Oklart vad ”avdigitaliserad välfärd” ska betyda

7 oktober 2006

Ordet ”digital” härleds till latinets digitus som betyder finger eller tå. Etymologiskt rör det sig alltså om något som görs med fingrarna, precis som ”manuell” betecknar sådant som görs med händerna.
Med fingrarna kan man bland annat räkna – ett, två, tre – och det är i denna matematiska bemärkelse som vi idag kallar något för digitalt. Det rör sig om diskreta tal, till skillnad från kontinuerliga serier som bara kan representeras analogt.
Begreppet digital tycks bara kunna användas om sådant som vi ”sedan tidigare” känt till som analogt. Inte nödvändigtvis sådant som rör sig i datorer, utan allt som överförts från det reellas continuum till en diskontinuerlig teckenordning.
Kring detta framkastar av Alan Sondheim några tankar:

In everyday life, the digital is the result of an intervention. /…/
The intervention requires the setting of a standard raster. A raster is a filtering of a quantity, almost always with discrete steps. Think of a raster as a ‘screening,’ creating elements out of a continuous bandwidth, then quantifying those elements. /…/
The standardization of the raster is a protocol. The protocol must be agreed upon by both sender and receiver. /…/From the viewpoint of the digital, the analog is forgotten; the process is irreversible. /…/
Analogic use-value is imminent and immanent. Digital exchange-value is distanced, defined. Analog is subject; digital is object. /…/

Digital is always already a presumed contamination of the real. The presumption is always already false.
The analog is always already a presumed healing or suturing of the real. The presumption is always already false.

När det så i veckan dök upp en rapport kallad ”Den digitala välfärden” blir man ju lite nyfiken. Särskilt som det visar sig att författarna inte blott använder ”digital” som lös metafor för IT. De kallar sig ”Global Utmanings välfärdspanel” och består av ett knippe samhällsvetare och andra akademiker, Sacos ordförande, Neos redaktör och en tidigare LO-ekonom. I bästa svenska konsensusanda skriver de i sin gemensamma debattartikel:

När vi höjer blicken ser vi ett mönster. Vi ser en välfärd som har blivit alltmer digital. Antingen är man innanför eller utanför.
Den glidande skala som det verkliga livet bjuder mellan arbete och arbetslöshet, barndom, ungdom, vuxet liv och ålderdom, hälsa eller ohälsa har i välfärdssystemet sin motsvarighet i allt eller inget.
Alla gråa mellanlägen i livet blir antingen svarta eller vita hos försäkringskassan eller arbetsförmedlingen.

Ingen dum formulering! Riktigt vass faktiskt! Om vi nu bortser från att ordet de egentligen verkar ha i åtanke inte är digital, utan närmare bestämt ”binär”. En antingen-eller-välfärd som ur individens synvinkel bara har två lägen – myndigheten besvarar varje anrop med ”1” eller ”0”.
Men ändå – kontrasten mellan livets reella gråzoner och en alltför hård rastrering finns där. Skulle, kanske, kunna bli utgångspunkt för ett intressant resonemang.Inne i rapporten Den digitala välfärden är det dock, efter det inledande manifestet, tunnsått med användande av det onekligen småinnovativa begreppet. En gång återkommer det, då i en kort kommentar från en företrädare för den ungerska tankesmedjan Demos, som säger:

Jag tycker om tanken på att vi ska avdigitalisera välfärden, att outsiders ska bli insiders.

det är vad ”avdigitaliseringen” (eller rättare uttryckt avbinäriseringen) handlar om? Att gå från två färger till en? Allt vitt. Inget svart. Vart tog livets gråa mellanlägen som man just talade om vägen?
Nej, jag förstår inte vad som uppnås med talat om att välfärden ”blivit alltmer digital”. Om slutsatsernas retoriska form ändå ska peka hän mot en allinneslutande totalitet, så kan rapportens rubrik bara förstås som fluff och dunster.Den förslagslista som den politiskt diffusa välfärdspanelen snickrat samman ska däremot inte kommenteras här. Men typ varenda jävla morgontidning sprutade duktigt ur sig lyriska ledartexter.

7 Responses to “Oklart vad ”avdigitaliserad välfärd” ska betyda”

  1. Aza Says:

    Men hela den svenska modellen handlar ju om ett diskursivt samhälle där alla skall med.

    Antingen är du med eller så finns du inte… är det andra… Demokratin är ju mängden ”ettor” (folket) och utesluter ju i sin egen logik allt annat. Kontraster har aldrig varit speciellt ur folkhemsk synpunkt. Asocialiteten och utdefinierandet av ”noll” eller den andra i kontransten är ju själva den svenska välfärdens kärna.

    Välfärdssamhället handlar ju inte om att alla skall klara sig utifrån individuella förutsättningar utan att alla skall konstituera det socialdemokratiska arbetarstyrda riket.

    ”Digitaliseringen” av välfärden är snarare en samtida kritik av att välfärdsprojektets offer syns. Inte att de finns.

    Jag tror problemet med ”övergången till kunskapssamhället” inte är att det finns ”människor som faller offer för övergången” utan att de syns och hörs.

    Rapporten borde förslå digitaliseringsläger där kontraster spray-assimileras och målas om till vitt.

    I slutet närmar de sig ju just ett maktperspektiv:
    ”Välfärd handlar om materiella och mänskliga resurser, och kontroll över tillägnelsen av dessa resurser.
    Makt, helt enkelt”

    Och cirkeln är sluten. Problemet är inte antingen-eller resonemangen om ett binärt samhälle utan om makten över definitionen av färgerna.

    Det känns som om rapporten saknar annat än en traditionellt hierarkisk maktanalys och beskriver en värld där det uppifrån skall skötas, stötas och blötas.

    Men makten verkar ju varken enbart på det immanenta eller det transcendenta planet.

    Den ”digitaliserade välfärden” byggs ju knappast av binära subjekt lika lite av en koherent enhet. 1, 0, svart eller vitt är ointressant. Som du är inne på handlar det bara om rasterande ljusfenomen som uppfattas som olika grader av grått.

  2. rasmus Says:

    Jag tror problemet med ”övergången till kunskapssamhället” inte är att det finns ”människor som faller offer för övergången” utan att de syns och hörs.

    Precis. Och kanske att de hörs på ett alldeles för svårgreppbart sätt; dvs inte som enkla ”offer” eller ”vinnare”.

  3. Erik Stattin Says:

    Apropå ”digital”-begreppet: jag tycker det var lite kul hur det användes i pappret som årets Ig Nobel-vinnare hade publicerat 1988:

    ”Termination of intractable hiccups with digital rectal massage”

    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/entrez/query.fcgi?cmd=Retrieve&db=PubMed&list_uids=3395000&dopt=Citation

  4. Anonymous Says:

    Snälla Rasmus, det var inte de gamla romarna och inte heller den latinsktalande romerska kyrkan som uppfann datorerna, utan engelsmän och amerikaner. Ordet ”digital” härleds av engelska ordet ”digit” som betyder siffra. Detta kan i sin tur härledas till digitus (finger), men det var inte ur den påsen ordet hämtades den här gången. Siffermaskiner (digital computers) skiljer sig från analogimaskiner (analog computers). På franska heter det numerique, jämför svenska termen ”numerisk styrning”, som används om datoriserade svarvar.

  5. rasmus Says:

    Anonymous: Etymologin går via engelskans ”digit”. Mycket riktigt påpekat men det förändrar inte resonemanget; digitala siffermaskiner opererar med diskreta tal, till skillnad från analogimaskiner av alla de slag.

  6. Martin Says:

    Metonymiernas eviga makt över den offentliga diskursen.
    ”Digital” har kommit att betyda ”datorliknande” snarare än ”baserad på diskreta tal,” på grund av hur ordet används i vardagligt tal.

    Vad som är intressant är hur de plockar upp ordet, och skapar lite av en teknikfientlig känsla i sina formuleringar. ”Vi behöver mindre datorer och mer människor” typ.

    En avdigitalisering av välfärden – frikopplat från resonemanget som förs i rapporten – torde alltså betyda…
    1) Ett avlägsnande av alla begränsningar, där man bara ger myntet en sida och alla omfattas av välfärden.
    2) Ett mer humant perspektiv baserat i en i grunden teknikfientlig och (som Sondheim-citatet bevisade) i grunden felaktig syn på vad konvertering till digitala system egentligen betyder. Tanken baserar sig på det andra feltänk som Sondheim tar upp i citatet, nämligen att analog och digital står dikotomiskt mot varandra, och att analogt är det ultimata.
    3) Kanske, kan man hoppas, att man ändrar rastret som används för att sampla av ”livslägen” och tar in fler nivåer med högre täthet – som skillnaden mellan ljud i 22 KHz/8 bit och 96 KHz/24 bit.

    En total analogisering av välfärden är omöjlig ur en rent administrativ synvinkel, om man nu sträcker ut metaforen dithän. Detaljerad personlig handläggning av varje ärende är omöjligt. Nyckeltal, schablonbelopp, kategorier, det är saker som människan behöver för att förstå verkligheten.

    Uhm, yeah.


  7. […] °Politik eller sådant som missförstås som politik tenderar ofta att locka fram det absolut sämsta ur människor. Några exempel på den saken bjöds det på efter att Piratbyrån skrivit en nyhet med rubriken “Ny a-kassa befaras slå mot kultursektorn“. Där återgavs farhågor från scenkonstens håll om hur det ska gå för frilansande kulturarbetare, då det inom vissa områden (t.ex. teatern) råder ett system där perioder av arbetslöshet är en integrerad del. Vissa gnällspikar i kommentarsfältet reagerade med att häva ur sig ord som “kommunistsmörja!“. Tydligen går det inte att tala om kulturlivets reella villkor utan att det tolkas som inlägg i ett blockpolitiskt ställningskrig. Suck.Monki tog ett djupt andetag och skrev ett bra svar till dem som ansåg sig veta bäst vad som platsar och inte bland Piratbyråns nyheter:1) Det är inte Piratbyrån som befarar, det är aktörer inom teaterbranschen.2) Piratbyrån tycker inte varken att skattebetalarna ska eller inte ska betala frilansande scenarbetare, men de gör det idag. Piratbyrån handlar överhuvudtaget väldigt lite om hur saker ska se ut i framtiden, utan främst om hur det fungerar redan idag.3) Att den här nyheten är relevant för Piratbyrån avslöjas i första meningen. Vi är inte intresserade av uppovsrätten i sig. Vi är intresserade av hur kultur och kunskap produceras. En av våra viktigaste poänger är att upphovsrätten inte är någon slags garanterad lön för kulturarbetare och att det automatiskt blir bättre för dem om den stärks. Den här nyheten visar på hur komplex vardagen för kulturarbetare ser ut när till och med a-kassan finns inbyggd i systemet, trots att den inte är tänkt att användas för dessa ändamål.Det måste gå att ta sig ur den fastklibbande von oben-diskurs där det, strikt binärt, bara existerar de som har jobb och de som inte har jobb. Det måste gå att erkänna att a-kassan fungerar lite som riskkapital i musikbranschen (med ekonomgeografen Anders Malmbergs ord) utan att det ska tolkas som en åsikt om hur statens roll borde vara. Annars kommer varje diskussion om hur kulturlivet fungerar att bli en fars utan någon koppling till verkliga förhållanden. Inget av detta handlar om blockpolitik; politiker oavsett parti kan givetvis inte säga att de accepterar en grå ekonomi. Nej, det handlar om vilken rationalitet som ska styra: En byråkratisk-moralistisk eller en pluralistisk-realistisk.Även officiella företrädare för t.ex. kulturarbetarfacken spelar förstås på den byråkratiska diskursens planhalva; då de varken kan eller vill använda sina begränsade offentliga kanaler till att belysa mångfalden av gråzoner i kulturlivets vardag så återstår bara grovhuggna och ofta överdrivna påståenden. Maj år 2000 varnade Teaterförbundets Jaan Kolk för att varannan scenkonstnär skulle tvingas byta arbete om den dåvarande socialdemokratiska regeringen genomförde det förslag som dess a-kasseutredning då hade lagt fram; om det genomfördes vet jag inte (vet någon?), men att så skulle kunna ske låter ytterst osannolikt. Kulturekonomin tenderar att kunna skapa nya flyktlinjer snarare än att försvinna.Frilansande skådespelare använder a-kassa som försörjning inte bara mellan produktionerna, utan också medan de läser manus och repeterar. Fusket är satt i system av småteatrar, som ett sätt att överlåta lönekostnader på staten. Så ligger det till idag. Diskutera gärna rätt och fel (någon annanstans), men låtsas inte om som att det är en simpel sak att avgöra när “fusk” av detta slag sker. Att lagen inte tillåter en att göra delar av ett arbetsuppdrag medan man lyfter a-kassa är en sak, men gemensamt för de flesta kulturella sysselsättningar är att de inte går att avgränsa i tid. Musikern övar på sitt instrument, journalisten håller sig uppdaterad, fotografen har ögonen öppna – oavsett varifrån veckans pengar kommer.Senaste statliga kulturpolitiska utredningen (SOU 1995: 84) fastslår att “konstnärskåren” kan delas upp i två kategorier: Dels “skapande konstnärer” såsom kompositörer och dramatiker, vilka “utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete”. Dels “utövande konstnärer” såsom musiker och skådespelare, vilka “gestaltar eller tolkar ett av skapande konstnär koncipierat verk”. Bara de senare kan vara utan arbete, menade utredningen. Skapande konstnärer kan “definitionsmässigt inte räknas som arbetslösa”, eftersom de går runt och är kreativa från morgon till kväll.Uppdelningen funkar inte, den saken kan vi nog enas om. Följaktligen måste det finnas en massa folk som är både arbetslösa och inte på samma gång. Men för en paragrafryttare blir det förstås ett problem. En timanställd musiklärare som bara får jobba några dagar i veckan och lyfter a-kassa de övriga, och som använder sin lediga tid åt att producera musik som hon tänker turnera med kommande sommar i stället för att bara glo på tv – är hon en ovanligt arbetsam och kreativt driven människa, eller en ovanligt arbetsskygg fuskare?Svara gärna “fuskare”, men var medveten om vad det innebär innan det börjar susa iväg kommentarer i stil med “inga jävla rödvinsflummare ska minsann få sin hobby betald av min surt förvärvade lön” etc. Gränsen mellan den kultur som bär sig kommersiellt och den kultur som lever på understöd är inte så knivskarp som revisorshjärnan vill få det till; i själva verket kan den ofta dras först i efterhand. SVT:s Faktum uppmärksammade förra hösten hur banden som fått representera “det svenska musikundret” klarade sig på a-kassa i början av karriären. Några år senare fick de ta emot Pagrotskys hyllningar för alla miljoner i exportintäkter de drog in.Lika porösa är gränserna mellan kommersiell reklam och design och “smal” teater och konst – kompetens och pengar flyter i bägge riktningar, samma personer gör olika saker vid olika tidpunkter.Kultur går inte att diskutera i svartvita termer. Det (och inte någon åsikt om hur a-kassan bör eller inte bör utformas) är vad detta inlägg har försökt förmedla. Hur saker bör vara är en annan diskussion, men innan den inleds måste orden vi använder kalibreras, så att vi pratar om något med hyfsad koppling till den luddiga verkligheten. Posted by copyriot Filed in kulturpolitik, kontroll […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: