Optimism och/eller pessimism (reflektioner över Oscar Swartz fråga)

23 augusti 2006

Med inlägget ”Framåt eller bakåt i infosamhället?” sätter Oscar Swartz fingret på en filosofiskt hyperintressant fråga; optimism kontra pessimism, i förhållande till den tekniska utvecklingen. ”Jag vet inte vad jag själv tror längre”, konstaterar han.

Infooptimismen exemplifieras av Swartz med John Perry Barlows kaliforniendoftande gamla ”självständighetsförklaring”, samt med Christopher Kullenbergs senaste debattartikel. Kort sagt: Tekniken springer om lagen. Statlig övervakning av internettrafiken omöjliggörs, upphovsrätten imploderar, ”det går inte att kväva människors kommunikationsvägar”.

Infopessimismen återfinns i en annan debattartikel; själv skulle jag lätt tillägga Pär Ströms sajt Stoppa-storebror.se som ett typexempel på vad vi i just detta sammanhang menar med infopessimism. Staten och storföretagen skärper övervakningen, undersåtarna accepterar det villigt, och snart är manegen krattad för ett ”1984”-samhälle.

Hårdraget? Javisst. För de allra flesta är ”ingen övervakning” lika lite eftersträvansvärt som ”total övervakning” är troligt. Dock spelar den saken mindre roll, när vi här behandlar optimism och pessimism som två grundhållningar gentemot tekniken. Bägge hållningarna finns det gott om exempel på i nätdebatten, från domedagsvisioner av ett hotande övervakningssamhälle till teknikdeterministiska lovsånger om hur digitaliseringen per automatik bryter ned monopol och skapar informationsfrihet.

Själv upplever jag mig då och då felaktigt placerad i det (över)optimistiska facket. Nästan alltid av folk som kanske inte är jättehaj på teknik, och tolkar mina resonemang om skillnaden mellan analogt och digitalt (vad gäller upphovsrätt, men också annat) som ren glad-determinism. Och visst, i senaste Wired refereras jag sålunda (även om jag är nästan säker på att det egentligen var Marcus som sa det under intervjun):

Fleischer says the Piratbyran’s message isn’t so much about fighting the copyfight as explaining to the other side that they’ve already lost

Fast räcker det för att kvalificera som optimism? Nej, att upphovsrättsindustrins affärsmodell i en bemärkelse redan är död och begraven utesluter förstås inte att den drar med sig en massa livfullt med sig i graven. (Läs en bok om zombier om du tvivlar!) Jag vågar nog säga att åtminstone för Piratbyrån handlar kopifajten inte om att vinna över en motståndare, inte om att avskaffa upphovsrätten eller något sådant. Snarare om … ja, vad? Gottfried Benn skulle hitta en formulering i stil med ”emanerandet av spontana element” eller kanske ”cerebral mutation”…Valet står inte mellan antingen optimism eller pessimism i synen på nätets framtid. Missförstå inte detta som att bara en ”nyanserad” prognos, någon slags kompromiss mellan infooptimism och infopessimism, skulle vara adekvat. Den av vissa efterdrömda fildelningskompromissen funkar inte, just eftersom den digitala tekniken inte känner till olika sorters media utan bara ettor och nollor. Stabilisering är inte att förvänta, vare sig vad gäller upphovsrätten eller frågorna om övervakning och kontroll. Prognosen blir snarare att en högst motstridig utveckling kommer att fortsätta under många år och breda ut sig över fler samhällsområden; upphovsrättssamhällets och tryckpressdemokratins kris generaliseras samtidigt som etablerade institutioner knappast kommer att överges, utan värnas med varierande framgång men med allt större biverkningar. Exaktare än så går det nog inte att sia.

Om denna vaga lägesbeskrivning stämmer, är ett definitivt val mellan optimism och pessimism (eller valet av en mellanposition) direkt korkat, eftersom det inte kan fånga verklighetens flyktiga och paradoxala natur. Jag håller med vad Sebastian Lütgert en gång sade, om att kopifajten behöver både utopier och dystopier.

Digitalisering medför på det stora taget en slags nihilism (”en praxis som inte längre åtnjuter en solid grund”), exempelvis genom att uppdelningen i form och innehåll rent tekniskt inte kan passera en datakabel. ”Upphovsman”, ”kopiering” och ”integritet” är begrepp som förlorar sina fundament. När de i digitala sammanhang överlever som simulationer, kan slutresultatet glida oanat långt i riktningar som inte går att förutspå. Digitaliseringsnihilismen möjliggör både Bodströmsamhället och Kopimi. Vilken omfattning den har (nihilismer förekommer både i det lilla och i det stora, i korta och långa perspektiv) må sedan vara osagt.

Med ytterst säregen skärpa behandlade Ernst Jünger nihilismens processer i texten Över linjen (1949). Enligt honom är optimism och pessimism inte att betrakta som motsatser.
Optimismen kan nå vissa skikt där framtiden slumrar och befruktas”, skriver Ernst Jünger, men vissa pessimismer kan fylla en liknande funktion. Känslan av ”äckel inför det man ser i vardande” kan t.ex. under vissa förhållanden snabbt slå över i optimism; till och med nederlaget har sina fördelar. Motsatsen till både optimism och pessimism stavas snarare defaitism. En uppgivenhet som Jünger (liksom Benn) förknippar med inskärpandet av moralen ”Folket är allt. Du är ingenting!”

Så, vilka slutsatser ska dras utifrån detta? Förhoppningsvis inte alltför många. Optimismen kring nätet har sin plats, och bör få renodlas och förfinas. Pessimismen likaså, så länge den inte tillåts få övertaget. Bägge behövs för att navigera genom infosamhället, blir mitt svar på Oscar Swartz fråga. Bara vi inte förfaller till att tänka i termer av ”seger” eller ”slutstrid”. En bättre metafor än ett stort slagfält vore kanske tusen små dragkamper där repen knutits samman till ett komplext nät. Vad som fastnar eller inte fastnar i det nätet är och förblir en öppen fråga…

10 Responses to “Optimism och/eller pessimism (reflektioner över Oscar Swartz fråga)”


  1. I politiska sammanhang är optimism att föredra av emancipatoriska orsaker. Men filosofiskt är min ståndpunkt (oftast) i linje med Michel Serres tanke om att ”It no longer depends on us that everything depends on us”. Mänskligheten uppstod i föreningen med objektet och därmed förlorade vi kontrollen över vad vi hade för avsikt att kontrollera. Övervakning och uppkomsten av darknet(s) är exemplet par excellence på hur viljan till kontroll leder oss till ett tillstånd av osäkerhet och fragmentarisering. Dock är det tack vare detta glapp i vår länk till ob(-)jekten som politiskt motstånd kan leta sig in och hela tiden avbryta strävan efter det sista och absoluta repressiva systemet. Som du säger finns det ingen slutpunkt eller mål, bara mistlurar av misslyckande i teknoglobaliseringens dimma.

  2. rasmus Says:

    Christopher Kullenberg: Tror vi är inne på samma linje. Optimism (även ohämmad sådan) är oftast att föredra, men den optimistiska hållningen behöver för den skull inte vulgariseras till att handla om EN stor ”seger” för informationsfriheten. Och pessimistiska dystopier har också sin en roll att fylla, ibland. Givetvis så länge inte heller de blir allomfattande och förenhetligande.


  3. Rasmus: Både optimism och pessimism är nödvändiga, ja. Jag skulle vilja säga att de förutsätter varandra – Internetaktivism konfigureras i motsats till dystopierna och måste skapa ett progressivt och utopiskt narrativ för att få drivkraft. Ett darknet är en skapelse av en dystopi samtidigt som det är en utopisk kraft. För övervakarna, folkhemmet och den Athenska demokratiutopin förkroppsligar däremot ett darknet en dystotragedi och kan då fungera som legitimering för ytterligare kraftmätningar. En ontologi måste därför vara blind att döma teknosociala nätverk efter vad de _är_, utan måste istället se till vilka effekter de producerar utifrån de utsiktspunkter konfliktparterna befinner sig i.

    Frågan blir då: Hur kan man formulera en positiv agenda/aktivism som inte föder motståndaren genom att producera en dystopi?

  4. Ulf Says:

    Optimism har stora fördelar, i den mån den inte skapar orealistiska förväntningar och passificerar därför att folk tror att ”allt löser sig automatiskt”.

    Tyvärr är det många som vill se friare information som tror just att ”allt kommer att lösa sig automatiskt”. Typiskt tekniska personer som underskattar betydelsen av ekonomi+politik.

    Du skrev att piratbyrån verkar för:
    ”emanerandet av spontana element” eller kanske ”cerebral mutation”…

    Vad betyder det? Det framstår som postmodernistiskt nonsens. Är denna vaghet inte bara ett sätt att slippa ta ställning och därmed risken att kritiseras?

    Om man _verkar_ för emanerandet av något, så är emanerandets resultat knappast ”spontant”.

    Christopher: Samma sak med sånt här: ”Mänskligheten uppstod i föreningen med objektet…” Jaha? Behövs verkligen allt detta nonsens bara för att ställa bra, enkla frågor som ”Hur kan man formulera en positiv agenda/aktivism”?.

  5. rasmus Says:

    Ulf: Jag ber dig att sluta upp med att läsa Copyriot som om det var ett fucking valmanifest! (De pratar om valmanifest på P1 just nu. Tråååk.)

    Jag skrev inte att Piratbyrån verkar för det ena eller andra. Jag skrev att jag inte fann några ord – sen associerade jag till en text av författaren Gottfried Benn. Om du tycker att det är ”postmodernistiskt nonsens” att tillåta den formen av spekulativa associationer i blogginlägg som dessa, undrar jag lite varför du alls ger dem din tid.

    Men OK, du ställer en intressant fråga, ”Hur kan man formulera en positiv agenda?
    Mitt preliminära svar: Vi ska inte formulera en agenda, hellre flera. Bidrag till detta sker kontinuerligt bland annat här på Copyriot. Här slipper man dock färdiga manifest, sådant finns det andra platser för.


  6. Ulf: Poängen med att teoretisera kring människa och teknik är just att frågan om en (eller flera) positiva agendor inte är enkel. Ett darknet är en mycket komplex organisering av teknik och social innovation och att förstå detta fenomen kräver en eller flera utgångspunkter. ”Mänskligheten började med objektet” är en formulering som brukar associeras med posthumanism (inte -modernism) och är ett sätt att förstå hur teknik och människa interagerar. Med det betonas att vi inte nödvändigtvis är herrar över våra skapelser som rationella individer, utan att socioteknisk organisering skapar tillstånd vars konsekvenser är svårbegripliga.

    Så, till agendan. Mot bakgrund av en sådan ontologi blir det problematiskt att göra politisk/moraliska ställningstaganden (om man nu överhuvudtaget vill det). Hoppas att det blev mer än bara ”nonsense” för dig nu?

    (”nonsense” är för övrigt ett ganska kraftfullt skällsord inom filosofin som man bör vara sparsam med)

    Så,

  7. ulf Says:

    ”sluta upp med att läsa Copyriot som om det var ett fucking valmanifest!”

    Oj, det var tydligen känsligt! Om du skriver tydligare så får du färre frågor. Det är onödigt att skapa ännu mer konflikt och missförstånd, än vad som redan finns i kultur- och samhällsdebatt, genom att använda ett mångtydigt språk. Dessutom: varför har inte jag rätt att läsa en text som _jag_ vill? Dessutom 2: Eftersom du avsiktligt är mångtydig, är det då inte rätt märkligt att klaga på olika läsningar?

    ”Jag skrev inte att Piratbyrån verkar för det ena eller andra.”
    Jo, det gjorde du: ”för Piratbyrån handlar kopifajten inte om… utan om…”.

    Christopher: ”blir det problematiskt… mer än bara ”nonsense” för dig nu?”

    Något men inte så mycket mer, nej. Att saker och ting är problematiska är tämligen trivialt. Du frågade efter en agenda från början. Det tyckte jag var bra. Men nu tycks du mena att agendafrågan var meningslös. Det var inte meningen att dela ut skällsord. Språk är dock något man skall vara varsam och exakt med; inte luras med, posera med eller mångtydigt gömma sig bakom. Gör man så riskerar man hamna i nonsens. Hellre Wittgenstein, Quine, Carnap och Popper än mångtydiga Foucault, Kristeva och Deleuze.

  8. rasmus Says:

    Ulf:
    Nej, än en gång: Jag skrev ingen definition på vad kopifajten handlar om. Jag avstod från en definition, men kastade sedan in ett citat+länk av författaren Benn, som ligger nära författaren Jünger som dyker upp senare i inlägget. Bägge må vara kontroversiella och dunkla i gränslandet mellan poesi och filosofi (däremot är de knappast så kallade ”postmodernister”), men det diskvalificerar inte dem. Om du vill referera till Wittgenstein i dessa frågor kommer jag läsa med stort intresse. Det ena utesluter inte det andra.
    Vad jag ibland irriter mig lite på är sättet att läsa bloggar som vore de tryckt text i en bok. Jag tror man ska vara försiktig med att sätta upp allmänna regler för användandet av ”språk”, inte minst när hyperlänkar är med i spelet. Att referera till Benn och Jünger är förvisso i sig också en slags länkning, till deras sätt att behandla den filosofiska frågan om nihilismen, som jag i inlägget ovan preliminärt kopplade digitaliseringen till. Notera, preliminärt. Copyriot bör betraktas som work in progress, inte som en definitiv slutprodukt. Här sker ofta ett mer experimenterande förarbete inför det agendaskapande som du efterlyser.
    Och eftersom Copyriot är en blogg med många länkar och citat, är det vanskligt att läsa som vore det en enda röst som talade.
    Om du tycker det hamnar för nära ”nonsens”, undrar jag helt ärligt varför du alls bemödar dig om att läsa och kommentera så noggrannt. Inget otrevligt menat med det. Ser inte detta som konflikt, däremot säkert missförstånd.


  9. Ulf: Nu förstår jag bättre din kritik när du anger dina inspirationskällor. Dessa författare har ju demarkation som leitmotif (Popper/Wittgenstein/Carnap-triaden), och då är upprättandet av gränser ett projekt i sig, vilket man även kan omsätta i politisk handling/agenda (som Popper och Carnap tydligt gjorde även om de hade vitt skilda politiska agendor /liberalism vs. marxism/ ;). Jag läser gärna dessa författare. Däremot håller jag inte med att dessa skulle vara tydligare (speciellt Wittgenstein) än ex. Foucault. Men det är ju beroende av läsning.

    För att agendor ska vara dugliga måste de nedmonteras och ifrågasättas. När jag ställde frågan var det just detta jag var ute efter. Jag skymtade en logik där utopier föder dystopier och där varje rörelse får konsekvenser som är svåra att förutspå. Detta gör att man måste tänka på länkar utanför demarkationer. Därför kan vi inte tänka oss en vetenskap fri från politik (Popper), objekt utan språk (tidig W.), entydiga teorier (Quine) eller vetenskap fri från vidskepelse och irrationalitet (Carnap). Dessa ansatser är intressanta, men svarar dåligt (rent empiriskt) på hur agenda och darknet fungerar tillsammans. Det finns ingen rationell lösning (på grund av multipla sociala logiker – tänk bodström vs. TOR), inga fasta objekt (människa-information-teknik-vetenskap är omöjliga att separera), och ingen icke-politisk arena där man kan ställa upp saktillstånden snyggt och prydligt.

    Problematiska tillstånd är inte triviala. Det är ju dessa som är utmaningen i en diskussion. Jag hoppas att jag genom att relatera till dina egna inspirationer har givit lite ljus och kanske uppgraderat mitt språk fron nonsense till obegriplighet ;)

  10. petra li Says:

    Jisses, vilken diskussion.
    Och jag kan inte kalla det här för begriplig svenska. :-)
    Rasmus, jag menar självklart att du skriver som du vill, det finns säkert en del som förstår…
    Jag vill ändå försöka bena ut lite vad du menar – jag är bara vanligt allmänbildad… ;-)

    Min tolkning, med mina ord:
    Info-optimism: Det går inte att skapa ett övervaknings-samhälle för det skulle ta för mycket resurser i anspråk, det är bara skrämseltaktik – och vem går på det?
    Info-pessimism: Jomen det går ju folk på! Folk blir skrämda och rättar sej i leden och snart har vi 1984-samhället!

    Sen det här att det skulle kunna finnas en ”lagom” nivå på övervakningen som är försvarlig…? Om vi tidigare hade en ”social kontroll” i närsamhället som vi förlorat genom alienationen – så är väl inte receptet statlig kontroll? Det blir väl till att motverka alienationen? Att folk börjar umgås igen?

    Jag får en känsla av att alienationen – det att vi har dåligt med kontakt med grannar och släktingar m.fl – på något sätt har accepterats här som ett faktum som inte går att motverka.
    Det är Hollywood och alla andra stora bolag som tjänar på att vi är alienerade. Det är det som konkurrensen mellan människor går ut på – att vi inte ska samarbeta – för att bli lättköpta konsumenter.
    Den idéologin är inte hållbar så den kommer att krascha – på ett eller annat sätt – långsamt eller förödande eller något mittemellan.

    Jag kan inte se att varken Rasmus eller Oscar tar med det perspektivet, utan mer som att främlingskapet accepteras och att vi därför behöver en viss kontroll. Jag kan tänka såhär: Om jag inte accepterar någon kontroll av elektronisk art (tele, nätet, mobilnätet, kameraövervakning m.m) så måste kontrollen ske manuellt – som i att lägga sej i, eller bry sej om.
    Då måste det finnas vårdinrättningar som räcker till för alla de som vill ha hjälp med sina psykiska problem. Då måste de ekonomiska klyftorna minska och alla få en rimlig levnadsstandard och möjlighet att utvecklas i studier och arbeten. Då måste barn och kvinnor och män som flyr ifrån vålds-situationer få trygga platser att komma till och det måste finnas tvångsvård till dem som är våldsamma.

    Det är när vi accepterar att dessa önskemål är omöjliga att uppnå som vi är tvungna att acceptera elektronisk övervakning (vilket inte på något sätt ersätter det som skulle behövas) – så kan jag tolka det du skriver Rasmus…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: