Ofria CC-licenser

31 juli 2004

Debian-projektet (Debian är en Linux-distribution) har utvärderat de olika Creative Commons-licenserna. Slutsats: Samtliga är ”ofria”, sett utifrån Debian Free Software Guidelines. Detta gäller såväl den ”GPL-artade” ShareAlike-licensen som den ”BSD-artade” Attribution-licensen. Men framför allt är det villkoren NonCommercial och NoDerivatives som är så uppenbart ofria att Debian-projektet väljer att gå ut med officiell kritik. Kritiken har en smått fundamentalistisk karaktär, men sätter fingret på en del oövertänkta oklarheter.

Copyriot har diskuterat innebörden i Creative Commons-licenser tidigare, framför allt i Icke-kommersiellt, vad betyder det egentligen del ett och del två, samt även kortare här.

Upphovsrättsförespråkare och -kritiker har ömsesidigt använt ”romantiker” som skällsord för varandras föreställningar. ”Vida accepterat som själva grundandet av den moderna intellektuell egendom-doktrinen” är ändå tanken på ”upphovsmannaskap uttryckt i termer av en romantisk, individualistisk uppfattning av originellt skapande influerat av och separerat från det mondäna genom inspiration som kommer inifrån (en man)”.
Det konstaterar Eva Hemmungs Wirtén i inledningen till sin bok No Trespassing. Nyligen hade DN:s kultursida en ganska intressant artikel om hur ”den romantiska föreställningen om konstnären som ensamt, skapande snille” har utmanats, under rubriken Författaren är aldrig ensam om sin text. Romantiken förknipppas konsekvent med upphovsrättens grundläggande myt om geniets skapande ur intet.

Men detta stämmer inte särskilt väl in på den som kanske förde romantiken allra längst: Richard Wagner. I sin bok Framtidens konstverk från 1849 (skriven i efterdyningarna av revolutionsåret 1848) intar han ganska extrema ståndpunkter och introducerar även begreppet Gesamtkunstwerk (allkonstverk). Förenandet av konstarterna och enandet av Folket var för Wagner en dubbel nödvändighet. Definitionen av Das Volk är de som förenas kring allkonstverket, vilket inte bara skapas för utan även av Folket. Wagner skriver i boken:

”Vem kommer alltså att bli framtidens konstnär? Poeten? Skådespelaren? Musikern? Skulptören? – Låt oss säga det med ett ord: folket.”
Men ”eftersom Folket är splittrat, så krävs det att någon genomför den heroiska och självuppoffrande uppgiften att förverkliga Folkets vilja, och alltså skapar detta nya allkonstverk. Först då skapas villkoren för existensen av ett nytt Folk. Denna någon är Poeten /…/ som förkroppsligar den tragiska hjälte som gått under i kampen för att förverkliga Folkets vilja.
Så förklaras Wagners tankeekvation av Kim West i introduktionen till senaste numret av svenska tidskriften Site (ännu inte online), vilket har allkonstverket som tema. Flera av skribenterna drar linjer från Wagners Gesamtkunstwerk till 1900-talets happening-konst och vår tids institutionsbundna virtuella konstformer. Allkonstverkets logik återfinns utbredd över hela fältet, menar de och motiverar så denna till synes kanske obefogade djupdykning i Wagners universum.
I arvet från allkonstverket finns en tendens att riva ner den barriär som skiljer konst från liv, ifrågasätta idén om konstens autonomi och själva konstverksbegreppet. Å andra sidan var tanken på konsten som självändamål för Wagner så helig att han konstnären som måste producera för levebrödet var en hemskt tanke för honom, tecknet på kulturens yttersta degenerering. Wagner attackerade vad han såg som konstnärernas egoistiska tendenser:
Konsten har blivit den privata egendomen hos en konstnärsklass; dess smak erbjuder de bara till dem som förstår den, och för sin förståelse erfordrar den ett speciellt, från livet avfjärmat studium, studiet av konstlärsamheten.
Wagner menar att konsten bara bedömas utifrån sin relation till omvärlden, det omgivande ”folket”. Folket är de som egentligen håller kulturen i rullning, till skillnad från den framväxande kapitalistiska kulturindustrin (självklart associerad med judarna). Därför kommer han fram till en slags kritik av intellektuell egendom:
Den egentliga uppfinnaren har sedan urminnes tider bara varit folket, – de namnkunniga enskilda så kallade uppfinnarna har bara övertagit ett redan upptäckt väsen från andra, besläktade föremål, – de är bara avledare. Den enskilda kan inte uppfinna, utan bara bemäktiga sig en uppfinning
Richard Wagner, Mein Denken (hg. von Martin Gregor Dellin, München 1982, S. 143, 167)
Citatet är framletat av tyska bloggen Kritische Masse som också har läst Wagner med liknande saker i tankarna. Är det inte ganska slående hur det sista citatets formuleringar tycks överensstämma med dagens upphovsrättskritik, och med mycket av den samplande och bemäktigande estetik som idag är en väletablerad del av populärkulturen (se förra inlägget om ”poaching” och ”culture jamming”). På så vis tycks tesen i Site om wagnerianismens generalisering att bekräftas ytterligare.
Samtidigt är wagnerianismen ingen wagnerianism om den inte samlas kring ett kollektivt allkonstverk vars springande punkt är dess absoluta anspråk (Erik Wallrup: Nietzsches tredje öra). Allkonstverkets absoluta anspråk kräver ett enat folk, vilket i sin tur kräver en karismatiskt förförisk enare av det splittrade Folket. Upphovsmannageniet får en nästan instrumentell karaktär.
Konsten vänder sig utåt, den definierar sig själv vid fronten till den verkan den har: det som inte har någon verkan existerar inte. /…/ Samtidigt finns här ett nödvändigt samband: mytproduktionen i den moderna konsten klarar sig inte utan producentens självmystifikation.
Rüdiger Safranski: Nietzsche – tankarnas biografi (Natur och kultur 2003, s. 86)
Romantiken och dess bilder av upphovsmannen har nog en viktig roll i upphovsmannens genealogi, men den tycks varken enhetlig eller på något sätt allenarådande, oavsett vad som ibland antyds. Eva Hemmungs Wirtén pekar på hur stor betydelse Victor Hugo hade för den moderna upphovsrättens födelse, men också på hur denna idoliserade författare och hans samtida omgivning representerade allt modernt (snarare än några direkt romantiska ideal).

PS På söndag inleds Medeltidsveckan i Visby: Är den ett Gesamtkunstwerk?

PS II Se även: Erik Stattin om ”romantiskt” skrivna webbloggar

Mediatripp

28 juli 2004

  • Snyggare än så här kan man nog inte följa nyhetsflödet. Om det är användbart är en annan fråga.
  • Mediatrips.com är en sajt som, under parollen sampling popculture is not a crime vill slå ett slag för plunderphonics-estetik och sampling inte minst inom video-området. ”Mediatripp” som nytt begrepp? Tja, det lär väl åtminstone få Allan Rubin att dra öronen åt sig. Kom igen Allan, bevisa för oss att samplern är inkörsporten till sprutan!
  • Nämnda sajt tipsar bland annat om Negativlands senaste projekt: The mashin’ of the Christ, en Mel Gibson-parodi som endast distribueras med P2P-programmet BitTorrent. Verkar rätt kul även om jag inte har sett den. Men Negativland befinner sig stadigt på culture jamming-positionen (i motsats till poaching-positionen)

Begreppet ”allmänningar” (commons) har på senare år börjat dyka upp som beteckning på mycket mer än bara de gemensamma betesmarker som för några sekel sedan började inhägnas och privatiseras. Allt från luft och världshav till P2P-nätverk och olika former av välfärd kan inbegripas. I och med Creative Commons får idealet av fri tillgång till gemensamma resurser ytterligare spridning. I veckans nummer av tidningen Arbetaren recenserar jag kritiskt ett nytt häfte om allmänningar. Problemet där känns allt annat än unikt: illusionen om att hitta renhet i en ”utsida” utanför kapitalet, laddningen av allmänningarna med en innebörd av Habermas ”borgerliga offentlighet”.

We are always in a world where some meanings are being fixed while others are changing…..Social actors obviously have diverse capacities and means to fix and to challenge meaning; intellectual property protections are only one form of power in a larger field…A democratization of access to this practice would give all people more equal opportunities to engage in expressive activity, rather than granting already powerful actors even further resources and capacities to dominate cultural arenas than they already posses.
Rosemary J. Coombe, The Cultural Life of Intellectual Properties

Immaterialrättsliga konflikter om vem som har rätt att använda populärkulturens symboler handlar ytterst om rätten att själv ”fixera” kulturella meningar och att ”rucka på” fixerade meningar. Det är en rättighet som av upphovsrättskritiker kallas för bland annat ”kulturell demokrati” och ”semiotisk demokrati”, även om bägge de begreppen kan de sig som rätt onödiga ”fixeringar” av något som snarare än att representera ett mer demokratiskt samhälle kanske faktiskt rör sig om en djupgående kulturell funktion bortom gott och ont.

Dessa anteckningar baseras på The Poachers and the Stormtroopers: Cultural Convergence in the Digital Age, ett tal som 1998 hölls vid University of Michigan av Henry Jenkins, som tidigare skrivit en bok om fan fiction, Textual Poachers: Television Fans and Participatory Culture.

Kultur har historiskt sett huvudsakligen utvecklats i kollektiva processer där en historia, sång eller bildtematik utvecklas steg för steg emedan folk lade till element som gjorde kulturen mer meningsfull för deras egna sammanhang. I en kultur som präglas av fixerade verk och intellektuell egendom, svarar fans med att tillämpa den traditionella folkkulturens praktiker på masskulturen. Film och TV-serier behandlas som råmaterial från vilket man kan berätta egna historier. Precis som många folkvisor från 1800-talet och industrialiseringens tid handlade om arbete, kan fan-kulturerna faktiskt ses som en nutida folkkultur som typiskt nog handlar mer om vad vi brukar kalla konsumtion. Då blir den största skillnaden att fankulturen inte hanterar ”fria” symboler (Robin Hood och andra folkkulturella gestalter) utan med figurer ägda av företag.

Vad fansen gör med de kulturella artefakterna varierar: från verksamheter som att bygga upp kommenterade arkiv, till skapandet av rollspel och virtuella gemenskaper (till stor del knyts communities på Internet samman genom deltagarnas gemensamma populärkulturella referenser). Bemäktigandet av figurer ur filmer och TV-serier för att med deras särdrag att uttrycka något eget, har fått snabbt växande omfattning. Det rör sig om allt från subtila referenser till kändisar, till renodlad fan fiction där figurernas fullständiga namn, utseende och karaktär ”lånas”.

I teorin kan man tycka att fankultur borde omfamnas av företagen såsom en möjlighet att stärka deras varumärken och hitta gratis arbetskraft för att värva en bredare publik. Men så enkelt är det inte alltid i praktiken. Detta beror på att fans har en tendens att avfärda idén om en ”definitiv person” vars gränser sätts av något mediakongomlerat. I stället ger de sig in i aktiviteter som ytterst handlar om att låta alla delta i skapandet och cirkulationen av de viktigaste kulturella myterna.
Medieindustrierna har försökt att skärpa kontrollen över hur konsumenterna interagerar med materialet. Samtidigt som populärkulturen tar över allt fler av fan-kulturens aspekter, skickas advokater för att stänga fansens hemsidor.

Internet och relaterade utvecklingar har byggt upp förväntningar på att vi alla kan delta aktivt i vår gemensamma kultur, att bearbetning av kulturellt material kan vara en naturlig del av mediekonsumtionens process. Det handlar inte bara om Apple-reklam (”Think different”, ”Mix, rip, burn”), utan om en bredare estetik inte minst tydlig inom film och TV. En estetik som i allt högre grad bygger på och förutsätter tittarens förmåga att tolka in referenser till annan populärkultur.

Det räcker med att se på nästan vilket avsnitt som helst av någon av de populära animerade TV-serierna Simpsons eller South Park. I ett enda Simpsons-avsnitt, refererat av Henry Jenkins, görs anspelningar på allt från Mary Poppins, via ”Ricky Rouse and Monald Muck” till filmen Reservoir Dogs av Quentin Tarantino. Den senare filmen inleds för övrigt med ett femminuters samtal om Madonnas ”Like A Virgin”, så att karaktärerna presenteras genom sitt sätt att själva fantisera kring populärkultur. Tarantino har senare regisserat en rad andra filmer som bemäktigar sig inslag från äldre filmtraditioner på ett sätt som ibland närmar sig plagiarism.
Att Tarantino har bakgrund som biträde i en videobutik, i ett ständigt flöde av gammal och ny film, spelar säkerligen in. Och det pekar också på att vi inte ska uppfatta den nutida populärkulturens förkärlek för referenser och lånade karaktärer som ett fenomen som blott hör Internet-åldern till, utan som ett verk av en generation vars uppväxt präglats av äldre reproduktionstekniker som videon – hur långt det hela kan komma att ha gått om 20 år blir därför svårt att föreställa sig.

Ur offentlighetens synvinkel har fankulturerna, efter en period dominerad av media-stereotypen av den trångsynta idoldyrkaren som borde ”skaffa sig ett liv”, levt upp på nytt. Tack vare Internet diskuteras nu fankultur på tidningars förstasidor, och den tillåts i många fall marknadsföra men även influera kommersiell populärkultur. Men samtidigt sker en annan förändring när fansen övergår från fotokopierade fanzines med begränsad upplaga som medium till hemsidor. Inte bara mainstreammedias journalister utan även medieföretagens advokater uppmärksammar fan-sidorna, och nu dröjer det ofta inte länge innan ett cease and desist-letter anländer om man vågar sig på att placera en kulturell artefakt i ”fel” sammanhang.

I Australien har Viacom tagit i med hårdhandskarna emot de mest hängivna konsumenterna av de TV-serier de distribuerar. Företaget samlade ihop ledare för landets olika fanclubs och ordinerade nya riktlinjer för deras aktiviteter. Bland annat förbjöds visning av serie-episoder på klubbmöten om inte dessa avsnitt redan fanns för försäljning i Australien (annars brukar fansen vilja se och diskutera avsnitt som bara sänts i USA, och som kanske sänds i Australien först efter ett eller två år). Företagets nya regler slog också mot allt användande av varumärket ”Star Trek” i fanzines och vid klubbträffar. Uppenbarligen är målet att tvinga ner fansens egna strukturer så långt under jorden det går, så att företagskontrollerade aktiviteter och produkter kan locka fler. Detta skiljer sig radikalt från Star Trek-producenten Gene Roddenberrys framgångs strategi under seriens tidiga år att uppmana utvecklandet av en självständig fan-kultur.

Ett företag som faktiskt kan sägas ha lyckats integrera fansens självverksamhet i sin kommers är Amazon.com. De har ett program för att låta privatpersoner som skriver om böcker och länkar dem till Amazon kan få ekonomisk ersättning för detta. Man låter även läsare skriva egna recensioner och kommentarer på böckerna, synligt för alla Amazon.com-besökare. På så vis bygger de lojalitets- och förtroendekänslor hos sina kunder. Strategin från Hollywood är långt mer präglad av misstänksamhet och försök att så långt det är möjligt bibehålla kontroll över de egna historierna.

Bland de olika kulturella former där sampling, bemäktigande, collage, plagiat, referenser och ”lån” är viktigt, skiljer Henry Jenkins på två grundläggande positioner: the culture jammer position och the poacher position (”poacher” betecknar tjuvjägare, tjuvfiskare och liknande). Culture jammers är på ytan de mest radikala: här återfinner vi ”anti-commercials”, adbusters, destabilisering av reklambudskap – över huvud taget massor av praktiker som beskrivs i No Logo av Naomi Klein. Målet är att få oss att slita oss ur rollen som mediakonsumenter, inte att peka ut en alternativ riktning – Frankfurtskolans ”negativa dialektik” är aldrig långt borta. Ytterst finns ett nihilistiskt drag (i strävan efter ett mer ”autentiskt” liv) och även puritanska drag i helighållandet av en ”icke-kommersiell” sfär.
Poachers, å andra sidan, är enligt Henry Jenkins ”dialogic rather than disruptive”, de sysslar inte med motstånd utan med medskapande, i stället för att bryta ner masskulturens mening vill de ladda den med ny. Poachers inbillar sig inte någon möjlighet att stå, utanför kommersialismen, utan vill delta aktivt i fixeringen av kulturella koder. Emedan Henry Jenkins exemplifierar med två filmer från 1998 (The Truman Show respektive Pleasantville), skulle jag vilja förflytta det hela till musikens område och utnämna The KLF till typiska ”poachers” medan Negativland får representera ”culture jamming”-positionen. Citerar en artikel från Piratbyrån:

Medan The KLF samplade bra popmusik för att göra ny bra popmusik, fast på ett helt annat sätt, försöker Negativland snarare med sina samplingar dekonstruera en masskultur de ogillar.
I sin kamp mot musikindustrin uppmuntrade The KLF alla att göra miljonsäljande hits genom att visa hur enkelt det var att tjäna enorma mängder pengar – Negativland å sin sida idealiserar independentpositionen och vill till varje pris undvika att smutsa ner sina händer genom att befatta sig med kommersiella intressen.
Till sist några ord om ordet ”appropriera”, som har börjat användas en del på svenska om sådana här praktiker, bland annat av DN:s Lars O Ericsson (Kopiorna firar triumfer, 2 juli). Formellt borde annars det engelska verbet ”appropriate” översättas till tillägna sig; lägga beslag på. ”Appropriera” känns lite tunt, då det i hög grad saknar associationerna till makt (trots definitionen i Nordisk familjebok: (lat. appropriätio, af ad, till, och pro’prius, egen), tillegnande, inkräktande). Kanske borde man tala mer om sampling och kulturella referenser i termer av att bemäktiga och tillägna sig. Då blir dessutom vissa ganska spännande kopplingar tydliga. Citerar ur Nietzsche och filosofin av Gilles Deleuze:
Samma objekt, samma fenomen, skiftar mening allt eftersom olika krafter bemäktigar sig det. Historia betyder meningsvariation. /…/ Att tillägna sig, ta i besittning, underkuva, dominera – dessa egenskaper karaktäriserar den aktiva kraften. Att tillägna sig betyder att påtvinga sina egna former, att skapa former genom att utnyttja omständigheter. /…/
Här bör vi lägga märke till den moderna tankens hämningslösa förkärlek för krafternas reaktiva aspekt. /…/ Den verkliga uppgiften är att upptäcka de aktiva krafter utan vilka reaktionerna själva inte skulle vara krafter.

WinNoise

27 juli 2004

WinNoise – ”a great cross between late 90s net.art and early 2000’s office cubicle boredom”, byggt helt på SNDREC32.EXE (via coin-operated).

Min artikel ”Content Flatrate” and the Social Democracy of the Digital Commons har satt lite fart på debatten om ”alternativa kompensationssystem”. Ämnet har Copyriot skrivit om tidigare (här, här och här).

Content flatrate-artikeln utgick främst från den europeiska debatten och den tyska i synnerhet, med anledning av den deklaration som antogs vid Wizards of OS i juni och med anledning av den kampanj för legaliserad fildelning under ett ”alternativt kompensationssystem” som är på gång att dras igång i Tyskland. Till den senare har såväl Attac som CCC hastigt och lustigt anslutit sig, och nu går de ut med en artikel i Der Spiegel. Konsekvenserna över att på det sättet börja tala om digital kopiering som något som måste ”gottgöras” och ”ersättas” (Vergüten, Entschädigen) verkar inte ha övervägts, inte heller den konstlade åtskillnaden mellan producenter och konsumenter eller likställandet mellan kulturskapare och upphovsmän.

Mitt försök att polemiskt få igång en diskussion får väl sägas ha lyckats, på listor som framför allt WOS men även Oekonux och Nettime. Lite vidare reflektioner över debatten sammanfattar jag här (på tyska). Även på hemsidan för De:Bug förs en diskussion, där en flatrate-kritiker skriver:

jag fruktar att diskussionen om flatrates leder just åt det håll dit ingen vill: telekom och övriga internetleverantörer spärrar alla fildelningsportar och säljer glatt ut fildelningen för en musik-flatrate på 19,99 euro per månad, ger musikindustrin hälften och behåller resten själv
En annan debattör menar dock att de som kritiserar flatrate-förslaget måste företräda en annan ”lösning” – antingen är man för flatrate, eller för iTunes-modellen med försäljning av DRM-skyddad musik. Sånt gör diskussionen synnerligen begränsad.

Det ska bli intressant att se om någon på allvar tar upp flatrate-idén i Sverige. Hittills har bara SKAP:s ordförande lagt fram idén (för att avfärdas av musikindustrin) medan Ung Vänster halvhjärtat föreslår statliga kompensationssystem för fildelningen. Att Attac i Sverige som i Tyskland skulle börja engagera sig i en verklig kritik av ”intellektuell egendom” verkar i varje fall osannolikt.

I USA tog EFF tidigare i år ställning för en ”flatrate”, och där syns nu konturerna av en rörelse, som är väsentligen sponsrad av Georges Soros stiftelser (vilket förvisso även WOS var). I syfte att få upp statligt baserade kompensationssystem på dagordningen, stödjer de ett projekt på The Berkman Center for Internet & SocietyHarvard Law School.
Där finns William Fisher, en av två amerikanska professorer som 25 juli gavs plats på NY Times ledarsida för att framföra sitt krav på en ”flatrate”. Medan de europeiska flatrate:isterna vill inrätta en ny fördelningsorganisation av typen STIM och EFF allra helst ser ett frivilligt system, vill William Fisher att statliga myndigheter skall handa utdelandet av ”ersättning” och förse varje musikstycke med ett unikt filnamn. Pengarna ska komma från avgifter på såväl uppkopplingar som hårdvara och lagringsmedia.
Samtidigt vill William Fisher hänga med ”semiotic democracy”-tåget och betonar därför möjligheterna att bearbeta, sampla och göra derivativa verk: då ska samtliga involverade ”be compensated on a percantage basis” (fast då måste man väl först upptäcka den magiska formeln för vad skapande egentligen är och hur det mäts i andelar?)

The topic of ”alternative compensation systems” are getting more attention in european debate. This week’s issue of Der Spiegel had an article by a member of the german section of Attac, about their upcoming campaign for a ”flatrate”-fee for legal P2P. Also CCC and EFF are amongst the supporters.

This text was first published on Nettime. A hypertexted version is here. Discussions on the text can be found on in the list archives for WOS, Oekonux and Nettime, and on the website of De:Bug.

”Content Flatrate” and the Social Democracy of the Digital Commons

Recently, the communities of IP critics and P2P filesharers has been hit by a wave of demands for an ”alternative compensation system”. June 2004 was a month of European breakthrough for the idea of ”content flatrate”, as a solution intended to save filesharing, whilst ”compensating” copyright holders who feel that their traditional means of income are slipping out of hand due to technological development.

Here I will discuss this new tendency, its premises, weaknesses and its relation to anti-copyright-activism, polemically arguing that ”flatrateism” is a mistake. My observations are based mainly on German discussions, but also on Swedish, French and American proposals of ”alternative compensation systems”.

Of all the different topics on the conference program for Wizards of OS 3 (WOS3), held in Berlin 10-12 June, two things stood out as objects of some hype. The first was the launch of Creative Commons in Germany, and the other was the ”Berlin Declaration on Collectively Managed Online Rights”. [1] Both these projects can be regarded as examples of what one could term the ”social democracy of the digital commons”. But despite their many similarities, they demarcate two clearly incompatible strategies.

”DRM and mass-prosecution of filesharers is not a solution acceptable to an open and equitable society”. That’s the opening statement of the Berlin Declaration, which was finalized at WOS under direction from its two ”fathers”: Nettime moderator Felix Stalder and Volker Grassmuck, project lead for Wizards of OS. It is in order to stop DRM (Digital Rights/Restrictions Management) that the signers of the declaration recognize an imminent need to come up with a plausible ”alternative compensation system”.

The authors of the declaration compare the current development of P2P with what happened when the tape recorder hit the consumer market in the 1950s. Instead of trying to control its use, many European countries chose to levy the sales of empty audio tapes, letting collecting societies (like the German GEMA, Swedish STIM or American ASCAP) channel the collected money to copyright holders. ”This system that worked well for forty years holds the solution for the digital online realm as well”, writes Volker Grassmuck. [2] Today, the flatrate supporters say, the situation is actually not so different – so let’s cool the whole thing down and try to make a compromise that prevents full-scale confrontation between filesharers and the copyright industry.

According to the Berlin Declaration, the ”Primary goal of copyright lawmaking must be a balance between the rights of creators and those of the public.” Well, the problem with such a premise is not only that one will have to ignore the consequences of an evolution that Walter Benjamin as early as 70 years ago described as that ”the distinction between author and public is about to lose its basic character”, becoming ”merely functional; varying from case to case”. [3] More problematic is that the authors of the Berlin Declaration do not stop at trying to balance ”the rights of creators and those of the public”, but also want to ”compensate” the whole crowd of non-creative copyright holders, from music publishers to heirs of dead creators. A ”compensation” system channeling money from Internet infrastructure to dinosaurs from a past era – isn’t that exactly ”to protect an outmoded business model of a handful of players in a relatively small industry”, something that the same declaration text defines as ”bad policy”?

There are many more questions regarding who to ”compensate”. In the declaration sketches written before Wizards of OS, the concept was named ”music flatrate”, but then in some weeks it underwent a change. ”Content flatrate” is the new term, as well as the name of an upcoming campaign to collect signatures for the Berlin Declaration. [4] Well, What is ”content”? Music and film seem obvious. What about Oracle software at $10.000, should sharing of that be legalized as well as covered by a flatrate? Of course not, as such a flatrate would be damn expensive.

All kinds of pictures and textz, from lolita_anal_teen.jpg to adorno.txt via PDF versions of daily newspapers, are already being distributed in P2P networks. Consequently, those copyright holders must also have their part of the money. The proposed collecting societies must include an array of book publishers, magazines, picture bureaus, music publishers, journalists, media conglomerates… Now it appears that quite a high flatrate must be put on every Internet connection, every CD burner and every iPod in order to please them all. And the economic question of how to weigh all those types of digital ”content” against each other – the download quantity in kilobytes obviously would not work as measure – that question has not even been raised yet.

”Content” seems to be a category entirely defined by the cultural industry, to which it simply means anything that you can fill one-directional mass media with. But, as Florian Cramer has pointed out on the German WOS-list in some very critical posts about the Berlin Declaration [5], all talk about ”content” is really diffuse.

What about music in the shape of generative software? Does it really make sense not to classify a videogame as content, but do it with an interactive DVD? Why distinguish between form and content anyway, and how to? Florian Cramer also refers to works like the circumventionist ”The Conceptual Crisis of Private Property as a Crisis in Practice”, as examples of how any kind of digital media can be packaged into any other kind – making the ”content”-category even harder to define. [6]

While the flatrateists want to compensate for reproduced ”content”, ”free culture” is a key term for the other kind of ”social democracy of the digital commons” mentioned earlier. The latter tendency could be noticed at many parts of Wizards of OS 3, from Lawrence Lessig’s and Eben Moglen’s pompous speeches to small workshops on free media projects. Broadening the concepts of free software onto other cultural and social domains has in fact been one of WOS’ characteristics from its start. This year’s conference also, as an initiative from its own project lead, became a forum for introducing quite a different set of ideas. Unfortunately, the tensions between two strategies ”free culture” and ”flatrate” do not seem to have been discussed there at depth, nor recognized in the scheduling. Neither did De:Bug, the monthly Berlin “magazine for electronic life-aspects”, in their issue on filesharing and Creative Commons that came out just prior to WOS3. [7] After presenting a scenario where one has to choose between the two sole alternatives DRM and ”Pauschalvergütung”, De:Bug of course comes to the conclusion to support the latter.

The incompatibility may in fact be a reason for why we today have free software, but almost no music that may be freely distributed and legally sampled. One important reason is that we do not have a software monopoly, but in practice a music monopoly.

The present situation for ”free culture” is tantamount to this hypothetical scenario: Imagine if every time someone installed any kind of free software on a computer, s/he would have to pay a special fee. The collected money (minus the share consumed by a pretty big bureaucracy) would then be given to programmers that had registered themselves at the collecting society, divided in accordance with statistics over what software most people use. That would mean, every time you would install Linux, you would have to pay a flatrate fee going mainly to Microsoft. It’s obvious that such an ”alternative compensation system” would not provide a productive climate for the Free Software-movement.

The scenario may sound unrealistic, but resembles the current state of the music business. If a song is played on radio, the radio station has to pay a fee to the collecting society, representing different kinds of copyright holders. It makes no difference if the song is in the public domain. Neither if the author of the song actually wants to allow non-profit radio stations to play his song without charge – the radio station will in any case receive a bill from the music monopoly with a fixed sum of money printed on it.

If the artist thinks that this situation sucks and chooses not to be a member of these monopolistic organizations, it will still not change the status of her/his music much: S/he will earn a little less, while Elvis’ grandchildren and other big copyright holders will get a little bigger piece of the cake. The non-profit radio station will still have to pay the same amount, and they can’t really choose to play exclusively free music – simply because there almost is none. There is almost none because the state-sanctioned music monopoly makes it quite dumb for a musician not to join a collecting society. As a member, your copyrights are impossible to restrict, you can’t just tell your friend running a café that she can play your music for free is she wants – no, now the collecting society is responsible for enforcement of your copyrights. This rigid system makes it harder to build an infrastructure around ”freer” culture, e.g. every ”free radio station” must pay something of a penalty fee – going directly to the ”unfree” big copyright holders.
The paradox with collecting societies is that the greater part of the played/downloaded content that is ”free” (public domain or GPL-style licensed), the more money will go to the remainders in the shrinking ”proprietary” part.

Think about the situation for a while. What I am trying to say is that the possibility to offer culture ”free as in free beer” can sometimes be a necessary prerequisite to achieve the ”free as in freedom” position.

According to Creative Commons international coordinator Christiane Aschenfeldt, the collecting societies are the biggest obstacles for the spread of freer licensing in Europe. [8] The Berlin Declaration, on the other hand, praises the music monopolies as an ideal solution, able to chill down every clash between the development of digital reproduction and the prevailing socio-economic structures. ”We encourage the [European] Commission in its efforts to strengthen the role of collecting societies in the digital age”, they write.

Even if ”Free culture” and ”flatrate” are both at the moment gaining weight, and that largely through the same channels, they seem like incompatible strategies in the long run. What happened last month was that quite a lot of people chose to prioritize the latter at expense of the former.

June 2004 was a veritable come-out month for the flatrate supporters, maybe culminating the 25th when The New York Times published not one but two op-eds by American professors calling for music flatrate. Referring to a flatrate paper put forward by the EFF in February this year, Kembrew McLeod proposed a monthly Internet license fee at about $5 that would legalize filesharing while ”compensating” the music industry with the same amount of money as that they claim they are losing. [9]

At the same time, support for the Berlin Declaration was given by a ”coalition of German civil society”, featuring the globalization critics Attac, the hacker-alliance CCC, Privatkopie.net and others, in the statement ”Kompensation ohne Kontrolle”. [10] Also this year, a German Grüne Jugend (Young Greens) campaign demands a flatrate and calls for ”safeguarding the balance between authors and consumers”. [11] Just a couple of days after WOS3, the German section of Attac declared its intention to begin a huge informational campaign for a content flatrate. [12] That was precisely the same day as another conference was held in Paris, where the two French collecting societies for performing musicians, Spedidam and Adami, made a common proposal for an ”alternative compensation system” utilizing a music flatrate. While Spedidam wants to legalize P2P uploads too, Adami wants to keep them illegal but still collect ”compensation” for legalized downloads. Anyway, the other representatives of the music industry at the conference were against the idea, preferring DRM-protected downloading services. [13]

The same positions within the music sector were taken in Sweden last year, when Roger Wallis, chairman of the Swedish performing rights society SKAP, proposed a kind of flatrate solution, saying that the record industry should demand compensation through the ISPs instead of attacking filesharers. But also in Sweden, representatives of the record industry’s IFPI aggressively opposed the idea (with a typical Swedish formulation about the terrible dangers of ”legitimizing” morally objectionable behavior).

Commenting a recent university study on the topic, Roger Wallis however noted, somewhat resigned, that ”The stupid thing to do was to stop Napster, where the traffic was registered. With new P2P-varieties, it is much harder to get a grip of what’s actually happening.” [14]
The surveillance part is just another really problematic part of the flatrate concept. P2P filesharing has become much more diverse and decentralized since the fall of Napster. Even if companies like BigChampagne make statistics on what is downloaded through the dominant protocols, the demands for accuracy would be much greater if the surveillance provided the economic basis for the entire ”content” industry. Under a flatrate, it’s quite sure that some people would like to hide some of their transactions in ”darknets”, and some would even try to manipulate the statistics for profit, raising their own download count. And then the industry probably would demand a ban on P2P programs without state certification. (In such a hypothetical situation we would have to ask ourselves how far from the current DRM discourse the flatrate actually gets us.)

According to Florian Cramer, the flatrate demands are based upon outdated technical categories. It’s getting harder to distinguish between local transfers of data, e.g. in wireless environments, and ”filesharing” between different systems. [15] One could also point at the development of portable MP3 devices designed for wireless P2P streaming of music between users in public spaces [16] – should those downloads also be counted and those WiFi-connections also be taxed with monthly fees?

But flatrateism is not characterized by its interest for possible advances of P2P technology. If anything it is a relatively resigned position; a good illustration is when Felix Stalder explains why he finds the flatrate strategy necessary on WOS’ German mailing list. [17] He depicts a very pessimistic view of the future, where it is quite certain that the industry really succeeds eliminating big-scale P2P filesharing in five years, at the same time calling himself ”relatively optimistic” regarding the possibilities to stop DRM.

Felix Stalder writes: ”The usefulness of the Declaration is, in my opinion, not so much that it proposes a formulated solution, but more that it opens a door for the argument, that there is an acting space [Gestaltungsraum] beyond DRM and piracy.”

The only question left for him now is how to introduce this ”alternative system” – ”through lobbying or through a radical practice”. It seems implicit that other kinds of anti-copyright-activism should be subsumed under the party line of ”content flatrate”, and not mess too much with the music monopoly.

According to Felix Stalder, there is a lack of alternatives to our current copyright regime. Except for ”content flatrate”, the only one that has been presented is a rather silly one about ”alternative value production” and a ”clear separation between copyright and copyleft as two communication-universes, which run parallel to each other”. (He mentions as an example the ideas of Oekonux, a German Marxist group standing close to the ex-communist party PDS. Oekonux regards the GNU GPL as a model for the transformation of society, and their front-man Stefan Merten has been very critical of the Berlin Declaration. Some ”techies” anyway regards Oekonux as mere political infiltrators trying to use the free software movement.[18])

This ”other alternative” of copyleft as a communication-sphere external to traditional copyright, and more explicitly the hype around Creative Commons, was also discussed at the seminar ”Art as anti-copyright activism” at Wizards of OS 3, where Sebastian Lütgert said something like this: ”Personally, I understand Creative Commons more like a part of the social democracy of the digital commons. Kind of ‘Let us keep some rights and not be too dramatic’.”

I think that is perfectly valid also for the Berlin Declaration and the ”content flatrate” tendency. Flatrate and ”free culture” constitutes two similar kinds of ”social democracy for the digital commons” – but that is not to say that they can be allies. Both currents promise that they provide methods for mediating the social/economic conflicts set off by the rise of digital reproduction. Like always, social democracy is about preventing capital from committing suicide in the pursuit of short-term profit.

It is characteristic of many flatrateists to downplay the revolutionary aspects of digital reproduction, placing P2P on a par with older, analogue copying techniques like the cassette recorder. The ”creative commies”, on the other hand, tend to go in the other direction, expanding licensing concepts from the field of free software onto other ”old” forms of culture.

Flatrateism also is keener to demand political action from the state, while the people believing more in juridically based licenses like Creative Commons and GPL have more of a tendency to oppose every political intervention in form of new legislation. They prefer letting the technological evolution realize its own immanent potential, sometimes described as a return to a previous ”pure” state of free information flows (Eben Moglen’s keynote at WOS3 was an example of this).
To say the least, these are sweeping generalizations between two tendencies. I am not trying to say that these are two distinct groups of people. Rather two different discourses that sometimes flow together, but in a near future presumably more often will find themselves contradicting each other.

While the ”free culture/free software” wing, has rapidly gained strength in countries like India and Brazil (whose minister of culture is an outspoken supporter of Creative Commons), I have never heard about any demands for ”flatrate” raised outside Europe and North America. That’s not strange at all, as Europe and the US would remain net exporters of musical ”intellectual property” also under a flatrate system. The online collecting societies proposed by the Berlin Declaration would constitute ideal institutions for channeling large amounts of money from Internet users in developing countries, to the copyright industry. I don’t know if the flatrateists have discussed this, although lobbying for flatrate in WIPO has been considered by them as a strategy. Anyway, all the processes of copyright law and ”compensation”, piracy and anti-piracy already are global, and will continue to be.

The declaration of support for the flatrate, composed by an ”alliance of German civil society”, is impregnated with an astonishing degree of nationalism. ”The German copyright has the character of an ideal”, they write, aiming at the system with collecting societies and fees on recording media that now exists in most of Europe. In fact, they don’t seem to have words enough to describe how fantastic conditions this ”unique innovation of German copyright”, maintaining a ”tradition of socially committed regulations”, have managed to produce (that is, before the age of digital reproduction). ”The federal government … should live up to their role as ideal and work for the preservation of the progressive traditions of German copyright in EU and WIPO.” [19]

Oh, this old boring copyright nationalism! Americans praises their ”fair use” as universal principle, Germans their ”Pauschalvergütung” and the French the particularities of their ”droit d’auteur”…

”Why do you want to intervene in our business?”, was the spontaneous reaction of German IFPI chairman Gerd Gebhardt when confronted with the flatrate proposal, in a debate with Attac arranged by die Tageszeitung. [20] Indeed, the Berlin Declaration slogan ”compensation without control” does not seem to please some of the ones that the ”compensation” was aimed to please. And if we agree not to please the music industry, one could ask, why then propose a new system for channeling them money?

The record industry builds its power and its business model upon the ability to control people’s musical preferences, and it’s damn important for them not to loose their grip over that. It seems unsure how long they could go on motivating their existence in a situation where they do not themselves control how music is packaged and presented, what kinds of collection albums and boxes are marketed, when the different singles of an album is released in different parts of the world etc. In fact, one could say that the music industry needs the money that current copyright laws grant them precisely in order to exercise control. Filesharing undermines the industry’s control not less than its source of income. If this loss of control would be legalized under a flatrate, as the Berlin Declaration suggests, it seems really strange why one should keep ”compensating” the record industry.

The call for ”Compensation without control” also seems to connect to the problem definition of the Free Bitflows conference in Vienna, held just one week before WOS3 and co-produced by Felix Stalder. The conference was supposed to depart from a problematic that I find very well formulated: ”there is lots of sharing, but little in terms of making a living. Money remains squarely in the hands of the old industry. … In short, the question is how do innovative production and distribution come together to support each other. Free Software seems to have found a way to do just that, but what about the rest of cultural production?” A seminar on ”Alternative compensation systems” was held there, with Volker Grassmunck holding a lecture titled ”In Favor of Collectively Managed Online Rights” and EFFs Wendy Selzer speaking for their similar but voluntarily based model. [21]

But I’m afraid that this talk about ”compensation” obscures the truth about the social production of culture, and replaces it with the already all-to-common myth that copyright money is functioning (or at least functioned, until P2P came into play) as a ”wage” for today’s artists. In fact, nothing could be more wrong. The payments from the collecting societies are huge for people holding rights to several radio hits made some years ago, but they are insignificant for most of the living people involved in ”innovative production” of culture right now. Nothing of this would be changed by a flatrate.

Cultural producers are making their living in a true multitude of ways. The sale of reproductions is just one. People have other jobs part- or full-time, they have subsidies of different kinds, some are students, many get money by performing live and giving lessons. In general, ”workfare”-type political measures on the labor market [22] is a far bigger threat against most artists than any new reproduction technique. That is the far from perfect situation of today, but one has to make some conclusions from that: The problems with copyright can’t be ”solved” inside the copyright system. The problems of how to support innovative production of culture can’t be solved just through reforming the distribution of culture.

Other workshops at Wizards of OS probably succeeded better than the flatrate workshop in promoting economic support of ”innovative production and distribution”. E.g. the free networks movement, represented at WOS3 with workshops on how to set-up wireless mesh-routed networks, exemplified with projects already connected to Berlin independent art institutions. A possibility for some free culture producers to get the necessary Internet connection cheap or without cost, eliminating some of those monthly bills that are the greatest enemy of all culture. The Berlin Declaration, in contrast, demands more expensive Internet connections, so that money can be re-distributed to a smaller group of culture producers who has already succeeded in making their living.

Bifo, asking ”What is the Meaning of Autonomy Today?”, puts some light on this whole problematic. The ongoing process of strengthening the conditions for a ”self-organization of cognitive work” is, according to Bifo, ”so complex that it cannot be governed by human reason … We cannot know, we cannot control, we cannot govern the entire force of the global mind.” [23]
This argument is not only based on a radical refusal of cybernetics, but also (reminding of Walter Benjamin) on the premise that we are not facing a problem to be ”solved”, but an expression of a social conflict encompassing all of society, all kinds of production, reproduction and distribution. The authors of the Berlin Declaration, on the other hand, seem to suggest the opposite: That human reason can and should propose economic ”solutions”, based on re-organizing the ”content”-producing sector. The result is a strategy that has a totalizing character, proposing a strengthening of the music monopoly rather than its elimination.

RASMUS FLEISCHER
rasmus.fleischer AT post.utfors.se

FOOTNOTES:

[1]
Berlin Declaration on Collectively Managed Online Rights: Compensation without Control
http://wizards-of-os.org/index.php?id=1699

[2]
Compensation Decentral, workshop at Free Bitflows
http://freebitflows.t0.or.at/f/conference/compensationdecentral

[3]
Walter Benjamin: Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit (Suhrkamp 2003), p. 29
English version:
http://www.marxists.org/reference/subject/philosophy/works/ge/
benjamin.htm
Remixed verion:
http://www.textz.com/adorno/work_of_art.txt

[4]
http://www.contentflatrate.org/

[5]
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-June/000845.html
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-June/000848.html
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-June/000850.html

[6]
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-July/000862.html

Robert Luxemburg: The Conceptual Crisis of Private Property as a Crisis in Practice
http://rolux.net/crisis/index.php?crisis=documentation

[7]
De:Bug #83. The whole section ”Lizenzen ohnr Grenzen”, including the text ”Filesharing zwischen DRM und Pauschalabgabe” is now online at:
http://www.de-bug.de/cgi-bin/debug.pl?what=show&part=news&ID=2639

[8]
ibid.

[9]
The New York Times, June 25. Kembrew McLeod: Share the Music; William Fisher: Don’t Beat Them, Join Them

EFF: A Better Way Forward: Voluntary Collective Licensing of Music File Sharing.
http://www.eff.org/share/collective_lic_wp.php
The EFF proposal is similar to the Berlin Declaration in its demands. Except that EFF talks about ”music” and not ”content”, the only substantial difference is that EFF emphasizes an ambition to minimize state intervention, preferring to make the flatrate voluntary. EFF also wants the compensation for rights holders to be ”based on the popularity of their music”, while the Berlin Declaration formulation is: ”based on the actual use of their files by end users”.

[10]
Kompensation ohne Kontrolle

Klicka för att komma åt Stellungnahme-ACS.pdf

[11]
”Copy for freedom”, the campaign website of the Grüne Jugend: http://www.c4f.org

[12]
Attac: Informationskampagne über alternatives Vergütungssystem geplant. Stiftung ”bridge” fördert Attac-Kampagne zur ”Music-Flatrate”, 2004-06-16
http://www.attac.de/presse/presse_ausgabe.php?id=332

[13]
”Franzosen wollen P2P legalisieren”, 2004-06-21
http://www.mediabiz.de/newsvoll.afp?
Nnr=156693&Biz=musicbiz&Premium=N&Navi=00000000&T=1

”Musikerverbände wollen Tauschbörsen legalisieren”, 2004-06-22
http://www.mp3-world.net/news/66446-musikerverbaende-wollen-
tauschboersen-legalisieren.html

Adami:
http://www.adami.fr/portail/affiche_article.php?
arti_id=188&rubr_lien_int=174

[14]
Dagens Nyheter: ”Gratis nätmusik långt från gratis”, 2003-03-18
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?
d=1058&a=120116&previousRenderType=6

”Telia vägrar betala för nätmusik”, 2003-03-19
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?
d=1058&a=120509&previousRenderType=6

This year in Canada, the music industry has in fact tried to demand ”compensation” from ISP:s. However the Supreme Court rejected their claim on June 30.
Wired: ”Canada Nixes Internet Royalties”
http://www.wired.com/news/business/0,1367,64062,00.html

[15]
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-June/000845.html

[16]
Wired: ”TunA Lets Users Fish for Music”, 2003-12-04
http://www.wired.com/news/digiwood/0,1412,61427,00.html

[17]
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-June/000855.html

[18]
http://coredump.buug.de/pipermail/wos/2004-July/000857.html

[19]
Kompensation ohne Kontrolle

Klicka för att komma åt Stellungnahme-ACS.pdf

Quoted in a footnote of this civil society declaration is this piece from a study (Hugenholtz et al., 2003): ”The notion of ‘equitable remuneration’, which is rooted in notions of natural justice and based on the theory, developed particularly in German copyright doctrine, that authors have a right to remuneration for each and every act of usage of their copyrighted works (‘Vergütungsprinzip’).”

[20]
Die Tageszeitung: ”Gläsern sind wir schon längst”. 2004-05-25
http://www.taz.de/pt/2004/05/25/a0178.nf/text
In the same article, Gerd Gebhardt also makes an astonishly stupid statement, trying to compare MP3 piracy with car theft.

[21]
http://freebitflows.t0.or.at/f/about/introduction
http://freebitflows.t0.or.at/f/conference/compensationdecentral

[22]
See for example Aufheben: ”Dole Autonomy versus the Re-imposition of Work: Analysis of the Current Tendency to Workfare in the UK”
http://www.geocities.com/aufheben2/dole.html

[23]
Franco Berardi Bifo: ”What is the Meaning of Autonomy Today? Subjectivation, Social Composition, Refusal of Work”
http://www.makeworlds.org/node/view/69

Gemensamma temanumret om Deluze från tidskrifterna Glänta och Ailolos ligger till grund för en massa sökningar som leder hit till Copyriot. Nu börjar även papperstidningarna uppmärksamma det.
Göteborgs-Postens positiva recension framhåller framför allt texten Samtalet, ur vilken utdrag redan finns upplagda här.
Recensenten önskar bara att han fick veta mer om ”Deleuzes förhållande till och betydelse för det som hände i maj 1968”. En bra start är då nyöversättningen av Maj -68 ägde aldrig rum.
Avslutningsvis konstaterar Göteborgs-Posten att om man inte har råd att köpa numret, får man helt enkelt snatta det. Eller hur tolkar man annars avslutande formuleringen? ”Och om man inte råkar ha summan tillgänglig, ja, då får man väl, i Deleuzes anda, vara uppfinningsrik, antar jag.

Svartbio

16 juli 2004

Bootlab (en lokal känd från tidigare inlägg här) inbjuder till ”europeisk premiär” för filmen Fahrenheit 9/11, redan nu på söndag (officiell premiär skulle väl vara i augusti).
free entry
cheap drinks
bring two blank cds

Varför ordnas det inte mer svartbio?

tillägg 29 aug: European Union of Pirate Cinemas (EUPC) visar en hel serie piratbio i Halle, läser vi på Rohrpost.