke.
  • Vad är alltså teknikneutralitet? ”En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande.

Är dessa teser praktiskt användbara, eller bara stundens infall? Den saken får vi nog tillfälle att pröva under året – något säger mig att det 2007 kommer produceras en hel uppsjö av kommittédirektiv, SOU:er och propositioner där ordet ”teknikneutral” används som ledstjärna.

Annonser

Vissa kanske tycker att Copyriot genom följande anmärkning förfaller till tröttsamt ordmärkeri. Må så vara; vi har redan förklarat vår syn på hur talet om ”laglig nedladdning” bara i andra hand handlar om att sälja filer. I första hand saluförs en ideologiskt färgad bild av verkligheten.
Ur ett TT-telegram som kablas ut idag:

Försäljningen av legalt nedladdad musik fördubblades under 2006 jämfört med året innan.
Nog är det lite lustigt att man säljer ”nedladdad musik”? Om den redan är nedladdad, vad är det då som säljs? En licens som ger rätt att lyssna, dvs framställa otaliga kopior inom ens egen dator? Hm, kan förstå att storskivbolagen inte tycker det låter lika sexigt att sälja något sådant. Hur som helst, det var inte poängen här. För smaka på slutmeningen:
Sammanlagt laddades det ner 795 miljoner låtar, legalt, under 2006. (TT Spektra)
Sensationella siffror – om de vore möjliga att ta fram. Hur skulle det gå till, att räkna varenda enskild internetöverföring av en låt, som inte är olaglig?
Om någon skulle presentera en sådan siffra måste de, om siffran ska tas på allvar, bland annat ha mätt samtliga gånger under 2006 som en musikfil laddades ned (gratis) från någon av all världens netlabels (och då inte bara de som finns på Archive.org, utan också alla bolag som Hybris), samt varje gång som någon av dessa filer spridits vidare via P2P.
Dessutom måste de inte bara mäta det totala antalet MP3-nedladdningar från MySpace, utan på något sätt kunna skilja lagligt från olagligt. Samt, slutligen, låtsas som att ”streaming” inte skulle vara en sorts nedladdning, alternativt räkna varje gång en låt spelats på Last.fm-radion till den totala summan av legalt nedladdade låtar.
Detta har nu inte gjorts. I stället syftar såklart siffran på antalet betala-för-en-fil-försäljningar, en affärsmodell som en av otaliga intressenter på musikområdet tycker borde vara allenarådande. Att TT okritiskt sprider vidare så taffliga utspel som vore det substantiell statistik är förstås inget oväntat, men likväl uselt.

Det hela handlar alltså om IFPI:s propagandastycke Digital Music Report 2007. I den går även att läsa följande märkliga påstående:
Following on from the highly publicised launch in Stockholm of an international wave of actions, the number of Swedish internet users regularly infringing music copyright fell from 24 per cent in 2004 to 14 per cent in 2006.
Tro’t den som vill. Som källa anges ett företag som kallar sig Jupiter Research.
Enligt IFPI:s lite speciella och ytterst defensiva logik, betyder dock inte den påstådda piratkopieringsminskningen att man kan slå sig till ro och börja syssla med till exempel musik igen. Nej, tvärtom förutsätter de att siffrorna ska ses som en bekräftelse på att ännu större kanoner måste sättas in. Och här kommer det intressanta:
[Jupiter] Research suggests legal actions against large-scale P2P uploaders /…/ have helped contain piracy /…/. Yet actions against individual uploaders are only the second best way of dealing with the problem. IFPI is stepping up its campaign for action from ISPs and will take whatever legal steps are necessary.
En klar och tydlig kungörelse av vilken nivå IFPI vill föra kriget mot piratkopieringen på: Inte främst mot privatpersoner, utan mot internetleverantörer. Deras misslyckade försök att få Perspektiv Bredband att statuera exempel bör ses som generalrepetitionen inför 2007. Om den saken råder det inga tvivel, efter att man läst sida 19 i rapporten:
Internet Service Providers (ISPs) are the gatekeepers to the internet. They have it within their power to limit access to copyright infringing material and therefore hold the key to substantially reducing online piracy.
Technology similar to that used to block access to child pornography could be used to block access to websites that faciliate infringing file-sharing of copyrighted music. /…/
IFPI has asked ISPs to come to the table and address these isues voluntarily. Many of them initially made promising noises, but the discussions have so far gone nowhere and ISPs have generally refused to take effective action.
Governments have a vital role to play in requiring ISPs to engage in the fight against piracy.
Räkna alltså med att 2007 års stora piratstrid kommer att utkämpas mellan IFPI och internetleverantörerna. Avgörande kan då vara om internetleverantörerna solidariserar sig med varandra, eller om det lite mindre företag som lär bli först att föras till slaktbänken lämnas i sticket av sina konkurrenter.
Viktigt är också att förstå att det blir allt mer olämpligt att se det fildelningsfrågan som en strid mellan ”små konsumenter” och ”stora företag”. Här handlar det om vilka principer som ska styra internet i framtiden. Det är ett särintresse, upphovsrättsindustrin, som ger sig på resten av världen.

Om IFPI får de sin vilja igenom, så att staten alltså börjar sätta upp listor av sajter som alla leverantörer av internettjänster måste blockera, då har det implementerats en ny typ av kontrollapparat som i förlängningen kan användas till att blockera det mesta. Vad, ja det beror bara på de rådande antipatierna inom statsapparaten.


Förvisso används barnporrblockeringen (som dock aldrig har gjorts juridiskt bindande) som retorisk spjutspets. Men alldeles bortsett från den hejdlösa jämförelsen mellan barnporrbilder och musikfiler, finns det en annan skillnad som måste förstås. Sajterna som IFPI vill att staten ska tvinga internetleverantörerna att blockera, exempelvis The Pirate Bay, tillhandahåller inte det material man vill åt, alltså upphovsrättsskyddade filer. De tillhandahåller en möjlighet (som förvisso också tillhandahålls av Google; vad som är att ”uppmuntra” och ”underlätta” är förstås bara en väldigt godtycklig gradskillnad) till utbyte av data.
Sorry för att jag ständigt länkar tillbaka till föredraget Between artworks and networks, men IFPI:s strategi bekräftar verkligen vad vi från Piratbyrån har sagt många gånger under det senaste året:
Anti-piracy today is not an all-out war against the unauthorised copying of copyrighted data. Such a war would be impossible to wage, as the weapons of mass reproduction are already decentralized into every single home. Rather, anti-piracy fights against the copying of uncopyrighted metadata; against the indexing, interlinking and globalizing of private archives. That is exactly what the ongoing case against The Pirate Bay is about: Not the distribution of copyrighted data itself – which takes place between millions of peers – but the distribution of metadata such as filenames, checksums and addresses.
Metadata är vad striden står om. Den saken kan inte nog betonas. Nog för att IFPI aldrig har gillat möjligheten att spela in från radio till kassettband eller annat. Men när de skriver på sidan 20 i Digital Music Report 2007 om ”Digital Stream Ripping” som ”en växande form av piratkopiering”, antyds det var skon klämmer hårdast.
Vad IFPI går i taket är inte så mycket att den som rippar DAB-radio får överlägsen ljudkvalitet, som saken att de digitala radiosändningarna även innehåller metadata – information om artist, låtnamn och låtlängd:
someone can automatically identify and separate individual tracks from digital transmissions and store them for future playback in any order.
This is not time-shifting a favourite radio show for later enjoyment. the problem with digital stream ripping is that once recorded, a transmission licensed for one-time listening can in effect be turned into a library of permanent, free, high quality downloads, each labelled with artist and track information.
The Horror! Strömmar kan förvandlas till nedladdningar! Som vi upprepat tidigare, är skillnaden förstås helt och hållet metaforisk. En ström är en nedladdning, den kallas bara inte för det så länge som informationen inte lagras permanent. Och vad som avgör om den lagras permanent är förstås bara hur mottagarmaskinen är konfigurerad. Kort sagt: IFPI vill på något sätt lägga sig i hur vi konfigurerar våra maskiner. Och än en gång, skriker de förstås på hjälp från staten. Bara staten kan upprätthålla den metaforiska åtskillnad av dataöverföringarna som de menar är livsnödvändig för deras affärsmodell:
Rights holders and streaming providers cannot deliver solutions alone. Governments should as minimum ensure that copyright law does not inadvertently legitimise stream ripping services.
Nu kan vi sammanfatta IFPI:s strategi i kriget mot piratkopieringen, 2007 års rond, i fem punkter:
  1. Fortsätt ta kontroll över språkbruket, genom att lägga beslag på innebörden i frasen ”legal nedladdning”.
  2. Försök åtala lite privatpersoner, men mest för att det ska ge rubriker. Krutet behövs på annat håll.
  3. Fokusera i ännu högre grad på de sajter och tjänster som möjliggör oauktoriserad kopiering, och mindre på de faktiska upphovsrättsöverträdelser som miljontals individer involverar sig i varje sekund.
  4. Sätt in de kraftigaste kanonerna mot internetleverantörerna. Först de mindre företagen, sedan de större. Dessa ska tvingas att blockera åtkomsten till vissa sajter (t.ex. The Pirate Bay). Naturligtvis kräver detta statens hjälp, genom ny lagstiftning och ny rättspraxis.
  5. Försök även få statens hjälp i att förbjuda prylar och tjänster som kan användas för att fixera ljudströmmar tillsammans med tillhörande metadata, eftersom det underminerar åtskillnaden mellan ”streaming” och ”downloading”.

År 2006 skedde en oväntad vändning av den digitala kulturkonsumtionen från decentraliserade fildelningsnätverk till centraliserade sajter för distribution av musik och film. Den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace och de populära filmklippen emigrerade från The Pirate Bay till YouTube.

Läs och begrunda Magnus sammanfattning av ”Nedskrivningssystemet 2006”! Likt i Momus nyårsreflektion handlar det om musikens ”youtubeisering”, fast med mer fokus på makten över nätverksinfrastrukturen och om illusionen av fri spridning.

Enorm makt har ackumulerats hos aktörer som Ebay, MySpace och YouTube, men det är makt av ett helt annat slag än den som utövades av distributions-, skiv- och filmbolag. Underhållningsindustrins populära identity providers idkar å ena sidan ingen förhandskontroll över vad som släpps loss i deras nätverk, även om centraliseringen gör att t.ex. YouTube systematiskt kan plocka bort vissa slags material utan att det sker en organisk backup som i fildelningsnätverken.
Å andra sidan är deras position både långt mer osäker – de äger varken fysiska tillhåll som biografer eller mångåriga immateriella monopol, utan bara sina användare, som finns där bara för att de andra användarna finns där – och mer säker. Dessa aktörer är antingen störst eller inget, antingen 1 eller 0.
Nätverkseffekten skapar en hög toleranströskel mot dåliga tjänster, som Magnus skriver, men också en möjlighet för snabba omformeringar, som på nytt kan låta det horisontella nätverket gå till det yttersta av sin förmåga och affirmera sin skillnad. Runt hörnet väntar dock, i förklädnad, långt svagare (men kapitalstarka) alternativ som hoppas på att triumfera genom att skilja den aktiva kraften från vad den förmår. (Deleuze/Nietzsche).
Någon slutstrid är det alltså inte tal om. Och vad Magnus och Momus säger om att ”den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace” väljer jag att ta med en stor skopa salt; själva distributionen av MP3-filer som ska fylla allt fler fickgigabyte per person sker ju fortfarande i allt väsentligt genom fildelningsnätverk och darknets, och vad gäller upptäckandet av ny musik (som är en minst lika viktig funktion) vill jag fortfarande framhålla det expansiva och fildelningssymbiotiska Last.fm framför skitsajten Myspace.

Slutligen noteras att den långa svansen fortsätter att rycka fram; tjusiga kurvor visar på ”death of the blockbuster”, även om skivindustrin förstås inte lyder under samma binära framgångslogik, utan faktiskt kan dräneras ekonomiskt och behålla sin maktposition.

George Danezis höll ett intressant föredrag om traffic analysis i stora salen.

A lot of traditional computer security has focused on protecting the content of communications by insuring confidentiality, integrity or availability. Yet the meta data associated with it – the sender, the receiver, the time and length of messages – also contains important information in itself. It can also be used to quickly select targets for further surveillance, and extract information about communications content.

Utgångspunkten är alltså den tidigare avhandlade uppdelningen mellan form och innehåll, eller adress och budskap, i underrättelsesammanhang.
Trafikanalys är ett samlingsbegrepp för ett antal tekniker som använder trafikdata, såsom vem om kommunicerar när med vem, för att extrahera information. Ingen hänsyn tas däremot till kommunikationens innehåll. För militära underrättelsetjänster kan trafikanalys vara ett första steg innan kryptoanalys fokuserad på innehållet tar vid; eftersom det inte finns resurser för att knäcka alla koder är valet av måltavlor avgörande. Generellt är trafikanalys värdefull för att den är lättare att automatisera än innehållsanalys, som tenderar att kräva betydligt mer av mänsklig uttolkning.
Trafikanalys kan dock användas för att utvinna väldigt specifik information, något som George Danezis menar har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Kryptering av budskap, eller anonymisering av adresser, lämnar alltså fortfarande stora luckor öppna. Medan säkerhetsnivån på en kryptering är relativt lätt att kvantifiera för den som vill skydda något, är den betydligt diffusare när det kommer till trafikanalys. Försvaren inkluderar sådant som frequency hopping, spread spectrum och burst communication.
Än en gång, detta är förstås saker av enorm militär betydelse. George Danezis talar om hur modern högteknologisk krigföring har förändrats; från andra världskriget tredagarscykel för flygbombningar, när olika plan sändes ut att spana och bomba och informationen däremellan bearbetades på basen, såg vi under första gulfkriget hur ett och samma flygplan sändes ut och dess insamlade information skickades till basen och omvandlades till order medan planet fortfarande var i luften.

Om föredraget började med militära krig, slutade det i fildelningens informationskrig, vilket enligt George Danezis (som helhjärtat uttryckte sitt stöd till piraterna) är en kapprustning med trafikanalys i centrum.
Internets gemensamma protokoll kännetecknas av att de lämnar trafikdatan öppen. Vad det innebär är det nog inte många som har reflekterat över.
George Danezis tar exemplet med SSH-tunnlar, som visserligen kan ge ett bra krypteringsskydd av själva den översända informationen, men som översänder varje enskilt tangentnedslag för sig. Alltså går det att exakt observera tidintervallen mellan dem. Tydligen går det att framställa högst personliga profiler över tangentbordsskrivande; tangentnedslagens tajmning kan alltså avgöra vem du är. Genom att avläsa sådan information går det också att radikalt reducera lösenords entropi så att färre försök behövs för att knäcka dem.
Vidare presenteras tekniker för att med enbart trafikdata avgöra om två nätverksadresser egentligen är samma maskin, eller antalet maskiner som gömmer sig bakom en nätverksadress.

Trafikdatan för trådlösa kommunikationer, exempelvis mobiltelefoner, kan även innefatta platsdata. Platsdata säger inte bara något om plats, utan även om mellanmänskliga relationer. Om två personers maskiner ofta uppträder vid samma plats, är det väldigt sannolikt att de har kontakt.
Sociologi och datalogi smälter samman; George Danezis nämner att en holländsk kriminolog som står nära holländska polisen förespråkar användande av trafikanalys för att avgöra vilka personer i kriminella kretsar som bör arresteras. Inte i första hand på grund av de egna förbrytelserna utan för att åsamka största möjliga skada på det kriminella nätverket, och utan någon systematisk övervakning av vad de egentligen säger till varandra.

Selective enforcement var även på tapeten under förra årets kongress (även då utifrån exemplet Nederländerna), och är ett fenomen som aktualiseras akut genom datalagringsdirektivet.
EU:s direktiv som ska tvinga kommunikationsleverantörer att lagra trafikdata åt myndigheterna, introducerar enligt George Danezis en systemisk risk för storskalig trafikanalys, som kanske glöms bort när fokus hamnar på den enskildes oro över att kommunikationens innehåll ska övervakas.

Uppdelningen mellan trafikdatan och meddelandena är dock inget som rent fysiskt kan passera en datakabel. Implementeringen av datalagringsdirektivet klargör att det är en förhandlingsfråga vad som ska räknas som trafikdata. Elektronisk post skickas inte bara med SMTP, utan kan lika gärna vara ett privat meddelande inom ett webbcommunity. Om sändare och mottagare ska lagras även i det senare fallet, innebär trafikdatalagringen en brutal och storskalig omorganisering av internet.

Caspar Bowden, Chief Privacy Advisor inom Microsofts europeiska forskningsdivision, var ytterst bekymrad över den saken, både i sitt föredrag om ”integritetens lagar” och när vi pratade med honom utanför kongresscentret senare.
Ett begrepp han använde var identity provider, som jag inte hör innan men framstår som extremt användbart att använda vid sidan av internet service provider, för att effektivt kunna tala om vilka dataöverföringar som trafikdatalagringen ska omfatta. En identitetsleverantör är någon annat än en internetleverantör, en identitet kan vara ett inloggningsnamn till ett nätcommunity eller telefonnumret till ett kontantkort.

Microsoft Passport var ingen lyckad lösning, har företaget nu insett. Caspar Bowden presenterade planer på Identity Metasystem, en standard för att digitala identiteter å ena sidan ska gå att överföra mellan olika system så att det kan säkras att samma identitet står bakom t.ex. både ett eBay-konto och en communitymedlem, men å andra sidan inte ska kunna missbrukas utan ge användarna full överblick över vem som har tillgång till vilken information. Om ledande identitetsleverantörer kunde enas kring en sådan standard (under Microsofts ledning?), menar han att en utveckling kan undvikas där det inte finns någon kontroll över hur uppgifter samkörs: Tänk till exempel om Aftonbladet nästa år köper upp Lunarstorm och börjar använda dess information för att rikta reklam.
Utgångspunkten för Identity Metasystem är ”identitetens sju lagar”. Projektet förtjänar säkerligen att ifrågasättas på flera sätt, men Caspar Bowden från sin chefsposition inom Microsoft hade han betydligt angelägnare saker att säga än den reaktive advokaten som talade första dagen.

23C3, del 2: Tillit

27 december 2006


Att logotypen för 23rd Chaos Communication Congress, 23C3: Who can you trust? som synes innehåller ett äpple har visserligen fått någon (tysk) att fråga om Apple har köpt upp kaoskommunikationskongressen. Alla som känner till Chaos Computer Club förstår dock att det självfallet inte är ett varumärke, utan det gyllene äpplet är ju en diskordiansk symbol som åberopar kaosgudinnan Eris

Det påpekade Tim Pritlove i ett kort invigningstal som, innan det övergick i att presentera keynotetalaren John Perry Barlow, reflekterade kort över det engelska ordet trust; svenska översättningen bör väl bli tillit.
Ett av de tillitens kännetecken som Jim Pritlove räknade upp var att den byggs upp under lång tid men kan förloras på ett par sekunder. Ett annat, som förefaller tänkvärt, är att tillit kräver både diskretion och öppenhet (privat och offentligt). Tillit är motsatsen till rädsla, tillit skapar säkerhet, sade han, innan John Perry Barlow fortsatte utveckla sina tankar kring tillit.
Ptja. Ordet har flera innebörder. I datorsammanhang associerar man både till hårdvarukontrollhemskheter som ”trusted computing” och på hur kryptering av kommunikation förlitar sig på tillit genom ”webs of trust”. Den vanligaste datorsäkerhetetsluckan oavsett typen av system är, enligt en ofta dragen slutsats, ”transitiv tillit (transitive trust).

Vertrauen är det tyska ordet för tillit/trust. Systemteoretikern Niklas Luhmann definierar tillit som en ”mekanism för reduktion av social komplexitet”. Eftersom rationell avvägning av all information är alltför komplex för att alltid kunna utvärderas, förutsätter beslutsfattande ofta tillit, ett begrepp som Luhmann tycks sätta i samband med intuition (som jag i sin tur associerar starkt till Henri Bergson).
Tyskans Vertrauen har och engelskans trust har en gemensam etymologisk stam som vi känner igen från tro, trogen, trög, tröst och inte minst i engelskans ord för sanning.
Statsvetare och sociologer brukar tala om social tillit. Från en antagligen helt annan vinkel närmar sig tydligen Derrida begreppet tillit, jag tror det är i Lagens kraft. Har själv inte läst den, men efter samtalet på Södertörn associerade Jonatan Habib Engqvist till Derridas behandling av tillitsbegreppet.
För den bedrövliga svensk-Wikipedia är ”tillit” dock varken mer eller mindre än ”en sedimentär bergart”, hmm…

John Perry Barlow tog sig an frågan om trust genom att berätta om den där tiden på 1980-talet när hans hippie-crew började närma sig en yngre generation tidiga hackers, med ömsesidig initial misstro. Trust is related to self, och självet är ingen okomplicerad sak, lager av lager av språk, kultur, programmering, droger, neuroser
Hans keynotetal var annars en smula konfrontativt, han anklagade det församlade hackercommunityt för att inte använda sina kunskaper tillräckligt konstruktivt, genom att attackera vad han beskrev som internets fiender, exempelvis spamverksamhet och virus. We have to save internet from the ones we can’t trust.
Och så kommenterade han arkitekturen i det östberlinska kongresscentrets stora sal som a combination of acid and communism!? I keep wondering when it’s gonna lift off, but I guess it’s just sleep deprivation…

Skriver detta nere i källarens nya häng under Phenoelit-fanan; deras gamla utrymme har ersatts av eget chilloutrum, med projektioner, soffor, DJ som kör dubtechno och techhouse och annat, samt brutalt mycket data.

Tyske advokaten Marco Gercke, expert på cybercrime för Europarådet, pratar i stora salen. Börjar känna igen typen av övervakningskritiskt anförande: Kunnigt, powerpointat och väldigt, väldigt reaktivt.

Han klagar på folkräkningar som frågar efter onödigt mycket information, han klagar på det orimliga i att han inte fått fotografera en övervakningskamera utanför en ambassad samtidigt som hemliga flygbaser kan beskådas i Google maps, han klagar på folkbokföringstvång, han klagar på biltullar vars identifieringssystem riskerar att utvidgas från avgiftsinhämtning till övervakning. Argument som att övervakningen tar mer frihet än de ger i säkerhet, eller att de verkliga brottslingarna ju vet hur man kringgå övervakningen, är lika förutsägbara som de spontana applåderna han får när han drar dem.
Nej, välkammade Marco Gerckes klagomål på att makthavarna inte lyssnar och hans maningar till fortsatta protester känns verkligen inte särskilt produktiva. Inte heller lyckas han provocera fram meningsskillnader i auditoriet, så som förra årets We lost the war-föredrag ändå gjorde.
Kanske är problemet att han – som advokat, frestas jag skriva – håller fast i en tanke om teknikneutralitet: Han säger att bara det som accepteras i ”verkliga världen” borde accepteras på internet, och likställer skadegörelse i någons hem med förstörd information i någons data, utan att vilja erkänna att man då befinner sig på metaforernas gungfly.

Trafikdatalagringen är förstås ett centralt tema, och onekligen är han kunnig i den snåriga EU-processen; ”det snabbast genomdrivna direktivet i EU:s historia”, tror han. Vad han klagar på är eroderingen av den personliga integriteten, detta ganska slippriga begrepp, men förvisso tar han också upp de mer strukturella konsekvenserna.
Om varje leverantör av kommunikationstjänster tvingas spara informationen om vem som kommunicerar med vem, är ju frågan vad ”vem” betyder. Att lagra IP-nummer räcker i sig inte särskilt långt; kryphålen är otaliga och högst vardagliga, såsom öppna terminaler på internetkaféer (vilket Italien försökt lösa med identifieringstvång), öppna trådlösa nätverk (som måste förbjudas om datalagringen ska bli effektiv för brottsbekämpning; här är det upphovsrättsindustrin som driver på för att göra routerns ägare ansvarig för vad alla anslutna gör med sina datorer), eller att låta kommunikationen gå via länder som inte tillämpar datalagring. Dessa tilläggslagar som ska försöka komma närmare det farliga mål som jag har kallat nodernas individualisering är ju det verkliga problemet, som inte handlar om ”integritet” utan om den handfastare frågan om nätverksarkitektur.
Att detta togs upp här på 22C3 kanske var väldigt bra, men utifrån vår svenska utgångspunkt kan jag som sagt inte känna att det bidrog med mycket nytt.

Småintressant var dock den alternativa lösning som föreslås av Marco Gercke och andra: quick freeze, alltså att myndigheterna ska kunna kontakta en kommunikationsleverantör medan ett misstänkt brott utförs eller planeras, för att kunna få ut identifierande information utan att tvinga dem att lagra den.

Att det alternativet implicerar en brottsbekämpning i realtid som ligger ganska långt från hur polismyndigheter brukar jobba idag, det är en sak. Knepigare, strategiskt sett, är att det ju fortfarande implicerar alla de omöjliga och farliga tilläggslagarna. Varje kommunikationsleverantör (inklusive internetkaféer, innehavare av trådlösa nätverk m.m.) måste ju fortfarande veta identiteten på vilka som använder deras tjänster i ett visst ögonblick. Handlar inte frågan mer om myndigheters oförmåga att acceptera en halvdan övervakning, än om att utforma en ”begränsad” men påstått total övervakningsmodell åt dem?


Hurra! Kampanjen segrade, blockaden är upphävd!
– Vi tog ett förhastat beslut och frångick därmed vårt uppdrag. Jag beklagar detta. Tillsammans med vår nya styrelseordförande är vi i ledningen överens om att begränsning av Internets innehåll inte ligger inom ramen för vad vi skall ägna oss åt, säger Fredrik Winbladh, VD för Perspektiv Bredband.

– Det är av stor vikt att vi som telekom- och internetoperatör, en s.k. common carrier, fokuserar på att förmedla information. Vår position skulle kunna ifrågasättas mot bakgrund av det ställningstagande som gjorts vilket vi inte kan riskera. Ledningen och bolaget har lärt sig mycket av den debatt som ägt rum, /…/ säger nya styrelseordföranden Mikael Paulsson.
Kort resumé: Den skånska internetleverantören Perspektiv Bredband meddelade 8 december att man ”tar ställning” genom att blockera sina kunders tillgång till den ryska sajten AllOfMp3.com, som säljer musikfiler på ett sätt som skivbolagslobbyn inte accepterar. Piratbyrån och The Pirate Bay svarade med en kampanj, vars mest kontroversiella tilltag var att de senare blockerade alla Perspektiv-kunder. Och idag, 21 december, kom det glädjande beskedet att Perspektiv Bredband drar tillbaka sin blockad.
Förhoppningsvis står det nu klart att det inte handlar om sajten AllOfMp3.com (även om den nu fått oavsiktlig marknadsföring i Sverige, vet jag ingen som använder den) – utan om en princip, som nye styrelseordföranden förklarar koncist:
– Vi är en common carrier och kommer hålla oss till det
Enkla exempel på common carriers är järnvägslinjer och postsystemet; de fraktar alla enligt en viss prislista, utan att granska vad som finns i paketen eller kontrollera identiteten på avsändare och mottagare. Att en internetleverantör tar så tydlig ställning för sin identitet som ren horisontell kommunikationstjänst är berömvärt, och än mer så när de vågar erkänna att de tidigare gjorde fel men nu har lärt sig.

”Internets själ är räddad” förklarar Oscar Swartz, och det är inte obefogade ord. Visst var filtret ifråga bara en internetleverantör som filtrerade en, i sig rätt ointressant, sajt. Men det var uppenbart att IFPI förberedde rättsliga åtgärder för att tvinga samtliga övriga internetleverantörer till att implementera likadana filter, som i Danmark. Och när väl det är skett, är dörren öppen för att blockera fler. Om nästa filter skulle riktas mot nazistpropaganda, nätpoker eller en torrentsökmotor, kan man bara spekulera om. Saken är att filter av det slag som ny avstyrts vore ett litet men avgörande steg utför en hal, sluttande backe.

Vad som då behövs är friktion mot halkan. Att göra de små stegen märkbara, så att de inte tar oss bortom den punkt där det är för sent att vända. En sådan friktionsskapande åtgärd utgjordes av The Pirate Bays kontroversiella beslut att blockera tillträde för alla kunder till Perspektiv Bredband.
Vissa gnällde över att kontrablockaden saknade proportioner; varför bry sig om en rysk betalsajt när det finns fildelningsnätverk? Men nu handlar det som sagt inte om AllOfMp3.com, utan om de små men farliga stegen. Kampanjen mot spärren lyckades sanda den hala backen!
Det andra motargumentet som hördes var att det skulle vara lika fel av The Pirate Bay att spärra Perspektiv Bredband, som vice versa. Oscar Swartz bemöter det:
For this they were criticized but I cannot agree: This activism was at the end-user level. It is not the same thing for an end-user to say ”You cannot access my site” as for an operator/access provider to suddenly determine what parts of the net people should have access to. Power has shifted from the center to the periphery, to the end-user. This is fine!
Javisst, den skillnaden är fundamental. Samtidigt är begreppet end user problematiskt; att prata om ”slutanvändare” blir i viss bemärkelse att återinföra en enkelriktad bild av internet. Som jag skrev i slutet av Between artworks and networks, måste ”fri etableringsrätt för kommunikationer” definieras som
the right of any peer in a network and to be the gateway to a new network – be it with a wireless router, or a web server /…/
then our networks have no ends and may expand in all kinds of unexpected and interesting directions
Sammanfattningsvis: Å ena sidan har ISP-företag en speciell roll som är viktig att komma ihåg, för så fort de börjar välja bort viss information i stället för att förmedla information som andra ansvarar för, så är de inte längre internetleverantörer. Å andra sidan måste varje ”slutanvändare” som så önskar också kunna vara en öppning till nya nätverk, som i sin tur anknyter slutanvändare till varandra – exempelvis genom ett webbforum där en (sluten eller öppen) grupp människor kommunicerar – utan att den som ansvarar för webbserverns anslutning behöver ansvara för varje privat meddelande som forumets medlemmar skickar.
Nu försökte jag spetsa till detta som en paradox, vilket det inte behöver vara, men kanske kan det väcka några reflektioner som kan bli nyttiga vid framtida dispyter kring internetarkitekturen.

Hur som helst är det glädjande att Perspektiv Bredband tagit sitt förnuft tillfånga, efter en lärorik kampanj som kanske måste ses som generalrepetition inför framtida strider.