Nu har jag fått höra, muntligen från en person som var på plats i Stockholms tingsrätt i onsdags, vad åklagare Håkan Roswall sade vid den första av de förhandlingar som kommer att hållas gällande beslagen av olika servrar i samband med tillslaget mot The Pirate Bay.
Företaget PRQ ville ha tillbaka fyra datorer, som används för bokföring och kundregister (även nödvändiga för att PRQ ska kunna betala skatt). Håkan Roswall vägrar och insisterar på att datorerna ska förbli inlåsta i minst ett år till. Han hävdar att detta är av betydelse för utredningen.
När tingsrätten tog upp fallet var det alltså dags för Håkan Roswall att motivera sig. Hur gjorde han då det? Jo, först ska han ha pratar i allmänhet i uppemot en halvtimma om vad Bittorrent är för något samt (ingen förstår varför) hur virtuella nätverk fungerar. Gissningsvis förstod nämndemän och domare varken ut eller in. Sedan sade Håkan Roswall, enligt vad jag har fått återberättat, ordagrant så här:

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men man kan säga att Piratbyrån är som IRA och The Pirate Bay är som IRA:s väpnade gren.

Man blir förstummad.
Kammaråklagarens okunskap är en sak: IRA är ju ”den väpnade grenen” av partiet Sinn Féin, vilket torde höra till allmänbildningen. Desto obegripligare är varför han över huvud taget blandade in Piratbyrån i det hela. Förhandlingen handlade ju om företaget PRQ, och den påstådda betydelsen för en brottsutredning av att inte lämna tillbaka deras räkenskaper (inte ens som kopia).
Värst är dock vad Håkan Roswall uppenbarligen försöker säga: Piratbyråns opinionsbildande verksamhet är att jämföra med terrorism (medan The Pirate Bay är terrorism i kvadrat). Att Piratbyrån argumenterar för att indexeringstjänster som The Pirate Bay har en självklar rätt att existera, betyder att yttrandefriheten kan väljas bort.

PRQ har överklagat till hovrätten, men innan dess kommer fler personers och företags krav på att få tillbaka sin datorutrustning att prövas av tingsrätten. Även beslaget av Piratbyråns server kommer att tas upp till prövning, förhoppningsvis redan nästa vecka. Men räkna med att Håkan Roswall vägrar att ge med sig en enda tum. Detta är naturligtvis en politisk fråga, där det måste sättas press från så många håll som möjligt, om vi inte ska acceptera att kammaråklagare efter eget godtycke ska kunna bestämma att den ena eller andra nätrösten ska tystas på obestämd tid och utan ens en brottsmisstanke.

PS.
Om någon som läser detta var på tingsrättens förhandling, är jag mycket tacksam för några rader i kommentarerna och eventuell bekräftelse av Roswalls uttalande.

Beslagshållandet av Piratbyråns server måste upp till debatt nu. Bland annat kanske genom något i stil med ett upprop eller liknande. De som känner kallade får gärna höra av sig.

Två hål i väggen

30 juni 2006

När jag anlände i Zürich och slog mig ner med en kaffe var det sannerligen ingen brist på öppna nätverk. Vad det däremot var brist på, var tillgänglig elektricitet. För det otränade ögat kan det se ut som att schweiziska eluttag, två hål i väggen, är av samma typ som de vanliga. Men icke.
Schweiz hyser som bekant en slags motvilja mot internationell standardisering. Där har man bestämt sig för att låta avståndet mellan pinnarna vara ungefär två millimeter smalare. Sluga är de, för deras kontakter går likväl utmärkt att stoppa i tyska eller svenska vägguttag. Men om vi ska koppla in oss på det schweiziska elnätet, krävs ett visst mått av våld. Lyckades trycka in mobilladdaren, men iBookens kontakt var omöjlig att använda.

Zürichs flygplats bjöd på öppet nät vid gaten (eller borde det kanske stavas gejt, likt rejv och mejl?). Vore ju jättebra, funnes det bara elektricitet. Men inte ens ett enda schweiziskt kufuttag stod att finna på hela flygplatsen. Moget. Att bjuda på trådlöst internet känns halvt meningslöst om man inte samtidigt kan bjuda på trådburen el. I väntan på bränsleceller.

Käkade lunch i Zürich med bland andra Felix Stalder. Han nämnde en viktig skillnad mellan Brasilien och Indien, två länder som annars kanske kan anses ha en liknande socioekonomisk position, som leder till skilda perspektiv på kulturlivets digitalisering och upphovsrättsfrågorna.
För Brasilien är det musik som står i centrum. Så icke i Indien, där det i hög grad är film som är den viktigaste kulturyttringen vad gäller social sammanlänkning av människor. Musik och film fungerar på helt olika sätt. Medan musik är något som kan ske varhelst det finns musikinstrument (eller stämband), är film en slutprodukt vars produktion kräver en kollektiv och ekonomiskt kostbar insats.

Fri mjukvara och Linux har slagit igenom stort i Brasilien, delvis genom en medveten satsning från regeringen. Men i Indien är FLOSS marginellt, trots att de indiska datoranvändarnas kunskaper i engelska snarast borde ha borgat för motsatsen. Detta, menade Felix, kan också bero på kulturella skillnader. Om jag förstod honom rätt: Kastsystemet har bidragit till en indisk syn på datorer som verktyg för att utföra arbete åt andra (tänk indiens callcenters), medan brasilianerna snarare tenderar att se mjukvara som något som ska betjäna den enskilde datoranvändaren.

Pratar i Zürich

28 juni 2006

Nu åker jag som sagt till Zürich för att ikväll hålla ett föredrag där. Det blir något i stil med senaste pratet i Köpenhamn, med lite fler utvikningar, framför allt om den skandinaviska fildelningsrörelsen i allmänhet, som de inbjudande schweizarna verkar mycket intresserade av.

Redan i förväg publicerade den schweiziska IT-tidningen Netzwoche en helsidesintervju, Wir wollen zur Entmystifizierung des Copyrights beitragen (”Vi vill bidraga till upphovsrättens avmystifiering”).

Klicka på bilden för PDF-version av artikeln.

Sådana tunga rubriker hittar man bara i tyskspråkiga tidningar… Intervjuns högstämda öppningsfråga slår an tonen:

Herr Fleischer, als Mitglied des «Bureau of Piracy» kämpfen Sie gegen das Copyright. Wie definieren Sie Ihre Aufgabe im gesellschaftlichen Zusammenhang?

:)

Missa inte i senaste Galago: Simon Gärdenfors (även känd som ena halvan av Las Palmas) tecknar ett seriereportage byggd på en resa till Trollhättan där han intervjuar Rosa mannen (dJ CAt oF KEsO), som var medlem i den kända Amigagruppen Keso och upphovsman till CP-listan (som alla som var med under BBS-epoken nog minns). Rosa mannen visar sig, förutom att alltid vara klädd helt i rosa, även göra låtar som utan undantag handlar om Boris Becker.
Tokgulliga teckningar av smådjur bildar kontrast mot de ganska vassa rykten som serietecknarreportern Gärdefors konfronterar Rosa mannen med. Om att vara kompis med barn, om att ha väldigt unga flickvänner och annat Michael Jackson-aktigt.
Intervjusvaren redovisas i pratbubblor, liksom tecknarens efterdiskussioner med sina polare på Bondegatan – men avgörandet överlåts till läsaren. Ett överlåtande som jag faktiskt tror vore mycket svårare att genomföra om intervjun redovisades i textform. Seriereportaget, med sina ”vardagskollisioner” och text/bild-ambivalenser, tror jag däremot har stora outforskad möjligheter att lyckas skildra just sådant.

Åtta Galagotecknare tillfrågas om vad som är viktigast i serier, manuset eller teckningarna. Svaren spänner från Simon Gärdefors (80 % manus, 20 % teckning) till Fabian Göransson (0 % manus, 100 % teckning).

I höst övergår Galago från att vara tidning (med sex nummer per år), till att bli en periodisk serieantologi i bokform. Tre serieböcker per år, med mer plats för långa genomarbetade serier, som de säger. Förhoppningsvis inbjudande till mer av seriereportage, en subgenre som verkar vara på stark frammarsch.

Fler inlägg kring serier:

Uppdatering 3 juli: Läs även mer om Rosa mannen på Cosy Den och på Serverkrasch.

Igår cyklade jag till Stockholms tingsrätt och lämnade in ett papper, med innebörden att Piratbyrån begär att domstolen prövar beslaget av vår server – en av de 140 datorer (av 186 beslagtagna) som ännu inte lämnats tillbaka. Polisen har alltså gått igenom servern och intygat att man inte fann något olagligt, men ansvarige åklagaren Håkan Roswall vägrar styvnackat att sätta den namnunderskrift som låter den lämnas tillbaka (inte ens att lämna tillbaka en kopia går han med på).

Idag hörde tingsrätten av sig till Piratbyrån, med två besked. Dels ville de ha en massa handlingar om Piratbyrån för att kunna avgöra vad vi är för något. Vilket kanske inte är det lättaste; Piratbyrån är ju inte en förening i formell bemärkelse, vi är något slags kluster av människor som driver en verksamhet där den nu beslagtagna hemsidan för nyhetsrapportering och community är ganska central. Är inte det väl nog? Betyder avsaknaden av organisationsnummer att en kammaråklagare kan behålla ens servrar på obestämd tid, utan att fallet ens får en rättslig prövning?
Det andra beskedet från tingsrätten var att det inte gick för sig att ha Mikael Viborg som juridiskt ombud. Eftersom han ställde upp ideellt hade vi skrivit en fullmakt till honom.
Och Piratbyrån har inte råd att anlita en advokat från en advokatbyrå, ens för några få timmar. Så hur ska vi hitta någon juridiskt skolad som kan driva vår talan i en förhandling om att häva beslaget av Piratbyråns server (tidigast nästa vecka)? Den eventuella jurist som vill ställa upp kan ju höra av sig till piratbyran.org@gmail.com…

Imorgon onsdag tar tingsrätten upp ett relaterat fall. Då är det beslaget av samtliga datorer på ISP-företaget PRQ, vars ägare också är med och driver the Pirate Bay, som ska upp till prövning. Framöver kommer även en grupptalan om skadestånd att drivas av Centrum för rättvisa.

Nu är frågan om nyhetsredaktionerna kommer att ägna något intresse åt dessa förhandlingar, där det alltså bland annat kommer att avgöras om en kammaråklagare har rätt att på obestämd tid stänga en stor opinionsbildande sajt för att dess åsikter går emot hans egna.

Monique Wadsted titulerar sig advokat och jobbar (på byrån Maqs) som ”Hollywoods” (MPAA:s) juridiska ombud i Sverige, med lokalansvar för lobbying både mot politiker och rättsväsende.
Det är bekräftat att det var hon som gav i uppdrag åt privatdetektiverna Gothia Protection att kartlägga The Pirate Bay för att kunna ge polisen en färdig utredning de annars inte hade prioriterat att göra själva. Uppdraget innefattade även att spionera på de enskilda personer som driver indexeringstjänsten, ja de snokade även reda på en tjej, utan någon koppling till The Pirate Bay men som Fredrik Neij hade dejtat ett par gånger, och förmådde på så vis polisen att storma in även hos henne och stjäla all hennes hemelektronik!

Anakata, som också haft Monique Wadstedts spioner smygande efter sig, svarade på ett sätt som sannerligen inte kan kallas hotfullt. Via offentliga register tog han reda på att Monique Wadsted, trots att hon tjänar över $100.000 per år, har fått en hel rad betalningsanmärkningar när hon inte lyckats betala sina parkeringsböter i tid. En meningslös uppgift, men i sammanhanget småkul att publicera på The Pirate Bays blogg. Notera dock att hennes namn inte ens nämndes!
Likt alla bloggar värda namnet, har även The Pirate Bays minst sagt välbesökta blogg en kommentarsfunktion, som snabbt gick het med mer och mindre välformulerade inlägg på svenska och engelska. Bland kommentatorerna fanns någon idiot som skrev ”We should firebomb her house” – något som är omöjligt att undvika. Så fort någon av de som driver The Pirate Bay hade uppmärksammats på det inlägget (och på diverse annan dynga i kommentarerna) och tagit sig till en dator, raderades det genast. En helt korrekt hantering!

Men Monique Wadsted vittrade tillfället att använda om nättöntens hot för sina uppdragsgivares syften. Hon fick hjälp av Aftonbladet som under rubriken ”Mordhotad av nätpirat” smällde upp två bilder: lessen Monique Wadsted (”offret”), passbildsaktigt vittonad Fredrik Neij (”gärningsmannen” – trots att det var han som raderade dödshotet). Aftonbladet blåljuger, här är det inte tal om en borttagen kommentar, utan ”nu hotas hon till livet på Pirate Bays hemsida. /…/ Hoten, som är polisanmälda, dök upp på en blogg direkt knuten till Pirate Bay”. Någon mer juridiskt bevandrad får svara på om det möjligen kan vara fråga om förtal.

I dagens Expressen utvidgar Monique Wadsted sin anklagelse till att omfatta det abstrakta kollektivet ”internetaktivisterna”:

internetaktivisterna har blivit mer och mer aggressiva /…/ med hot och trakasserier mot meningsmotståndare och företrädare för rättighetshavare som jag. De har även attackerat regeringens, polisens och Antipiratbyråns hemsidor.
Det som från början var en kultur som verkade för fred och globalisering har utvecklats till en osund subkultur där medlemmarna anser sig stå över lagen

Det är fult, mycket fult. Och samtidigt blottar hon i full skala sitt inskränkta perspektiv, där fildelning enbart handlar om att kopiera vad just hennes uppdragsgivare i Hollywood har rättigheterna till. Bittorrent-trackerns är i hennes värld varken mer eller mindre än ”knytpunkter för att underlätta den illegala hanteringen”. Det är fildelningsteknikerna i sig hon vill stoppa. Att de kan användas för kopiering av annat än sunkiga blockbusterrullar, det finns liksom inte riktigt i hennes värld. Nej, hon förstår inte:

Att ladda ned en film från Pirate Bay tar ofta flera timmar. Många svenskar kan på den tiden ta sig till närmaste videouthyrare många gånger. /…/
Att hyra en ny film i Sverige kostar cirka 30 kronor; ett överkomligt pris även för en låginkomsttagare.
Varför laddas då filmer olagligt ned från nätet? Jag gissar att det beror på att det är tufft, att man på nätet kan få tag på olagliga kopior av filmer innan de kommit på bio eller hos videouthyrarna och att risken för upptäckt har varit mycket liten.

Senaste filmen som jag införskaffade via The Pirate Bay var Peter WatkinsPunishment Park, en film som Hollywood-bolagen vägrade ge distribution och därför knappt har visats alls sedan premiären på New York Film Festival 1971 – förrän den dök upp på fildelningsnätverken. Kanske inte lagligt. Men till inga rättighetshavares ursinne, och många cineasters glädje. Gråzon, kort sagt.
Själve Henrik Pontén sade nyligen (till en dansk tidning, hittar inte länken just nu) att han bedömde att 80% av materialet som kan hittas via The Pirate Bay är upphovsrättsskyddat material som sprids utan uttryckligt tillstånd – och att alltså 20% är lagligt! (Jämförelse: 80 % av all e-post är spam.) Och då räknar Pontén givetvis inte in den gråzon han aldrig kommer att förstå sig på, de filmer, musik, texter och annat där tillåtande och uppmuntrande attityder försäkrar att eventuella rättighetshavare aldrig någonsin kommer att motsätta sig kopieringen.Som initiatörer av razzian mot The Pirate Bay intog däremot Monique Wadsted och Henrik Pontén följande ståndpunkt: Det spelar ingen roll om tekniken används för annat också. Eftersom den kan sprida Hollywoods blockbusters, måste den stoppas! Artister som sprider sin egen musik via Bittorrent måste sluta med det och rätta in sig i ledet!
Fast det sista går ju inte riktigt att säga rakt ut, så i stället försöker Monique Wadsted använda den beprövade felekvationen ”lagligt = mot betalning”. Hur absurt resultatet än blir om man ägnar det den minsta eftertanke, kastar hon ur sig:

Inte heller civil olydnad motiverar att ta del av underhållning utan att betala för sig.

Om det går att finna en kärna i hennes argumentation, efter att all ren smutskastning skalats bort, stavas den teknikneutralism:

Att det skulle vara nödvändigt med särskilda frihetsregler just på internet är givetvis nonsens. De upphovsrättsregler som finns fungerar också på nätet.

Att upphovsrättens förutsättningar förändrats många gånger förr borde väl knappast vara någon nyhet? Eller för den delen att upphovsrättens uttolkning i det digitala bygger på metaforer från det analoga (som med den artificiella uppdelningen mellan ”streaming” och ”downloading”)?
Men tankefiguren att det finns en upphovsrätt som nu måste tillämpas ”också på nätet”, som en enkel operation där man lugnt kan bortse från alla andra intressen, är något som Copyriot snart lär återkomma till ur en ny vinkel.Läs också:

Uppdatering: Monique Wadsted heter hon såklart (med tonvikt på sista stavelsen), inte Monique Wadstedt. (Skrev fel på ett ställe.)