Terrorister uppfann nätverken?

De flesta kriminella organisationer har lämnat den hierarkiska organisationsmodell som kännetecknar den sicilianska maffian. De har lärt av terrorgrupper och anammat ett nätverkstänkande. Därmed har det blivit svårare för myndigheter att slå ut dem eftersom ett nätverk, särskilt ett med cellstruktur, i mycket högre utsträckning tål att en enhet slås ut än en hierarkisk organisation

Enligt Svante Cornell, centralasienforskare i Uppsala som skriver i senaste Axess, är alltså nätverksstrukturer en uppfinning av terrornätverk (och därmed en smula suspekta). Ett anmärkningsvärt påstående som inte beläggs. Nätverkets paradigm har annars observerats på en rad områden sedan 1970-talet (från datornätverk till postfordism i arbetslivet) och diskuterats grundligt i den akademiska världen. Citerar ett refererande avsnitt ur den recension av boken Multitude som postades här härom dagen:

Immateriellt arbete erfordrar främst samarbete och kommunikation och organiseras allt mer i former av nätverk. (…) Likt produktionen idag organiseras nätverksartat, försöker också avancerad militärstrategi att utnyttja nätformen med gerillan som historisk förebild. Även i aktuella motståndsformer såsom globaliseringsprotesterna dominerar decentraliserat, nätverksartat samarbete.

Knappast något som att primärt associera med terrorism alltså – om man inte är ute efter att sälja smaskiga stories till Axess, det vill säga.
Svante Cornell skriver också att ”Minst en tredjedel av kända terroristgrupper har deltagit i organiserad brottslighet”. Betyder de att resterande två tredjedelarnas verksamhet är legal? Är terrorism inte alltid kriminell?

Complex net.art diagram

Ever wondered exacltly where the art does happen in net.art? Well, now everything is explained in this beatiful diagram (a fractalizing remix of this simpler 1997 diagram).

Also check out READ_ME 2004, a ”software art and cultures” conference held a week ago in Denmark. Complete with wiki and picture blog, but unfortunately no keynotes from any of the really interesting names from the program.

Nolltaxa.nu kalkylerar bort vissa

Tänk dig att du bor i Stockholm, du är student med 6500 kronor i studiemedel och du betalar noll kronor i månad för tunnelbanan (du hör nämligen till de 10-20 % som åker utan giltigt färdbevis).
Du går in på Nolltaxa.nu, klickar på Nolltaxekalkylatorn och fyller i de rätta siffrorna. Svar: Du förlorar 91 kronor per månad och ”tillhör därmed den rika minoritet som faktiskt förlorar på den reform vi vill genomföra”. Japp, så säger faktiskt Ung Vänster Storstockholms nya kampanjsajt.

Syftet med kalkylatorn är utmärkt: Att upplysa om hur en stor majoritet skulle vinna och en liten minoritet förlora ekonomiskt på skattefinansierad kollektivtrafik. Men kalkylerna talar sitt eget språk.
Att Ung Vänster inte tror ”på plankning som politisk handling” är väl en sak, men att retuschera bort den betydande grupp låginkomsttagare i Stockholm som inte snällt betalar för sig, det är något annat. Tjuvåkning får inte plats i analysen och nämns knappt (vilket är märkligt med tanke på den hets mot plankare som SL har inlett). Alldeles uppenbart är ju att Nolltaxa.nu är en respons på Planka.nu, som har fått kraftigt ökat genomslag i media senaste året. Om det inte vore för att Planka.nu efter ett antal år faktiskt har lyckats med att lyfta kravet på gratis kollektivtrafik skulle ju inte Ung Vänster driva sin kampanj.
Vad de har för egen strategi för nolltaxa är oklart (moderpartiet Vänsterpartiet driver knappast frågan på parlamentarisk väg) – klickar man på ”agera” så ”kommer det snart gå att göra olika spexiga saker, skicka vykort, ladda ner kampanjmaterial eller gå med i Ung Vänster”.

Pro Veritas

Ett gäng brats som tagit sig det pompösa namnet ”Pro Veritas” har tågat ut i ett ärorikt fälttåg för Sanningen. Tror de. I själva verket sysslar de med oavlönad marknadsföring av en film. Samma film vars budskap de ogillar och finner oerhört farligt, till den grad att de startar en organisation, ordnar en namninsamling och protesterar på gatan utanför biografer – allt för att varna för filmen. Att regissören skulle tillåtas komma ”lindrigt undan” vore nämligen en styggelse av grövsta mått.
Annars kan man ju tänka att en rimligare reaktion på att en eller annan film i floden av skräpfilmer visar sig särskilt usel vore att helt enkelt inte se den, inte uppmärksamma den och räkna med att de flesta hade glömt bort den snart. (Få skulle nog emotsäga antagandet att det årligen utges hundratals genuint osympatiska filmer runt om i världen).
Några som nu verkligen har skäl att vara nöjda är den aktuella filmens marknadsförare – över att en hop MUF:are sliter häcken av sig knapprande vid sina tangentbord bara för att locka fler besökare till biograferna (och till fildelningsnätverken). Guerilla Marketing.
Underhållande att åse, även om man ibland kan tycka det är trist att man inte åtminstone ibland tog itu med att snacka om mer angelägna företeelser. Och det är faktiskt beklagansvärt att de få ideologiska liberaler som finns numera, anförda av Johan Norberg, verkar ha gett sig in på den förutsägbara rättshaverismens bana när de skulle kunna göra och har gjort så mycket roligare saker.

Downhill Battle om strategi och Bittorrent

GrepLaw har gjort en lång intervju från Nicholas Reville från Downhill Battle, en organisation som delvis fungerar som en slags amerikansk motsvarighet till Piratbyrån och som sjösatt en mängd uppmärksammade projekt från Grey Tuesday till Save the iPod.

Bittorrent, i varje fall som det ser ut idag, kan beskyllas för att uppmuntra ett ganska konformistiskt piratkopierande. Till skillnad från exempelvis Direct Connect kräver Bittorrent ett aktivt utdelande av varje enhet, varför smalare material sällan förekommer, och protokollets stora fördel i snabbhet gäller när många personer tankar exakt samma sak.
Nicholas Reville försöker dock att se bortom det rådande läget, och utmålar faktiskt Bittorrent som en stor möjlighet för ”deltagande kultur”. Särskilt när tekniken växer samman med bloggar, wikis, RSS-flöden och annat menar han att Bittorrent är ett unikt sätt för folk att kunna sprida egenproducerad kultur till en stor grupp utan att ha tillgång till mycket egen bandbredd. Först måste dock tekniken göras betydligt mer lättanvänd än vad den är idag. Downhill Battle Labs bidrar till det genom utvecklandet av Blog Torrent/Battle Torrent (tyvärr bara för windows).
Men visionerna kring vidareutvecklandet av Bittorrent stannar inte där. Fildelningen ska in i TV-apparaterna hos en bred publik. Hårdvaran finns redan (en billig begagnad X-box uppges funka), likaså mjukvaran Torrentocracy (”the combination of RSS, bit torrent, your television and your remote control”). Downhill Battle ser det som sin uppgift att göra det hela enkelt även för den majoritet som saknar avancerad teknisk kunskap.
Sådan typ av aktivism, där allt mer avancerad P2P konfronterar en allt mer aggressiv upphovsrättsindustri, beskriver Nicholas Reville som en av två vägar att gå i ”kampen för musikens framtid”. Även om detta dominerar Downhill Battles verksamhet, säger han att han egentligen skulle föredra ett ”alternativt kompensationssystem” av flatrate-modell, i den form som föreslagits av EFF. Kritiska perspektiv på ”kompensations”-förslagen verkar Downhill Battle inte vara särdeles intresserade av).

Intervjun diskuterar också idéer och förgrundsgestalter i ”the copyfight”. Angående Lawrence Lessig säger Nicholas Reville:

He’s really a conservative on copyright in the sense that he wants to move the law back towards its original role. And that perspective is extremely important; people need to be reminded that what the free culture movement is talking about isn’t some utopian futuristic dream, it’s just sensible public policy that existed for centuries in America and that we desperately need to reclaim

Perspektivet är vanligt bland upphovsrättskritiker: Vi kan ”gå tillbaka” till ett slags naturtillstånd av fria flöden. (Se även kommentaren kring det tal som Eben Moglen höll på Wizards of OS). Men ett par hundra år av kulturindustri kan inte, och bör inte, göras ogjorda. Och det där naturtillståndet är mest av allt en nationalromantisk dröm med djupa rötter i USA:s historia. Tråkigt nog försöker inte Downhill Battle ta sig ur dess snäva ramar. Nästkommande projekt uppges sikta på att låta folk ”komma i mer direkt kontakt med sina senatorer”, och visst behövs nationellt specifik verksamhet också på upphovsrättens område.
Men eftersom få saker är så globaliserade som immaterialrätten, är det en svaghet för dess kritiker att de ofta omedvetet är fast i nationellt specifika perspektiv (må de vara amerikanska, tyska eller engelska).

IFPI vs. Piratbyrån i Internetworld

Flera uppslag ur senaste numret av Internetworld är vikta åt ett samtal mellan piraternas och antipiraternas främsta företrädare. Diskussionen mellan Kristoffer Smedlund från Piratbyrån och IFPI:s jurist Magnus Mårtensson är ganska intressant.
Den senare skrattar defensivt och säger att man inte är emot ”fildelningen i sig”, bara att ”man tar vår musik” – även om han erkänner att det finns fördelar även för musikindustrin i att folk upptäcker nya artister. Piratbyrån hävdar dock som vanligt att det inte finns något egenvärde i skivbolagens överlevnad.
IFPI-juristen uppvisar en slående okunskap, om det inte handlar om medveten begreppsförvirring, när han vill göra ett tankeexperiment i form av att ”stänga ute all kommersiell musik och bara fildela saker som användarna själva har gjort, då skulle det inte vara så många användare som det är idag”. Framför allt för att han sätter likhetstecken mellan ”kommersiell” och ”all rights reserved”, vilket inte alls stämmer med verkligheten. Att han samtidigt förutsätter skivbolagens eviga existens förvånar såklart inte – det är hans jobb – men det är kul att se hur han definierar vad dessa bolag egentligen har för betydelse: ”Skivbolagen har ett innehåll, och det ska de själva bestämma över – var det ska säljas, när det ska säljas, hur det ska säljas.”
Alternativa kompensationssystem beskriver han som ”samma sak som att legalisera stölden av vårt innehåll på nätverken, och det är något som vi inte vill. Vi vill ha kontroll över vårt innehåll, vi vill själva bestämma över det som vi har skapat och hur det ska säljas.” (Skivbolagens uppgift är alltså varken mer eller mindre än att powertrippa och ta betalt för det?) Argumentet är samma som tyska IFPI använt i ett annat samtal som refererades här i våras.
Magnus Mårtensson från IFPI försöker sammankoppla P2P med dålig ljudkvalitet och fullt av cirkulerande felmärkta skräpfiler. Visserligen finns bättre P2P-nätverk men ”den stora massan hänger ändå på Kazaa, där det finns mycket skräp. Och det är det vi kan konkurrera med.” Vad han säger är alltså att slaget är förlorat för skivbolagen om den stora massan av fildelare övergår till bättre protokoll. Kristoffer Smedlund svarar honom också: ”Det är ungefär samma sak som vi försöker med. Vi försöker få in den stora massan på bra tekniker.”

Här går det att hitta hela artikeln inscannad.

Recension av Multitude

Den österrikiska tidskriften Malmoe (ingen vet varför de tagit sitt namn efter en skånsk stad) har recenserat Multitude, alldeles nya boken av Michael Hardt och Antonio Negri. Snarare än att polemisera för eller emot teser diskuteras på vilka sätt man kan eller inte kan ha en praktisk användning för denna uppföljare, som verkar förutbestämd att bli en storsäljare.
Här en hastigt sammanslängd översättning av recensionen:

Nu har Empire av Hardt/Negri till och med utkommit på ryska. I kommunismens moderland mottas denna den nya Kapitalet med en blandning av nyfikenhet och förundran. Författaren till två recensioner i den ledande ryska näringslivstidskriften Vedomosti och livsstilsmagasinet Afisha berättar roat om ”sanna skatter” som kan hittas i boken, såsom ”den förunderligt precisa marxistiska formuleringen av grunden till USSR:s kris: det sovjetiska proletariatets vägran att arbete”, och den lika beundrandsvärda agitationsförmågan i att i våra dagar göra utsagor som ”den absoluta glädjen är kommunismen”. Vart man idag skulle vilja komma med något sådant, är uppenbarligen inte klart för honom.
I ”Västvärlden” låter sig däremot Empire användas på mycket mångsidigt vis, vilket inte bara visas av försäljningssiffrorna och all mediell uppmärksamhet om verket sedan 2000: Som erbjudare av identitet, som världsförklaringsmodell, som inspirationsgivare, som studiecirkelslektyr, för alla radical chic, som teoretiskt initiatieringsprov, som bashing-objekt etc.
På senare tid har det närmast sett ut som om författarna dömts till one hit wonder-ödet: Den nya ekonomins sammanbrott gjorde det möjligt att sticka hål på trovärdigheten i tesen om det immaterialla arbetets centrala roll, och efter 9/11 och de neoimperialistiska tendenserna framträdande i USA skedde detsamma med tesen om det nätverksartade, världsomspännande ”Imperiet”.
Med märkliga offentliga apeller till världseliten, vilka skulle övertygas om att upprättandet av ett Imperium är överlägset den unilaterala krigföringen (bland annat i en publikation tillhörande World Economic Forum i Davos!), lämnade författarna spelrum för misstanken att de egentligen strävar efter rådgivning åt de härskande, snarare än efter motstånd.
Nu har ”fortsättningen” på Empire kommit ut: Multitude. War and democracy in the age of Empire. Så som det sig bör för uppföljaren till en hit, har väsentliga formella element övertagits från föregångaren: En ettordstitel, bestående av ett glimrande, redan infört begrepp; dramaturgisk uppbyggnad inklusive instuckna kortare texter med litterära, historiska och denna gång även popkulturella analogier; variation och ny remix av några centrala riff ur Empire. Så till vad kan man använda detta verk?

1. För förståelsen av det härskande geopolitiska läget
På olika sätt görs idag kriget till ett permanent tillstånd och fungerar som en maktmekanism, enligt Hardt/Negri. Det tjänar som försvarsmekanism och konfliktdämpare gentemot rättvisekamper inom de bestående världsvida hierarkierna, och förhindrar demokrati. Önskan efter demokrati sammanfaller därför idag med önskan efter fred.
Författarna erkänner visserligen att USA:s unilateralism eller neoimperialism inte följer analysen i Empire, men står fast vid att dessa tendenser inte är möjliga att upprätthålla och till slut, på grund av interna motsättningar och motståndet från företrädare för andra intressen inom världsordningen, måste ersättas av en kooperativ, nätverksformad maktmodell. En ”Magna Charta” står på tur, med vilken fred, samarbete och bredare medverkan återställs. Detta är också chansen för att genomdriva vidare krav. För en enligt egen utsaga filosofisk bok, som uttryckligen vill överlåta svaret på frågan ”Vad bör göras?” till rörelserna, ett inte helt genomförbart strategiförslag med alltför många drag av traditionell politisk rådgivning.

2. För övervägandet av nya demokratimodeller
Som förespråkare för dessa krav fungerar Multitude (myllret) – den mångfaldiga mängden människor, som idag producerar utan att kunna reduceras till en enhetlig gestalt som ”arbetarklassen”. Vad myllret producerar är idag (i ”postfordismen”) allt mer ”immateriellt” (tjänster i bredaste bemärkelse). ”Immateriella komponenter” slinker in i de mest skilda arbetsformer från industri till lantbruk. Immateriellt arbete erfordrar främst samarbete och kommunikation och organiseras allt mer i former av nätverk. Tesen som Hardt och Negri driver är att dessa ständigt aktuella organisationsformer som dominerar näringslivet, får stå modell för andra områden (krigföring, politik, demokrati).
Likt produktionen idag organiseras nätverksartat, försöker också avancerad militärstrategi att utnyttja nätformen med gerillan som historisk förebild. Även i aktuella motståndsformer såsom globaliseringsprotesterna dominerar decentraliserat, nätverksartat samarbete.
Hardt och Negri föreslår nu framarbetandet av en ny demokratimodell som även den kan avledas från produktionens organisering: Likt myllret producerar gemensamt, producerar det gemensamma, så kan myllret producera politiska avgöranden, i analogi med produktionen av fri mjukvara. Myllret producerar inte bara produkter och tjänster, utan även samarbete, kommunikation, levnadsformer, sociala kopplingar. Sättet på vilken myllret kan fatta sina avgöranden blir satt i analogi med hjärnans funktionssätt och en insektssvärms koordination.
Medan den moderna nationalstatliga demokratin utgick från en egendomsindividualism, måste en förnyad demokratiuppfattning som är anpassad till globaliseringen utgå från att inte privategendom utan ”det gemensamma” i sina mångfaldiga former utgör den centrala källan utav värde. På motsvarande vis riktar sig kravet efter demokrati idag även mot konfiskerandet av det ”gemensamma” i form av intellektuell egendom och privatisering.
I stället för att som i Empire låta migranterna vara den gemensamma figuren, är det nu ”de fattiga” som får tjäna som karaktäristisk för de som runt om i världen under skilda förutsättningar är underkastade makten. I motsättning till Empire tas visserligen denna gång även högerpopulism och fundamentalism upp, men en analys av de frigörande och reaktionära delarna av myllret uteblir fortfarande.

3. För att motsäga invändningarna mot Empire
Väsentliga delar av boken är ägnade en diskussion av kritiken av Hardt och Negris centrala koncept: Immateriellt arbete, myllret, imperiet. Det är ibland mer övertygande, ibland mindre, ibland rätt så beskedligt och defensivt, men ändå nyttigt.

4. För en kritik av förslagen för reformerad globalisering
I deras överblick över det offentliga ”klagandets” diverse ansatser mot missförhållanden såsom bristande representativitet hos internationella organisationer, bristande mänskliga rättigheter, fattigdom och skuldsättning, miljöproblem och röveri av biomaterial finner Hardt/Negri en demokratisk potential. Blott reglering är dock för lite, då det inte förändrar orsakerna till de flesta problem.
Styrkan med Multitude är liksom i Empire syntetiseringen av de mest skilda fenomen och teorier i en samlad bild, som visserligen inte alltid är rund och sammanhängande, men som erbjuder tolkning och överblick, och det hela i ett emancipatoriskt perspektiv, där annars teknokratiska och enkelspåriga perspektiv överväger. Gentemot Empire är Multitude uppenbarligen riktad till en bredare publik: Ett större förlag, bemödandet om ett enklare språk och användandet av fler aktuella exempel och belägg i stället för bara glimrande begrepp tyder på det. Det flitiga användandet av citat från aktuell marxistisk och feministisk litteratur är väl tänkt som gester till ”the community”, hur mycket mindre det än här talas om ”kommunism” jämfört med i Empire. Därför mycket från historiska förelöpar-figurer – och slutligen om kärlek som politiskt koncept.

Michael Hardt/Antonio Negri: Multitude. War and Democracy in the age of Empire (Penguin Press 2004) (fler relaterade texter

Kor, konstgerillor och det ”offentliga rummet”

Kidnappningen av en av korna i Cowparade Stockholm fullföljdes som bekant i måndags med att en snygg avsågning av kossans huvud lades ut på nätet, strax efter att tidsfristen gått ut klockan 12.00. Kravet som Stockholms Militanta Graffitikonstnärer ställde var bland annat att korna skulle ”förklaras som icke-konst”, vilket föranledde Dan Jönsson på DN Kultur att skriva en en ytlig och missvisande analys. I sin iver att tolka kom han fram till att ”gatukonstens fundamentalister” kräver ”att konsten drar en gräns mot ‘icke-konsten'” som ett ”försvar för ett konstbegrepp som de uppenbarligen anser har profanerats”. Alla vi andra, som till skillnad från Dan Jönsson har en eller annan sorts sinne för humor, förstår dock att det handlar om något helt annat. Vad kidnapparna gjorde var ju just att ifrågasätta nämnda gränsdragning, varför tillståndsgiven näringslivskonst men inte graffiti ska godkännas i de gemensamma miljöer vi brukar kalla ”det offentliga rummet”.

På den nu nedplockade sajten We got the cow (googlecachad) hänvisar kidnapparna själva till en artikel som ”säger allt som behöver sägas”. Den är skriven av Jan Åman vid Färgfabriken och sätter fingret på hur ko-paraden är ett kommersiellt erövrande av nya platser, som vi inte redan förknippar med köpta budskap.

Och då ser vi kossor som inte brukar vara där och som vi förknippar med allt det där fina som vi läst om i tidningen, med barnens rätt i samhället, med att alla får vara med, med konst och kreativitet. Sen går vi in på ett varuhus eller i en butik – och där finns minivarianter av kossorna. Perfekt! Precis lagom stora att ställa på spiselkransen hemma. Så vi köper en kossa. (…)
Och – här kommer poängen – intäkten från småkossorna går varken till BRIS eller till några kreativa och demokratiskt valda konstnärer. De går rätt in i fickan på dem som tänkt ut och genomfört affärsidén Cow Parade. Cow Parade skriver kontrakt med de konstnärer och kreatörer som väljs ut där de avsäger sig alla framtida ekonomiska rättigheter till sitt konstverk. Konstnären får nio tusen spänn, vilket ska inkludera eventuella materialkostnader, sen är det tack och hej. (…)
BRIS ställer upp med sitt varumärke och goda syfte – utan att egentligen få så mycket tillbaka. BRIS varumärke är värt oerhört mycket mer för Cow Parades legitimitet än vad BRIS får tillbaka. Så det är barnen som är förlorarna. Det är de som sponsrar Cow Parade. Inte tvärt om.

Färgfabriken i Liljeholmen var i tisdags platsen för ett mycket välbesökt panelsamtal om kossor på stan och privatisering av gatumiljöer. (Bilder från samtalet finns här.) En del intressanta observationer kunde göras, även om – eller kanske snarare just för att – deltagarnas vitt skilda utgångspunkter fick dem att prata om varandra .
På ena bordskanten satt Carl-Johan De Geer och hävdade kategoriskt att ”Sponsring är aldrig OK”. (En senare motfråga som rörde om det verkligen finns en artskillnad mellan sponsring och att sälja ett konstverk på en marknad tror jag inte att han svarade på…) Intrycket blev att han ville upprätta en sfär för ”ren konst”. Gränsen är egentligen av samma slag som den gräns som ordningsmakten och ko-försvararna vill dra gentemot graffitin, fast gränsen dras på ett helt annat ställe.
Carl-Johan De Geer levererade senare en dystopisk bild av en oundviklig framtid där allt har blivit privatiserat och inhägnat – frågan är enligt honom bara om man kan bromsa utvecklingen till den grad att den inte fullbordas under ens egen livstid. Men han kom också med en del sköna infall och anekdoter, exempelvis om hur snälla kronofogdar som avstått från indrivning i praktiken en mycket viktigare sponsor än näringslivet för hans eget konstnärsskap.
Ung Vänsters ordförande Tove Fraurud drev den linje som blivit vänsterstandard och populariserades i samband med No Logo – en enkel dikotomi mellan offentligt och privat. Hon talade om hur reklamen ”tillåts invadera mig och påverka mig att köpa Nike-skor”, och om hur inglasade, privatiserade och/eller kommersialiserade gaturum innebär ett upphävande av demonstrationsfriheten.

”Det finns nog med gator” var det smått provokativa svaret från KTH-forskaren Bosse Bergman, som kanske kom med de mest tankeväckande inläggen i samtalet. Utifrån historiska paralleller försökte han skapa en förståelse för att det finns att det finns olika slags offentliga platser, som alla ger olika sorters förutsättningar till det vi kallar offentligheten. Denna mångfald av offentligheter, från gator och torg till gallerior och små skivbutiker, är något bra.
Medan många utgår att det finns en ”ren” offentlighet som måste försvaras mot kommersiella intressens inkräktande, ungefär som en vit duk skyddas mot färgstänk, skiljer sig Bosse Bergmans pluralistiska offentlighetsbegrepp. Offentligheter är inget som bara finns från början, de uppstår inte ur något tomrum skilt från kapitalet, och ”Kommersiella platser ska få ha ett kommersiellt uttryck – inte ett arkitektoniskt, finstilat, klassicistiskt uttryck”.
Ingen offentlighet är ”fullständig”, men de varierande begränsningar som olika rum sätter upp erbjuder en mångfald av möjligheter och sätt att kringgå dessa. Här någonstans tror jag är en bra punkt att fortsätta för kritiska diskussioner om de offentliga rummen och reklamens dominans av dem. Det finns också en feministisk kritik av tanken på det egalitära ”offentliga rummet” som vore intressant att se mer av, vid sidan av den nu så etablerade feministiska reklamkritiken.
För alla samtidens tendenser är inte entydiga. När den enmansägda närlivsbutiken på hörnet utkonkurreras och ersätts av 7-Eleven kan mycket väl ett mer, snarare än mindre, offentligt rum uppstå.

DN vilseleder om skärpta upphovsrättslagen

”Gratismusiken på internet kan snart vara historia. Den 1 januari förändras lagen om upphovsrätt så att nedladdning från internet blir olaglig.”
Så tvärsäkert formulerade sig Olof Sandström på Dagens Nyheter i söndags. Påståendet – utan angiven källa – visar sig vara ryckt ur luften. Inte bara för att gratismusiken på internet självklart inte försvinner på grund av nån lagändring (antipiratlagar har inte stoppat eller ens hejdat piratkopieringen i andra länder, och dessutom finns det ju faktiskt en hel del musik som med upphovsmannens tillstånd är gratis). Utan främst för att lagändringen faktiskt lär dröja en bra bit in på 2005.

Att en lagrådsremiss, en proposition och ett riksdagsbeslut skulle ha drivits igenom redan under oktober, vilket krävs för att skärpningen av lagen ska kunna träda i kraft till årsskiftet, är ytterst osannolikt. Det berättar ansvariga på Justitiedepartementet i veckans nummer av Arbetaren. Där har man ingen aning om varifrån DN hämtat sina uppgifter. Sannolikt har de fabulerats ihop av Stim och Ifpi – de enda intressen vars företrädare får uttala sig i DN-artikeln. Dessa antipirater vill ju injaga en känsla av hopplöshet, få folk att tro att tiden för fildelning är knapp och att lagändringen kommer att innebära ett definitivt slut. Och DN dansar efter Ifpi:s pipa, i allra sämsta Aftonbladet-stil. (Notera är att den aktuella nyheten skrivits av ekonomiredaktionen. När DN:s kulturredaktion tidigare har skrivit om upphovsrättslagen har nivån varit högre.)

Ändringarna i upphovsrättslagen är Sverige som bekant bundna att göra som en följd av ett EU-direktiv från 2001, vilket egentligen skulle ha implementerats redan för två år sedan. Intressant att notera är att Justitiedepartementet på vissa punkter faktiskt tycks försöka implementera ”i underkant”. Man säger sig sträva efter att yttrandefriheten inte ska inskränkas av förbud mot att delge information om kringgående av kopieringsskydd. Kopiering för privat bruk ska vara tillåten om förlagan är ”laglig” – vilka konsekvenser det nu kan få – men nedladdning av upphovsrättsskyddat material i fildelningsnätverk kriminaliseras.
Intressant är hur man på Justitiedepartementet motiverar den försenade lagen: ”Förseningen beror inte på att det skulle vara någon särskild politisk fråga, utan bara på mängden arbete”.
Upphovsrätten anses där alltså fortfarande som något icke-politiskt. Den ses som en möjligen administrativt och pedagogiskt krånglig lag, men inte som något där man ens behöver bry sig om att lyssna efter andra röster än branchorganisationernas.

Småförvirrad upphovsrättsdebatt i SvD

”Tidsbegränsa upphovsrätten” löd rubriken på en debattartikel i SvD förra veckan, där Jonas Öberg (aktiv i FSF Europe) varnade för hur lagstadgad DRM (digitala kopieringsskydd) ger privata företag närmast obegränsad kontroll över hur kultur får användas. Upphovsrättens traditionella tidsbegränsning upphävs därmed i praktiken (vilket dock inte ansvariga på Justitiedepartementet tycks vilja erkänna, av deras svar på frågor om WIPO Broadcasting Treaty att döma).

Jonas Öberg går dock ett steg längre och ifrågasätter upphovsrättens själva existens: ”Så hur långt behöver då upphovsrätten sträcka sig? 70 år, 10 år, 1 år, eller kanske inte alls?”. Huvudargumentet är att en upphovsman ”alltid har tiden på sin sida” och kan tjäna pengar genom att ta betalt för att vara den som först av alla ger publiken tillgång till det skapade. Implicit antyder han alltså ett kulturliv där ”flöden” är viktigare än ”verk” och det nya är den avgörande ekonomiska drivkraften.

Det ligger en del i resonemanget (och att sjuttioårig eller kvasievig upphovsrätt inte gynnar kreativt skapande är väl uppenbart för alla, och något som jag själv nyligen tagit upp till debatt i dagspressen). Men samtidigt har argumentet uppenbara svagheter. Att all kulturproduktion skulle finansieras av publikens vilja att känna sig först med det nyaste är orimligt.
Karl-Erik Tallmo tar fasta på detta i en överlag rätt undermålig replik, Ska någon annan få berika sig på ditt arbete?. (Som så ofta är SvD:s debattarkiv en nästan burroughsk härva av olika artiklar, men den bör gå att dekryptera om man anstränger sig.) Tallmo skriver:

jag tror inte på det där att ett verk behöver skydd i bara några få år – eller inte alls. Ett problem som nästan aldrig hörs när detta diskuteras är vad som händer med författare eller konstnärer som arbetat med något i kanske 10-20 år och investerat miljoner under denna tid i egna resor, litteratur etc […]
Kanske tar det ytterligare 10-20 år efter publiceringen innan ett verk slår igenom publikt. När sådana upphovsmän äntligen kan få tillbaka en smula av det de investerat – ska då någon annan kunna berika sig på deras arbete?

Resonemanget är slående dumt. Varifrån kommer de ”miljoner” som kulturproducenter förväntas ”investera”? Skulle musiker, författare och fotografer ta banklån för att kunna göra mastodontverk, vilka kanske med lite tur skulle betala sig några decennier senare? Att det inte funkar så, och aldrig har funkat så, förstår nog nästan alla andra.
Tallmos idiotiska resonemang är dock klargörande. Det uppenbarar det faktum att upphovsrättsintäkter inte kan garantera kulturproducenters levebröd, och aldrig någonsin har gjort det i praktiken. Frågan om bättre ekonomiska villkor för kulturproduktionen måste utgå från artisters status i samtiden, från möjligheten att klara sig med ojämnt fördelade inkomster. Den måste utgå från inte bara artister som är etablerade sedan många års tid, utan också från dem som tragglar sig igenom den mångåriga och till stor del oavlönade vägen fram till det ekonomiska genombrottet. Och då är faktiskt utgiftsreduktion betydligt viktigare än en kasinoartad avkastning som eventuellt hägrar i en avlägsen framtid. Det måste helt bli lättare att ägna tid åt kultur utan att vare sig sälja upphovsrättsskyddade reproduktioner eller jobba extra på dagarna. (Frågan har diskuterats av mig en hel del tidigare, bland annat i slutet av ”content flatrate”-artikeln, och tidigare även här och här.)

Bland kommentarerna till Jonas Öbergs artikel på svd.se finns en del smått skrattretande inlägg. Henrik Unné (även känd som frenetisk insändarskribent, innehavare av en ”objektivistisk” bokhandel och en av få svenska företrädare för den sekt som huvudsakligen ägnar sig åt personkult av Ayn Rand) hojtar om ”moral” och ”parasiter”. Varje förkortning eller inskränkning av upphovsrätten är för honom ett ingrepp i den ”objektivt” givna och orubbliga egendomsrätten. Med andra ord borde upphovsrätten vara evig, och varje ord- eller tonföljd som någonsin skapats en helig egendom. Tur att Henrik Unné inte säljer böcker av Platon i sin bokhandel, för då hade han fått problem med att leta upp alla arvingar så att de kunde ”kompenseras”.
Nåja, sådana kuriösa debattinslag är egentligen ingen mening att bry sig om. Men frågan är om inte Jonas Öberg faktiskt var den som öppnade dörren för dylik naturrättsfundamentalism genom att i sin första artikel börja tala om våra barns och barnbarns ”naturliga rättigheter till att använda och ta del av publicerat material”.
”Naturliga rättigheter” är en metafysisk princip som inte sällan återkommer i den amerikanska och internationella upphovsrättsdebatten, men som upphovsrättskritiker inte bör kasta sig med oövertänkt. (Det olyckliga i en upphovsrättskritik som är alltför fast i specifikt amerikanska juridiska idéer har Copyriot berört tidigare, bl.a. här och här.)