De flesta kriminella organisationer har lämnat den hierarkiska organisationsmodell som kännetecknar den sicilianska maffian. De har lärt av terrorgrupper och anammat ett nätverkstänkande. Därmed har det blivit svårare för myndigheter att slå ut dem eftersom ett nätverk, särskilt ett med cellstruktur, i mycket högre utsträckning tål att en enhet slås ut än en hierarkisk organisation

Enligt Svante Cornell, centralasienforskare i Uppsala som skriver i senaste Axess, är alltså nätverksstrukturer en uppfinning av terrornätverk (och därmed en smula suspekta). Ett anmärkningsvärt påstående som inte beläggs. Nätverkets paradigm har annars observerats på en rad områden sedan 1970-talet (från datornätverk till postfordism i arbetslivet) och diskuterats grundligt i den akademiska världen. Citerar ett refererande avsnitt ur den recension av boken Multitude som postades här härom dagen:
Immateriellt arbete erfordrar främst samarbete och kommunikation och organiseras allt mer i former av nätverk. (…) Likt produktionen idag organiseras nätverksartat, försöker också avancerad militärstrategi att utnyttja nätformen med gerillan som historisk förebild. Även i aktuella motståndsformer såsom globaliseringsprotesterna dominerar decentraliserat, nätverksartat samarbete.
Knappast något som att primärt associera med terrorism alltså – om man inte är ute efter att sälja smaskiga stories till Axess, det vill säga.
Svante Cornell skriver också att ”Minst en tredjedel av kända terroristgrupper har deltagit i organiserad brottslighet”. Betyder de att resterande två tredjedelarnas verksamhet är legal? Är terrorism inte alltid kriminell?

Complex net.art diagram

31 augusti 2004

Ever wondered exacltly where the art does happen in net.art? Well, now everything is explained in this beatiful diagram (a fractalizing remix of this simpler 1997 diagram).

Also check out READ_ME 2004, a ”software art and cultures” conference held a week ago in Denmark. Complete with wiki and picture blog, but unfortunately no keynotes from any of the really interesting names from the program.

Tänk dig att du bor i Stockholm, du är student med 6500 kronor i studiemedel och du betalar noll kronor i månad för tunnelbanan (du hör nämligen till de 10-20 % som åker utan giltigt färdbevis).
Du går in på Nolltaxa.nu, klickar på Nolltaxekalkylatorn och fyller i de rätta siffrorna. Svar: Du förlorar 91 kronor per månad och ”tillhör därmed den rika minoritet som faktiskt förlorar på den reform vi vill genomföra”. Japp, så säger faktiskt Ung Vänster Storstockholms nya kampanjsajt.

Syftet med kalkylatorn är utmärkt: Att upplysa om hur en stor majoritet skulle vinna och en liten minoritet förlora ekonomiskt på skattefinansierad kollektivtrafik. Men kalkylerna talar sitt eget språk.
Att Ung Vänster inte tror ”på plankning som politisk handling” är väl en sak, men att retuschera bort den betydande grupp låginkomsttagare i Stockholm som inte snällt betalar för sig, det är något annat. Tjuvåkning får inte plats i analysen och nämns knappt (vilket är märkligt med tanke på den hets mot plankare som SL har inlett). Alldeles uppenbart är ju att Nolltaxa.nu är en respons på Planka.nu, som har fått kraftigt ökat genomslag i media senaste året. Om det inte vore för att Planka.nu efter ett antal år faktiskt har lyckats med att lyfta kravet på gratis kollektivtrafik skulle ju inte Ung Vänster driva sin kampanj.
Vad de har för egen strategi för nolltaxa är oklart (moderpartiet Vänsterpartiet driver knappast frågan på parlamentarisk väg) – klickar man på ”agera” så ”kommer det snart gå att göra olika spexiga saker, skicka vykort, ladda ner kampanjmaterial eller gå med i Ung Vänster”.

Pro Veritas

30 augusti 2004

Ett gäng brats som tagit sig det pompösa namnet ”Pro Veritas” har tågat ut i ett ärorikt fälttåg för Sanningen. Tror de. I själva verket sysslar de med oavlönad marknadsföring av en film. Samma film vars budskap de ogillar och finner oerhört farligt, till den grad att de startar en organisation, ordnar en namninsamling och protesterar på gatan utanför biografer – allt för att varna för filmen. Att regissören skulle tillåtas komma ”lindrigt undan” vore nämligen en styggelse av grövsta mått.
Annars kan man ju tänka att en rimligare reaktion på att en eller annan film i floden av skräpfilmer visar sig särskilt usel vore att helt enkelt inte se den, inte uppmärksamma den och räkna med att de flesta hade glömt bort den snart. (Få skulle nog emotsäga antagandet att det årligen utges hundratals genuint osympatiska filmer runt om i världen).
Några som nu verkligen har skäl att vara nöjda är den aktuella filmens marknadsförare – över att en hop MUF:are sliter häcken av sig knapprande vid sina tangentbord bara för att locka fler besökare till biograferna (och till fildelningsnätverken). Guerilla Marketing.
Underhållande att åse, även om man ibland kan tycka det är trist att man inte åtminstone ibland tog itu med att snacka om mer angelägna företeelser. Och det är faktiskt beklagansvärt att de få ideologiska liberaler som finns numera, anförda av Johan Norberg, verkar ha gett sig in på den förutsägbara rättshaverismens bana när de skulle kunna göra och har gjort så mycket roligare saker.

GrepLaw har gjort en lång intervju från Nicholas Reville från Downhill Battle, en organisation som delvis fungerar som en slags amerikansk motsvarighet till Piratbyrån och som sjösatt en mängd uppmärksammade projekt från Grey Tuesday till Save the iPod.

Bittorrent, i varje fall som det ser ut idag, kan beskyllas för att uppmuntra ett ganska konformistiskt piratkopierande. Till skillnad från exempelvis Direct Connect kräver Bittorrent ett aktivt utdelande av varje enhet, varför smalare material sällan förekommer, och protokollets stora fördel i snabbhet gäller när många personer tankar exakt samma sak.
Nicholas Reville försöker dock att se bortom det rådande läget, och utmålar faktiskt Bittorrent som en stor möjlighet för ”deltagande kultur”. Särskilt när tekniken växer samman med bloggar, wikis, RSS-flöden och annat menar han att Bittorrent är ett unikt sätt för folk att kunna sprida egenproducerad kultur till en stor grupp utan att ha tillgång till mycket egen bandbredd. Först måste dock tekniken göras betydligt mer lättanvänd än vad den är idag. Downhill Battle Labs bidrar till det genom utvecklandet av Blog Torrent/Battle Torrent (tyvärr bara för windows).
Men visionerna kring vidareutvecklandet av Bittorrent stannar inte där. Fildelningen ska in i TV-apparaterna hos en bred publik. Hårdvaran finns redan (en billig begagnad X-box uppges funka), likaså mjukvaran Torrentocracy (”the combination of RSS, bit torrent, your television and your remote control”). Downhill Battle ser det som sin uppgift att göra det hela enkelt även för den majoritet som saknar avancerad teknisk kunskap.
Sådan typ av aktivism, där allt mer avancerad P2P konfronterar en allt mer aggressiv upphovsrättsindustri, beskriver Nicholas Reville som en av två vägar att gå i ”kampen för musikens framtid”. Även om detta dominerar Downhill Battles verksamhet, säger han att han egentligen skulle föredra ett ”alternativt kompensationssystem” av flatrate-modell, i den form som föreslagits av EFF. Kritiska perspektiv på ”kompensations”-förslagen verkar Downhill Battle inte vara särdeles intresserade av).

Intervjun diskuterar också idéer och förgrundsgestalter i ”the copyfight”. Angående Lawrence Lessig säger Nicholas Reville:

He’s really a conservative on copyright in the sense that he wants to move the law back towards its original role. And that perspective is extremely important; people need to be reminded that what the free culture movement is talking about isn’t some utopian futuristic dream, it’s just sensible public policy that existed for centuries in America and that we desperately need to reclaim
Perspektivet är vanligt bland upphovsrättskritiker: Vi kan ”gå tillbaka” till ett slags naturtillstånd av fria flöden. (Se även kommentaren kring det tal som Eben Moglen höll på Wizards of OS). Men ett par hundra år av kulturindustri kan inte, och bör inte, göras ogjorda. Och det där naturtillståndet är mest av allt en nationalromantisk dröm med djupa rötter i USA:s historia. Tråkigt nog försöker inte Downhill Battle ta sig ur dess snäva ramar. Nästkommande projekt uppges sikta på att låta folk ”komma i mer direkt kontakt med sina senatorer”, och visst behövs nationellt specifik verksamhet också på upphovsrättens område.
Men eftersom få saker är så globaliserade som immaterialrätten, är det en svaghet för dess kritiker att de ofta omedvetet är fast i nationellt specifika perspektiv (må de vara amerikanska, tyska eller engelska).

Flera uppslag ur senaste numret av Internetworld är vikta åt ett samtal mellan piraternas och antipiraternas främsta företrädare. Diskussionen mellan Kristoffer Smedlund från Piratbyrån och IFPI:s jurist Magnus Mårtensson är ganska intressant.
Den senare skrattar defensivt och säger att man inte är emot ”fildelningen i sig”, bara att ”man tar vår musik” – även om han erkänner att det finns fördelar även för musikindustrin i att folk upptäcker nya artister. Piratbyrån hävdar dock som vanligt att det inte finns något egenvärde i skivbolagens överlevnad.
IFPI-juristen uppvisar en slående okunskap, om det inte handlar om medveten begreppsförvirring, när han vill göra ett tankeexperiment i form av att ”stänga ute all kommersiell musik och bara fildela saker som användarna själva har gjort, då skulle det inte vara så många användare som det är idag”. Framför allt för att han sätter likhetstecken mellan ”kommersiell” och ”all rights reserved”, vilket inte alls stämmer med verkligheten. Att han samtidigt förutsätter skivbolagens eviga existens förvånar såklart inte – det är hans jobb – men det är kul att se hur han definierar vad dessa bolag egentligen har för betydelse: ”Skivbolagen har ett innehåll, och det ska de själva bestämma över – var det ska säljas, när det ska säljas, hur det ska säljas.
Alternativa kompensationssystem beskriver han som ”samma sak som att legalisera stölden av vårt innehåll på nätverken, och det är något som vi inte vill. Vi vill ha kontroll över vårt innehåll, vi vill själva bestämma över det som vi har skapat och hur det ska säljas.” (Skivbolagens uppgift är alltså varken mer eller mindre än att powertrippa och ta betalt för det?) Argumentet är samma som tyska IFPI använt i ett annat samtal som refererades här i våras.
Magnus Mårtensson från IFPI försöker sammankoppla P2P med dålig ljudkvalitet och fullt av cirkulerande felmärkta skräpfiler. Visserligen finns bättre P2P-nätverk men ”den stora massan hänger ändå på Kazaa, där det finns mycket skräp. Och det är det vi kan konkurrera med.” Vad han säger är alltså att slaget är förlorat för skivbolagen om den stora massan av fildelare övergår till bättre protokoll. Kristoffer Smedlund svarar honom också: ”Det är ungefär samma sak som vi försöker med. Vi försöker få in den stora massan på bra tekniker.”

Här går det att hitta hela artikeln inscannad.

Recension av Multitude

27 augusti 2004

Den österrikiska tidskriften Malmoe (ingen vet varför de tagit sitt namn efter en skånsk stad) har recenserat Multitude, alldeles nya boken av Michael Hardt och Antonio Negri. Snarare än att polemisera för eller emot teser diskuteras på vilka sätt man kan eller inte kan ha en praktisk användning för denna uppföljare, som verkar förutbestämd att bli en storsäljare.
Här en hastigt sammanslängd översättning av recensionen:

Nu har Empire av Hardt/Negri till och med utkommit på ryska. I kommunismens moderland mottas denna den nya Kapitalet med en blandning av nyfikenhet och förundran. Författaren till två recensioner i den ledande ryska näringslivstidskriften Vedomosti och livsstilsmagasinet Afisha berättar roat om ”sanna skatter” som kan hittas i boken, såsom ”den förunderligt precisa marxistiska formuleringen av grunden till USSR:s kris: det sovjetiska proletariatets vägran att arbete”, och den lika beundrandsvärda agitationsförmågan i att i våra dagar göra utsagor som ”den absoluta glädjen är kommunismen”. Vart man idag skulle vilja komma med något sådant, är uppenbarligen inte klart för honom.
I ”Västvärlden” låter sig däremot Empire användas på mycket mångsidigt vis, vilket inte bara visas av försäljningssiffrorna och all mediell uppmärksamhet om verket sedan 2000: Som erbjudare av identitet, som världsförklaringsmodell, som inspirationsgivare, som studiecirkelslektyr, för alla radical chic, som teoretiskt initiatieringsprov, som bashing-objekt etc.
På senare tid har det närmast sett ut som om författarna dömts till one hit wonder-ödet: Den nya ekonomins sammanbrott gjorde det möjligt att sticka hål på trovärdigheten i tesen om det immaterialla arbetets centrala roll, och efter 9/11 och de neoimperialistiska tendenserna framträdande i USA skedde detsamma med tesen om det nätverksartade, världsomspännande ”Imperiet”.
Med märkliga offentliga apeller till världseliten, vilka skulle övertygas om att upprättandet av ett Imperium är överlägset den unilaterala krigföringen (bland annat i en publikation tillhörande World Economic Forum i Davos!), lämnade författarna spelrum för misstanken att de egentligen strävar efter rådgivning åt de härskande, snarare än efter motstånd.
Nu har ”fortsättningen” på Empire kommit ut: Multitude. War and democracy in the age of Empire. Så som det sig bör för uppföljaren till en hit, har väsentliga formella element övertagits från föregångaren: En ettordstitel, bestående av ett glimrande, redan infört begrepp; dramaturgisk uppbyggnad inklusive instuckna kortare texter med litterära, historiska och denna gång även popkulturella analogier; variation och ny remix av några centrala riff ur Empire. Så till vad kan man använda detta verk?

1. För förståelsen av det härskande geopolitiska läget
På olika sätt görs idag kriget till ett permanent tillstånd och fungerar som en maktmekanism, enligt Hardt/Negri. Det tjänar som försvarsmekanism och konfliktdämpare gentemot rättvisekamper inom de bestående världsvida hierarkierna, och förhindrar demokrati. Önskan efter demokrati sammanfaller därför idag med önskan efter fred.
Författarna erkänner visserligen att USA:s unilateralism eller neoimperialism inte följer analysen i Empire, men står fast vid att dessa tendenser inte är möjliga att upprätthålla och till slut, på grund av interna motsättningar och motståndet från företrädare för andra intressen inom världsordningen, måste ersättas av en kooperativ, nätverksformad maktmodell. En ”Magna Charta” står på tur, med vilken fred, samarbete och bredare medverkan återställs. Detta är också chansen för att genomdriva vidare krav. För en enligt egen utsaga filosofisk bok, som uttryckligen vill överlåta svaret på frågan ”Vad bör göras?” till rörelserna, ett inte helt genomförbart strategiförslag med alltför många drag av traditionell politisk rådgivning.

2. För övervägandet av nya demokratimodeller
Som förespråkare för dessa krav fungerar Multitude (myllret) – den mångfaldiga mängden människor, som idag producerar utan att kunna reduceras till en enhetlig gestalt som ”arbetarklassen”. Vad myllret producerar är idag (i ”postfordismen”) allt mer ”immateriellt” (tjänster i bredaste bemärkelse). ”Immateriella komponenter” slinker in i de mest skilda arbetsformer från industri till lantbruk. Immateriellt arbete erfordrar främst samarbete och kommunikation och organiseras allt mer i former av nätverk. Tesen som Hardt och Negri driver är att dessa ständigt aktuella organisationsformer som dominerar näringslivet, får stå modell för andra områden (krigföring, politik, demokrati).
Likt produktionen idag organiseras nätverksartat, försöker också avancerad militärstrategi att utnyttja nätformen med gerillan som historisk förebild. Även i aktuella motståndsformer såsom globaliseringsprotesterna dominerar decentraliserat, nätverksartat samarbete.
Hardt och Negri föreslår nu framarbetandet av en ny demokratimodell som även den kan avledas från produktionens organisering: Likt myllret producerar gemensamt, producerar det gemensamma, så kan myllret producera politiska avgöranden, i analogi med produktionen av fri mjukvara. Myllret producerar inte bara produkter och tjänster, utan även samarbete, kommunikation, levnadsformer, sociala kopplingar. Sättet på vilken myllret kan fatta sina avgöranden blir satt i analogi med hjärnans funktionssätt och en insektssvärms koordination.
Medan den moderna nationalstatliga demokratin utgick från en egendomsindividualism, måste en förnyad demokratiuppfattning som är anpassad till globaliseringen utgå från att inte privategendom utan ”det gemensamma” i sina mångfaldiga former utgör den centrala källan utav värde. På motsvarande vis riktar sig kravet efter demokrati idag även mot konfiskerandet av det ”gemensamma” i form av intellektuell egendom och privatisering.
I stället för att som i Empire låta migranterna vara den gemensamma figuren, är det nu ”de fattiga” som får tjäna som karaktäristisk för de som runt om i världen under skilda förutsättningar är underkastade makten. I motsättning till Empire tas visserligen denna gång även högerpopulism och fundamentalism upp, men en analys av de frigörande och reaktionära delarna av myllret uteblir fortfarande.

3. För att motsäga invändningarna mot Empire
Väsentliga delar av boken är ägnade en diskussion av kritiken av Hardt och Negris centrala koncept: Immateriellt arbete, myllret, imperiet. Det är ibland mer övertygande, ibland mindre, ibland rätt så beskedligt och defensivt, men ändå nyttigt.

4. För en kritik av förslagen för reformerad globalisering
I deras överblick över det offentliga ”klagandets” diverse ansatser mot missförhållanden såsom bristande representativitet hos internationella organisationer, bristande mänskliga rättigheter, fattigdom och skuldsättning, miljöproblem och röveri av biomaterial finner Hardt/Negri en demokratisk potential. Blott reglering är dock för lite, då det inte förändrar orsakerna till de flesta problem.
Styrkan med Multitude är liksom i Empire syntetiseringen av de mest skilda fenomen och teorier i en samlad bild, som visserligen inte alltid är rund och sammanhängande, men som erbjuder tolkning och överblick, och det hela i ett emancipatoriskt perspektiv, där annars teknokratiska och enkelspåriga perspektiv överväger. Gentemot Empire är Multitude uppenbarligen riktad till en bredare publik: Ett större förlag, bemödandet om ett enklare språk och användandet av fler aktuella exempel och belägg i stället för bara glimrande begrepp tyder på det. Det flitiga användandet av citat från aktuell marxistisk och feministisk litteratur är väl tänkt som gester till ”the community”, hur mycket mindre det än här talas om ”kommunism” jämfört med i Empire. Därför mycket från historiska förelöpar-figurer – och slutligen om kärlek som politiskt koncept.

Michael Hardt/Antonio Negri: Multitude. War and Democracy in the age of Empire (Penguin Press 2004) (fler relaterade texter