Håkan Roswall jämför Piratbyrån med terrorister och The Pirate Bay med … något ännu värre

Nu har jag fått höra, muntligen från en person som var på plats i Stockholms tingsrätt i onsdags, vad åklagare Håkan Roswall sade vid den första av de förhandlingar som kommer att hållas gällande beslagen av olika servrar i samband med tillslaget mot The Pirate Bay.
Företaget PRQ ville ha tillbaka fyra datorer, som används för bokföring och kundregister (även nödvändiga för att PRQ ska kunna betala skatt). Håkan Roswall vägrar och insisterar på att datorerna ska förbli inlåsta i minst ett år till. Han hävdar att detta är av betydelse för utredningen.
När tingsrätten tog upp fallet var det alltså dags för Håkan Roswall att motivera sig. Hur gjorde han då det? Jo, först ska han ha pratar i allmänhet i uppemot en halvtimma om vad Bittorrent är för något samt (ingen förstår varför) hur virtuella nätverk fungerar. Gissningsvis förstod nämndemän och domare varken ut eller in. Sedan sade Håkan Roswall, enligt vad jag har fått återberättat, ordagrant så här:

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men man kan säga att Piratbyrån är som IRA och The Pirate Bay är som IRA:s väpnade gren.

Man blir förstummad.
Kammaråklagarens okunskap är en sak: IRA är ju ”den väpnade grenen” av partiet Sinn Féin, vilket torde höra till allmänbildningen. Desto obegripligare är varför han över huvud taget blandade in Piratbyrån i det hela. Förhandlingen handlade ju om företaget PRQ, och den påstådda betydelsen för en brottsutredning av att inte lämna tillbaka deras räkenskaper (inte ens som kopia).
Värst är dock vad Håkan Roswall uppenbarligen försöker säga: Piratbyråns opinionsbildande verksamhet är att jämföra med terrorism (medan The Pirate Bay är terrorism i kvadrat). Att Piratbyrån argumenterar för att indexeringstjänster som The Pirate Bay har en självklar rätt att existera, betyder att yttrandefriheten kan väljas bort.

PRQ har överklagat till hovrätten, men innan dess kommer fler personers och företags krav på att få tillbaka sin datorutrustning att prövas av tingsrätten. Även beslaget av Piratbyråns server kommer att tas upp till prövning, förhoppningsvis redan nästa vecka. Men räkna med att Håkan Roswall vägrar att ge med sig en enda tum. Detta är naturligtvis en politisk fråga, där det måste sättas press från så många håll som möjligt, om vi inte ska acceptera att kammaråklagare efter eget godtycke ska kunna bestämma att den ena eller andra nätrösten ska tystas på obestämd tid och utan ens en brottsmisstanke.

PS.
Om någon som läser detta var på tingsrättens förhandling, är jag mycket tacksam för några rader i kommentarerna och eventuell bekräftelse av Roswalls uttalande.

Beslagshållandet av Piratbyråns server måste upp till debatt nu. Bland annat kanske genom något i stil med ett upprop eller liknande. De som känner kallade får gärna höra av sig.

Två hål i väggen

När jag anlände i Zürich och slog mig ner med en kaffe var det sannerligen ingen brist på öppna nätverk. Vad det däremot var brist på, var tillgänglig elektricitet. För det otränade ögat kan det se ut som att schweiziska eluttag, två hål i väggen, är av samma typ som de vanliga. Men icke.
Schweiz hyser som bekant en slags motvilja mot internationell standardisering. Där har man bestämt sig för att låta avståndet mellan pinnarna vara ungefär två millimeter smalare. Sluga är de, för deras kontakter går likväl utmärkt att stoppa i tyska eller svenska vägguttag. Men om vi ska koppla in oss på det schweiziska elnätet, krävs ett visst mått av våld. Lyckades trycka in mobilladdaren, men iBookens kontakt var omöjlig att använda.

Zürichs flygplats bjöd på öppet nät vid gaten (eller borde det kanske stavas gejt, likt rejv och mejl?). Vore ju jättebra, funnes det bara elektricitet. Men inte ens ett enda schweiziskt kufuttag stod att finna på hela flygplatsen. Moget. Att bjuda på trådlöst internet känns halvt meningslöst om man inte samtidigt kan bjuda på trådburen el. I väntan på bränsleceller.

Skillnaden mellan Brasilien och Indien

Käkade lunch i Zürich med bland andra Felix Stalder. Han nämnde en viktig skillnad mellan Brasilien och Indien, två länder som annars kanske kan anses ha en liknande socioekonomisk position, som leder till skilda perspektiv på kulturlivets digitalisering och upphovsrättsfrågorna.
För Brasilien är det musik som står i centrum. Så icke i Indien, där det i hög grad är film som är den viktigaste kulturyttringen vad gäller social sammanlänkning av människor. Musik och film fungerar på helt olika sätt. Medan musik är något som kan ske varhelst det finns musikinstrument (eller stämband), är film en slutprodukt vars produktion kräver en kollektiv och ekonomiskt kostbar insats.

Fri mjukvara och Linux har slagit igenom stort i Brasilien, delvis genom en medveten satsning från regeringen. Men i Indien är FLOSS marginellt, trots att de indiska datoranvändarnas kunskaper i engelska snarast borde ha borgat för motsatsen. Detta, menade Felix, kan också bero på kulturella skillnader. Om jag förstod honom rätt: Kastsystemet har bidragit till en indisk syn på datorer som verktyg för att utföra arbete åt andra (tänk indiens callcenters), medan brasilianerna snarare tenderar att se mjukvara som något som ska betjäna den enskilde datoranvändaren.

Pratar i Zürich

Nu åker jag som sagt till Zürich för att ikväll hålla ett föredrag där. Det blir något i stil med senaste pratet i Köpenhamn, med lite fler utvikningar, framför allt om den skandinaviska fildelningsrörelsen i allmänhet, som de inbjudande schweizarna verkar mycket intresserade av.

Redan i förväg publicerade den schweiziska IT-tidningen Netzwoche en helsidesintervju, Wir wollen zur Entmystifizierung des Copyrights beitragen (”Vi vill bidraga till upphovsrättens avmystifiering”).

Klicka på bilden för PDF-version av artikeln.

Sådana tunga rubriker hittar man bara i tyskspråkiga tidningar… Intervjuns högstämda öppningsfråga slår an tonen:

Herr Fleischer, als Mitglied des «Bureau of Piracy» kämpfen Sie gegen das Copyright. Wie definieren Sie Ihre Aufgabe im gesellschaftlichen Zusammenhang?

:)

Strålande seriereportage kring mannen bakom CP-listan

Missa inte i senaste Galago: Simon Gärdenfors (även känd som ena halvan av Las Palmas) tecknar ett seriereportage byggd på en resa till Trollhättan där han intervjuar Rosa mannen (dJ CAt oF KEsO), som var medlem i den kända Amigagruppen Keso och upphovsman till CP-listan (som alla som var med under BBS-epoken nog minns). Rosa mannen visar sig, förutom att alltid vara klädd helt i rosa, även göra låtar som utan undantag handlar om Boris Becker.
Tokgulliga teckningar av smådjur bildar kontrast mot de ganska vassa rykten som serietecknarreportern Gärdefors konfronterar Rosa mannen med. Om att vara kompis med barn, om att ha väldigt unga flickvänner och annat Michael Jackson-aktigt.
Intervjusvaren redovisas i pratbubblor, liksom tecknarens efterdiskussioner med sina polare på Bondegatan – men avgörandet överlåts till läsaren. Ett överlåtande som jag faktiskt tror vore mycket svårare att genomföra om intervjun redovisades i textform. Seriereportaget, med sina ”vardagskollisioner” och text/bild-ambivalenser, tror jag däremot har stora outforskad möjligheter att lyckas skildra just sådant.

Åtta Galagotecknare tillfrågas om vad som är viktigast i serier, manuset eller teckningarna. Svaren spänner från Simon Gärdefors (80 % manus, 20 % teckning) till Fabian Göransson (0 % manus, 100 % teckning).

I höst övergår Galago från att vara tidning (med sex nummer per år), till att bli en periodisk serieantologi i bokform. Tre serieböcker per år, med mer plats för långa genomarbetade serier, som de säger. Förhoppningsvis inbjudande till mer av seriereportage, en subgenre som verkar vara på stark frammarsch.

Fler inlägg kring serier:

• Serier behöver inte jämföras med poesi
• Framtidens ledare
• Progg- och bloggchock

Uppdatering 3 juli: Läs även mer om Rosa mannen på Cosy Den och på Serverkrasch.

Piratbyråns server fortfarande beslagtagen, utan brottsmisstanke

Igår cyklade jag till Stockholms tingsrätt och lämnade in ett papper, med innebörden att Piratbyrån begär att domstolen prövar beslaget av vår server – en av de 140 datorer (av 186 beslagtagna) som ännu inte lämnats tillbaka. Polisen har alltså gått igenom servern och intygat att man inte fann något olagligt, men ansvarige åklagaren Håkan Roswall vägrar styvnackat att sätta den namnunderskrift som låter den lämnas tillbaka (inte ens att lämna tillbaka en kopia går han med på).

Idag hörde tingsrätten av sig till Piratbyrån, med två besked. Dels ville de ha en massa handlingar om Piratbyrån för att kunna avgöra vad vi är för något. Vilket kanske inte är det lättaste; Piratbyrån är ju inte en förening i formell bemärkelse, vi är något slags kluster av människor som driver en verksamhet där den nu beslagtagna hemsidan för nyhetsrapportering och community är ganska central. Är inte det väl nog? Betyder avsaknaden av organisationsnummer att en kammaråklagare kan behålla ens servrar på obestämd tid, utan att fallet ens får en rättslig prövning?
Det andra beskedet från tingsrätten var att det inte gick för sig att ha Mikael Viborg som juridiskt ombud. Eftersom han ställde upp ideellt hade vi skrivit en fullmakt till honom.
Och Piratbyrån har inte råd att anlita en advokat från en advokatbyrå, ens för några få timmar. Så hur ska vi hitta någon juridiskt skolad som kan driva vår talan i en förhandling om att häva beslaget av Piratbyråns server (tidigast nästa vecka)? Den eventuella jurist som vill ställa upp kan ju höra av sig till piratbyran.org@gmail.com…

Imorgon onsdag tar tingsrätten upp ett relaterat fall. Då är det beslaget av samtliga datorer på ISP-företaget PRQ, vars ägare också är med och driver the Pirate Bay, som ska upp till prövning. Framöver kommer även en grupptalan om skadestånd att drivas av Centrum för rättvisa.

Nu är frågan om nyhetsredaktionerna kommer att ägna något intresse åt dessa förhandlingar, där det alltså bland annat kommer att avgöras om en kammaråklagare har rätt att på obestämd tid stänga en stor opinionsbildande sajt för att dess åsikter går emot hans egna.

Monique Wadsted, Monique Wadsted…

Monique Wadsted titulerar sig advokat och jobbar (på byrån Maqs) som ”Hollywoods” (MPAA:s) juridiska ombud i Sverige, med lokalansvar för lobbying både mot politiker och rättsväsende.
Det är bekräftat att det var hon som gav i uppdrag åt privatdetektiverna Gothia Protection att kartlägga The Pirate Bay för att kunna ge polisen en färdig utredning de annars inte hade prioriterat att göra själva. Uppdraget innefattade även att spionera på de enskilda personer som driver indexeringstjänsten, ja de snokade även reda på en tjej, utan någon koppling till The Pirate Bay men som Fredrik Neij hade dejtat ett par gånger, och förmådde på så vis polisen att storma in även hos henne och stjäla all hennes hemelektronik!

Anakata, som också haft Monique Wadstedts spioner smygande efter sig, svarade på ett sätt som sannerligen inte kan kallas hotfullt. Via offentliga register tog han reda på att Monique Wadsted, trots att hon tjänar över $100.000 per år, har fått en hel rad betalningsanmärkningar när hon inte lyckats betala sina parkeringsböter i tid. En meningslös uppgift, men i sammanhanget småkul att publicera på The Pirate Bays blogg. Notera dock att hennes namn inte ens nämndes!
Likt alla bloggar värda namnet, har även The Pirate Bays minst sagt välbesökta blogg en kommentarsfunktion, som snabbt gick het med mer och mindre välformulerade inlägg på svenska och engelska. Bland kommentatorerna fanns någon idiot som skrev ”We should firebomb her house” – något som är omöjligt att undvika. Så fort någon av de som driver The Pirate Bay hade uppmärksammats på det inlägget (och på diverse annan dynga i kommentarerna) och tagit sig till en dator, raderades det genast. En helt korrekt hantering!

Men Monique Wadsted vittrade tillfället att använda om nättöntens hot för sina uppdragsgivares syften. Hon fick hjälp av Aftonbladet som under rubriken ”Mordhotad av nätpirat” smällde upp två bilder: lessen Monique Wadsted (”offret”), passbildsaktigt vittonad Fredrik Neij (”gärningsmannen” – trots att det var han som raderade dödshotet). Aftonbladet blåljuger, här är det inte tal om en borttagen kommentar, utan ”nu hotas hon till livet på Pirate Bays hemsida. /…/ Hoten, som är polisanmälda, dök upp på en blogg direkt knuten till Pirate Bay”. Någon mer juridiskt bevandrad får svara på om det möjligen kan vara fråga om förtal.

I dagens Expressen utvidgar Monique Wadsted sin anklagelse till att omfatta det abstrakta kollektivet ”internetaktivisterna”:

internetaktivisterna har blivit mer och mer aggressiva /…/ med hot och trakasserier mot meningsmotståndare och företrädare för rättighetshavare som jag. De har även attackerat regeringens, polisens och Antipiratbyråns hemsidor.
Det som från början var en kultur som verkade för fred och globalisering har utvecklats till en osund subkultur där medlemmarna anser sig stå över lagen

Det är fult, mycket fult. Och samtidigt blottar hon i full skala sitt inskränkta perspektiv, där fildelning enbart handlar om att kopiera vad just hennes uppdragsgivare i Hollywood har rättigheterna till. Bittorrent-trackerns är i hennes värld varken mer eller mindre än ”knytpunkter för att underlätta den illegala hanteringen”. Det är fildelningsteknikerna i sig hon vill stoppa. Att de kan användas för kopiering av annat än sunkiga blockbusterrullar, det finns liksom inte riktigt i hennes värld. Nej, hon förstår inte:

Att ladda ned en film från Pirate Bay tar ofta flera timmar. Många svenskar kan på den tiden ta sig till närmaste videouthyrare många gånger. /…/
Att hyra en ny film i Sverige kostar cirka 30 kronor; ett överkomligt pris även för en låginkomsttagare.
Varför laddas då filmer olagligt ned från nätet? Jag gissar att det beror på att det är tufft, att man på nätet kan få tag på olagliga kopior av filmer innan de kommit på bio eller hos videouthyrarna och att risken för upptäckt har varit mycket liten.

Senaste filmen som jag införskaffade via The Pirate Bay var Peter Watkins‘ Punishment Park, en film som Hollywood-bolagen vägrade ge distribution och därför knappt har visats alls sedan premiären på New York Film Festival 1971 – förrän den dök upp på fildelningsnätverken. Kanske inte lagligt. Men till inga rättighetshavares ursinne, och många cineasters glädje. Gråzon, kort sagt.
Själve Henrik Pontén sade nyligen (till en dansk tidning, hittar inte länken just nu) att han bedömde att 80% av materialet som kan hittas via The Pirate Bay är upphovsrättsskyddat material som sprids utan uttryckligt tillstånd – och att alltså 20% är lagligt! (Jämförelse: 80 % av all e-post är spam.) Och då räknar Pontén givetvis inte in den gråzon han aldrig kommer att förstå sig på, de filmer, musik, texter och annat där tillåtande och uppmuntrande attityder försäkrar att eventuella rättighetshavare aldrig någonsin kommer att motsätta sig kopieringen.Som initiatörer av razzian mot The Pirate Bay intog däremot Monique Wadsted och Henrik Pontén följande ståndpunkt: Det spelar ingen roll om tekniken används för annat också. Eftersom den kan sprida Hollywoods blockbusters, måste den stoppas! Artister som sprider sin egen musik via Bittorrent måste sluta med det och rätta in sig i ledet!
Fast det sista går ju inte riktigt att säga rakt ut, så i stället försöker Monique Wadsted använda den beprövade felekvationen ”lagligt = mot betalning”. Hur absurt resultatet än blir om man ägnar det den minsta eftertanke, kastar hon ur sig:

Inte heller civil olydnad motiverar att ta del av underhållning utan att betala för sig.

Om det går att finna en kärna i hennes argumentation, efter att all ren smutskastning skalats bort, stavas den teknikneutralism:

Att det skulle vara nödvändigt med särskilda frihetsregler just på internet är givetvis nonsens. De upphovsrättsregler som finns fungerar också på nätet.

Att upphovsrättens förutsättningar förändrats många gånger förr borde väl knappast vara någon nyhet? Eller för den delen att upphovsrättens uttolkning i det digitala bygger på metaforer från det analoga (som med den artificiella uppdelningen mellan ”streaming” och ”downloading”)?
Men tankefiguren att det finns en upphovsrätt som nu måste tillämpas ”också på nätet”, som en enkel operation där man lugnt kan bortse från alla andra intressen, är något som Copyriot snart lär återkomma till ur en ny vinkel.Läs också:

• Hans Strindlund, Hans Strindlund…
• Henry Olsson, Henry Olsson…

Uppdatering: Monique Wadsted heter hon såklart (med tonvikt på sista stavelsen), inte Monique Wadstedt. (Skrev fel på ett ställe.)

Lite tid bara … 50 års monopol eller så

”Ge oss lite tid bara” är rubriken för en annons som täcker under halvan av ett tidningsuppslag, tryckt i 150000 exemplar. Texten fortsätter:

Läkemedel förändrar vårt sätt att se på allvarliga sjukdomar. /…/ Det ser onekligen ljust ut. För tillfället ska tilläggas. /…/ Ett nytt läkemedel kräver i genomsnitt tio till femton åt innan det når patienterna. Men tid är som bekant pengar, hur gärna vi än skulle vilja säga något annat. /…/ Bara det finns kloka politiska lösningar som gör det möjligt att fortsätta arbetet för bättre hälsa, trots kärvare tider. För det är möjligt. Vi har gjort det förut. Ge oss lite tid bara.

Annonsen kommer från Läkemedelsindustriföreningen och återfinns i Allianstidningen, något som kan liknas vid ICA:s reklamblad (bild efter bild på en frejdig politikerkvartett och mängder av menlösa annonser från diverse villaägare och bilister och skattesmitare/-betalare som vill påminna borgerliga politiker om sin existens).Läkemedelsindustrin är den enda branschorganisation som köpt egen reklamplats i tidningen. Det intressanta är att de inte nämner ord som ”patent”, ”ensamrätt” eller ”skyddstid” en enda gång, ja de säger överhuvudtaget inte rakt ut vilka tjänster de ber politikerna om, utan kastar bara ut ett diffust välklingande ”ge oss lite tid bara”.
Ett fegt sätt att linda in vad Läkemedelsindustriföreningen egentligen kräver: Ännu längre skyddstid på läkemedelspatent än dagens 20 år. Något som en branschföreträdare även förespråkade på ett Timbro-seminarium i våras.

(På tal om det: Missa inte att Oscar Swartz rapport om Bodströmsamhället presenteras onsdag morgon på Timbro, anmälan senast måndag – själv är jag då på väg till Zürich och kan inte komma. En brandfackla som knappast kunde hamna bättre i tiden!)

Tidslinje: Håkan Roswall vs. The Pirate Bay

Av kammaråklagare Håkan Roswalls PM om The Pirate bay [PDF], daterat 2005-11-30, framgår att han först ledde en förundersökning grundad på en anmälan från Microsoft, utifrån hypotesen att de ansvariga för The Pirate Bay sysslade med ”offentligt framförande” av spelet Halo 2.
Utredningen tilldelades extra resurser från rikskriminalpolisen, och Roswall anlitade Statens kriminalteknologiska laboratorium (pengar fanns, då rikskriminalpolisen skjutit till extra) för att ta reda på vad det där Bittorrent egentligen är för något. Och slutsatsen blev att The Pirate Bay varken ”framför” (gamla ordalydelsen) eller ”överför” (nya ordalydelsen) några verk. Däremot menade Håkan Roswall – som uppenbarligen inte har låtit några experter förklara för honom hur en sökmotor som Google fungerar – att det var ett solklart fall av medhjälp till brott mot upphovsrättslagen, huvudbrott som begås av enskilda fildelare.

Ansvar för medhjälp förutsätter att det bevisas att ett huvudbrott har begåtts. Enligt min uppfattning går det inte att få en domstol att fälla till ansvar för medhjälp om man måste anta (gissa) att ett huvudbrott begåtts av någon. /…/
Detta medför att utredningsarbetet blir betydligt mycket svårare än om det varit fråga om en egen självständig brottslighet.

Kort sagt menade Håkan Roswall, i november 2005, att det inte kunde vara tal om att väcka åtal mot torrent-indexeringen i allmänhet – däremot ville han testa att åtala en enskild fildelare och medåtala The Pirate Bay-ansvariga för att de främjat en otillåten dataöverföring ”med råd eller dåd”, som det heter i brottsbalken. Samtidigt konstaterade han att fildelningen i sig knappast kan ge annan påföljd än böter, och alltså är av så ringa art att man ens får utreda den genom att ta reda på vem som har ett visst IP-nummer.

Okej… Roswall gör alltså den där bedömningen i november. Vad är det som gör att han ett par månader senare anser sig ha nog på fötterna för att genomföra ett tillslag av den storleken för misstanke om medhjälp till upphovsrättsbrott?
[Intrikat IT]

Tidslinjen har börjat klarna, med hjälp av dokumenten som SVT letat fram. Vad vi vet är:

• 31 augusti 2005 redovisar Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen en ”Översyn av den brottsbekämpande verksamheten på immaterialrättens område” (Ju2005/7332/L3). Synpunkter från IFPI och Antipiratbyrån ges allöverskuggande utrymme, med bland annat påståendet att Sverige inte skulle uppfylla sina internationella åtaganden eftersom indexeringstjänsten The Pirate Bay är i drift. Läs mer i Oscar Swartz högintressanta uppdatering!
• 12 oktober 2005 kommer några av MPAA:s högsta höns till Stockholm och uppvaktar Dan Eliasson, statssekreterare på justitiedepartementet, samt två icke namngivna regeringstjänstemän. Med fanns också MPAA:s juridiska ombud i Sverige, Monique Wadsted på Maqs, som också var den som gav i uppdrag åt privatdetektiverna Gothia Protection att kartlägga The Pirate Bay, inklusive spionera på enskilda personer som driver trackern (och på personer som de träffat) – fotarbetet som låg till grund för polisens gripanden den 31 maj.
• 30 november 2005 – halvannan månad efter uppvaktningen, slump eller ej – har alltså Håkan Roswall färdigställt sitt PM, där han konstaterar att det inte går att göra ett ”allmänt” tillslag mot The Pirate Bay.
• 12 januari 2006, ”Tjänstemän på USA:s Stockholmsambassad och tjänstemän på justitiedepartementet träffas ansikte mot ansikte för att diskutera fildelningsproblematiken.”
• 2 mars ger Thomas Bodström i Uppdrag till Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten att tillsammans vidta åtgärder för en effektiv bekämpning av immaterialrättsliga brott [PDF]. ”Både brottslighet av större omfattning och av enklare beskaffenhet skall omfattas av åtgärderna”, står det, naturligtvis utan att The Pirate Bay nämns direkt.
• 13 mars berättar Wired den svenska piratsagan i ett reportage betitlat The Pirate Bay: Here to Stay? Bland de intervjuade finns The Pirate Bays juridiska rådgivare Mikael Viborg, som senare greps, samt undertecknad.
• 17 mars skriver MPAA:s John G Malcolm till Dan Eliasson: ”Jag vädjar återigen till dig att använda ditt inflytande för att anmoda de brottsbekämpande myndigheterna i Sverige att vidta välbehövliga åtgärder mot the Pirate Bay”. Bifogat, för att understryka allvaret, ska ha funnits artikeln ur Wired.
• 7 april är Håkan Roswall, i egenskap av den åklagare som utredde The Pirate Bay, uppkallad till justitiedepartementet. Han får träffa två icke namngiva höga tjänstemän som nämnde hot om handelssanktioner. Samtidigt underströk de att mötet inte skulle uppfattas som en påtryckning…
  Någon gång i samma veva kallar Dan Eliasson även upp överåklagare Sven-Erik Alhem till regeringskansliet, för ett samtal där det enligt Alhem ska ha varit tydligt att det stora ärendet var The Pirate Bay. Sven-Erik Alhem kontaktar sedan riksåklagaren Fredrik Wersäll för att se till att Håkan Roswall inte ges några andra arbetsuppgifter än den utredningen.
• Tre dagar efter mötet med Håkan Roswall, den 10 april, skickar Dan Eliasson sitt svar till John G Malcolm på MPAA, som krävt insatser specifikt mot The Pirate Bay:
  

  The authorities must take appropriate actions and report to the Government already by June 15, 2006. This is a short time frame, giving a strong signal that the Government expects immediate results. /…/
  According to the Swedish constitution it is not possible for the Government or The Ministry to intervene in a specific case. I can however assure you that I follow closely the actions taken by the police and the prosecutors in respect of copyright infringements on the Internet and I will not, if necessary, hesitate to initiate further measures to improve their effectiveness.
  [Gardebrings fetningar]

• 11 april sänds Uppdrag granskning om fildelning och piratjakt. Dan Eliasson framstår som minst sagt slingrig, utom på en punkt där han vet besked:
  

  Staten kan ju aldrig kapitulera.

• 10-14 april är en tjänstemanna- och polisdelegation från Sverige i USA för ”kunskapsutbyte kring fildelning”, vilket i praktiken betyder att de får lyssna på företrädare för bland andra FBI och MPA(A).
• 6 maj beslagtas tjetjenska Kavkazcenter som står på PRQ – på order av Håkan Roswall.
• 31 maj 2006 – immediate results!

Ministerstyre eller ej (vem bryr sig?) – något har fått Håkan Roswall att ändra uppfattning.
– Han ska få äta upp den där promemorian i rätten! säger Mikael Viborg, angående att Roswall beslutat om en massa husrannsakningar, trots att han inte får göra det om det är troligt att bara böter ska följa på brottet.
Besluten gjordes dessutom på brottsmisstanken ”Brott mot upphovsrättslagen alt. medhjälp”, trots att Roswalls undersökning ett halvår tidigare visat att The Pirate Bay inte begår huvudbrottet, det vill säga överför upphovsrättsskyddat material.Immediate results. Ja, ett som står klart är att ”resultat” då inte avser fällande dom, utan att själva beslagtagandet (som ju officiellt bara är ska vara en tillfällig åtgärd för att säkra bevismaterial). Som jag sa på demonstrationen:

Det handlar inte alls så mycket om att åtala och avkunna en dom, utan tillslaget är i första hand en ren sabotageaktion. Syftet är att låta datorer samla damm i polisens förråd, så att fildelningsteknikens infrastruktur såväl som Piratbyråns opinionsbildning ska ligga nere i månader och år.

Nu säger Håkan Roswall att ett beslut om eventuellt åtal kan fattas tidigast nästa sommar – medan dammet samlas på datorerna. Alla de extraresurser för utredning som fanns tidigare tycks nu vara som bortblåsta.
Av de 186 datorer som ska ha beslagtagits, har 46 lämnats tillbaka.

– De flesta datorer är alltså fortfarande beslagtagna, säger Håkan Roswall.
Och de är intressanta för utredningen?
– Ja, i varje fall har ingen krävt att få tillbaka dem redan nu.

Bland de 140 beslagtagna datorer, varav bara ett fåtal har koppling till The Pirate Bay, finns alltså fortfarande Piratbyran.org, dess artikelarkiv och community. Polisen har gått igenom den och uppger att de inte funnit något olagligt, nu behövdes det bara en underskrift från ansvarig åklagare så skulle vi få tillbaka servern.
Men Håkan Roswall vägrar. Han gör sig otillgänglig, men när han någon gång har gått att nå, har han sagt något vagt om att han minsann tänkte behålla Piratbyran.org. Till saken hör att han inte verkar ha någon den minsta koll på vad Piratbyrån är. I sitt PM från november ställer han saker på huvudet och skriver:

Under senare tid har initiativtagarna till sajten The Pirate Bay bildat en förening vid namn Piratbyrån, som torgför idén att upphovsrätten bör avskaffas. All information bör vara fri att accessa för alla.

Förhoppningsvis kan vi få beslaget prövat av tingsrätten redan nästa vecka. Och få en fortsatt debatt där inte yttrandefriheten blir till ett lustigt litet tillval i skuggan av alla de formella frågetecknen och internationella turerna kring razzian.Uppdatering 26/6: Ett datum tillagt, efter research av Oscar Swartz.

Hot om svartlistning?

I tisdagens Rapport-inslag förekom uppgiften att USA skulle ha hotat Sverige med ekonomiska sanktioner genom världshandelsorganisationen WTO om inte The Pirate Bay försvann från nätet. Uppgiften härrörde från åklagaren Håkan Roswalls egen återberättelse av vad han blev tillsagd när han den 7 april i våras kallades upp till justitiedepartementet.

– I det sammanhanget nämndes hot om svartlistning inom ramen för World Trade Organization och sådant, att sådana hot hade framförts från den amerikanska regeringen, säger Håkan Roswall.

Redan då tänkte jag att det antagligen var Håkan Roswall som fått det hela om bakfoten, USA kan ju inte på egen hand skriva svarta listor inom WTO. Snarare borde det handla om USTR:s berömda 301 Priority Watch List. Att stå där betyder inte handelssanktioner, men är tänkt att uppfattas som ett hot om det. Länderna som står på listan är de som USA:s handelsdepartement tycker borde lägga större resurser på att beivra intrång i upphovsrätt och patent, och/eller skärpa lagarna på området. Idag består listan av Argentina, Bahamas, Brasilien, Egypten, Filippinerna, Indien, Indonesien, Kuwait, Libanon, Pakistan, Ryssland, Sydkorea, Taiwan och Turkiet (Kina och Ukraina står under liknande listning). Dessutom finns faktiskt även EU med på 301 Priority Watch List, men då gäller det bara oenigheter kring hur man ska dela ut geografiska ursprungsbeteckningar, samt ett starkt missnöje med att genpatent inte utdelas tillräckligt frikostigt i Europa.Som Henrik Brors skriver i DN måste det vara om denna lista det handlar. Hänvisningen till WTO verkar snarare vara ett missförstånd, som bäddat för meningslösa dementier samt en och annan mindre begåvad bloggkommentar. Den självgode bloggare som hävde ur sig det senare påståendet – ”hade Sverige inte gjort något hade de brutit mot [WTO-]avtalet, varpå USA och andra länder haft full rätt till handelsembargo” – låtsas som att internationella konventioner om upphovsrätt kan tvinga länder att ”göra något” mot fildelningstjänster bara för att de kan sprida Hollywoodfilmer.
Detsamma förutsätts av en ung karriärsosse som skriver apologetiska tirader.
Men att Sverige är bundet (av bl.a. WTO-avtal) att ha hårda upphovsrättslagar, betyder naturligtvis inte en plikt att slå till mot fildelningens infrastruktur. Ska det vara så svårt att komma ihåg?
Dessutom:

Det är få ”sanktionshot” som verkligen leder till handelssanktioner, och skulle USA fundera på att agera mot Sverige vet man att det kan leda till hårda motsanktioner från hela EU. [DN]

Fixering på USA riskerar att leda bort uppmärksamheten på alla de verkligt relevanta aspekterna. Problemet är inte Hollywoods lobbande – snarare justitiedepartementets lismande.