Progghistoria

12 mars 2007

Bloggen håller på att flytta, som ni strax kommer att märka. Följande postades egentligen i lördags på nya nästet, som dock strax därefter brakade samman…

Tydligen är det någon slags schlagerfestival ikväll. Det innebär högkonjunktur för plagiatanklagelser, precis som förra året, i några dagar, innan (nästan) alla åter inser att schlagerns väsen ligger just i det eviga återanvändandet av liknande musikaliska motiv.

Schlagerfestival innebär också – åtminstone i år – återblickar på året 1975. Musikrörelsen, idag mera känd under beteckningen ”progg”, kulminerade den våren, i och med motståndet mot ”slaskjippot” på teve. Framför allt minns eftervärlden småleende hur Ulf Dageby sjöng ”Doin’ The Omoralisk Schlagerfestival”, kanske också motdemonstrationen mot schlagerfestivalen den 22 mars 1975, ”med fioler och nyckelharpor i täten”.

Förvisso var det den ofta väldigt dogmatiska kretsen kring tidskriften Musikens Makt som satte agendan.
Men i Kommittén för en Alternativ Festival -75 ingick även, bland många andra, Tonkonstnärsförbundet, Yrkestrubadurernas förening, Föreningen Svenska Jazzmusiker, Körförbundet, Rikskonserter samt – sist men inte minst – Centerns Ungdomsförbund. Allesammans ville de ”bekämpa kommersieliseringen av kulturen och stödja den kultur som inte styrs av ekonomiska vinstintressen”.
På alternativfestivalen i Stockholm – som SVT direktsände samtidigt med schlagerfestivalen – framträdde inte bara Nynningen och Söderorts FNL-sånggrupp, utan också Adolf Fredriks församlingskör, Södra Bergens Balalaikor samt diverse internationella jazzstorheter.
Svepande omdömen bör alltså fällas med viss försiktighet. Progghistorien är mer mångtydig.

1975 samlade sej musikrörelsen till en ny jättemanifestation i kampen mot EM-schlagern. Motfestivalen blev en framgång och Sverige drog sej ur slaskjippot.
1976 börjar det kännas som nån sorts konstig baksmälla. En massa band och musikföreningar börjar lägga av.

Författaren till dessa rader, som publicerades i Musikens Makt 9/1976, heter Mikael Wiehe. Strax efter motfestivalen 1975 började utan tvivel rörelsens långsamma nedgång, ledsagad av en stundtals inflammerad debatt om professionalisering och svek.
Mikael Wiehe, i egenskap av en av de mer framgångsrika proggmusikerna, argumenterade för sin linje i ett språk som tycks vara en smula influerat av Mao:

Som jag ser det, finns det två huvudlinjer i musikrörelsen idag. Den ena linjen förespråkar den alternativa formen: entusiasm i stället för organisation, gratisarbete i stället för en ordnad ekonomi, musik för musikens skull i stället för en genomtänkt kulturpolitisk och politisk ideologi. Men det är ju att vilja rulla tillbaka till 1970. Och att vilja tillbaka är reaktionärt och därmed dömt att misslyckas.
Den andra linjen i musikrörelsen vill bygga vidare på de gångna fem, sex årens erfarenheter, dra lärdomar och konsekvenser av dom och gå till offensiv. Detta är progressivt och nödvändigt. /…/
Genom att producera bra kultur och göra bra arrangemang, kommer vi att nå en bred publik, som är viktig [för] att betala vad kulturen kostar. På så sätt skapar vi en stark ekonomi, som gör det möjligt för den fria kulturen att blomstra.

Han fick svar på tal av bland andra Åke ”Hållis” Wiktorsson, som ifrågasatte ”rätten” att försörja sig som heltidsmusiker:

Man bygger upp ett motsatsförhållande musiker-musikfora, som kan få fruktansvärda konsekvenser.
Det kanske är så att vi just behöver grupper som spelar på heltid för att kunna konkurrera med den kommersiella musiken, men det får inte vara till tonerna av musikrörelsens undergång.
Mikael Wiehe säger att Kontaktnätet är en publikorganisation. Det är lika inihelvete fel som att säga att musikrörelsen har byggts upp av en grupp ‘etablerade’ band, som har rest runt och dragit igång allting.
Det har alltid och måste alltid vara så att rollerna musiker-aktivist-publik flyter samman om musikrörelsen skall fungera.

Vid samma tid, alltså hösten 1976, lyckades rörelsen efter en rad besvär arrangera sin första ”musikerkongress för progressiva musiker”. Mötessekreteraren Lars Aldman rapporterade i Musikens Makt att den knepiga frågan om musikernas gager diskuterades i nästan en och en halv dag:

Den knepigaste nöten på ett sätt var nog frågan om amatörer kontra proffsmusiker. Proffsen vill ha ett så högt gage som möjligt för att kunna klara sig drägligt på sin musik, medan amatörerna är rädda för att dom inte får spelningar om gaget blir högt. Musikersamlingen i Malmö hade diskuterat att banden själva skulle klassificera sej i A- och B-band, där B-banden skulle få ett avsevärt lägre gage. Men mötet ville annorlunda. /…/
Vad vi enades om var följande: ett minimigage på 160:- som motsvarar Musikerförbundets minimigage /…/ Vad betyder då det? Ja, i första hand måste ‘lågprislinjen’ inom Kontaktnätet överges. Det är orealistiskt och löjligt att ta 5:- i inträde när t ex en biobiljett kostar 15:-

Nästan lika kontroversiell var frågan om musikrörelsens relation till Stim. För många av rörelsens musiker hade en Stim-fri musikscen varit en självklarhet, men musikerkongressen 1976 fann ändå efter mycken tvekan att man skulle spela efter upphovsrättsbyråkratins regler, så att de som ordnade spelningar alltså tvingades betala licensavgifter. Andra tyckte det var ”jävligt beklämmande” att rörelsens egna musiker på detta sätt gått med på en uppdelning mellan proffs och amatörer.


Kritiken mot Stim var högst framträdande i Musikens Makt, liksom i programtidningen för Alternativ Festival -75, och formulerades främst av Roger Wallis. Om ni känner igen namnet är det nog inte så mycket för hans insatser i sjuttiotalets proggrörelse, utan snarare för hans insatser som nyanserad röst i fildelningsdebatten under 2006.

Idag sitter Roger Wallis i styrelsen för Stim, en organisation som fungerar ”mest som en inkassobyrå åt utländska tonsättare och musikförlag” – för att låna hans egen formulering från 1975. Kritiken mot hur Stim, enligt godtyckliga principer, göder topplistemusiken på bekostnad av bredden, är faktiskt minst lika giltig idag som på 1970-talet. Däremot har Stims diskriminering av ”populärmusik” börjat luckras upp, vilket också var ett krav som fördes fram av proggarna, vars aktning för ”konstmusiken” var ytterst låg.

Vintern efter den lyckade alternativfestivalen uppmanade Musikens Makt till medveten infiltration av Stim, vars odemokratiska struktur man tänkte sig kunna tränga in i genom att alla proggmusiker sökte medlemskap i det vid denna tid ganska åldrade Skap (som av tradition har representanter i Stims styrelse). Våren 1976 utvärderade man:

Nåja. Vårt upprop är inte precis någon dundersuccé hittills. Men några ansökningar om medlemskap har i alla fall ingått till SKAP och ställt till en rejäl karusell.
Roger Wallis var en av dem som ansökte. Innan han accepterades, ringde SKAP-pampen Roland Levin upp honom. Och förklarade att om Roger varit SKAP-medlem när han en gång skrev STIM-kritiska artiklar i MM – då skulle han blivit utesluten! Så om han skulle antas nu fick han allt hålla sej i skinnet.
Roger lovade inget. Men han och ytterligare några inom musikvänstern blev ändå antagna som SKAP-medlemmar.

Idag är alltså Roger Wallis ordförande i samma organisation. Så kan det gå!
Och med denna utvikning avslutar vi dagens lektion i progghistoria.

Annonser

En omröstning har legat på Piratbyrån.org sedan någon vecka:

Vilka faktorer är viktigast i valet av bärbar musikspelare? Bland svarsalternativen finns två helt dominerande. Den ena är design, vilket nog i allmänhet talar för Apples iPod. Den andra, som talar mot iPod, är efterfrågan på att kunna spela även öppna ljudformat såsom .ogg. Såsom ”det politiskt korrekta svarsalternativet” är dess andel säkerligen långt högre än det vore i en enkät till allmänheten.

De två återstående alternativen ges långt mindre betydelse. Nästan ingen bryr sig om att ha en mikrofon i sin musikspelare. Ska det tolkas som ljudjägarens definitiva död? Antagligen inte. Dels har mobiltelefoner och digitalkameror tagit över rollen som våra portabla ljudinspelningsapparater. Dels har det som på 1950-talet kallades ljudjakt, det uppsökandet av ljud för kreativt återbruk, uppstått i nya former i de digitala filhaven och analoga skivbackarna.

Endast 15,7 procent av de svarande prioriterar metadata, möjligheten att synkronisera t.ex. antal spelningar och låtbetyg med datorns musikbibliotek. Trodde nog det skulle finnas fler som vill ha in sitt mobila musiklyssnande i sin Last.fm-statistik, eller som gjort sig beroende av ”smarta” spellistor som exempelvis utelämnar den senast spelade musiken vid nästa synkning med datorn.
Ändå är nog metadatan viktig för fler än blott än sjättedel. Alla de som kör kombinationen iTunes/iPod vänjer, även om de valt den på grund av hårdvarudesignen, vänjer sig vid spelarmarknadens bäst integrerade lösning för metadata, inklusive möjlighet att ändra betyg på låtarna för dem som gillar sådant.
Att musiken inte bara strömmar från ett flashminne till ett par hörlurar för att sedan förgås, utan lämnar någon slags spår. Att valet mellan att lyssna och att hoppa över, när man är ute på en promenad, bidrar till att bygga upp en smakprofil ur filmyllret på hårddisken där hemma…

Själv måste jag, som flerårig iPod-användare, erkänna att jag blivit smått beroende av att kunna synkronisera metadatan. Och jag ser det som ett problem. Tekniskt är ju iPod en undermålig musikspelare.
Att den inte spelar öppna filmformat är visserligen en brist den delar med de flesta konkurrenter, och något som de flesta av oss kanske kan leva med, även om releaser från netlabels som Kahvi därmed bannlyses från mobilt lyssnande.
Värre är det med iPodens enkelriktning. Medan många andra spelare när de kopplas till datorn fungerar som de flashminnen eller hårddiskar de är, har Apple försökt se till att vi inte ska kunna kopiera från en iPod, bara till.
Visst finns det program för att kringgå spärrarna. Men Apples ”uppdateringar” av iPod-mjukvaran är ofta egentligen försök att försvåra för dessa program, även om de snabbt kommer i nya versioner. Kort sagt, iPod är en spelare som i särdeles hög grad inskränker sin egen funktionalitet, enbart i syfte att försvåra horisontellt informationsutbyte.
Vi måste fråga oss varför så många av oss ändå fortsätter att köpa stora och små iPods, trots att det finns en mängd konkurrenter med motsvarande eller bättre funktionalitet och bättre pris. Designen verkar vara en sak. Metadatan är antagligen en annan. Vi ger avkall på en viss grad av teknisk öppenhet, till förmån för att få en omfattande integration mellan den portabla hårdvaruspelare och datorns mjukvaruspelare.

Förslag: En öppen standard för metadata som används i musikbibliotek (senaste spelning, överhoppning, betyg och mycket annat). Som komplement till ID3, som blivit standard för att lagra metadata i MP3-filer (med uppgifter som låtnamn, årtal, genre med mera).
Konkurrensen skulle bli jämnare med en öppen standard. Oavsett från vilken fabrikant man köpt sin bärbara musikspelare, och även om man använder Amarok eller annan fri mjukvara för sitt musiklyssnande i datorn, skulle det gå att åtnjuta synkronisering av metadatan.
En öppen standard skulle kort sagt både kunna bryta Apples dominans, främja fri mjukvara och öppna upp ännu okända sociala aspekter av musiklyssnandet. Allt som behövs är egentligen en driftig entreprenör som etablerar en kontakt mellan ett fåtal (asiatiska) fabriker och (västerländska) kodare. Resten skulle sedan ha allt att vinna på att ansluta sig.

Vi spånade en del kring metadata i Amsterdam senast. Någon kom upp med frasen the files have been downloaded; när man kan säga så, handlar det inte längre om att konsumera data, utan om att producera metadata, sålla agnarna från vetet. Överflödets moment, när en individ har tillgång till mer musik än hon kan lyssna på och fler filmer än hon hinner se, leder över i kreativ organisering. Från högst personligt byggande av playlists, via rekommendationer till den närmasta kretsen, till offentliga arkiv och DJ:ande.

Metoderna som antipiraterna använder i sitt krig mot fildelningen handlar allt mindre om att stoppa distributionen av upphovsrättsskyddat material. I stället försöker man stävja distributionen av metadata genom att bland annat försöka stänga Bittorrent-trackers. Vad en tracker gör är ju just att distribuera metadata såsom filnamn, checksums och nätverksadresser, medan själva dataöverföringen sker P2P.

Fildelning handlar om indexering och sammanlänkning av privata arkiv till ett superarkiv. Kopimi kräver avlägsnandet av onödiga barriärer för den metadata vi hela tiden skapar i vår vardag. Apple försöker mätta oss med halva kakan, genom att dränka den i socker. Hur länge till ska vi nöja oss med det?

Till slut tog vi oss ändå till Sibirien. Visserligen hann vi tyvärr bara stanna i drygt två dygn. Men av reseberättelsen som kommer här – inklusive både lite bild, lite ljud och flera sidospår – verkar ändå blir rätt lång…

En gång i tiden beordrade tsaren bygget av ett ortodoxt kapell exakt på det dåvarande Rysslands geografiska mittpunkt. Det hamnade i den framväxande storstaden Novosibirsk, som grundats 1893 som resultat av att den transsibiriska järnvägen behövde en bro över floden Ob.
Bara ett par stenkast från kapellet ligger stadens stiliga konserthus, uppfört några år efter revolutionen. I lördags stod vi till slut på dess scen och genomförde en alldeles oförglömlig konsert.
Men strapatserna på vägen fick oss flera gånger att nästan ge upp hoppet om att vi skulle komma fram.

Första reseförsöken sket ju sig, på grund av felaktigt visum. När vi i torsdags försökte på nytt, förflöt åtminstone första etappen till Moskva utan problem. Men när vi tagit oss till inrikesterminalen för att hämta ut våra biljetter, som Novosibirsks filharmoniska sällskap hade bokat åt oss, kunde damen i Aeroflotdisken omöjligen hitta bokningen. Någonstans i studsandet mellan bolagets Novosibirsk-, Moskva-, Sveavägen- och Arlandakontor hade den upphört att existera, och att våra sibiriska värdar via telefon försökte uppbåda alla sina kontakter hjälpte icke. Samtidigt missade Max, den ende av oss med biljett, planet på grund av en enorm och orörlig kö till säkerhetskontrollen. (Detta var innan vi lärde oss att det i dessa köer anses helt okej att tränga sig före om det verkligen är akut.)
Här sved det till rejält i Vox Vulgaris fyra plånböcker. Var och en fick skrapa fram varenda rubel som kunde uppbådas så att vi fick kontanter att köpa fyra nya flygbiljetter till fredagsmorgonen. Letade upp de minst ruggiga taxisnubbarna som stod att finna på Moskvas inrikesterminal i den sena timman och tog oss, för hiskeligt överpris, till ett flygplatshotell där vi tog in i några timmar innan resan fortsatte österut.

Aeroflots inrikesflygplan hade skönt blommiga tapeter med okänt antal decennier på nacken. Innan start ljöd ur högtalarna vad som gissningsvis var sovjetisk muzak från ett slitet rullband som varit inbyggd i maskinen sedan den först lyfte. Efter start droppade någon slags olja från taket ner på en punkt mellan Joels och Max säten. De tätade med en servett.

Ymnigt snöande fördröjde planen en smula, och tidsskillnaden åt upp några timmar till. När vi väl landade på Novosibirsks flygplats var klockan redan sex. Konserten skulle börja sju, i Akademgorodok, några mil bort. Vi fick göra ordning instrumenten under bilfärden, rusa in Vetenskapsmännens Hus och upp i logerna för att byta om.
Publiken – omkring 350 personer, alla med koppling till det stora universitet som ju är själva syftet med Akademgorodok – fick snällt vänta till en halvtimma efter utsatt tid, innan Insula Magica började spela några nummer själva, för att därefter presentera oss, kvällens långväga gäster.

Helt ouppvärmda och knappt stämda satte vi igång.
Envar som spelat tidig musik på mer eller mindre tidstrogna instrument, har också beklagat sig över instrumentens temperaturkänslighet. Och inre Sibirien är just nu svinkallt, om än bara några grader kallare än Stockholm. Alltså gick vi på scen i sammanbiten förvissning om att rejält knas kunde vara att vänta.
Max alla säckpipor funkade faktiskt riktigt bra. Värre var det med Joels cister, som under upptiningen inte bara stämde om sig ordentligt; i början av Cantiga 213 rök den mest kritiska strängen…
”Katastrof” var det första ord som någon av oss yttrade när det (äntligen) blev paus. Och de fysikaliska förhållandena stod då bara för en del av oflytet. Publiken var visserligen medveten om att vi stod och genomförde ett gemensamt program med Insula Magica utan att någonsin ha spelat med dem innan. För en del kändes det som att jag spelade med noll känsla i första halvlek, och med blott fejkad känsla i den andra.
Fast fullt så illa verkar det inte ha låtit, åtminstone inte hela vägen, att döma av inspelningarna. Just sådana här lägen är vad som får en att inse att man ändå är rätt rutinerad som musikalisk scenkonstnär. Och efter att vi på slutet dragit loss en saltarello – det allra snabbaste, högljuddaste och möjligen hjärndödaste vi hade att komma med – kändes det ändå som om genuin uppskattning kom i retur, så att det gick att bocka för applåderna utan att småskämmas. Var tionde besökare köpte förresten med sig vår skiva, till mer eller mindre överpris, den kvällen.
Någon av de gestalter som vi kunde ana sittande i publiken gick visst hem och skrev i en kommentar, som jag bara kan återge som babelfiskpoesi:

outstanding concert came out! The Swedes of opazdali because of the delay of aircraft, concert detained on half-hour. He did not here already think that it is possible in motion to improvise on the theme of medieval music! Swedes and our rehearsed directly on the scene. By thanks, obtained enormous udovl’stviye!

Även om vi gjorde en betydligt bättre konsert på lördagen, finns bara inspelning från fredagen, så några MP3-klipp får det bäl bjudas på:

  • Insula Magica & Vox Vulgaris – Stella Splendens.mp3.
    Spansk medeltidsstandard som var första spåret på vår skiva; nu med ljuvlig sång (i ett arrangemang hastigt spikat under pausen).
  • Vox Vulgaris – Lauda.mp3
    När jag tänker efter har jag nog aldrig hört den här sortens breakbeats i niotakt, särskilt inte i sakral medeltidsmusik… Kort utdrag ur en tolkning vi gjort av en ytterst vag medeltida italiensk notskrift, som vi förresten nog aldrig tidigare spelat offentligt tidigare.
  • Insula Magica & Vox Vulgaris – Cantiga.mp3
    Här hakade vi mest på våra sibiriska kollegor i ett stycke som vi aldrig spelat tidigare. Extremt catchig melodi som gjord för Insula Magicas och briljanta sångare och strängmusiker.

Om ni ursäktar min geoimaginära fixering, måste jag nu än en gång understryka storheten av var vi alltså stod på scen i lördags: I Vetenskapsmännens hus (vars modernistiska arkitektur till förväxling liknande ett större svenskt Folkets Hus) i Vetenskapens Stad Akademgorodok).

The community center. Another faceless concrete building from the sober Chrushtchev era. No longer Stalin baroque and not yet Breshnev’s pretentious classicism, it mirrors the transitory period of the years between 1956 and 1966 when Akademgorodok was completed. A strange era in which, as Babashina underlines, the party leader himself gave the order to build the neighboring academy hotel with eight floors instead of nine, arguing that eight floors would be sufficient in the midst of the woods.

Åminns nu neoismens ord. Ta fram en karta. Sätt ner fingret mitt i den eurasiska landmassan. Du kan mycket väl ha satt det rakt på AKADEMGOROD, neoisternas förlovade stad. Låt sedan fingret vandra ett kvarts jordklot västerut, bort till samma landmassas västliga utpost, där bara ett smalt sund skiljer Europa från Afrika: Tanger, som i Burroughs delirier blev till INTERZONE.
Akadememgorod och Interzone. Två imaginära städer, som bägge vid olika tidpunkter fungerat som relativa fristäder, men på flera andra sätt kan ses som varandras motsatser. Den ena ligger i mitten av världens största landmassa, den andra är gränssnittet mellan två kontinenter. Neoisternas Akademgorod är ”en stad byggd för förstörelse, staden där alla Rysslands hjärnor tänker och skapar slutet”. Den överaffirmerade universitetsdiskursen, den fullbordade nihilismen och/eller modernitetens kokpunkt. En antikronologi.
Burroughs Interzone är däremot en paranoid plats där ingen början och inga slut går att fastställa; Deleuze läser här in ett förebåd om kontrollsamhällena.
Intressant nog upphörde den internationella zonen i Tangier samtidigt som vetenskapsstaden Akademgorodok anlades, i slutet av 1950-talet.

Sibirier betraktar inte Moskva som en del av Ryssland, utan som en kuriös och framför allt svindyr enklav. Själv tror jag att Moskva och dess dekadens ligger närmare Interzone än Akademgorod. Men i själva verket har jag inte en aning, ty jag har inte varit där om vi bortser från flygplatsen. Men taxiterrorn där påminde, om än mycket vagt, om mitt besök på vad som mycket väl kan vara jordens mest bedrövliga plats: Marockanska sidan av den stinkande gränsövergången vid spanska enklaven Ceuta – alldeles i närheten av Tanger.
Akademgorodok, däremot, kan mycket väl få vara den förlovade stad som neoisterna drömmer om. Trots en halvdan spelning, och trots att vi inte hann se mycket mer än mörker och tungt snöfall, känns det som vi har gjort vad vi kan för att hörsamma uppmaningen.

På lördagen fick vi tillfälle både till att sova, öva ihop ett riktigt konsertprogram med våra kollegor, äta bliny samt se Novosibirsk i dagsljus.
Rysslands två större städer må ha långt fler invånare, men Sibiriens huvudstad har ett relativt sett mycket mer påtagligt blomstrande kulturliv. En bidragande förklaring är att symfoniorkester och annat evakuerades hit från S:t Petersburg under kriget. Bara några dagar efter krigssegern invigdes det magnifika operahus som idag är dagens centrum. Bredvid, längst upp på konserthuset, hängde en banderoll vars enda latinska bokstäver tecknade namnen INSULA MAGICA och VOX VULGARIS.

Insula Magica är en ensemble för tidig musik, med både sångare och instrumentalister, som grundades av konservatoriestudenter 1981. Idag är de deltidsanställda av Novosibirsks filharmoniska sällskap, för att göra ett trettiotal konserter per år, och har även turnerat en hel del i Europa. Medlemmarna extraknäcker en del som frilansande musiker på restauranger i staden, vilket i Ryssland intressant nog ger bättre extrainkomster än att ge musiklektioner. Det berättar Insula Magicas konstnärlige ledare och ende kvarvarande ursprungsmedlem Arkady Burkhanov, när vi sitter på pizzerian Capriccio (för övrigt ett utmärkt ställe, om någon skulle ha vägarna förbi), där det allt som oftast återfinns instrumentalister som kan spela allt från gamla schlagers till italiensk renässansmusik. Nog för att Ryssland har en annan uppskattning av levande musik än Västeuropa!

Vår gemensamma konsert arrangerades som en del av Insula Magicas tjugofemårsfirande och samtidigt femtonårsfirandet för den nuvarande formen för Novosibirsks filharmoniska sällskap. Under lördageftermiddagen fick vi några timmar på oss att repa in ett gemensamt upplägg, där några stycken spelades med hela dussinet av musiker och sångare från Sibirien och Sverige.
Arrangemangets koncept var tydligt i marknadsföringen: Här skulle två sätt att närma sig medeltidens musik mötas på scen: Insula Magicas mer ”akademiska” ensemblemusik och Vox Vulgaris som det sades mer gatumässiga och folkliga stil.
En del konsertbesökare kom fram och uttryckte sig entusiastiskt över graden av improvisation i vår musik, som de saknade hos de mer notbundna tolkningarna av tidiga musik.
Konsertbesökarna, ja. Uppemot fyrahundra personer, med en åldersmässig fördelning som aldrig skådats i ett svenskt konserthus, som gav underbar respons när vi väl var igång på scen. Antagligen var det den bästa spelning vi någonsin genomfört i Vox Vulgaris-sättningen – vilket vi verkligen inte trodde när vi för ett tag sedan hastigt repade ihop oss efter två års uppehåll – och enorm närvaro i samspelet med Insula Magicas musiker och sångare. Ren lycka. Jon och Max fann varsin ros när vi klappades in på nytt.

Så att publiken gillade det hela märktes. Ändå blev det en chock att gå ut i foajen efteråt och genast omringas av en jublande massa som översvallade oss med lovord på de språk de kunde frambåda – studenter på engelska, gamla tanter på tyska – och mer eller mindre mangrant krävde våra autografer( antingen på vår skiva eller i block). Vi blev nog alla nästan rörda till tårar. De som uttryckte sin uppskattning var från samtliga levande generationer, med viss överrepresentation av ungdomar. På ett konserthus! En ung man tyckte att våra låtarrangemang påminde om Joy Division och The Cure.
En flicka i tioårsåldern kom fram till mig och insisterade på att ge mig en tygbjörn i gåva. Hennes mor berättade senare för någon, att flickan fått den i present av läraren för att hon varit så duktig i skolan, och senare på kvällen funnit vår konsert så fantastisk att hon ville visa sin uppskattning till musikerna på så vis. Fantastiskt!

Natten efter konserten tillbringade vi, alla musiker och sångare, på tidigare nämnda pizzeria. Att sova var ändå ingen idé när vi ändå skulle till flygplatsen tidigt på morgonen. Fick höra om musikerlivet i Sovjetunionen och, filtrerat genom vodkadimmor, ta del av en Arkadys sätt att tänka skillnaden mellan ”spirituell” och ”materiell” musik: Den ena laborerande med addition av noga tempererade övertonsseriers svängningar, den andra begränsande sig till rent melodiska element. (Det är en extremt intressant distinktion, och allt annat än dogmatisk; etiketterna spirituell och materiell skulle kanske lika gärna kunna byta plats. Känner igen den från en rysk kompositör som berättade att han inte tror på copyright eftersom musiken inte fångas i noter utan är av Gud.)
Men dessförinnan stod den vokala delen av vår värdensemble för makalöst mäktiga versioner av ryska dryckesvisor:

[Nähä, funkade inte att lägga in filmklippet här, vilket däremot gick på Blogger.]

Arkady, konstnärlig för Insula Magica och visionär profil i Sibiriens klassiska musikliv.

Safia (Alfia?) är tatar, superbegåvad barockviolinist på väg att studera i Italien, samt den nyaste medlemmen i Insula Magica. Första gången hon rörde en medeltidsfiddla var visst tio dagar innan konserten!

Här finns ett galleri med lite fler bilder från Novosibirsk, Akademgorod och resan dit.

Uppdatering: Ojojoj. Vilken känsla att läsa vad folk i publiken skrev i sina Livejournal-bloggar

AKADEMGORODOK

19 februari 2007

Långsamt kryper sig insikten på om vidden av det hela: På tisdag flyger vi till innersta Sibirien med Vox Vulgaris, för att spela medetidsmusik i Novosibirsk och Akademgorodok. Udda så det räcker. Nu tätnar intrigen ytterligare, med flera uppdagade ledtrådar som leder rätt mot neoismen.


År 1893, i samband med byggandet av Transsibiriska järnvägen, grundlades Novosibirsk, som idag är Rysslands tredje största stad, tillika Sibiriens huvudstad.

Under 1950-talet fick Nikita Chrusjtjov den gnistrande idén att Sovjetunionen borde bygga en helt ny stad där all aktivitet ägnades åt vetenskapliga framsteg. En stad som skulle bli det moderniserade och socialistiska Rysslands ”hjärna”. Namnet bestämdes till det enkla och slagkraftiga ”Akademiska staden”, Akademgorodok. Platsen förlades två mil söder om Novosibirsk. Universitetet invigdes hösten 1959 och likt en magnet drog den åt sig mängder av begåvade sovjetiska studenter och forskare, kärnfysiker och jordbrukstekniker.

I veckan åker vi dit. Vi, en sedan ett par år hyfsat avsomnad medeltidsensemble, inbjuden av Novosibirsks filharmoniska sällskap och dess tidig musik-ensemble Insula Magica.
Endast för detta tillfälle (fast OK, det blir en spelning i Stockholm också, sista mars) har alltså Vox Vulgaris fått återuppstå. Alla fyra har vi fumlat med obskyra instrument vi inte ens rört på länge och skälvt vid tanken på hur det ska gå. Men det mesta verkar sitta förvånansvärt tajt. Både låtarna från vårt album som gavs ut 2003 och ett par nyare arrangemang. Vad gör man inte för en tripp till Sibirien?
På lördag spelar vi i filharmonins kammarsal i Novosibirsk. Det är mäktigt.
På fredag spelar vi i Vetenskapsmännens Hus i Akademgorodok. Det är så mäktigt att det knappt finns ord.
I’m in search of AKADEMGOROD. I’m still searching for AKADEMGOROD. AKADEMGOROD is the city of scientists in Russia, in Siberia. It is a city built for destruction. It is also a city where all the brains of Russia think and create the END. Neoists should be in search of the city of scientists, in search of AKADEMGOROD. The project is to find the city of AKADEMGOROD and, by being there, justify the city. Neoists are living, are surviving by eating high technology. I’m ephemerally here, in this city, to ask you to join the crusade for AKADEMGOROD. The goals of the crusade are to find the city and then establish the reality of Neoism into the reality of AKADEMGOROD. BE A PART OF AKADEMGOROD.
Vad är neoism, och vad i hela världen har neoismen att göra med Akademgorodok? Svaret på den senare frågan är att Akademgorodok sedan nästan exakt 25 år, då någon slags happening inträffade i New York, har haft status av neoismens förlovade land. Hittills finns dock inga som helst belägg för några neoistiska aktiviteter i den fysiska staden Akademgorod. Första frågan är betydligt mer mystisk. En definition av neoismen är:
Neoism is a set of methods for removing the ruins of the twentieth century in order to make room for Akademgorod.
För en något mer systematisk sammanställning rekommenderas en läsning av sextonde kapitlet i Stewart Home’s The Assault on Culture, en kul och mysko bok, i förbigående sagt.

Neoismen är en idé eller en mem, snarare än en rörelse. Den tycks ha vuxit fram ur performance- och mail art-kretsar. På senare år har neoistiska interventioner skett i namn av bland andra Monty Cantsin, Luther Blissett, Wu Ming, Florian Cramer samt de autonoma astronauterna
Neoismens relation till såväl discordianismen som till antineoismen är omstridd.
”It is not a matter of describing Neoism but of abolishing”
Luther Blissett


”Neoism doesn’t exist except in the reactions it creates”
Bara en enda -ism, förutom neoismen själv, tycks förena alla neoister: plagiarism. Neoismen är våldsamt upphovsrättsfientlig, för att inte säga upphovsfientlig, vilket kommer till uttryck genom förkärleken för att spela med olika kollektiva pseudonymer.

En intervention som mycket väl skulle kunna vara neoistisk genomfördes för tio år sedan, när Oscar Swartz och hans kumpaner lurade Reuters genom att plantera en fejkad stornyhet på Tass.net, som såg ut att vara den forna sovjetiska nyhetsbyråns hemsida. Hemsidan var registrerad på webbyrån Komintern, som låg i Stockholm men även saluförde e-postadresser på Novosibirsks officiella subdomän. Tidigare ikväll avslöjade Oscar att han fortfarande kan nås på den mäktiga – och oerhört akademgorodiska – adressen chiefscientist@komintern.nsk.su.

Inga belägg finns dock för att Oscar Swartz skulle vara neoist. (Eller så vet han bara inte om det.) Det ska även understrykas att Vox Vulgaris aldrig haft något med neoismen att göra, även om vi må ha företrätt ett förhållningssätt till medeltiden som vissa kanske skulle kalla neoistiskt. Vår Sibirienturné är resultatet av ett slumpmässigt möte med ryska musiker på Gotland för några år sedan. Eller…?
Misstanken smyger sig på: Har vi i Vox Vulgaris, oss själva ovetandes, tilldelats en roll i neoismens korståg?
The project is to find the city of AKADEMGOROD and, by being there, justify the city. /…/ The goals of the crusade are to find the city and then establish the reality of Neoism into the reality of AKADEMGOROD. BE A PART OF AKADEMGOROD.

Antar att alla redan har läst på Piratbyrån och hos Swartz om IFPI:s senaste utspel, att polisanmäla innehavare av Direct Connect-hubbar. Ett saftigt försök att flytta fram gränserna och kriminalisera ”de som indirekt driver möjligheterna till fildelning”, vilket förstås i förlängningen kan omfatta i stort sett vad och vem som helst.

IFPI är noggranna med att framställa sig som representant för samtliga skivbolag, ”även de riktigt små bolagen”, eftersom de senare i den mån de är anslutna till de oberoende bolagens organisation SOM är indirekt anslutna till IFPI – även om alla vet är att det är de fyra (snart kanske tre) globala bjässarna som dirigerar antipiratverksamheten.
Därför är det välkommet att åtminstone två indiepopbolag – Hybris och Songs I wish I had written – omedelbart satte ner foten och förkastade IFPI:s vansinniga syn på det digitala.
Vi kommer ihåg det tills nästa gång IFPI, i medieutspel eller remissvar, påstår sig uttrycka ”skivbolagens” åsikter.

Hittade detta först nu, men nog är det en smula intressant:

– Vår inställning är att alla som gör musik tillgänglig på nätet ska ha tillstånd, men visst finns det rejäla gråzoner – vi representerar även de riktigt små bolagen som kanske bara vinner på att uppmärksammas på en blogg. Skillnaden mellan det och någon som läcker ut hela Robbie Williams nya skiva är enorm, säger Magnus Mårtensson, jurist på Ifpi, de svenska skivbolagens branschorganisation.

(GP, 2006-12-30; ur en artikelserie om MP3-bloggar.)

Jag kan inte minnas att IFPI tidigare uttalat sig i andra termer än svartvita; varje oauktoriserad kopia är en piratkopia, och varje piratkopia är en förlorad försäljning. Att Magnus Mårtensson tar ordet ”gråzoner” i sin mun känns som ett tecken på en tillhyfsad diskussion. Återstår då bara andra steget: Att få IFPI att erkänna att de representerar just sådana produkter som ”Robbie Williams nya skiva” gentemot den långa svansen som förmår dra nytta av fildelning och MP3-bloggar.
För påståendet att IFPI ”representerar även de riktigt små bolagen” må vara sant i en formell mening, men det betyder ju inte att IFPI har de små bolagens mandat för sitt krig mot nätet.

Så här ligger det till: IFPI ser sig som den världsvida representanten för skivindustrin. En titt på ledningsstrukturen bekräftar dock, föga förvånande, att de fyra stora bolagen (Warner, EMI, Universal, SonyBMG) har en särställning. Så hur kan då IFPI hävda att de representerar ”även de riktigt små bolagen”?
Jo, SOM, Sveriges Oberoende Musikproducenter, där allehanda pyttebolag är medlemmar, bildades 1975 under namnet NIFF (Nordiska ickekommersiella fonogramproducenters förening) just för att de inte kände sig representerade av IFPI. Sedan föll de nordiska proggkollegorna bort och man bytte namn. Men varför anslöt man sig till IFPI? Jag antar, men har inte kollat upp saken, att det fanns en morot som brukar stavas ”vissa upphovsrätten närstående rättigheter”, som omfattar musiker och skivbolag (inte kompositörer och förlag) och som gradvis har expanderat. Från 1986 och framåt innebär närståenderättigheterna t.ex. rätt till licenspengar från offentligt användande av musikinspelningar, fördelat på grundval av radio, och förmedlat via SAMI resp. IFPI.
För att få del av dessa pengar – som caféägare och andra ändå måste betala – var det nödvändigt av SOM att ansluta sig till IFPI svenska gruppen, som i det här avseendet fungerar som fördelningsorganisation. De har alltså inte valt att gå med i lobbygruppen IFPI, som dock mer än gärna stoltserar med att man har oberoende skivbolag som medlemmar, även om man förtiger att de är i praktiken maktlösa.

Kanske är detta inte hela bilden, möjligen har jag fått något om bakfoten. Därför är jag tacksam för kommentarer. Kanske t.ex. HybrisMattias kan hjälpa till att bringa klarhet i hela härvan: Varför småbolag är med i SOM, varför som är med i IFPI, exakt vad IFPI menar med att de talar för småbolagen, och vad småbolag i allmänhet tycker om att bli tillskrivna IFPI:s åsikter?

För att återgå till frågan om MP3-bloggar, kan för övrigt noteras att GEMA (tyska STIM) har gått till domstol för att stänga Rapidshare.com, ni vet den populära filspridningssajten som otaliga MP3-bloggare använder. GEMA:s ordförande säger rakt ut att han hoppas att domstolens utlåtande kommer bli till hjälp i GEMA:s framtida försök att sabotera ”Web 2.0-tjänster såsom YouTube och MySpace”. Vore det dock inte modigare att börja med att rakt på sak stämma sådana giganter?Eller varför inte gå rakt på sak och åtala Gmail, som ju inte ligger alltför långt från Rapidshare i funktionalitet…?

Uppdatering: GEMA vill alltså kräva ersättning för varje fil som skickas på Rapidshare….

Sven König/sCrAmBlEd?HaCkZ!, i onsdagsModerna Muséet:

  • Sven König gör ljud i mikrofonen (ohörbara för publiken); hans mjukvara analyserar dem och upprepar dem i ungefärlig form som rytmiska repetitioner av korta fragment ur musikvideos, ovanpå ett trummaskinsbeat. (Om du inte känner till konceptet, så läs vår intervju med Sven König.) Som upphovsrättsattentat betraktat, blir det en fråga om tid; avgörs den eventuella överträdelsens ”grovhet” av längden på det ”stulna” (som i vissa fall begränsas till några sekunder), eller av längden på det presenterade resultatet (några få samplade sekunders musikvideo kan genom att loopas på olika sätt ensamt bygga upp fem minuters material).
  • Metadata, åter denna metadata… Alltsomoftast ligger en MTV-logga uppe i bilddukens högra hörn, ibland flimrar standardrutan med artist- och låtnamn nere i det vänstra. Det är väsentligt. Att inte försöka separera denna metadata från videons ”content”, utan tvärtom betrakta logotypen som en ingrediens av samma rang som själva musikvideon, kännetecknar ett stolt bemäktigande, som inte försöker sopan undan spåren av samplingen.
  • Hyperperformativitet flimrar förbi som ett pockande ord. När Salt-N-Pepa‘s sköna dansrörelser loopas rytmiskt i takt till spektralanalyserade samplingar, framstår de som allt mer maskinmässiga, allt mindre mänskliga (på ett sätt som kan leda tankarna till Bergsons Skrattet).
    Musikvideons försök att återspegla känslan av musikalisk spontanitet punkteras systematiskt, men det performativa utplånas inte utan hoppar i stället ett snäpp vidare i skalan. Från Salt-N-Pepa’s filmmedierade uppträdande inför en tevepublik, till en situation där medieringen sköts av mjukvara, medan filmen har transformerats till att bli ett av scenartistens attribut (av samma rang som instrument, kläder, danssteg). Eller?


Världens första(?) YouTube-festival, i fredags på biografen Tellus:
  • Alla närvarande var nog överens om att Piratbion lyckats styra upp ett succéevenemang!
    Hög spexfaktor i massmedia innan, hög stojfaktor i den mer än fullsmockade biosalongen, och när det var slut surrade luften av idéer om hur fler annorlunda biografsituationer borde utprövas i framtiden.
    Utan vidare skulle det, om man ville, gå att upprepa i en biograf mångdubbel storlek. Att få jubla och bua i en biosalong var en förlösande känsla, och även om det aktivistiga slagordsbrölandet från några grabbar på bakersta raderna periodvis blev för förutsägbart (”Fascist!” så fort lillfinansministern syntes, etc.) var det inget som störde helhetsintrycket.
  • Tillståndsmyndigheten var tydligen på plats. Vet inte hur mycket problem de åsamkade. Arrangemangsformen var i alla fall ”slutet sällskap”, dvs. obligatorisk föranmälan.
  • Ambitionerna hos arrangörsgruppen Piratbion verkar ha förskjutits i en spännande riktning. Från att, inför första stödfesten, ha talat om att iscensätta en konflikthandlingar genom att visa bioaktuella storfilmer, utan tillstånd men i ett relativt etablerat format, verkar de nu sjuda av idéer om att skapa annorlunda situationer där själva filmpreferenserna förändras, mer av deltagarkultur.
  • Listan över alla visade filmklipp tappade jag på en efterfest, men den kanske slängs upp på nätet i en eller annan form?
  • Angående metadata: Till skillnad från hur Sven König lät MTV:igheten ligga synlig i sin performance, hade Piratbion valt att genomföra en YouTube-festival där youtubigheten inte var direkt synlig på duken; inga ”share this video” efter varje avslutat klipp, till exempel. Filmklippen hade laddats ner i förväg och visades från en dators lokala hårddisk.
    (Föreslog en av arrangörerna att slänga upp hela samlingen som torrent, han hade inte tänkt på saken men skulle överväga saken. Om inte annat vore det en kul tidsdokumentation.)
    Piratbion lät i stället YouTubes metadata lysa igenom i själva festivalupplägget, där var och en av de förhandsbestämda kategorierna utgjorde ett block, med smådråpliga effekter. Till exempel visades ”Why must I cry”, en kalkonkass hiphopvideo som nån deppig svart snubbe gjort, i avdelningen Pets & Animals, där någon tydligen hade placerat den…