Deltog idag åter i direktsändningen av P2:s Riktig musik. Programmet handlade om ”tidig musik”, bland annat musik av och prat om makalösa Marin Marais. Två unga musiker samt jag var inbjudna att tillsammans reflektera kring barockmusiken och dess relation till den mer 1800-talsbaserade klassiska traditionen.
Jag underströk några skillnader: barockmusiken har en repertoar som präglas av överflöd och nyupptäckande snarare än respekt för kanoniserade Verk, av ”ofullständig” notation från kompositörernas sida som lämnar utrymme för små ensemblers samspel utan dirigent, och för oerhört mycket improvisation. Under barocken skrevs musik för särskilda tillfällen, och skapades i framförandeögonblicket. Sedan kasserades den ofta, men det kunde mycket väl hända att t.ex. Bach kopierade en sats av Vivaldi, ändrade lite och presenterade som del i en egen komposition.
I stället för vördnaden inför det musikaliska Verket: Ögonblicklighet och improvisation.

Senare på eftermiddagen strosade jag in på skivvaruhuset Mega och kände alienationen slå mot mig. Hyllor med skivor, inburade i larmade plastetuier, ordnade efter ett antal genrer i en steril atmosfär överskjöld av ljudskval. Slogs att att butikens storlek hade krympt radikalt. Hela den stora källaren hade slagit igen. Trappan ner avspärrades av – visst är det talande! – stånd med storförpackningar av brännbara cd och dvd!
Övervåningen var till stor del tillägnad annat än skivor. I stället såldes på välexponerad plats kringkrams relaterat till fotbolls-VM. Datorspel, kanske någon dvd. Produkter inriktade på att tillfredsställa ett begär som uppstår i realtid, kopplat till en konkret medial händelse.
Uppenbarligen uppfattar Mega att det inte längre går att göra intäkter enbart på att tillhandahålla samlarobjekt att vörda i skivhyllan. Men fortfarande en totalt en totalt oupphetsande miljö av plastbitar i olika storlek, som kunderna uppenbarligen straffat. Vad de vill uppleva: Ögonblicklighet och improvisation.

Om inte annat så är det den riktningen som pekas ut i denna extremt intressanta artikel i Dagens Industri, som väl hemma dök upp i ett RSS-flöde. Svart på vitt. Skivbolagens försäljning sjunker i botten, lika mycket som kurvorna vänder uppåt för festivaler, evenemang och konsertarrangörer.
Revisorn för en massa svenska storartister konstaterar att konserternas betydelse som intäktskälla vuxit radikalt. Till skillnad från med skivbolagen slipper artisterna där också att vara bundna på långa kontrakt, och pengarna kommer nästan direkt, i stället för efter några år eller till och med efter ens livstid. Artikeln pekar också på hur kontakten med publiken blir närmare när det levande framförandet sätts i centrum. Robyn lyfter fram exemplet Kina som alls icke avskräckande exempel: Mycket piratkopiering, och därför stor publik att spela för.

”Det är en generell trend bland artister och skivbolag att det är svårt att tjäna pengar på cd:n. De ser en möjlighet att i stället tjäna pengar på spelningar och evenemang. Betalningsviljan hos konsumenterna har ökat radikalt”, säger Mats Brandt, vd på biljettjätten Ticnet.
/…/
Marie Dimberg, manager:
”Allt samverkar. Man brukar säga att ’På 1970-talet släppte man skivor för att man skulle kunna åka ut och spela. På 1980- och 1990-talet spelade man för att stödja skivförsäljningen’. Nu är cirkeln sluten, allt går i symbios. /…/
Scensidan, där jag även räknar in teater, blir ett allt viktigare sätt att kommunicera med publiken. Det är något som sker här och nu. Och det är svårt att ersätta”, säger hon.”

Än en gång: Ögonblicklighet och improvisation.Som av en händelse har dagens DN ett lika omfattande reportage kring ungefär samma tema, med liknande slutsatser: CD-skivan sjunger på sista versen.
Det här med realtidsupplevelser kontra fysiska objekt, är även något som kommer upp i en idag publicerad intervju med mig, gjord av Konsten.net som är en nättidskrift för samtidskonst.

Uppdatering: Sydsvenskan skrev för en tid sedan om hur plastbitsförsäljningen inte längre funkar för anrika (grundad 1977) skivbutiken Folk & Rock i Lund. Ägaren har nu planer på att ”omvandla till något av en ‘chill out zone’, eller mötesplats, där man kan ta sig en designerkaffe, medan man lyssnar till och snackar om musik.” (Via Hertze.com)

Nu påstås det att ”Miljöpartiet går till val på legaliserad fildelning”.
Fast skrivelsen under valmanifestets punkt 27, Kultur för alla, säger ingenting om att avkriminalisera utbytet av filer, som naturligtvis går exakt lika mycket ”uppåt” och ”nedåt” (så varför envisas med dessa vertikala metaforer?):

Nedladdning av exempelvis musik och filmer för privatbruk ska vara tillåtet, men musikerna måste få kompensation.

Johanna Nylander (fp) och Rick Falkvinge (pp) har skrivit läsvärda och kritiska kommentarer.Miljöpartiet förespråkar alltså någon slags ”bredbandsskatt”, vilket egentligen inte är någon nyhet, utan något de flera gånger tidigare uttalat sig om. Av allt att döma tänker de sig att företag som erbjuder tillgång till datornätverket internet ska få betala en avgift, som på ett eller annat sätt ska ”kompensera” … ja, vem?
Valmanifestet talar om ”musikerna”, vilket väl får tolkas som direkta upphovsmän i allmänhet, eller (snarare) som ett försåtligt kodord för alla möjliga slags rättighetshavare (dödsbon, skivbolag, musikförlag…)

För att bringa klarhet i oredan, skickade Copyriot redan för några veckor sedan ut en enkät till de partier vars företrädare i oftast luddiga formuleringar sagt att avkriminalisering och ”ersättning” till rättighetsinnehavare är en önskvärd väg framåt. Varken vänsterpartiet eller Hillevi Larsson (s) har svarat. Föredömligt snabb respons kom däremot från miljöpartiet, via den ovanligt kunnige Johan Schiff.
Han förklarade (9 maj) att miljöpartiet inte tagit ställning till hur ett fördelningssystem skulle utformas, men delade med sig av en principiell utgångspunkt:

Fildelningen betyder inte tvunget att det är samma musik som laddas ner och lyssnas på som annars säljs i skivbutikerna. Det finns också en möjlighet för andra artister att komma fram. Därför tycker vi att det är felaktigt att bara fördela pengarna till de artister som spelas på radio eller filmer som visas på tv. Alltså är den fördelning som idag sker av kassettersättning inte en bra modell för en eventuell bredbandsskatt.
Vi vill att fler kulturskapare ska ges möjligheten att försörja sig på sitt kulturskapande. Det finns dock klara svårigheter med de flesta fördelningsmodeller som diskuteras idag, eftersom det är svårt att mäta vad som faktiskt laddas ner och lyssnas på och att inte alla artister har andra aktiviteter som filmvisningar, konserter eller liknande som går att mäta och jämföra med varandra. Vi tror att det behövs mer än en fördelningsmodell för en bredbandsskatt och att tonvikten ska ligga på att finansiera kulturskapande, inte på att kompensera försäljningsminskningar.

Väl genomtänkt, får man ändå säga. Särskilt sista meningen, som väl någonstans implicerar att man inte bara vill överlåta till Stim & co. att fördela efter enligt godtycke. Men miljöpartiet är långt från att närma sig ett konkret förslag. Konceptet känns minst sagt preliminärt. Det positiva, som ändå kan nämnas, är att om en öppen diskussion kom till stånd (i stället för fraser om att kompensera det odefinierade kollektivet ”musikerna”) skulle den på ett positivt sätt kunna visa på alla de kulturella gråzoner som inte kan infångas i systemet – och sannolikt skjuta förslaget ännu längre på framtiden…Snabbt svar kom även från Roger Wallis som är ordförande i Skap, styrelseledamot i Stim, gästforskare vid KTH och sannolikt den i Sverige som ägnat mest tankemöda åt att hitta ett sätt att kombinera fri fildelning med pengar till rättighetshavare.

Precis som miljöpartiet skriver han att det behövas mer än ett sätt att fördela pengarna från en bredbandsskatt. Han erkänner att Stims fördelning som bygger på radions spellistor blir allt mer problematisk:

Detta system togs fram innan man ens hade hört talas om fildelning eller visste något om vad som skulle delas mellan musikentusiaster på nätet. Det har fungerat men bör ständigt ses över. Med den likrikning som finns framför allt i radioutbudet blir denna lösning allt mindre lämplig – allt för mycket går till ett fåtal större aktörer.

Därför menar Roger Wallis att det mest önskvärda vore att i huvudsak låta mätningar av det faktiska filutbytet ligga till grund för fördelningen.

Analysering av denna trafik är inte omöjligt även om metoderna måste finslipas, diverse vattenmärkningsteknik införas med mera. Studier visar att trafiken på nätet karaktariseras av en stor mångfald, samt flera äldre verk, och verk inom smalare genrer än de som normalt säljs via tio-i-topp-listor.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att både Johan Schiff (mp) och Roger Wallis visst är medvetna om och har funderat en hel del över kompensationssystemens dilemma – i vart fall på musikområdet – men utan att komma i närheten av en praktisk lösning. Men nog vore det spännande om den frågan kom upp oftare?Förespråkarna för bredbandsskatt kan dock inte komma undan med att enbart prata om musik. Om vi förutsätter att mjukvara inte inkluderas, måste de fortfarande kunna uttrycka åtminstone vaga önskemål om hur systemet ska funka på två andra områden: film och text.
Film: Här vore det förstås intressant att höra om miljöpartiet kan tänka sig att ”kompensera” upphovsrättsinnehavarna till pornografiska filmer i proportion till dessas andel av filmutbytet. Det torde nämligen innebära en rejäl penninginjektion i porrindustrin.
Text är nog ändå det mest spännande området att diskutera. Där dras nämligen frågan om vilket skapande som förtjänar ”kompensation” till sin spets. Som Magnus Eriksson skriver i sin uppsats:

Här får vi anta att tanken är att en författare, vars bok fildelas som PDF-dokument, ska ha ersättning för den, antagligen även om den fildelas som txt-fil, och eventuellt även som html. Hur ska man då skilja mellan vad som är en författares verk, ett foruminlägg eller en dagbok i ett community. För all text på nätet kan väl inte kompenseras? Precis som all text i form av programkod inte kan kompenseras för då skulle varje webbsida räknas som ett Verk av programkod. Olika protokoll måste då behandlas olika, ändå pågår fildelning överallt på Internet.

Om, mot förmodan, konkreta steg börjar tas i riktning mot en bredbandsskatt, ja då är det dags att smida planer. Förutsatt att nedladdningar från www-sidor inte ska berättiga till del av de insamlade pengarna, borde det knappast vara svårt att implementera en teknik som sprider t.ex. delar av bloggtext via de ersättningsberättigade kanalerna. Vips, så kan tusentals bloggare se fram mot att få utbetalningskort i brevlådan. Antagligen på större belopp än vad många etablerade författare får.
Ett collecting society som försörjer bloggare vore förstås i längden vare sig hållbart eller önskvärt, men på kort sikt ett utmärkt sätt att rikta ljuset på den svaga punkten i dagens system – och få betalt för besväret!

Analoga bilder av digitala tecken – användandet av metaforer inom fildelningsdebatten. Så lyder titeln på en kort uppsats som Piratbyråns egen Magnus Eriksson skrivit vid Malmö högskola. Visserligen ännu bara i preliminärversion, men jag kan inte låta bli att sammanfatta denna utmärkta sammanfattning, som med sällan skådad klarhet och mediegenealogisk skärpa klarlägger några teman som gång på gång återkommer när frågan om fildelning är uppe på offentlighetens tapet.
Upppdatering: Här finns uppsatsen (PDF, 17 sidor, 60 K)

Filutbytets komplexa verklighet hanteras av olika debattörer genom olika liknelser, hämtade från äldre medier. Liknelserna är förenklade bilder, likväl är de nödvändiga för att fler än en liten grupp tekniskt insatta ska kunna bilda sig en uppfattning – precis som att grafiska gränssnitt är en förutsättning för majoritetens datoranvändande.
Magnus Eriksson lägger tyngdpunkten på musiken, och urskiljer tre dominerande metaforer:

  • Skivaffären
  • Blandbandet
  • Biblioteket

Olika liknelser implicerar helt olika tekniska, juridiska och kulturella lösningar kring fildelningen. Problemet uppstår när bilderna tillåts att helt ta över, och man ignorerar hur datornätverken faktiskt fungerar.

Då måste man inte bara reducera komplexiteten i tanken utan även (genom kontrollåtgärder) reducera den i praktiken.

Skivaffären är metaforen som, föga förvånande, används av skivindustrin (och deras ”lägre priser”-opponenter). Frågan beskrivs då som ”laglig nedladdning” kontra gratiskonkurrens. En ofrånkomlig konsekvens blir DRM-spärrar, vilka dock ur kryptografisk synvinkel lider av det olösliga problemet att mottagaren och angriparen är samma person. Alltså måste strategin kompletteras med både teknikförbud och mental rights management.Blandbandet används som metafor av debattörer med positiv inställning till fildelningen, som Expressens ledarsida, oftast för att visa att dagens situation inte är ny eller särskilt dramatisk. Liknelsen tenderar att framställa musikutbytet ”som en teknikneutral handling, likadan oavsett av de kanaler den sker genom”, vilket kan missa en del väsentliga poänger, som att fildelningsnätverkens historiskt unika arkiv saknar den genremässiga och geografiska begränsning som människa-till-människa-utbytet innebär. Snarare, påpekar Magnus, kan blandbandskulturen jämföras med ”darknets”.

Biblioteket som liknelse uppträder först när det finns en tydlig konflikt, och då som uttryck för en strävan efter juridisk fred. Används av debattörer som gillar tanken på en kulturskatt, gratis tillgänglig för alla, och med stor tilltro till ekonomisk fördelningspolitik. Lösningen blir alltså att ”kompensera” det tänkta kollektivet ”kulturarbetarna” med någon form av ”bredbandsskatt” (ett krav som nu även skrivits in i miljöpartiets valmanifest).
Med imponerande stringens visar Magnus de principiella vägval som biblioteksmetaforen leder till, när den konfronteras med realitetens kaotiska överflöd av kringskickad data. De ”litterära och konstnärliga verk” som ska tilldelas pengar måste skiljas från alla andra digitala representationer av ljud, bild och text, genom någon allmänt erkänd ”konsekration” (tror det var Bourdieu som brukade använda det ordet), byggd på de analoga mediernas dominerande aktörer.

Ett genomgående tema i de tre liknelserna /…/ är upprättandet av en linjär historia där den nya teknologin tolkas i skuggan av den gamla. /…/
Datorn har dock två historiska linjer. Dels de gamla underhållningsmedierna, som liknelserna vill få det till. /…/ Dels en historia som inte har någonting med underhållning att göra överhuvudtaget, där datorn kan spåras till Alan Turings kodknäckande under andra världskriget och Internet till det amerikanska försvarets tidiga nätverksexperiment.

Magnus tydliggör anomalierna tydligare genom att sammanfatta tre punkter, där dessa tänkta bilder kontrasteras mot själva den digitala teknologin:

  • Form/innehåll – Ettor och nollor går inte att skilja från andra ettor och nollor. Den binära koden är datorns konstant. Optiska eller akustiska manifestationer av denna kod är alltid godtyckliga, tillfälliga och uppstår hos slutanvändaren. Upphovsrättsskyddat material går på datornätverkens nivå varken juridiskt eller tekniskt att skilja från annan binär kod.
  • Konsument/producent – kommunikationen är horisontell. Till skillnad från 1900-talets enkelriktade medier är datorer är både läs- och skrivbara, lika mycket aktivitet går ut på att skicka som att ta emot information. Att befästa en sådan uppdelning juridiskt och tekniskt skulle vara olyckligt.
  • RAM/ROM – all aktivitet i datorn förutsätter redan kopiering. Så fort något går att spela upp med datorn, går det också att kopiera. Alla försök att stoppa detta kommer, om de inte förbjuder universaldatorn som sådan, leda till juridiska och tekniska klavertramp.

Ska slutsatsen då bli att vi bör försöka göra oss av med alla metaforer och liknelser? Nej, menar Magnus (delvis i motsättning till Kittler), det skulle innebära att varje datoranvändare måste bli en programmerare, vilket inte är särskilt trovärdigt. Datoranalfabetismen är visserligen ett problem, den ”gör skribenter till undersåtar till sina operativsystem och datorn till en simpel följetong på tidigare medier”.
Men metaforerna är ofrånkomliga, ”poängen är inte att avslöja sanningen”.

Papperskorgen på skrivbordet som jag slänger dokument i är en godtycklig och tillfällig analog representation av en digital process. /…/
De flesta skulle varken kunna tala om Internet eller använda datorer utan metaforer. Illusionerna får tvärtom väldigt verkliga konsekvenser och kan både möjliggöra och hindra, de är makttekniker. /…/
Analysen bör därför handla om var makten att bestämma och ändra metaforerna och representationerna finns och vad de olika metaforerna får för konsekvenser för subjekt framför datorn. /…/
Därför är kritisk diskussion och utveckling av grafiska, designmässiga, mekaniska och diskursiva representationer av digitala processer helt nödvändiga idag. Tillika kritisk diskussion och skapande av nya koncept som gör att man kan tala om Internet utanför de välkända mediernas logik. Detta är vi i kritiskt behov av inom kulturvetenskapen.

Irrepressible.info

28 maj 2006

Irrepressible.info är en ny och lovvärd kampanj mot nätcensur från Amnesty International. Ett av inslagen är banners med slumpvisa utdrag av text från sajter som blockeras för nätanvändarna i Burma, Iran, Kina, Syrien, Uzbekistan och Vietnam. (Scrolla ner en bit i Copyriots högerspalt för att se ett exempel.)
Fast det skulle kunna göras med större finess:

[18:17] [monki_] irrepressible.info är en schysst idé, men de skulle ha gjort ett script så man kunde samla alla fragment av censurerat material till originaltexten. nu verkar det mest vara en dynamisk banner-liknande kampanj

Kommentarerna på Slashdot bjuder (föga förvånande) på viss teknisk kritik:

…but then they invite you to include a javascript file from a central server – what happens when that server gets blocked by a censoring country? All the copies go offline.
Great, Amnesty, really great. /…/
What we need isn’t a petition that corporations and governments will ignore. What we need is a working Freenet

OK, så du har fått en länk till ett skojigt filmklippYoutube.com, ägnat det de få sekunders uppmärksamhet det kräver, och ställs sedan inför möjligheten ovan: Share this Video!
Men ordet ”share!” visar sig blott betyda möjligheten att medelst ett formulär skicka ett mejl med en länk till filmen samt ett kort meddelande (default: This video is awesome!). Du får alltså inte alls dela med dig av filmen, som ligger kvar på YouTube-servern, utan bara av länken till den.

Språket som används är fildelningens, känslan som frammanas är den av fritt utbyte. Vilket i viss mån kan stämma, eftersom YouTube är en verklig upphovsrättslig gråzon, där envar snabbt kan sprida småklipp till en masspublik utan förhandskontroll. Men om ett klipp plockas bort från de centrala servrarna, då är det också borta för gott.
Lite intressant är att jämföra med talet om ”laglig nedladdning av film”. I bägge fall handlar det om försök att dra förmån av de begär som fildelningen är förknippad med, men på helt olika sätt. Medan YouTube tar fasta på delningen, det vill säga glädjen i att skicka vidare något man har upptäckt till andra, så betonar betaltjänsterna nedladdningen.
Vardera erbjuder en simulation av en av fildelningsupplevelsens sidor, men tillämpar tekniska spärrar mot den andra. Betaltjänsternas DRM ska förhindra vidare delning, medan YouTubes flash-format är tänkt att blockera möjligheten till permanent lagring (och därmed vidarespridning) av filmklippen.
Och det är inte för att skydda någon upphovsrätt – filmklippen på YouTube är en gråzon som i praktiken fungerar som en public domain – utan en simpel barriär för att försvåra för konkurrerande arkiv.

Praktiskt nog tipsar Wikipedia om olika sätt att kringgå krånglet och lagra filmer från YouTube och liknande populära sajter.
För även om dessa är omedelbart praktiska sätt att sprida ett filmklipp, lätta att integrera med bloggar, finns ju inga som helst garantier för att tillgängligheten består. Detta lämnas helt upp till företaget YouTube, om det nu finns kvar, några garantier finns förstås inte. (YouTube har vuxit explosionsartat i år, men kritiserats för att sakna hållbar finansiering, även om de sedan förra månaden blivit en del av Googles Adsense-program.)
Den som hittat ett filmklipp och är mån om att det ska förbli tillgängligt, bör därför fundera över att komplettera med en torrent i stället för att helt förlita sig på gratistjänsternas välvilja – i väntan på någon form av P2P-baserade alternativ.

Protokollverket

27 maj 2006

Visst är det fantastiskt: Vad som 1999 kunde avfärdas som en hoax, realiseras idag. Europaparlamentet utreder möjligheten att införa skatt på e-post och sms.

With billions of emails and texts sent around the world, it’s a novel and simple way to raise funds from new technology

Så resonerar den ledande franske europaparlamentarikern Alain Lamassoure (EPP, dvs. partikamrat med svenska m och kd). Han leder utredandet och räknar med att generera väldiga penningsummor, även om EU bara tar ut 0.00001 cent på varje mejl. Det handlar inte om någon dussinskatt, utan framställs som en tänkbar grundpelare för hela EU:s finansiering, vilken nu ska göras om från grunden.
Till råga på allt har Alain Lamassoure mage att för EU:s räkning ta på sig äran för att människor utbyter mer information med dagens informationsteknologier än tidigare!

Exchanges between countries have ballooned, so everyone would understand that the money to finance the EU should come from the benefits engendered by the EU.

Vi behöver inte kommentera politikerhögmod och -girighet, eller konstatera enkla faktum som att mejl kan skickas via servrar utanför EU likväl som över nätverk som inga skattmasar kan ha insyn i. Det är ändå signifikant att förslaget framförs, och att det framförs just nu. Skatt på e-post befinner sig på samma sluttande plan som en lag om att registrera adressater utan att registrera innehåll – förutsättningen är att lagstiftarna stiftar särskilda lagar för enskilda internetprotokoll.
Alltså gäller samma paradox som konstaterades i inlägget om ”form och innehåll” för två veckor sedan:

Ska datalagringen av internettrafik alltså inskränkas till en lag om SMTP-protokollet? Borde ge möjligheter för andra protokoll som gör ungefär samma sak – skickar meddelanden från en dator till en annan – att erövra mark på den vanliga e-postens bekostnad. Särskilt när alla som driver SMTP-servrar får sämre ekonomiskt utgångsläge, eftersom lagen om datalagring tvingar på dem extra kostnader. Plus att vi är rätt många som är trötta på mejl.

Politikerna skulle alltså ställas inför ett val: Antingen nöja sig med att bara e-post enligt SMTP-standarden beskattas, och acceptera att vissa nätanvändare som gör samma sak (att skicka data från en dator till en annan) på något annorlunda sätt slipper betala. Eller klamra sig fast vid ambitionen att vara heltäckande, och så gott det går kontinuerligt detaljreglera nya protokoll och nätbruk som mer eller mindre påminner om en mejlfunktion. Även om det senare kan te sig som rena vansinnet, ligger det i politikens väsen att politikerna inte gärna avskaffar institutioner som skapats, utan tvärtom ser till att göra dem orubbliga. Med både skatt på e-post och en lag om att datalagra vem som har skickat post till vem – två visioner som vissa av EU:s mest tongivande politiker på fullt allvar försöker genomföra – framstår den nedåtgående spiralen mot detaljreglering som nästan omöjlig att hejda.Främsta vinnarna torde dock inte bli EU. På lite sikt blir det de asiatiska stater där IT-innovation i form av utprövning av nya nätverksprotokoll även fortsättningsvis får äga rum – medan en stagnerande europeisk union hänger upp sin finansiella existens på en inskränkt syn på kommunikationsmedlen.
Bäst av allt är vad man skulle kunna kalla den myndighet som då skulle få ansvara för utdelandet av kommunikationslicenser och avgörandet av vilka dataöverföringar som skulle vara skattepliktiga: Protokollverket.


Internpost på Last.fm: e-post eller inte?

Uppdatering: På forum.pcgamer.se ligger diskussionen på bottennivå. Nästan ingen ägnar en tanke åt datorers funktion eller nätverkens framtid; i stället argument av typen:

0,00001 cent. Jag klarar mig nog. Går de nya pengarna till något vettigt, som stöd, är jag 100 % på. /…/
Själv är jag less på all ”hata skatt” mentalitet. /…/
0,00001 cent/e-post överlever jag. Mobiltelefon använder jag inte, så jag bryr mig inte alls. /…/
100000 mail för 1 cent. Var ärliga nu, hur många har ni skickat senaste veckan? Månaden? Kommer detta påverka er på något sätt?

(Jag kan visserligen hålla med om att ”hata skatt”-mentalitet inte är särskilt konstruktivt i sammanhanget, utan för bort fokus från vad saken handlar om – summorna är irrelevanta, den ekonomiska aspekten sekundär. Detta är ett långsiktigt vägval och handlar om kontroll.)

Friedrich Kittler

24 maj 2006

Friedrich Kittler, berlinsk professor i estetik och mediehistoria, är i ropet på flera plan. Hans säregna tänkande tycks gå mot en internationell akademisk högkonjunktur (senare i år ägnar t.ex. Theory, Culture & Society ett temanummer åt Kittler), men framför allt är det verksamt på ett indirekt sätt, i bakgrunden till samtida tänkande i skärningsfälten mellan konst, teknik och filosofi.

Likt i fallet Nietzsche, ligger den epokgörande karaktären inte i de tvetydiga nyheter som erbjuds, utan i de enorma vågor av misstroende som släpps lös. Så formulerar sig germanisten Geoffrey Winthrop-Young i en färsk intervju.
”Vad Kittler säger är mindre avgörande än vad man efter honom inte längre kan säga utan att framstå som naiv.” Man kan ”inte längre skilja kultur från teknik, skilja kommunikationen från dess kanaler eller skilja budskap från tekniskt implementerad kod”.
Geoffrey Winthrop-Young fortsätter:

Kittlers originalitet består i en kombination av kulturell implosion, teoretisk jordning och anslutande utvidgning:
1. I de bästa texterna från hans tidiga fas knyter han på högst verksamt sätt samman diskursanalys med strukturell psykoanalys; han visar (i anslutning till Lacan) hur talande och tänkande inskrivs i människor /…/ och han visar i anslutning till Foucault, att dessa praktiker och program punkteras av diskurshistoriska avklipp. /…/
2. I en andra fas vänds hela denna apparat från sitt diskurskritiska huvud och ställs på sina medietekniska fötter. Denna form av jordning är naturligtvis inte ny, men man måste tillstå att Kittler på ett sätt fullföljer de äldre försöken (däribland McLuhans) så att dessa hamnar i skuggan.
3. I sin imperiala sena fas följer ett försök att utvidga detta till en teknisk-matematiskt informerad historia om varat, i form av en omfattande kulturteknikvetenskap. Här möter han också motstånd från yngre och från sina egna sympatisörer. Annorlunda var det inte heller för gamle Freud, när han tog itu med Moses.

Geoffrey Winthrop-Young vill korrigera en ensidig bild (framför allt i den amerikanska receptionen) av Kittler som poststrukturalistisk teknikteoretiker, och ser honom lika mycket som en ”förlängning av linjen Jünger-Heidegger”. Framför allt för att han vill gå till grunden med teknikens omvälvande kraft, samtidigt som han står för en ”drastisk isärkoppling av tekniska och socialemancipatoriska framsteg”.
Likt Heidegger, vänder sig även Kittler mot slutet av sin levnadsbana allt mer mot de gamla grekerna. Varför? Återstår något att säga i ämnet?

Det handlar om att upptäcka exakt hur saker på den tiden sades och nedtecknades, av två skäl. För det första så blev dessa tidiga nedteckningstekniker redan då ofta filosofiskt ignorerade, redan vid tiden för den av Kittler inte särskilt uppskattade Aristoteles (något av en makedonsk Habermas); och just på denna inställning har den klassiska filosofin upprättat sitt hus, i vilket vi delvis fortfarande söker logi. Filosofi är för Kittler alltid en form av skriftsystemglömska.
För det andra sammanfaller skrivande, räknande och strängaspel i dessa tekniker, eftersom en och samma teckenrepertoar omfattade bokstäver, siffror och noter, innan de differentierades ut i egna teckensystem. Och då öppnar sig kopplingar till datorns digitala återupphävande av denna åtskillnad.

Friedrich Kittlers nya tegelsten har den maffiga titeln Musik und Mathematik, Band I: Hellas, Teil 1: Aphrodite.
Härom veckan presenterade han den vid en spektakulär tillställningAltes Museum.
Oona Leganovic (som skriver en extremt intressant, och Kittler-inspirerad, text om musik och teknik i testcard #15) var där. Hon levererar en hård diss och skriver att kvällen präglades av sexism, foglighet och tyskhet, ”under preussiska efterbildningar av antika gudastatyer”.Heise.de intervjuar Kittler, mest om två saker som han ställer sig klart skeptisk till: tyska stavningsreformen samt idén om cyborger:

– Jag har svårt att se varför man ständigt ska bygga broar mellan det mänskliga köttets kolföreningar och dessa kisel– och kiseldioxid-historier, så att även denna gräns upplöses. Det är ju vad cyborgdrömmen handlar om.
Men hårdvaruutvecklingens mainstream, utvecklingen av kiselchips, har under de senaste 50 åren på intet vis rört sig i en cyborgmässig riktning, utan fortsätter allt mer beslutsamt att kittla fram egendomligheterna ur kislets grundstruktur. /…/
Kvantdatorer är teoretiskt sett mycket, mycket intressantare. Organiska datorer skulle bara förbättra kapaciteten linjärt /…/
Vad är då människan i denna värld, om hon inte är en cyborg?
– Helst skulle jag vilja svara med William Burroughs: Hon är en apa, likt alla andra apor, men i henne har trängt in ett virus från en främmande planet, vid namn Språket.