Ericsson hjälper Ahmadinejad

Iran slår ner på satellit-tv skriver DN-AFP. Landets polis uppges i en kampanj mot ”dekadent” television ha beslagtagit hundratals paraboler (av miljontals – alltså i en omfattning som hittills motsvarar de symboliska skrämseltillslagen mot enstaka fildelare i Västeuropa och USA).

Myndigheterna i Iran försöker regelbundet störa satellitsändningarna som är förbjudna i lag sedan tio år.

Så avslutas nyheten i DN. Men viktig information utelämnas om den islamiska republikens försök att hindra iranierna från att ta emot politiskt och moraliskt misshaglig television. Vem som ligger bakom förtegs dock inte i Expressens läsvärda reportage från medelklassens Teheran, som avslutades:

Ingen vet riktigt vad president Mahmud Ahmadinejad planerar. Det har talats om hårdare tag.
– Jag tror det är svårt att plocka ner alla paraboler. Det vore en katastrof för oss om det skedde. Då hade vi inget att göra.
Fast myndigheterna gör redan nu sitt bästa med att bekämpa satellitkanalerna. De stör ut dem.
– Klockan sex på kvällen sätter de i gång. Det handlar ännu mest om de iranska sändningarna från Los Angeles.
Men fler och fler kanaler faller offer. Och alla iranier tycks veta vilka det är som försett den iranska regimen med störningsutrustningen.
Sverige och Ericsson.

Samtidigt exploderar antalet mobiltelefoner och internetuppkopplingar i Iran. Regimen gör vad de kan för att begränsa åtkomsten. Senaste steget har tydligen varit att piska upp nationell paranoia genom att koka ihop en konspirationsteori om läskiga ”internetspionagnätverk” som den fängslade filosofen Ramin Jahanbegloo påstås ha lett.

Hållhakesamhället

Isobel skriver en essentiell ledartext i Expressen: Vägra ange din granne. Läs!
Spinner vidare från Ulrika Kärnborgs lika angelägna text i DN om grodkokning och ”ASBO”, och refererar outtalat till Oscar Swartz rapport om Bodströmsamhället.
Därtill nämns den hårresande LO-gubben i Visby, som begärde ordet efter att Thomas Bodström slingrat sig från kritiska frågor ställda av Oscar och mig, förklarade att han minsann representerade ”200000 skånska arbetare som stödjer åtgärder som skapar trygghet”.

Isobel avslutar med att varna för ”selective enforcement”:

Snart har vår guldlockige justitieminister sparad information om alla våra småförseelser.
För de allra flesta av oss har ju i alla fall lite smuts i samvetshörnen. Svartjobb, bidragstrixande, lite tjuvjakt, lite smuggelsprit, lite byteshandel i gråzonen. En hel ungdomsgeneration som fildelar och i alla fall i storstadsområdena lika gärna röker gräs som dricker alkohol på fredagskvällen.
Man kan tycka att allt detta är förfärligt. Likafullt gör vi det. I vissa fall för att vi bara är svaga skröpliga människor, i andra för att det som anses brottsligt helt enkelt inte borde vara det.
En allmän misstänksamhet sliter på samhällsväven mer än futtiga småbrott. Men vi behöver inte gå med på det här. Alla har en chans att kämpa emot. Vägra ange din granne!

Musik som säkerhetspolitiskt koncept

Sommaren 1996 erövrades Kabul av talibanerna, som etablerade en regim i Afghanistan med ”den strängaste tolkningen av sharia som någonsin förekommit i den muslimska världen”.
Sommaren 2006 erövrades Mogadishu av Högsta islamiska domstolsunionen som förefaller vara en liknande rörelse. Sista sekuläre krigsherren kapitulerade igår.

Frågan som alla genast ställde sig var ”om stora delar av Somalia kommer att förvandlas till träningsläger och bas för al-Qaida-typer, som vissa amerikanska ämbetsmän fruktar, eller om en övergripande seger tvärtom kan erbjuda en chans till stabilitet, oavsett vilka segrarna är och hur auktoritära de må vara.” (The Economist, 10/6)
Många afghaner välkomnade till en början talibanerna. Även en tyrannisk regim tedde sig bättre än det blodigt kaos och krigsherrarnas ändlösa strider. Tecken tyder på att många somalier resonerade likadant efter islamisternas intåg i Mogadishu. Somalia har i praktiken saknat stat sedan 1991. Utländsk hjälp har knappt kunnat levereras på grund av osäkerheten.

Vilken väg kommer att väljas av den islamisternas domstolsunionen (ledd av Hassan Aweys, som har haft samröre med al-Qaida men ideologiskt uppges stå närmare Muslimska brödraskapet)? ”Not the new Taliban, yet”, menar The Economist (1 juli).
Häromveckan kravallade hundratals ungdomar utanför Mogadishu, efter att islamistiska milismän försökt hindra dem från att kolla på fotbolls-VM. När saken uppmärksammades förnekade dock islamisternas högsta råd att något sådant förbud tillämpades: ”Fotboll är inte mot islam”. Ännu tycks det svårt att avgöra vilka inomislamistiska fraktioner som får övertaget i Somalia. Men lita på att utvecklingen följs i detalj av mäktigare staters diplomater och militärstrateger.

En rent ”realistisk” säkerhetsdoktrin är dömd att misslyckas. Framtiden är för komplex för kalkyler innehållande funktionen ”fiendens fiende”. Det om något borde ha bevisats av de bägge exemplen Afghanistan och Somalia. I det första fallet lyckades CIA genom sina vapenleveranser göra talibanerna till motorn i jihad. Duktigt jobbat. Tidigare i år började CIA pumpa in stöd till sekulära krigsherrar (även de ökända för sitt hänsynslösa dödande) i Somalia. Med katastrofala resultat: Alla vände sig mot dem och mot USA:s inblandning och Islamiska domstolsunionen fick rejäl medvind i tåget mot huvudstaden.
Copyriot föreslår ett experiment, där en ny term släpps in i den säkerhetspolitiska jargongen: musik.

Vad som hände efter att talibanerna erövrat Kabul var välkänt redan då. ”Tv-apparater, videobandspelare, parabolantenner, musik och alla spel inklusive schack, fotboll och drakflygning förbjöds”. Något liknande hade inte skådas ens i den främsta inspirationskällan Saudiarabien, där det till och med går att se sångerskor framträda på teve.
Musikförbudet i Afghanistan var dödligt seriöst (precis som förbudet mot visuella avbildningar, som samtidigt infördes). Talibanerna brände traditionella stränginstrument, kastade musiker i fängelse och förstörde kassettbandspelare. Utslitna magnetband uppstuckna på träpålar sägs ha fått ikonisk status i talibankontrollerade områden. Vissa former av religiös sång utan instrumentalt ackompanjemang var det enda musikliknande som fick höras.

Kriget mot musiken var, som The Guardian uttrycker det, ”ett av de mest groteska sociala experimenten i människans historia”. Talibanerna rättfärdigade det med sin tolkning av en monstruös hadith som de flesta muslimer inte erkänner, där Muhammed sägs kungöra att ”de som lyssnar på musik i denna värld, ska få smält bly hällt i sina öron på domedagen”.

Förbudet mot musik borde ha varit droppen som fått omvärlden att inse det akuta behovet av att avlägsna talibanregimen. Omedelbart, inte 2001. Men talibanernas maktövertagande mötte till en början tvärtom mycket positiva reaktioner från USA. Att en stabil regering skulle gynna företaget Unocals gasledningsprojekt spelade i sammanhanget sin roll.
Feministiska kampanjer mot Unocals samarbete mot talibanerna under slutet av 1990-talet var, enligt centralasienkorrespondenten Ahmed Rashid i boken Talibanerna, en viktig faktor bakom Clinton-administrationens senare omsvängning. Talibanernas krig mot kvinnorna hade då blivit något av en ”modefråga” i Hollywood, enligt Washington Post.

Men extremt kvinnoförtryck som ges islamisk legitimitet, förekommer såväl i ”stabila” traditionsbaserade samhällen som i suicidala krutdurkssamhällen. Lika illa överallt, men räcker nog inte som faktor för att ställa prognos på en statsbildnings framtid.
Det är nog bara att erkänna att mänskliga rättigheter inte fungerar som ett absolut grundkriterium för att avgöra en regims legitimitet. Då varje stat bryter mot dem på sina egna sätt, brukar diskussionen bara urarta i att olika intressen maskerar sina motiv bakom motståndarens påstådda övergrepp.

-bash: human_rights: command not found

Här kommer den fiffiga utvägen för alla som ibland kan känna relativismen förlamande: Gör musik till ett fundamentalt säkerhetspolitiskt koncept!
Talibanernas musikförbud borde ha räckt som varningssignal om att landet skulle bli en bas för terrorister. Det är nämligen fullt logiskt att den energi som undertrycks genom ett musikförbud i stället tar sig mer destruktiva utlopp. Sådana groteska människoexperiment kan inte bli grunden för utveckling, utan bara starten för en våldsamt eskalerande och självförintande våldsspiral.
Musik kan självklart samexistera med krig och förtryck. Musik är ingen trollformel för att lösa samhällsproblem. Men historien känner inte till några samhällen eller kulturer som undertryckt musiken utan att det lett till monstruösa aggressioner, inåt och utåt. Som medel för social sammanhållning kan musik bara ersättas med massakrer.
Varje regim eller gruppering som förbjuder eller systematiskt trakasserar musikutövare endast för att de utövar musik, är ett hot mot mänskligheten som måste oskadliggöras. Så kan vi formulera vår nya säkerhetspolitiska doktrin. Visst är den slagkraftig?
Notera den strikta definitionen. Vi talar här inte om censur av vissa sångtexters budskap (vilket förekommer överallt i världen, inklusive i Sverige), utan om när själva musikutövandet (framförande, lyssnande och dansande) undertrycks.Således har vi här en nyckel till att bedöma situationen i Somalia. Om islamisterna förbjuder musiken, bör varje dröm om att deras styre ska kunna bli en bas för stabilitet och framtida utveckling kastas på sophögen. Om de däremot accepterar att somalierna lyssnar, dansar och spelar musik, så kan det finnas hopp. CIA borde omedelbart prioritera det musikaliska underrättelsearbetet, såväl i Somalia som annorstädes, för att undvika fler klavertramp!
Tyvärr finns det indikationer på att Somalia går talibanvägen: Shejk Ahmed som är islamiska domstolsunionens andra ledare och beskrivs som en mer ”moderat” kraft, predikar tydligen att musik är totalförbjudet med hänvisning till samma sekundära hadith som talibanerna. Om det förbudet kommer att tillämpas, kan vi vara säkra på att Somalia har slagit in på den dystrare av de bägge framtidsscenarion, med terroristbaser som bara en del.

Musik som säkerhetspolitiskt begrepp, tillämpat på andra delar av världen:
Hamas: Innan någon ens diskuterar frågan om att erkänna dem som legitim regering, borde det säkerställas att de inte har några planer på att förbjuda musik eller uppmuntrar grupper som försöker genomdriva sådana förbud. Tyvärr rapporterades redan förra året om ”talibanlika försök” att förbjuda offentliga musikframföranden i Hamas-styrda städer på Västbanken. Det kan vara ett oroväckande lokalt undantag. Om inte så måste grundinställningen stå orubblig: Med en en organisation som förbjuder musik kan ingen fred slutas. Det är omöjligt.
Turkmenistan: Här förbjöds offentliga framföranden av inspelad musik för ett år sedan, vilket dock motiverades med att uppmuntra traditionellt musicerande. Svårbedömt.
Pakistan: Förra månaden utfärdade religiösa ledare i områden där talibaninfluenserna är stora, att de tänker bestraffa alla som lyssnar på ”icke-islamiska kassettband”. Illavarslande. Varför inte en biståndssändning med lättgömda fickbandspelare?
Storbritannien: Vad säger detta om Criminal Justice Bill, särskilt inriktad på att stoppa fester med ”repetetiva beats”?
Iran: Allmänt musikförbud ska ha införts efter revolutionen 1979. Föga förvånande var landet då också i öppet krig. Men musikförbudet upprätthölls knappast i längden, för det vore naturligtvis omöjligt att kombinera med uppbyggandet av Iran som relativt stabil om än tyrannisk stat. På iranska marknader flödar idag piratkopiorna av all slags musik, oavsett president Ahmadinejads försök att ändra på den saken. Hur som helst tycks det inte inom shia-islamismen finnas några motsvarigheter till det totala krig mot musik och avbildningar som det mest hårdföra sunni-islamisterna bedriver.
Sverige: SVT belyste i våras oroväckande fenomen kopplade till wahhabistiskt influenserade islamister i Sverige. Bland annat tog reportaget upp en saudiskt understödd mellansvensk friskola som helt förbjöd barnen att komma i kontakt med musik. Något som bara kan ses som just ett groteskt människoexperiment. SVT besökte även en somalisk fest i Göteborg, dit inga besökare vågade gå in eftersom ett islamistgäng stod utanför och terroriserade alla som närmade sig – för att det spelades musik på festen.

En bil som beslagtogs 1983 – det är åklagarens skäl att inte återlämna webbsidan Piratbyrån

Håkan Roswall verkar trött. Gissningsvis är han trött på att ha fått det här fallet på halsen och måste konfrontera hundratals offer för de svepande konfiskationerna.
Idag klockan 15.00 hölls förhandling i Stockholms tingsrätt. Piratbyrån hade väckt frågan om att häva beslaget av den server där vår hemsida finns, innehållande:

• Nyhetsarkiv 2003-2006
• Artikelarkiv 2003-2006 (varav kanske hälften av artiklarna har tryckts i Copy Me, andra endast tillgängliga som piratkopior i sökmotorcache)
• Ett av Sveriges mer välbesökta communities, med tusentals inlägg diskuterande allt från popmusik till genpatent.
• Medlemsregister för Piratbyrån. Över 60000 communitymedlemmar (dock inga känsligare uppgifter än e-postadress).
• PHP-baserat publiceringssystem för Piratbyran.org

Vårt juridiska ombud från Göteborg förklarade att Piratbyrån är en ideell, självständig och opinionsbildande verksamhet vars kärnaktivitet omöjliggörs så länge beslaget består. Rättegångsbalken fastslår vikten av att negativa biverkningar av beslag måste undvikas. Åtminstone kan en kopia på informationen lämnas ut, förklarade ombudet med hänvisning till bland annat ett JK-utlåtande om saken.Domaren, som ensamt beslutar i den här sortens tingsrättsförhandlingar, lämnade ordet till kammaråklagare Håkan Roswall. Helt väntat inledde han med att säga att punkt 20 i beslag 0240-06-587 bör kvarstå, och begärde att hans förklaring härför skulle ske bakom lyckta dörrar med hänsyn till pågående förundersökning, vilket bifölls av rätten. Den handfull besökare som infunnit sig fick lämna salen.
Som representant för en av förhandlingens parter fick jag däremot sitta kvar och lyssna på åklagarens motivering till att behålla Piratbyran.org inlåst. Spänningen var stor. Skulle han, som rapporterats från domstolsförhandlingen om en helt annan server förra veckan, avsluta en lång Chewbacca-plädering med att jämföra Piratbyrån med IRA?
Nej. I stället fick vi en kort – hela förhandlingen var över på 20 minuter – och strikt juridisk formulering. Håkan Roswall förklarade i stället att han måste behålla datorn eftersom han menade att en kopia på The Pirate Bays hemsida har hittats i den. Eller i alla fall ”på en av hårddiskarna” i samma chassi i det stora serverracket hos internetleverantören. Kopian ska ha varit daterad april 2006. Hur den skulle ha hamnat där är okänt för oss som (via ovan nämnda publiceringssystem) arbetar med Piratbyran.org, men det går förstås inte att utesluta att en sådan kopia (t.ex. en zippad backup) kan ha legat inom samma plastburk som vår sajt. Men samtidigt anförde Håkan Roswall att han ”själv sett logotypen” på datorn, vilket låter som om att det suttit ett simpelt klistermärke snarare än att man hittat någon data. Håkan Roswall underströk även att polisen ännu inte gjort någon ordentlig genomgång av det aktuella serverracket, då man fram tills i onsdags ska ha arbetat med de datorer som i samma veva beslagtogs i Solna.
Just att det tar så lång tid menade han var ett skäl till att beslaget måste bestå. Varje dator måste speglas, och ”att spegla en server tar minst tolv timmar”! Man undrar vad polisen egentligen använder för tidskrävande kopieringstekniker. Skriver de av alla ettor och nollor på skrivmaskin?
Och just att det uppgavs ta hela tolv timmar att kopiera en hårddisk, menade Håkan Roswall var ett skäl till att det inte heller kunde vara tänkbart att lämna ut en kopia på Piratbyran.org. (Men vem vet, han kanske bara inte vill ta nederlaget att tvingas till det av rätten, men ändå lämnar ut en kopia innan fallet om någon vecka hamnar i hovrätten? Man kan alltid hoppas.)

Hur som helst. Håkan Roswalls menade att den kopia av The Pirate Bays webbsida som ska ha funnits i samma datorchassi som Piratbyran.org hos internetleverantören, gör att beslaget har skälig betydelse för förundersökningen (som måste vara klar till 1 december, en tid Roswall hoppas få förlängd).
Argumentationen handlade denna gång på intet sätt om att misstänkliggöra Piratbyrån, eller att blanda ihop Piratbyrån med The Pirate Bay. Håkan Roswall talade i stället om att ”tredje man”, det vill säga Piratbyrån i detta fall, minsann visst får drabbas av polisbeslag utan att själv vara misstänkt för något brottsligt. Vilket, tyvärr, verkar vara just vad brottsbalken säger. Samtidigt ska skälen för beslag alltid vägas mot onödiga men som den tredje part som fått något beslagtaget inte ska lida onödiga men. Men ”de skäl som skulle kunna väga emot, väger inte upp” – så löd domarens slutsats.

IT-åklagaren Håkan Roswall hänvisade först och främst till ett prejudikat. Det var från 1983 och handlade om en bil. Nej, jag skämtar inte. En stackars bilägare hade vid denna tid fått sitt fordon konfiskerat av staten, för att det ansågs kunna ha betydelse för en utredning där han själv inte var misstänkt(?), och som ett år senare lades ned utan åtal. Domstolen hade då kommit fram till att det var helt i sin ordning, eftersom den skada bilägaren drabbades av inte vägde upp värdet för utredningen att behålla bilen inlåst. Därför, menade Håkan Roswall, bör rättspraxis tolkas som att man mer eller mindre kan strunta i vad som drabbar ”tredje man” så länge åklagaren anser sig ha viktigare planer för konfiskerad egendom.

Dagens gåta: Om man inte kan förstå artskillnaden mellan en Volvo och en webbserver, varför väljer man då som åklagare att specialisera sig på IT?
En Volvo som innehåller skotthål eller blodfläckar eller vad det nu må vara, kan man förstås fotografera men det kan förstås finnas en del fall då besittning av det fysiska föremålet har avgörande betydelse för ett pågående utredningsarbete.
Av en webbserver som innehåller binär information går det däremot göra en exakt kopia, varefter den fysiska datorn inte längre behövs och kan lämnas tillbaka. Om man av någon anledning behöver behålla den fysiska datorn – som för att … eeeh … kolla fingeravtryck? – går det att tills vidare lämna ut en binär kopia.
Kopiering är enkelt. Är det så svårt att fatta?

Från en kortspelsrättegång

Läste lite i Lewis Carrolls sällsamma roman Alice i Underlandet, och tänkte låta följande utdrag ur sista kapitlet tala för sig själv:

The King turned pale, and shut his note-book hastily. ”Consider your verdict,” he said to the jury, in a low, trembling voice.

”There’s more evidence to come yet, please your Majesty,” said the White Rabbit, jumping up in a great hurry; ”this paper has just been picked up.”

”What’s in it?” said the Queen.

”I haven’t opened it yet,” said the White Rabbit, ”but it seems to be a letter, written by the prisoner to … to somebody.”

”It must have been that,” said the King, ”unless it was written to nobody, which isn’t usual, you know.”

”Who is it directed to?” said one of the jurymen.

”It isn’t directed at all,” said the White Rabbit; ”in fact, there’s nothing written on the outside.” He unfolded the paper as he spoke, and added ”It isn’t a letter, after all: it’s a set of verses.”

”Are they in the prisoner’s handwriting?” asked another of they jurymen.

”No, they’re not,” said the White Rabbit, ”and that’s the queerest thing about it.” (The jury all looked puzzled.)

”He must have imitated somebody else’s hand,” said the King. (The jury all brightened up again.)

”Please your Majesty,” said the Knave, ”I didn’t write it, and they can’t prove I did: there’s no name signed at the end.”

”If you didn’t sign it,” said the King, ”that only makes the matter worse. You MUST have meant some mischief, or else you’d have signed your name like an honest man.”

There was a general clapping of hands at this: it was the first really clever thing the King had said that day.

”That PROVES his guilt,” said the Queen.

Jan Svankmajer (se även tidigare inlägg) har också gjort en bisarr tolkning av Alice i Underlandet, som finns att tillgå på The Pirate Bay.

Hot om svartlistning?

I tisdagens Rapport-inslag förekom uppgiften att USA skulle ha hotat Sverige med ekonomiska sanktioner genom världshandelsorganisationen WTO om inte The Pirate Bay försvann från nätet. Uppgiften härrörde från åklagaren Håkan Roswalls egen återberättelse av vad han blev tillsagd när han den 7 april i våras kallades upp till justitiedepartementet.

– I det sammanhanget nämndes hot om svartlistning inom ramen för World Trade Organization och sådant, att sådana hot hade framförts från den amerikanska regeringen, säger Håkan Roswall.

Redan då tänkte jag att det antagligen var Håkan Roswall som fått det hela om bakfoten, USA kan ju inte på egen hand skriva svarta listor inom WTO. Snarare borde det handla om USTR:s berömda 301 Priority Watch List. Att stå där betyder inte handelssanktioner, men är tänkt att uppfattas som ett hot om det. Länderna som står på listan är de som USA:s handelsdepartement tycker borde lägga större resurser på att beivra intrång i upphovsrätt och patent, och/eller skärpa lagarna på området. Idag består listan av Argentina, Bahamas, Brasilien, Egypten, Filippinerna, Indien, Indonesien, Kuwait, Libanon, Pakistan, Ryssland, Sydkorea, Taiwan och Turkiet (Kina och Ukraina står under liknande listning). Dessutom finns faktiskt även EU med på 301 Priority Watch List, men då gäller det bara oenigheter kring hur man ska dela ut geografiska ursprungsbeteckningar, samt ett starkt missnöje med att genpatent inte utdelas tillräckligt frikostigt i Europa.Som Henrik Brors skriver i DN måste det vara om denna lista det handlar. Hänvisningen till WTO verkar snarare vara ett missförstånd, som bäddat för meningslösa dementier samt en och annan mindre begåvad bloggkommentar. Den självgode bloggare som hävde ur sig det senare påståendet – ”hade Sverige inte gjort något hade de brutit mot [WTO-]avtalet, varpå USA och andra länder haft full rätt till handelsembargo” – låtsas som att internationella konventioner om upphovsrätt kan tvinga länder att ”göra något” mot fildelningstjänster bara för att de kan sprida Hollywoodfilmer.
Detsamma förutsätts av en ung karriärsosse som skriver apologetiska tirader.
Men att Sverige är bundet (av bl.a. WTO-avtal) att ha hårda upphovsrättslagar, betyder naturligtvis inte en plikt att slå till mot fildelningens infrastruktur. Ska det vara så svårt att komma ihåg?
Dessutom:

Det är få ”sanktionshot” som verkligen leder till handelssanktioner, och skulle USA fundera på att agera mot Sverige vet man att det kan leda till hårda motsanktioner från hela EU. [DN]

Fixering på USA riskerar att leda bort uppmärksamheten på alla de verkligt relevanta aspekterna. Problemet är inte Hollywoods lobbande – snarare justitiedepartementets lismande.

Piratbyran’s speech at Reboot

This is Piratbyrån‘s talk at the Reboot 8.0 conference, under the title The Grey Commons. This version somewhat extended, but with some parts about current events left out.
Held by Rasmus Fleischer. Large parts copypasted from the earlier speech in Berlin and co-written by Palle Torsson.
Corrections and slides to come.
Note: As there seems to be some confusion around this internationally, I should clarify that Piratbyrån is not a political party, so this is not a speech from The Pirate Party (Piratpartiet) that is another Swedish group. Piratbyrån is also not synonymous with The Pirate Bay, but the relationship is briefly explained in this text.

Intro
There has been a lot of grey zone activity the last few days. You know that if you’ve followed the story about the Swedish police seizing the servers of the Bittorrent indexing site The Pirate Bay, a raid initiated by Hollywood’s MPAA and probably through several more than dubious stages of political influence, raising more question marks for every hour.
Anti-piracy is operating in its own grey zone. But I would like to start this talk from another direction, the positively grey, which was what was I originally was invited to talk about here at Reboot, to sum up some of the crucial points in copyright’s current crisis.

We are the many shades of the Grey commons
DJ Danger Mouse took the vocals from Jay-Z’s The Black Album and re-mixed it with the Beatles’ White Album and in his creation, The Grey Album, he was ignoring copyright law.
The whole circulation of the Grey Album would never have been possible without P2P file-sharing. These networks exists in the same space as remix or mash-up culture; a space of production, of inspiration, obtaining, downloading – remixing and reinserting distribution and up-down-loading of data. This grey zone is fading in and out of historically dominant forms of circulations, slowly tearing them apart and replacing them with new ones, through rapidly multiplicating small habits.
It is not a grey commons in terms of the law, but inscribed in the technical habits we use every day. The grey is not optional, it is not here by an effort but rather as the shortest way to make life work with technology. The test, the query, the shading, the tuning and twisting is omnipresent; it is not something you can wish away. This is the way we live and come alive.
The Grey Album could escape the claws of copyright owners, because the channels of distribution where there and rather untouchable. But this claw is stretching to bring us all back to a time before internet, P2P file-sharing and the universal computer. Two days ago, there was a major clampdown in Sweden, with the police seizing a large part of the world’s filesharing infrastructure, The Pirate Bay, as well as silencing the voice of Piratbyrån. Of course only temporarily. We’ll get back to that. But below such dramatic outbursts, the copyfight is raging on a conceptual level, where the permanented crises of copyright is masked by images grounded in a one-way mass-medial logic, images with no room for greyscales.
In this dislocated situation piracy is about reestablishing connections that has been lost or cut-off. By developing the tools and discourses of file sharing, we try to expand the grey zones and make room for the unforeseeable. Instead of talking about things in the copyright industry’s universal terms, and instead shift the focus to the diverse reality of cultural circulation: what we call The Grey Commons.
On this Grey Thursday I would like to present som thoughts that have been cooking around projects like Piratbyrån and The Pirate Bay. About pirate ontologies, geneaologies and strategies for the grey commons.

Some words on the projects
Piratbyrån (The Pirate Association or Bureau of Piracy) in Sweden and Piratgruppen (The Pirate Group) in Denmark are sister organizations that tries to develop and deepen the questions about intellectual property and file sharing, through discussions, events, media appearances, publishing, lectures; developing and deepening
Piratbyrån was born in late summer 2003, emerging out partly from an integrated internet radio broadcast community and partly from IRC channels populated by the Swedish hacker community and demo-sceners. Piratbyrån was initiated to support the free copying of culture and has today evolved into a think-thank, running a community and an information site in Swedish with news, forums, articles, guides and a shop and has to date over 60000 members.
But two days ago, it was closed down by the Swedish police seizing the servers, that stood in the same server hall as The Pirate Bay, the world’s largest Bittorrent tracker. It was started by Piratbyrån in november 2003 but grew faster than anyone could imagine, therefore it was naturl to branch it off and today, The Pirate Bay is a fully independent entity, but in a very friendly relation to Piratbyrån.
[Presentation about the razzia and current events left out in this version.]

It’s not about downloading, stupid!
For a long time it was legal to download copyrighted files in Sweden, while the uploading of copyrighted material was criminal. But with the 2005 implementation of the EU copyright directive in Swedish law, also downloading was turned illegal. The anti-piracy lobby of course wanted everyone to believe that it suddenly has become very dangerous to be a file-sharer. While many voices have spoken up against the supposed “mass-criminalization of teenagers”, Piratbyrån has tried to present a more realistic picture.
Most file-sharers use bittorrent, where every downloader is also an uploader, and thus were probably in a formal sense criminals also before this law, that doesn’t really seem to have changed anything.
It is of big importance not to accept this terminology where “downloading” appears as some kind of activity completely separate from the uploading. We instead insist on talking about file-sharing as an horizontal activity.
Just like the activity of breathing includes both taking in air in the body and letting it out, filesharing has the same symmetry between up and down. Taking them apart, if even only through language, can only fill the purpose of replacing open exchange with centralized control.
Talking about ”downloading” obscures the fact that horizontal P2P-communication is essentialy different from vertical mass-distribution. It is not the same ”content” taking different paths to the ”consumer”. It is about different archives and different architectures.

There is a constant buzz, driven by mass media, about so called ”legal download services” for digital movies and music, presented as an alternative to P2P networks.
But the aim of ”legal download services” is not primarily selling movies or music. It is rather about selling language, selling ideology, appropriating the very notion of ”legal download”. In that ideology, ”legal” is understood as ”for payment”, and ”download” as an up-down-transfer from a central server offering a limited range of so-called ”content”, to a consumer.

So, we are totally mistaken if we think that we are criticising the content industry by saying that ”offering legal downloads is good, but DRM sucks and prices are too high…” etc – because with that terminology we have already swallowed the ontology of undifference.

Horizontal exchange or vertical distribution? Open and unstable archiving, or centralized and limited? Those are the fundamental questions. Much more fundamental than the questions asked in the discourses about accessibility, consumer rights, social justice or compensation.

Metadata, not copyrighted material, is the war on piracy’s target
Pirated copies will be produced, no matter the fate of file-sharing networks. We’re all too often today equalising unauthorised digital copying with file-sharing networks, but it’s a fact that a lot of the illicit warez arrives at the hard disk from a physical storage medium, like an usb-device, a borrowed cd or a burned dvd.
To the extent that some people may avoid P2P networks, research shows that they just reconnect to other sources of data – be it physical copying from family and friends or files exchanges with mail and chat clients. It’s all a piracy performed in a grey zone outside surveillance.

So the question is not piracy or not, nor if darknets are desirable or not, but what infrastructures piracy will take use of.
Burning cd’s or gmailing files or giving them away with services like Yousendit.com, means quite much that piracy is stuck in the same infrastructure that it had during the era of the cassette tape and the photocopier, only multiplied by digital effectivity. There is still a dependence of finding someone (a friend, a library) with access to the source. File-sharing networks, however, connects every private archive that in one particular moment is connected, into the largest and most accessible archive ever.

The war against file-sharing is essentially a war against the distribution of uncopyrighted metadata, not against the distribution of copyrighted material. It is about hindering the ever-present piracy from globalizing and open indexing, pushing it back to the family and the schoolyard and the workplace. Scaling-down, not in quantity but in network scale, from peer-to-peer to person-to-person.
The result is not less piracy, but less plurality in piracy. More dependence on personal contacts means that more iPods will be filled with mainstream music that is exposed through mass media, while less people will curiously sneak around shared folders just to try out stuff.
But the iPods will no doubt be filled anyway. And you can forget that it will be according to an ”one copy – one payment” formula.

Mental rights management
The grey zone also becomes visible if we consider how arbitrary the very definition of ”copying” is. How it is based upon outdated technical cathegories.
We emphasize and affirm the tendency that it is getting harder to distinguish between local transfers of data and “file sharing” between different systems, for example in wireless environments. Digital technology is built on copying bits, and internet is built on file-sharing.
Copying is always already there. The only thing copyright can do is to impose a moral differentiation between so-called normal workings and immoral.
For the copyright industry, it is of extreme importance to keep people uninformed of the real workings of networked computers. They want to make an artificial distinction between ”downloading” and ”streaming”, as equivalents to record distribution and radio broadcasting.
But – and we should keep insisting that – the only difference between ”streaming” and ”downloading” lies in the software configuration on the receiving end. However, copyright law will never be able to acknowledge that. It has to rely on fictions, on a kind of cognitive mapping, where notions valid for traditional one-way mass media are forcefully applied to the internet. We call it Mental Rights Management (and it is the very precondition for DRM).
It is essential for the copyright industry to keep the majority of computer users trapped in the belief that the ”window” of their web browser is exactly a window, through which they can look at information located elsewhere, under someone else’s control. Then our job is to clarify that everything you see on your screen or hear through your speakers, is already under your control.
Zeros and ones have no taste, smell or color – be they parts of pirated material or not. Therefore it is impossible to construct a computer that cannot reproduce and manipulate these zeros and ones – as such a machine would no longer be a computer, but something as grotesque as a digital simulation of the machines of the last century.

From one-way to read/write
But of course the aim of copyright is to do exactly that. Copyright was born in 18th century England in order to regulate the use of one specific machine, a machine that was expensive, few in numbers and that could write but not read, namely the printing press. Ever since, copyright laws have tried with varying success to make other machines imitate the characteristics of that one-way medium.
The concept was pretty easily adapted to the first technologies of sound and image recording, as grammophone and film entered around the turn of the last century, both being one-way media.
But in the seventies, machines that could both read and write, like the Xerox photocopier, the audiocassette and video recorders, came into the hands of a wider population. This transformed the production of culture, as well as the distribution. Remix, cut-up and mash-up cultures flourished, with early adopters like William S. Burroughs.
The record industry started to claim that home taping was killing music. Initially, they wanted to stop the cassette technology altogether. However, the common compromise solution in Western Europe gave the introduction of a special tax on magnetic tapes, in order to ”compensate” the copyright holders for a calculated loss of sales.
Since that time, the sampler, the CD-burner and portable memory devices has continued to make the possibilities greater. Now we’ve got the combination of home computers, broadband, network protocols and compression algorithms that together define what we know as P2P file sharing.
As we stand here today a fair question must be if a principle that was implemented for controlling printing presses in 18th century England should be the hole which our present world must circulate through.

The threefold division: A parenthesis in musical history
In the beginning, copyright was simply a regulation of the reproduction of printed matter. Anything that was not made with printing presses, was not really under copyright’s domains.
Sound was something essentialy fleeting and intangible, something that happened in real time. In particular cases, musical notation was used, but primarily as a simple memory-helper for musicians. The Western classical tradition, however, evolved on its on way, more and more dividing the role of the composer from the role of the performer, by making notation more and more exact. But music and musical performances had nothing to do with copyright. Only the printed graphical representations of music was affected.

But things changed with the new reproduction technologies for sound and film, some time roughly around year 1900. Legislation transformed as a response to the possibility to reproduce sounds and not only symbolic representations of sound. Copyright went from covering texts to covering Works.
A Work can be defined as the abstract product of any artistic creation, existing independently of its material forms.
Now, composers not only owned the symbolic representation of music in form of a musical score on a printed paper, but also the melodies themselves. The realm of copyright conquered two new territories: public performances and recorded music. But it was still based in the concept on written music.
The symbolic score secured its power over the real vibrations stored in records, as well as over the live music experience. That meant that a lot collecting societies had to be funded, responsible for channeling money to composers and publishers, who still were the only musical copyright holders.
Radio broadcasting meant a growing cake, and soon some musical performers and record companies demanded their share from it too. And they got it in the early 1960s, when the Rome Treaty gave international copyright two new layers: performer’s rights and producer’s rights.
Music copyright, and the whole phonogram economy, is still built on this threefold division between the composer, the performer, and the producer. Those are the three main roles, each one represented by a different collecting society, each getting their own share of money for every song played on the radio and every CD-R sold.
But since this system was institutionalised, the division itself has shown clear signs of dissolution, and in quite many cases, one can observe how all those three roles are converging into the figure of the bedroom producer.
A convergence driven by the development of recording and mixing technology, from the multitrack tape recorders of the 1960s, to the contemporary average computer able to simulate what only some years ago demanded very expensive studio time.
But lowered production costs wasn’t saluted by everyone.

Mechanical music menace
At first, synthesizers were marketed as a substitute for living musicians. Advertisements presented the Roland MC-8 Microcomposer as a huge orchestra. No wonder that the musicians’ trade unions, all over the world, depicted electronic instruments as a threat. They preserved the traumatic memories of when the introduction of talking films created mass unemplyment amongst cinema musicians, and held a strong belief that technical reproduction of music was a threatening rival to live performances.
During the early eighties, the American Federation of Musicians fought against use of synthesizers to mimic string and wind instruments, in the name of employment. One idea, seriously considerated in several countries, was to impose a special fee on synthesizers, to make them less attractive and to support orchestras with ”real” instruments.
The London chapter of the British musicians’ union went one step further, demanding a complete ban on synthesizers – which caused a split in the union, where musicians affirming electronics started their own Union of Sound Synthesists (USS).
Both electronic musicians and DJ:s were being labelled as sell-outs who played the game of commercial interests. The unionist resistance against the synthesizer, was rooted in ideas about how capitalists tries to lower production costs, just for their own profit.
The basis for that argument, was the hegemony of a very narrow definition of a musical performer: Only people mechanically controlling the production of sound in an instrument, like a violin or a saxophone.
But that narrow view was soon to be undermined by a number of experiments in hacking and indeterminacy, that explored the sonic machines as something else than just representational technologies. DJ:s hacked the turntable, transforming it into an instrument of musical production, and the discjockey became a cathegory of creators not fitting in any of the roles in the tripartite division of composers, musicians and producers.
The Roland TB-303 was designed to reproduce the sound of a bass-guitar, but was hard to configure and made interesting mistakes. Soon the misuse became the norm, as the unique squelching sounds produced by its filters came to define a whole genre of music – acid house.

Music is, as it were, performance
When making electronic music, the bedroom producer is programming patterns that are interpreted not by musicians but by machines, and then mixing the components together. But the bedroom producer is not really a composer and not a producer – but truly a performer.
In contrast to the institutionalised image of the musician interpreting the symbolic notes of a composer’s score, the bedroom producer interprets not symbols but real sound samples and the imaginary musical styles.
Recombining, refining. Redefining bugs to features. Performing a beat, that in real time is performed again by the dancing crowd, interpreting sounds into bodily movements. Or maybe recorded, encoded as MP3, copied though Soulseek, and psychogeographically performed by playlist fanatics. Music is, as it were, performance. Even the uses of recorded sound must today be understood as real-time experiences – if we are not to be stuck in a dead-end road like the musician’s unions fighting the synthesizer.

Similar tendencies – with selection and recombination as an ever more important creative role – can be seen everywhere on the artistic fields. Without openly confronting copyright law at all, these practices subtly marks out a line of flight. Along that line, creativity and artistic interpretation migrates out from the realm of copyright, leaving its gateways to the realm of semantics wide open and leaking.

Beyond the consumer/producer-dichotomy
The copyright industry today likes to present the problem as if internet were just a way for so-called “consumers” to get so-called ”content”, and that we now just got to have ”a reasonable distribution” of money between ISP:s and content industry. But we must never fall in that trap, and we can avoid it by refusing to talk about “content” altogether. Instead, we talk about internet as communication.
Therefore, it is totally wrong to regard our role as to represent “consumer interests”. On the contrary, it’s all about escaping the forceful division of humanity into the two groups ”producers” and ”consumers” that copyrights produces in different ways.
An obvious example is the movie industry’s bizarre lobbying to “plug the analog hole”, by introducing a law banning video equipment able to rip analog media. The law proposal put forward by the MPAA mentions that so-called professional producers of course should have a license to use these video cards anyway. The effect would of course be an extreme consolidation of the split between producers and users.
But so-called ”alternative compensation systems”, that some voices put forward as a progressive alternative to DRM and mass-criminalization, they are no less reproducing this split. The idea is usually to impose a special fee on every internet connection, so that a bureaucracy could channel the money to publishers and other rights holders.
This way we can save both the copyright system and file sharing, says amongst others Lawrence Lessig, the EFF, and the Swedish Green party. However, none of them likes to specify exactly how it should be decided which creators that should get money. If book authors should get compensation when their books are digitally transmitted, why should not bloggers get a part of this compensation as well? So, for the very notion of ”compensation” to work, there must be someone filtering out the ”worthy” forms of artistic creation from ”unworthy”. (Or the system could give every internet user money for every line they are writing in a chat, but that would maybe better be called an universal basic income.)
This dilemma also illustrates the schizophrenic nature of industry. Companies like Microsoft and Sony on one hand tries to use DRM to block out independent cultural production. But on the other, they are already totally dependent of what they call “user-generated content”.
Clever entrepreneurs of course do understand that internet business is not about selling information. It is about selling the possibility to interact. Overcoming the split between producers and consumers is not some utopia of a world to come, but a necessity to let communication media be communication media instead of simulating one-way media.

Copyright’s three points of crisis
I have mentioned two key points in copyrights’ permanent crisis, points where concepts that where evolved to handle the separated flows of one-way mass-media clashes with the reality of networked computers.
One was the fact that the very concept of copying is rather arbitrary when it comes to digital technology, as using digital information already implicates that it is copied. Another was the extreme problems with institutionalizing a producer/consumer-division, inside a media technology used for horizontal communication. Both anomalies seems totally unsolvable, from the perspective of copyright, and indicates that the copyfight is very unlikely to cool down. Now I will go on to the third point of crisis: the form/content dichotomy.

Three key points in copyright’s permanented crisis

• RAM/ROM; the very definition of ”copying” is arbitrary
• Consumer/producer; impossible to institutionalize, especially in communication media.
• Form/content; the distinction can only pass a digital cable as simulation

The form/content-division belongs in the age of postal distribution
Year 1793, Johan Gottlieb Fichte wrote a piece that for the first time clearly separated ”form” and ”content”, with the specific and successfull goal of establishing literary copyright. While an author’s ideas are the universal content of writing, he gives them an unique individual form, which is his intellectual property. Then, on another level, the copyrighted material itself usually is described as content, then understood as abstracted artefacts, not bound to a specific media form.

Communication media are, on a kind of third level, also logically divided between form and content; or, more specific, in address and message, or instruction and information. That division could seem totally unproblematic at Fichte’s times around year 1800, at the dawn of modern copyright and a couple of centuries after the postal system got public. The postal system has always built upon the physical separation between the address outside the envelope, and the message inside it, the latter hidden and legally protected.

Already with telephony, however, this separation wall started to leak. The ”hole” between form and content was signified by the frequency of 2600 Hz, used by phreakers to insert information that the central servers interpreted as instructions to connect calls for free. But, as the servers were still centralised, this tiny hole never grew to be a huge gap in the wall.

Networked computers, however, are not only media, but universal semiotic machines. Computers makes no difference between information and instruction, they’re storing text and code in just the same way: Form and content cannot be distinguished objectively.

But that distinction is what European politicians today are trying to resurrect, in the implementation of the data retention directive. What they say and probably believe, is that data retention has nothing to do with supervising what people say to each other on the net – it’s not about the content, only about who is communicating with who.
And that is maybe possible if this is restricted to e-mail communication using the SMTP protocol. But what for, if every criminal knows that they can just communicate in chatrooms or with community messages?
Either politicians must give up their stated ambition, or they are bound to go into ever more detailed regulation of specific internet protocols. But Sweden’s judiciary minister thomas Bodström, that has been spearheading the European plans for data retention, still talks about supervising only the address layer and not the content layer.

The important point, in criticising data retention and similar surveillance measures, is not about so called ”privacy” or ”personal integrity”. We would like to stress the importance of different media logics. The distinguishing of form and content is a physical part of an postal letter, but it cannot pass a data cable. The only way for it to pass, is as a simulation.
And every single regulation that is based on such a simulation, will inevitabely kill one thousand other possible simulations. It will block the exploring of one thousand paths.

Instead of assuming the holiness of privacy, we are questioning the technological consequences of data retention, in terms of detailled regulation of communication protocols, and the ban on anonymous internet connections.
The main problem with surveillance and with the war against filesharing, is maybe not about an unfair trespassing on what should belong to the individual subject – it is about an unfair and absurd attempt to turn networked computers into individual subjects.

A vital experiment of complexity
Maybe what is most important now, is to bypass the urge for solutions, for victory in battles or for compromise and stability.
For example, talking about how to ”compensate the creators” is to obscure the truth about the social production of culture. Such talk establishes the myth of copyright as some kind of ”wage” for artists, and the strange idea that real-time performative aspects of culture are secondary or unimportant.
And while some of the Creative Commons licenses can of course be usable sometimes, it would also be a wrong to believe in that a “some rights reserved”-approach would do anything to cool down the three anomalies mentioned before. Instead, that approach sometimes just seems to move the problem to another field: Instead of the producer/consumer-dilemma, you get something quite similar, namely the commercial/uncommercial dilemma.
Making general statements about the alternative to copyright always brings the danger of strengthening copyright’s universality claim. On the contrary, trying to keep the grey zone as open and wide as possible will almost automatically produce better conditions for cultural production to go beyond prevalent economic imperatives.
We think that our projects have generally succeeded in escaping the most obvious re-territorializations, like explaining file-sharing just as a response to expensive records. Instead, they aim is to open up and explore new grey zones.
The Pirate Bay is one example – a grey zone currently under attack. Much of the mass-medial reporting are still blind to the grey. Paradoxically, they represent the binary world in an all-too-binary way. In their black and white picture, the conflict is about certain ”content”; the picture is painted with The Pirate Bay on one hand and ”the rights holders” on the other. Everything that is not juridically plain white like a penguin, is in that picture black.
But we would like to direct the attention to the grey zone, that is all the movies and music and text on The Pirate Bay that no rights holder ever thinks about trying to stop, either because they affirm it as a possibility or because they really don’t care or because the works are actually orphaned.
The attack on Pirate Bay is an attack on that grey zone. Rather than securing their own copyrights, the movie industry are attacking an infrastructure that is needed for many kinds of independent production. They are not attacking piracy in general, as the sharing of digital files can always take its physical routes. They are attacking the very possibility to interconnect metadata of private archives. But while intellectual property will surely continue to be a battleground for major clampdowns in our society, there will always be enumerable lots of open ways.
The drive of discovering, thinking and inventing alternative processes of production is the affirmative power of life as a vital experiment of complexity. Internet piracy is all about desiring-production, and its long-term effects are beyond our human capacity to compute.

Irrepressible.info

Irrepressible.info är en ny och lovvärd kampanj mot nätcensur från Amnesty International. Ett av inslagen är banners med slumpvisa utdrag av text från sajter som blockeras för nätanvändarna i Burma, Iran, Kina, Syrien, Uzbekistan och Vietnam. (Scrolla ner en bit i Copyriots högerspalt för att se ett exempel.)
Fast det skulle kunna göras med större finess:

[18:17] [monki_] irrepressible.info är en schysst idé, men de skulle ha gjort ett script så man kunde samla alla fragment av censurerat material till originaltexten. nu verkar det mest vara en dynamisk banner-liknande kampanj

Kommentarerna på Slashdot bjuder (föga förvånande) på viss teknisk kritik:

…but then they invite you to include a javascript file from a central server – what happens when that server gets blocked by a censoring country? All the copies go offline.
Great, Amnesty, really great. /…/
What we need isn’t a petition that corporations and governments will ignore. What we need is a working Freenet

Protokollverket

Visst är det fantastiskt: Vad som 1999 kunde avfärdas som en hoax, realiseras idag. Europaparlamentet utreder möjligheten att införa skatt på e-post och sms.

With billions of emails and texts sent around the world, it’s a novel and simple way to raise funds from new technology

Så resonerar den ledande franske europaparlamentarikern Alain Lamassoure (EPP, dvs. partikamrat med svenska m och kd). Han leder utredandet och räknar med att generera väldiga penningsummor, även om EU bara tar ut 0.00001 cent på varje mejl. Det handlar inte om någon dussinskatt, utan framställs som en tänkbar grundpelare för hela EU:s finansiering, vilken nu ska göras om från grunden.
Till råga på allt har Alain Lamassoure mage att för EU:s räkning ta på sig äran för att människor utbyter mer information med dagens informationsteknologier än tidigare!

Exchanges between countries have ballooned, so everyone would understand that the money to finance the EU should come from the benefits engendered by the EU.

Vi behöver inte kommentera politikerhögmod och -girighet, eller konstatera enkla faktum som att mejl kan skickas via servrar utanför EU likväl som över nätverk som inga skattmasar kan ha insyn i. Det är ändå signifikant att förslaget framförs, och att det framförs just nu. Skatt på e-post befinner sig på samma sluttande plan som en lag om att registrera adressater utan att registrera innehåll – förutsättningen är att lagstiftarna stiftar särskilda lagar för enskilda internetprotokoll.
Alltså gäller samma paradox som konstaterades i inlägget om ”form och innehåll” för två veckor sedan:

Ska datalagringen av internettrafik alltså inskränkas till en lag om SMTP-protokollet? Borde ge möjligheter för andra protokoll som gör ungefär samma sak – skickar meddelanden från en dator till en annan – att erövra mark på den vanliga e-postens bekostnad. Särskilt när alla som driver SMTP-servrar får sämre ekonomiskt utgångsläge, eftersom lagen om datalagring tvingar på dem extra kostnader. Plus att vi är rätt många som är trötta på mejl.

Politikerna skulle alltså ställas inför ett val: Antingen nöja sig med att bara e-post enligt SMTP-standarden beskattas, och acceptera att vissa nätanvändare som gör samma sak (att skicka data från en dator till en annan) på något annorlunda sätt slipper betala. Eller klamra sig fast vid ambitionen att vara heltäckande, och så gott det går kontinuerligt detaljreglera nya protokoll och nätbruk som mer eller mindre påminner om en mejlfunktion. Även om det senare kan te sig som rena vansinnet, ligger det i politikens väsen att politikerna inte gärna avskaffar institutioner som skapats, utan tvärtom ser till att göra dem orubbliga. Med både skatt på e-post och en lag om att datalagra vem som har skickat post till vem – två visioner som vissa av EU:s mest tongivande politiker på fullt allvar försöker genomföra – framstår den nedåtgående spiralen mot detaljreglering som nästan omöjlig att hejda.Främsta vinnarna torde dock inte bli EU. På lite sikt blir det de asiatiska stater där IT-innovation i form av utprövning av nya nätverksprotokoll även fortsättningsvis får äga rum – medan en stagnerande europeisk union hänger upp sin finansiella existens på en inskränkt syn på kommunikationsmedlen.
Bäst av allt är vad man skulle kunna kalla den myndighet som då skulle få ansvara för utdelandet av kommunikationslicenser och avgörandet av vilka dataöverföringar som skulle vara skattepliktiga: Protokollverket.

Internpost på Last.fm: e-post eller inte?

Uppdatering: På forum.pcgamer.se ligger diskussionen på bottennivå. Nästan ingen ägnar en tanke åt datorers funktion eller nätverkens framtid; i stället argument av typen:

0,00001 cent. Jag klarar mig nog. Går de nya pengarna till något vettigt, som stöd, är jag 100 % på. /…/
Själv är jag less på all ”hata skatt” mentalitet. /…/
0,00001 cent/e-post överlever jag. Mobiltelefon använder jag inte, så jag bryr mig inte alls. /…/
100000 mail för 1 cent. Var ärliga nu, hur många har ni skickat senaste veckan? Månaden? Kommer detta påverka er på något sätt?

(Jag kan visserligen hålla med om att ”hata skatt”-mentalitet inte är särskilt konstruktivt i sammanhanget, utan för bort fokus från vad saken handlar om – summorna är irrelevanta, den ekonomiska aspekten sekundär. Detta är ett långsiktigt vägval och handlar om kontroll.)

Radiobruset är hemlig information, tills du kan bevisa motsatsen

Brittiska regeringen planerar en lag som ska ge staten tillgång till krypterad information hos privatpersoner, organisationer och företag.
Den som inte på polisens begäran överlämnar sin kryptonyckel ska kunna dömas till två års fängelse, eller fem år om du råkar vara misstänkt terrorist.
(Vet någon om fienden på hemmaplan har liknande planer?)
Rick Falkvinge sätter fingret på den avgörande punkten i sin kommentar:

Vi noterar här alltså att de flesta krypterade datamassor inte går att skilja från slumpmässig data. Ifall brittiska staten anser att du döljer något från dem, och hittar något som de inte kan läsa, och du inte kan producera en kryptonyckel som gör det läsbart, så är straffet för det två år i fängelse. Spelar ingen roll om du har glömt nyckeln. Spelar ingen roll ifall dokumenten som staten vill åt i själva verket är inspelat radiobrus, och du sanningsenligt berättar att det är inspelat radiobrus. Kan du inte göra det läsligt, så off you go.

Precis som i fallet med datalagringen, är sådan ”torr” informationsteori just vad som behövs för tillfället, snarare än fraser om privatsfärens försvar. Här handlar det om en attack på persondators mest fundamentala funktioner snarare än ett simpelt tjuvkikande.Exemplet med radiobruset (eller för den delen en musikfil, som ju också kan användas för att gömma krypterad data) som staten hävdar är hemlig information, är inte långsökt. Med en lag om kryptonycklar som den brittiska, är det ett högst möjligt sätt för staten att godtyckligt kasta någon i fängelse.
Psykoanalytiskt betraktat närmar sig lagförslaget en klinisk definition av paranoid psykos, det vill säga en oförmåga att åtskilja det reella och det symboliska.