Långsvansteorin

28 september 2006

Efter de helt väntade reaktionerna på inlägget om ”pyramidteorin”, kan det vara dags att introducera teorin om den långa svansen – mer känd som The Long Tail.
Frasen förbuzzades hösten 2004 av Wired-redaktören Chris Anderson, som i våras även gav ut en bok med samma titel. Insikten han lanserar är grundläggande, för att inte säga trivial: Summan av alla mer eller mindre marginella produkter kan sammantaget övertrumfa summan av det som ryms på topplistorna – förutsatt att funktionerna lagring och distribution har tillräcklig kapacitet.

”Combine enough nonhits on the Long Tail and you’ve got a market bigger than the hits.”

Slutsatserna är inte svåra att dra. Videobutiken med begränsat hyllutrymme och lokal kundkrets kan bara hålla de allra mest populära produkterna tillgängliga, om den ska gå runt. Om inga alternativa sätt finns, kommer folks filmvanor att drivas upp mot topplistan, bort från ”svansen” – trots att efterfrågan ser annorlunda ut.

In the tyranny of physical space, an audience too thinly spread is the same as no audience at all.

Med billiga hårddiskar och snabba bredband förändras ekvationen. Även om mätningar av vad som utbyts i fildelningsnätverken ibland kommer fram till närmast identiska topplistor, är det inte särskilt relevant. Det intressanta är att topplistans andel i förhållande till den allt längre svansen sjunker.
Chris Anderson är särskilt förtjust i algoritmbaserade rekommendationssystem som kan kicka igång positiva feedbackloopar där kollektivet spontant och oförutsägbart marknadsför produkter (han tänker på Amazon, jag tänker på Last.fm).
Ett annat exempel, som också nämns i hans artikel, är radiospektrat. Utrymmet för analoga signaler är begränsat, och leder till att radio och teve siktar in sig på att tillfredsställa den minsta gemensamma smaknämnaren. ”But as the number of TV stations grows or TV programming is distributed through other digital channels, the choice of TV programs grows and the cultural diversity rises.” Ja, så skriver Wikipedia, föga övertygande. Massmedier såsom teve spelar även efter andra regler.
När Chris Anderson har fått upp gasen kan dock inget hejda hans entusiasm:

If the 20th-century entertainment industry was about hits, the 21st will be equally about misses.
For too long we’ve been suffering the tyranny of lowest-common-denominator fare /…/
Hit-driven economics is a creation of an age without enough room to carry everything for everybody. /…/ This is the world of scarcity. Now, with online distribution and retail, we are entering a world of abundance.

Sedan spinner han vidare in i ekonomiska resonemang som sannerligen förtjänar en hel del smörj. Redan halvvägs in i artikeln står han med skallen hopplöst djupt nedgrävd i ”content”-träsket. Oförmögen att tänka i andra affärsmodeller än att ta betalt för information, diskuterar han vad det ”rätta” priset för en ljudfil med musik ska vara, och verkar känna sig jätteradikal i sin plädering för att rättighetsindustrin borde sänka priset till 20 cent. ”The lesson: Pull consumers down the tail with lower prices.
Samtidigt har naturligtvis Chris Anderson helt rätt i att en framgångsrik tjänst under rådande förutsättningar inte bara kan bestå av den långa svansen, men inte heller enbart av hits – bägge sidor behövs, helst i kombination med någon form av återkoppling som underlättar för den kollektiva intelligensen att staka ut stigar utmed den smalnande delen av kurvan.Slutsatserna förtar inte användbarheten av begreppet ”The Long Tail”. Särskilt när förhållandet mellan horisontell fildelning och vertikal distribution diskuteras, gäller det att inte stirra sig blind på den topplista som sammantaget kan utgöra en relativt liten del av det totala utbytet.
I kommentarerna till inlägget om pyramidteorin citerades The Pirate Bays topplista över nedladdade filmer, som i skrivande stund inleds så här:

  1. The.Omen[2006]DvDrip[Eng]-aXXo
  2. Mission-Impossible.3[2006]DvDrip[Eng]-aXXo
  3. X-Men.The.Last.Stand[2006]DvDrip[Eng]-aXXo

Hur lite man än gillar dessa produktioner så är det utifrån det man måste utgå i sitt resonemang”, skriver Jimmy Flink, men jag håller verkligen inte med.
Tvärtom, menar jag, är det bara genom att vi alla vågar oss på en långtgående individualisering av våra utgångspunkterna som vi kan börja samtala på riktigt kring fildelningsfenomenet, eller om kulturlivets förutsättningar i allmänhet. Låt var och en ta avstamp i sina egna vanor, i stället för att koka ner allt till en minsta gemensam nämnare – den som kommer att toppa topplistorna, hur liten den än är.
Detta är inte detsamma som att förkasta masskulturen, eller att brista ut i någon slags deterministisk lovsång till nätets pluralism. Snarare handlar det om att omkalibrera våra mätredskap, som utvecklades i ett samhälle som i betydligt högre grad dominerades av enkelriktade massmedier, så att de duger för orientering även i ett förändrat medieklimat.Se även: Mer forskning kring fildelning av musik – men hur?

21 Responses to “Långsvansteorin”

  1. Jimmyroq Says:

    Jag gillar också långsvansteorin, men jag tycker inte den är motiv nog att låta de många smala stå i strålkastarljuset och försvara, så länge som det är den stora breda som är i fokus från angriparsidan.

    För alla som är något så när matematiskt bevandrade så är det ju självklart att den långa svansen (som i din illustration) kommer ta över, om vi bara låter den närma sig oändligheten. Jag tycker detta är en av alla bra saker med internet, att den långa svansen får finnas med och får tillfälle att växa. Kulturellt sett är det helt fantastiskt, och jag tror inte jag hade haft den musiksmak jag haft idag, om det inte varit för Napster en gång i tiden.

    Kanske fungerar även den långa svansen för fysiska media som böcker, men som jag ser det så kan man argumentera i all oändlighet för hur bra detta är; jag tror väldigt få har svårt att säga något annat – men det tar ju inte bort problemet med att det är de stora jättarna som ser sin upphovsrätt kränkt och lägger ner stora resurser på att stoppa detta. De struntar så klart blankt i om jag laddar hem baile funk, tjeckisk folkmusik och polsk klezmer – det är ju inte det som de tjänar pengar på.

    Därför tycker jag det är en felaktig utgångspunkt om man ska bemöta Pontén & Co, för de skiter blankt i hur bra det är för kulturen så länge som de bara ser tappade intäkter. Fast jag skulle aldrig ha sett MI3 om jag skulle behövt betala för den…

  2. rasmus Says:

    Jimmy: Visst, både topplistan och svansen förtjänar ju att finnas med i diskussionen, och jag menar inte att den långa svansen ska tjäna som ensamt argument eller något sånt.

    Vad gällde bemötandet av Pontén rörde sig iofs saker på en lägre nivå. Han sade att inga filmer skulle nå The Pirate Bay om man bara stoppade ”det internationella nätverket Scenen”.
    Att det är fel, ja det förstår han själv. Frågan är bara om man tycker att det är rimligt att utan vidare kommentar utesluta allt utom blockbusters när man uttalar sig sådär. Med andra ord ett lägligt tillfälle att introucera långsvansteorin för dem som händelsvis missat den.

  3. Jimmyroq Says:

    Du har så klart rätt i att man bör prata bebisspråk med de som uppträder som sådana och som förmedlar bebismusik och bebisfilm…

    Värt att tänka på är också att den långa svansen troligen är dålig för de stora bolagen, eftersom en mindre likriktad smak av kultur troligen fördyrar för dem. 10 blockbusters i taget är ju perfekt för att maximera vinsten, så det blir något av ett antiargument. Att filmbolag skulle vara ute efter att sprida kultur är ju ungefär lika troligt som att min Konsum på hörnet (också känd som Kon$um) är ute efter att sprida god matkultur…

    Jag tycker fildelningsdebatten på några sätt liknar good old days Richard Stallman (Free Software Foundation) versus alla som utvecklar komersiell mjukvara. Man har sin ideologi/affärsmodell, och den är skriven i sten.

  4. charlotte Says:

    Den verkar fin, långsvansteorin. Jag är helt med fram till stycket om ”andra affärsmodeller än att ta betalt för information”. En ljudfil med musik kan inte bara sorteras in under ”information” sådär ospecificerat. Det är (i bästa fall, ska jag kanske säga?) ett konstnärligt verk som det ligger arbete bakom.
    Jag hoppas att jag nu inte anses ”förtjäna smörj” eller talas ”bebisspråk” med. :)
    Anywayz, annars håller jag helt med om att Svankmajer är en fining!

  5. rasmus Says:

    Charlotte: Precis – musik är mer än bara information! Just därför finns det mängder av andra ekonomiska modeller kring musik än bara att ta betalt för ljudfiler (eller andra sorters inspelningar). Den klassiska, och som för många musiker varit vad som gällt hela tiden, är såklart att ta betalt för en realtidsupplevelse, alltså ett levande framförande. Men då förskjuts ju perspektivet genast, från stora förläggare och centrala distributörer (vilka till syvende och sist verkar vara de som Anderson riktar sig till i artikeln), till en stor mäng små aktörer i den långa svansen. Just dit bör diskussionen tas.

  6. Petig Says:

    JVille bara vara löjligt petig med att påpeka något som rent principiellt inte har någon som helst betydelse för den här diskussionen:

    Jimmyroq ”För alla som är något så när matematiskt bevandrade så är det ju självklart att den långa svansen (som i din illustration) kommer ta över, om vi bara låter den närma sig oändligheten.”

    Ehm, nej…

    Den matematiskt bevandrade känner till begreppet gränsvärden, och vet att det kan förekomma sådana saker som att ytan mellan x-axeln och en ovanför denna liggande linje vilken sjunker hela tiden, och sträcker sig oändligt långt åt höger, men för dens skull aldrig nuddar eller går under x-axeln; att denna yta kan ha en area som är numeriskt bestämd och inte alls oändligt stor.

    Dessutom är ju det som representeras längs x-axeln samtliga digitalt representerbara ”verk” i världen, sorterade från vänster till höger efter sjunkande popularitetsgrad.

    Och antalet sådana verk är ju inte alls oändligt, utan uppgår med en grov uppskattning max till ett par tusen biljarder biljoner stycken. Vilket inte ens är i närheten av oändligheten. Det är mer än hundratusen biljarders biljarders biljarders biljarders skillnad mellan talet tusen biljarder biljoner och oändligheten. Om inte mer…

  7. Anonymous Says:

    Jag är inte så duktig på datorer, så ni får rätta mig ifall jag har fel. Men när jag lärde mig hur bittorent fungerar via en guide på piratbyråns hemsida så tankade jag hem den klient som rekomenderas där: Shad0w. Men jag har senare upptäckt att det med klienter som t.ex. utorrent är mycket smidigare att stödja initiativ som freakyflicks, då man kan ha ett stort antal av dessa filmer aktiva i klienten på så sätt att de börjar seeda så fort man öppnar programmet. Det blir lite mer DC++ mässigt på så sätt, i meningen att de mest populära filerna inte blir lika gynnade, vilket de annars lätt blir i bittorrent. Kanske kunde man byta ut rekomendetationen av klient på pyratbyråns guide-sida?

  8. jonas Says:

    ”Långsvansteorin”? The low end theory är funkigare.

  9. charlotte Says:

    Just det Rasmus – och det är där skorna klämmer.
    Jag har kört den här diskussionen en gång redan med en företrädare för Piratpartiet, och eftersom jag är trött just nu (infektion i kroppen) kopierar jag helt enkelt in valda delar av den:

    Jag: ”Vad jag är kritisk till är att ni ser på alla artister utifrån en och samma måttstock. Jag har en känsla av att ni bara ser till er egen kultursfär och de som befinner sig i den. Vad jag saknar är alltså ett försök till bredare och djupare förståelse av ALLA olika kulturutövares villkor och situation.”

    Piratpartikille: ”Du anklagar oss för att bara se till vår egen ‘kultursfär’, vilken är denna kultursfär? Det är bla här jag tycker att du blandar äpplen och päron. Piratpartiet tar inte ställning för en viss sorts kultur, snarare tvärtom. Piratbyrån däremot har på vissa sätt en viss kultursfär. /—/Sen anser iaf jag att åsikten att man ska kunna leva på en låt man skriver är intressant, varför är det så självklart att ett engångsjobb ska kunna ge avkastning resten av livet? Prestationen som folk vill betala för är ju faktiskt att få uppleva musiken, i form av konserter och liknande. Jag anser helt enkelt att det är svårt att kalla sig artist om man inte ägnar sig åt framträdanden.”

    Jag: ”Jag inser att jag uttryckt mig lite vagt. Vad jag menar med ”kultursfär”, det är det som kommer fram i ditt sista stycke ovan, det där med att det är konserten man vill betala för och att den som inte håller konserter inte är artist. Rätta mig om jag har fel, vad jag misstänker är att ni utgår ifrån er själva helt enkelt – och att ni hör hemma i vad man förr kanske kunde kalla ‘ungdomskulturen’ men som jag nu helt enkelt inte vet vad jag ska kalla (‘pop och rock’, det blir ju för jönsigt). Det var det jag tänkte på som er ‘kultursfär’. Ni måste börja se utöver den. För det första, naturligtvis finns det musiker som inte har som främsta verksamhet att hålla konsert. Vi kan strunta i ordet ‘artist’ och tala om musiker istället. Det finns studiomusiker, tonsättare av s k ‘konstmusik’ vars verk är krångliga att turnera runt med och framföra live omochomigen, musiker som inte gillar eller av sociala skäl kan framträda (måste de vara sämre för det?) och så all klassisk musik som man ofta vill höra i en särskild inspelning. Ja, jag vet att det kanske inte främst är den klassiska publiken som fildelar men det finns det också, och ska man föra en fildelningspolitik måste man också tänka in hypotetiska fall och olika minoritetskulturer. Från publikens sida är det för den delen inte heller alls självklart att ‘det är konserten man vill ha’. Där kan jag direkt hänvisa till mig själv. Efter min fyrtioårsdag pallar jag helt enkelt inte gå på konserter så mycket, men jag är lika musikintresserad. Jag lyssnar hellre hemma helt enkelt. Det är förstås inte bara en åldersfråga, men ålder är en dimension som kan spela in. Så finns ju alla hi-fi-nördar som gillar att sitta i vardagsrummet framför fete-utrustningen och lyssna. För att ta ett exempel till.
    Vad gäller frågan om att kunna leva på sina låtinspelningar, det är väl i vilket fall som helst väldigt få förunt att kunna leva ett helt liv på en låt. Vanligare är väl att det trillar in lite slantar då och då, de kan vara välbehövliga. Och för musikern, som ju lever i samma kapitalistiska system som alla vi andra, ligger det i allmänhet en tids obetalt arbete till grund för själva inspelningen, den är frukten av en tids arbete och det är den tillsammans med eventuella konserter, om sådana ges, som ska ge eventuella inkomster. (Tänk på Kraftwerk och alla deras år i inspelningsstudion förresten! och deras ljudbild som inte helt kan återges i live-spelningar.)”

    Ja så gick den diskussionen, där jag försökte argumentera för en bredbandsskatt som skulle kunna ge kompensation för nedladdade oförmögna artister. Det slutade med att piratpartikillen helt enkelt förklarade sig vara motståndare till sådana generella avgifter som också skulle drabba icke-nedladdare. Jag glömde svara honom, men hade jag svarat honom hade jag frågat honom om han också var emot skattefinansierade bibliotek osv.

    Fast egentligen blir hela denna diskussion konstig, filen som ska delas och som du kallade ”information” måste ju inte vara musik. Exemplen i den här diskussionen är ju faktiskt filmer.

  10. rasmus Says:

    Charlotte:
    Att se ”alla artister utifrån en och samma måttstock” är just det problem som utmärker alla diskussioner som tar sin utgångspunkt i upphovsrätten som universalförsörjare!
    Jag (och, vågar jag nog påstå, övriga i Piratbyrån) strävar ju just efter en ”bredare och djupare förståelse av ALLA olika kulturutövares villkor och situation.” (Därmed inte sagt att det hela går ut på att hitta åtgärder som gynnar alla kulturutövare.)

    Du nämner nutida konstmusik som exempel; om du bläddrar bakåt i Copyriot-arkivet ska du se att även det ämnet avhandlas här.
    Fast jag tycker fortfarande inte det är något konstigt att peka på levande framföranden som en för många musiksfärer primär intäktskälla. Så har det alltid varit. Om vissa inte orkar gå på konserter eller inte vill ge konserter – sorry, det ändrar inte det som historiskt faktum. Försäljning av inspelningar som primär musikekonomisk aktivitet var något som gällde en viss nisch (främst populärmusiken) under vad som i det långa loppet närmast framstår som en några decennier lång parentes. Därmed inte sagt att inspelningar inte kan generera pengar idag, men det är fullständigt vrickat att kräva att de måste vara den huvudsakliga intäktskällan.
    Vad gäller ”bredbandsskatt” ber jag dig återigen att leta dig bakåt i arkivet här. Sorry, men det har ännu inte kommit upp något bra förslag på hur man utser vilka artister som ska ”kompenseras” (eller hur fördelningen ska ske mellan olika kulturyttringar, eller vilka former som ska uteslutas från ”kompensation”).
    När vi pratar om internetkommunikationer måste vi använda ordet ”information”, trots att du verkar finna det lite stötande. Själv hävdar jag bestämt att informationsteori inte står i motsättning till estetik!

    Vad den där piratpartikillen dillar om får f.ö. stå för honom.

  11. Anonymous Says:

    På tal om ekonomi…

    Pengar i P1 sände idag (060929) ett avsnitt vikten av piratkopiering för Kinas (och världens) tillväxtekonomi. Citat:

    ”kopierande är en del av det grundläggande mänskliga beteende som skapar ekonomi”

    Borde finnas någon vecka på
    http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?programid=1279
    efter sändningen

  12. Anonymous Says:

    ”the tyranny of physical space”

    -Ååh faaen, vad bra!

    /majki

  13. charlotte Says:

    Nej då Rasmus, jag har varken tänkt eller sagt att inspelning ska vara den enda eller ens primära inkomstkällan för en artist. Vad jag menar är helt enkelt att det är en källa, och att jag inte kan se att vi har rätt att helt enkelt ignorera den. Nån snubbe har räknat ut att den i nuläget står för i snitt 20% av en musikerinkomst. Ja, det är ju 20%. Såna snittvärden säger förstås inte så mycket om den enskilda musikerns situation, men om vi tänker oss en musiker med blygsamma inkomster (och det har väl de flesta) så är det inte svårt att tänka sig in i återverkningarna av att en femtedel av människans årsinkomst bara precis skulle försvinna.
    Vi har nu en gång för alla begåvats med inspelningsteknik sedan ett sekel eller så tillbaka, vi kommer att fortsätta använda oss av olika former av den. Men även om vi går tillbaka till tiden dessförinnan ser vi att vissa musiker, närmare bestäms sådana som skriver musik, inte tvunget hade framförande som främsta inkomstmöjlighet utan snarare nedtecknandet av noter på papper (av ”information” :)). Vi har skillingtryck o sånt. Med andra ord – jag tycker, helt enkelt, du förenklar situationen ett smul för mycket.
    Och detta med att frågan om vem som ska få ta del av en bredbandsskatt inte är löst, det är egentligen inget argument emot bredbandsskatt. En avgränsningsproblematik finns när det gäller alla jäkla former av kulturbidrag, det är inget nytt och inget argument för att ta bort dem.
    Men nu har jag väl tagit upp tillräckligt med plats här på din blogg för ett tag! Jag är ledsen om du tyckte att jag blandade ihop dig med piratpartikillen f ö, det var inte riktigt det som var min mening – och jag ville egentligen inte heller framställa honom som en ”dillare”.

  14. Anonymous Says:

    charlotte: Om du vill kunna skilja på lovlig och olovlig kommunikation, hur tror du detta skall gå till utan att spola ned den idag mänskliga rättigheten till privat kommunikation? Dvs. något som är en grundbult för rättsamhället och en förutsättning för demokrati, eller du kanske vill förbjuda all datorkommunikation och dämed Internet, vrida klockan tillbaks bara för att en liten grupp i samhället riskerar få sin gamla affärsmodell raserad.

    Det är lätt att jämföra med telefonen när man talar om kommunikation, där finns ingen anonymitet i teknisk bemärkelse, koppla in en lur på de två trådarna och lyssna på.. Då kommer vi snabbt tillbaks till lagen och vad som beslutats vara en mänsklig rättighet, privat kommunikation, även när tekniska medel används för kommunikationen. Den rätten har ansets så viktig att man lagstiftat om det i stort sett överallt i hela världen, endast några totalitära stater undantagna. Det är således inget man trampar på så lättvindigt, den makt som ändock gör det är närmast historielös, dum och rent sammhällsfarlig. Nu är det ju inte analogt prat vi talar om, men kommunikationens innehåll är lika immateriell i digital form på Internet som den var analogt, och i stort sett allt immateriellt kan digitaliseras, dvs. alla de verk som immaterial-lagstiftningen omfattar, kan brytas ned till ettor o nollor som kan beräknas av datorer och därmed uppstå hos betraktaren/lyssnaren. Så hur hade du tänkt att skilja på mina fotografier jag skickar till min bildbyrå ifrån en ev. ”olaglig kommunikation” där någon skickar en musikfil? Det enda som passerar mellan mig och mottagaren är elektroniska impulser, ettor o nollor som övervakaren måste tolka och bedöma.

    Ena sidan i debatten kastar ut, antagligen utan att varken förstå eller tänka på det, grundläggande friheter, som ingår i vad vi kallar mänskliga rättigheter – betänk att en stor del av all telefoni är digital och går därmed via datorer idag. Den andra sidan har en tendens att negligera skapares oro kring sitt levebröd. Men om valet verkligen var så svart och vitt som debatten ibland ger sken av, då skulle sidvalet vara mycket lätt för mig – låt dem vara oroliga. Att en debatt tenderar att bli svartvit mellan de som står för det nya kontra det gamla invanda, är också ett kännetecken på paradigmskifte.

    Folk har ibland en vilja av att dela med sig av information som är större än vad lagen tillåter, det kan vi utan tvivel konstatera. Men smaka på frasen: ”en vilja att dela med sig av information som är större än vad lagen tillåter”. Det är tänkvärt. För en som sysslar med kryptografi, sett som konsten att hålla en hemlighet, så är inte frasen alls konstig. Men sekretess är knappast tillämpbart på det immateriella tankefostret i ett musikstycke eller en film. Skaparen eller bolaget som företräder denne vill ju tvärt om att så många som möjligt skall ta del av verket, under förutsättning att de betalar. Här någonstans föddes väl idén om att det skall vara hemligt bara för den som inte betalat. Men det har alltid varit väldigt svårt att para ihop den jordbundna herr Praktika med den något lättfotade fröken Teori. För när det gäller hemligheter sägs ofta att redan när två personer känner till den så är det en för mycket. Att information läcker är inget nytt, det har varit ett problem i alla tider, ja redan de gamla grekerna… Folk vill helt enkelt dela med sig av information de på något sätt och av olika anledningar innehar, för olika anledningar och syften, och kan de göra det så gör de också det, förr eller senare, i synnerhet när de i antal räknas i miljarder. I grunden skiljer det sig inte från när min son vill berätta och återge något roligt han varit med om, han vill dela med sig, det är fullt mänskligt. Om du reagerar på ordvalet ”tankefoster” ovan, så ber jag dig förklara för dig själv vad något immateriellt är, jag lovar att du kommer fram till att det är något du varken kan se eller ta på – det är därför intrång i en immaterialrätt aldrig kan vara stöld, allt annat är att hänvisa till lagen i samma andetag som man misstolkar den.

    Observera dock att jag skrev ”skapares oro kring sitt levebröd”, oftast handlar det nog egentligen bara om en oro, kanske blandat med en rädsla för det nya okända, där det inte alls är ovanligt att man målar fan på väggen. Man kan ju faktiskt konstatera att det finns skapare som tom. tjänar mycket grova pengar trots att fenomenet fildelning finns. Detta samtidigt som det står utom allt tvivel att den största faran för den lille artisten utan inkomst, inte är hurvida denne skall få betalt, utan istället är att förbli okänd. Det finns onekligen en viss positiv sida med olovlig fildelning också. Vad gäller det vetenskapliga finns ju också undersökningar som pekar åt båda håll, för vissa innebär det minskade intäkter, för andra gratis reklam som leder till ökade intäkter och en möjlighet att överhuvudtaget kunna ta betalt. Det finns också undersökningar som landar i ett nollsummespel, t ex. att minskad skivförsäljning beror på ökad DVD-dito, och visst ligger det någonting i det, i synnerhet när man talar om ungdomar med tämligen begränsade tillgångar. De har ju helt enkelt inte råd med allt de vill ha – Vem har det förresten? (skivbolagsdirektörerna kanske).

    Nyligt så fälldes en fildelare för att ha delat ut en film i ett fildelningsnätverk att betala 16000:- i bot. Hallåå, hur i hela fridens namn motiverar man det? Tingsrätten motiverar det med att fildelning orsakar filmindustrin stora kostnader… Säger vem undrar jag. Låt oss räkna på det. Säg att en hyggligt populär film delas av hundratusen datorer, en inte alls omöjlig siffra, och boten till rättsinnehavaren är 16000. Det blir för tusan 1.6 miljarder! Ettusen sexhundra miljoner. Så mycket hade filmen aldrig dragit in om fildelning inte fanns, för det skulle betyda att filmen annars skulle kunna spela in 1 krona i sekunden, dygnet runt i 58 år, eller under ett år setts av 22 miljoner människor betalandes 58:- per skalle. Lägg nu till att filmen tydligen hette ”Hipp hipp hora”… Get real! Det betyder dels att tingrätten struntar i forskning, sysslar med godtycke och inte ens försöker skipa rättvisa, dels att personen som blev dömd även straffas för vad andra gör, att straffets storlek beror på att även andra fildelar. I detta fall misstänker jag att filmen spelat in mer pengar just på grund av fildelningen och publiciteten kring rättsfallet, inte att bolaget skulle ha förlorat en enda krona.

    Näe, så här får det inte gå till, det är inte rättvisa. En bot på några hundralappar hade jag kunna svälja som vettigt, men inte detta. Detta då under förutsättning att stadigare bevisning än IP-nummer finns, eftersom IP-nummer inte säger mer än vad registreringsnumret gör om vem som egentligen framförde bilen. Rättssystemet håller på att spåra ur och helt tappa fotfästet. Hur i hela fridens namn kan någon ens förvänta sig att uppväxande ungdomar skall kunna få en respekt för la och rättvisa?

    Samhället utvecklas, gammal dör ut och nytt tar över, get over it. Yrken kommer yrken går, skulle vi ha stängt dörren för datorer för att skydda den gamla svenska räknemaskinstillverkaren Facit? Näe, givetvis inte. Skulle vi ha förbjudit bilar för att skydda hovslagare osv.. Näe, man skall framförallt inte kasta ut en uppväxande generations respekt för rättvisan och grundläggande rättigheter till privat kommunikation bara för att vissa har en oro över sina inkomster.

    //steelneck

  15. charlotte Says:

    Den här diskussionen är ju urtrist eftersom man/jag får stå för saker som man/jag inte tycker men jag är väl så illa tvungen att påpeka att jag inte sagt nånting om fildelningsförbud. Jag är emot förbudet. Jag talade om en bredbandsskatt. Det är fullt möjligt att tycka att fildelningsförbudet ska skrotas och samtidigt tycka att nån form av bredbandsavgift nog bör införas. Och nej jag tycker INTE att all kommunikation på nätet ska övervakas, jag tror att det går att fixa grejen ändå. Som nödfallslösning en avgift som används till bidrag för behövande kulturutövande istället för ersättning efter nedladdningsfrekvens.
    Men nu är jag trött på den här diskussionen. Jag har ingen lust att agera BAKÅTSTRÄVANDE FÖRBUDSKÄRRING i vissa läsares fantasier.

  16. Erik S. Says:

    Oförmögen att tänka i andra affärsmodeller än att ta betalt för information, diskuterar han vad det ”rätta” priset för en ljudfil med musik ska vara, och verkar känna sig jätteradikal i sin plädering för att rättighetsindustrin borde sänka priset till 20 cent.

    Han skriver faktiskt om gratisekonomin, bl.a. här:
    http://www.thelongtail.com/the_long_tail/2005/05/headism.html

  17. Herr F Says:

    Hypernördarna som gör podcasten Boing Boing Boing pratar med Chris Anderson om bl a hans ‘long tail’-bok i ett av de senaste programmen. Lyssna här t ex.


  18. […] Man kan bara älska ett sådant sätt att utvidga sin musiksmak. När nu Last.fm gått vidare till att även hålla en informerad om lokala konserter blir papperstidningens kulturdel än mindre viktig. Får bara hoppas att det hela visar sig tillräckligt skalbart för att klara ännu fler användare, och inte sjabblas bort av sina ägare. För att Last.fm inbjuder allt fler att upptäcka den långa svansens musik (som i mitt fall påfallande ofta är japansk) i stället för topplisteartister gillas förstås inte av alla. Last.fm har en fiende, och den heter IFPI. Låt dem inte lyckas få igenom sitt förbud mot uppstickare att sända nätradio! […]


  19. […] vilket håll ens ideal lutar, tycks i slutändan bero på ens personliga smak: Ju längre ut på den långa svansen, ju längre ner i subkulturernas djup, i desto högre grad kommer amatörism att framstå som ett […]


  20. […] om många människor tittar på och reflekterar över sin egen faktiska fildelning, än om man nöjer sig med att titta på statistiska topplistor eller enstaka exempel på pajade […]


  21. […] del av denna utveckling. Andra bidragande faktorer har varit skivbutiker på nätet (som gjorde att långsvanskonnässörer inte längre behövde söka upp särskilda butiker eller kataloger), explosionen av […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: