Småförvirrad upphovsrättsdebatt i SvD

20 augusti 2004

”Tidsbegränsa upphovsrätten” löd rubriken på en debattartikel i SvD förra veckan, där Jonas Öberg (aktiv i FSF Europe) varnade för hur lagstadgad DRM (digitala kopieringsskydd) ger privata företag närmast obegränsad kontroll över hur kultur får användas. Upphovsrättens traditionella tidsbegränsning upphävs därmed i praktiken (vilket dock inte ansvariga på Justitiedepartementet tycks vilja erkänna, av deras svar på frågor om WIPO Broadcasting Treaty att döma).

Jonas Öberg går dock ett steg längre och ifrågasätter upphovsrättens själva existens: ”Så hur långt behöver då upphovsrätten sträcka sig? 70 år, 10 år, 1 år, eller kanske inte alls?”. Huvudargumentet är att en upphovsman ”alltid har tiden på sin sida” och kan tjäna pengar genom att ta betalt för att vara den som först av alla ger publiken tillgång till det skapade. Implicit antyder han alltså ett kulturliv där ”flöden” är viktigare än ”verk” och det nya är den avgörande ekonomiska drivkraften.

Det ligger en del i resonemanget (och att sjuttioårig eller kvasievig upphovsrätt inte gynnar kreativt skapande är väl uppenbart för alla, och något som jag själv nyligen tagit upp till debatt i dagspressen). Men samtidigt har argumentet uppenbara svagheter. Att all kulturproduktion skulle finansieras av publikens vilja att känna sig först med det nyaste är orimligt.
Karl-Erik Tallmo tar fasta på detta i en överlag rätt undermålig replik, Ska någon annan få berika sig på ditt arbete?. (Som så ofta är SvD:s debattarkiv en nästan burroughsk härva av olika artiklar, men den bör gå att dekryptera om man anstränger sig.) Tallmo skriver:

jag tror inte på det där att ett verk behöver skydd i bara några få år – eller inte alls. Ett problem som nästan aldrig hörs när detta diskuteras är vad som händer med författare eller konstnärer som arbetat med något i kanske 10-20 år och investerat miljoner under denna tid i egna resor, litteratur etc […]
Kanske tar det ytterligare 10-20 år efter publiceringen innan ett verk slår igenom publikt. När sådana upphovsmän äntligen kan få tillbaka en smula av det de investerat – ska då någon annan kunna berika sig på deras arbete?
Resonemanget är slående dumt. Varifrån kommer de ”miljoner” som kulturproducenter förväntas ”investera”? Skulle musiker, författare och fotografer ta banklån för att kunna göra mastodontverk, vilka kanske med lite tur skulle betala sig några decennier senare? Att det inte funkar så, och aldrig har funkat så, förstår nog nästan alla andra.
Tallmos idiotiska resonemang är dock klargörande. Det uppenbarar det faktum att upphovsrättsintäkter inte kan garantera kulturproducenters levebröd, och aldrig någonsin har gjort det i praktiken. Frågan om bättre ekonomiska villkor för kulturproduktionen måste utgå från artisters status i samtiden, från möjligheten att klara sig med ojämnt fördelade inkomster. Den måste utgå från inte bara artister som är etablerade sedan många års tid, utan också från dem som tragglar sig igenom den mångåriga och till stor del oavlönade vägen fram till det ekonomiska genombrottet. Och då är faktiskt utgiftsreduktion betydligt viktigare än en kasinoartad avkastning som eventuellt hägrar i en avlägsen framtid. Det måste helt bli lättare att ägna tid åt kultur utan att vare sig sälja upphovsrättsskyddade reproduktioner eller jobba extra på dagarna. (Frågan har diskuterats av mig en hel del tidigare, bland annat i slutet av ”content flatrate”-artikeln, och tidigare även här och här.)

Bland kommentarerna till Jonas Öbergs artikel på svd.se finns en del smått skrattretande inlägg. Henrik Unné (även känd som frenetisk insändarskribent, innehavare av en ”objektivistisk” bokhandel och en av få svenska företrädare för den sekt som huvudsakligen ägnar sig åt personkult av Ayn Rand) hojtar om ”moral” och ”parasiter”. Varje förkortning eller inskränkning av upphovsrätten är för honom ett ingrepp i den ”objektivt” givna och orubbliga egendomsrätten. Med andra ord borde upphovsrätten vara evig, och varje ord- eller tonföljd som någonsin skapats en helig egendom. Tur att Henrik Unné inte säljer böcker av Platon i sin bokhandel, för då hade han fått problem med att leta upp alla arvingar så att de kunde ”kompenseras”.
Nåja, sådana kuriösa debattinslag är egentligen ingen mening att bry sig om. Men frågan är om inte Jonas Öberg faktiskt var den som öppnade dörren för dylik naturrättsfundamentalism genom att i sin första artikel börja tala om våra barns och barnbarns ”naturliga rättigheter till att använda och ta del av publicerat material”.
”Naturliga rättigheter” är en metafysisk princip som inte sällan återkommer i den amerikanska och internationella upphovsrättsdebatten, men som upphovsrättskritiker inte bör kasta sig med oövertänkt. (Det olyckliga i en upphovsrättskritik som är alltför fast i specifikt amerikanska juridiska idéer har Copyriot berört tidigare, bl.a. här och här.)

2 Responses to “Småförvirrad upphovsrättsdebatt i SvD”

  1. Anonymous Says:

    Antingen har jag misförstått ordentligt eller så tycker du verkligen inte att någon skall ha copyright på någonting? I såfall är du verkligen ute och cyklar! Visst kan man tycka att allt som publiceras är ‘public domain’, men i verkligeheten så är det ju inte så enkelt. Personligen skulle jag bli vansinnig ifall andra spred mitt arbete hej vilt. Det är fan ingen skillnad om det är materiell egendom eller egendom som existerar bara i tryck/inspelning/skulpturering. Stöld är alltid stöld.

  2. Anonymous Says:

    Stöld är alltid stöld. Mångfaldigande är alltid mångfaldigande.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: