Tre sajtplaner

29 augusti 2006

1.
Förra veckan föreslog Copyriot skapandet av sajt för kartläggning av internetfilter i offentliga verksamheter, som påtryckning för att öppenhet ska råda om vad som filtreras bort och att ansvariga ska finnas (så det finns förutsättningar för en debatt). Den omedelbara anledningen var att Piratpartiet ”av misstag” (läs: av Websense) blockerats för alla anställda i hela Västra Götalandsregionen. Men det var ju bara ett exempel i mängden; med ett användarvänligt interface där elever och offentliganställda kan rapportera vad de hindras från att komma åt, lär mycket annat komma upp i ljuset.

Martin Melin (mmelin [AT] gmail.com) anmälde sig som frivillig att utveckla en sådan sajt, tillsammans med fler intresserade. Sedan meddelade Emil Vikström att han registrerat domänerna Blockad.org och Blockad.nu. De är ännu inte aktiva, men mer information utlovas där snart. Copyriot önskar dem lycka till med sajtbygget, ser fram mot att se vad det kan åstadkomma och uppmanar andra som tror sig kunna bidra att kontakta Martin och Emil.

2.
En anonym kommentator kom med ett annat uppslag till specialsida:

En tracker med enbart material från SR och SVT. Samt en relaterad kampanjsida för att så mycket tv-avgiftsfinansierat innehåll som möjligt ska släppas under creative commons eller liknande fria licenser.

Intresserade av att förverkliga en sådan kan utnyttja kommentarsfältet nedan för att komma i kontakt med varandra.3.
Ytterligare en idé om en nischad tracker kom på tal i somras. Inriktningen skulle vara helt på fildelning av musik. Syftet att visa på gråzonen, allt det där som laddas upp och ner utan att någon rättighetshavare invänder. Poängen att illustrera skulle vara att det som IFPI kräver ska avlägsnas ändå är den tråkiga musiken. Alltså skulle ett arbetsnamn kunna vara Nonsucking torrents.
Idén är helt enkelt att nitiskt följa rättighetshavares krav på avlägsning av musiktorrents. De får fylla i ett formulär och kryssa i en ruta. Torrenten tas bort och artisten förs upp på en lista över bannade, som skulle fungera som en varning till konsumenterna.
Artisterna som väljer att stå på listan tar ställning mot att bli kopierade, därmed spelar de sannolikt medioker musik som inga fildelare behöver ödsla sin tid på, i stället kan uppmärksamheten spenderas på de tusentals andra artister som uppskattar fildelning som sätt att nå ut. Ett element av hån kan förstås finnas med. Samtidigt bör det eftersträvas klarhet kring om artisterna själva givit sitt godkännande eller om skivbolagen agerar självsvådligt.

Resultatet skulle bli en fildelningstjänst befriad från Per Gessle, Petter och Bo Kaspers (annat än som namn på en föga hedrande lista) – men där samtidigt en uppsjö av annan musik, från Sonic Youth, Björk, Håkan Hellström till tiotusen obskyra sovrumsproducenters blippbloppsläpp, flödar fritt. Kontrasten mellan kopimister och antikopimister skulle understryka skillnaden i synsätt mellan olika artister, och därmed det orimliga att slå mot en hel fildelningsarkitektur bara för att ett fåtal rättighetshavare upplever sig kränkta. Rent legalt skulle Unsucking Torrents vara relativt immun mot attacker även från åklagare som gör den märkliga lagtolkningen att distribution av metadata skulle vara brott mot upphovsrättslagen.
När allt kommer omkring har ju MPAA:s Monique Wadsted sagt att hon inte är mot Bittorrent-fildelning i sig, men ser det som indexeringssajternas plikt att manuellt rensa bort allt utom ”den musik som du och dina kompisar har gjort och vill utbyta”.
Musik kan ju vara både högst kommersiell (på ett eller annat sätt), upphovsrättsskyddad (vilket ju sker automatiskt) och ”stimmad” (med STIM-registreringen försvinner möjligheten att formellt tillåta digital spridning) samtidigt som dess skapare uppmuntrar fildelandet. Upphovsrättslobbyn försöker få gråzonskopieringen att framstå som svart för att kunna tala i namn av majoriteten av artister. Men genom att demonstrativt kapa av det ”svarta” punkteras den myten och det blir lättare att tala om gråzonen, där det musikaliskt intressanta återfinns.
Självklart skulle inte detta projekt vara tänkt att ersätta befintliga och omodererade fildelningstjänster, utan tjäna som ett potentiellt ”case” som står i vägen för juristernas svartvita kultursyn. Samt gärna göras särskilt attraktivt för oberoende artister som vill sprida sina egna alster via Bittorrent-tekniken, kanske ge dem möjlighet att utforma egna temasidor så att de slipper förlita sig på störiga Myspace. En närliggande tanke är också att integrera med RIAA Radar, och med Last.fm. Halva nöjet skulle dock fortfarande bestå i att betrakta listan över artister som aktivt motsätter sig att kopieras och glädjas över att man själv inte har så dålig smak…

Skissen här är såklart högst provisorisk. Om det finns intresse för att bygga något åt det hållet vet jag inte, men sugna kan använda kommentarsfältet. Antar att The Pirate Bay-killarna skulle kunna ge viss teknisk assistans så behövs, de är ju knappast monopolsökare som är rädda för konkurrens.

The business of selling words to readers and selling readers to advertisers, which has sustained their role in society, is falling apart.

The Economist (24/8) tar upp papperstidningens kris i ett uppmärksammat reportage samt på ledarsidan (det hela sammanfattas bra av SvD:s Martin Jönsson).Förra året bjöd på en åderlåtning av papperstidningsbranschen (i större delen av världen, dock inte i Asien). Prenumererade upplagor har sjunkit i decennier men nu eskalerar tendensen, samtidigt som den rubricerade annonsmarknaden hastigt flyttar över mot webben. Även om tidningskoncernerna såklart är aktiva även online och tjänar bättre än vad många konkurrerande aktörer gör, kommer profitmarginalerna inte i närheten av de som gällde under det pappersmonopol som de en gång växte upp i.
En förklaring är, enligt presidenten för internationella tidningsfederationen, att nätläsare tar till sig information på ett mer ”slumpartat och fragmenterat sätt”. En annan kanske att det inte längre går att göra en enda produkt som envar mellan 18 och 88 år förväntas vilja köpa.

In many developed countries their owners have for decades enjoyed near monopolies, fat profit margins, and returns on capital above those of other industries. In the past, newspaper companies saw little need to experiment or to change and spent little or nothing on research and development.

Economist nämner Schibsted som exempel på en tidningskoncern som går mot trenden och hittar sätt att tjäna storkovan med nya grepp. Men då i verksamheter med endast svag koppling till journalistik, som Aftonbladets Viktklubben med 54000 betalande medlemmar. (Talande nog benämns Aftonbladet som ett varumärke snarare än som tidning.)
Förresten, har ni sett hur utrymmet för krönikor disponeras numera? Mätte i en av kvällstidningarna för ett tag sedan: En fjärdedel är bildbyline, en fjärdedel läsarkommentarer, varemellan själva krönikan utgör de 50 % som kläms in i mitten. Ingenting talar emot att att personfixeringen från ena sida och pseudodeltagandet från den andra kommer fortsätta att äta ”innehållet” ur sitt bo.

A good newspaper, I suppose, is a nation talking to itself
Arthur Miller, 1961

Citatet ovan, som inleder Economist-ledaren, ter sig uppenbarligen allt mer främmande. (Det antyder samtidigt kopplingen mellan pappershegemoni och nationalstat.)
Vissa har kallat det cyniskt av Economist att inte klämma ur sig en endaste tår över den tredje statsmaktens öde.

Journalism schools and think-tanks, especially in America, are worried about the effect of a crumbling Fourth Estate. /…/
But the decline of newspapers will not be as harmful to society as some fear. Democracy, remember, has already survived the huge television-led decline in circulation since the 1950s. /…/
As with many industries, it is those in the middle—neither highbrow, nor entertainingly populist—that are likeliest to fall by the wayside.

Sannolikt har Metro-chefen Pelle Törnberg rätt i vad han säger i artikeln: Betalpapperstidningarnas överlevnadsväg går genom att specialisera sig på vad de kan bäst och bli till en slags lyxprodukter – även om det är uppenbart att många kommer att falla av tåget.Mot bakgrund av de trender som The Economist kan belägga med hårda fakta, framstår det som än mer märkligt att Sveriges regering binder upp sig vid tanken på pay-per-read som framtidens modell, utifrån den vansinniga dogmen att ”enda skillnaden mellan tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar är distributionssättet”.

Under året har det pågått en debatt inom Pressfotografernas klubb om vad som är en sann bild och om praxis för digital manipulation av fotografier.
Att justera kontrasten eller beskära är självklara former av manipulation som ingen ifrågasätter. Åsikterna går däremot skarpt isär kring angående kloningsverktyget i Photoshop, som vissa menar bör vara totalt bannlyst från fotojournalistiken. Andra anser att bedömningen måste göras från fall till fall. När även bearbetning med okontroversiella metoder kan vinkla bilders budskap måste man förlika sig med att bilden inte är lika med sanningen.
Pressfotograferna har dock gemensamt att de vill upprätthålla en skarp gräns mellan fotojournalistikens högre etiska trovärdighetskrav, och andra former som reklamfotografi där retuschering tas för given.

Insikten sprider sig att faktaåtergivning och förkonstling blir allt svårare att separera i dagens mediaflöden (”hyperrealitet” för att tala med Baudrillard). En insikt som leder till skilda och ibland märkliga slutsatser. Fotoproffsen har handfast kunskap om digital bildhantering och inser vad den har satt på spel. Därför prioriterar de att upprätthålla gränsen kring sin egen journalistiska yrkesheder. Reklam och amatörism tjänar för dem snarast som välkomna kontraster, upprätthållande uppfattningen att pressen har en särskild trovärdighet.

Medan andra vill gå längre, och värna äktheten över hela det visuella fältet. SSU kräver en lag om att alla retuscherade bilder måste märkas, med udden mot ouppnåeliga kroppsideal i reklamsammanhang. (Vad jag har förstått vill SSU även varningsmärka oretuscherade foton på modeller som har förändrat sina kroppar på kirurgisk väg. Frågan är vad de säger om kosmetisk utseendeförändring. Har inte lyckats hitta någon klar formulering om vad de egentligen vill.)
Nu har ett nystartat parti fått uppmärksamhet för samma krav på att ”fejkstämpla” alla retuscherade bilder. En av punkterna i partiets valplattform (endast som .doc!) lyder ”Introducera en konsumentmärkning av retuscherade bilder i media och tidningar”.

Detta för att öka medvetenheten att alla människor ser och är annorlunda, och att det finns flera kroppsideal. Inte bara de manipulerade bildernas ideal. Vi vill se det som en innehållsdeklaration på en bild om den är retuscherad eller inte.

Området som ska regleras, ”bilder i media”, är mer än betänkligt vagt. Vissa gånger räknar lagstiftare internet som ett medium, betyder det att photoshoppade självporträtt på Lunarstorm hamnar under kravet på varningsmärkning? Bildbloggar med servern placerad utomlands? Kanske lika bra att filtrera bort hela Deviantart.com?
Ännu mer intrikat är frågan om hur man ens kan dra en gräns mellan fotografi och teckning. Animerad film är ofta baserad på skådespelarinsatser, samtidigt som specialeffektsindränkta spelfilmer innehåller genomsyntetiska animationer som ser ”verkliga” ut för ögat. Vad uppnår en varningsmärkning av manipulerade bilder i ett läge där allt mer pornografi blir helt digitalt framställd?
Katrine Kielos skrev skarpt i våras:

Istället borde feminismen, om den överhuvudtaget ska ägna sig åt utseendefrågor, snarare sätta upp kvinnors rätt att vara fula som mål. Problemet är inte att kvinnor, vackrare än en själv, visas på bild och upphöjs till ideal. Problemet ligger i att vi kvinnor tilldelas existensberättigande utifrån hur väl vi uppfyller bilden. Världen är full av skabbiga, tjocka män som vaknar på morgonen utan att bry sig det minsta om att jämföra sitt eget daller med Christopher Bales magrutor. Det finns även de män som bryr sig om jämförelsen: och är de rejält missnöjda köper de kanske ett gymkort och drar ner på Norrlandsguldet. Det är dit vi vill komma, möjligheten att välja förhållningssätt till idealen utan att förlora i människovärde.

PS. Partiet som föreslog ”fejkmärkning” var alltså Unika partiet, vars valmanifest var en udda läsning. En punkt var med hela två gånger, nämligen ”Utökad kameraövervakning”. I övrigt vill partiet bland annat ha ”social kompetens” i läroplanen, förstatligad elmarknad, slopat bistånd, polisiär brottsprovokation, fler och privatiserade fritidsgårdar och en ”ny kraftig lagstiftning för att motverka förtalen och mobbingen som sker på Internet” (hur i hela världen det nu skulle gå till).
Högre bidrag, lägre skatter, mer välfärd, hårdare tag. Skulle dock inte kalla manifestet populistiskt eftersom det inte systematiskt sätter ”folket” mot ”eliten”. Snarare ”suntförnuftiskt”, kanske. På något sätt känns Unika Partiet rätt mycket som Aftonbladets politiska gren. Nog ordat därom.

Enligt ett pressmeddelande från Piratpartiethindras de offentliganställda inom Västra Götalandsregionen från att besöka Piratpartiets hemsida genom ett nätfilter. Inga andra partiers hemsidor uppges vara blockerade.
Även om det såklart kan betraktas som extra allvarligt när det rör sig om politiska partier i en valrörelse, är den principiella frågan om nätfiltrering i offentliga verksamheter större än så. Sannolikt rör det sig inte heller om medveten partipolitisk styrning. Kommunens IT-enhet bekräftar nu att spärren är ett olycksfall, men det gör ju inte saken bättre.
Nyckelfrågan handlar om möjligheten att utkräva ansvar och om att vara öppen med vilka spärrar som används. Först då blir det ju möjligt att föra egentlig diskussion om saken.
Idag verkar det snarare vara kutym att politiker vägrar befatta sig med sådana kontroversiella avgöranden. De verkar överlåtas åt tjänstemän på mellannivån ute i skolor och förvaltningar. Vilka dessa är och hur de konfigurerar filtren håller man tyst om.

För ett par år sedan spärrades Piratbyran.org från hela Göteborgs kommunnät, vilket dock hävdes efter att kommunens IT-enhet uppmärksammats på saken. Fortfarande blockeras den på massor av svenska skolor. Skolorna använder det mycket populära filterverktyget Websense, som uppges kategorisera Piratbyrån som ”hacking”, lagom luddigt definierat som:

Hacking — Sites that provide information about or promote illegal or questionable access to or use of computer or communication equipment, software, or databases.

Många skolor och myndigheter verkar idag betrakta inköp av filter på samma sätt som inköp av nätverkskablar eller laserskrivare: Ledningen säger vad det får kosta, och överlåter resten till ”datakillen”, som även betros med ansvaret att klicka i kryssrutor i Websense-inställningarna.Ett klokt motdrag skulle kunna vara en kartläggningssajt, där elever och offentliganställda via ett enkelt interface kan gå in och rapportera vilka sidor de blockeras tillträde till. Till sajten kan sedan knytas en grupp som letar upp de ansvariga och avkräver dem om motiveringar till filtreringen. Kartläggningen kan skapa grunden för en kritisk debatt samt tvinga vara ett sätt att driva kravet på att ansvariga ska finnas.
Märk väl att projektet – arbetsnamn ”Filterkoll” – alltså inte behöver bedriva lobbying mot alla former av filter. Även de som tycker det är helt rätt att filtrera bort vissa sidor från skoldatorer borde ju acceptera öppenhet kring vilka kriterier som används. Möjligheterna till genomslag i lokalpressen borde vara goda, när bilden börjar klarna.

Gissningsvis finns det gott om folk (inte minst inom Piratpartiets medlemsskara, särskilt om en månad) som borde vara intresserade av att ta tag i ett sådant projekt.
Vad som behövs är ju fler nischade initiativ för informationsfrihet, där mindre grupper av aktiva får möjlighet att öka sin och andras kunskaper om ett avgränsat område. Inte fler fula och fantasilösa sajter med oklart syfte att fylla. (Jag tänker på Fildelare.org.)

För de politiker som läser detta finns också möjlighet att göra saker. Motionera om att din kommun klargör ansvaret för nätfiltreringen i offentliga verksamheter, och tillämpar full öppenhet kring vilka filter som används!

Uppdatering: Martin Melin anmälde i kommentarsfältet sig som frivillig för att ta fram själva sajten. En eloge! Nu efterlyser han fler intresserade som kan hjälpa till. Kontakta honom på mmelin (AT) gmail.com
(Och meddela gärna Copyriot när det börjar hända saker. Vi följer utvecklingen med spänning!)

Någorlunda relaterat:

Gymnasieprat

23 augusti 2006

Piratbyrån är en så vansinnigt stimulerande grej att syssla med.

Idag var jag inbjuden till Fryshusets gymnasium för att prata om fildelning för 350 färska ettor. De flesta med olika estetiska studieinriktningar, från soul och musikproduktion, till teater och datorspel.
Pratade personligt, utifrån de oerhörda förändringar som skett sedan jag själv började gymnasiets estetiska program för tretton år sen. Då var det kassettband som gällde, både när man ville nå ut med sitt demotejp och när man ville kopiera ny spännande musik från vännerna. Idag har båda dessa sidor av musiken förändrats på ett sett som ger möjlighet till ett rikare musikliv, där ögonblickligheten får sin rättmätiga plats. Ungefär så sa jag, fast lite mer personligt då.

Fryshusets gymnasium hade tillfrågat IFPI om de ville representera ”den andra sidan” och debattera mot. IFPI tackade tydligen nej, de ville inte prata med Piratbyrån utan föredrog visst att vi skulle få prata oemotsagda inför en grupp som de rimligtvis borde se som några av de absolut viktigaste ungdomarna att nå ut till med sitt budskap. Vilken fantastisk PR-strategi. Förstår någon hur antipiraterna resonerar?
Nå, jag är glad för att slippa debattera med jurister som befinner sig på en annan planet. Nu blev det ändå en motpart, en av skolans lärare i musikproduktion. Betydligt bättre förutsättningar för ett vettigt samtal. Och på ett sätt skilda vi oss kanske inte så mycket: Ingen av oss var särdeles intresserade av att ändra på lagar, och bägge utgick från att fildelning som fenomen inte kan utrotas. Min motpart fördömde också razzian mot The Pirate Bay och IFPI:s ”trubbiga metoder”. Däremot tyckte han att fildelningsnätverk var lite onödiga när det finns iTunes och MySpace, och menade att det ändå fanns en slags rättighet att hindra andra från att kopiera sitt verk, för en verk är ju som ens barn.
Publiken – hundratals fildelande och kulturskapande tonåringar – var engagerad och alert. Under två veckor ska de nu jobba i projektform helt kring temat fildelning, inom alla skolämnen.
Ett stilla konstaterande till eventuella IFPI-representanter som läser detta: Ni håller på att förlora en generation, inte bara av ”konsumenter” utan även av de som ni i framtiden hade tänkt skriva skivkontrakt med…

När jag käkade lunch med diskussionens moderator, visade det sig att jag haft kontakt med honom tidigare, när jag en gång i tiden var debattredaktör på Arbetaren och han debatterade för legaliserat heroin utifrån en ovanlig vinkel. Det var ju Jan Sjunnesson, som förutom att ha varit dissident-vänsterpartist i Uppsala även har extraknäckt som filosof, med intresse för bland andra Deleuze, Foucault och Bergson. Han skrev om Antonio Negri långt innan det blev på modet. Nu är han sedan ett halvår tillbaka biträdande rektor på Fryshusets gymnasium, med ansvar för estetiska programmet. Lustigt! Gav honom ett ex av Copy Me.

Uppdatering: Promenerade från Fryshuset utmed Årstaviken i regn och sol med Squarepushers nya album i lurarna. Angenäm lyssning. Väl avvägt mellan friformsjazz och klassiskt jungleknas, som två extremer omgärdande en alltmer briljerande melodisk begåvning. Och de maniska utsvävningarna på den elektriska basgitarren är denna gång motiverade och känns inte ens lite irriterande.
Well, nog ordat. För tänka sig att det råkar finnas ett litet smakprov på en server nära dig:

squarepusher_-_bubble_life.mp3

Med inlägget ”Framåt eller bakåt i infosamhället?” sätter Oscar Swartz fingret på en filosofiskt hyperintressant fråga; optimism kontra pessimism, i förhållande till den tekniska utvecklingen. ”Jag vet inte vad jag själv tror längre”, konstaterar han.

Infooptimismen exemplifieras av Swartz med John Perry Barlows kaliforniendoftande gamla ”självständighetsförklaring”, samt med Christopher Kullenbergs senaste debattartikel. Kort sagt: Tekniken springer om lagen. Statlig övervakning av internettrafiken omöjliggörs, upphovsrätten imploderar, ”det går inte att kväva människors kommunikationsvägar”.

Infopessimismen återfinns i en annan debattartikel; själv skulle jag lätt tillägga Pär Ströms sajt Stoppa-storebror.se som ett typexempel på vad vi i just detta sammanhang menar med infopessimism. Staten och storföretagen skärper övervakningen, undersåtarna accepterar det villigt, och snart är manegen krattad för ett ”1984”-samhälle.

Hårdraget? Javisst. För de allra flesta är ”ingen övervakning” lika lite eftersträvansvärt som ”total övervakning” är troligt. Dock spelar den saken mindre roll, när vi här behandlar optimism och pessimism som två grundhållningar gentemot tekniken. Bägge hållningarna finns det gott om exempel på i nätdebatten, från domedagsvisioner av ett hotande övervakningssamhälle till teknikdeterministiska lovsånger om hur digitaliseringen per automatik bryter ned monopol och skapar informationsfrihet.

Själv upplever jag mig då och då felaktigt placerad i det (över)optimistiska facket. Nästan alltid av folk som kanske inte är jättehaj på teknik, och tolkar mina resonemang om skillnaden mellan analogt och digitalt (vad gäller upphovsrätt, men också annat) som ren glad-determinism. Och visst, i senaste Wired refereras jag sålunda (även om jag är nästan säker på att det egentligen var Marcus som sa det under intervjun):

Fleischer says the Piratbyran’s message isn’t so much about fighting the copyfight as explaining to the other side that they’ve already lost

Fast räcker det för att kvalificera som optimism? Nej, att upphovsrättsindustrins affärsmodell i en bemärkelse redan är död och begraven utesluter förstås inte att den drar med sig en massa livfullt med sig i graven. (Läs en bok om zombier om du tvivlar!) Jag vågar nog säga att åtminstone för Piratbyrån handlar kopifajten inte om att vinna över en motståndare, inte om att avskaffa upphovsrätten eller något sådant. Snarare om … ja, vad? Gottfried Benn skulle hitta en formulering i stil med ”emanerandet av spontana element” eller kanske ”cerebral mutation”…Valet står inte mellan antingen optimism eller pessimism i synen på nätets framtid. Missförstå inte detta som att bara en ”nyanserad” prognos, någon slags kompromiss mellan infooptimism och infopessimism, skulle vara adekvat. Den av vissa efterdrömda fildelningskompromissen funkar inte, just eftersom den digitala tekniken inte känner till olika sorters media utan bara ettor och nollor. Stabilisering är inte att förvänta, vare sig vad gäller upphovsrätten eller frågorna om övervakning och kontroll. Prognosen blir snarare att en högst motstridig utveckling kommer att fortsätta under många år och breda ut sig över fler samhällsområden; upphovsrättssamhällets och tryckpressdemokratins kris generaliseras samtidigt som etablerade institutioner knappast kommer att överges, utan värnas med varierande framgång men med allt större biverkningar. Exaktare än så går det nog inte att sia.

Om denna vaga lägesbeskrivning stämmer, är ett definitivt val mellan optimism och pessimism (eller valet av en mellanposition) direkt korkat, eftersom det inte kan fånga verklighetens flyktiga och paradoxala natur. Jag håller med vad Sebastian Lütgert en gång sade, om att kopifajten behöver både utopier och dystopier.

Digitalisering medför på det stora taget en slags nihilism (”en praxis som inte längre åtnjuter en solid grund”), exempelvis genom att uppdelningen i form och innehåll rent tekniskt inte kan passera en datakabel. ”Upphovsman”, ”kopiering” och ”integritet” är begrepp som förlorar sina fundament. När de i digitala sammanhang överlever som simulationer, kan slutresultatet glida oanat långt i riktningar som inte går att förutspå. Digitaliseringsnihilismen möjliggör både Bodströmsamhället och Kopimi. Vilken omfattning den har (nihilismer förekommer både i det lilla och i det stora, i korta och långa perspektiv) må sedan vara osagt.

Med ytterst säregen skärpa behandlade Ernst Jünger nihilismens processer i texten Över linjen (1949). Enligt honom är optimism och pessimism inte att betrakta som motsatser.
Optimismen kan nå vissa skikt där framtiden slumrar och befruktas”, skriver Ernst Jünger, men vissa pessimismer kan fylla en liknande funktion. Känslan av ”äckel inför det man ser i vardande” kan t.ex. under vissa förhållanden snabbt slå över i optimism; till och med nederlaget har sina fördelar. Motsatsen till både optimism och pessimism stavas snarare defaitism. En uppgivenhet som Jünger (liksom Benn) förknippar med inskärpandet av moralen ”Folket är allt. Du är ingenting!”

Så, vilka slutsatser ska dras utifrån detta? Förhoppningsvis inte alltför många. Optimismen kring nätet har sin plats, och bör få renodlas och förfinas. Pessimismen likaså, så länge den inte tillåts få övertaget. Bägge behövs för att navigera genom infosamhället, blir mitt svar på Oscar Swartz fråga. Bara vi inte förfaller till att tänka i termer av ”seger” eller ”slutstrid”. En bättre metafor än ett stort slagfält vore kanske tusen små dragkamper där repen knutits samman till ett komplext nät. Vad som fastnar eller inte fastnar i det nätet är och förblir en öppen fråga…

Slitz septembernummer har en stort uppslagen intervju med Anakata, grundaren av The Pirate Bay.
Fantastisk styling av Sara Sadeghi! Men även en mycket välgjord text av Erik Hörstadius, som tillsammans med Anakata förklarar fildelningsfajten rakt och pedagogiskt.
Om du inte vill köpa Slitz, vilket du sannolikt inte vill, går det att läsa hjälpligt på ett par fotografier som någon har tagit: Första uppslaget, andra uppslaget.

Men framförallt; missa inte Steal this film.

Första delen (omkring en halvtimma lång) i ett subjektivt dokumentärfilmsprojekt om fildelning. Resumé av försommarens razzia, intervjuer med Anakata och de bägge andra The Pirate Bay-gossarna, med flera av oss från Piratbyrån och med ungdomar från gatan. Hopklippt i hast sedan filmteamet, League of Noble Peers, var på Stockholmsbesök för en månad sedan. Men filmen är bara första station. Härnäst planeras fler intervjuer runt i världen och fler delar, kanske en långfilm. Om du gillar det, var snäll och donera några euro, och sprid länken så mycket det bara går.
Torrents i olika upplösningar finns alltså på Stealthisfilm.com.