”Poachers” och ”culture jammers”

28 juli 2004

We are always in a world where some meanings are being fixed while others are changing…..Social actors obviously have diverse capacities and means to fix and to challenge meaning; intellectual property protections are only one form of power in a larger field…A democratization of access to this practice would give all people more equal opportunities to engage in expressive activity, rather than granting already powerful actors even further resources and capacities to dominate cultural arenas than they already posses.
Rosemary J. Coombe, The Cultural Life of Intellectual Properties

Immaterialrättsliga konflikter om vem som har rätt att använda populärkulturens symboler handlar ytterst om rätten att själv ”fixera” kulturella meningar och att ”rucka på” fixerade meningar. Det är en rättighet som av upphovsrättskritiker kallas för bland annat ”kulturell demokrati” och ”semiotisk demokrati”, även om bägge de begreppen kan de sig som rätt onödiga ”fixeringar” av något som snarare än att representera ett mer demokratiskt samhälle kanske faktiskt rör sig om en djupgående kulturell funktion bortom gott och ont.

Dessa anteckningar baseras på The Poachers and the Stormtroopers: Cultural Convergence in the Digital Age, ett tal som 1998 hölls vid University of Michigan av Henry Jenkins, som tidigare skrivit en bok om fan fiction, Textual Poachers: Television Fans and Participatory Culture.

Kultur har historiskt sett huvudsakligen utvecklats i kollektiva processer där en historia, sång eller bildtematik utvecklas steg för steg emedan folk lade till element som gjorde kulturen mer meningsfull för deras egna sammanhang. I en kultur som präglas av fixerade verk och intellektuell egendom, svarar fans med att tillämpa den traditionella folkkulturens praktiker på masskulturen. Film och TV-serier behandlas som råmaterial från vilket man kan berätta egna historier. Precis som många folkvisor från 1800-talet och industrialiseringens tid handlade om arbete, kan fan-kulturerna faktiskt ses som en nutida folkkultur som typiskt nog handlar mer om vad vi brukar kalla konsumtion. Då blir den största skillnaden att fankulturen inte hanterar ”fria” symboler (Robin Hood och andra folkkulturella gestalter) utan med figurer ägda av företag.

Vad fansen gör med de kulturella artefakterna varierar: från verksamheter som att bygga upp kommenterade arkiv, till skapandet av rollspel och virtuella gemenskaper (till stor del knyts communities på Internet samman genom deltagarnas gemensamma populärkulturella referenser). Bemäktigandet av figurer ur filmer och TV-serier för att med deras särdrag att uttrycka något eget, har fått snabbt växande omfattning. Det rör sig om allt från subtila referenser till kändisar, till renodlad fan fiction där figurernas fullständiga namn, utseende och karaktär ”lånas”.

I teorin kan man tycka att fankultur borde omfamnas av företagen såsom en möjlighet att stärka deras varumärken och hitta gratis arbetskraft för att värva en bredare publik. Men så enkelt är det inte alltid i praktiken. Detta beror på att fans har en tendens att avfärda idén om en ”definitiv person” vars gränser sätts av något mediakongomlerat. I stället ger de sig in i aktiviteter som ytterst handlar om att låta alla delta i skapandet och cirkulationen av de viktigaste kulturella myterna.
Medieindustrierna har försökt att skärpa kontrollen över hur konsumenterna interagerar med materialet. Samtidigt som populärkulturen tar över allt fler av fan-kulturens aspekter, skickas advokater för att stänga fansens hemsidor.

Internet och relaterade utvecklingar har byggt upp förväntningar på att vi alla kan delta aktivt i vår gemensamma kultur, att bearbetning av kulturellt material kan vara en naturlig del av mediekonsumtionens process. Det handlar inte bara om Apple-reklam (”Think different”, ”Mix, rip, burn”), utan om en bredare estetik inte minst tydlig inom film och TV. En estetik som i allt högre grad bygger på och förutsätter tittarens förmåga att tolka in referenser till annan populärkultur.

Det räcker med att se på nästan vilket avsnitt som helst av någon av de populära animerade TV-serierna Simpsons eller South Park. I ett enda Simpsons-avsnitt, refererat av Henry Jenkins, görs anspelningar på allt från Mary Poppins, via ”Ricky Rouse and Monald Muck” till filmen Reservoir Dogs av Quentin Tarantino. Den senare filmen inleds för övrigt med ett femminuters samtal om Madonnas ”Like A Virgin”, så att karaktärerna presenteras genom sitt sätt att själva fantisera kring populärkultur. Tarantino har senare regisserat en rad andra filmer som bemäktigar sig inslag från äldre filmtraditioner på ett sätt som ibland närmar sig plagiarism.
Att Tarantino har bakgrund som biträde i en videobutik, i ett ständigt flöde av gammal och ny film, spelar säkerligen in. Och det pekar också på att vi inte ska uppfatta den nutida populärkulturens förkärlek för referenser och lånade karaktärer som ett fenomen som blott hör Internet-åldern till, utan som ett verk av en generation vars uppväxt präglats av äldre reproduktionstekniker som videon – hur långt det hela kan komma att ha gått om 20 år blir därför svårt att föreställa sig.

Ur offentlighetens synvinkel har fankulturerna, efter en period dominerad av media-stereotypen av den trångsynta idoldyrkaren som borde ”skaffa sig ett liv”, levt upp på nytt. Tack vare Internet diskuteras nu fankultur på tidningars förstasidor, och den tillåts i många fall marknadsföra men även influera kommersiell populärkultur. Men samtidigt sker en annan förändring när fansen övergår från fotokopierade fanzines med begränsad upplaga som medium till hemsidor. Inte bara mainstreammedias journalister utan även medieföretagens advokater uppmärksammar fan-sidorna, och nu dröjer det ofta inte länge innan ett cease and desist-letter anländer om man vågar sig på att placera en kulturell artefakt i ”fel” sammanhang.

I Australien har Viacom tagit i med hårdhandskarna emot de mest hängivna konsumenterna av de TV-serier de distribuerar. Företaget samlade ihop ledare för landets olika fanclubs och ordinerade nya riktlinjer för deras aktiviteter. Bland annat förbjöds visning av serie-episoder på klubbmöten om inte dessa avsnitt redan fanns för försäljning i Australien (annars brukar fansen vilja se och diskutera avsnitt som bara sänts i USA, och som kanske sänds i Australien först efter ett eller två år). Företagets nya regler slog också mot allt användande av varumärket ”Star Trek” i fanzines och vid klubbträffar. Uppenbarligen är målet att tvinga ner fansens egna strukturer så långt under jorden det går, så att företagskontrollerade aktiviteter och produkter kan locka fler. Detta skiljer sig radikalt från Star Trek-producenten Gene Roddenberrys framgångs strategi under seriens tidiga år att uppmana utvecklandet av en självständig fan-kultur.

Ett företag som faktiskt kan sägas ha lyckats integrera fansens självverksamhet i sin kommers är Amazon.com. De har ett program för att låta privatpersoner som skriver om böcker och länkar dem till Amazon kan få ekonomisk ersättning för detta. Man låter även läsare skriva egna recensioner och kommentarer på böckerna, synligt för alla Amazon.com-besökare. På så vis bygger de lojalitets- och förtroendekänslor hos sina kunder. Strategin från Hollywood är långt mer präglad av misstänksamhet och försök att så långt det är möjligt bibehålla kontroll över de egna historierna.

Bland de olika kulturella former där sampling, bemäktigande, collage, plagiat, referenser och ”lån” är viktigt, skiljer Henry Jenkins på två grundläggande positioner: the culture jammer position och the poacher position (”poacher” betecknar tjuvjägare, tjuvfiskare och liknande). Culture jammers är på ytan de mest radikala: här återfinner vi ”anti-commercials”, adbusters, destabilisering av reklambudskap – över huvud taget massor av praktiker som beskrivs i No Logo av Naomi Klein. Målet är att få oss att slita oss ur rollen som mediakonsumenter, inte att peka ut en alternativ riktning – Frankfurtskolans ”negativa dialektik” är aldrig långt borta. Ytterst finns ett nihilistiskt drag (i strävan efter ett mer ”autentiskt” liv) och även puritanska drag i helighållandet av en ”icke-kommersiell” sfär.
Poachers, å andra sidan, är enligt Henry Jenkins ”dialogic rather than disruptive”, de sysslar inte med motstånd utan med medskapande, i stället för att bryta ner masskulturens mening vill de ladda den med ny. Poachers inbillar sig inte någon möjlighet att stå, utanför kommersialismen, utan vill delta aktivt i fixeringen av kulturella koder. Emedan Henry Jenkins exemplifierar med två filmer från 1998 (The Truman Show respektive Pleasantville), skulle jag vilja förflytta det hela till musikens område och utnämna The KLF till typiska ”poachers” medan Negativland får representera ”culture jamming”-positionen. Citerar en artikel från Piratbyrån:

Medan The KLF samplade bra popmusik för att göra ny bra popmusik, fast på ett helt annat sätt, försöker Negativland snarare med sina samplingar dekonstruera en masskultur de ogillar.
I sin kamp mot musikindustrin uppmuntrade The KLF alla att göra miljonsäljande hits genom att visa hur enkelt det var att tjäna enorma mängder pengar – Negativland å sin sida idealiserar independentpositionen och vill till varje pris undvika att smutsa ner sina händer genom att befatta sig med kommersiella intressen.
Till sist några ord om ordet ”appropriera”, som har börjat användas en del på svenska om sådana här praktiker, bland annat av DN:s Lars O Ericsson (Kopiorna firar triumfer, 2 juli). Formellt borde annars det engelska verbet ”appropriate” översättas till tillägna sig; lägga beslag på. ”Appropriera” känns lite tunt, då det i hög grad saknar associationerna till makt (trots definitionen i Nordisk familjebok: (lat. appropriätio, af ad, till, och pro’prius, egen), tillegnande, inkräktande). Kanske borde man tala mer om sampling och kulturella referenser i termer av att bemäktiga och tillägna sig. Då blir dessutom vissa ganska spännande kopplingar tydliga. Citerar ur Nietzsche och filosofin av Gilles Deleuze:
Samma objekt, samma fenomen, skiftar mening allt eftersom olika krafter bemäktigar sig det. Historia betyder meningsvariation. /…/ Att tillägna sig, ta i besittning, underkuva, dominera – dessa egenskaper karaktäriserar den aktiva kraften. Att tillägna sig betyder att påtvinga sina egna former, att skapa former genom att utnyttja omständigheter. /…/
Här bör vi lägga märke till den moderna tankens hämningslösa förkärlek för krafternas reaktiva aspekt. /…/ Den verkliga uppgiften är att upptäcka de aktiva krafter utan vilka reaktionerna själva inte skulle vara krafter.

One Response to “”Poachers” och ”culture jammers””


  1. I’m deeply excited about each and every single bit of information you post here


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: